K 511. Beskrivning till maringeologiska kartan. Väderöarna Strömstad. Fredrik Klingberg

Transkript

1 K 511 Beskrivning till maringeologiska kartan Väderöarna Strömstad Fredrik Klingberg

2 ISSN ISBN Närmare upplysningar erhålls genom Sveriges geologiska undersökning Box Uppsala Tel: Fax: post: Webbplats: Omslagsbild: Båtar i vik på Bohus Malmön i Bohuslän. Foto: SGU. Sveriges geologiska undersökning, 2015 Layout: Rebecca Litzell, SGU

3 INNHÅLL Inledning... 4 Havsbottnens geologi... 4 Sedimentens indelning och förekomst inom kartområdet... 7 Berggrundens indelning Geologiska processer och geologisk utveckling Sedimentdynamik Sedimentationshastighet och bioturbation Sediment som miljö- och klimatarkiv Kattegatts och Skagerraks kvartära utveckling Kartläggning av havsbottnens geologi Hydroakustiska mätmetoder Sedimentprovtagning Profiltolkning och kartframställning Generalisering Miljökemisk undersökning av sediment Kemiska analysmetoder Fördelning av organiska miljögifter och grundämnen inom kartområdet Grundämnen Organiska miljögifter Referenser nglish summary The geology of the seabed Mapping methods Map generalisation Geochemical survey Bilaga 1. Organiska miljögifter Bilaga 2. Grundämnen... 49

4 INLDNING Information om havsbottnen behövs som underlag för planering av användande och skydd av våra kust- och havsområden och för att uppfylla de marina miljökvalitetsmålen i enlighet med regeringens proposition 2009/10:155. Det är viktigt att känna till såväl havsbottnens bottentopografi (fig. 1) och bottenmaterialens egenskaper som eventuella innehåll av miljögifter och andra ämnen. Detta behövs för att kunna bestämma exempelvis bärighet och grävbarhet samt för att kunna bedriva en effektiv miljöförvaltning. Sedimenten på havsbottnen fungerar som en källa eller sänka för näringsämnen (främst fosfor) och spelar ofta en nyckelroll för ett havsområdes näringsstatus. Dessutom utgör havsbottnen livsmiljön för många organismer och dess egenskaper har en betydande inverkan på den biologiska mångfalden i haven. Sedimenten på havsbottnen kan liknas vid historiska arkiv som över årtionden till årtusenden registrerat naturliga och av människan orsakade miljöförändringar i havet. Dessa arkiv kan bl.a. användas till att bestämma när ett havsområde förorenades eller blev syrefritt eller till forskning om havens historia och utveckling. För att tillgodose behovet av maringeologisk information bedriver SGU en kartläggning av Sveriges havsbottenområden där sediment- och miljöprovtagning ingår. Kartläggningen syftar till att ge kunskap om havsbottnen och dess uppbyggnad från berggrunden upp till havsbottenytan. Informationen redovisas som tryckta och digitala kartor samt beskrivningar som denna. Insamlade och bearbetade data lagras i SGUs databaser. För att bättre kunna förstå och använda en maringeologisk karta behöver man ha kunskaper om hur havsområden utvecklats, hur havssedimenten bildas, hur de ser ut och vilka egenskaper de har. Det är först då man kan utnyttja kartans information fullt ut. För att underlätta användningen av kartan ges därför i denna beskrivning allmän information om maringeologi samt kortare information om maringeologiska undersökningsmetoder. I övrigt presenteras analyser och tolkningar av undersökningsresultaten. Angivna åldrar i texten är uttryckta i kalenderår före nutid, definierat som Fältarbetet för Maringeologiska kartan Väderöarna Strömstad har genomförts under år Under arbetet har ca km mätlinjer (fig. 2) över området uppmätts och undersökts med hydroakustiska metoder, 304 sedimentprover har upphämtats och bottenobservationer har utförts med undervattensvideokamera. Under 2001 utfördes en översiktlig regional undersökning över norra Skagerrak och material från denna undersökning har även använts vid sammanställningen av kartan. Fältarbete och bearbetning har utförts av följande personal från SGU: Sara Andersson, Anna Apler, Gunnar Bergh, Björn Bergman, Ingmar Cato, Anders lhammer, Bernt Kjellin, Fredrik Klingberg, Olof Larsson, Ann-Lena Lind, Pär Nordgren, Johan Nyberg, Minna Severin och Peter Slagbrand. Huvud författare har varit Fredrik Klingberg. Thomas liasson har skrivit avsnittet om berggrunden. Jordartskartan är huvudsakligen sammanställd av Bernt Kjellin, Fredrik Klingberg, Olof Larsson och Peter Slagbrand. SGUs maringeologiska kartor finns i två fasta skalor: 1: och 1: Det förekommer även specialkartor med andra skalor. Maringeologiska kartan Väderöarna Strömstad är i skala 1: Metadata om borrningar, provtagningar samt akustiska profiler inom svenskt kontinentalsockelområde kan sökas i den uropeiska metadatabasen på deras webbplats HAVSBOTTNNS GOLOGI Inom de havsområden som omger Sverige motsvarar havsbottnens geologi i stor utsträckning geologin på land, men en del skillnader är markanta. Till exempel har den sedimentära berggrunden större utbredning i havet än på land. De processer som påverkar och omformar havsbottnens geologi skiljer sig starkt från de som påverkar marken på land. Vatten har, när det sätts i rörelse i form av vågor och strömmar, en kraftfull och omformande inverkan. Denna process har störst effekt i exponerade lägen och nära vattenytan där således erosionen blir som mest omfattande. Påverkan avtar med ökat vattendjup och minskande vatten rörelser. I lägen där endast små vattenrörelser förekommer sker i stället en pålagring av finsediment. Detta se- 4 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

5 Strömstad Tanumshede Grebbestad Hamburgsund Brastad NORG Figur 1. Bilden visar havsbottnens relief inom kartområdet. The topographic relief of the seabed within the surveyed area. FRDRIK KLINGBRG 5

6 diment utgörs dels av finmaterial som tillförs från land eller områden där havsbottnen eroderas, dels av sådant organiskt material som produceras av växter och djur. Läs mer om detta under avsnittet Sedimentdynamik. Havsbottnen är å andra sidan skyddad från många av de omformande processer som påverkar den ytliga geologin på land, såsom frost, regn och snö. Detta innebär att former skapade av processer som sedan länge upphört, t.ex. spår av strandade isberg från den senaste inlandsisen, finns bevarade i havsbottnen i större utsträckning än på land. Även mänsklig påverkan skiljer sig mellan land och hav. På land har marken påverkats av bebyggelse och jordbruk, medan havsbottnen har påverkats genom exempelvis dragning av olje- och gasledningar. Strömstad Tanumshede Grebbestad Hamburgsund Brastad NORG Provtagningsplats Sampling site Mätlinjer Survey line Figur 2. Mätlinjer och provtagningsplatser inom karteringsområdet. Survey lines and sampling sites within the mapped area. 6 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

7 Sedimentens indelning och förekomst inom kartområdet I den maringeologiska kartan redovisas sedimenten (jordarterna) indelade utifrån bildningsmiljö, kornstorleksfördelning och innehåll av organiskt material. Härigenom kan man utläsa vissa drag i sedimentens fysikaliska egenskaper och rådande bottendynamiska förhållanden samt få information om sannolik lagerföljd på djupet. Sedimenten på den svenska kontinentalsockeln har bildats under den yngsta perioden i jordens utvecklingshistoria, kvartärtiden, och då med få undantag under den senaste istiden (glaciala perioden) samt den därpå följande och nu pågående varmare perioden (postglaciala perioden). Baserat på bildningsmiljö delas sedimenten in i två huvudgrupper: glaciala och postglaciala sediment. Glaciala sediment har bildats i en miljö som påverkats av en inlandsis och dess smältvatten. Postglaciala sediment har bildats genom omlagring av glaciala sediment samt genom nybildning efter inlandsisens avsmältning från ett område. n allmän redogörelse för dessa bildningar återfinns exempelvis i geologiska läroböcker eller i banden Berg och jord (Fredén 2002) samt Hav och kust (Sjöberg 1996) i Sveriges Nationalatlas. Till grund för indelningen efter kornstorleksfördelning ligger en modifierad version av Atterbergs korngruppsskala (tabell 1). Jordarterna benämns i huvudsak utifrån den viktmässigt dominerande korngruppen. Indelningen baseras också på sedimentens innehåll av finfraktionen ler, som anges i viktprocent av alla partiklar mindre än 20 mm (tabell 2), samt på innehåll av dött organiskt material (tabell 3). Jordarter kan ha olika egenskaper, t.ex. med avseende på bärighet och grävbarhet. Då bärighet och grävbarhet främst har undersökts på land är de framtagna uppgifterna inte helt applicerbara på marina förhållanden (tabell 4). Därför anges grävbarhet respektive bärighet endast graderade från hög till låg, för att ge en indikation på sedimentets egenskaper. Risk för ras och skred finns alltid i samband med muddring, grävning eller schaktning i vattenmättade sediment. Glaciala bildningar Glaciala bildningar omfattar sediment som har bildats direkt av en inlandsis eller dess smältvatten. Hit förs också bildningar som bildats under tidigare istider och deras mellanliggande värmeperioder och som Tabell 1. Kornstorleksskala (Karlsson & Hansbo 1984). Grade scale. Grovindelning (fraktion) Fraction Block Boulder Sten Stone Grus Gravel Sand Sand Silt Silt Ler Clay Finindelning Subdivision grov coarse grov coarse mellan medium grov coarse mellan medium fin fine grov coarse mellan medium fin fine grov coarse mellan medium fin fine Kornstorlek, mm Grain size, mm > ,6 0,2 0,06 0,02 0,006 <0,002 Tabell 2. Sedimentens indelning efter lerhalt. Classification of sediments based on clay content. Lerhalt (%) Clay content (%) Benämning Nomenclature <5 Lerfritt eller svagt lerigt sediment Non-clayey or poorly clayey sediment 5 15 Lerigt sediment Clayey sediment Grovler Coarse clay >25 Finler Fine clay Tabell 3. Sedimentens indelning efter organisk halt. Classification of sediments based on organic content. Organisk halt (%) Organic content (%) Benämning Nomenclature <2 Gyttjefritt sediment Non-muddy sediment 2 6 Gyttjigt sediment (t.ex. gyttjelera) Muddy sediment (e.g. gyttja clay) 6 20 Sedimentgyttja (t.ex. lergyttja) Muddy sediment (e.g. clay-gyttja) >20 Gyttja Gyttja FRDRIK KLINGBRG 7

