Krister Wahlbäck är nutidshistoriker, statsvetare och tidigare ambassadör. Han var forskare och lärare på Stockholms universitet , gick

Transkript

1

2 Krister Wahlbäck är nutidshistoriker, statsvetare och tidigare ambassadör. Han var forskare och lärare på Stockholms universitet , gick sedan över till UD som säkerhetspolitisk expert och var minister på Sveriges ambassad i Helsingfors Han har publicerat en mängd böcker och artiklar om finländsk politik och historia. Under sin tid i Helsingfors följde han nära inledningen av den baltiska frigörelsen och var chef för den säkerhetspolitiska analysgruppen på Statsrådsberedningen under Carl Bildts tid som statsminister. Därefter har Krister Wahlbäck haft ett antal samtidshistoriska utredningsuppdrag på UD. Han var adjungerad professor vid Umeå universitet

3 Baltisk Befrielse Svenska insatser för friheten

4 2012 Jarl Hjalmarson Stiftelsen Denna bok är tryckt med bidrag från Sida. Texterna i boken uttrycker författarnas åsikter. Tryck: Hallvigs, 2012 Omslag: Henrik Sundbom ISBN

5 Baltisk Befrielse Svenska insatser för friheten Krister Wahlbäck Efterord av Peeter Luksep Jarl Hjalmarson Stiftelsen

6

7 Innehåll Tidslinje 8 Karta 9 Förord 10 Sovjet vacklar 12 Sverige rör sig 16 Vad kan vi göra? 21 De ryska trupperna 31 Andra länders stöd 37 Historien som hopp och börda 41 Gränser på marken och för suveränitetsstödet 45 Trupperna återigen 47 Washington in på scenen 51 Estland, dess strategiska objekt och pensionärer 58 Men jobben då? 67 Ryska minoriteter och invandrare 71 Omdöme om en omvälvande tid, Kontinuitet och förändring, I finanskrisens våld 91 Efterord av Peeter Luksep 94 Personregister 110

8 augusti Ryska Socialistiska federativa rådsrepubliken erkänner de baltiska ländernas självständighet. 27 augusti Sverige erkänner de baltiska ländernas självständighet. 6 september Sovjetunionen erkänner de baltiska ländernas självständighet. September De baltiska staterna upptas i ESK, sedermera OSSE 26 december Sovjetunionen upplöses 1992 Mars Frihandels- och investeringsskyddsavtal tecknas mellan Sverige och de baltiska staterna. 10 juli ESK, inklusive Ryssland, beslutar om ryskt tillbakadragande av förband från de baltiska staterna augusti Ryssland hämtar hem sina förband från Litauen april Avtal tecknas mellan Ryssland och Lettland om avveckling av radarstationen i Skrunda och tillbakadragande av ryska förband 26 juli Estlands och Rysslands presidenter, Lennart Meri och Boris Jeltsin, tecknar ett avtal om tillbakadragande av ryska förband, militärpensioner och avveckling av militärbasen i Paldiski. 31 augusti De sista ryska förbanden lämnar Baltikum

9

10 Förord När finanskrisens stormar svepte fram över Europa i augusti 2011, kunde vi i Sverige för en stund vända upp märk samheten mot något positivt i stället. Vi högtidlighöll tjugoårsminnet av de baltiska ländernas återvunna självständighet 1991, och vi kunde göra det med desto större skäl som alla kunde se att det i dagens Europa inte var de baltiska staterna som härjades av strejker, upplopp och missnöjesval i finanskrisens spår. I Lettland och Estland hade parlamentsvalen 2010 och 2011 tvärtom resulterat i omval av regeringar som genomfört utomordentligt tuffa besparingar. Det bekräftade intrycket av realism och förmåga till försakelse som baltema gett även på andra områden under de förflutna decennierna. I Lettland hade dessutom republikens president på sommaren 2011 tagit drastiska beslut för att ge väljarna möjlighet att ta ställning till en politisk cancer som plågat landet i alla år: oligarkernas korrumperande inflytande i det politiska livet. Sverige har spelat en väsentlig roll som rådgivar- och 10

11 Leninstatyn i Vilnius krossas, 22 augusti Foto: Bertil Persson biståndsland åt de baltiska länderna under alla dessa tjugo år, särskilt under de första och svåraste åren av självständigheten. Det är ett arv som förpliktar och som vi har skäl att påminna oss. Den återblick som jag här skall ge lider naturligtvis av att en så närliggande tid till största delen varken har hunnit behandlas av forskningen eller skildras av de viktigaste aktörerna. Dessutom har jag tagit mig friheten att foga in en del minnesbilder och personliga intryck från dessa år. Den här översikten är alltså mer en journalistisk produkt än en forskningsrapport. Krister Wahlbäck Stockholm, januari

12 Sovjet vacklar Den 24 augusti 1991 erkände Ryssland de baltiska ländernas självständighet. Ryssland var då fortfarande liktydigt med den Ryska Socialistiska federativa rådsrepubliken inom Sovjetunionen, och dess president sedan ett par månader var Boris Jeltsin. Han utfärdade en ukas om erkännandet där han också uppmanade presidenten för hela Sovjetunionen att göra detsamma, liksom alla världens stater. Det dröjde till den 6 september innan presidenten ifråga, Michail Gorbatjov, följde uppmaningen. Men alla visste att det nu var Jeltsin som höll i taktpinnen i Moskva. De reaktionära krafternas kuppförsök mot Gorbatjov den 19 augusti hade misslyckats till följd av det beslutsamma motstånd som Jeltsin hade rest i Moskva. Gorbatjov å sin sida uppträdde osäkert när han återkom från sin semester på Krim, där han hade fallit i kuppmakarnas händer. Hela Sovjetunionen vacklade. Inte bara Ukraina utan flera andra av sovjetrepublikerna strävade uppenbarligen efter självständighet på samma sätt som Boris Jeltsin gjorde för Rysslands del. Men redan nu hade alltså de baltiska länderna vunnit sitt mål. Den svenska regeringens erkännande av deras suveränitet kom den 27 augusti. Det sovjetiska beslutet den 6 september var på ett sätt en formalitet sedan Ryssland sagt sitt, men på ett annat sätt skulle det visa sig vara principiellt viktigt, eftersom det innebar att Moskva tydligt 12

