Konsekvensutredning. med anledning av Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2013:XX) om typgodkännande av fångstredskap

Transkript

1 1(10) SW E D I SH E N V IR O N M EN T A L P R OT E C T IO N AG E N C Y Isberg Anna Tel: anna.isberg@naturvardsverket.se KONSEKVENSUTREDNING Ärendenr: NV Konsekvensutredning med anledning av Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2013:XX) om typgodkännande av fångstredskap 1. Beskrivning av problemet och vad vi vill uppnå 1.1. Bakgrund Naturvårdsverket har som uppdrag att pröva frågor om typgodkännande av fångstredskap. Naturvårdsverket har de senaste tre-fyra åren fått in ett 40-tal ansökningar om typgodkännande av fångstredskap. Sökandena är allt ifrån privatpersoner och enskilda konstruktörer till importörer och internationella företag. Även professionella skadedjursbekämpare ansöker om typgodkännande av fångstredskap. Fångstredskap är ett jaktmedel som behövs av flera anledningar. Av praktiska skäl är det viktigt att det finns redskap tillgängliga. Fångstredskap används bland annat till skadedjursbekämpning, bekämpning av invasiva arter, predationskontroll, skyddsjakt, användande av fångstredskap där annat jaktmedel inte är lämpliga t.ex. inom tätbebyggt område. Många av de djur som jagas med hjälp av fångstredskap är nattaktiva vilket medför att de är svåra att jaga med andra jaktmedel. Fångstredskap kan även användas vid populationsreglerande åtgärder eller för att förebygga och bekämpa sjukdomar, t.ex. rävskabb. Vidare kan fångstredskap behövas för att skydda skyddsvärda arter, exempelvis vissa markhäckande fåglar, genom att antalet predatorer av vissa arter begränsas. B E SÖ K: ST O C K H O LM -V ALH A L L AV ÄG E N 195 Ö ST E R SU N D F O R SK AR E N S V ÄG 5, HUS U B K IR U N A K ASE R N G AT AN 14 P O ST: ST O C K HO LM TEL: F AX: E-POST: R E G IST R AT O R@NAT U RV AR D SV E R K E T.SE IN T E R N E T: WWW. N AT U R V AR D SV E R K E T.SE

2 NATURVÅRDSVERKET 2(10) Frågor rörande typgodkännande av fångstredskap är i dag reglerade i jaktlagstiftningen. Enligt 30 jaktlagen (1987:259) får vid jakt endast användas de vapen och jaktmedel som regeringen föreskriver. Regeringen får föreskriva att vapen och övriga jaktmedel ska vara av godkänd typ och att avgift ska betalas för den prövning som behövs för sådant typgodkännande. Regeringen har använt detta bemyndigande i jaktförordningen (1987:905) Tester och tillsyn I dag testas fångstredskapen av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) som har den veterinärmedicinska kompetensen som krävs för att göra en bedömning av fångstredskapens selektivitet, säkerhet och påverkan på djurs lidande. Det är viktigt ur ett rättssäkerhetsperspektiv att systemet är transparent. Den som får avslag på sin ansökan om typgodkännande av ett fångstredskap ska ha möjlighet att förstå varför redskapet inte godkändes. Det finns även ett behov för den som vill tillverka eller importera ett fångstredskap för försäljning på den svenska marknaden att veta vilka krav som ställs för att ett fångstredskap ska godkännas i Sverige. Länsstyrelsen utser med stöd av 53 jaktförordningen (1987:905) jakttillsynsmän. Enligt samma paragraf är det Rikspolisstyrelsen som meddelar föreskrifter om förordnande, utbildning och föreskrifter om jakttillsynsmän, som kan vara exempelvis tjänstemän vid länsstyrelsen eller erfarna jägare. Jakttillsynsmännen har begränsade medel för sin tillsyn och det förefaller inte praktiskt möjligt att utöka deras tillsyn. Viss rapportering av missförhållanden vid användning av fångstredskap kommer idag in från allmänheten men det finns inte något direkt incitament till att rapportera missförhållanden. Innehavare av fångstredskap är dels intresserade av att fångstredskapet fortsätter att vara typgodkänt, i och med att detta är ett krav för användning, dels intresserade av att fångstredskapet är effektivt.

3 NATURVÅRDSVERKET 3(10) 1.3. EU-rätten Enligt artikel 34 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna. Att ställa krav på förhandstillstånd, såsom kravet på typgodkännande, anses vara en sådan åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion. Enligt artikel 36 så hindrar detta dock inte restriktioner som grundas på intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, förutsatt att restriktionen inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. EUdomstolen har uttalat att detta innebär att tillståndskravet bl.a. måste grundas på objektiva kriterier som är icke-diskriminerande och kända på förhand (se EUdomstolens dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital). För att kravet på att fångstredskap ska vara typgodkända av Naturvårdsverket ska vara tillåtet måste således förutsättningarna för typgodkännande vara objektiva, icke-diskriminerande och kända på förhand. Syftet med att ta fram nya föreskrifter om typgodkännande av fångstredskap är i första hand att fastställa krav för fångstmetoder som inte medför onödigt lidande för djuren. Men reglerna ska även leva upp till nämnda EU-rättsliga krav. Detta innebär att Naturvårdsverket behöver föreskriva vilka krav som ställs på fångstredskapen, vilken metod som ska användas vid test av redskapet samt krav på den organisation som testar fångstredskapen. Mot bakgrund av de EU-rättsliga kraven är det viktigt att föreskrifterna träder i kraft under år Beskrivning av alternativa lösningar för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon ändring inte kommer till stånd 2.1. Gällande reglering av fångstredskap I bilaga VI till Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) uppställs krav på att fångstredskap ska vara selektiva. Motsvarande krav finns i artikel 8.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar. Detta är ett led i att säkra en gynnsam bevarandestatus för hotade arter och medför i sig inget krav på just

