Maria Österlunds Förklädda flickor. Könsöverskridning

Transkript

1 KVT 4.06 Inlaga ny.qxd Sida 97 Recensioner 97 några närmare känningar inom kvinnorörelsens nätverk och den kulturella eliten i Stockholm. När hon i de sammanfattande slutsatserna summerar vad hon kommit fram till skriver hon: Med dampressens hjälp har jag kunnat undersöka hur gränser för olika identiteter bestämdes i ett visst historiskt sammanhang, vilka möjligheter som stod till buds att konstruera sympati och närhet, liksom distans och motstånd. Där kan en kritisk läsare visserligen uppfatta en glidning från det ursprungliga syftet. Men hon fortsätter den avslutande diskussionen och preciserar ytterligare sina slutsatser till att hon funnit hur tidningen talade om klasser i plural och med andra benämningar än de väntade arbetare/ borgare. Holgerssons analys i avhandlingens tredje och längsta del visar i stället hur vissa egenskaper hos arbetarkvinnor, obildade eller fattiga kvinnor kunde saknas hos bättre eller bildade kvinnor. I det sammanhanget finner hon inte bara att en kristen tanketradition kan ha betydelse utan också att språkliga tecken som kvinna/arbetarkvinna var överdeterminerade; de bestämdes av flera diskurser samtidigt. Intersektionaliteten mellan genus och klass öppnade så för betydelseglidningar och möjligheter till diskursiv omförhandling. Jag vill gärna hålla med Ulrika Holgersson när hon skriver att såväl redaktion och läsekrets visade att en konstruktion av ett socialt landskap pågick i tidningen för hundra år sedan. Hennes läsningar visar prov på just detta. För min del tror jag att det är precis vad journalistiken, dagspress eller veckopress, på sitt sätt alltid ägnar sig åt. Det inslag av folkbildning, eller ska vi säga fostran, som ibland diskuteras i pressforskningen kanske kan sägas pendla mellan en husbondes röst och en modernitetens grundkurs. Holgerssons analys och rundmålning av hur ett socialt landskap konstrueras och befolkas av kvinnor med olika egenskaper, tål många läsningar. Birgitta Ney Centrum för genusstudier Stockholms universitet Maria Österlund Förklädda flickor Könsöverskridning i 1980 talets svenska ungdomsroman Åbo Akademi förlag 2005 Maria Österlunds Förklädda flickor. Könsöverskridning i 1980-talets svenska ungdomsroman är en riktigt spännande litteraturvetenskaplig avhandling, som utifrån ett genusperspektiv närläser några centrala ungdomsromaner där flickor förklätts till pojkar för att slutligen avslöjas. I fokus står de 11 svenska ungdomsromaner under 1980-talet som innehöll den här typen av förklädnadsmotiv. Här möter vi bland annat karaktärerna Janne (från Peter Pohls debutroman Janne, min vän, 1985), Simone (i Ulf Starks Dårfinkar och dönickar, 1984) och Saga/Caroline/Carl (i Maria Gripes Skugg-tetralogi som börjar med Skuggan över stenbänken 1982 och avslutas med Skugg-gömman 1988). I materialet ingår också Inger Edelfeldts Missne och Robin (1980), Hans-Eric Hellbergs Love love love (1977), Harry Kullmans Stridshästen (1977), Cannie Möller Stortjuvens pojke (1985) och Mats Wahls Anna-Carolinas krig (1986). Författarna är välkända och har skrivit ett flertal barn- och ungdomsböcker. Några av dem skriver även för vuxna, de bedriver så kallad crosswriting, ett relativt nytt litteraturhistoriskt fenomen. Flera av böckerna i undersökningen utkommer i ständigt nya upplagor,

