Celler består till cirka 80 procent av vatten. Resten av vikten är proteiner, fetter, kolhydrater som till exempel socker samt arvsmassan, DNA.

Transkript

1 Celler Kroppen är uppbyggd av en mängd små delar som kallas celler. Varje cell är en egen levande enhet som kan föröka sig, ta emot olika typer av information och sköta sin egen ämnesomsättning. Även om cellerna fungerar på ett likartat sätt finns det skillnader mellan dem. En del celler har till exempel specialiserats så att de är bra på att röra sig, medan andra är bättre på att ta emot information. Tillsammans med andra celler som fungerar på samma sätt bygger cellerna upp vävnader, till exempel muskulatur och ben. Vävnader bildar i sin tur organ, som hjärta och lungor. Tillsammans är vävnaderna och organen vår kropp. Tack vare att cellerna fungerar olika kan kroppen bli så komplex som den är. Cellerna fungerar på ett likartatat sätt, men det finns skillnader mellan dem. En del celler har specialiserats så att de är bättre på att röra sig, medan andra är bra på att ta emot information. Tillsammans med andra celler, som fungerar på samma sätt, bygger cellerna upp vävnader, till exempel hjärtmuskulatur. Vävnaderna bildar i sin tur organ, som hjärta och lungor. Många miljarder celler Kroppen hos en vuxen person innehåller ungefär miljarder celler. Alla celler är inte helt lika, utan har olika uppgifter. Därför har de också lite olika utseende. Nervceller har till exempel långa trådliknande utskott så att de kan leda information till andra delar av kroppen. Cellerna är mycket små. Äggcellen, som är kroppens största cell, är ungefär en tiondels millimeter i diameter. Kroppens minsta celler, de röda blodkropparna, är bara några tusendels millimeter i diameter. Celler består till cirka 80 procent av vatten. Resten av vikten är proteiner, fetter, kolhydrater som till exempel socker samt arvsmassan, DNA.

2 Cellmembranet är skalet Celler kan se ganska olika ut beroende på vilka uppgifter de har, men vissa grunddrag är lika hos alla celler. Varje cell omges av en tunn hinna som kallas för cellmembran. Hinnan består egentligen av två tunna skikt av fett, så kallade lipider. I fettlagren finns det också en del proteiner och kolhydrater. Kolhydraterna sticker ofta ut från cellmembranets yta och fungerar som kännetecken för cellen. Cellmembranet fungerar som ett skydd och hindrar vattenlösliga ämnen från att fritt föras ut ur cellen. Innehållet i cellen skiljer sig mycket från miljön utanför cellen, och det är viktigt att den skillnaden finns annars skulle inte cellen överleva. Inuti cellen finns det mycket kaliumjoner, medan vävnadsvätskan utanför cellen innehåller mer natriumjoner. Cellmembranet består av fettmolekyler som hindrar vattenlösliga ämnen från att fritt föras ut ur cellen. I cellmembranet finns det särskilda transportproteiner som binder sig till ämnen utanför cellen och frigör ämnena på insidan av cellen. På cellmembranets yta finns ofta kolhydrater som sticker ut från ytan och fungerar som kännetecken för cellen. Ämnen förs in i och ut ur cellen Cellmembranet är inte helt tätt, utan små partiklar skickas ut eller in genom membranet genom speciella kanaler och pumpar. Fettlösliga ämnen passerar direkt genom membranet. Lite större ämnen kan omslutas av en bit cellmembran, som snörs av till en liten blåsa. Blåsan kan sedan föras in i eller ut ur cellen. Hos vissa celler är membranet veckat och det gör att ytan blir mycket större än om cellen vore helt slät. Den större ytan är en fördel om cellen exempelvis suger upp näringsämnen i tarmen. En del celler har flimmerhår på ytan, till exempel i luftrören där flimmerhåren renar luften man andas in.

