Ulf Kristerssons anförande vid riksdagens finansdebatt den 16 juni

Transkript

1 Ulf Kristerssons anförande vid riksdagens finansdebatt den 16 juni Det är i skuggan av Grexit och Brexit dvs risken att Grekland som första Euroland tvingas lämna den gemensamma valutan, och att Storbritannien med sin folkomröstning riskerar att lämna Europeiska Unionen som vi avslutar riksdagsarbetet med dagens finansdebatt. Förhandlingarna mellan euroländerna och Grekland för att undvika statsbankrutt går uppenbart mycket trögt. Internationella Valutafonden, IMF, har lämnat samtalen och de grekiska förhandlarna står i spagat mellan nödvändiga ekonomiska reformer, och Syriza-regeringens egna, ofta orimliga vallöften. I flera problemtyngda europeiska länder ser vi att ekonomi och politik domineras av populister, både till höger och till vänster. Det vilar ett tungt ansvar på oss som inte tror på slagord och enkla lösningar. Och på torsdag samlas Euro-områdets finansministrar till vad som rimligen måste bli ett avgörande beslut. Helgen därefter påbörjar Europeiska Rådet en annan, men minst lika svår politisk process för att undvika att den brittiska folkomröstningen om EU slutar med att Europa förlorar en av sina allra viktigaste ekonomier. Storbritannien är en dynamisk marknadsekonomi och en stabil röst för frihandel, som EU inte kan vara utan. Det är ett vitalt svenskt intresse att britterna stannar kvar i Europasamarbetet. I det läget kan situationen i Sverige naturligtvis framstå som närmast idyllisk, och våra problem som nästan triviala. Men det vore en felsyn. Tvärtom: Nu är inte alls tid att bakåtlutat njuta av allt det som faktiskt fungerar, utan att ärligt och självkritiskt förbereda Sverige för sådana reformer som leder till nya framgångar i framtiden. Låt mig peka på tre centrala utmaningar för Sverige, där vi redan nu kan se att problemen kan bli större: För det första: Vi ser ett nytt utanförskap växa fram. Med starten för tio år sedan bekämpade Sverige under flera regeringar det breda utanförskap som följde på

2 slentrianmässig förtidspensionering. Alliansregeringen bröt den dåliga utvecklingen, men jag vill gärna säga det: fler än vi såg problemen. Sverige har idag en låg och stabil nivå på förtidspensionering. Det nya utanförskapet är smalare men djupare. Och det koncentreras främst till utomeuropeiskt födda, och till unga utan ordentlig utbildning. Många kommer nu till vårt land med efterlängtade kunskaper som vi snabbare borde dra nytta av. Men ungefär hälften av alla nyanlända i arbetande ålder har högst det som motsvarar grundskolekompetens. Om vi inget gör, kommer många av dem aldrig att ta sig in. När blev det i Sverige bättre att inte jobba alls, än att börja jobba med det lilla man faktiskt kan? Svensk arbetsmarknad ser inte längre ut som på 50-, 60- eller ens 70- talet. Vi måste tänka om. Och bland de unga i Sverige som varken arbetar eller studerar, har många inte fullföljt gymnasiet, och har dessutom en svag grund från 9:an. Trösklarna in till arbetsmarknaden för båda de här grupperna måste sänkas. Annars kommer arbetslöshet och bidragsberoende grundlägga sociala tragedier för enskilda människor, och skapa explosiva risker för samhället. Vi är redan varnade. Moderaterna och Alliansen tar nu de första stegen för att fler som haft en tuff start ska kunna komma in och få sitt allra första jobb. Trösklarna måste sänkas, inte höjas. Det måste bli billigare att anställa, inte dyrare. Skolan måste prioritera även handfasta yrkeskunskaper. Och fler måste snabbt lära sig att behärska svenska språket. Perfekt svenska är nog en överskattad tillgång i det svenska arbetslivet. Begriplig svenska är däremot en underskattad. Men här gör regeringen tvärtom, och går emot både expertmyndigheter och forskare. Höjda arbetsgivaravgifter för unga, och förändringar i a-kassan, leder enligt Finanspolitiska rådet till att närmare jobb kan försvinna. Det är en halv procentenhet i ökad arbetslöshet. Och leder oss längre ifrån regeringens mål om Europas lägsta arbetslöshet. Det sänkta RUT-avdraget, menar Arbetsförmedlingen, kan särskilt drabba personer som står långt från arbetsmarknaden. De som sällan står först i kön till andra arbeten. Jobb som var på väg att bli vita trycks åter in i mörkret. Jobb som nu ger både pension och försäkring blir än en gång dubbelt otrygga. Om trösklarna in till det första jobbet höjs, kommer många aldrig får det andra eller tredje jobbet - det som de verkligen vill ha. Sju av tio väljare tror numera inte heller att Socialdemokraternas politik leder till fler jobb.