4 NATURVÅRDSVERKET 4(10) typgodkännande. Det har tidigare inom EU funnits förslag på att ta fram EUlagstiftning för reglering av fångstredskap och en arbetsgrupp tillsattes som år 2004 presenterade ett utkast till direktiv. Utkastet byggde bland annat på ett avtal från år 1998 mellan EU, Kanada och Ryssland (Agreement om international humane trapping standards between the European Community, Canada and the Russian Federation). Arbetet med framtagande av gemensamma EU-regler på området har dock ännu inte lett till något slutresultat. Det i Sverige gällande systemet med typgodkännande av fångstredskap avser bland annat att säkerställa att redskap som leder till onödigt lidande hos djuren inte används och att uppfylla de EU-rättsliga kraven på selektivitet. Enligt 30 jaktlagen (1987:259) får vid jakt endast användas de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. Vidare ges regeringen rätt att föreskriva att vapen och övriga jaktmedel ska vara av godkänd typ och att avgift ska betalas för den prövning som behövs för sådant typgodkännande. Regeringen har använt detta bemyndigande i jaktförordningen (1987:905). Av 10 framgår att det vid jakt endast får användas sådana jaktmedel som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver. Enligt 11 ska fångstredskap vara av godkänd typ för att få användas. Naturvårdsverket prövar efter samråd med Statens jordbruksverk frågor om godkännande av fångstredskap. Naturvårdsverket har i NFS 2002:18 med föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt meddelat föreskrifter och allmänna råd om bland annat fångstredskap. Alternativet att helt avstå från förfarandet med typgodkännande av fångstredskap är inget som Naturvårdsverket kan besluta om på egen hand, utan förutsätter att regeringen beslutar om ändring i jaktförordningen. En sådan översyn skulle vara relativt omfattande och därmed ta längre tid i anspråk. I dagsläget ligger systemet med typgodkännande av fångstredskap fast Olika sätt att reglera fångstredskap Typgodkännande är ett sätt att reglera utformningen av fångstredskap. De huvudsakliga fördelarna är att förfarandet, som innebär att en särskild utformning av fångstredskap för visst eller vissa djur prövas, är att det är typen

5 NATURVÅRDSVERKET 5(10) av fångstredskap som godkänns. Följs ritningar och anvisningar får fångstredskap tas fram och stämplas med den beteckning (nummer) som gäller just den typen av fångstredskap. Godkännandet sker på förhand, innan fångstmedlet tas i bruk, vilket ger en god kontroll över vilka legala fångstmedel som finns. Ett alternativ sätt att reglera fångstredskap är att i föreskrifter uppställa generella krav på utformning av dessa. Krav på att testa redskapen innan de tas i bruk skulle kunna ställas på exempelvis tillverkaren. Detta alternativ skulle dock förutsätta en omfattande tillsyn för att säkerställa att djur inte utsätts för onödigt lidande och att fångstredskapen är selektiva. Naturvårdsverket gör bedömningen att tillsynen över jakt inte har den omfattningen i dag att detta är möjligt utan att det skulle krävas stora förändringar och resursförstärkningar i tillsynsorganisationen för att få till stånd en operativ tillsyn. Rapporteringen av missförhållanden vad gäller fångstredskap är begränsad. Man kan inte utgå ifrån att alla användare har ett incitament att rapportera fångstredskap som inte fungerar som de ska eller som inte är selektiva. Brister härvidlag drabbar i första hand de djur som dödas eller fångas och det kan vara svårt för tillsynsmyndigheten att få kännedom om detta. Att upphäva kravet på typgodkännande av fångstredskap och istället förlita sig på den tillsyn och rapportering av missförhållanden som finns i dag skulle med största sannolikhet medföra en lägre skyddsnivå. Med tanke på hur avancerade testerna av fångstredskapen behöver vara och att detta medför att det krävs undersökningar av en veterinär med patologisk kompetens är det inte lätt att uppnå motsvarande skyddsnivå genom en efterhandskontroll när fångstredskapet redan finns på marknaden. En förprövning av enskilda fångstredskap är teoretiskt möjligt, exempelvis att den enskilde användaren måste söka tillstånd för användning av ett fångstmedel. Det skulle dock ändå förutsätta en prövning av fångstredskaps funktion och effektivitet, vilket skulle leda till höga avgifter och sannolikt långa handläggningstider. Hur många typer av fångstredskap som används i dag är inte

6 NATURVÅRDSVERKET 6(10) känt men antalet bedöms vara betydande, att jämföra med det antal ansökningar som Naturvårdsverket får in varje år Det föreslagna systemet Dödande fångstredskap ska bara kunna få typgodkännande för vissa i föreskrifterna uppräknade arter. Ansökan om typgodkännande av icke-dödande fångstredskap får ske för allt vilt. Det finns dock begränsningar i annan lagstiftning, exempelvis vad gäller jakt efter skyddade arter, och som kan göra att ett typgodkänt fångstredskap inte får nyttjas för avsett ändamål. Ansökan om typgodkännande ska göras hos Naturvårdsverket. Innan ett fångstredskap prövas av Naturvårdsverket för beslut om typgodkännande ska tester genomföras av testorgan som uppfyller vissa kriterier. Det testande organet ska uppfylla krav på god laboratoriesed som motsvarar OECD series on principles of good laboratory practice and compliance monitoring number 1. För fälttesterna ska det testande organet uppfylla krav som motsvarar OECD Series on Principles of GLP and Compliance Monitoring Number 6 (Revised). Personal som genomför tester ska ha lämplig utbildning och erfarenhet. Vid testerna ska det exempelvis finnas minst en veterinär med patologisk kompetens. Detta krav uppfylls i Sverige av SVA. Naturvårdsverket avser att i vart fall inledningsvis anlita SVA att för Naturvårdsverkets räkning utföra de föreskrivna testerna. Sökanden kommer dock att få stå för kostnaden för dessa tester. Dödande fångstredskap för arter där det finns laboratoriedjur såsom mus, råtta och kanin, testas i laboratoriemiljö. Fångstredskap för andra arter testas i fält. Vid laboratorietester av dödande redskap mäts bl.a. hur lång tid det tar innan djuren blir medvetslösa. Det kontrolleras sedan att djuren förblir medvetslösa till dess att hjärtat slutat att slå. Denna bedömning görs av veterinär med patologisk kompetens. Hela förloppet ska filmas. Djuren obduceras sedan för bedömning av skador. Om djuren inte blir medvetslösa inom en viss angiven tid avlivas djuren på ett för arten lämpligt sätt. Det krävs att minst 80 procent av de djur som testas blir medvetslösa inom angiven tid för att fångstredskapet ska bli godkänt.

