NORDISK PAPPERSHISTORISK 1/2016 TIDSKRIFT. Utgiven av Nordisk Pappershistorisk Förening. Innehåll

Transkript

1 NORDISK PAPPERSHISTORISK 1/2016 TIDSKRIFT Utgiven av Nordisk Pappershistorisk Förening Innehåll Den moderna posthanteringen, med kuvert och frimärken, började i England Lennart Stolpe 3 Vilhelm Lemchens receptbok Per Jerkeman 5 Papirkvalitetens invirkning på fiksativ brukt i Thomas Fearnleys tegninger Tina Grette Poulsson 6 Frövifors Pappersbruksmuseum Mikael Tiderman 9 Pappershistorian fortsätter! Esko Häkli 11 Papirindustrins Tekniske Forening 100 år Jan-Erik Levlin 12 Den första sulfatmassafabriken i Sverige Per Jerkeman 13 Papperets kinesiska bakgrund - i ny belysning Esko Häkli 14 Vi är nu Nordisk Pappershistorisk Förening! 16 Nordisk Pappershistorisk Förening, årsmöte 1-3 juni 2016 i Karlstad, Sverige 16 Call for papers 16 Du känner väl till föreningens hemsida? NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016 1

2 Ordförandens spalt Då detta skrivs har vi nyss gått in i ett nytt år och jag hoppas att det blir ett framgångsrikt år för NPH och alla dess medlemmar. För NPH:s del ser vi fram emot ett normalt verksamhetsår. Även detta års viktigaste händelse kommer att bli medlemsmötet som detta år kommer att äga rum i Värmland med Karlstad som huvudort den 1-3 juni, se information på annat håll i detta nummer. Lennart Stolpe och Per Jerkeman förbereder ett mycket intressant program med presentation av såväl bygdens som den lokala pappersindustrins historia. Vi ser fram emot att träffa så många medlemmar som möjligt i ett försommarvackert Värmland. Sedan senast har vi tagit i bruk vårt nya namn Nordisk Pappershistorisk Förening. Vår webmaster Lennart Stolpe har också gjort därav föranledda ändringar på vår hemsida Om du inte besökt vår hemsida på sistone så lönar det sig att göra det nu! På hemsidan finns sedan länge en flik med rubriken Forum. Denna är avsedd att vara ett forum för diskussion och kontakter mellan medlemmarna men utnyttjandet av denna möjlighet kunde dock vara intensivare än vad den hittills varit. Som jag nämnde i det senaste numret av NPHT har vi kunnat konstatera att det funnits ett antal medlemmar, som under en längre tid (minst två år) inte betalat sin medlemsavgift eller som på annat sätt signalerat att de inte längre är intresserade av medlemskap i vår förening. Dessa har nu avlägsnats från medlemsregistret och därmed även från tidningens uppdaterade postningslista. Sedan senast har vi dock också fått några nya medlemmar, alla från Sverige. Dessa är Bo Edlund Henrik Morin Anders Houltz Jag ber att få hälsa de nya medlemmarna hjärtligt välkomna och hoppas att ni kommer att trivas i föreningen. Jan-Erik Nordisk Pappershistorisk Förening Föreningen Nordiska Pappershistoriker (NPH) är en ideell förening med uppgift att främja intresset för pappershistoria och pappershistorisk forskning i Norden, i synnerhet beträffande papperets råvaror, tillverkning och användning samt bruksmiljöer och människor vid pappersbruken. Vattenmärken, papperskonservering och konstnärligt bruk av papper utgör andra exempel på föreningens intressen. Föreningens intresseområden består således av papperstillverkningens samt papperets kultur- och socialhistoria. Ytterligare information om föreningen finner man på Ordförande: Jan-Erik Levlin, jan-erik.levlin@iki.fi Sekreterare: Per Jerkeman, per.jerkeman@gmail.com Medlemsärenden och kassör: Richard Kjellgren, richard.kjellgren@myntkabinettet.se Medlemskap kan enklats tecknas via föreningens hemsida html eller genom att betala in medlemsavgiften på något av föreningens konton, se nedan. Ange då också namn och adress samt att inbetalningen är en medlemsavgift. MEDLEMSAVGIFTER Enskild medlem: Sv. 250 SEK, Dk. 170 DKR,No. 210 NOK, Fi. 25 EUR Institutioner, bibliotek m. fl. Sv. 400 SEK, Dk. 340 DKR,No. 420 NOK, Fi. 50 EUR Aktiebolag Sv. 900 SEK, Dk. 600 DKR,No. 750 NOK, Fi. 90 EUR Nationella redaktörer Finland Esko Häkli, EH (huvudredaktör) esko.hakli@helsinki.fi Sverige Per Jerkeman, PJ per.jerkeman@gmail.com Norge Kari Greve, KG kari.greve@nasjonalmuseet.no Danmark Ingelise Nielsen, IN in@kadk.dk Layout: Kjell Samuelsson Material till NPHT Du kan skicka texten antingen till de lokala redaktörerna för respektive land, eller till Huvudredaktören Esko Häkli. Formatera texten sparsamt, och skriv i enspalt med tydlig styckeindelning. Ange alla underrubriker konsekvent genom hela texten. Leverera texten i wordformat eller ren textfil. Om noter är nödvändiga ska de skrivas som slutnoter. Endast digitalt material mottages. Bilder ska levereras i högupplöst format, dvs minst 300 dpi i naturlig storlek. För en bild som ska tryckas i storleken 12x12 cm motsvarar detta ca 1500x1500 pixlar. Sista inlämningsdagarna 2016 Nr 2 7.3, Nr , Nr Omslaget: Frövifors pappersbruksmuseum. Entréhuset. Foto: Nicklas Tolonen KONTON FÖR INBETALNING Sverige Nordea: PG Norge Skandiabanken IBAN: NO Danmark Den Danske bank, konto Finland Nordea IBAN: FI NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT ISSN Årgång 45, 2016 nr. 1 Utgivare: Föreningen Nordiska Pappershistoriker Huvudredaktör och ansvarig utgivare: Esko Häkli, Mechelingatan 13 B 24, FI Helsingfors, Finland E-post: esko.hakli@helsinki.fi Tryckeri: Multiprint, Finland 2 NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016