3 Lite större ämnen kan passera igenom cellmembranet genom att en bit av membranet snörs av till en liten blåsa. Blåsan för sedan ämnen ut ur cellen (1), eller så förs ämnen in i cellen på ett liknade sätt (2). Cellerna sitter fast i varandra Cellerna kan fästa i varandra genom särskilda fogar. När många likartade celler med samma uppgifter sitter fast i varandra kallas det för vävnader. Cellerna sitter ihop olika hårt, men en del har ingen förankring alls till andra celler. Det gäller till exempel blodkroppar. Cellen tar emot information I cellmembranet finns också så kallade receptorer, eller mottagare. Receptorerna består av proteiner som kan binda andra ämnen till sig, exempelvis hormoner. Ämnena som binds till receptorerna kallas signalsubstanser, och ger viktig information till cellens inre. Informationen kan till exempel påverka cellens ämnesomsättning eller andra funktioner. Varje signalsubstans passar bara till en egen sorts receptor. Man kan jämföra det med en nyckel som bara passar i ett visst lås. Det är viktigt att signalsubstansen bara binder sig till sin egen typ av receptor. Annars överförs informationen inte på rätt sätt.

4 Receptorerna kan binda andra ämnen till sig, exempelvis hormoner. Dessa så kallade signalsubstanser ger viktig information till cellens inre och kan påverka cellens reaktioner. Varje signalsubstans passar bara till en egen sorts receptor. Man kan jämföra det med en nyckel som bara passar i ett visst lås. Cellens inre Innanför cellmembranet finns en trögflytande vätska som kallas för cytoplasma. Cytoplasman består till största delen av vatten. I den geléliknande vätskan finns bland annat salter, näringsämnen och proteiner. En del proteiner kallas enzymer och deltar i olika reaktioner som sker i cellen, till exempel att bryta ner eller bygga upp näringsämnen. Andra proteiner bildar ett nätverk av trådar som fungerar som en stomme i cellen. Nätverket kallas för cellskelett och gör att cellen kan ändra form och röra sig. Ämnen som inte är vattenlösliga bildar små droppar i cytoplasman. I fettceller finns till exempel gott om fettdroppar. Cytoplasman innehåller också flera små strukturer eller delar som cellen behöver för att kunna överleva. Varje del har sin speciella uppgift, och kan liknas vid kroppens olika organ. Dessa miniatyrorgan kallas för organeller. De viktigaste organellerna är mitokondrier som är cellernas kraftverk ribosomer som sätter ihop proteiner endoplasmatiska retiklet och Golgi-apparaten som är cellens transportsystem lysosomer som städar cellen.

5 Innanför cellmembranet finns en trögflytande vätska som kallas cytoplasma eller cellsaft. Den innehåller flera små strukturer eller delar som cellen behöver för att kunna överleva. Varje del har sin speciella uppgift och kan liknas vid kroppens olika organ. Dessa miniatyrorgan kallas för organeller. De viktigaste är mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska nätverket, Golgi-apparaten och lysomer. Cellkärnan innehåller arvsmassan, DNA, som innehåller våra arvsanlag. Mitokondrier ger energi Mitokondrier är cellens kraftverk och bildar energirika kemiska ämnen från kolhydrater, fett och proteiner, som man får i sig med maten. Det viktigaste ämnet som bildas kallas ATP. När de energirika ämnena sedan bryts ner i kroppens celler frisätts energi, som behövs för olika processer. I celler med hög energiförbrukning, till exempel muskelceller och leverceller, kan det finnas flera hundra mitokondrier. I mitokondrierna bildas energirika ämnen från kolhydrater, fett och proteiner. När ämnena sedan bryts ner i kroppen frisätts energi. I celler med hög energiförbrukning, till exempel muskelceller och leverceller, kan det finnas flera hundra mitokondrier.