7 NATURVÅRDSVERKET 7(10) Testerna avbryts i förtid om tre av de tolv djuren som ingår i testet inte blir medvetslösa inom föreskriven tid. Vid fälttester placeras fångstredskapet ut i en miljö där arten förekommer. Förloppet ska även här filmas. De djur som fångas i fångstredskapet avlivas och obduceras, alternativt sövs och undersöks av veterinär med patologisk kompetens. Bland annat undersöks förekomst av fysiska skador såsom fläkskador, skärskador, ledskador och tandskador. Risker med fångst i ickedödande fångstredskap är bland annat att djur kan utsättas för otillräcklig ventilation, kraftig värme eller kyla utan att kunna söka skydd, få skär-, stickeller tandskador av vassa kanter eller bultar eller att konstruktioner i metall orsakar munhåle- och tungskador vid frysgrader. En bedömning görs även av huruvida fångstredskapet är selektivt eller om det finns risk för att andra arter kan fastna i fångstredskapet. Exempelvis ska inte lodjur eller någon annan skyddad art riskera att fastna i ett icke-dödande fångstredskap som är avsett för fångst av vildsvin. Ett fångstredskap som uppfyller kraven på att inte utsätta vildsvin för onödigt lidande kan utgöra en fara för lodjur som fastnar i redskapet. Bland annat har det förekommit att lodjur som fångats i fångstredskap har försökt återfå friheten genom att klösa sig ut ur redskapet vilket har resulterat i skador på klor och tassar. En omfattande fångst av fel art skulle på sikt kunna äventyra den gynnsamma bevarandestatusen hos skyddade arter. Jakt efter skyddade arter är generellt sett förbjuden på såväl nationell nivå som EU-nivå. Vid testerna ska det även bedömas om det finns risk för att människor kan skada sig i fångstredskapen vid normal användning. När det gäller större fångstredskap för t.ex. levandefångst av vildsvin finns risk för att lekande barn kryper in och fastnar i fångstredskapet. Det kontrolleras därför även att fångstredskapets konstruktion är sådan att människor som av misstag fastnat i fångstredskapet kan ta sig ut.

8 NATURVÅRDSVERKET 8(10) Sökanden ska betala en ansökningsavgift till Naturvårdsverket enligt avgiftsklass 4 i 10 avgiftsförordningen (1992:191). Sökanden ska även betala kostnaderna för föreskrivna tester baserat på tidsåtgång. Överklagande av Naturvårdsverkets beslut om typgodkännande ska, liksom i dag, ske till allmän förvaltningsdomstol med stöd av 58 jaktförordningen. Äldre beslut om typgodkännande av fångstredskap gäller till och med 31 december Nollalternativ Nollalternativet vore att bibehålla nuvarande reglering med krav på typgodkännande enligt jaktlagstiftningen utan att i föreskrifter reglera vilka krav som ställs för att ett fångstredskap ska typgodkännas. 3. Innehållet i föreskrifterna och dess konsekvenser 3.1. Allmänt Mycket av innehållet i föreskriften baseras på innehållet i de ISO-standarder som gäller för fångstredskap (ISO och ISO ) och det internationella avtal som finns mellan EU och Ryssland och Kanada, AIHTS. Även innehållet i rapporten Humane Trapping Standards som lades fram av EU:s expertgrupp har beaktats. ISO-standarderna och AIHTS tar dock enbart sikte på kommersiell fångst av pälsdjur för pälsindustrin, varför Naturvårdsverket endast har använt dem i relevanta delar. I arbetet med att ta fram föreskrifter för typgodkännande av fångstredskap har det även varit nödvändigt att anpassa innehållet till svenska förhållanden och till andra djur än djur för pälsindustrin. ISO-standarderna och AIHTS har haft särskild påverkan på vissa delar av föreskrifterna, bland annat de avsnitt som gäller metoder för test av fångstredskap, hur många fångstredskap som ska testas, hur många djur som ska gå in i fångstredskapet vid testerna, skadeindikatorer och metoder för att mäta onödigt lidande samt tider för medvetslöshet för djur som fångas i dödande fångstredskap. Standarderna har dock mer omfattande metoder för tester i vissa

9 NATURVÅRDSVERKET 9(10) avseenden bland annat avseende användande av kontrollexemplar, användande av attrapper och bedövade djur vid testerna samt att test av icke-dödande fångstredskap testas både i fält och i hägn för att bedöma olika parametrar. Naturvårdsverket har valt att ta med de mest relevanta delarna i föreskrifterna. Vissa delar har valts bort med anledning av att de har bedömts vara mindre nödvändiga samt för att undvika att kraven på tester blir alltför omfattande. Detta kan dock komma att ses över i framtiden och eventuellt kan fler delar av standarderna tas in i föreskrifterna på sikt Definitioner Föreskrifterna inleds med en lista där vissa nyckelbegrepp definieras. Ett sådant begrepp som Naturvårdsverket har sett ett behov av att definiera är vad som är en typ av fångstredskap och vad som är en godkänd typ. Definitionen av godkänd typ ska läsas tillsammans med 3 kap. 5 som anger att avvikelser från godkänd typ som kan vara av betydelse för djurs lidande, säkerhet för människor eller egendom eller selektivitet kräver ny prövning i enlighet med dessa föreskrifter. Naturvårdsverket har sett att det finns ett behov av att göra klart vad som är en typ och under vilka förutsättningar som typgodkännandet gäller. Bland annat är viktigt för rättssäkerheten att det framgår vad som är en typ med anledning av att sökanden måste betala ansökningsavgift. Det är också viktigt att tydliggöra att sökanden inte kan ändra konstruktionen under testernas gång. Om konstruktionen ändras måste en ny ansökan ska göras. Det är inte alltid helt klart för de som ansöker vad som är en typ och vad som omfattas av ansökan samt i vilken utsträckning konstruktionen kan ändras. Även mindre ändring av konstruktionen kan ha betydelse för säkerhet, djurs lidande och fångstredskapets selektivitet. Att ändra exempelvis färg på fångstredskapet är givetvis inget problem men ändringar av själva konstruktionen gör att den inte längre är typgodkänd utan måste prövas på nytt. Godkännandet gäller under de förutsättningar och med den konstruktion som har testats eftersom konsekvenserna för djurs lidande, selektivitet och säkerhet annars inte är utredda.