3 Den moderna posthanteringen, med kuvert och frimärken, började i England Lennart Stolpe Kuvert som brevskydd har gamla anor Kuvertets historia är intressant ur många synvinklar och berättar en hel del om den sociala och kulturella utvecklingen i världen. Kuvert har ju alltid förknippats med brev, som i långa tider var det enda sättet att meddela sig med avlägsna kontakter. Kuvertet har också varit ett budskap i sig, med de ibland fruktade myndighetsbreven eller räkningarna i sina fönsterkuvert, till det fodrade och påkostade kuvertet runt ett kärleksbrev eller brev med svarta kanter till en som redan sörjde nog som i Hjalmar Gullbergs Den tänkande lantbrevbäraren. Ett annat exempel på budskap är den röda färgen på kuvert som i mer än 1000 år i Kina har används för att överlämna penninggåvor. Kuverten har haft många olika former och funktioner under årens lopp och det är först under de senaste decennierna som användningen av kuvert har avtagit i allt raskare takt, med utvecklingen av elektroniskt överförd text i form av först telex, sedan telefax och nu e-post. Kuvert i bemärkelsen skydd för ett skriftligt meddelande mot både förstörelse och obehörig läsning har funnits under mycket lång tid. Sumeriska kilskriftplattor av torkad lera kunde ibland svepas in i fuktiga lerplattor som sedan torkades och som mottagaren fick slå sönder för att komma åt innehållet. Ett synnerligen effektivt kuvert för 5000 år sedan. Kuvert av papper finns dokumenterade från Kina ungefär år 1000 och i Europa började papperskuvert att användas i begränsad utsträckning på 1600-talet. Madame de Pompadour i Frankrike använde på 1760-talet professionellt tillverkade papperskuvert dekorerade med en rad av blommor. Frimärket uppfanns i England I början av 1800-talet, i den industriella revolutionens England, fanns ett utvecklat postväsen, som dock hade många svagheter, den största onekligen systemet med att mottagaren skulle betala för försändelsen. En stor del av brevbärarens tid gick åt till att finna adressaten personligen, kräva betalning och, om denne vägrade, gå därifrån med oförrättat ärende. En annan svaghet var att kostnaden för att skicka ett brev berodde på avståndet enligt en komplicerad taxa. Detta fick Rowland Hill, liberal parlamentsledamot i underhuset efter parlamentsreformen i England, att 1832 i ett berömt tal rikta stark kritik mot postväsendet. Han föreslog regeringen att införa en enhetstaxa för brevbefordran inom England, med motiveringen att det skulle öka postgången och därmed underlätta handel och näringsliv. Talet gav upphov till en häftig och långvarig strid mellan konservativa och liberala krafter både inom och utanför parlamentet, men trycket från näringslivet för Hills förslag var starkt. År 1839 fick Hill ett tvåårigt uppdrag att försöka genomföra sitt förslag. Han hade nu gjort sig grundligt impopulär i postdepartementet och blev därför underordnad finansdepartementet. Enhetstaxan infördes och uppgick till en penny. Avsändaren betalade och beviset på att avgiften var betald var en liten pappersbit med drottning Victorias porträtt i profil på framsidan och med ett vattenaktiverbart lim på baksidan. Frimärket var fött! Rowlands förutsägelser om en ökad postgång blev över hövan uppfyllda. På ett halvår mer än fördubblades postgången och första året, 1840, såldes 68 miljoner frimärken penny black. Med det gamla systemet hade det funnits ett motstånd mot att använda kuvert eftersom antalet ark i brevet påverkade kostnaden, och kuvert räknades som ett extra ark. Med det nya systemet försvann detta Världens första frimärke, Penny black från 1840 föreställande drottning Victoria av England i profil. motstånd och förbrukningen av kuvert ökade dramatiskt. Frankokuvert ingen succé. Ett alternativ till frimärket, som utvecklades samtidigt, var frankokuvertet, dvs. kuvert med betalt porto. En pristävling utlystes 1840 om ett lämpligt tryckt motiv på dessa kuvert, i avsikt att förhindra förfalskningar. Priset gick till William Mulready, en på den tiden känd konst- Mulready envelope med motiv av William Mulready. Egentligen ett brevpapper som veks ihop till ett kuvert efter att man hade skrivit på baksidan av den illustrerade adressidan. Detta kuvert har färglagts för hand av avsändaren. ( File:Mulready_envelope.jpg#/media/ File:Mulready_envelope.jpg) NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016 3

