Girona, Spanien

Transkript

1 Girona, Spanien Jag valde att åka en vecka tidigare än planerat till Girona och samtidigt skjuta fram praktiken en vecka för att kunna leta efter lägenhet och delta i en förberedande språkkurs i katalanska, som anordnades av universitet för utbytesstudenter. Lägenhetsletandet tog på krafterna för att det var svårt att hitta ett rum för enbart tre månader (de vill helst att man hyr minst en hel termin) och för att vi var två personer (jag åkte med min pojkvän). Den första tiden fick jag bo i en lägenhet som tillhörde universitetet och låg direkt vid floden Onyar i gamla staden. Det var mycket fint där men ingen lösning för hela perioden, så i oktober flyttade vi in i ett litet hus på ett berg tillsammans med några andra studenter. Introduktionskursen i katalanskt språk och katalansk kultur är en heltidskurs som börjar med två veckor och sedan fortsätter över hela terminen. För egen del kunde jag inte fortsätta med kursen efter de två första veckorna p.g.a. att praktiken låg samtidigt. Men om man deltar i 80 procent av kulturföreläsningarna får man en poäng (ETCS). Jag tycker att kursen ger en bra inblick i kultur och historia i Katalonien, som skiljer sig från resten av Spanien. Kataloniens historia, litteratur, matkultur, attraktioner och traditioner tas upp, vilket gör det mer begriplig hur människorna tänker och varför vissa vill ha ett självständig Katalonien. Språkkursen är förstås bra om man har aldrig kommit i kontakt med katalanska. Även om man kan förstå mycket om man pratar franska och spanska så är det eget språk med sina egna ord. Man hinner förstås inte lära sig så mycket under de två veckorna, men människorna blir faktiskt glada om man kan säga lite på katalan och det underlättar lite för den första kontakten med människorna. Dessutom, om inte huvudsakligen, har kursen en social funktion. Man lär känna de andra utbytesstudenter och hittar på mycket med dem. Dessutom finns det en grupp katalaner som har grundat "Girona Meeting Point". De anordnar fester främst för utbytesstudenterna men även inhemska studenter kommer dit (varje onsdag). De ordnade till exempel en typisk julmiddag, där vi åt den maten som de brukar äta med sina familjer till jul. Som dessert tog alla med sig något från sitt land och efteråt gjorde vi "Caga tio", en väldig kuriös katalansk tradition. Om man vill kan man som utbytesstudent delta i ett annat program från universitetet som heter "tandem" och innebär att man gör ett språkutbyte med en katalansk student för att lära ut sitt modersmål eller engelska och själv förbättra sin spanska och katalanska. Inom detta program kunde vi delta i två aktiviteter. Jag prövade att vara med i ett katalanskt människotorn och vid det andra tillfället besökte vi en liten medeltidsstad i närheten. Efter dessa två veckor började praktiken: Pediatrik 22/09-17/10 Min första praktik gjorde jag två veckor på en pediatrisk avdelning på sjukhuset Josep

2 Trueta i Girona. Avdelningen är uppdelad mellan spädbarn och äldre barn upp till 13 år. Dessutom finns det en lekhörna och en skola som är sponsrad av en lokal bank. Det finns även andra människor som spelar en viktig roll på avdelningen som sjukhusclowner, frivilliga från Röda korset och pensionärer som lekar med barnen, när föräldrarna behöver avlastning. Jag började min praktik med kvällsturen, som började klockan 15 och slutade klockan 22. Mellan dessa tider hade vi ingen rast, bara lite fika vid femtiden. Det var påfallande lite personal på avdelningen, två sjuksköterskor och en undersköterska (vilket ändå inte kändes för lite). Familjen spelar en stor roll när det gäller vården av barn i Spanien. De finns dygnet runt hos barnet. Läkaren kom bara på förmiddagsronden och vid akuta fall. Turen präglades av många rutiner vid fasta tider, där man kontrollerade puls, blodtryck och temperatur, nutrition, elimination och eventuella biverkningar från läkemedlen. När det gäller läkemedelshantering, förberedde sjuksköterskorna alla läkemedlen vid början av turen på samma gång. Även infusioner tillhandahölls på detta sättet, men skyddades med aluminiumfolie mot ljuset under tiden. Det användes inte heller några skyddskläder eller handskar vid läkemedelshantering. Speciellt när det gäller antibiotikahantering uppmärksammade jag detta, men möttes av förvånan. När man kommer som utomstående (som jag), öppnar man mer sina sinnen och därmed uppmärksammar mer likheter och skillnader mellan Sverige och Spanien. Sjuksköterskorna är precis som i Sverige akademiskt utbildade (men de är allmänsjuksköterskor och inte specialistutbildad för barn) och undersköterskorna går en ettårig utbildning efter gymnasiet. Läkemedelsrummet står öppet hela dagen och det kändes väldigt lätt för utomstående (och även för barn!) att gå in där eftersom det inte finns mycket personal i korridorerna. Det kändes skrämmande för mig ur säkerhetssynpunkt. Även basal handhygien har jag sett brustit många gånger (vilket kan ses både som en likhet men även som en skillnad mot Sverige). Jag iakttog en bra handhygien efter läkemedelshantering, men inte mellan patienterna. Tyvärr märkte jag även en skillnad i behandlingen av invandrare (speciellt från Marocko och Latinamerika) och katalanska patienter. Vid kommunikationsproblem tillkallade sjuksköterskorna ibland inte en tolk (vilket fanns på sjukhuset) utan anhöriga till ett annat barn fick hjälpa till. När de vid ett senare tillfälle inte fanns på plats, kändes det som att de inte riktig förstod vad som hade sagts. När jag skriver detta, tänker jag speciellt på en pappa till ett handikappat barn som fanns under en ganska lång tid på avdelningen. Han var den enda anhörige till barnet som fanns i Spanien vid sjukhusvistelsen. Barnet hade en kronisk luftvägssjukdom och väldigt svårt att andas. Jag kan tänka mig att det var därför han inte lämnade sitt barn ensam. Han berättade för mig (på franska) att han inte har duschat på en vecka och att han var väldig trött. Jag sa till honom att det finns en dusch på avdelningen vilken han skulle få använda och att de frivilliga från Röda korset kan passa barnet så länge. Det kändes konstigt att andra inte sagt detta till honom tidigare i och med att alla kände lukten i rummet. Jag är medveten om att diskrimination i större eller mindre utsträckning förekommer på alla sjukhus i världen, men man kan hoppas att all personal jobbar emot det. Därefter var jag en vecka på en neonatalavdelning på sjukhuset Josep Trueta. Det finns