8 Tabell 4. Jordarternas geotekniska egenskaper (Daniel 1990). Geotechnical properties of soil types. Jordart Bärighet 1 (hög) 5 (låg) Grävbarhet 1 (hög) 5 (låg) Soil type Bearing capacity 1 (high) 5 (low) xcavation capacity 1 (high) 5 (low) Morän, grov Coarse till Morän, finkornig Fine-grained till Isälvsmaterial Glaciofluvial material Glacial finsand silt Glacial fine sand to silt Glacial lera Glacial clay Sand (postglacial) Sand Finsand (postglacial) Fine sand Silt (postglacial) Silt Lera och gyttjelera (postglacial) Clay and gyttja clay sedan påverkats av den senaste nedisningen. Den organiska halten är mycket låg. I den maringeologiska kartan kan mer sparsamt förekommande sediment föras samman i större klasser. I det följande beskrivs sedimenten indelade efter hur de klassificerats i kartorna. Morän Morän bildades när inlandsisen tog upp material från berggrunden eller tidigare bildade jordlager, transporterade materialet och avlastade det vid botten av en aktiv is eller genom framsmältning ur dynamiskt död is. Under transporten i isen krossades och nöttes materialet. Morän är ett osorterat sediment som vanligen innehåller alla kornstorlekar, från ler till block. Sand är som regel den dominerande fraktionen i urbergsområden, medan ler är den dominerande fraktionen där berggrunden är av sedimentär typ. Vissa moräntyper kan innehålla ett betydande inslag av vattensorterat material. Moränen benämns grusig, sandig eller sandig siltig beroende på kornstorlekssammansättningen. Om lerhalten överstiger fem procent benämns moränen lerig, om halten överstiger 15 % benämns den moränlera. Lerig morän eller moränlera är vanliga inom områden med kalkstensberggrund. Den organiska halten i morän är normalt mycket låg. I områden där moränen utsatts för starka vågrörelser är finmaterialet i ytan ursköljt. Där betecknas moränen som svallad och ytsedimentet utgörs av ett residualsediment bestående av material som kvarlämnats, t.ex. sten och block. Grova moräner har en mycket hög till hög bärighet. Bärigheten hos finkorniga moräner är däremot lägre och grävbarheten är generellt låg. I den maringeologiska kartan redovisas vanligen de olika moräntyperna sammanförda under begreppet morän. Där underlagsdata indikerat att moränen är lerhaltig används beteckningarna moränlera eller lerig morän. Morän förekommer mycket sparsamt inom kartområdet. De postglaciala grovkorniga sedimenten inom kartområdet härstammar från moränen vilket delvis beror på att moränen omlagrats genom svallning. Svallad morän har vanligen lämnat ett residual bestående av en stor andel block, sten och grus medan det finkoriga sedimentet transporterats bort. Glacial finsand och silt Hastigheten hos det vatten som strömmade ut från en isälvs mynning avtog snabbt med ökande avstånd från mynningsområdet. I och med att strömhastigheten avtog, minskade också vattnets förmåga att transportera sedimentpartiklar. De grövsta partiklarna sedimenterade i eller i anslutning till mynningen, 8 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

9 medan de finare partiklarna fördes längre från utloppet, ju mindre partikel, ju större avstånd. Denna sorteringsprocess gav upphov till avlagringar som vanligen kännetecknas av en i vertikalled regelbunden växellagring mellan skikt av finsand och silt. Tunna lerskikt kan även förekomma. Skiktningen betingas av i huvudsak årstidsbundna variationer i isälvarnas vattenföring. Dessa sediment underlagrar ofta glacial lera. I den maringeologiska kartan har de finare sedimenten sammanförts under beteckningen glacial finsand och silt. Bärigheten varierar från mycket hög till låg och grävbarheten är hög till låg. rosionskänsligheten hos glacial finsand och silt är stor. Inom kartområdet förekommer glacial finsand och silt mycket sparsamt i bottenytan. I en zon väster om skärgården har förekomster av glacial silt uttolkats ur seismiska sektioner. Glacial silt underlagar i de fallen glacial lera. Glacial lera Det mest finkorniga materialet som isälvarna förde med sig höll sig länge svävande (suspenderat) i det utströmmande smältvattnet innan det så småningom, när strömhastigheten avtog, sjönk och avsattes på bottnen som glacial lera. I sötvatten eller vatten med låg salthalt kom lerpartiklarna, beroende på den årstidsbundna periodiciteten i inlandsisens avsmältning, att vid sedimentationen utbilda varv, dvs. regelbundna växlingar mellan skikt med grövre eller finare sammansättning (diatakt lera). Lagringen följer vanligen underlaget konformt, dvs. parallellt med överytan på underliggande jordlager eller berg. I saltvatten däremot motverkade flockuleringsprocesser utbildandet av varvighet (symmikt lera). I relativ närhet av isälvsmynningar är eventuella årsvarv grova och innehåller inslag av silt. Med ökande avstånd från utloppen ökar lerinnehållet. I den maringeologiska kartan redovisas även den glacial lera som omlagrades under den initiala, snabba landhöjningsfas som följde landisens tillbakaryckning som glacial lera. Glacial lera karaktäriseras av en låg organisk halt (vanligen under en procent), hög lerhalt och hög plasticitet. Den innehåller sporadiskt sand- och gruspartiklar samt stenar som i samband med inlandsisens avsmältning tappats av isberg. Den glaciala lerans färg varierar normalt från rödbrun till grå. rosionskänsligheten är normalt relativt låg på grund av starka kohesionskrafter mellan partiklarna i den glaciala leran, men inom grunda områden som utsätts för eller har utsatts för kraftig vågpåverkan samt i områden utsatta för starka strömmar är den glaciala leran vanligen eroderad. Ytan täcks då normalt av ett tunt residuallager av sand, grus, enstaka stenar och block som vågor och strömmar preparerat fram men inte förmått transportera bort. roderad glacial lera kan, främst i sluttningar, till följd av varvigheten uppvisa en trappstegsliknande yta. Bärigheten varierar från mycket hög till mycket låg och grävbarheten är hög till låg. Inom kartområdet går det att skilja ut två olika typer av glacial lera, proximal och distal glacial lera. Proximal glacial lera har bildats av material som förts ut vid avsmältningen av inlandsisen. Närheten till smältande inlandsis avspeglas också av förekomst av grova partiklar, såsom sten, grus och sand, i leran. fter avsättningen av den proximala glaciala leran inträffade en ny sedimentationsfas då distal glacial lera avsattes. Den lera som då bildades består istället av lerpartiklar som kommit i nytt omlopp genom erosion både på land och i havet. Då inlandsisens front drog sig norrut över Mellansverige avtog tillförseln av lerpartiklar som direkt kan härledas från isavsmältningen. Genom strandlinjeförskjutningen kan ständigt nya områden utsättas för vågverkan och strömmar så att en kontinuerlig erosion kan ske. Lerpartiklar som tillförts vattnet genom erosionen förs till lägre liggande och lugnare områden där de kan sedimentera. Den distala glacial leran har ofta sedimenterat som bassängutfyllnader (basin fill), dvs. de har fyllt ut sänkor i havsbottnen, och skiljer sig därmed lagringsmässigt från de proximala glaciala lerorna som uppträder draperande över underlaget. De distala glaciala lerorna saknar nästan helt material som kommer från smältande isberg eftersom isberg nästan helt saknades inom området under denna period. Detta innebär att den distala leran är block-, grus- och sandfattig. Den har låg organisk halt, normalt under 1 %. Lerhalten är ofta högre i den distala glacial leran än i den proximala glacialleran. På den maringeologiska kartan är inte proximal och distal glacial lera separerade utan båda anges endast som glacial lera. FRDRIK KLINGBRG 9