6 Ribosomer sätter ihop proteiner Ribosomer är små korn i cellen som bygger ihop proteiner av så kallade aminosyror, som man får i sig med maten. Det är cellkärnan som styr vilka proteiner som ska bildas. Cellens transportsystem Cellen har nätverk av platta rör och blåsor som bland annat fungerar som cellens transportsystem, det så kallade endoplasmatiska retiklet. Rörsystemet har kontakt med både cellens kärna och cellmembranet. Ämnen som bildas inne i cellen förs med hjälp av transportsystemet till utsidan av cellen. Det bildas proteiner i den del av rörsystemet som har ribosomer bundet till sig. Proteinerna sorteras och packas sedan i den så kallade Golgi-apparaten och transporteras ut ur cellen. I Golgi-apparaten kan också delar av kolhydrater kopplas på proteinerna. Cellen behöver en del av proteinerna för eget bruk. Det bildas också fetter i rörsystemet. Cellen har nätverk av platta rör och blåsor som bland annat fungerar som cellens transportsystem, det så kallade endoplasmatiska retiklet. Rörsystemet har kontakt med både cellens kärna och cellmembranet. Ämnen som bildas inne i cellen förs med hjälp av transportsystemet till utsidan av cellen. I vissa delar av det endoplasmatiska retiklet bildas proteiner. De sorteras och packas i den så kallade Golgi-apparaten och transporteras sedan ut ur cellen. Lysosomer städar cellen Lysosomer är cellens renhållnings- och nedbrytningsanläggning, och tar hand om gamla celldelar eller främmande ämnen som kommit in i cellen, till exempel bakterier. Det som kan återanvändas förs tillbaka till cytoplasman, medan resten transporteras ut ur cellen.

7 Cellkärnan innehåller arvsmassan Cellens kärna fungerar som en slags kommandocentral som styr alla funktioner i cellen. Kärnan innehåller arvsmassa, DNA. Delar av arvsmassan kallas för gener som innehåller information om hur kroppen ska byggas upp och fungera. Det är alltså generna som avgör hur man ser ut och bidrar till vilka egenskaper man har DNA har formen av tunna trådar. När cellen ska delas rullar trådarna ihop sig till kromosomer. Våra celler innehåller 23 par kromosomer, eller totalt 46 stycken. I varje par kommer den ena kromosomen från mamman, och den andra från pappan. Ett av paren kallas könskromosomer. Hos kvinnor är båda könskromosomerna lika och kallas för X-kromosomer. Män har en X- och en Y-kromosom. Äggceller och spermier innehåller halva mängden arvsmassa, det vill säga 23 enkla kromosomer. När äggcellen smälter ihop med en spermie vid befruktningen bildas en cell med en fullständig kromosomuppsättning, 23 par. Kärnan omges av en tunn hinna som liknar membranet som omger hela cellen. Cellens kärnmembran har små öppningar så att information kan skickas från kärnan till resten av cellen. På så sätt styr kärnan vad som sker i cellen. De flesta celler har en cellkärna, men de röda blodkropparna är ett undantag. Vissa celler har flera kärnor, till exempel skelettmuskelceller. I cellkärnan finns arvsmassan, DNA, som innehåller våra arvsanlag. Cellkärnan styr funktionerna i cellen. DNA har oftast formen av tunna trådar. När cellen ska delas rullar trådarna ihop sig till kromosomer. Våra celler innehåller 23 par kromosomer, eller totalt 46 stycken. I varje par kommer den ena kromosomen från mamman, och den andra från pappan. Ett av paren kallas könskromosomer. Hos kvinnor kallas båda könskromosomerna för X-kromosomer. Män har en X- och en Y-kromosom.