3 sammanlagt två stycken sådana avdelningar på sjukhuset; en med mycket förtidigt födda och en med något senare förtidigt födda, som ligger bredvid varandra. Sjuksköterskor och undersköterskor bytte veckovis för att få omväxling och framförallt avstånd från känslomässigt svåra situationer. Alla barn (delvis i inkubatorer) befann sig i samma rum, vilket kräver ett helt annat arbete. Jag tyckte det var väldigt bra i och med att man har en bra översikt över det som sker. Mitt första intryck var att apparaten som mäter syremättnaden och blodtryck pep hela tiden vilket verkade skrämmande när jag var där under min första dag. Oftast har dessa ljud harmlösa förklaringar, men de kan väcka stor oro för dem som är nya (som jag) och föräldrar som finns i rummet. Även med tanke på arbetsmiljön för personalen kan jag tänka mig att det har negativa effekter i längden. Annars mötte jag väldigt duktiga sjuksköterskor på denna avdelning. Alla var väldigt angelägna om barnets och föräldrarnas bästa. Även jag blev väldig bra bemött där. Jag fick eget ansvar, samtidigt som de hjälpte mig, när det fanns problem. Sista veckan på universitetssjukhuset kom jag till en avdelning med nyförlösta kvinnor. Till skillnad från Sverige ligger kvinnor som förlösts vaginalt tre dagar och kvinnor som förlösts med sectio fyra-fem dagar för observation på avdelningen. Patienthotell finns ännu så länge inte i Spanien, vilket nu är populärt i Sverige. Fördelen är eventuellt att kvinnorna hade någon att prata med i samma situation för att vädra sina känslor och tankar efter en förlossning. Öppen hälso- och sjukvård 20/10-14/11 Mina förväntningar inför praktiken på vårdcentralen överträffades enormt. Jag fick en handledare som jobbade deltid på universitetet och vårdcentralen. Hennes dotter gjorde ett utbyte i Sverige, vilket gjorde att hon precis förstod min situation. Hon pratade långsamt på spanska (inte katalanska) och förklarade mycket om sjukvården i Katalonien, vilket var väldigt intressant. Hon skjutsade mig till vårdcentralen och presenterade mig för hela personalen. Chefen gjorde till och med en Power point-presentation om primärvården i Katalonien för mig. Vårdcentralen var modern och sjuksköterskorna har egen mottagning. Mottagningen ligger bredvid dörren till läkarens mottagning. De bilder ett team och arbetar tillsammans med 1500 personer som bor i närområdet. I sjuksköterskans arbetsuppgifter ingår blodprovtagning, såromläggning, vaccination, hembesök, blodtryckskontroll, receptförnyelse och patientundervisning om ett flertal områden och mycket mer. Blodprovtagning är tre gånger i veckan och jag fick sticka så mycket jag ville. Det kändes alltid lite spanskt kaotiskt, vilket en gång ledde till förväxling och med pappersarbete som efterföljd. Temperamenten är alltså inte bara en fördel. Vi hade även många såromläggningar både på vårdcentralen och i hemmet. Sjuksköterskorna i Spanien är väldigt kunniga på detta området. Vid hembesöken fick man en bra bild av hur den spanska äldrevården ser ut. Det är oftast kvinnorna som vårdar sina sjuka män. Vissa anställer även en privat vårdare som tar hand om allt i