10 Figur 3. tt utsnitt från 348 till 368 cm djup i glacial lera från 65 m vattendjup 11,8 km väster om Havstenssund (prov ). I leran påträffades ett skalfragment från musslan Portlandia arctica. Musslan var en av de först invandrande arterna när inlandsisen hade smält undan. Idag förekommer denna arktiska mussla inte längre på våra breddgrader. n kol-14-datering från detta skal gav en ålder på cirka år före nutid och avspeglar tiden för leravsättningen i området. A section cm deep in glacial clay from 65 m water depth 11.8 km west of Havstenssund (sample ). In the clay, shell fragments from the Portlandia arctica were found. This was one of the first immigrant species after the deglaciation. Today this arctic clam no longer appears in our latitudes. A 14 C-dating of these shells gave an age of about years before present, and reflect the time for clay deposition in the area. Glaciallera är vanligt förekommande inom kartområdet. Jordarten uppträder i havsbottenytan främst i grundare partier och sluttningar som påverkas av vågor och strömmar vilka avlägsnat överlagrande yngre sediment eller förhindrat sedimentation. Normalt överlagras den glaciala leran där den bildar havsbottenyta, med några få undantag, av ett några centimeter till några decimeter mäktigt residual- eller svallmaterial bestående av sand och grus. Glaciallerans mäktighet är vanligen mellan 10 och 40 m, men större mäktigheter förekommer. I stora vidsträckta bassänger och fjordar, t.ex. sydväst och nordväst om Väderöarna och i Kosterfjorden finns i de centrala delarna lermäktigheter på över 200 m. Färgen på glacial lera är vanligen brun till grå. Mer eller mindre svarta glacialleror förekommer också. Svärtningen beror då på innehållet av sulfid. Detta gör ofta att en svart bandning framträder i leran. n borrkärna i glacial lera från 64,6 m vattendjup 11,8 km väster om Havstenssund (fig. 3) avspeglar förhållandena vid sedimentationen. I leran påträffades skalfragment från musslor och snäckor (tabell 5). Dessa skal är rester från de först invandrade arterna när inlandsisen hade smält undan. Bland annat påträffades den arktiska musslan Portlandia arctica som idag inte längre förekommer på våra breddgrader. n kol-14-datering från detta skal gav en ålder på cirka år före nutid och avspeglar tiden för leravsättningen i området. Postglaciala bildningar När inlandsisen började smälta bort från Skandinavien för ca år sedan minskade isens tryck på den övre jordskorpan. I takt med avsmältningen började landet höja sig och den aktiva strandlinjen försköts successivt mot läget för dagens strandlinje. Landområden belägna under den högsta gräns dit havet en gång nått (högsta kustlinjen, HK) kom härigenom i exponerade lägen och utsattes för vågornas bearbetande och omlagrande krafter allt eftersom landet steg ur havet. Där exponeringen 10 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

11 Tabell 5. Dateringar av skal från musslor från borrkärna från vattendjup 64,6 m. n 6 m lång borrkärna togs upp och flera skal- och skalfragment påträffades i den glaciala leran. De har kol-14-daterats och visar på så sätt tidpunkten för bildningen av leran. Provtagningsdag Table 5. The dating of shell fragments from from drill core from the water depth 64.6 m. A 6 m long core was taken and several spieces of shell fragments were found in the glacial clay. They have been 14 C-dated and show the time of the formation of clay. Sampling day Lab.-nummer Lab. number Provdjup i cm från bottenytan och art Sample depth in cm from the bottom surface and species Kol-14-ålder BP Carbon dating Kalibrerad ålder BP Calibrated age BP Ua Natica sp ± ±75 Ua Portlandia arctica ± ±70 Ua Macoma calcarea ± ±80 Ua Portlandia arctica ± ±75 Ua Portlandia arctica ± ±70 för vatten rörelser är lägre bildas residualsediment, t.ex. på något större vattendjup eller i mer skyddade strandavsnitt. I dessa områden förmår vågor och strömmar inte sätta de grövre partiklarna i rörelse men sköljer bort det finare material som omger dem. Processen pågår tills den resulterande kappan av grövre material förhindrar vidare erosion av det primära sedimentet. Det utsvallade materialet avsattes vid och närmast utanför stränderna ovanpå tidigare avsatta glaciala jordlager med, i princip, från stranden och utåt minskande kornstorlek. I takt med landhöjningen kom också vattendragens erosionsbas att förskjutas mot kusten samtidigt som deras lopp och transportkapacitet förändrades. Tillsammans med andra erosiva och transporterande processer har detta resulterat i en ännu pågående omlagring och nybildning av sediment i havet. Till nybildningen bidrar i inte oväsentlig grad havets egen produktion av organiskt material, vilket tillsammans med minerogent material sedimenterar som gyttjelera eller lergyttja. De postglaciala sedimenten indelas efter kornstorlek, lerhalt och innehåll av organiskt material enligt tabellerna 1 3. I den maringeologiska kartan kan mer sparsamt förekommande sediment föras samman i större klasser. Postglacial sten, grus, grovsand och mellansand Postglacialt grus och sten förekommer dels som svallavlagringar, dels som tunnare residualsediment. Svallsedimenten bildas genom att vågsvall och bränningar under lång tid bearbetar kust och grundområden, samt transporterar och sorterar jordpartiklarna efter kornstorlek. Beroende på kustens utseende, bottenmorfologi och hur stor energi vågorna har eller har haft bildas antingen svallsand, svallgrus eller, i mycket vågexponerade lägen, klapper. Dessa bildningar återfinns i allmänhet i bränningszonen. Svallsedimenten överlagrar normalt andra sediment eller berg, men kan också underlagra finkorniga sediment i områden som genom landhöjningen hamnat i ett mot vågor mindre exponerat läge. Grus och sten har normalt en mycket hög till hög bärighet samt hög grävbarhet. Bärigheten hos denna typ av bildningar är dock beroende av sedimentets mäktighet och av underlagrande sediment. Inom kartområdet förekommer grus, grovsand och mellansand särskilt runt Kosteröarna och i närheten av de stora öarna mellan Strömstad och Havstenssund. Betydande förekomster finns även på andra ställen inom kartområdet på flera ställen nära kusten, vid grunden runt Grisbådarna samt i Väderöskärgården. Avlagringarnas mäktighet är varierande, men torde sällan uppgå till mer än några meter. De grövre sedimenten innehåller skal och skalfragment (från mollusker) i varierande grad. I några prov utgör andelen skal- och skalfragment mer än 50 % av den totala massan och benämns då skalförande jord (fig. 4) eller skaljord. Hög inblandning av skal och skalfragment finns huvudsakligen nedanför undervattensklippor där molluskerna kunnat leva och efter sin död har de lossnat från berget och ramlat ner på botten. ftersom molluskerna framför allt lever relativt grunt finns inblandningen av skal på litet djup. På Otterön, vid Grebbestad, finns en stor skalbank. Man kan anta att det finns liknande avlagringar i havsbottnen inom kartområdet, men inga stora avlagringar har konstaterats. I västra Kostersundet kan möjligen en stor ansamling av skalfragment finnas. FRDRIK KLINGBRG 11

12 A B Figur 4. A. tt ca 25 cm tjockt lager av postglacial stenig grusig skalförande sand som ligger på glacial lera, som visas på fingret. 1,3 km väst om Ursholmen på 29 m djup. B. Postglacialt skalförande stenigt grus. 31 m djup 6 km väster om Sydkoster, UV-foto från bottnen. C. Samma prov som figur B, på däck. C A. A 25 cm thick layer of post-glacial rocky, shell bearing sand lying on glacial clay, shown on the finger. 1.3 km west of Urs holmen at 29 m depth. B. Post-glacial shell-bearing rocky gravel. 31 m depth 6 km west of South Koster. UV photo from the bottom. C. Same sample as in Figure B, on deck. n borrning på 17 m djup har gjorts i skaljord i ett sund norr om Lyngö i Väderöskärgården (fig. 5). De översta tre metrarna bestod till över 80 % av skal och skalfragment. Från 3 m ned till 4 m bestod borrkärnan av skalförande grusig sand. Postglacial finsand Finsand avsätts i mindre exponerade lägen och i områden längre ut från stranden eller i områden med mindre strömpåverkan. Finsanden överlagrar normalt andra sediment men kan i vissa fall underlagra finkornigare sediment, något som exempelvis sker om miljön ändrats och blivit mindre exponerad. Sorteringsgraden är normalt hög för detta sediment. Bärigheten varierar från mycket hög till låg och grävbarheten är hög. Den postglaciala finsanden är mycket erosionskänslig. Finsand (fig. 6) uppgår normalt till någon eller några decimeter, speciellt i den yttersta skärgården, och större mäktighet förekommer endast sporadiskt inom kartområdet. Jordarten uppträder huvudsakligen i kustnära och förhållandevis grunda områden med kraftigare vattenströmning. Finsand förekommer också i anslutning till grus, sand och mellansand eller som rörliga, tunna lager på glacial lera. Postglacial silt Postglacial silt är en omlagringsprodukt bildad av våg- och strömpåverkan. Till skillnad från den postglaciala sanden avsätts postglacial silt dels i strandnära områden som regelbundet påverkas av vågor med relativt låg energi och mindre starka bottenströmmar (vikar och fjärdar) än vad som råder där sand deponeras, dels i områden långt ut från stranden. Halten av dött organiskt material kan i siltavlagringar vara så betydande att sedimentet får en gyttjig karaktär. Grunda siltbottnar utgör ett viktigt habitat för 12 BSKRIVNING TILL M ARINGOLOGISK AK ARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

13 Figur 5. n borrkärna uppdelad i fyra delar visar skal och skalförande sand. Mer än 50 % av sedimentet utgörs av skal och skalfragment och resten är sand och grus. A core divided into four parts showing the shell and shell-bearing sand. More than 50% of the sediment consists of shells and shell fragments and the rest is sand and gravel. bl.a. ålgräs (Zostera marina). I och med siltens kohesiva krafter är den mindre erosionskänslig än finsand. Bärigheten hos silt är låg och grävbarheten hög till låg. Inom kartområdet förekommer silt i huvudsak inom djupare liggande områden i yttersta skärgården, t.ex. i Kosterskärgården och öster om Kosterfjorden i höjd med Koster. Mäktigheten inom kartområdet är normalt liten. Postglacial lera, gyttjelera och lergyttja Vid erosion av tidigare avsatta sediment suspenderas de minsta partiklarna och kan transporteras långt bort från källområdet innan de så småningom avsätts som lera långt ut från stranden eller i vikar och fjärdar som är skyddade mot vågor och strömmar. De postglaciala lerorna kan vara laminerade, dvs. innehålla mer eller mindre regelbundna strukturer och skikt. I vissa fall kan lamineringen sammankopplas med årstidsvariationer i sedimenttillförseln, i andra fall med variationer i bottenvattnets syresättning (växlingar mellan oxiderande och reducerande förhållanden). Perioder då laminerade finkorniga sediment har bildats har förekommit under hela den postglaciala perioden. I svenska havsområden är laminerade sediment vanligast i Östersjön och återfinns främst i slutna bäcken, vikar och fjärdar med begränsad vattenomsättning. Om lerpartiklarna har transporterats med sötvatten till salt havsvatten har sedimentationen påskyndats till följd av de flockuleringsprocesser som uppstår i mötet med den marina miljön i vattendragens mynningsområden. Beroende på halten av organiskt material (tabell 3) kan de finkorniga FRDRIK KLINGBRG 13