8 Cellens ämnesomsättning Cellerna tar upp näringsämnen och syre från vätskan som omger cellerna, den så kallade vävnadsvätskan. Näringsämnena består av delvis nedbrutna proteiner, fetter och kolhydrater. De olika ämnena bryts ner ytterligare med hjälp av de enzymer som finns i cytoplasman. Nedbrytningsprodukterna användas sedan för att bygga upp nya ämnen som cellen behöver. Andra enzymer hjälper till vid uppbyggnaden. Energi bildas vid ämnesomsättningen När olika ämnen bryts ner bildas energi, som bland annat används till att hålla kroppstemperaturen på rätt nivå. Energi förbrukas också när nya ämnen byggs upp. Den energi som blir över kan lagras i form av energirika kemiska ämnen, som bildas i mitokondrierna. Ämnena kan sedan brytas ner och användas när kroppen behöver extra energi. Om man inte får i sig tillräckligt med näringsämnen genom maten bryts kroppens proteiner ner, till exempel musklerna, för att få energi. Kroppen behöver syre och gör sig av med koldioxid Syre behövs för cellens ämnesomsättning. Om det blir syrebrist ökar halten av bland annat mjölksyra i cytoplasman. Det beror på att mitokondriernas normala arbete förhindras. Mjölksyran känner man som en enorm trötthet i musklerna vid hårt fysiskt arbete. Det som blir kvar efter ämnesomsättningen är koldioxid, vatten och restprodukter, som innehåller kväve. Ämnena förs från cellen till blodet. Koldioxiden lämnar så småningom kroppen genom utandningsluften och de kvävehaltiga restprodukterna blir en del av urinen. Celldelning Celldelning är nödvändigt för att en organism ska kunna växa, och för att gamla celler ska förnyas. Kroppen har bildats från en enda cell den befruktade äggcellen som delats gång på gång. Celler lever olika länge. Nervceller kan leva i över 100 år, medan celler i tarmslemhinnan bara lever några få dagar och ersätts sedan av nya celler. Olika celler delar sig därför olika ofta. Vissa celler delar sig så gott som varje dygn, till exempel hudceller, medan andra delar sig sällan, kanske en gång i månaden. Det gäller till exempel leverceller. Andra celler delar sig inte alls och kan alltså inte förnyas genom celldelning, till exempel nervceller. Celldelning kan ske på två olika sätt: Vanlig celldelning Vid vanlig celldelning bildas två nya celler, som är precis lika ursprungscellen. De nya cellerna innehåller samma genetiska information, det vill säga samma arvsanlag, som den ursprungliga cellen. Delning av könsceller Äggceller och spermier genomgår en speciell sorts delning, som kallas reduktionsdelning. Namnet syftar på att antalet kromosomer reduceras, minskar, till halva det antal som finns i ursprungscellen. Färdiga könsceller innehåller därför bara 23 kromosomer istället för 46.

9 Spermier bildas från en speciell typ av så kallade stamceller i sädeskanalerna. Stamcellerna delar sig genom vanlig celldelning under mannens vuxna liv. Den ena dottercellen bildar en ny stamcell med full uppsättning kromosomer, och den andra dottercellen genomgår reduktionsdelning och bildar så småningom en spermie med 23 kromosomer. Äggceller bildas från stamceller som finns i äggstockarna. Dessa stamceller delar sig med vanlig celldelning före födelsen. Efter födseln genomgår cellerna istället reduktionsdelning så att mogna äggceller med 23 kromosomer bildas. Vid födelsen innehåller äggstockarna ungefär en miljon omogna ägg. Ungefär 500 av dem kommer att mogna till äggceller som kan befruktas. Vid vanlig celldelning bildas två nya celler med precis samma arvsanlag som ursprungscellen. Äggceller och spermier genomgår en speciell sorts delning där antalet kromosomer minskar till halva det antal som finns i ursprungscellen. Färdiga könsceller innehåller därför bara 23 kromosomer istället för 46. Olika celltyper Det krävs mer än att cellerna delar sig för att det ska bildas en kropp med alla sina funktioner. Cellerna måste också specialiseras och få olika utseende och funktioner. På det sättet uppstår olika celltyper, som visserligen har samma grundstruktur med cellmembran, cytoplasma och kärna, men ändå är väldigt olika varandra. Kroppen innehåller till exempel muskelceller, nervceller, blodceller och benceller, som alla specialiserats för att klara sina olika uppgifter. Det finns ungefär 200 olika celltyper i kroppen. Alla celler, utom könscellerna, innehåller samma arvsmassa, men olika delar av arvsmassan är aktiv i olika celler. Därför får cellerna olika utseende och funktion. Celler som en gång utvecklats till en typ av cell kan inte övergå till en annan sorts cell.