13 bekräftade balternas särställning inom unionen. Under hela mellankrigstiden hade de ju varit självständiga stater och medlemmar av Nationernas Förbund (NF), den tidens FN. Nu fick de tillbaka sin frihet först av alla, och de fick den erkänd av Sovjetunionen medan den alltjämt existerade en signal av viss vikt, kunde man hoppas, för framtida sovjetnostalgiker och imperiedrömmande revanschister. Alla övriga unionsrepubliker mottog ju sin självständighet mer eller mindre automatiskt några månader senare, när Sovjetunionen upplöstes i december Att kollapsen skulle komma så pass snabbt var inte något som man kunde veta med säkerhet i september Men det som redan hänt var enastående i det moderna Europas historia. Att tre små nationer med sammanlagt sju miljoner invånare kunde genomdriva att supermakten Sovjet återställde deras suveränitet efter femtio års ockupation, utan att jätteriket först hade besegrats i något krig, det var ofattbart enligt alla gängse lagar för stormaktspolitiken. En av förklaringarna var att en stor del av sovjetdiktaturens ledarskikt hade gripits av tvivel på sitt eget system, och att den ledare som de valt 1985 var genuint ovillig att använda väpnad makt för att slå ner folkliga protester mot systemet. Det gällde i första hand gentemot det yttre imperiet, alltså de östeuropeiska stater som Stalin hade påtvingat sitt kommunistiska system medan de formellt fått behålla sin statliga suveränitet. Ifråga om de baltiska sovjetrepublikerna var Gorbatjovs hållning inte lika klar. I januari 1991 hade han sålunda inte motsatt sig ordern till 13

14 inrikesministeriets svarta baskrar att slå till mot Vilnius och Riga. Men i det längsta hade han även här avstått från öppet våld. Uppenbarligen trodde Gorbatjov att sovjetsystemet skulle kunna reformeras och effektiviseras i enlighet med hans perestrojka under ganska fri debatt i tecknet av glasnost, och att detta skulle kunna ske utan att kommunistpartiets maktmonopol måste upprätthållas med våld. Om dessa illusioner var en av förklaringarna till att Kreml gav efter, så var en annan avgörande förutsättning för balternas framgång den dödsföraktande djärvhet som de själva visade. Undan för undan under åren tänjdes gränserna för det mått av självstyre som Moskva kunde tolerera, allt medan flertalet sovjetexperter i väst ansåg att de gick för långt och för snabbt. Hos en del av balternas ledare fanns det en sedan länge uppdämd känsla av nu eller aldrig. Men de hade också gjort en rationell kalkyl av de faktorer som skulle tvinga Gorbatjov till fortsatt återhållsamhet. Han var beroende av ekonomiskt och annat stöd från väst för sin reformpolitik. Gorbatjov hade också befogade farhågor för att han skulle bli tvungen att luta sig mot de hårdföra ortodoxa krafterna i Sovjet som ogillade både hans glasnost och hans perestrojka, om han stötte bort sina reformvänliga anhängare genom att ta till våld. Det fanns också ledande balter som tidigt syftade längre än till självstyre inom Sovjetunionen, och som hade full självständighet som mål. En del av dem trodde att detta bara kunde uppnås om deras egen kamp uppmuntrade liknande krafter i de övriga sovjetrepublikerna. De var 14

15 redo att aktivt verka som missionärer där i hopp om att därmed underlätta sin egen frihetskamp och kanske också ge balterna den världshistoriska rollen att påskynda Sovjetunionens upplösning. Sådana tankar ansågs oftast som helt ansvarslösa bland sovjetkännarna i väst. Onekligen var de ägnade att provocera de rättrogna systembevararna i Sovjet till att slå till mot balterna innan dessa hunnit sprida sina farliga idéer. Men även på denna punkt fick balterna av allt att döma rätt. Naturligtvis var ingenting av allt detta något givet, det kunde ha gått illa, de ortodoxa krafterna kunde ha tagit överhanden i kommunistpartiet, och deras vänner i armén och säkerhetsorganen kunde ha gjort en tidigare och bättre planerad kupp mot Gorbatjov än den som kom till stånd i augusti De försiktigare rösterna bland balterna själva, och de pessimistiska bedömare i väst som ansett sig vara balternas sanna vänner, hade i så fall fått sina farhågor besannade. Men nu gick det inte så. Andra bedömare i väst, som ansåg att man borde låta balterna själva bestämma sina länders kurs i en sådan ödesfråga för dem, och stödja dem om de krävde samma rättigheter som man i väst ansåg självklara i de egna länderna, fick sin syn på utvecklingen bekräftad. 15

16 Sverige rör sig Jag får anledning att återkomma till de dramatiska åren före 1991, men för tillfället kan det räcka med dessa korta påminnelser som bakgrunden till den stämning av häpen glädje som jag minns från min arbetsplats på UD i september Men den känslan förenades också med åtskillig oro över hur balterna skulle kunna klara av de väldiga uppgifter som låg framför dem. Var och en på svensk sida har naturligtvis sina egna minnesbilder från denna omvälvande tid. För egen del kommer jag bäst ihåg våra försök på tjänstemannaplanet på UD att förutse de förhoppningar och förväntningar som skulle ställas på Sverige i det nya läget. Uppenbarligen skulle vi kunna få en viktig roll som balternas rådgivare och understödjare om vi var redo att ta på oss riskerna och kostnaderna, och om vi ville söka förmå andra länder att delta i uppgiften. Vad gällde det närmast berörda landet, Finland, visste jag efter tjänstgöring på vår ambassad i Helsingfors något om de särskilda bekymmer inför utvecklingen som man hade på officiell finländsk sida, såsom närmaste granne både till Sovjet och till Estland. Å ena sidan var man väl medveten om det egna folkets starka sympati för esterna, grundad på den språkliga och kulturella gemenskapen och på det öde som de delat som småstatsgrannar till Sovjet. Finländarna hade visserligen klarat sig bättre, bland annat 16

17 därför att de var fler, deras land var större och terrängen besvärligare för en angripare, och de tillhörde dessutom kretsen av nordiska stater. Men medkänslan med deras sämre lottade estniske lillebror var stark och djup när han nu sökte återfå sin frihet. Jag minns äldre helsingforsare som grät av rörelse när de för första gången sen sin ungdom åter fick se en estnisk båt i Södra hamnen som vågade föra den förbjudna flaggan i blått, svart och vitt från den självständiga republiken Estland. Å andra sidan måste den politiska ledningen i Finland hålla sådana känslor under kontroll både hos sig själva och hos sitt folk. Man borde undvika officiella sympatiyttringar som kunde uppegga frihetssträvandena i Estland och provocera den store grannen i öster att slå tillbaka mot Finland självt. Om motsättningarna mellan Tallinn och Moskva skulle skärpas, och om man i Finland skulle befara att ryssarna kunde uppfatta Sveriges mer aktivistiska hållning som en utmanande uppmuntran till balterna, kunde det bli problem för Helsingfors, som ju ligger mitt emellan Stockholm och Moskva och inte gillar när de tvistar. Nu hade visserligen balterna uppnått sin självständighet, men det återstod många svåra problem att lösa. Då skulle vi behöva en regeringschef med goda kontakter i Helsingfors och med kunskap om den annorlunda balans mellan realpolitik och moralpolitik som Finlands läge traditionellt framtvingat. Valutgången den 15 september 1991 syntes peka på att Carl Bildt skulle bli statsminister. Att han 17