10 NATURVÅRDSVERKET 10(10) 3.3. Beslut om godkännande För att utländska fångstredskap som redan har genomgått motsvarande tester i ett annat land inte ska behöva testas på nytt införs en klausul om ömsesidigt erkännande. En klausul om ömsesidigt erkännande kommer att införas antingen i föreskrifterna enligt förslaget eller i jaktförordningen. Den slutliga formuleringen av klausulen är dock inte klar. Syftet med klausulen är att de utländska fångstredskap som har genomgått motsvarande tester samt lever upp till de svenska kraven ska behandlas på samma sätt som svenska fångstredskap som har testats i Sverige. Naturvårdsverket kan inte ställa krav på att testerna ska komma från ett svenskt prövningsorgan då det inom EU inte är tillåtet med krav på så kallad dubbelprövning eller krav på att ett nationellt organ prövar. Klausulen har även den fördelen att färre djur behöver utsättas för tester. Naturvårdsverket strävar efter att minska antalet djurförsök så långt som möjligt. Av samma anledning har det förts in en bestämmelse som ger Naturvårdsverket rätt att avslå ansökningar utan tester i de fall det är uppenbart att fångstredskapet skulle utsätta djur för onödigt lidande eller om fångstredskapet uppenbart inte är selektivt. Det är också viktigt att kunna avslå en ansökan om fångstredskapet uppenbart utsätter människor för fara för att testpersonalen inte ska tvingas genomföra farliga tester. Eftersom det är sökanden som ska bekosta testerna är denna reglering även till fördel för denne eftersom sökanden inte behöver betala för tester där det är uppenbart att ansökan kommer att avslås. Naturvårdsverkets beslut om typgodkännande begränsas till att gälla i 10 år. En tidsbegränsning av besluten om typgodkännande motiveras bl.a. av teknikutveckling. Det motiveras även av att synen och kraven på djurskyddet utvecklas över tiden. Vidare kan fångstredskapets selektivitet behöva omprövas i och med att nya arter etablerar sig i områden där de inte funnits tidigare. Det kan även framkomma problem vid användningen av ett fångstredskap som inte kunde förutses vid tiden för beslutet om typgodkännande. Om problemen är allvarliga finns det möjlighet att återkalla beslutet. Det kan även vara så att det framkommer problem som behöver utredas genom ytterligare tester eller

11 NATURVÅRDSVERKET 11(10) åtgärdas genom att konstruktionen ändras, vilket kan tas om hand då tiden för godkännandet löper ut. Detta är viktigt ur ett djurskyddsperspektiv och kan även utgöra ett incitament till att driva utvecklingen av fångstredskap framåt. De fångstredskap som har blivit omoderna och inte längre uppfyller dagens krav på djurskydd kommer då inte längre finnas kvar på marknaden. Att besluten om typgodkännande av fångstredskap tidsbegränsas medför en rad konsekvenser. En följd av detta är att det blir nödvändigt med ett register över typgodkända fångstredskap som anger datum för när godkännandet löper ut. Det kommer att innebära ett visst arbete för Naturvårdsverket att nå ut med information till alla användare av aktuellt fångstredskap om när typgodkännandet löper ut. Även jakttillsynsmännen och polisen måste få information om tiden. För att ta hand om detta införs en reglering i 6 kap. 6 om att tillverkaren ska se till att fångstredskapet väderbeständigt märks med den typbeteckning som framgår av beslut om typgodkännande och att det vid försäljning, överlåtelse eller utlåning av fångstredskapet ska bifogas information om tiden för typgodkännandets giltighet. Detta innebär även att Naturvårdsverket måste ha ett system för uppföljning av beslut om typgodkännande. I föreskrifterna införs en möjlighet att ansöka om förlängning av typgodkännandet med ytterligare 10 år åt gången. Denna möjlighet införs då det är viktigt att inte begränsa användningen av väl fungerande fångstredskap i onödan. Om det inte har framkommit att några problem föreligger med fångstredskapet bör fångstredskapet kunna få ett nytt beslut om typgodkännande utan att testerna behöver göras om. En följd av denna reglering är Naturvårdsverket kommer att vara tvunget att pröva ansökningar om förlängning. Detta kommer sannlikt innebära mer arbete än tidigare då besluten om typgodkännande tidigare inte har varit tidsbegränsade i samma utsträckning. Senare beslut har dock tidsbegränsats till fem år. Anledningen till att Naturvårdsverket ökat tiden för typgodkännandet från fem till tio år är att fem år är en relativt kort tid med hänsyn till den tidsåtgång som är

12 NATURVÅRDSVERKET 12(10) för tillverkning, försäljning m.m. Det tar också relativt lång tid att pröva ansökan och genomför de föreskrivna testerna av redskapen. Om beslutet om typgodkännande begränsas till en kortare tid finns det risk för att ansökan om förlängning måste göras strax efter att fångstredskapet tagits i bruk. Ytterligare ett skäl till att ha en så pass lång tid som tio år är att det inom viltförvaltningen är viktigt med förutsebarhet. Det är viktigt att det inte uppstår tillfällen då det saknas fångstredskap för vissa arter, utan att det finns redskap tillgängliga för till exempel skyddsjakt och skadedjursbekämpning. Även vid bekämpning av invasiva arter, predationskontroll och vid jakt inom tätbebyggt område, där annat jaktmedel inte är lämpligt, är det viktigt att det finns godkända redskap. Många av de djur som jagas med hjälp av fångstredskap är nattaktiva vilket medför att de dessutom är svåra att jaga med andra jaktmedel Innehållet i ansökan I 4 kap. anges vad ansökan ska innehålla. Detta är sådan information som är viktig för att Naturvårdsverket ska kunna pröva ansökan och göra en korrekt bedömning och kunna bedöma om fångstredskapet är förenligt med jaktlagstiftning och artskyddslagstiftningen. Tydlig och korrekt information är även nödvändig för att Naturvårdsverket ska kunna definiera typen och för att kunna skilja olika ansökningar åt och för att kunna skriva ett beslut med korrekt bilaga innehållande material- och konstruktionsspecifikation. En bra och tydlig ansökan underlättar också handläggningen och minskar risken för att handläggningen drar ut på tiden. Det är även en förutsättning för att Naturvårdsverket direkt ska kunna göra en bedömning av om redskapet uppenbart skulle utsätta djur för onödigt lidande, människor för fara m.m. utan att behöva genomföra tester. Naturvårdsverket behöver även ha uppgift vilka förhållanden fångstredskapet är avsett för. Vissa redskap är endast avsedda för vissa angivna förhållanden eftersom det är en förutsättning för att fångstredskapet är selektivt och säkert. Naturvårdsverket kan då i beslutet om typgodkännande ställa villkor om att det endast är godkänt för användning under angivna förhållanden. Ett exempel på