10 Stamceller är omogna celler Så kallade stamceller är omogna celler som inte har specialiserats och därmed har deras slutliga funktion inte bestämts än. Stamceller kan delas och utvecklas till många olika celltyper. Kroppens urstamcell är den befruktade äggcellen som är ursprunget till den fullt utvecklade kroppen. Vid de första celldelningarna, tills det finns något dussintal celler, kan varje enskild cell ge upphov till en ny människa. Under embryots fortsatta utveckling ger stamcellerna upphov till kroppens samtliga cellslag, till exempel muskelceller, hjärnceller och hudceller. När de omogna stamcellerna delas uppstår dels mer mogna celler och dels fler stamceller så att antalet stamceller i kroppen bibehålls. När fostret växer börjar cellerna att differentiera sig, det vill säga cellerna får bestämda egenskaper, och stamcellerna kan inte längre utvecklas till vilket cellslag som helst. Stamcellerna har en viktig uppgift även efter embryo- och fosterutvecklingen. Stamcellerna gör att unga människor växer, och hos vuxna hjälper de till att nybilda celler som har begränsad livslängd, eller celler som man har förlorat genom någon skada. I huden och tarmslemhinnan finns stamceller som kan nybilda vävnad. Även hjärnan har i vissa områden en celldelning som tros bero på stamceller. Stamcellerna förändras med personens ålder och deras förmåga att bilda olika typer av celler minskar. Vävnader Vävnader består av celler som har likartat utseende och samma egenskaper. Cellerna fogas ihop till olika vävnader för att tillsammans kunna utföra vissa funktioner. Olika vävnader bygger sedan upp organen och kroppsdelarna. Kroppens olika vävnader kan delas in i fyra grupper epitelvävnad stödjevävnad nervvävnad muskelvävnad. Epitelvävnad finns i hud och slemhinnor Hud och slemhinnor i kroppen kallas för epitelvävnad och finns på kroppens ytor, både invändigt och utvändigt. Vävnaden bygger bland annat upp kroppens körtlar, magslemhinnan och slemhinnan i munnen. Typiskt för epitelvävnad är att cellerna ligger tätt ihop på ett underliggande skikt, som kallas basalmembran. Membranet i sin tur sitter fast i vävnaderna som finns under. Cellerna ligger i ett eller flera lager på basalmembranet. Epitelet blir mer motståndskraftigt ju fler lager det har. Cellerna närmast basalmembranet förnyas genom celldelning. På så sätt slits inte epitelet ut.

11 På basalmembranet ligger hudcellerna tätt ihop i flera skikt. Dessa celler delar sig ofta för att ersätta celler som slits på hudens yta (1). De nybildade cellerna förs upp till ytligare skikt efter hand som de åldras (2). När cellerna till slut når det översta hudlagret, hornlagret, är de döda och förhornade celler. Cellernas form bestämmer namnet på epitelet Plattepitel Platta celler i flera skikt bygger upp hudens yttersta del, som kallas överhuden. Det är ett exempel på ett flerskiktat plattepitel. Enkelt plattepitel finns bland annat i lungblåsornas väggar. Genom att epitelet är så tunt kan lungblåsorna lätt ta upp syre från inandningsluften. Kubiskt epitel Kubiska celler i ett eller flera lager finns i olika gångar i kroppen, till exempel i gallgångarna och i körtlar. Cylinderepitel Cylinderformade celler finns bland annat i slemhinnorna, luftvägarna och i magtarmkanalen. Luftvägsepitelet har flimmerhår på ytan. Flimmerhåren hjälper till att rena luften som man andas in. Hud och slemhinnor skyddar underliggande vävnader och organ. I slemhinnorna bildas dessutom olika typer av vätskor, som kallas sekret. Det behövs för till exempel matsmältningen. Sådana slemhinnor kallas för körtelepitel. Epitel kan också suga upp näringsämnen. Tarmens epitel är ett exempel på det. Slutligen kan även epitel ta emot olika sinnesretningar, det vill säga syn, lukt, smak och hörsel.