14 A B Figur 6. Skalförande postglacial finsand. Något grönaktig. Provet är taget från 53 m vattendjup 8.5 km väst om Sydkoster. Prov 07_0062. A. Bottenfoto. Bildytan är ca cm. B. Provet på däck. Shell-bearing postglacial fine sand. Slightly greenish. The sample was taken at 53 m depth, 8.5 km west of South Koster. Sample 07 _0062. A. Photo of the sea bed. The image area is approx cm. B. The sample on deck. sedimenten delas in i postglacial lera, gyttjelera, lergyttja eller gyttja. I den maringeologiska kartan särskiljs inte dessa lertyper. Gyttjeleror och lergyttjor är något elastiska och uppvisar ofta en grynig karaktär i färska brottytor. Färgen kan variera från grå eller grågrön i leror med låg organisk halt och med tillgång till syre, till svart i områden med syrebrist och hög organisk halt. Den svarta färgen orsakas av järn monosulfider som bildas i den reducerande miljön. De ytligaste sedimentlagren i recenta leror är mycket lösa och har normalt en vattenhalt som överstiger %. Något djupare ner är konsistensen geléartad. Områden med kontinuerlig, nutida sedimentation av finkorniga sediment, s.k. depositionsområden, innehåller ofta en hög komponent av organiskt material. Detta utgörs av rester från organismer från såväl vatten som land. Det organiska materialet har väsentligt lägre täthet än oorganiska partiklar av samma storlek och sjunker således långsammare till bottnen. Det är orsaken till att organiskt material i huvudsak avsätts i lugna och skyddade havsmiljöer, dvs. samma miljö som lera och finsilt sedimenterar i. I mäktigare avlagringar kan halten av metangas vara betydande. Metangasen bildas av mikroorganismer vid nedbrytning av organiskt material i sedimenten. rosionskänsligheten är mycket hög i okonsoliderade leror, dvs. de med hög vattenhalt och pågående sedimentation men, till följd av kohesiva krafter, betydligt lägre i konsoliderade avsnitt. De postglaciala lerorna uppvisar normalt en jämn och strukturlös yta på havsbottnen. Bärigheten är mycket låg medan grävbarheten är hög. Lera, gyttjelera och lergyttja (fig. 7) har stor utbredning inom kartområdet. Dessa sediment förekommer både i djupa och i grunda områden som har eller har haft en kontinuerlig deposition och begränsad vattenomsättning. Mäktigheten är normalt 5 10 m inom delar av kartområdet, främst i Koster- och Väderöfjorden, men är normalt mindre än 5 m inom skärgårdsområdet, t.ex. i Idefjorden och Sannäsfjorden. I lugna och skyddade områden i inre skärgården förekommer postglaciala gyttjeleror men sällan med större mäktighet än en meter. De största mäktigheterna, på upp till m, förekommer i Koster- och Väderöfjorden. Dessa siffror är ungefärliga eftersom det är svårt att bestämma den postglaciala mäktigheten utifrån hydroakustiska mätningar. Depositionsområden med recent sedimentation finns inom stora områden i skärgården och i fjordarna, fläckvis på stora djup ute i havet och i Kosterfjorden (se även karta på Syrefattiga miljöer kan förekomma i områden med recent sedimentation med högt organiskt innehåll. Vid nedbrytning av det organiska materialet förbrukas syre. Ibland förekommer då en film av svavelbakterier på bottenytan. 14 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

15 Figur 7. Postglacial lergyttja från 215 m djup i Kosterrännan 4 km väster om Kalvö. På bottnen finns spår av djur. Bildytan är ca cm. Postglacial clay gyttja from 215 m depth in the Kosterfjord 4 km west of Kalvö. On the sea-bed there are traces of animals. The image area is cm. Sample Bildningar av speciellt intresse Kosterrännan Kosterrännan sträcker sig från Kosterfjorden och söderut ned mot Väderöfjorden. Kosterrännans branta sidor består mestadels av kalt berg. Öster om Ramsö finns en vertikal bergsbrant som är ca 130 m hög. Vertikala bergssidor finns även i området öster om Sydkoster. I Kosterrännans östra del, vid Vattenholmarna, finns en vertikal bergsvägg som är ca 100 m hög. Den centrala delen av rännan innehåller mäktiga sedimentlager. Sedimentmäktigheter på över 100 m är vanliga. Öster om Ramsö är mäktigheten ca 200 m. Om inte sedimenten fanns skulle rännan normalt vara mellan 200 m och 400 m djup räknat från havsytan. På några ställen är Kosterrännan över 400 m djup. Kosterrännan har en tröskel öster om Storön vid Väderöarna där bergytan ligger på drygt 100 m vattendjup. I denna del saknas sediment nästan helt. Sammanlagt har mer än 50 mätlinjer gjorts i ost västlig riktning över Kosterrännan och dess förlängning söderut. Tvärprofilerna visar att rännans bredd normalt varierar mellan 1 km och 2,5 km. Vid Sydkoster är den dock endast drygt 500 m. Det smalaste partiet finns vid Väderöarna där rännan endast är ca 200 m bred. Lagerföljden i Kosterrännan har undersökts med seismiska mätningar (fig. 8). Överst finns postglacial lera som mot djupet övergår i glacial lera. Tillsammans är dessa leror cirka 50 till 100 m mäktiga. I den undre delen av glacialleran är de från början horisontella lagren veckade, vilket troligen skett genom att inlandsisen gjort en tillfällig framryckning och tryckt till och veckat de tidigare avsatta sedimenten. Under den veckade zonen finns ytterligare ett 100 m mäktigt lager av lera. Åldern på denna lera är okänd men det är tänkbart att den bildats före den senaste inlandsisens framryckning för cirka år sedan. Det är känt att det på några platser finns rev av kallvattenskoraller, t.ex. vid Säcken i Singlefjorden. När korallerna dör kan rev bildas. Dessa rev får vanligen en liten utbredning, men kan betraktas som en geologisk avlagring. Randbildningar Inom kartområdet sträcker sig en rad av grova avlagringar, vilka ursprungligen sannolikt avsattes under en period under isavsmältningen då inlandsisens front stod mer eller mindre stilla eller ryckt fram något. Då avlagrades isälvsmaterial och morän invid isranden. Vid Havstenssund och på öarna norr därom finns FRDRIK KLINGBRG 15

16 Figur 8. n tvärprofil över Kosterrännan sydost om Ramsö från mätlinje nbk07_0048. Den vänstra profilen visar seismiken och den högra tolkningen av de olika sedimentlagren. Gula färger visar postglacial och glacial lera. Blått visar den av inlandsisien påverkade och veckade zonen. Grönt visar de olika lagren av äldre lera, dvs. att de är avsatta före senaste istiden. Rött visar berggrunden. A cross section south-east of Ramsö in the Kosterfjord from the measure line nbk07 _0048. The left profile shows the seismic data and the right the interpretation of the different sediment layers. Yellow colour is post-glacial and glacial clay. Blue colour shows the glacially affected and pleated zone. Green indicates layers of older clay, deposited before the last ice age. Red indicates bedrock. stora randbildningar. Även över Kosteröarna ligger israndlinjer. Avlagringarna är kraftigt omlagrade genom svallningsprocesser. Berggrundens indelning De undersökningsmetoder som SGU använder för maringeologisk kartläggning är främst lämpade för sediment. Detta medför att möjligheterna att studera och identifiera den marina berggrunden är begränsade. Kalt berg går att identifiera och markeras därför i kartbilden, såväl som berggrundsytans höjd och relief. Däremot är möjligheten att särskilja de olika bergarterna mycket begränsad och därför delas bergrunden endast in i kristallina och sedimentära bergarter. Den kristallina berggrunden omfattar både magmatiska och metamorfa (omvandlade) bergarter och utgör de äldsta delarna av havsbottnen. På land i Sverige är merparten av den kristallina berggrunden mellan en och två miljarder år gammal. Generellt har kristallint berg en hård struktur och hög motståndskraft mot erosion. Detta medför att det kristallina bergets yta ofta är betydligt ojämnare än det sedimentära bergets yta. Typiska exempel på kristallina bergarter är granit och gnejs. I de hav som omgärdar Sverige är sedimentära bergarter dominerande. Dessa är generellt yngre än de kristallina och överlagrar således dessa. Huvuddelen av de sedimentära bergarterna är mellan några tiotals och några hundra miljoner år gamla. Många sedimentära bergarter är ofta mer eller mindre horisontellt lagrade. Dessa lagringsstrukturer kan ibland observeras och vara till hjälp vid klassning av berggrunden. Sedimentärt berg är generellt mer lätteroderat än kristallint berg. Berggrunden inom regionen Tolkningen av berggrunden på kontinentalsockeln baseras huvudsakligen på seismisk information jämförd med den kända geologin på land, t.ex. från blockförekomster längs med kusten. Den nuvarande 16 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