18 förstod sig på Finland och var uppskattad i Helsingfors som säkerhetspolitisk bedömare hade jag sett redan under min första tid där på hösten 1986, då han hade inbjudits att tala inför det s.k. Paasikivi-samfundet. En ära som dittills bara vederfarits svenska stats- och utrikesministrar. Då hade han också ombetts att söka upp inte bara statsminister Kalevi Sorsa (S) och utrikesminister Paavo Väyrynen (CP), utan även republikens president Mauno Koivisto (S) för politiska samtal. Men det var samtidigt viktigt att han hade ett förtroendekapital att dra på i de baltiska länderna, om en svensk roll i de rysk-baltiska kontroverserna skulle komma att innefatta inte enbart stöd till balterna utan också uppmaningar till kompromissvilja efter det att självständigheten uppnåtts. Så hade jag i varje fall tolkat ett par av hans kommentarer om de långsiktiga perspektiven, när han passerat Helsingfors den 2 januari 1989 på väg till Tallinn. Han hade kommit upp på ambassaden för att orientera min chef Knut Thyberg och mig själv om bakgrunden till sitt beslut att som första ledande svenska politiker besöka Estland efter en inbjudan från staden Tartu. Vi behövde ju kunna svara på frågor, som var lätta att förutse, från de betänksamma bland våra finländska vänner om hur Bildt resonerat när han antagit inbjudan. Det var tydligt att han fäste stor vikt vid det moraliska stöd från väst som balterna behövde känna och som man bäst gav genom att själv komma dit utan att ta vägen över Moskva, även om det skulle störa ryssarna. I sin bok Uppdrag Europa (2003) har 18

19 Carl Bildt själv beskrivit de intryck han fick under besöket i Estland: han började misstänka att det nu blivit alltför sent för att ett sovjetiskt försök att slå tillbaka mot balterna skulle kunna lyckas, det vill säga lyckas utan att Moskva nödgades tillgripa så brutala metoder att Gorbatjovs reformpolitik skulle haverera. Men mitt intryck var alltså att han redan tänkte på scenariot efter självständigheten. Detta var drygt ett år innan de berömda måndagsmötena började på Norrmalmstorg på våren Den våg av stöd och sympati för balterna som vällde fram i svensk opinion hade delvis sin grund i dåligt samvete för flera decennier av officiell likgiltighet och begränsat intresse hos vanligt folk. Men viktigare var en ganska allmän beundran i Sverige för den sjungande revolutionen, som tog sig fredliga men vältaliga uttryck bland annat genom de väldiga sångarfestivalerna i Tallinn. En annan demonstration som gjorde intryck internationellt ägde rum den 23 augusti 1989, på femtioårsdagen av Stalins pakt med Hitler som gett Moskva fria händer i Baltikum. En protestkedja från Tallinn till Vilnius av hundratusentals människor som höll varandras händer blev en visuellt slående påminnelse om hur och varför våra grannländer på andra sidan Östersjön alltjämt ockuperades av Sovjet. Det var inte lätt för den regerande socialdemokratin att hantera det nya läget. Den ideologiska vakthållningen kring småstater under stormaktstryck, som alltsedan Vietnamdecenniet riktats in mot USA, måste nu skifta fokus österut. Man kunde räkna sig tillgodo att man vid det första 19

20 östersjötoppmötet om miljöfrågor i Ronneby i september 1990 hade låtit deltagarna från de baltiska sovjetrepublikerna sitta bakom sina egna flaggor från självständighetstiden, trots starka invändningar från Moskva. Men överlag hade ju vår hållning varit försiktig jämfört med hur vi uppträtt i exempelvis Vietnamfrågan. Vid tjugoårsminnet av Baltikums återvunna självständighet gjordes många påminnelser om ett antal av regeringens uttalanden som vittnat om dess svårigheter. Men från januari 1991 hade signalerna blivit klarare, och när självständigheten nu erkänts även av Sovjet borde förutsättningarna vara goda för en bred enighet i svensk opinion. Min egen syn på Baltikumfrågan var påverkad av en betydligt yngre UD-kollega, Lars Fredén, som följt letternas kamp som chef för det avdelningskontor under generalkonsulatet i Leningrad som upprättats i Riga på hösten Idag är han vår ambassadör i Peking. UD:s dåvarande kabinettssekreterare Pierre Schori säger i sina memoarer, Dokument inifrån Sverige och storpolitiken i omvälvningarnas tid (1992) att Fredén med sin oräddhet, sina språkkunskaper och sina unika kontakter blev något av en kombination av en svensk Timothy Garton Ash och Röda nejlikan i Baltikum. Säkert är att hans bok Förvandlingar (2004) om åren i Riga ( ) är minst lika välskriven som Garton Ashs bästa reportageböcker från omvälvningarna i Östeuropa, och dessutom naturligtvis långt bättre dokumenterad. 20

21 Vad kan vi göra? I väntan på valresultatet 1991 och regeringsbildningen försökte vi tjänstemän på UD förutse de stora frågor som balterna omedelbart skulle behöva ta upp med Sovjetunionen och/eller Ryssland, och de krav som ryssarna å sin sida kunde väntas ställa på balterna. Det viktigaste problemet var naturligtvis den omfattande sovjetiska militära närvaron i de baltiska länderna. Den saknade nu varje folkrättslig grund så länge Moskva inte hade något avtal om saken med de regeringar vilkas suveränitet både Ryssland och Sovjetunionen nyss hade erkänt. Framför allt skulle det vara omöjligt för de baltiska regeringarna att skapa det inre och yttre förtroende och den säkerhet som var nödvändiga för att göra verklighet av självständigheten. Detta gällde inte minst den väldiga uppgiften för näringslivet att lägga om sin inriktning bort från förfallet i den sovjetiska ekonomin till möjligheterna i väst. En fråga som jag dock inte hade någon kompetens att bedöma och undvek att alls gå in på vid våra diskussioner på UD. Från ett internt morgonmöte med politiska avdelningen den 12 september har jag kvar texten till en inledning som jag ombetts göra och som inte andades någon större optimism. Bland annat utgick jag från att ryssarna skulle begära fortsatt kontroll av det baltiska luftrummet, där de i decennier haft sitt framskjutna luftförsvar för Leningrad 21