4 De la Rues monter på världsutställningen i London Utöver ett antal pappersprodukter visades också en kuvertmaskin med en produktion av upp till 2700 kuvert i timmen, som kunde betjänas av en gosse eller en flicka enligt den entusiastiska pressen. Maskinen fylldes på med färdigstansade ark, som den sedan vek och klistrade ihop. Förseglingen av det färdiga och fyllda kuvertet lämnades dock till användaren, vaxsigill var ett vanligt sätt. Först mot slutet av 1800-talet kom kuvert med gummerad förseglingsflik, som kunde klistras ihop genom att fuktas. (Victoria and Albert museum, UK) när. Den svulstiga stilen på trycket på dessa Mulready envelopes gjorde dock kuverten till ett åtlöje och ett antal karikatyrer publicerades i pressen och på annat sätt. Förlöjligandet stöddes av dem som sålde skrivpapper och otryckta kuvert, eftersom det riskerade att minska deras egen omsättning. Trots att ett förfrankerat Mulreadykuvert kostade lika mycket som ett penny black frimärke blev det ingen framgång och utgivningen av Mulready-kuverten stoppades efter en kort tid. Frimärket penny black däremot blev omåttligt populärt som symbol för den förenklade posthanteringen. Antalet brev per år steg på ca 20 år från 76 miljoner före postreformen till 347 miljoner år Den ökade brevmängden och det nya systemet främjade användningen av kuvert och efterfrågan steg. Fram till 1800-talets början var allt papper handtillverkat och så även kuverten, även om detta nog kunde ske i halvindustriell skala. Från ca 1820 började också pappersmaskiner komma i drift i större utsträckning genom bröderna Fourdriniers utvecklingsarbete och Brian Donkins kommersialisering av detta. Papper kunde nu tillverkas i större mängd, även om den stora expansionen skulle dröja till andra hälften av 1800-talet då man kunde börja tillverka pappersmassa av trä. Fram till dess var lump den, i stort sett, enda råvaran till papper. Maskintillverkade kuvert på Londonutställningen 1851 Nästa steg i utvecklingen av kuverttillverkningen var att ersätta handtillverkningen med hjälp av maskiner. Den första kuverttillverkningsmaskinen konstruerades 1840 i England av Edwin, äldre bror till Rowland Hill, tekniker och senare postverkstjänsteman. Han samarbetade med Warren de la Rue, som var en framstående vetenskapsman inom kemi, fysik och astronomi, men också affärsman, född på Guernsey, men verksam i England. Hans far Thomas de la Rue hade ett tryckeri och tillverkade olika tryckta pappersprodukter. Patent på denna kuverttillverkningsmaskin beviljades 1845 och de la Rue började tillverka kuvert för avsalu med en sådan maskin. Till världsutställningen i London 1851 gjordes flera konstruktionsförbättringar och man kunde där presentera en maskin som vek och klistrade ihop kuvert. Maskinen gjorde stor succé på utställningen och prisades i pressen. Vid ungefär samma tid som Hill/de la Rue presenterade sin maskin konstruerades och patentsöktes kuverttillverkningsmaskiner i Frankrike I USA patenterades ett antal mer eller mindre lyckade konstruktioner av kuvertmaskiner omkring 1850, men inte förrän ca 10 år senare började maskintillverkade kuvert komma ut på marknaden i större mängder. I de nordiska länderna skulle det dröja ytterligare ca 30 år innan kuvert började maskintillverkas. Källor: Benjamin, Maynard, H., History of envelopes. Alexandria, Virginia, USA (2003) Tranvik, John, Kuvertets utveckling under 4000 år - från lerfodral till färgtryckta papperskuvert. Stockholm 1997 Wikipedia: (2015) 4 NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016

5 Vilhelm Lemchens receptbok Per Jerkeman När Vilhelm Lemchen 1909 anställdes som pappersmästare vid Ljusfors Pappersbruk i Östergötland fick han en anteckningsbok med hårda pärmar av sin far. Den var tillverkad av J. O. Öberg & Son i Eskilstuna och kostade 95 öre. I boken hade hans far lagt en lapp med texten: I hopp att mästare du blifver, jag denna boken nu dig gifver. Gott papper gör i långa banor, så brås du rätt på dina anor. Vilhelm hade verkligen pappersmästaranor: den förste Lemchen i den svenska pappershistorien Christopher Lemchen kom till Klippans pappersbruk i början på 1600-talet. Han tillhörde en gammal pappersmakarsläkt från Holland, men själv kom han förmodligen från Tyskland. Sedan dess lär det ha funnits 26 pappersmakare Lemchen i Sverige, som verkat i åtminstone 13 pappersbruk. Ägaren till Ljusfors Johan Alfred Hedenström ägde också Norrköpings Tapetfabrik och tapetpapper blev därför en huvudprodukt i Ljusfors, där man också tillverkade tidningspapper och påspapper baserat på den egna sulfitmassan. Hedenström skulle för övrigt senare flytta till Värmdö och anlägga Tollare pappersbruk söder om Stockholm. Tapetfabriken hade ett stort sortiment och för tillverkningen krävdes det baspapper i många olika nyanser. I sin anteckningsbok kom Vilhelm efterhand att föra in 99 olika recept på färgade tapetpapper. Det dyraste papperet var Tapet No 65a ett högfärgat scharlakansrött papper och recepturen: 5 ½ ark Sulfit fyllnad Slip 2 ½ ämbar Sv. Lerjord 6 ämbar Kaolin 150 l. lim 3575 gr. No 3 51 gr. No gr. No 32 ett