17 sammanställningen är baserad på en beskrivning av berggrunden på kontinentalsockeln och det intilliggande landområdet enligt Sveriges Nationalatlas 1994, den senaste versionen av SGUs nationella berggrundsdatabas som sammanställdes 2001 samt boken The making of a land: geology of Norway (Ramberg m.fl. 2008). Längs Västerhavets kust, både på land och under havet, består berggrunden huvudsakligen av kristallina bergarter. Söder om en regionalt betydelsefull deformationszon norr om Varberg förekommer starkt omvandlade gnejser som har sitt ursprung i omkring 1,7 miljarder år gamla intrusiva bergarter. I Varbergs trakten uppträder även yngre, 1,4 miljarder år gamla, ställvis starkt omvandlade intrusiva bergarter. Berggrunden längs kusten karaktäriseras av kraftig plastisk deformation och omvandling under höga tryck och temperaturer. Dessa omvandlingar härrör från två separata faser av bergskedjebildning för 1,5 1,4 miljarder och för 1,0 miljarder år sedan. Typiskt för kusten är att basiska bergarter uppträder som amfibolit, ofta granatrik, eller som granat- och pyroxenförande granuliter. I de sura gnejserna uppträder pyroxenförande omvandlingsbergarter, s.k. charnockiter. Norr om deformationszonen i Varbergsområdet förekommer 1,6 1,5 miljarder år gamla bergarter av både magmatiskt och sedimentärt ursprung, vilka är genomsatta av yngre 1,3 och 0,9 miljarder år gamla huvudsakligen granitiska bergarter. Bergarterna som bildades för 1,3 miljarder år sedan eller tidigare är i varierande grad omvandlade till gnejser. Kustområdet söder om Göteborg och vidare norrut domineras kraftigt av bergarter av sedimentärt ursprung som bildades för omkring 1,6 miljarder år sedan och som senare omvandlats till gnejser. Norr om Lysekil består berggrunden vid kustområdet av en stor massformig granit som bildades för 0,9 miljarder år sedan. På några öar i väster och under havet tolkas gränsen mellan graniten och gnejserna följa en regionalt betydelsefull deformationszon i nord sydlig riktning. Två generationer av diabasgångar skär igenom den gnejsiga strukturen i den omgivande berggrunden. Gångar i nord sydlig riktning i t.ex. Kosterskärgården bildades under mesoproterozoikum (1,6 till ca 1,45 miljarder år sedan) medan gångar i ost västlig riktning i Göteborgsområdet bildades under neoproterozoikum (0,9 miljarder år sedan). Två separata faser av bergskedjebildning för 1,6 1,5 och 1,1 0,9 miljarder år sedan har påverkat berggrunden i kustområdet norr om deformationszonen vid Varberg. Under perm ( miljoner år sedan) påverkades berggrunden i Osloregionen och i havsområdet mot söder av extension i jordskorpan som skapade den s.k. Osloriften. Magmatiska bergarter i den nordostligaste delen av Skagerrak och gångar av diabas och porfyriska intermediära bergarter (rombporfyr) längs med hela Bohuskusten bildades i samband med denna extension. Det är osäkert om sedimentära bergarter förekommer inom Sveriges ekonomiska zon i Skagerrak och norra Kattegatt. I södra Kattegatt, nordost om Sorgenfrei-Tornquistzonen, utgörs den havsbottennära berggrunden främst av glaukonitrik sandsten och kalksten bildade under krita ( miljoner år sedan). Berggrunden inom kartområdet Berggrunden inom kartområdet Väderöarna Strömstad består till helt övervägande delen av prekambriska kristallina bergarter. Den relativt enhetliga och vanligen ljust gråröda Bohusgraniten dominerar på fastlandssidan medan berggrunden väster om Kosterrännan på Väderöarna och Kosteröarna väsentligen består av grå ådergnejser, gnejsiga graniter och gångar av diabas. De äldsta bergarterna är kraftigt omvandlade sedimentära bergarter. Bergarterna bildades ursprungligen av sand och lera som avsattes på botten i ett forntida hav i inledningen till den s.k. gotiska bergskedjebildning. Samtidigt förekom också vulkanisk aktivitet och mörka basaltiska lavor och askor bildade inlagringar i sedimentlagren. Dessa ytbergarter (bergarter som bildats på jordytan) tillhör den s.k. Stora Le Marstrandsgruppen (SLM) som sträcker sig i ett nord sydligt stråk från Göteborg i söder, genom Bohuslän och västra Dalsland och vidare in i Norge. För ca till miljoner år sedan deformerades och hettades ytbergarterna upp till mycket hög temperatur. Ytbergarterna började då omkristallisera (metamorfoseras) och delvis smälta upp (om- FRDRIK KLINGBRG 17

18 vandlas till migmatit). Det smälta materialet ansamlades i ljusa granitiska ådror, körtlar och mindre gångar i ytbergartsgnejsen. Denna typ av blandbergart med ljusa granitiska partier och rester av mörk gnejs kallas migmatit. I slutskedet av bergskedjebildning, för ca och miljoner år sedan, trängde uppåtstigande magmor in i ytbergartsgnejserna och stelnade som granitiska till gabbroiska bergarter. Dessa bergarter finns i mindre gångar och större massiv på många öar i Koster- och Väderöskärgården. fter denna period avkyldes och stabiliserades jordskorpan men tidvis utsattes den för sträckning (tension) och olika typer av bergartssmältor trängde upp genom sprickor och bildade brantstående gångar av pegmatit och diabas. Mest iögonfallande är en svärm av nord sydligt orienterade, svarta diabasgångar som skär igenom de äldre gnejserna och graniterna i Kosterskärgården. Diabasgångar sträcker sig vidare ner över Segelskären och vidare till Väderöarna. Dessa s.k. Kosterdiabaser bildades när het magma från manteln trängde upp genom sprickor i jordskorpan för ca miljoner år sedan. Berggrunden i den i nordöstra delen av Kosterskärgården metamorfoserades sedan på nytt under en ny bergskedjebildning i samband en kontinentkollision för till 900 miljoner år sedan. Kosterdiabaserna i nordöstra delen av Kosterskärgården omvandlades då till amfibolit samtidigt som de deformerades kraftigt och drogs ut till betydligt tunnare gångar. Berggrunden i den sydvästliga delen av Kosterskärgården och på Segelskären har till största delen undgått denna deformation. Bohusgraniten bildades för 920 miljoner år sedan i efterdyningarna till kontinentkollisionen mellan uropa och Nordamerika. Granitmagman rörde sig uppåt och trängde in i den äldre gnejsberggrunden och stelnade på ett djup av ca 10 till 15 km under den dåtida landytan. Bitar av de omgivande gnejserna följde också med granitmagman. I vissa områden kan vi idag se talrika brottstycken av gnejser i graniten. Den senaste större geologiska händelsen som påverkat berggrunden längs Bohuskusten inträffade under permperioden för ca 270 miljoner år sedan. Då bildades nord sydligt orienterade gångar av diabas och rombporfyr i samband med omfattande vulkanisk och tektonisk aktivitet i Osloområdet. Storskaliga sprick- och förkastningszoner skär igenom i berggrunden. Längs dessa svaghetszoner var effekten av vittring störst och där utbildades dalgångar och bergsskrevor. Den mest framträdande strukturen är Kosterrännan som utbildats i en stor förkastnings- och sprickzon som löper i nord sydlig riktning mellan fastlandet och Koster- och Väderöarna. n annan betydande nord sydlig zon löper längs Idefjorden ner genom Bullaresjöarna och vidare till Gullmarsfjorden. GOLOGISKA PROCSSR OCH GOLOGISK UTVCKLING tt områdes geologi är resultatet av många geologiska processer. Vissa av dessa processer verkar i större skala och över längre tidsperioder, såsom kontinentaldriften eller landhöjningen sedan senaste istiden. Andra processer är så snabba att man kan observera hur de omformar landskapet, såsom strömmars och vågors påverkan. Det finns även processer som inte längre är aktiva men som har lämnat betydande spår, t.ex. den senaste nedisningen. I detta avsnitt presenteras några av de processer som har haft och har stor betydelse för kartområdets utveckling. Sedimentdynamik Sedimenten på havsbottnen påverkas på olika sätt av rörelser i vattenmassan. Vind som blåser över en vattenyta genererar vågor som blir större vid ökande vindstyrka, varaktighet och stryklängd, dvs. den sträcka som vinden kan påverka vattenytan över öppet hav. Vågornas inverkan på bottensedimenten är störst i bränningszonen, men stora vågor som faller in mot en oskyddad kust kan påverka bottenmaterialet ner till ca 50 m djup. Vind är den huvudsakliga drivande kraften bakom uppkomsten av strömmar i våra havsområden men även skillnader i vattenstånd, temperatur och salthalt i olika delar av haven har inverkan på strömmar, vilka kan uppträda på alla djup. Strömmars och vågors inverkan kan medföra erosion, transport och 18 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