13 NATURVÅRDSVERKET 13(10) denna situation är fångstredskap för råtta avsedda för kloaker vars metod för dödande kan vara förenat med fara vid användning i andra miljöer. För fångstredskap som tidigare typgodkänts ska dokumentation av tidigare typgodkännande och genomförda tester bifogas ansökan. Denna del är viktig för att Naturvårdsverket enkelt ska kunna handlägga en ansökan om förlängning av ett typgodkännande. För fångstredskap som redan säljs, tillverkas och/eller används i annat land ska dokumentation av eventuella genomförda tester för godkännande bifogas ansökan. Omfattningen av den dokumentation som Naturvårdsverket kan kräva begränsas dock av EU-domstolens praxis. Detta är för att Naturvårdsverket ska kunna göra en bedömning av vilka tester som har gjorts i utlandet och om dessa motsvarar de svenska kraven på tester. Om testerna är jämförbara ska de utländska testerna godtas på samma sätt som om de hade gjorts i Sverige. Naturvårdsverket kan medge undantag från ovanstående krav om det föreligger särskilda skäl. Ett exempel på då detta undantag skulle kunna komma i fråga är när särskilda datorsimuleringar har framtagits och visar att fångstredskapet uppfyller ställda krav utan att tester med djur har gjorts i det enskilda fallet. Även denna typ av tester bör kunna godtas för att minska antalet djurförsök. En ansökan ska göras för varje typ av fångstredskap som sökanden vill ha typgodkänt. När ansökan är fullständig enligt ovan och ansökningsavgift har betalats kan ansökan inte ändras. Denna reglering är för att förtydliga för sökandena att fångstredskapets konstruktion inte får ändras under prövningen samt att en ansökan inte kan omfatta flera varianter av ett redskap eftersom dessa utgör olika typer Avgift Den som ansöker om typgodkännande av ett fångstredskap ska betala en ansökningsavgift enligt avgiftsförordningens avgiftsklass 4, vilket idag motsvarar kr. Att en ansökningsavgift ska tas ut är inget nytt, utan följer idag av gällande föreskrifter NFS 2002:18. Där föreskrivs dock att avgiften ska

14 NATURVÅRDSVERKET 14(10) vara kr. Naturvårdsverket anser att det är bättre att hänvisa till en viss avgiftsklass i avgiftsförordningen, då denna justeras över tid. Med anledning av omfattningen av det arbete som en ansökan medför är det rimligt att ansökningsavgiften höjs till avgiftsklass 4. Naturvårdsverket bedömer att en ansökningsavgift om kr inte heller är så pass hög att enskilda mindre tillverkare eller privatpersoner utestängs från att ansöka om typgodkännande av ett fångstredskap. Ansökningsavgift tas ut för varje typ av redskap som prövas. Enligt Naturvårdsverket är det viktigt en ansökningsavgift tas ut för att stävja att ofullständiga eller ogenomtänkta ansökningar lämnas in till myndigheten. I föreskrifterna införs att den som ansöker om typgodkännande av ett fångstredskap ska bekosta föreskrivna tester. Avgiften ska baseras på den tid som krävs för att testa fångstredskapet utifrån dessa föreskrifters krav på testernas omfattning. Tidigare har Naturvårdsverket avsatt medel och bekostat testerna. Anledningen till det har bl.a. varit för att utveckla metoder för testverksamheten, vilket har utförts av SVA på uppdrag av Naturvårdsverket. Kostnaden för testverksamheten är relativt stor. Som exempel kan nämnas att kostnaden för att testa ett fångstredskap för råtta i laboratorium kan uppskattas till kronor. Test av icke-dödandefångstredskap ska ske i fält, vilket medför ytterligare kostnader och kostnaden kan uppgå till cirka kronor. Naturvårdsverket anser att det inte är rimligt att testverksamheten ska bekostas med skattemedel framöver. Eftersom det ofta är en kommersiell verksamhet att konstruera och sälja fångstredskap bör denna kostnad ligga på sökanden. Detta är även en fördel ur ett konkurrensperspektiv då det kan skapas en marknad för att utföra tester av fångstredskap i och med att även andra organ än det som Naturvårdsverket anlitar ska ha möjlighet att utföra tester. Regleringen medför även att utländska sökanden som bekostat tester i ett annat land inte hamnar i en sämre position. Att sökanden står för kostnaden är även positivt då det blir upp till sökanden att avgöra om testerna ska fortgå även om fångstredskapet inte fångar några djur under den avtalade tid som testerna pågår.

15 NATURVÅRDSVERKET 15(10) En negativ konsekvens av att sökanden måste bekosta testerna är att det finns risk för att enskilda konstruktörer eller användare förhindras att ansöka om typgodkännande av ekonomiska skäl. De enskilda som stängs ute från att ansöka om typgodkännande för användning av ett fångstredskap har dock möjlighet att vända sig till en återförsäljare och köpa ett godkänt fångstredskap alternativt bygga ett fångstredskap av redan godkänd typ. Naturvårdsverket anser att skälen för att lägga över kostnaden på sökanden överväger de nackdelar som regleringen medför Allmänt om fångstredskap I föreskrifterna anges att fångstredskap ska vara selektiva och att redskapet så långt som möjligt ska vara konstruerat så att andra arter än vad fångstredskapet är avsett för inte ska kunna utlösa detta. Kravet på selektivitet kommer från fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet och har i Sverige implementerats genom 10 och bilaga 5 till jaktförordningen. Regleringen i jaktförordningen gäller dock endast särskilt skyddsvärda arter. Naturvårdsverket anser att det är viktigt att även fångstredskap avsedda för andra arter, än de som är särskilt skyddsvärda, är selektiva, inte minst för att skydda de särskilt skyddsvärda arterna. Selektiviteten är även viktig med anledning av att det finns arter som är fredade under en viss tid på året. Att ställa krav på att alla fångstredskap ska vara selektiva är även ett sätt att uppfylla kravet i 27 jaktlagen om att viltet inte får utsättas för onödigt lidande. Ett djur som fångas av misstag i ett fångstredskap vid jakt på en annan art utsätts per automatik för ett onödigt lidande då detta djur inte ska fångas. Detta gäller bifångst både i dödande och icke-dödande fångstredskap även om det första fallet kan ses som allvarligare. Vissa metoder för fångst av vilt är förbjudna enligt bilaga 5 till jaktförordningen. Bilaga 5 gäller, som tidigare nämnts, endast för särskilt skyddsvärda arter. Naturvårdsverket anser att utvalda delar, av etiska skäl, bör omfatta även andra arter eftersom metoden i sig utsätter djur för onödigt lidande. Då det är ovanligt att Naturvårdsverket får in ansökningar där man vill använda sig av uppräknade metoder innebär regleringen inte någon större inskränkning av möjligheten att få fångstredskap typgodkända. Eftersom Naturvårdsverket anser att dessa typer av