12 Hud och slemhinnor i kroppen kallas för epitelvävnad och finns på kroppens ytor, både invändigt och utvändigt. Vävnaden bygger bland annat upp kroppens körtlar, magslemhinnan och slemhinnan i munnen. Det finns olika sorters epitelceller: 1. Platta celler i flera skikt bygger upp hudens yttersta del och kallas flerskiktat plattepitel. Enkelt plattepitel finns bland annat i lungblåsornas väggar. Genom att epitelet är så tunt kan lungblåsorna lätt ta upp syre från inandningsluften. 2. Kubiskt epitel i ett eller flera lager finns i olika gångar i kroppen, till exempel i gallgångarna och i körtlar, som exempelvis i spottkörtlarna. 3. Cylinderepitel finns bland annat i slemhinnorna, luftvägarna och i mag-tarmkanalen. Luftvägsepitelet har flimmerhår på ytan. Flimmerhåren hjälper till att rena luften som man andas in. Stödjevävnad skyddar och håller ihop kroppen Stödjevävnadernas viktigaste uppgifter är att stödja, skydda och hålla ihop olika delar av kroppen. Det finns flera typer av stödjevävnad som fungerar ganska olika, men gemensamt för alla är att vävnaden består av ganska få celler som ligger i något som man kallar grundsubstans. Grundsubstansen kan vara en proteinrik vätska eller ett fastare innehåll som finns mellan cellerna. I blodet är det plasman som är grundsubstans och blodet är därför flytande. I bindväv finns det gott om fibrer i grundsubstansen. Beroende på fibrernas typ blir det lucker eller stram bindväv. I ben finns det gott om hårda kalciumkristaller i grundsubstansen och vävnaden blir därför hård. Det är alltså grundsubstansen, innehållet mellan cellerna, som bestämmer vävnadens egenskaper. Till stödjevävnaderna räknas bindväv fettvävnad broskvävnad benvävnad

13 blod Stödjevävnadernas viktigaste uppgifter är att stödja, skydda och hålla ihop olika delar i kroppen. Det finns olika sorters stödjevävnader som har olika funktioner: 1. Bindväv innehåller mycket proteinfibrer som gör vävnaden både stark och elastisk. Det finns två sorters bindväv, och de kallas lucker och stram. Lucker bindväv innehåller färre proteinfibrer och finns till exempel i underhuden. Stram bindväv finns i senor som förbinder en muskel med ett ben, och i ledband som förbinder ett ben med ett annat ben. 2. Fettvävnad innehåller celler som kan fyllas med fettdroppar och fungerar som en energireserv. Fettvävnad finns bland annat i underhuden och är värmeisolerande. Olika organ i buken skyddas också av fettvävnad. 3. Broskvävnad är både hållfast och böjlig. Vävnaden täcker bland annat ledytor och gör att de tål slitage bättre. Broskvävnad finns även i luftrören och i ryggradens mellankotskivor, de så kallade diskarna. 4. Benvävnad bygger upp vårt skelett. Vävnaden innehåller mycket kalciumkristaller, och det gör den mycket stark. Bindväv finns i ledband och senor Bindväv innehåller mycket proteinfibrer som gör vävnaden både stark och elastisk. Den kan antingen vara lucker eller stram. Lucker bindväv innehåller färre proteinfibrer och finns till exempel i underhuden. Stram bindväv har fler proteinfibrer och finns i senor som fäster en muskel vid ett ben, och i ledband som förbinder ett ben med ett annat ben.