19 deposition av bottenmaterial. För att sätta partiklar i rörelse krävs en viss minsta vattenhastighet som beror på kornstorleken. Det material som kräver lägst hastighet hos vattnet för att sättas i rörelse motsvarar ungefär kornstorleksfraktionen finsand. Finare material, som silt och lera, kräver oftast något högre hastigheter för att sättas i rörelse på grund av de kohesionskrafter som förekommer mellan partiklarna i dessa fraktioner. När väl materialet har satts i rörelse är det den finaste lerfraktionen som sedimenterar sist vid avtagande vattenhastighet och som alltså kan transporteras längst. När ett bottenmaterial, som från början innehåller en blandning av många olika kornstorleks fraktioner, utsätts för erosion genom strömmande vatten kommer de finaste fraktionerna att transporteras bort. Kvar som ett residualskikt på ytan blir de grövre fraktionerna som den rådande vattenhastigheten inte förmår sätta i rörelse. Detta residualskikt kan sedan skydda det underliggande materialet från vidare erosion. Kornstorleken hos residualskiktet vittnar också om vilka högsta vattenhastigheter som förekommit på platsen. När bottenmaterial sätts i rörelse och börjar transporteras kommer alltid en viss sortering efter kornstorlek att ske i materialet allteftersom vattenhastigheten varierar. Transportriktningen kommer också att variera allteftersom vågor och strömmar ändrar riktning. Ibland kan det, exempelvis efter säsongsvisa variationer, bildas en nettotransportriktning som följd av en dominerande våg- eller strömriktning. Sand och grövre fraktioner transporteras normalt på bottenytan medan silt och lerfraktioner oftast är suspenderade i vattenmassan. Sandvågor på en sandbotten är tecken på transport och sandvågornas flacka lovartssida och brantare läsida indikerar den för tillfället rådande transportriktningen. Om sand transporteras ut mot djupare områden, där ström- och vågpåverkan inte längre förmår transportera materialet vidare, kan ibland betydande sandackumulationer byggas upp i form av s.k. avlastningsbranter. Det finaste lermaterialet kan transporteras långa vägar och sedimenterar inte förrän vattenrörelserna avtagit till nästan noll. Detta sker vanligen i isolerade bassänger på stort djup, eller i för vågor och strömmar skyddade vikar och fjärdar. Bottnar som vid ett tillfälle påverkas av t.ex. erosion kan påverkas av andra processer vid ett senare tillfälle. Ström- och vågförhållanden kan ändras både dagligen och säsongsmässigt, eller på längre sikt genom klimatförändringar. Även genom landhöjningen kan situationen komma att förändras. Djupa bottnar, som historiskt karaktäriserats av deposition av finmaterial, kan lyftas upp till nivåer där strömmar eller vågor är kapabla att erodera sedimenten. Bottennära strömmars hastighet och riktning påverkas av bottenytans topografi. Om den strömmande vattenmassans tvärsnittsarea minskar så ökar hastigheten. Därför kan det förekomma erosion eller transport av bottenmaterial i ett sund eller omkring en uppstickande höjd på bottnen, samtidigt som det råder deposition på öppnare och flackare bottenområden i närheten. Inom Östersjön utsätts i dag närmare hälften av bottenarean för erosion eller transport. Sedimentomlagringen, som sker till följd av detta, beräknas vara sex gånger större än den sedimenttillförsel som sker via vattendrag. De strömhastigheter som förekommer i svenska havsområden, speciellt på lite större djup, är relativt okända. Genom att studera den maringeologiska kartan kan man dock få en god bild av de bottendynamiska förhållandena. Bottenområden med kalt berg, morän eller glacial lera, dvs. gamla avlagringar, tyder på att erosion eller transport råder i dag. Mäktig postglacial lera däremot tyder på att deposition överväger. Sedimentationshastighet och bioturbation Sedimentkärnor från lugna sedimentationsmiljöer utgör ett historiskt arkiv. De översta millimetrarna av en sedimentkärna från ett lugnt sedimentationsområde utgör resultatet av de senaste årens deposition, medan djupare liggande sedimentlager motsvarar en äldre deposition. Detta är viktigt att känna till om man till exempel ska ta sedimentprover för miljökemisk analys. Om man analyserar ett prov från en plats med nutida (recent) sedimentation ger ytskiktet en bild av områdets miljöstatus i dag. Om man däremot FRDRIK KLINGBRG 19

20 analyserar ett prov av glacial lera så visar det på förhållandena för tusentals år sedan. Vilken tidpunkt en viss sedimentnivå representerar beror på ackumulationshastigheten för sedimenten på platsen. Under förutsättning att sedimentationen har varit mer eller mindre konstant och att omvandlingsprocesser i sedimentet inte nämnvärt påverkar den kemiska balansen, kan förändringar i tillförseln av grundämnen (bl.a. tungmetaller) och organiska miljögifter följas bakåt i tiden, dvs. förändringen i belastningen på miljön kan avläsas. Önskar man följa utvecklingen kan man provta ytsedimenten från en och samma plats med jämna intervall. Normalt brukar intervallet vara fem år, med antagandet att sedimentationshastigheten är ca 2 mm per år, vilket är ett normalt värde i våra omgivande kustvatten. Ackumulationshastigheten för sedimenten kan dock variera betydligt, varför den bör bestämmas på varje provtagningsplats. Ackumulationshastigheten i recenta sediment kan bestämmas med flera metoder. Vilken metod som är lämplig bestäms utifrån förutsättningarna. I sediment som avsatts i syrefria miljöer bildas årsvarv motsvarande trädens årsringar. Ackumulationshastigheten kan bestämmas genom att mäta årsvarvens mäktighet och justera denna för den naturliga kompaktionen av sedimentet. Ytterligare en metod för att bestämma ackumulationshastigheten är att identifiera ett ämne, ett sedimentlager eller ett objekt som är tidsspecifikt. n vanlig sådan metod är att lokalisera nivån i sedimentet där den antropogena isotopen cesium-137 uppvisar kraftigt förhöjda värden (fig. 9). Normalt återfinns två sådana förhöjningar inom de havsområden som SGU undersöker, dels en som hänför sig till de atmosfäriska kärnvapensprängningarna , dels en senare till följd av Tjernobylolyckan n faktor som påverkar sedimenteringen är omblandningen, det vill säga i vilken grad sedimenten har rörts om av djur, s.k. bioturbation, eller annan påverkan, t.ex. trålning eller periodvis vågpåverkan. Omblandningsfaktorn kan bestämmas genom aktivitetsanalys, vilket innebär att sedimentkärnan röntgas. Denna metod ger en mycket bra bild av hur intakt sedimentkärnan är och graden av yttre påverkan på sedimentet (fig. 10). Sediment som miljö- och klimatarkiv Sediment från platser med kontinuerlig ackumulation kan användas för att spåra förändringar i både klimat och miljö. Förändringarna kan mätas såväl för säsonger som för det antal tusen år som den kontinuerliga ackumulationen av sediment har pågått. Genom att använda bl.a. sedimentologiska, geokemiska och paleontologiska metoder kan indirekta mått och rekonstruktioner ge ett flertal miljöparametrar. Sedimentologiska metoder omfattar till exempel analyser av kornstorlek, färger, varvtjocklek, förekomst av olika mineral, minerogen sammansättning och kvantitet samt magnetiska egenskaper. Dessa analyser kan ge information om bl.a. tidigare stormar, sedimentdynamiska förändringar, isutbredning eller ras och skred. Geokemiska metoder kan omfatta analyser av total kolhalt och kvävehalt samt kvoter av isotoperna kol-13 och kväve-15 i sedimentet. Kvoterna mellan kol och kväve samt deras isotopförhållanden ger indikationer på förhållandet mellan minerogen och organisk sedimentation, sedimentursprung samt transport- och sedimentationsförhållanden. Dessutom kan analyser av förhållandet mellan olika isotoper som syre-18 och syre-16 samt mellan olika spårelement som strontium och kalcium, uran och kalcium samt magnesium och kalcium i organiskt material ge information om temperatur och salthalt. Paleontologiska metoder innebär analys av makro- och mikrofossil och av pollen. Förekomsten av olika typer av fossil och sammansättningen av faunor kan ge svar på vilka förhållanden som har rått inom området under olika perioder. Det går t.ex. att utläsa syrehalt, salthalt och temperatur. Kattegatts och Skagerraks kvartära utveckling Skagerrak är djupare än Kattegatt. Skagerrak är uppemot 700 m djup, men grundare i södra delen, medan Kattegatt har ett medeldjup av 26 m. I Kattegatt är sedimentmäktigheten störst på Danmarkssidan där mäktigheter över 200 m förekommer. 20 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

21 0 5 Sedimentdjup (cm) Bq/kg VS Figur 9. tt sätt att bestämma sedimentens ackumulationshastighet är genom att mäta aktiviteten av cesium-137 som funktion av djupet. Den röda cirkeln markerar tidpunkten för utsläppet i samband med Tjernobylolyckan i april The accumulation rate of a sediment can be determined by measuring the activity of cesium-137 as a function of depth. The red circle marks the time of the emission from the Tjernobyl accident in April Sedimentyta, 0 cm Sediment surface, 0 cm Laminerat sediment Laminated sediment Gasbubblor i sedimentet Gas bubbles in sediment 46 cm Figur 10. Röntgenbild som visar på ett ostört, laminerat sediment från den övre delen av kärnan från provtagaren. I den undre delen syns gasbubblor som bildas vid nedbrytning av organiskt material i frånvaro av syrgas. X-ray of an undisturbed, laminated sediment from the top of a core sample. Gas bubbles from anaerobic decomposition of organic material can be seen in the lower part. FRDRIK KLINGBRG 21