ämbar alun efter färgningen. Man får också veta att 1 ämbar = 15 liter och att 1 liter lim innehåller 25 gram harts. Nummer 3, 32 och 37 är beteckningar på olika färgämnen: No 3 Baumwollscharlach extra à 2,45 Kr/kg No 37 Brilliantschwartz B à 2,25 Kr/kg No 32 Orange 2 à 1,40 Kr/kg Detta betydde att färgkostnaden för detta papper blev 72,50 Kr/ton eller tio gånger högre än för de flesta nyanserna. Man tillverkade också tapetpapper där en del av fibrerna färgades svarta med färgämnet No 41 = Baumwollschwartz E. extra, innan de blandades med resten av mäldkomponenterna. Detta hade till följd att papperet fick ett melerat utseende. Så här gick det till när fibrerna färgades: Massan ifylles tjock i holländaren samt uppvärmes till kokning. Härefter tillsättes färgen löst i kokande vatten samt % calc. glaubersalt eller koksalt i samma proportion. Efter en timmes tid under ständig ångtillopp är massan färdig samt tvättas väl. Ca 3& färg åtgår. Receptet för Tapet 73: 5 ½ ark Sulfit fyllnad Slip 5 kg svart Sulfit 2 ämbar Sv. Lerjord 6 ämbar Kaolin 150 liter lim 115 gr No 2 38 gr No 4 57 gr No gr No 37 De olika färgämnena är: No 2 Vesuvin Bl. à 2,90 Kr/kg No 4 Auramin O. à 3,25 Kr/kg No 30 Diamantgrün B. à 3,10 Kr/kg No 37 Brilliantschwartz B. à 2,15 Kr/kg Flera av de använda färgämnena är så kallade diazofärger, en grupp ämnen som karakteriseras av hög infärgningsförmåga och god tvättäkthet. Vesuvin Bl. som Lemchen använde, kallas också Bismarckbrunt, ty kemisten Carl Alexander von Martius, som var upphovsmannen till färgämnet, namngav det efter den store tyske statsmannen Otto von Bismarck. Det var naturligtvis mycket viktigt att varje tillverkning av ett visst tapetpapper hade exakt samma nyans. Man kan nog förmoda att tapetfabrikören Hedenström var nöjd med det papper den noggranne Vilhelm Lemchen levererade. Idag finns hans receptbok i Ljusfors Herrgård, som Kullerstad-Skärblacka Hembygdsförening förvaltar. NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016 5

6 Papirkvalitetens invirkning på fiksativ brukt i Thomas Fearnleys tegninger Tina Grette Poulsson I Nasjonalmuseets samling av grafikk og tegning finnes mange skisser av Thomas Fearnley ( ), som i flere tiår har vært et mysterium for museets papirkonservatorer. Mange er nemlig skjemmet av gulbrune skjolder, som har vist seg svært vanskelige å fjerne. Skjoldene er forårsaket av fiksativ brukt av kunstneren, og under gjennomgangen av tegningene, dukket det opp overraskende funn om papirkvalitetens innvirkning på fiksativet. Thomas Fearnleys tegninger teknikk og fiksativbruk Nasjonalmuseets samling rommer 757 tegninger av Thomas Fearnley, inkludert versoer og blader i skissebøker. Av disse er 733 utført helt eller delvis med blyant. Noen av tegningene er påført høylys i gouache eller hvitt kritt, mens blyant i andre tegninger er kombinert med teknikker som penn, lavering, akvarell, pastell, kull eller sortkritt. Tegningene er utført i tidsrommet 1816 til De er laget på velinpapir eller riflet papir, med ulik tekstur og tykkelse, og de er fra mange ulike produsenter, blant andre det engelske Whatman, det franske Canson og de nederlandske Honig og van Gelder. Fearnley var jo også en bereist mann, med utdannelse både fra Stockholm og København i tillegg til Christiania, elevopphold hos J.C. Dahl i Dresden og studiereiser i Norge, Italia, Tyskland og Sveits samt opphold i Paris og London. Fearnley har ofte brukt en svært bløt blyant i sine tegninger. Grafitt går generelt for å være et bestandig materiale, men på papiret etterlater den en strek som består av flak og partikler. Jo bløtere blyanten er, jo mer ømfintlig vil streken være, og jo lettere vil den kunne gnis ut. På mange av tegningene er det derfor blitt påført et fiksativ for å bevare streken, sannsynligvis av kunstneren selv. Fikseringen ser ut til å ha blitt utført raskt og med pensel, uten tanke på annet enn at streken skulle bevares. Fiksativet er derfor i de fleste tilfeller påført kun på motivet, og ofte noe upresist og ujevnt, med manglende områder eller for store områder dekket av fiksativ. Man kan noen steder se spor av penselstrøk langs kantene og også små dråper av fiksativ utenfor det fikserte området. Blyanten i dens moderne form ble patentert av Nicolas-Jacques Conté i På begynnelsen av 1800-tallet var den lett tilgjengelig, billig og av god kvalitet. Den gjorde det enda lettere for kunstnere å tegne og å lage skisser ute i det fri, og dette har nok påvirket Fearnley i hans valg av fiksativ. (Ill. 1). Det er tydelig at fiksativet har vært viktig for å bevare mange av disse tegningene. På noen tegninger har penselen med fiksativ omgått visse områder, hvor streken er nesten helt visket ut, mens den fortsatt er godt bevart i de fikserte områdene. (Ill. 2). Fiksativer er blitt brukt av kunstnere i hvert fall tilbake til 1500-tallet, om Ill. 1: Thomas Fearnley, Maleren og gutten, antagelig 1834, olje på papir oppklebet på lerret, 265 x 370 mm. Foto: Jacques Lathion. 6 NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016