22 och Moskva, så länge de inte hunnit bygga upp något nytt i Pskov- och Novgorod-provinserna närmast Baltikum. Men det skulle givetvis vara en omöjlighet för balterna att under någon längre tid gå med på fortsatt närvaro på deras mark av alla de installationer jämte personal som en sådan kontroll av luftrummet förutsatte. Skulle man verkligen kunna nå en kompromiss som var hållbar även i en framtid, när nya hårdföra krafter kunde ha tagit makten i Moskva efter några års fördjupad inre kris i Ryssland? Frågan om en eventuell svensk insats i samband med dessa förhandlingar skulle uppenbarligen konkurrera om en kommande regerings tid och energi med en annan fråga, den som mycket riktigt sattes högst upp på dagordningen när Carl Bildt läste upp den nya fyrpartiministärens regeringsförklaring i riksdagen den 4 oktober 1991: att fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen. Det skulle bli en arbetskrävande uppgift, och på UD visste vi ju något om de klara praktiska gränserna för hur många svåra utrikesfrågor som ett litet regeringskansli kan hantera samtidigt. Ulf Dinkelspiel, den nye utrikeshandelsministern, har i sin bok om Den motvillige europén (2009) gett en spännande skildring av våra förhandlingar med EG/EU Den ger inte minst en övertygande bild av de ständiga insatser som krävdes av statsministern. Först för att säkra sammanhållningen inom den egna regeringen och med den socialdemokratiska oppositionen, som i regeringsställning 22

23 hade inlämnat vår medlemskapsansökan i juli Sedan, minst lika viktigt, för att bearbeta regeringarna i EG/EU och kommissionen i Bryssel, där det fanns mycken misstro mot allvaret i vårt europeiska engagemang. Att samtidigt med detta ta sig an ett potentiellt storpolitiskt sprängstoff som relationen Ryssland Baltikum skulle kräva orimliga arbetsinsatser. Men den nye statsministern visade omgående att han inte drog sig för uppgiften. Den 15 november ägnade han en hel arbetsdag till ett seminarium i Rosenbad som han ordnat med en rad experter från olika samhällsområden för en grundlig inventering av de baltiska och ryska problemen. Något sådant hade aldrig förekommit i den svenska utrikesoch säkerhetspolitikens moderna historia, och därmed blev det också en kraftfull signal om statsministerns avsikt att engagera sig även i Baltikumfrågorna. Det var naturligtvis ingen som ställde någon impertinent fråga om hur han skulle hinna med att leda både EU- och Baltikum-spåren. Men kanske hade Carl Bildt redan då blivit varse att det fanns ett större inbördes samband mellan de båda spåren än man i förstone kunde tro. I samma mån som våra EU-förhandlingar var framgångsrika och förde oss närmare medlemskapet, ökade nämligen Sveriges tyngd mot Ryssland, som behövde ett nära samarbete med EU. Detsamma gällde faktiskt också i förhållande till de baltiska regeringarna, bland annat därför att balterna hoppades att på sikt själva bli medlemmar i EU och skulle behöva svenskt stöd i denna sin strävan. Och i samma mån som vi därmed kunde spela en effektiv och konstruktiv roll för att 23

24 desarmera rysk-baltiska kontroverser, skulle vi vinna ökad tilltro hos våra förhandlingsparter i Bryssel. De ville se klara tecken på att Sverige verkligen övergivit sina sekelgamla neutrala instinkter och skulle komma att lojalt och aktivt delta i unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i enlighet med ambitionerna i det nya Maastrichtfördraget, som undertecknades i december I det här fallet skulle vi rentav kunna försöka visa vägen för unionen redan som kandidatland. En annan förtroendeskapande uppgift, inte minst gentemot Bryssel, skulle falla på den nya utrikesministern, Margaretha af Ugglas, när Sverige övertog ordförandeskapet i den Europeiska säkerhetskonferensen, ESK, i december Dess uppgift var att följa tillämpningen av slutakten från ESK:s Helsingforsmöte 1975, med dess principer för det mellanstatliga umgänget i Europa och över Atlanten. De baltiska staterna hade upptagits i medlemskretsen i september 1991, och för Ryssland var ESK ett centralt forum för samarbete med väst. Här krävdes både taktfullhet och aktivitet från ordförandelandet, vars sätt att fullgöra uppgiften skulle granskas kritiskt inte minst av våra kommande EU-kolleger. Den svenska utrikesministern, med sin långa erfarenhet som internationellt orienterad parlamentariker, var väl rustad för uppgiften. I det baltiska sammanhanget var två av de avgörande stormakterna inom EU, det återförenade Tyskland samt Frankrike, tämligen osäkra kort, eftersom de prioriterade sina relationer med Moskva och inte kände något nämnvärt 24

25 eget intresse för Baltikum. För Tysklands del tillkom en begriplig återhållsamhet med tanke på dess historia i Baltikum. Om vi skulle kunna få dem med på vad vi i Stockholm ansåg vara rimliga ståndpunkter, krävdes att Sverige och särskilt statsministern kunde argumentera med överlägsen sakkunskap om det politiska och militära läget i Baltikum, i Rysslands nordvästra delar och i relationerna mellan Moskva å ena sidan, samt Tallinn, Riga och Vilnius å den andra. Ifall detta var Bildts ambition, så gjorde han det rätta valet när han behöll den välinformerade Örjan Berner som sändebud i Moskva men också rekryterade Lars Fredén till Statsrådsberedningen som sin egen rådgivare och medarbetare i de baltiska frågorna. Inte bara därför att Fredén hade färska och ojämförliga förkunskaper om Baltikum, utan också för att hans arbetsförmåga var kopiös och hans krav på sig själv mycket höga. Han hade ett ovanligt behov att tränga ner på djupet i varje fråga och förvissa sig om att de fakta och bedömningar som han framförde var solitt grundade, även när det krävdes omfattande utredningar innan han blev nöjd. För mig själv, som redan erbjudits att leda arbetet i den säkerhetspolitiska analysgrupp som Bildt börjat upprätta på Statsrådsberedningen och som Fredén skulle ansluta sig till, var det ett ovärderligt stöd att få en sådan kollega. En EU-anknytning hade även vårt engagemang i Bosnien, både när vi tog emot proportionellt fler flyktingar därifrån och när vi sände fler soldater dit för fredsbevarande uppgifter än EU-länder av motsvarande storlek. Där 25