16 NATURVÅRDSVERKET 16(10) fångstredskap utsätter djur för onödigt lidande vill verket stävja att sådana ansökningar kommer in. Regleringen bidrar också till en ökad förutsebarhet då konstruktörerna i ett tidigt skede får kännedom om vilka fångstredskap som aldrig kan godkännas. I 27 jaktlagen ställs även krav på att människor och egendom inte får utsättas för fara. Detta tas in i föreskrifterna genom en reglering som anger att fångstredskap inte får vara konstruerade så att människor och egendom utsätts för fara under normal användning. Vidare införs en reglering om att fångstredskap som genom sin utformning medför en risk för att människor stängs inne ska ha någon form av nödutgång. Denna reglering syftar till att undvika att människor som av misstag stängs inne i ett fångstredskap inte kan ta sig ut. Det kan exempelvis finnas en risk för att barn som leker i skogen stängs inne och blir fast i ett fångstredskap. Någon form av nödutgång är därför nödvändig. Enligt föreskrifterna ska fångstredskapet vara tillräckligt hållfast för den art som det är konstruerat för eftersom det finns en risk för fångstredskapet över tid påverkas negativt av väder och vind och således bör konstrueras med beaktande av detta. Beträffande dödande fångstredskap finns risk för att fjädrar blir utmattade och att slagkraften därmed försämras. En försämrad slagkraft medför en risk för att djurets lidande förlängs och att djuret inte dödas inom föreskriven tid. Beträffande icke-dödande fångstredskap finns det risk för att djur som fångas i ett fångstredskap med nedsatt hållfasthet skadas vid ett utbrytningsförsök. Vidare ska fångstredskapet vara giftfritt. Materialet i fångstredskapet får inte vara sådant att djuren riskerar att förgiftas när det befinner sig i fångstredskapet. Detta är extra viktigt när avsikten är att släppa ut djuren igen eller när avsikten är att djuren ska bli livsmedel. För att underlätta informationsspridningen till användare av fångstredskap ska tillverkaren se till att fångstredskapet väderbeständigt märks med den typbeteckning som framgår av beslut om typgodkännande. Detta är inget nytt utan motsvarar nuvarande reglering. Regleringen syftar till att möjliggöra tillsyn,

17 NATURVÅRDSVERKET 17(10) vilket är extra viktigt eftersom det generellt inte krävs någon anmälan eller något tillstånd för att använda fångstredskap och eftersom resurserna för tillsynen är begränsad. Vid försäljning, överlåtelse eller utlåning av fångstredskap ska det bifogas information om tiden för typgodkännandets giltighet samt en instruktion för lämplig gillring, säker drift och underhåll. Kravet på medföljande instruktion för gillring, säker drift och underhåll motsvarar nuvarande reglering och är viktigt för att fångstredskapet ska kunna användas på ett säkert sätt. Kravet på medföljande information om tiden för typgodkännandets giltighet är nytt. Kravet är viktigt i och med att typgodkännandet är tidsbegränsat. När tiden löper ut får fångstredskapet inte användas. Det är således viktigt att informationen når ut till de användare som har köpt fångstredskapet. Den som använder ett fångstredskap som inte är typgodkänt riskerar att dömas till böter eller fängelse för jaktbrott Särskilt om dödande fångstredskap Naturvårdsverket föreskriver att dödande redskap endast får godkännas för vissa uppräknade arter. Naturvårdsverket anser att detta är motiverat av flera skäl. Förbudet mot dödande redskap för större arter är även motiverat med hänsyn till selektiviteten. Det är svårt att uppnå en absolut selektivitet, vilket innebär att det finns risk för att även särskilt skyddsvärda arter dödas av redskapen. Selektiviteten är extra viktig när det rör sig om ett dödande fångstredskap och det således inte finns möjlighet att släppa ut eventuell bifångst. För större arter skulle krävas mycket kraftfulla redskap, vilka skulle innebära en stor fara för andra arter och för människor. Exempelvis så skulle en slagfälla för ett större djur kunna skada människor eller hundar som rör sig i skogen. Detta är bland annat viktigt att beakta eftersom man tillåter jakt med lös hund i Sverige, till skillnad från i många andra länder. En reglering som införs i och med föreskrifterna är att fångstredskap med slaganordning ska omges av ett skyddshölje med ingångshål avseende bisam, iller, frett, mink och mård. Denna reglering finns sedan tidigare i NFS 2002:18 avseende fångstredskap som är avsedda för fångst av mink och mård. För mullvad och sork som lever i tunnlar styrs djuren automatiskt in i redskapet från rätt håll, varför där inte finns samma behov av ett skyddshölje. Naturvårdsverket

18 NATURVÅRDSVERKET 18(10) anser att det är nödvändigt att införa ett krav på att fångstredskap med slaganordning ska vara utformade så att slaget träffar viltet på avsett sätt för att inte utsätta viltet för onödigt lidande. Erfarenhet från de tester som SVA har gjort har visat på problem med redskap med slaganordning där bygeln kan träffa på fel ställe. Erfarenheter visar exempelvis att detta kan orsaka onödigt lidande i form av långsam kvävning, skador på extremiteter eller att djuret sitter fast och inte kan ta sig loss Särskilt om icke-dödande fångstredskap I 8 kap. införs reglering av vilka grundläggande krav som ställs på icke-dödande fångstredskap för att fångade djur inte ska utsättas för ett onödigt lidande. Bland annat ställs krav på att icke-dödande fångstredskap inte får vara konstruerade så att vilt kan skadas vid fångsten eller vid utbrytningsförsök, att insidan av ickedödande fångstredskap ska vara slät och inte ska innehålla utstickande detaljer, vassa kanter eller annat som djuren kan skada sig på. Om fångstredskapet har golv eller väggar med springor, galler eller hål ska det vara utan ojämnheter för att förhindra att viltet skadas. Springor, galler eller hål får inte vara utformade så att viltet kan fastna eller på annat sätt skadas. Golvet i fångstredskapet ska vara halkfritt. Naturvårdsverket har genom de tester av fångstredskap för vildsvin som genomförts av SVA uppmärksammat problem med vissa konstruktioner. Erfarenheter från dessa tester visar att fångade djur lätt skadar sig på utstickande detaljer och vassa kanter. Det är viktigt att bultar sitter på utsidan av redskapet och att skruvhuvuden är försänkta i omgivande material. Testerna visade också att vildsvin som fångas i ett fångstredskap på olika sätt försöker återfå friheten. Detta kan medföra skador på bl.a. leder, tryne, klövar och tänder om inte redskapet har en genomtänkt konstruktion. Även skrap- och skärsår och blödningar förekommer. I de fall fångstredskapen har haft större öppningar har det förekommit att vilt försökt sticka ut huvudet och i samband därmed skadat sig. Testerna visar att det inte var ovanligt med fläkskador hos de vildsvin som fångats i fångstredskap med hala golv. I förskriften ställs krav på att fångstredskapet ska ha släta insidor. Redskap där väggarna har varit byggda med