7 ikke 1400-tallet. 2 De ble påført tegninger utført i tørre teknikker, som kull, kritt og pastell, for å binde pigmentene til papiret og slik beskytte tegningene under håndteringen som fulgte med, for eksempel når de ble brukt som forarbeider for andre kunstverk. Fiksativ er også blitt brukt på blyanttegninger, om enn noe sjeldnere. 3 Tradisjonelt brukte man løsninger av animalsk eller vegetabilsk art, som fiskelim, gelatin, melk, øl, egg, fikenjuice og ulike typer gummi, stivelse og harpiks. 4 Syntetiske fiksativer kom i bruk først mot slutten av 1800-tallet. 5 Fearnleys tegninger ble først gjennomgått med tanke på å identifisere ulike typer fiksativer han har brukt. Vi visste fra før av at mange tegninger var skjemmet av gulbrune skjolder, men under gjennomgangen ble også det motsatte oppdaget, nemlig at papiret så ut til å være mindre gulnet der fiksativ var påført. (Ill. 3 og 4). Undersøkelser Ulike undersøkelsesmetoder ble brukt for å prøve å identifisere hva slags fiksativ Fearnley har brukt på tegningene sine. Undersøkelsene ble gjort på tegninger som mest sannsynlig ikke tidligere er blitt behandlet, slik at materialet er mest mulig uforandret fra Fearnleys tid. De ikke-destruktive analysemetodene Raman spektroskopi 6 og XRF 7 ga dessverre ingen resultater som kunne brukes, og prøver måtte tas av verkene for videre testing. Spottester ble utført på et utvalg av tegningene, både i gruppen med gulnet fiksativ og i gruppen der fiksativet har beskyttet papiret. Amido black ga positivt resultat for protein på overflaten av de fikserte områdene. 8 Spottest med Lugols løsning viste at fiksativene på disse tegningene ikke inneholder stivelse. Spottesting med aluminon ga ikke entydige resultater, og man kan derfor ikke si med sikkerhet om fiksativet inneholder alun. 9 Prøver av tre tegninger ble sendt til The Netherlands Cultural Heritage Agency for analyse med gasskromotografi-massespektrometri, der de kom med et overraskende resultat: fiksativet er melk! 10 Det viste seg at melk var blitt brukt som fiksativ både på tegningene som er skjemmet av gulbrune skjolder og på tegningene der fiksativet så ut til å ha beskyttet papiret. Hvordan kan dette ha seg? Melk som fiksativ Melk var ikke noe uvanlig fiksativ på Fearnleys tid og nevnes ikke sjelden i kunstnermanualer og andre håndbøker. For eksempel sier Mackenzie: lay the drawing flat, upon the surface of the milk; then taking it up expeditiously, hang it, by one corner, till it drains and dries. The milk must be perfectly free from cream, or it will grease the paper. 11 Tegningen kunne, som anbefalt her, legges på mel- Ill. 2: Detalj av Løvtrær, Haga viser hvordan fiksativet har beskyttet den bløte blyantstreken mot utgnidning. 1825, blyant på papir, 420 x 318 mm, NG.K&H.A Foto: Tina Grette Poulsson. Ill. 4: Fiksativet på Trestudie, Ramsau har faktisk beskyttet papiret, som er mindre gulnet i de fikserte områdene. 14. september 1832, penn og blyant på papir, 343 x 248 mm, NG.K&H.A Foto: Andreas Harvik. Ill. 3: Fiksativet som er brukt på St. Sebastian, Ramsau er blitt svært gulnet. Antagelig september 1832, blyant på papir, 267 x 295 mm, NG.K&H.A Foto: Dag André Ivarsøy. NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016 7

8 kens overflate, eller melken kunne pensles på eller helles på fra en kopp. Melk er en emulsjon av fett i vann, hvor det er oppløst sukker og salter, og hvor proteinene forekommer i kolloidal løsning. Proteinet består av kasein og mindre mengder laktoglobulin og laktalbumin. Hvis man lar melken stå i 24 timer, vil fettet samle seg på toppen av melken, og man sitter igjen med skummet melk, som består av kasein og myse. Hvis melken tilsettes syre, vil kaseinet skilles ut, koagulere og danne ost. Papiret i tegningene Undersøkelsene ble videre konsentrert til to tegninger: Trestudie, Ramsau og St. Sebastian, Ramsau. Begge er tegnet i september 1832, i samme område, med blyant samt noe penn i Trestudie. Begge tegningene er fiksert av kunstneren med melk, men i en noe tynnere løsning i Trestudie. Papiret og fiksativet i St. Sebastian har et høyere innhold av kalsium og svovel enn Trestudie. Papiret i Trestudie er et velinpapir, og analyse kan tyde på at det inneholder harpiks. Papiret kan dermed være et tidig eksempel på et harpikslimt papir. Denne metoden ble oppfunnet av Moritz Friedrich Illig i Tyskland i Alunharpiksblandingen ble tilsatt direkte i massen, og erstattet etter hvert i stor grad gelatin, ettersom den var billigere i bruk. Harpiksliming ble vanlig i løpet av 1840-tallet. 12 Ved sammenlikning med andre papirer Fearnley har brukt, ser det ut til at dette er et papir med vannmerket Whatman. Imidlertid ble det aldri brukt harpiksliming ved de to møllene som produserte genuint Whatman-papir på 1800-tallet. Det er derfor mulig at vi har å gjøre med et falsk Whatman-papir produsert i Tyskland, Frankrike eller Østerrike. 