22 Klimatet under den senaste miljonen år (kvartärtiden) har karaktäriserats av kraftiga växlingar mellan kalla och varma perioder och i Skandinavien har kallperioderna gett upphov till istider (glacialer). Under de varma perioderna (interglacialer) har klimatet varit som idag eller något varmare. Varje ny nedisning har raderat ut de flesta spåren från förgående perioder. Spår av den näst sista istiden (Saale) och interglacialen (em) påträffas som spridda förekomster nära berggrunden. Sediment från inledningen av den senaste istiden, dvs. från tidsperioderna tidig- och mellanweichsel, påträffas framför allt inom Kattegatts och Skagerraks grundområden. Dessa lagerföljder utgörs huvudsakligen av lera och sand. Lagerföljder med mäktigheten 104 m på ön Anholt och 192 m i Skagen antas ha bildats under dessa tider. Den senaste stora isframstöten, vilken hade sin maximala utbredning för år sedan, omformade lagerföljderna avsevärt både i Kattegat och Skagerrak genom glacialtektonik. Vid isens framryckning trycktes redan avsatta sediment till så att grundområden skapades; de deformerade sedimenten kom att i vissa lägen luta avsevärt eller till och med stå på högkant. Stora och Lilla Middelgrund, Fladen, Röde bank och Kummelbank i svenska delen av Kattegatt och Läsö och Anholt i danska delen av Kattegatt utgör denna typ av avlagringar. I början av inlandsisens avsmältning bildades en isström som kom att röra sig från Vänerområdet och ut via Skagerrak till Norska havet. Isströmmen rörde sig som mest för mellan och år sedan när iskanten fortfarande låg relativt nära sin yttersta gräns. Denna isström var kraftigt eroderande och gröpte ur Norska rännan så att den idag når ett djup av 700 m. Berggrundsytan i Norska rännan ligger ännu djupare, som mest på drygt m djup, sedimentmäktigheten är således i storleksordningen m i rännan. På sidorna av Norska rännan har äldre sediment bevarats, t.ex. utanför Arendal i södra Norge där isströmmen lämnat kvar ett mäktigt grundområde. Isströmmen har inte påverkat norra Jylland. När den senaste inlandsisen började smälta bort från Skagerrak och Kattegat för ca år sedan skedde det i havet med en kalvande isfront. Isranden var utsträckt i nordväst sydostlig riktning i Kattegatt och södra Skagerrak. Hela Skagerrak var isfritt för ca år sedan (fig. 11). När inlandsisen smälte bort strävade jordskorpan där den varit nedpressad efter att återta sitt ursprungliga läge. Landet höjdes genom en glacialisostatisk process. Samtidigt tillfördes vatten till havet från jordklotets alla smältande inlandsisar och glaciärer vilket ledde till att havsytan höjdes. Havsytehöjningen betecknas som en eustatisk process. Genom den isostatiska landhöjningen försköts stranden nedåt ( regression). I någon mån motverkades denna process av den eustatiska havsytehöjningen. I områden där nedpressningen av isen varit mindre kom den eustatiska effekten att överväga så att stranden försköts uppåt (transgression). Båda processerna har haft betydelse för de marina avlagringarna i Skagerrak och Kattegatt. Den högsta gräns dit havet en gång nått kallas högsta kustlinjen, HK. I södra halland uppgår HK till ca 65 m ö.h. och i norra Bohuslän till ca 190 m ö.h. Utvecklingen inom kartområdet Den senaste inlandsisen avsmälte från östra Skagerrak för ca till år sedan (fig. 12). När inlandsisen försvann påbörjades en landhöjning som fram till idag har präglat den geologiska utvecklingen i regionen. Landhöjningen har bidragit till att sediment som tidigare legat skyddade på stort vattendjup senare lyfts upp till grundare nivåer och därmed utsatts för svallning och omlagring. Fördelning mellan land och hav under olika tider illustreras i figur 11. För ca år sedan stod iskanten i Mellansverige och ändmoräner bildades. För ca år sedan låg strandlinjen ca 30 m högre än idag. Kraftig svallning skedde längs de stränder som höjde sig ur havet. Under denna tid låg havsytan i detta område ca 4 6 m över nuvarande nivå. 22 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

23 Baltiska Issjön ca år sedan Yoldiahavet ca år sedan The Baltic Ice Lake c years ago The Yoldia Sea c years ago Ancylussjön år sedan Litorinahavet år sedan The Ancylus Lake years ago The Litorina Sea years ago Hav och sjö Sea and lake Is Dagens kustlinje Ice Present-day coastline Figur 11. Östersjöns utveckling under de senaste åren. The development of the Baltic sea during the last years. FRDRIK KLINGBRG 23

24 13500 år sedan years ago år sedan years ago 5000 år sedan 5000 years ago 2000 år sedan 2000 years ago Hav och sjö Sea and lake Is Ice Dagens kustlinje Present-day coastline Figur 12. n rekonstruktion av fördelningen mellan land, is och hav under de senaste åren inom kartområdet med omnejd. A reconstruction of land and sea distribution during the last c years in the mapped area. 24 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

25 KARTLÄGGNING AV HAVSBOTTNNS GOLOGI Vid kartläggning av havsbottnen är möjligheten till direktobservationer begränsad och därför krävs andra undersökningsmetoder än vid undersökningar på land. På SGUs fartyg utförs undersökningarna med hydroakustiska instrument, sedimentprovtagning och bottenfotografering (fig. 13). Fältundersökningen utgörs av en samtidig mätning med olika typer av hydroakustiska instrument från fartyget Ocean Surveyor S/V (fig. 14). Mätningarna sker under gång, enligt ett planerat linjenät (fig. 2). Utifrån insamlade mätdata görs en preliminär tolkning av havsbottnens geologiska uppbyggnad och mätresultaten kalibreras och kontrolleras fortlöpande med hjälp av sedimentprovtagning och fjärrinspektion (fotografering) av havsbottenytan. Vid likartad sedimentfördelning inom större områden, exempelvis lerbassänger, sker provtagningen glesare än i geologiskt mer komplexa områden. I områden grundare än sex meter, eller där Ocean Surveyor inte kommer fram, utförs arbetet från en grundgående undersökningsbåt. Sedimentproverna beskrivs och fotograferas innan eventuella uttag av prover för analyser sker. Resultaten från sedimentprovtagningarna och observationerna används för att verifiera tolkningarna. fter fältarbetet bearbetas och sammanställs insamlade data till kartor och beskrivningar. Insamlade data och tolkningar lagras i SGUs databaser. Beroende på syftet med kartläggningen varierar tillvägagångssättet i viss mån. För översiktliga kartor i skala 1: är avståndet mellan mätlinjerna ca 13 km och för kartor i skala 1: är avståndet ca 800 m för att ge den detaljeringsgrad som krävs. Hydroakustiska mätmetoder Hydroakustiska instrument använder ljud för att avbilda omgivningen. Ljudpulser sänds ut från mätinstrumentet och de ekon som kommer tillbaka registreras. För att ekon ska uppstå måste ljudpulsen träffa en gräns mellan material som har olika ljudhastighet, t.ex. gränsen mellan vatten och havsbotten eller mellan två olika jord- eller bergarter. Ju större skillnad i ljudhastighet, dvs. skillnad i densitet, mellan de båda materialen desto starkare eko. För att den utsända ljudpulsen ska kunna registreras måste dess eko reflekteras tillbaka mot mätinstrumentet. De starkaste ekon som registreras kommer från de pulser som studsat mot en yta tillbaka mot mottagaren, så kallad direkt reflektion. Då alla sediment på havsbottnen är lite skrovliga sprids dock en liten del av ljudet i olika riktningar, så kallad diffus reflektion. Den direkta reflektionen är mycket starkare än den diffusa. Detta innebär att de penetrerande systemen (t.ex. reflektionsseismiken) till största delen avbildar havsbottnen rakt under fartyget då ekon från sidorna är mycket svagare. Yttäckande metoder kan däremot ge en avbildning av havsbottenytan på stora avstånd från fartyget med hjälp av den diffusa reflektionen. Släta bottenytor fungerar som en spegel och merparten av ljudet reflekteras i riktning bort från fartyget medan grova bottenytor leder till en större andel direkt reflektion. kona registreras av mätinstrumenten, förstärks, filtreras och sparas som digitala data. Ju högre upplösning mätsystemet har desto mindre och mer tätliggande geologiska formationer kan urskiljas vid tolkningen. Det finns ett stort utbud av instrument att tillgå vid genomförandet av hydroakustiska undersökningar (fig. 13), beroende på vilken typ av information som önskas. Vissa instrument kan exempelvis nå djupt eller brett men med låg detaljeringsgrad, medan förhållandena är de omvända för andra instrument. Därför låter man instrument med olika egenskaper komplettera varandra. Nedan följer en redogörelse för de hydroakustiska instrument som har använts vid undersökningen av Väderöarna Strömstad. Sidoavsökande sonar Sidoavsökande sonar (side-scan sonar, fig. 15) används för att skapa en bild av havsbottenytans struktur och textur inom stråk längs med och på båda sidor om mätlinjer. Den resulterande redovisningen kan liknas vid en flygbild över bottenytan. Sonaren använder ljudpulser med solfjäderformad utbredning och FRDRIK KLINGBRG 25

26 POSITIONRINGSSYSTM POSITIONING SYSTMS 1. Satellitpositioneringssystem (GPS) Satellite positioning system 2. Referensstation för differential GPS Differential GPS 3. Hydroakustiskt positioneringssystem Hydroacoustic positioning system HYDROAKUSTISKA MÄTSYSTM HYDROACOUSTIC SURVY MTHODS 4. Seismisk ljudsändare Seismic sound source 5. Hydrofon Hydrophone 6. Sedimentekolod Subbottom profiler 7. kolod cho-sounder 8. Sidoavsökande sonar Side-scan sonar SDIMNTPROVTAGNINGSSYSTM SDIMNT SAMPLING MTHODS 9. Stötlod Gravity corer 10. Gripskopa och box-corer Grab sampler and box corer 11. Vibrohammarlod Vibrohammer corer 12. Kolvlod Piston corer OBSRVATIONSSYSTM OBSRVATION SYSTMS 13. Undervattensvideokamera Underwater video-camera 14. CTD-sond CTD sond Figur 13. Utrustning för kartläggning av havsbottnen. quipment used for seabed mapping. Figur 14. SGUs forskningsfartyg Ocean Surveyor S/V. The SGU research vessel Ocean Surveyor S/V. 26 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