26 visade vi europeisk solidaritet i praktisk handling. Men naturligtvis var signaleffekten i vår Baltikumpolitik långt viktigare. Här gällde det ju gränsgrannar till Ryssland, och det kunde räcka med ett vindkast i den storryska opinionen för att balterna skulle bli utsatta för en typ av gammaldags hot som kunde äventyra hela det nya förhållandet mellan Ryssland och dess samarbetsparter i väst. Ingen i EU ville tvingas ta i på skarpen mot Ryssland, och den stat som kunde förhindra att rysk-baltiska kriser förvärrades skulle vinna åtskillig goodwill. På ännu ett område fanns det en koppling mellan våra EU- och Baltikum-spår. Det gällde neutraliteten, eller neutralitetspolitiken, om vi skall uttrycka oss korrekt. Neutralitet är nämligen enligt folkrätten en hållning som en stat kan inta i förhållande till ett pågående krig mellan andra länder, varvid man måste följa en rad regler om opartiskhet. Neutralitetspolitik är däremot inget begrepp inom folkrätten utan en politisk term för att beteckna den hållning man intar i fredstid om man har målet att uppträda så att man i händelse av krig får trovärdighet för sin neutralitet hos de krigförande. Ett första krav är naturligtvis då alliansfrihet, det vill säga att man inte i fredstid ingått ömsesidiga förpliktelser med den ena sidan i en stormaktsmotsättning om gemensamt militärt agerande i händelse av krig. Men vilka andra krav som man vill ålägga sig är en politisk bedömningsfråga. För vanligt folk var dock dessa distinktioner bara hårklyverier, neutralitet räckte mer än väl. 26

27 Dock, om vi skulle engagera oss i de rysk-baltiska frågorna måste vi först befria de gångna cirka hundrasextio årens neutralitet från den alltmer dogmatiska karaktär som den hade getts sedan 1960-talet och i stället visa hur praktisk, smidig och situationsanpassad den i själva verket varit. Där ville jag för egen del gärna bidra, eftersom jag sysslat mycket med den historien som fri forskare innan jag börjat på UD Uppgiften underlättades också när ett antal indiskretioner, till journalister från någon eller några av det mycket lilla fåtalet informerade, gav Carl Bildt anledning att tillsätta en offentlig utredning av erkända historiker, statsvetare och veteranpolitiker från olika partier. Dessa fick till uppgift att klarlägga vad som egentligen förekommit av sekreta svenska förberedelser för att ta emot militärt bistånd från väst i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Uppdraget gällde bara den första halvan av det kalla kriget, Ända sedan 1959 hade det ingått i den officiella doktrinen att sådana förberedelser var uteslutna med hänsyn till neutralitetens trovärdighet. Men när sekretessen nu hävdes för utredarna befanns det att åtskilligt i själva verket hade gjorts med den politiska ledningens välsignelse. Det var spännande att delta i det arbetet, även om jag ibland måste känna mig generad över att ha fungerat som en nyttig idiot, när jag under alla mina femton år på UD hade predikat det officiella evangeliet om vår strikta neutralitetspolitik, alldeles okunnig om vad vi nu upptäckte. Men det viktiga var ju ändå att sanningen så långt den kunde fastställas vid den här tiden äntligen 27

28 kom fram när vår neutralitetspolitikkommission lade fram sin rapport på vårvintern Den politiska effekten var, kan man säga, att neutraliteten därmed relativiserades. Det vidgade handlingsfriheten både för vår EU- och Baltikumpolitik. Från inrikespolitisk synpunkt hade den processen tagit ett avgörande steg redan i april maj 1992, då först utrikesutskottet, sedan riksdagen antagit en ny formulering av vår utrikespolitik i enighet mellan de stora partierna. Ett nytt ord, här kursiverat, fördes in i den nya definitionen: Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Neutraliteten förvandlades därmed från en automatisk självklarhet i händelse av krig till en option, en av flera möjligheter. Utskottets dåvarande kanslichef Tomas Bertelman senare vår ambassadör i Moskva publicerade för ett par år sedan vad vi kan kalla för ett memoarfragment om hur han såg förändringen komma till. Den framförhandlades, berättar han, i en liten grupp som bestod av några ledamöter i den socialdemokratiska utskottsgruppen och några från regeringssidan. En kanslichef var förstås inte delaktig i partiernas interna diskussioner men kunde ändå inte undgå ett starkt intryck av att det på båda sidor fanns sådana ledamöter som till fullo insåg hur radikal förändringen var, och sådana som inte gjorde det eller hade en annan uppfattning och att de förra inte var särskilt angelägna om att påminna de senare om hur radikal förändringen var. 28

29 Det var Socialdemokraterna och Centerpartiet som ville undvika uppslitande interna strider om en förändring som deras ledare insåg var nödvändig med tanke på ett kommande EU-inträde. Det lyckades de också med, och det dröjde ett bra tag och krävdes åtskilliga pedagogiska klargöranden offentligen från statsministern, innan förändringen uppmärksammades mer allmänt halvtannat år senare. Då blev det också ett yrvaket motstånd som även ledningen för den socialdemokratiska oppositionen fann sig föranlåten att instämma i. Den omedelbara anledningen var att statsministern i ett anförande på Lettlands nationaldag i november 1993 illustrerade den nya valmöjligheten genom att konstatera att han hade svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi idag kan föreställa oss, det vill säga i praktiken i första hand om de baltiska staterna skulle hotas. Skälet var att neutraliteten sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd. Många trodde att valet i så fall måste bli militärt inträde i konflikten de hade aldrig hört talas om vår hållning som icke krigförande under Finlands vinterkrig, och de fäste sig inte heller vid att statsministern nämnde just det prejudikatet. Det var samma opponenter som inte heller observerat att redan den socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson hade förebådat en hållning som inte band oss till neutralitetsrättens begränsningar, när han i januari 1991 offentligen lovat att Sverige skulle låta baltiska 29

30 30 politiker verka utan begränsningar i vårt land, det vill säga att vi avsåg att ta emot exilregeringar, om den sovjetiska våldsanvändningen i Vilnius och Riga skulle leda därhän. Han begrep det kanske inte själv, men löftet förutsatte att vi icke förklarat oss neutrala utan behållit samma frihet att visa praktisk solidaritet som under vinterkriget. Därmed förbereddes opinionen dels på vårt kommande deltagande i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, dels på en aktiv Baltikumpolitik redan i det aktuella läget. I båda fallen var det frågan om nyorienteringar som rimmade illa med den gamla ortodoxin. Samtidigt underströk Bildt att det som han kallade den hårda kärnan i neutralitetspolitiken, alltså den militära alliansfriheten, kvarstod orubbad några militära förpliktelser fanns ju inte i Maastrichtfördraget.