13 De falske Whatman-papirene er alle velinpapirer. Noen av de som ble produsert ved de østerrikske møllene, er blitt gule og sprø med tiden 14 ; kanskje kan Trestudie, Ramsau være laget på et slikt papir. St. Sebastian, Ramsau er også tegnet på et velinpapir, men dette papiret er overflatelimt og har en åpnere struktur enn papiret i Trestudie. Fra sammenlikning med papiret brukt i andre av Fearnleys tegninger, kan man se at det er trolig fra en mølle som har brukt vannmerket M.H.. Vi vet ikke hvilken produsent eller hvilket land dette papiret kommer fra. Papirkvalitetens innvirkning på fiksativet På Trestudie har fiksativet lagt seg som et lag på overflaten av papiret. Harpikslimte papirer har en sur ph. Melken har på grunn av papirets sure ph, koagulert og dannet et lag av kasein på papirets overflate. Under det hvitaktige laget av kasein, har papiret gulnet like mye som i de ufikserte områdene. Fiksativet har altså ikke beskyttet papiret, men dannet et hvitaktig lag på overflaten av et gulnet papir. 15 På St. Sebastian har melken lagt seg på papirets overflate, men har i tillegg trukket inn i papirets porer. Melken koagulerte ikke, siden papiret ikke er veldig surt. Man tror her at en Maillard-reaksjon har funnet sted og forårsaket misfargingen av fiksativet. Dette er en reaksjon der en aminogruppe (NH 2 ) på et protein reagerer med en karbonylgruppe (C=O) på et karbohydrat. 16 Det er Maillardreaksjoner som gir ekstra brunfarge til boller som har fått et lag med egg eller melk på toppen. Konklusjon Dette er antakelig første gang melk er blitt definitivt identifisert som fiksativ på blyanttegninger. Dette er i samsvar med anbefalinger i kunstnermanualer fra Fearnleys samtid. Melk var et produkt Fearnley lett kunne få tak i, uansett hvor han befant seg på sine reiser. Grunnen til at fiksativet viste seg så vanskelig å fjerne på 90-tallet, er at kasein er uløselig i mange av de vanlig løsemidlene papirkonservatorer bruker. Man vil imidlertid nå si at fiksativet er en integrert del av kunstverket, og vi har foreløpig ingen planer om å utføre noen behandling for å fjerne dem. Bibliografi Bower, P. og Hills, R. (1996) British Watermarks: Forgeries of Whatman paper. The Quarterly, no. 17 Cannon, A. (2011) Interactions between Adhesives From Natural Sources and Paper Substrates. CCI Symposium 2011 Adhesives and Consolidants for Conservation Ellis, M.H. (1996) The Shifting Function of Artists Fixatives. Journal of the American Institute for Conservation, vol. 35, no. 3 Garlick, K. (1986) A brief review of the history of sizing and resizing practices. AIC Book and Paper Group Annual 4: Mackenzie, C. (1831) Five thousand receipts in all the useful and domestic arts: constituting a complete practical library, Philadelphia: James Kay, jun. and Brother Meder, J. (1978) The Mastery of Drawing. New York: Abaris Tina Grette Poulsson er konservator ved Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design, Oslo 1 Noen tegninger er udaterte og kan i teorien ha blitt utført i Imidlertid døde Fearnley 16. januar 1842, og det anses som usannsynlig at han skulle ha laget noen av tegningene dette året. 2 Ellis 1996: 241 og Meder: Ellis 1996: Ibid. og Meder 1978: Ellis 1996: Raman spektroskopi ble utført av Niels Højmark Andersen ved Kjemisk institutt ved Universitetet i Oslo. Tester med ulike materialer som kan ha blitt brukt som fiksativer ga et visst håp om at metoden kunne gi resultater, men det var dessverre ikke mulig å få noen informasjon med Raman spektroskopi på grunn av kraftig fluorescens i materialene. 7 XRF ble utført på NG.K&H.A.03393, NG.K&H.A.03480, NG.K&H.A.03589, NG.K&H.A og NG.K&H.A Generelt inneholder fiksativene mer kalsium enn papiret, men man vet ikke foreløpig hvilken relevans dette har. En Niton XL3t XRF-maskin ble brukt til analysene. 8 Følgende tegninger ble testet med Amido black (A8181-1EA fra Sigma): NG.K&H.A.03393, NG.K&H.A.03480, NG.K&H.A og NG.K&H.A Alle fire tegninger ga positivt resultat. Tegningene ble også testet med Lugols løsning ( Jod jodkaliumoppløsning fra Apotekproduksjon); testen ga negativt resultat på alle tegningene. Brigit Reissland og Henk van Keulen ved The Netherlands Cultural Heritage Agency foreslo bruk av disse spottestene. 9 Aluminon fra Oxford ChemServe. NG.K&H.A testet positivt for alun ved behandling i NG.K&H.A.03393, NG.K&H.A og NG.K&H.A testet negativt i dette prosjektet. Det samme gjorde NG.K&H.A.03374, som er datert en dag tidligere enn NG.K&H.A Det kan være svært vanskelig å få sikre resultater ved testing med aluminon på små prøver, både fordi alunet ikke nødvendigvis er jevnt fordelt og fordi tolkingen av fargeforandringen kan være noe subjektiv. Dessverre er aluminium for lett til å fanges opp ved analyse med vanlig XRF. 10 Prøver ble tatt fra NG.K&H.A.03393, NG.K&H.A og NG.K&H.A for analyse med gasskromotografi-massespektrometri. Analysen ble utført av Henk van Keulen ved The Netherlands Cultural Heritage Agency. 