2 KVT 4.06 Inlaga ny.qxd Sida Kvinnovetenskaplig tidskrift 4.06 de återkommer på universitetens kurser i barn- och ungdomslitteratur runt om i landet och flera har också varit föremål för tidigare forskning. Analysverktygen i Österlunds avhandling hämtas från aktuell feministisk teori och queerteori samt från litteraturvetenskaplig terminologi. I analyskapitlen används feministisk narratologi (teorier om berättande) och Bachtins karnevalsteori om en temporär omkullkastning av makten. De två inledande avsnitten ger goda teoretiska och litteraturhistoriska översikter och ställer en rad viktiga frågor. Är flickors förklädnad en radikal, subversiv akt eller kan den snarare uppfattas som affirmativ, som ett befästande av det rådande? Rubbas eller bevaras ordningen och den heterosexuella matrisen? I vilken utsträckning handlar det verkligen om omförhandling och emancipation när en flicka förklär sig till pojke? Råder det rent av en flickfobi (s. 40) under 1980-talet i de svenska ungdomsromanerna, eftersom så många flickor förklär sig till pojkar? Kan tendensen i så fall tolkas som en backlash? Skiljer sig de manliga och kvinnliga författarnas texter åt med avseende på berättarperspektiv? Och kan författarnas eget kön ha någon betydelse för hur flickorna skildras som pojkar? Frågorna är svåra, men angelägna för alla som är intresserade av litteratur- och genusproblematik. Österlunds avhandling är problemorienterad. Hon vill undersöka hur motivet könsförklädnad representeras i svensk ungdomsroman under 1980-talet (s. 2) och också utreda varför det ser ut som det gör. Avhandlingen reviderar den vedertagna synen på det litterära 1980-talet som den tid då de manliga författarna var förnyarna som stod för formexperimenten. Särskilt Peter Pohls Janne, min vän (1985) brukar lyftas fram som en milstolpe. Denna allmänna uppfattning, ursprungligen lanserad av Ulla Lundqvist i den viktiga studien Tradition och förnyelse (1984), bygger på genrehistoriska antaganden. Eftersom de viktiga kvinnliga författarna under denna period inte ägnade sig åt socialrealistiska skildringar har de hamnat utanför den litteratur som betraktats som central. Maria Gripe brukar exempelvis placeras in under rubriken fantastiska berättelser med inslag av realism. Men hur skall Maria Gripes Skugg-serie betraktas? Då Österlund utgår från motivet förklädnad och problematiserar texterna utifrån både form och innehåll, tydliggörs att den gängse uppdelningen mellan fantastisk berättelse/fantasy och realism inte är särskilt hållbar. Österlunds slutsats är att Skugg-serien arbetar med ett vidgat realismbegrepp, och som rimligt är att författare som Gripe och Edelfeldt tillhör förnyarna i 1980-talets svenska litteratur. Flera av författarna i studien har tidigare varit föremål för enskilda monografier, men Österlunds grepp att analysera både kvinnliga och manliga författares förklädnadsromaner utifrån ett kön/genusperspektiv är nytt. Könsöverskridanden är ju ett ständigt aktuellt tema inom queerforskningen, där centralgestalten Judith Butlers tankegångar om det performativa könet och den heteronormativa matrisen varit banbrytande. Tankegångarna återkommer allt oftare inom forskning på vuxenlitteraturen, på svensk mark senast i antologin Omklädningsrum redigerad av Eva Heggestad och Anna Williams 2005, men perspektivet har hittills varit sällsynt inom ungdomslitteraturforskningen. I avhandlingens inledande bakgrundsavsnitt finns bland annat en forskningsöversikt där flickskildringens utveckling jämförs med pojkboken. Det är framförallt tre flicktyper

3 KVT 4.06 Inlaga ny.qxd Sida 99 Recensioner 99 som brukar urskiljas: den duktiga flickan, den dåliga flickan och pojkflickan, eller tomboy på engelska. Dessa tre typer motsvaras av machokillen, mesen och den mjuka nya killen. Litteraturhistoriskt sett finns en rad välkända pojkflickor som Jo March, Anne på Grönkulla och George i Femböckerna. Här aktualiseras en välkänd polarisering mellan anpassning och protest. Kommer flickorna anpassa sig eller gör de uppror? Hur dessa romaner kan tolkas har varit föremål för åtskilliga studier och särskilt slutet av Anne på Grönkulla (första delen) brukar väcka starka känslor än idag. Gör Anne rätt när hon stannar kvar hos Marilla på gården efter att ha erbjudits möjlighet till fortsatt utbildning? Är det ett lyckligt slut? Den tidigare pojkflickan motsvaras i Österlunds avhandling av en annan flickkaraktär som hör 1980-talet till, nämligen den förklädda flickan. Den avgörande skillnaden dem emellan är att den förklädda flickan döljer sin könstillhörighet för omgivningen och agerar som pojke tills avslöjandet sker. Det är inte tal om androgynitet sett som sammansmältning, eller som könsdikotomins väktare (s. 109). I Butlers mening är det istället fråga om cross-dressing som en subversiv ifrågasättandestrategi, en könsdikotomins kullkastare (s. 109). Det handlar också, med Sjklovskijs ord, om främmandegöring, vilket här betyder att förklädnanden bryter mot den traditionella uppfattningen av kön och därigenom blottlägger stereotyperna. Överskridandet kan oroa och störa ordningen men är också medskapande av kulturen. Som Österlund skriver, med hänvisning till forskaren Garber, Det väsentliga för den förklädda flickan är inte att härma maskulinitet, utan att ta plats i en aktiv maskulin position (s. 112f). Men hur görs detta? Med god grund i feministisk narratologi och med Susan Sniader Lanser som viktig auktoritet, gör Österlund intressanta berättartekniska analyser av de skönlitterära texterna. Begreppsutredningen är noggrann och detaljerad, ibland följer den Maria Nikolajevas terminologi väl nära. Det handlar om att synliggöra olika berättarpositioner i texterna och en viktig slutsats är att de manliga författarna inte alltid lyckas skapa trovärdiga flickor. Sämst i materialet är Mats Wahl och hans beskrivningar av 1600-tals flickan Anna- Carolina. Hon beskriver exempelvis sig själv i jag-form som välväxt, högbarmad och inte särdeles höftbred (s. 170). Österlund konstaterar att här och på fler ställen internaliserar flickan den manliga blicken och att det rör sig om en objektifiering av kroppen. Berättarrösten är, med andra ord, genuspräglad och frågan är om det inte är författaren Wahls egna tankar som sipprat in. Den stenhårda gräns mellan berättaren och författaren, som så ofta dras inom litteraturvetenskapen, ifrågasätts därmed. Österlund skriver att Wahl har svårt att lyckas med crossvokalisering, (där en manlig författare låter en flicka berätta) utsagorna blir inte trovärdiga och det flickspecifika förträngs eller förvrids. Texten blir därmed inte heller subversiv, utan snarare tvärtom. Resonemanget kring crossvokalisering är givande, men det finns en uppenbar risk, som Österlund också påpekar, att dikotomierna upprätthålls med denna typ av analys. För vad är det flickspecifika och hur förhåller det sig till Butlers tankegångar om att genus är något som ständigt görs? Det ligger också mycket i Österlunds tankegång att en del av problematiken mer hänger samman med författarnas könsmedvetenhet än deras könstillhörighet. Men här behövs mer forskning.