31 De ryska trupperna Den viktigaste frågan på dagordningen var som sagt trupptillbakadragandet. Efter Sovjets kollaps under julhelgen 1991 hade Ryssland i januari 1992 formellt övertagit kontrollen över de före detta sovjetiska förbanden. De var sannerligen inte få i de baltiska staterna. Vår militära underrättelsetjänst Must beräknade att det rörde sig om ungefär officerare och soldater med sina stridsvagnar, artilleripjäser, flygplan och fartyg, detta på en yta som var mindre än halva Sverige. I alla samhällen av någon betydelse fanns det rysk militär bara i Lettland på 200 platser. Utöver de stridande förbanden hade den sovjetiska krigsmakten upprättat forskningsinstitut, militära skolor och sjukhus, verkstäder, varv samt väldiga skjutfält och andra övningsområden. Listan kunde göras längre, militariseringen av Baltikum var massiv. Men Moskva gjorde sig ingen brådska att börja förhandla om hur den folkrättsstridiga närvaron av dess militära förband och anläggningar på andra staters territorier skulle avvecklas. Det fanns onekligen en praktisk svårighet för Moskva, nämligen att finna garnisonsplatser och bostäder i Ryssland för officerarna. Även om nästan alla ryska politiker medgav att frågan måste lösas, ville myndigheterna ogärna utsätta officerarna och deras familjer för en längre tillvaro i tält och baracker. Missnöjda officerskårer ökar 31

32 inte stabiliteten i nya bräckliga stater, allra minst i en väldig stormakt som mötte så många andra problem som Ryssland. En politiker vid namn Vladimir Zjirinovskij, som fått sex miljoner röster i det ryska presidentvalet sommaren 1991, förklarade kort därefter i en intervju för finska Iltalehti att Lenin begått ett brott när han på sin tid erkänt Finlands och de baltiska ländernas självständighet, eftersom de historiskt hörde till Ryssland och snarast möjligt åter borde bli ett ryskt guvernement. Ingen tog honom på allvar, men Iltalehti påminde om att han ändå fått en fem gånger större andel av rösterna än en annan känd galning hade fått vid 1928 års riksdagsval i Tyskland. På baltisk sida misstänkte man naturligt nog att den ryska militärledningen hoppades att dra ut på tiden så att dess trupper i Baltikum gradvis skulle accepteras som ett etablerat faktum, eller att Ryssland skulle återvinna tillräcklig styrka för att på nytt ta kontroll över Baltikum. Men så var inte fallet den här gången, åtminstone inte vad Litauen beträffade. I september 1992 överraskades vi av att dess försvarsminister kunde underteckna ett avtal med Rysslands försvarsminister Pavel Gratjov om att samtliga förband skulle dras tillbaka inom ett år eller senast till den 31 augusti Strikta villkor föreskrevs också för förbandens vistelse fram till dess. Ryska utrikesministeriets chefsförhandlare med Litauen medgav för Fredén att han inte hade någon aning om hur avtalet kommit till, och den litauiske försvarsministern trodde att hans ryska kollegor handlat på egen hand (fast givetvis med Jeltsins kännedom). 32

33 Hur kunde Gratjov gå med på detta, han som helt nyligen gjort så tuffa uttalanden om att man inte fick upprepa i Baltikum de tyska och polska misstagen, det vill säga de löften som man gett att ta hem de betydligt större förbanden där senast under 1994? Visserligen klarnade det småningom att truppavtalet med Litauen formellt sett var ett bihang till ett politiskt huvudavtal som skulle undertecknas av Jeltsin och hans litauiske kollega, men som Jeltsin bara någon timme före ceremonin vägrade att skriva under. Det skulle senare leda till problem. Ändå var det som redan skett en märkvärdig utveckling. Det fanns politiska skillnader mellan Litauen och de båda andra baltstaterna, främst kanske att de som invandrat till Litauen under sovjettiden var betydligt färre bara cirka 8 procent av nuvarande befolkningen och alltså hade kunnat beviljas automatiskt medborgarskap utan större risk för att de även på lång sikt skulle motsätta sig integrering i värdnationen. Men från rysk militär synpunkt var det väsentligaste att det inte fanns några så kallade strategiska objekt i form av hamnar eller baser och liknande som man ansåg sig behöva behålla långt fram i tiden. Däremot fanns där två luftlandsättningsdivisioner som hade relativt högt stridsvärde, och dem ansåg man sig måhända behöva bättre hemma i Ryssland i en orolig tid. För Jeltsin, som inte sällan såg de storpolitiska aspekterna på de baltiska frågorna bättre än sina utrikespolitiska hjälpredor, kan det ha tett sig lämpligt att markera beredskap till vissa eftergifter. Carl Bildt ansåg att Jeltsin först i början av juli 1992, när han var med vid toppmötet i Helsingfors 33

34 med ESK, den Europeiska säkerhetskonferensen, förstod den vikt som omvärlden fäste vid frågan om de ryska trupperna i Baltikum. Det mötet hade sin särskilda baltiska ouvertyr. Ett så kallat slutdokument hade mödosamt förhandlats fram under flera månader inom kretsen av ESK-stater och skulle nu förhoppningsvis antas i Helsingfors med konsensus enligt ESK:s regler, det vill säga enhälligt, i närvaro av ett stort antal stats- och regeringschefer, bland dem även USA:s president George HW Bush senior. Det var många frågor som man hade sökt finna riktlinjer för, inte minst konflikterna i förutvarande Jugoslavien. De baltiska förhandlarna krävde naturligtvis att den folkrättsstridiga närvaron av ryska förband och militära anläggningar på deras territorier skulle påtalas. De nordiska ländernas ESK-förhandlare hade kort före toppmötets inledning lyckats få ryssarna med på en formulering som krävde att avtal genast borde ingås for the early, orderly and complete withdrawal of foreign forces from the Baltic States. Balterna hade velat ha skarpare och tydligare skrivningar, framför allt ett slutdatum för tillbakadragandet, och det ville givetvis även vi på svensk sida jämte våra nordiska kolleger. Men det var uppenbart att ryssarna inte skulle gå med på mer än den formulering som jag citerat, och då fick man nöja sig med den betydande framgång som det ändå innebar att ha naglat fast Moskva vid denna utfästelse i ett internationellt dokument av tyngsta kaliber. Bildt ville emellertid för säkerhets skull knyta ihop säcken 34