11 Mackenzie 1831: Garlick Bower og Hills Ibid.: 2 15 Teori foreslått av Birgit Reissland, Keulen ved The Netherlands Cultural Heritage Agency. 16 Cannon 2011: Skogshistoriska Sällskapet grundades år Lars Klingström har önskat rätta till ett viktigt årtal i sin text i tidskriftens senaste nummer: Skogshistoriska Sällskapet bildades i februari 1990, alltså inte 2009 såsom det står i texten, som berättar att Sällskapet i fjol firade sin 25-åriga historia. Författaren upptäckte felet innan tidskriften gick i tryck men tyvärr kunde det inte mera rättas till. Som redaktör beklagar jag att felet smög sig in. EH 8 NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016

9 Frövifors Pappersbruksmuseum Vid Fröviåns utlopp i sjön Väringen har det funnits industriella och förindustriella aktiviteter sedan Medeltiden. År 1558 lät Gustav Vasa bygga ett stångjärnsbruk vid det övre fallet, Fröwij hammare. Järntillverkningen var brukets huvudsakliga livsnerv, omfattningen varierade genom åren. Där bedrevs sågverk och kvarnrörelse, men framför allt stångjärns- och manufaktursmide i över tre sekel. Det var tillgången till strömmande vatten, träkol och tackjärn som gav förutsättningarna för smidesverksamheten på platsen. Under 1800-talets bruksdöd försvann många av de små stångjärnsbruken, så också vid Frövifors. Men bruket kunde överleva genom att börja tillverka pappersmassa och papper. Från järn till papper och kartong Den 13 februari 1889 bildade 5 st herrar Frövi Fabriks AB. Dessa personer var Brukspatron August Tersmeden, Löjtnant Henrik Gahn, Kapten Carl Hildebrant, Godsägare J.H. Lallerstedt och Brukspatron J.W. Olson. Den 14 mars utarrenderade August Tersmeden på 25 års tid nedre fallet till det nybildade bolaget. Där anlades Frövi trämassefabrik, med träsliperi och såg, dessa lades ner De ersattes av den idag befintliga kraftstationen. Den 10 januari 1891 vid en bolagsstämma redogjorde Tersmeden för en planerad pappersbruksanläggning. I april 1896 köpte Grosshandlare Even Chr. Gjestvagn Frövifors och trämassefabriken för kr. Därmed upphörde Frövi Fabriks AB sjuåriga tillvaro. Ett nytt bolag bildades 1891, Frövifors Pappersbruks AB. Intressenterna utgjordes av Brukspatron August Tersmeden, Häradshövding Benjamin Tersmeden, Löjtnant Henrik Gahn, Civilingenjör Wendel Bäärnhielm som utsågs till företagets förste disponent, samt grosshandlare Ralph Evers och August Röhss. Den 7 november 1900 sålde bolaget Frövifors Pappersbruk och Frövi trämassefabrik till kommanditbolaget J. Fenger- Krog i Göteborg. Den 1 juni 1901 stiftades Frövifors Bruks AB av Grosshandlare Johan Fenger-Krog och Walter Dickson, vice Häradshövding Otto Mannheimer, kontorschefen Julius Jonasson och ingenjör Herman Wanselin. Åren uppfördes den första pappersmaskinen sedermera PM II. PM I anskaffades 1901, PM III 1907 och PM IV Från och med 1916 är det sulfatmassa som produceras och som användes i brukets papper. Den huvudsakliga produktionen bestod av kraftpapper och säckpapper, men även andra kvalitéer producerades i ytvikter från 32 till 160 g. Produktionen pågick fram till Underhållsverkstaden. Foto: Nicklas Tolonen Arbetare i arksalen Mikael Tiderman 1980 då papperstillverkningen i Frövifors lades ned. Samtidigt pågick bygget av den nya anläggningen KM stod det nya kartongbruket klart. Idag ingår det nuvarande kartongbruket i BillerudKorsnäs-koncernen och det är vätskekartong som produceras i anläggningen i Frövifors. Tetra Pak är en av de största kunderna. Frövifors Pappersbruksmuseum Redan 1974, när företagsledning började planera ett nytt pappersbruk i Frövifors, väcktes tanken på ett bevarande av det gamla pappersbruket. Initiativtagare var Sven Göran Wennerholm, brukets dåvarande informationschef. Stiftelsen Frövifors Pappersbruksmuseum skapades Bland de 12 stiftarna finns bl.a. Lindesbergs Kommun, Region Örebro Län, BillerudKorsnäs, Skogsindustrierna, Metso, SPCI, Näsby Hembygdsförening, Frövifors Pappersbruks Musei Vänner, samt ett flertal fackliga föreningar. Den publika museiverksamheten invigdes NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016 9

10 Maskinhall. Foto: Nicklas Tolonen Vad som är av industrihistoriskt intresse i Frövifors är två maskinsalslängor i rött tegel med två ursprungliga pappersmaskiner av yankeetyp, tillverkade av KMW 1907 resp Särskilt förstnämnda PM III, är i allt väsentligt oförändrad sedan installationen. Av teknikhistoriskt intresse är också transmissionsaxlar för remdrift från vattenturbiner, liksom en kollergång och gjutjärnsholländare för massans malning, en gång standard i bruken, men nu ersatta av annan utrusning. På museet finns även Sveriges äldsta bevarade pappersmaskin; den s.k. Dyngtvinnaren från Maskinen gick tidigare i Emsfors och Skoghall innan den flyttades till museet. I anslutning till museets maskinhall har en handpappersverkstad