3 Sverige tappar nu mark gentemot andra länder vad gäller skatter, arbetsmarknad och utbildningskvalitet. Och efter en lång och obruten tidsserie av ökat nyföretagande har trenden nu brutits, och minskat entreprenörskap slår särskilt hårt mot kvinnor och de branscher där många kvinnor startat företag. Det är ingen djärv gissning att detta beror på att regeringens politik skapat osäkerhet om både RUTavdraget och framtidens välfärdsföretagande. Sverige måste skapa en miljö som attraherar företag och talanger. Det behövs ett klimat som uppmuntrar mindre och medelstora företag att växa sig starka runt våra storföretag. Och Sverige måste fortsätta leda digitaliseringen av både den privata och offentliga ekonomin. Andra länder kommer ifatt även digitalt. Jag saknar nytänkande från regeringen. Tillsammans med Vänsterpartiet höjer regeringen skatten på arbete och företagande med 27 miljarder, och lägger två små procent av dessa inkomster på näringspolitik. Istället för att göra den hemläxa som en förberedd regering skulle ha gjort innan man tillträdde, devalveras politiken till rena symboler som innovationsråd och industrikanslers. Men Vänsterpartiets inflytande över regeringens syn på välfärdsföretagande har gett resultat: Nio av tio företagsledare har förlorat förtroendet för regeringens näringspolitik. För det andra: Vårt lands ekonomi är naturligtvis mycket mer än bara statens ekonomi. Men utan välskötta offentliga finanser förlorar staten den viktiga förmågan att agera när det behövs som mest. Den läxan lär oss Europa just nu. Jag börjar därför bli allvarligt oroad över de ständigt ökande offentliga utgifterna. Bara kostnaderna för sjukförsäkring och migration ökar enligt färska prognoser från dagens 53 miljarder årligen, till 85 miljarder redan Sverige ska naturligtvis värna långsiktigt uthålliga trygghetssystem, och de allra flesta av oss är överens om en asylrätt som öppnar vägen in till ett bättre liv. Men automatiskt ökande transfereringskostnader får inte bli gökungen som tränger ut all annan välfärd ut boet. Om varken utgifterna eller de resultat som uppnås löpande och kritiskt prövas, måste annat till slut stå tillbaka. Här krävs politiskt ledarskap. Men inte heller här kommer seriösa svar från regeringen. Istället för att ta tag i de underliggande problemen som leder till ökade kostnader, slopar regeringen tidsgränsen i sjukförsäkringen, vill höja skatten för äldre som jobbar, och försökte först ensidigt ta bort överskottsmålet för de offentliga finanserna. Det imponerar inte.

4 Det finns en oroväckande tendens att Socialdemokraterna börjat överge den strama syn på offentliga finanser som rått sedan 90-talet, och som varje finansminister måste klara av att stå upp för ibland också mot sina egna. Nu är det alltmer Vänsterns syn på överskottsmålet, på pensionskapitalet och att "viktiga investeringar" kan ersätta tuffa prioriteringar, som dominerar regeringens retorik. Det är början på ett sluttande plan. För det tredje: De flesta är överens om att Sverige har en internationellt sett välskött ekonomi. Det är en god förutsättning, men faktiskt inte mer än så. För trots att prognosinstituten visar att Sveriges ekonomi går allt bättre oroar sig många för vart Sverige egentligen är på väg. Hushållen har varit pessimistiska om Sveriges ekonomiska läge allt sedan regeringen tillträdde, och trenden håller i sig. Alla hushåll brukar inte ha fel samtidigt. Precis som Sverige efter 90-talskrisen klarade av att genomföra reformer som vi fortfarande har stor nytta av, är det nu åter dags att vara långsiktig. Vi bör blicka framåt och mejsla fram de svåra men viktiga reformer som gör Sverige starkare och kriståligare om 10 och 20 år. Det räcker att titta på den demografiska utvecklingen för att inse att detta är helt nödvändigt. I många länder hörs populära krav på sänkt pensionsålder, trots att alla egentligen vet att vi tvärtom måste jobba längre när vi lever längre. I Sverige har vi en bra pensionsöverenskommelse, men slösar ändå bort många äldres kompetens och erfarenhet. Trots att vi vet att det bara är mer arbete som kan säkra dagens pensioner. Ledarskap är inte att göra det lätta, utan det rätta. Därför blir vår kritik idag mot regeringens ekonomiska politik dubbel. På kort sikt river de mest upp och återställer. Och finansierar politiken med de skattehöjningar som de omedelbart kommer åt. Fantasilöst och förutsägbart: Högre skatter på arbete och företagande, högre bidrag och transfereringar. Vi har sett det förut. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till Alliansens reservation i Finansutskottets betänkande om Vårändringsbudgeten. Och om problemet på kort sikt är vad regeringen faktiskt gör, blir problemet på längre sikt vad regeringen tvärtom inte alls gör, och inte vill, och inte förstår för att kunna möta Sveriges verkliga utmaningar. Tillsammans med Alliansen tar Moderaterna nu de första stegen mot en långsiktig reformagenda, med målet att minska utanförskapet och att sänka trösklarna in till

5 egen försörjning. Så att fler företag ska kunna och vilja växa sig stora här i Sverige, och att fler människor kommer till sin rätt i vårt land. Idag debatterar vi färdriktningen, och till hösten ställs de konkreta budgetförslagen mot varandra. Jag yrkar därför bifall till Moderaternas reservation i Finansutskottets betänkande om Riktlinjer för den ekonomiska politiken.