4 hushållen och även hälsokontroll. Jag har faktisk bara mött filippinska vårdare, vilket gör tydligt att det är billigare att anställa en egen vårdare än platsen på ett äldreboende. Det bor fortfarande flera generationer under samma tag p.g.a. de höga bostadspriserna i Spanien. Det är bra att sjuksköterskorna följer upp och vägleder dessa familjer. Datorsystemet inom primärvården tyckte jag är mycket bra utformat efter dem arbetsuppgifter en sjuksköterska jobbar efter. Det är lätt att använda och dokumentera i och är i vissa delar utformad efter Henderson. Jag trivdes mycket bra på vårdcentralen och fick lära mig mer än jag trodde innan. Jag blev även imponerad över de kunniga sjuksköterskorna och deras eget ansvar som möjliggör ett självständigt arbete. Psykiatri 17/11-12/12 De sista fyra veckorna praktiserade jag på Hospital de Santa Catarina. Detta sjukhus ligger i Salt, vilken är en stad mycket nära Girona. En del av sjukhuset är psykiatrin som har fler avdelningar spridda på sjukhusområdet. Hospital Santa Catarina är till skillnad från Hospital Josep Trueta i Girona helt nybyggt. Det finns tre avdelningar: en för barn, en stor allmän psykiatrisk avdelning med 43 sängplatser och UPD (Unitat de Patologia Dual) med enbart sex sängplatser. Jag kom till UPD, vilket betyder att där finns patienter med dubbeldiagnoser. Avdelningen, som är bara ett år gammal, är sluten men pga de fåtal patienter väldigt lugn. Jag är nöjd att jag hamnade på den lilla avdelningen, trots att jag eventuellt hade sett ett bredare spektrum av psykisk hälsa och ohälsa på den större avdelningen. Fördelen är nog att man som student få en bättre kontakt med personal och patienter som jobbar i en mer intim atmosfär. Min handledare var lika gammal som jag och vi blev bra kompisar under tiden. Hon är en väldigt engagerad sjuksköterska med ett brinnande intresse för psykisk hälsa och ohälsa. Efter bara en vecka lämnade hon över alla uppgifter till mig så att jag få en bättre inblick hur det är att jobba som sjuksköterska där. Hon lyckade faktiskt att entusiasmera mig för psykiatrin. På UPD jobbar bara en Psykiatriker, en sjuksköterska och en undersköterska. Det var en väldig bra stämning i teamet vilket gör det roligt att jobba där. När psykiatrikern hade sin mottagning fick jag även vara med. Han presenterade patienthistorierna, olika teorier kring dubbeldiagnos och den behandling han följer. Det var väldigt lärorikt att få även inblick i andra yrkeskategoriers arbetsfält. Tyvärr gick mycket mer tid åt att snacka inom personalen än med patienterna. Jag kände att sjuksköterskan kan spela en större roll i vården än hon gjorde. Det var rektorn själv för institutionen som ansvarade för min praktikplacering på psykiatrin. Han är mycket sympatisk och angelägen om att jag lär mig så mycket som möjligt under min vistelse. Jag fick som uppgift att göra en patientberättelse och redovisa den och den specifika omvårdnaden för honom på slutet. Det är förstås utmanande på spanska, men faktiskt mycket lärorikt. Utvärdering Spaniens sjukvårdsystem gjorde ett bra intryck på mig i.o.m. att det är gratis för alla och patienterna verkar nöjda. Sjukvården verkade även mer lättillgänglig än i Sverige. Jag blev imponerad av vilken roll familjen spelar i vården och att det faktiskt inte är så

5 farligt om hela släkten finns i patientens rum, så länge alla mår bra av detta. Sjuksköterskorna verkar ha en bra utbildning och det är precis som i Sverige att man möter båda duktiga och mindre duktiga sådana. I primärvården har de ett stort eget ansvar och kan även förverkliga egna idéer. En sjuksköterska hade till exempel startat en egen motionsgrupp, där alla kunde delta som ville. Vid mottagningen föreslår hon omedelbart patienter med låg fysisk aktivitet att gå med i gruppen. Till skillnad från Sverige har sjuksköterskorna mindre samarbete med andra yrkeskategorier. Det finns ett rätt så jämställd samarbete mellan läkarna och sjuksköterskorna, men andra yrkesgrupper har jag inte kommit i kontakt med. Även när det gäller utbildningen finns det skillnader. I Spanien har studenter mycket mindre praktik än vi. Även utvärderingen gjordes utan att jag fick vara närvarande. Eventuellt kommer det att förändras i och med att spanska studenter pluggar fyra år från och med nästa år. När man resar till andra länder ser man saker i ett annat perspektiv. Man uppmärksammar skillnader och likheter mellan länderna och har därför lättare att ifrågasätta handlingar som andra gör och de man själv utför. Dessutom fick jag förbättra min spanska och fick inblick i en nations (Katalonien) språk och kultur. Som blivande sjuksköterska har jag gjort en viktig erfarenhet att uppleva ett annat sjukvårdsystem. Även patienter i Sverige kan känna likadant som jag när jag kom till en främmande miljö. Det blir extra viktigt med bra information och ett trevligt bemötande. Christiane Schaepe