35 med de baltiska presidenterna i förväg och hade föreslagit ett förmöte med dem i Riga den 7 8 juli. Det visade sig vara förutseende, ty den litauiske presidenten Vytautas Landsbergis, som inte var någon kompromissernas man, lät meddela att han inte kunde godta den text som hans förhandlare motvilligt accepterat men som alltså saknade slutdatum. Hans hållning påverkade naturligtvis även den lettiske presidenten. Så var läget när det svenska regeringsplanet landade på Riga flygplats och vi klev in i bilarna ut till det lettiska parlamentets representationsvilla vid den mäktiga sandstranden ute i Jurmala. Där väntade de tre presidenterna, vardera med sina svärmar av medarbetare. Bildt lyckades skaka av sig nästan alla utom de tre presidenterna som han drog in i en tom salong och började mangla. Vi andra samlades ute på altanerna och konverserade varandra i den underbara sommardagen. Jag har aldrig sett någon uppteckning från det enda viktiga samtalet, men jag visste ju vad Bildt skulle säga. De baltiska företrädarna kunde knappast göra någon sämre internationell debut, framhöll han, än genom att blockera slutdokumentet med hjälp av krav som flertalet andra länder skulle uppfatta som maximalistisk omogenhet och som skulle ge Moskva trumf på hand. Efter ett par timmar kom Bildt ut och förklarade att nu var saken klar. En bidragande orsak till att Landsbergis gett med sig var måhända att Bildt kände honom sedan ett besök som han gjort i Vilnius redan som oppositionsledare Som så ofta när det gällde Baltikumfrågorna fick Bildt i Jurmala 35

36 36 nytta av att ha odlat bekantskaper så att säga innan de behövdes, konstaterar Lars Fredén. Balterna hade ju goda skäl till misstro mot västliga politiker, som i långa tider bara stött dem med vackra ord för att i slutänden godta Moskvas synpunkter. Det fåtal som tidigt visat kunskaper om vad balterna gått igenom, och förståelse för de emotioner som detta öde skapat, hade betydligt bättre förutsättningar än andra att vinna gehör för sina råd. Karavanen kunde nu dra vidare till Helsingfors och det stora mötet med ESK ute i Mässhallen. Där kunde man notera att Jeltsin hörde till det fåtal som nästan hela tiden satt flitigt i sin bänk och lyssnade på tolkningen av de många talen i hörlurarna. Den 10 juli kunde slutdokumentet antas. Eftersom Ryssland som ESK-stat själv hade varit med om att anta det, kunde dess formulering om snart tillbakadragande inte viftas undan i Moskva, till skillnad från uttalanden från många andra internationella organisationer.

37 Andra länders stöd Innan jag fortsätter berätta om trupptillbakadragandet bör jag notera några andra drag i utvecklingen. På den diplomatiska fronten föreslog det brittiska utrikesdepartementet att företrädare för några lämpliga länder skulle samlas i Stockholm för att diskutera om omvärlden kunde och borde ingripa på något sätt i de förestående rysk-baltiska förhandlingarna om truppfrågan. Britterna såg väl flera fördelar i att låta Sverige ta ledartröjan i den västliga Baltikumpolitiken. På svensk sida tog vi gärna fasta på möjligheten att informellt kunna påverka ett antal ledande ESK-stater, som ju i några fall var lösa i köttet i de baltiska frågorna. Dit hörde kanske som sagt i första hand Frankrike, Tyskland och Italien. Till det första mötet i Stockholm inbjöds också tungviktare som USA och EU-kommissionen jämte givetvis Storbritannien, våra tre nordiska grannar och Kanada. Vid mötet den 30 juli 1992 kom man överens om att ett formellt försök att ingripa inte vore lämpligt men att man borde hålla fortsatt kontakt inom vad som kom att kallas The Stockholm Ad Hoc Group on the Baltic States. Om man ville påverka de båda sidorna i förhandlingarna var det uppenbarligen nyttigt att de råd och förmaningar som gavs var någorlunda väl samstämda. De ståndpunkter som förordades av gruppens ordförande Tomas Bertelman vid den här tiden chef för politiska avdelningens första 37

38 enhet med ansvar för samtliga ESK-stater måste givetvis förankras under hand före gruppens möten. Dessa var förvånansvärt framgångsrika, till stor del beroende på ordförandens lyhördhet och förmåga att finna kompromisser som inte avlägsnade sig för mycket från vad vi ansåg lämpligt på svensk sida. Ad hoc-gruppen började som en informell samrådsorganisation men blev gradvis ett slags utbildningsinstitution, skriver Lars Fredén. Det behövdes, för okunnigheten i vissa huvudstäder var tidvis stor. Någon undrar kanske hur man på baltisk sida uppfattade dessa möten, i den mån de hörde talas om dem. Som ett slags förmynderskap och uttryck för att knappt hade de blivit fria från det sovjetiska förtrycket förrän de fick veta att nu måste de anpassa sig till vad man på västlig sida ansåg vara klok politik i förhållande till Ryssland? Ja, så förhöll det sig onekligen i realpolitikens kalla värld. Är man beroende av stöd från väst för att kunna motstå trycket från öst, och för att vårda hoppet om ett framtida medlemskap i EU, så måste man ta hänsyn till vad dessa makter var beredda att stödja. På rysk sida ogillade man i princip varje inblandning av tredje stat i vad man ville se som en rent bilateral förhandling med balterna. Men man insåg samtidigt att dessa länder, inte minst Sverige, åtnjöt ett visst förtroende i de baltiska huvudstäderna som gjorde att deras råd kunde få genomslag även när de pläderade för ståndpunkter som tog större hänsyn till Moskva. Ett svenskt initiativ som ställde saken på sin spets hade likaså Tomas Bertelman som upphovsman. I oktober