14 Fettvävnad är en energireserv Fettvävnad innehåller många celler. Cellerna kan fyllas med fettdroppar och fungerar som en energireserv. Fettvävnad finns bland annat i underhuden och är värmeisolerande. Olika organ i buken skyddas också av fettvävnad. Broskvävnad skyddar lederna Broskvävnad är både hållfast och böjlig. Vävnaden täcker bland annat ledytor och gör att de tål slitage bättre. Broskvävnad finns också i luftrören och i ryggradens mellankotskivor, de så kallade diskarna. Benvävnad bygger upp skelettet Benvävnad bygger upp vårt skelett. Vävnaden innehåller mycket kalciumkristaller, och det gör den mycket stark. Blod räknas som flytande vävnad Blod innehåller en flytande grundsubstans som kallas plasma och flera olika sorters celler. Blodet innehåller bland annat röda blodkroppar, som transporterar syre i kroppen. I blodet finns också olika typer av vita blodkroppar som deltar i immunförsvaret, och blodplättar som hjälper till att levra blodet. Det finns tre sorters muskulatur Cirka hälften av kroppens vikt består av muskelvävnad hos en person med ungefär normal vikt. Cellerna i muskelvävnaden är långsträckta och kallas därför ofta för muskelfibrer. När muskelfibrerna drar ihop sig så att muskeln förkortas uppstår kraft och rörelser. Kroppen innehåller tre sorters muskelvävnad skelettmuskulatur hjärtmuskulatur glatt muskulatur Skelettmuskulaturen kan styras med viljan De stora muskler som man bland annat har i armar och ben kallas skelettmuskulatur eller tvärstrimmig muskelvävnad. Namnet beror på att man ser tvärgående ränder om man tittar på muskelvävnaden i mikroskop. Ränderna beror på att vävnaden är uppbyggd på ett speciellt och regelbundet sätt. Skelettmusklerna sitter fast i benutskott på skelettet med hjälp av bindväv, till exempel senor. Muskulaturen kan påverkas av viljan, det vill säga man kan medvetet bestämma att man ska till exempel böja armen. Hjärtmuskulaturen kan leda impulser Hjärtat är uppbyggt av hjärtmuskulatur, som är en form av tvärstrimmig muskulatur, men den kan inte styras av viljan. Muskelfibrerna är ofta förgrenade och bildar tredimensionella nätverk. Tack vare hjärtmuskulaturens sammandragningar kan hjärtat pumpa runt blodet i blodkärlen. En del hjärtmuskelceller kan leda elektriska impulser. Det är dessa impulser som gör att hjärtat slår.

15 Glatt muskulatur kan inte styras av viljan Glatt muskulatur finns till exempel i blodkärlens väggar, luftrören och mag-tarmkanalen. Namnet beror på att man inte ser några strimmor när man tittar på vävnaden i mikroskop. Glatt muskulatur kan inte styras av viljan. När muskulaturen dras ihop transporteras till exempel tarminnehållet vidare i tarmen. Nervvävnad bildar nervimpulser Hjärna, ryggmärg och nerver byggs upp av nervvävnad, som innehåller högspecialiserade nervceller och stödjeceller, som kallas gliaceller. Typiskt för nervceller är att de kan bilda nervimpulser och leda dem vidare till andra nervceller eller till olika muskler. På det sättet skickas information från hjärnan ut till kroppen. För att klara av det har nervcellerna långa utskott som når långt ut från själva cellen. Utskotten kan vara över en meter långa och bildar nerver. Nervvävnaden styr kroppens funktioner och ansvarar för medvetande och intelligens. Mellan cellerna finns vävnadsvätska Mellan cellerna i en vävnad finns vätska som kallas vävnadsvätska. Den består av vatten med upplösta salter, särskilt natrium. Innehållet i vävnadsvätskan skiljer sig från innehållet både i cytoplasman och blodets plasma. Ämnen transporteras hela tiden mellan de olika vätskorna. Näringsämnen från blodet förs till vävnadsvätskan och vidare in i cellerna, medan restprodukter transporteras i motsatt riktning. Överflödig vävnadsvätska sugs upp av lymfkärl som finns i de flesta vävnader. Lymfan förs vidare till blodet. Skador i vävnaderna läker olika bra Om vävnad skadas kan den antingen återställas helt eller så bildas det ett ärr. Högt specialiserade vävnader, som muskel- och nervvävnad, läker sämst. Skador i muskelvävnad ersätts ofta av bindvävsärr. I nervvävnad bildar gliacellerna ett ärr. Bindväv, benvävnad och epitelvävnad läker relativt bra vid skador.