19 NATURVÅRDSVERKET 19(10) rundvirke har medfört att t.ex. lodjur fått skador på klor och tänder vid utbrytningsförsök. Konstruktionen av icke-dödande fångstredskap får heller inte medföra att fångade djur utsätts för en negativ påverkan p.g.a. väderförhållanden. Tätslutande icke-dödande fångstredskap ska ha en sådan ventilation som säkerställer en termisk komfort för de arter som redskapet är konstruerat för. Detta innebär att temperaturen inte får bli för hög eller låg inuti redskapet. Erfarenhet av användning av tätslutande fångstredskap har visat att värme snabbt utvecklas i redskapet och att djuren därför kan fara illa eller dö av överhettning. Vissa arter är mer känsliga än andra för höga och låga temperaturer. En del arter tål inte värme, utan blir uppstressade av den varma miljön. Det även vara skillnad mellan yngre och äldre individer för hur väl de tål värme, kyla m.m. Konstruktionen i sig får inte medföra att djuren inte får tillräckligt med syre, att de blir överhettade, att de riskerar att frysa fast i fångstredskapet, att fångstredskapet vattenfylls så att fångade djur drunknar eller blir blöta och nedkylda. Det måste finnas ventilations- och dräneringshål. Ytor bestående av metall inuti fångstredskapet ska vara behandlade så att djuren inte orsakas skador vid låga temperaturer. Beträffande redskap liknande nätburar kan klimatet i fångstredskapet vara ett problem. Klimatet beror dock inte på fångstredskapets konstruktion utan under vilka förhållanden det används. Detta kan inte regleras inom ramen för dessa föreskrifter utan får regleras i Naturvårdsverkets föreskrifter för användning som kommer att ses över Ett fångstredskap ska vara konstruerat så att såväl inspektion som avlivning och urlastning av djuren kan ske på ett säkert sätt. Vid bifångst ska djuret också kunna släppas ut på ett säkert sätt. Även detta bygger på erfarenheter från testerna av fångstredskap för vildsvin. Det är nödvändigt att man på ett enkelt sätt kunna se art, kön, ålder m.m. hos djuret som fångats i redskapet. Till exempel måste hondjur med diande ungar kunna släppas ut ur redskapet. Beroende på hur djuret står i redskapet kan det finnas behov av luckor på flera sidor för att möjliggöra inspektion. Även bifångst ska kunna inspekteras för eventuella skador. Är skadorna allvarliga kan avlivning vara aktuellt. Eventuella

20 NATURVÅRDSVERKET 20(10) inspektions- och avlivningsluckor ska vara konstruerade så att viltet inte kan öppna dessa inifrån eftersom djuret då kan skadas på eventuella vassa kanter. Erfarenheter visar att detta kan vara ett problem. Det fångade viltet måste kunna avlivas på ett acceptabelt sätt exempelvis via en lucka om det är ett tätslutande redskap. I en nätkonstruktion kan detta lösas på annat sätt. Icke-dödande fångstredskap ska ha ett för ändamålet väl fungerande larm vid fångst för att minimera den tid som viltet hålls i fångstredskapet och därigenom förebygga ett onödigt lidande. Negativa konsekvenser av kravet på larm är den kostnad som detta genererar samt att mobillarm kan ha en begränsad räckvidd i vissa delar av landet. Naturvårdsverket anser att detta krav måste finnas med redan när redskapet typgodkänns för att larmet är kopplat till fångstredskapets mekanism Test av fångstredskap Testerna ska ske i enlighet med jaktlagstiftningen, de bestämmelserna som gäller för användning av fångstredskapet samt i enlighet med tillverkarens instruktioner. Vidare ska testerna av fångstredskap följa god vetenskaplig praxis. Testerna ska vara väl dokumenterade och syfta till en vetenskaplig utvärdering. Försöken ska vara förutsägbara, upprepningsbara och jämförbara oavsett var man gör testerna. Minst fem stycken exemplar av fångstredskapstypen ska testas för att inte resultatet ska påverkas av fel hos enskilda exemplar samt för att säkerställa att redskapen genomgående håller samma nivå. Detta bör vara till fördel även för tillverkaren då brister kopplade till ett enskilt exemplar kan urskiljas. Varje exemplar ska utlösas fem gånger innan fångstredskapet testas praktiskt med djur för att säkerställa funktionen. Blindtester är nödvändiga för att försäkra sig om att exemplaren fungerar och för att inte använda försöksdjur i onödan. Om det visar sig att typen av fångstredskap är undermålig och uppenbart kommer att utsätta djur för onödigt lidande så kan ansökan avslås.

21 NATURVÅRDSVERKET 21(10) Naturvårdsverket kan medge undantag från kravet på tester om det är uppenbart obehövligt. Naturvårdsverket anser att det kan finnas fall då det skulle kunna vara omotiverat att kräva tester i enlighet med föreskrifterna. Ett exempel då det skulle kunna vara omotiverat är när det finns datorsimuleringar baserade på tidigare djurförsök. Att ställa ett absolut krav på att tester med djur alltid ska utföras skulle stå i strid mot myndigheternas strävan att minska antalet djurförsök när tillräckligt underlag finns Krav på den som genomför tester Det testande organet ska uppfylla krav på god laboratoriesed som motsvarar OECD series on principles of good laboratory practice and compliance monitoring number 1. För fälttesterna ska det testande organet uppfylla krav som motsvarar OECD Series on Principles of GLP and Compliance Monitoring Number 6 (Revised) 1 OECD series on principles of good laboratory practice and compliance monitoring number 1 anger ett system för organ, personal, faciliteter, apparatur, rapportering m.m. Det är i princip ett ledningssystem för laboratorier. Systemet är avsett för toxikologi men används även inom andra områden. Naturvårdsverket anser att systemet är lämpligt att använda även vid test av fångstredskap. Naturvårdsverket anser att det är motiverat att ställa krav på att testande organ använder denna metod för att testerna ska vara tillförlitliga. Vidare ska personal som genomför tester ha lämplig utbildning och erfarenhet. Vid testerna ska det finnas minst en person som har erfarenhet av att använda fångstredskap och som har kompetens att fånga de djur som används i testerna, minst en veterinär med patologisk kompetens samt minst en person med veterinärmedicinsk kompetens för utvärdering av lidande i icke-dödande fångstredskap och för utvärdering av medvetslöshet för dödande fångstredskap. Kravet på personalen syftar till att säkerställa att djuren inte utsätts för onödigt 1 ndcompliancemonitoring.htm