39 föreslog han en ny roll för ESK (eller OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som den småningom döptes om till sedan den etablerats som en permanent institution med säte i Wien). Man borde ta fasta på bestämmelser som antagits vid ESK-mötet i Helsingfors om så kallad preventive action, som medlemsstaterna förband sig att vidta innan det blev kris eller konflikt. ESK kunde, föreslog Bertelman, upprätta en närvaro i områden med rysk befolkningsmajoritet först i Estland, sedan kanske i Lettland, i form av en mission eller ett kontor med tre fyra diplomater från ESK-länderna. Deras uppgift skulle vara att förse OSSE med fakta om de talrika klagomål som framfördes av Moskva eller av de ryska invandrargruppernas företrädare mot värdnationernas behandling av dem. Carl Bildt gillade tanken och informerade Estlands premiärminister Mart Laar, som insåg fördelarna med ett sådant internationellt skydd mot obefogad kritik. Missionen i Estland kom på plats i april 1993, och den i Lettland i november samma år. På svensk sida fanns det också två andra motiv till förslaget. De rysktalande borde få någon part som lyssnade på deras synpunkter med ett mått av tålamod och förståelse. Vidare borde ESK-missionerna bedriva informations- och upplysningsverksamhet även i förhållande till de estniska och lettiska myndigheterna om de normer för invandrares rättigheter som var gängse i kretsen av ESK-stater. Samtidigt måste vi räkna med risken att missionernas blotta existens kunde utnyttjas av dem som så ville för att påstå att ESK ansåg att det var något allvarligt fel på värdländernas behandling 39

40 40 av sina icke-medborgare. Att läget var lika allvarligt som för de etniska minoriteter (alltså inte efterkrigstida invandrare, utan historiska minoriteter) i de andra länder före detta Jugoslavien eller Moldavien där det redan fanns ESKmissioner. Men den risken fann Carl Bildt värd att ta för att vinna fördelarna.

41 Historien som hopp och börda I den enklare svenska inrikespolitiska polemiken var det inte ovanligt att Bildt utmålades som en Carl XII-figur, fixerad i fientlighet mot Ryssland och i svenska stormaktsdrömmar. Verkligheten var den motsatta. Ett av de drag som tidigt slog mig i hans hållning var hans förståelse för det ryska ödet ända sedan medeltidens mongolvälde och för de omätliga lidanden som det ryska folket nu senast genomgått i bolsjevikernas händer och under Hitlers angreppskrig. Det kom till offentligt uttryck vid ett besök i S:t Petersburg i mars 1993, då han höll ett anförande som formade sig till en exposé över svensk-ryska relationer genom seklerna, med tonvikt på de skeden under medeltiden då furstendömet Novgorod, i höjd med sin tids europeiska förhållanden, var vår ryska granne, och under halvseklet då den stora ryska nationen beredde sig på att på allvar ta steget in i den europeiska gemenskapen. Mot den bakgrunden beskrev han tragedin när Lenins statskupp i stället isolerade Ryssland under sjuttio år framåt, men hur landet nu öppnats vilket var lovande inte minst för svensk-ryskt samarbete. Avsikten var naturligtvis att söka peka på en historia som det ryska folket kunde känna stolthet över och som även balterna kunde erkänna som en lovande början. Men förutsättningen var givetvis att det nya Ryssland skulle lämna sina imperialistiska traditioner, 41

42 tsaristiska eller kommunistiska, bakom sig och bland annat bejaka de baltiska staternas självständighet. Vad balterna beträffade fanns det även ett svenskt historiskt bagage att hantera, låt vara av helt annat slag. För att lägga en sund grundval för våra framtida relationer med dem krävdes att vår kritiska granskning skulle vändas mot Sverige självt och mot vår hållning till Baltikum i det nära förflutna. Professor Wilhelm Carlgren, UD:s tidigare arkivchef, fick i uppdrag att i en offentlig skrift granska vad som förevarit. Sverige och Baltikum: från mellankrigstid till efterkrigsår utredde framför allt två olika fall av svenska utlämnanden. Det gällde först 1940 års överlämnande till de nya herrarna i Baltikum av det guld som de då ännu självständiga estniska och litauiska riksbankerna hade deponerat i Sveriges riksbank i början av 1939 för att det skulle vara i säkerhet även om deras lagliga regeringar skulle tvingas i exil. Nästa fall var års deportering till Sovjet av 120 så kallade militärbalter. Inte i någotdera fallen var det fråga om tillmötesgåenden till Moskva som folkrätten ålade oss. Guldet utlämnades därför att vi i juli 1940 ville undvika en ny konfliktanledning med Sovjet i ett läge där Moskva var den enda motvikten till Nazitysklands dominans i Nordeuropa. I den frågan beslöt regeringen 1993 att kompensera Estland och Litauen genom att erlägga motvärdet till guldet i svensk valuta enligt det då aktuella penningvärdet. Svårare att gottgöra var de umbäranden som drabbat militärbalterna. De hade rekryterats till Waffen-SS på 42

43 sommaren 1943 för att kämpa mot en hotande, ännu värre sovjetisk ockupation. De hade kommit över Östersjön i tyska uniformer alldeles före den tyska kapitulationen den 7 maj De var alltså inte ens innefattade i den sovjetiska framställning som kom i juni 1945 om utlämning av de soldater som slagits på tysk sida och som flytt till Sverige från östfronten efter Tysklands kapitulation. Den framställningen skedde i enlighet med en överenskommelse som träffats mellan de allierade, enligt vilken de som kämpat på de olika fronterna skulle utlämnas till respektive motståndare om de sökt asyl på annat håll efter kapitulationen. Hur samlingsregeringen i sitt svar kunde ta sig till att på eget initiativ utvidga kretsen av drabbade ter sig oförklarligt och oförsvarligt. Kanske var det fråga om en tanklöshet eller utmattning hos de ansvariga i krigets kaotiska slutskede, men tyvärr rörde det sig nog snarare om en inställsam tjänstvillighet mot Sovjet, som såg det som en prestigefråga att få tillbaka alla sina undersåtar vare sig de ville eller ej. Men eftersom baltiska medborgare i sovjetiska ögon var sovjetmedborgare sedan 1940, kunde man på svensk sida befara att de skulle behandlas som landsförrädare. När det sovjetiska fartyg som skulle hämta dem dröjde ända till senhösten 1945, och den svenska allmänheten fick reda på vad som förestod, uppstod en opinionsstorm som krävde att utlämningen skulle inställas. Man gjorde det bland annat med hänvisning till att ryssarna själva varit så långsamma att balterna nu hade varit internerade hos oss i ett halvår och i många fall fått hälsoproblem. Majoriteten av regeringen den nya socialdemokratiska som tillträtt på sommaren