4 KVT 4.06 Inlaga ny.qxd Sida Kvinnovetenskaplig tidskrift 4.06 Till Österlunds innovationer hör en matris för förklädnad i ungdomsromaner. Alla tio punkterna behöver inte uppfyllas för varje text och modellen här avser flickor förklädda till pojkar. 1. Berättarperspektivet och berättarens könstillhörighet är avgörande för hur flickan framställs. 2. Annorlunda femininitet. 3. Bevekelsegrunderna kan vara flykt, lek eller tvång. 4. Temporär flykt från en växande flickkropp. 5. Antagen pojkklädsel. 6. Antaget pojknamn. 7. Kärnhändelserna är förvandlingar, förväxlingar relaterade till könsmakt. 8. Mandomsprov. 9. Könsöverskridande erotik. Skenbart ifrågasättande av heterosexualiteten. 10. Demaskering, i slutet avslöjas förklädnaden. Särskilt spännande är den sista punkten och Österlunds resonemang i kapitel 5 om romanernas slut. I klassiska flickböcker slutar texterna ofta med ett så kallat anpassningsslut, så som slutet i Anne på Grönkulla ofta tolkats. Men hur slutar förklädnadsromanerna? Lever de upp till den feministiska litteraturforskningens längtan efter lyckliga slut, som Lisbeth Larsson diskuterat här i Kvt 2003:1 och föreställningarna kring att barn- och ungdomslitteratur gärna slutar lyckligt? Som Österlund övertygande visar är dessa förklädnadsromaner ingalunda entydiga. Det sker tillfälliga revolter mot den heteronormativa könsordningen, men alla romaner slutar inte emancipatoriskt, lyckligt. Risken med drömmen om ett lyckligt slut är å andra sidan, som Lisbeth Larsson påpekar och Maria Österlund instämmer i, att läsarna gör våld på texten och inte ser dess komplexitet och motsägelsefullheter. Den feministiska barnlitteraturforskaren Lissa Paul poängterar att det handlar om att läsa på annorlunda sätt och att också koppla frågorna till ett maktperspektiv. Vad har då de förklädda flickorna uppnått med sin förklädnad? Mera makt? I något fall fungerar förklädnaden emancipatoriskt och subversivt, som i Maria Gripes Skugg-serie, men inte heller här är slutet entydigt och okomplicerat, eftersom det samtidigt sker en bekräftelse av den rådande heterosexuella ordningen i slutet. Återanpassningsslutet i Ulf Starks roman läser Österlund som tvetydigt: skenbart subversivt men inte reaktionärt. Hos Pohl slutar romanen med mordet på Janne, vilket varit föremål för åtskilliga tolkningar. Österlund läser denna död som att maskuliniteten bekräftas och att flickan hamnar i en offerposition. Janne förlorar och hennes funktion i texten är hjälparens. Det är Krille, den nära kompisen, som växer och kommer till insikt på romanens sista sidor. Med Österlunds ord: Krille, som representant för en mjuk maskulinitet, konfronteras genom Jannes livsöde med ett könsbundet förtryck som för honom kan innebära en större medvetenhet om könsmaktsordningen (s. 315). Är det ett lyckligt, tvetydigt eller olyckligt slut? Har förklädnadsmotivet verkat subversivt eller ej? Avhandlingen pekar på motsägelsefullheterna i att maskulinisera flickorna i ungdomsromanen på 1980-talet och bakom en skenbart subversiv yta, kan traditionella genusföreställningar råda. I dessa fall fungerar förklädnaden snarare som en återvändsgränd (s. 333) än som en frigörande kraft. Österlunds avhandling ställer skarpsinniga frågor och värjer sig inte för komplexitet. När-

5 KVT 4.06 Inlaga ny.qxd Sida 101 Recensioner 101 läsningarna är genomgående intressanta, de teoretiska resonemangen om flickskildringar och förklädnad är angelägna och kombinationen av genusteori, feministisk narratologi och karnevalsteori fördjupar och reviderar bilden av en viktig period inom svensk ungdomslitteratur. Anna Nordenstam Litteraturvetenskap Göteborgs universitet