22 NATURVÅRDSVERKET 22(10) lidande under testerna. Avancerade tester kräver en viss kunskapsnivå hos den som utför dem. Kravet på personalen är dock även motiverat för att testerna ska vara tillförlitliga. Naturvårdsverket, användare samt konkurrenter ska kunna lita på att testerna har utförts på ett korrekt sätt. Det är också viktigt att testerna är jämförbara med varandra och att alla har genomgått samma tester oavsett vilket organ som har utfört dem. Det senare kan komma att bli extra betydelsefullt på längre sikt då det kan finnas flera olika organ i Sverige, även privata, som utför tester av fångstredskap samt för att kunna godta utländska tester Testrapport I föreskrifterna ställs krav på att en testrapport ska ifyllas och skickas in till Naturvårdsverket. En testrapport ska innehålla alla relevanta uppgifter om testets utformning, material och metoder samt resultat. Av bilaga 3 framgår vilka uppgifter som alltid måste lämnas. Detta är viktigt för att Naturvårdsverket ska kunna bedöma testernas tillförlitlighet samt göra en bedömning av om fångstredskapet uppfyller kraven. Att testrapporterna följer samma struktur är nödvändigt för att Naturvårdsverket ska kunna göra en rättvis och rättssäker bedömning Återkallelse av godkännande Huvudregeln enligt förvaltningsrättslig praxis är att gynnande förvaltningsbeslut inte kan ändras till nackdel för enskild. Dock får återkallande ske under vissa förutsättningar. I föreskrifterna tas det in ett återkallelseförbehåll där det framgår att ett beslut om typgodkännande kan komma att återkallas om något framkommer vid användningen att fångstredskapet utsätter vilt för onödigt lidande, att fångstredskapet inte är selektivt eller att människor och egendom utsätts för fara eller om det framkommer att det vid beslutet om typgodkännande förelåg vilseledande eller oriktiga uppgifter. Ett återkallelseförbehåll kan antingen tas in i en författning eller i ett enskilt beslut. Naturvårdsverket anser att det är en fördel att ta med detta i föreskrifterna då det är förutsebart och transparent.

23 NATURVÅRDSVERKET 23(10) Undantag Naturvårdsverket får i ett enskilt fall medge undantag från kraven om typgodkännande av fångstredskap i vissa fall. Dess fall är forskning, utbildning, uppfödning eller skydd av vilda djur och växter, testverksamhet, vid temporär användning av ett särskilt fångstredskap för en särskild art eller vid särskilda miljöförhållanden förutsatt att användningstiden fastställs eller efter beslut om skyddsjakt av Naturvårdsverket eller länsstyrelsen i ett enskilt fall. Ett undantag får förenas med villkor. Det kan i flera fall vara motiverat att medge undantag från kravet på att fångstredskap ska vara typgodkända för att få användas. Vid bekämpandet av invasiva arter kan redskap som inte är typgodkända behöva användas. Exempelvis finns det i dagsläget inget fångstredskap som är godkänt för fångst av mårdhund. Längs gränsen till Finland sker viss invandring av mårdhund som kan vara bärare av rabies och dvärgbandmask. Mårdhunden är en invasiv art i Sverige och kan orsaka en allvarlig skada på småviltstammarna i Sverige, exempelvis markhäckande fåglar. Det kan även finnas situationer då det finns ett behov att fånga särskilda individer av arter där det inte finns godkända fångstredskap, till exempel stora rovdjur. Även vid forskningsinsatser, såsom ringmärkning, kan det vara motiverat att använda typer av fångstredskap som inte är godkända. Bland annat används nät för fångst av fåglar vid ringmärkning eftersom andra metoder inte är tillräckligt effektiva. Det är dock tänkt att man i den utsträckning det finns godkända redskap ska använda dem i första hand. I ansökan om att få använda andra redskap än de som är godkända måste sökanden motivera varför detta är nödvändigt. Undantag för testverksamhet är aktuellt i de fall testverksamhet genomförs i enlighet med föreskrifterna och i samband med ansökan om typgodkännande av ett redskap. Denna testverksamhet ska vara sådan som bedrivs av godtagbart prövningsorgan. Undantag medges inte för egen testverksamhet eller för produktutveckling.

24 NATURVÅRDSVERKET 24(10) Överklagande Av 58 jaktförordningen framgår att beslut gällande typgodkännande av fångstredskap får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta är inget som förändras i och med införandet av föreskrifterna utan gäller i samma utsträckning som tidigare Övergångsbestämmelser Föreskrifterna, med undantag för kapitlet om avgift, ska tillämpas på de redskap där ansökan om typgodkännande har inkommit till Naturvårdsverket och tester ännu inte har gjorts när föreskrifterna träder i kraft. Kapitlet om avgift kommer att tillämpas på de ansökningar som kommer in efter att föreskrifterna har trätt i kraft. Äldre beslut om typgodkännande av fångstredskap gäller till och med den 31 december 2023 om inte ett tidigare datum har meddelats i beslutet. Redskapen ska därefter testas i enlighet med dessa föreskrifter. Naturvårdsverket vill med föreskrifterna främja produktutveckling som medför säkrare och mer selektiva fångstredskap samt redskap som orsakar onödigt lidande i mindre utsträckning. Vad som sagts ovan om motiven till att tidsbegränsa beslut om typgodkännande gäller även för detta. Majoriteten av de äldre besluten om typgodkännande är inte tidsbegränsade och skulle utan reglering i föreskrifterna fortsätta gälla framöver även om en modifiering av redskapet vore motiverad. Detta stämmer inte överens med intentionerna med föreskrifterna. De äldre fångstredskapen har inte testats i enlighet med de krav som ställs i föreskrifterna. Flera redskap har typgodkänts utan att några tester har genomförts, varför kunskap om deras påverkan på det fångade viltet saknas. Naturvårdsverket anser därför att det är motiverat att äldre redskap ska prövas på samma sätt som nyare fångstredskap. En konsekvens av detta är att äldre fångstredskap som idag används inte längre kommer att kunna användas från och med år Naturvårdsverket är medvetet om att det kan vara ett problem att nå ut med denna information då inte alla jägare är organiserade eller läser facktidningar. Naturvårdsverket bedömer att konsekvenserna till stor del omhändertas genom en så pass lång övergångstid som tio år.