27 Figur 15. Vid undersökningarna har en sidoavsökande sonar använts. A side-scan sonar, used during the mapping. beroende på syftet med undersökningen kan olika frekvenser och pulsformer med olika räckvidd och upplösning användas. Den resulterande bilden kan ha en bredd på från några hundra meter upp till en och en halv kilometer och visar bottenytan utmed mätlinjen. De uppmätta mätlinjerna sammanfogas senare till större bilder, vilka delas in i områden som är km. Sedimentekolod Sedimentekolodet är avsett att ge en högupplöst digital profil genom finkorniga havssediment. Upplösningen är mycket god; strukturer med en separation av bara någon decimeter kan särskiljas. I sand och morän är penetrationen endast några meter, men den kan vara runt 100 m i leriga sediment. Sedimentekolodet visar gashaltiga sediments överyta tydligt men kan sällan visa deras mäktighet då nästan allt ljud reflekteras mot gasen. Reflektionsseismik Reflektionsseismik används för att erhålla profiler genom hela jordlagerföljden, från havsbottenytan ner till berggrundsytan. I sedimentär berggrund kan pulserna nå också ett stycke ned i berget, vilket är till hjälp vid urskiljandet av strukturer. Upplösningen är låg och först vid en separation som är strax under en meter kan strukturer urskiljas. FRDRIK KLINGBRG 27

28 Figur 16. Kamera för dokumentation av bottenytan. quipment for under-water documen tation. De reflektionsseismiska instrumenten sänder ut förhållandevis lågfrekventa, bredbandiga och energirika ljudpulser. Reflexer från bottenytan och underliggande skikt tas emot av en separat linjehydrofon som kan omfatta ett antal kanaler (Ocean Surveyor) eller en kanal (arbetsbåten). Sedimentprovtagning Sedimentprovtagning utförs dels för att verifiera tolkningen av de hydroakustiska mätresultaten, dels för att på lämpliga platser ta prover för miljökemisk analys. Varje provtagning föregås av en bottenytesobservation med undervattenskamera (fig. 16) då bottenytan beskrivs och dokumenteras. fter provtagning fotograferas, beskrivs och dokumenteras sedimentprovet i fartygets laboratorium. Beskrivningen innefattar bl.a. kornstorleksfördelning, stratigrafi, strukturer, bildningsmiljö, ålder, innehåll av skalrester, eventuell förekomst av gas samt färgbestämning, vilket leder fram till en samlad sedimentbenämning. All dokumentation sparas i en sedimentprovdatabas. Speciellt intressanta prov sparas som referensmaterial. Man kan dela in provtagningen i tre typer: ytprover (0 1 m), djupare prover (upp till 6 m) och prover avsedda för miljökemiska studier och sedimentationshastighet (0 0,7 m). SGU använder ett antal olika provtagare med olika funktion beroende på vilken sedimenttyp som ska provtas samt i vilket syfte provtagningen sker. Ytliga grovkorniga sediment (t.ex. sand, grus och morän) provtas normalt med en gripskopa (fig. 17), vilken kan nå ett djup av 40 cm. Ytliga finkorniga sediment (leror) provtas med ett stötlod vilket ger en sedimentkärna med en längd av maximalt 1 m. För att ta en större mängd finkorniga sediment (ned till ca 30 cm) används box-corer eller kmanhämtare vilka stansar ut kvadratiska sedimentprov ur havsbottnen. Djupare liggande grovkorniga sediment provtas med vibrohammarlod vilket driver ett 6 m långt rör ned i bottnen. Djupare liggande finkorniga sediment (leror) provtas med ett kolvlod, som genom sin tyngd penetrerar ned till 6 m. 28 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

29 Figur 17. Gripskopa används för att ta sedimentprover i grovkorniga sediment. A grab sampler is used for retrieving samples in coarse sediments. Provtagning avsedd för miljökemiska analyser och analyser för bestämning av sedimentens ackumulationshastighet utförs på mjukbottnar där sedimentation pågår. Dessa prov tas med en Geminiprovtagare (fig. 18) vilken tar ostörda prov ned till ca 70 cm djup. Om större mängder sediment behövs kan även box-corer eller kmanhämtare användas för detta ändamål. Bestämning av ackumulationshastigheten för sedimenten görs direkt ombord på fartyget genom mätning av den radioaktiva isotopen cesium-137. Med geminiprovtagaren tas även en kärna för att röntgas ombord på fartyget. tt antal prover sänds till externa analyslaboratorier där halten av ett sextiotal grundämnen och oorganiska föreningar samt ett trettiotal organiska föreningar bestäms. Miljöprovtagningen och analyserna finns utförligare beskrivna i avsnittet Miljökemisk undersökning av sediment. Profiltolkning och kartframställning De insamlade profilerna från sedimentekolod och reflektionsseismik tolkas, tillsammans med resultaten från provtagningarna, genom att geologer identifierar de olika sediment havsbottenytan består av, samt ritar in de gränser som skiljer dessa sediment åt (fig. 19 & 20). På grund av de använda hydroakustiska mät metodernas begränsningar indelas berggrunden endast i kristallint berg eller sedimentärt berg (se avsnittet Berggrunden inom området). Då profiltolkningen är klar framställs en karta där ett urval av de tolkade profilerna presenteras i en kartbild (se kartan Geologiska profiler). Dessutom framställs en linjekarta som visar vilka typer av sediment som återfinns i bottenytan utmed varje tolkad profil. Linjekartan utgör underlag vid framställningen av en jordartskarta över den undersökta havsbottnen. Då de egentliga bottensedimenten ofta täcks av ett tunt lager av ett annat sediment med liten mäktighet (0 50 cm) har SGU valt att i sina kartor redovisa två dataskikt där så behövs. Dessa är huvudjordart och tunt lager. Huvudjordarterna ritas alltid ut och täcker hela det karterade området. Tunna lager ritas FRDRIK KLINGBRG 29

30 Figur 18. Dubbelpipigt stötlod, även kallad Geminiprovtagare, används för att ta sedimentprover i finkorniga sediment. A gemini-corer is used for retrieving samples in fine-grained sediments. ut där de återfinns och definieras av att de har en mäktighet mindre än 50 cm samt att de inte överlagras av någon annan jordart. Gränsen för tunna lager är satt till 50 cm eftersom det vid profiltolkningen inte går att urskilja jordartslager i bottenytan som har en mäktighet mindre än 50 cm. tt exempel kan vara de tunna sand- och siltlager som ibland överlagrar leror utmed långgrunda stränder. Vidare framställs ett antal temakartor, beroende på det undersökta områdets geologi. xempel på sådana kartor är berggrundskarta, reliefkarta (fig. 1) eller en karta över pågående sedimentation. Flera geologer samarbetar kring tolkningen vilken i slutskedet granskas av ytterligare geologer. Som stöd vid profiltolkningen och kartframställningen används även andra underlag, t.ex. forsknings- och undersökningsrapporter, konsultrapporter, sjökortsinformation, vattendjupsdata, satellitbilder, ortofoton, modeller av inlandsisens rörelser och utbredning samt geologiska kartor över land vid kustbandet. Generalisering De geologiska kartorna är generaliserade i fråga om såväl indelning i geologiska enheter som i gränsdragning. Målet är att kartorna ska återge ett områdes allmänna karaktär med avseende på utbredningen av olika sediment och berg även om specifika enheter av olika anledningar inte kan bestämmas helt och fullt i fråga om beskaffenhet och läge. Generalisering kan exempelvis innebära att flera närliggande, mindre enheter slås ihop till en större, eller att en liten enhet ritas större än vad den egentligen är om den är betydelsefull för förståelsen av området. Områden där berggrunden är blottad i bottenytan eller bedöms ligga mycket nära denna, redovisas som kalt berg i kartan. I småbruten terräng med omväxlande kalt berg och sediment återger kartbilden områdets allmänna karaktär av växlingar mellan kalt berg och sediment. MILJÖKMISK UNDRSÖKNING AV SDIMNT Sedimentprovtagning utgör ett viktigt verktyg i arbetet med att dokumentera och följa samhällets påverkan på havsbottnens miljö. 30 BSKRIVNING TILL MARINGOLOGISKAKARTAN VÄDRÖARNA STRÖMSTAD

31 A Postglacial lera, gyttjelera och lergyttja Postglacial clay, gyttja clay and clayey gyttja Postglacial sand och grus Postglacial sand and gravel (mainly sand) Glacial lera Glacial clay Glacial silt och finsand Glacial silt and fine sand Isälvsavlagring i allmänhet Glaciofluvial deposit, unspecified Morän (ospecificerad) Till (unspecified) Kristallin berggrund Crystalline bedrock B 1 km C Figur 19. Tolkning av seismik och sedimentekolod. A. Seismikprofilen. B. Sedimentekolodprofilen. C. Geologisk tolkning. Seismic interpretation. A. The seismic profile. B. The subbottom profiler image. C. The geological interpretation. A B Figur 20. Tolkning av sidoavsökande sonarbild. Teckenförklaringen är densamma som för figur 20. A. Originalsonarbilden, där bottenytor med hög reflektivitet (ofta hårdare botten eller kraftig bottenrelief) återges med mörk ton och de med låg reflektivitet med ljus ton. B. Den geologiska tolkning som gjorts. Vit = land. Interpretation of side-scan sonar image. The legend is the same as for Figure 19. A. The original side-scan sonar image. Dark parts of the sonar image correspond to high reflecti v- ity (normally hard or rough texture bottom). Inversely, light areas usually depict soft or smooth text ured bottoms. B. The geological interpretation. White = land. FRDRIK KLINGBRG 31