byggts upp där besökare, under vissa dagar, kan prova på att göra sitt eget papper. Placeringen i maskinhallen gör den idealisk som pedagogiskt verktyg när det gäller att skapa förståelse till de stora pappersmaskiner som finns bevarade där och hur de tidigare har fungerat. Paralleller kan hela tiden dras mellan att göra papper för hand och industriell tillverkning. Handpappersverkstaden fyller en viktig funktion i museets verksamhet genom att erbjuda möjligheten för besökarna att ta del av ett interaktivt inslag i deras museibesök. Målet är att levandegöra och lära ut om en viktig del av svensk industrihistoria och föra den vidare till kommande generationer. Den moderna kartongindustrin presenteras i utställning Förpackningens roll för en hållbar utveckling. Utställningen har gjorts av BillerudKorsnäs och finns för tillfället att beskåda i museets entréhus. Inte bara ett pappersbruksmuseum Museet är inte bara ett pappersbruksmuseum. Här finns också ambitionen att belysa förpackningarnas historia i ett flertal unika utställningar. Bl.a. så visas Nordens största ölburksutställning med burkar. Japansk förpackningskonst visas i utställningen Tsutsumi. Dessutom finns en historisk förpackningsutställning med förpackningar från stenåldern till nutid. Konsthall, galleri, vandrarhem samt ett omfattande bibliotek och arkiv kompletterar ytterligare verksamheten. I arkivet finns handlingar om bruket bevarade från 1600-talet och framåt. Även handlingar från det moderna kartongbruket BillerudKorsnäs, som ligger vägg i vägg med museet, bevaras här för framtiden. Pappersbruksmuseet har med sin mångsidiga verksamhet ambitionen att vara en kulturell mötesplats för alla. Både på egen hand och tillsammans med externa samarbetspartners anordnas kulturevenemang och utställningar. En tradition som funnits många år på museet är att under sommarens öppethållande visa en stor konstutställning. Årets utställning går under namnet Göra Avtryck och har grafik och äldre tryckteknik som tema. I slutet av november hålls årligen en traditionell julmarknad i museets lokaler. Detta är ett evenemang som anordnas av museets vänförening; Frövifors Pappersbruks Musei Vänner. För mer information om Frövifors Pappersbruksmuseum och dess verksamhet besök museets hemsida: Mikael Tiderman är museichef på Frövifors Pappersbruksmuseum Handpappersverkstaden. Foto: Nicklas Tolonen. Ölburksutställningen. Foto: Nicklas Tolonen 10 NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016

11 Pappershistorian fortsätter! I första numret av NPHT år 2013 skrev jag att utgivningen av serien Papper och massa i olika regioner i Sverige hade slutförts. Så trodde man då! Livet är emellertid fullt av överraskningar. Före julen påminde serien igen om sin existens när ett nytt band damp ned genom brevluckan. Bandet som beskriver handpappersbrukens historia i Småland var faktiskt ett desideratum trots att Småland redan behandlats i två band (2002 och 2004) i Kårestad Röttle Skeen Lessebo Stensholm (Göransberg) Sävsjöström Bruzaholm Skruvshult (Skruv) Gemla Totebo Skärvete Strömsrum Helgerum (Gölpa) Ry (Ryfors, Stora Ry) Skorpetorp Bankeberg Ösjöfors Kvill (Qvill) Gustafsfors Blomsholm Osby (Huseby) Strömslund Strömsholm Fröåsa Gransholm Tången Alstermo Broakulla Bråneholm Emsfors Gustavsholm (Ålhult) Mariedal Karlsfors Rydefors Rosenström (Sandslätt) Nyholm Lindsbo (Rosbo) Lindboholm (Emmaboda) Strömsholm (Virserum) Stensö ((Stenhestra) Högnalöv Fredriksström vilka Karl-Fredrik Gustafsson beskriver den industriella papperstillverkningens utveckling i landskapet. Men handpappersbruken saknades, trots att det är just Småland som varit deras förlovade land. Ofta ansvarade Småland för en dryg tredjedel av Sveriges totala pappersproduktion. Allt som allt lär det i Sverige ha funnits omkring 140 handpappersbruk av vilka 50 i Småland. I boken presenteras 44 av dem. Rent fysiskt är det inte mycket kvar Län Handpappersbruk 1600-talet 1700-talet 1800-talet 1900-talet Hanefors Kvarntorp (Nykvarn) 1600-talet 1700-talet 1800-talet 1900-talet Tabell över handpappersbruken i Småland (nuvarande länen) 1630-talet Ingår i boken. Esko Häkli av dessa bruk. Ofta ombyggdes de nästan genast efter att papperstillverkningen hade upphört. På några ställen har byggnaderna helt enkelt fått förfalla. I många fall kan man, med en viss möda, lokalisera stengrunden till de tidigare byggnaderna ifall de inte, som i Skeen, hamnat under vatten. Ofta kan författarna enbart hänvisa till en informationstavla som satts upp för att informera om det gamla brukets existens och historia. Men å andra sidan finns det också väl bevarade bruksmiljöer, såsom i Emsfors, som väl kunde visas som ett bruksmuseum, bara det skulle sättas i stånd. Det aktuella bandet har en lång historia, möjligtvis den längsta i hela denna imponerande serie. Materialinsamlingen inleddes redan på 1980-talet av Marie Nisser, senare professor vid Kungliga Tekniska Högskolan och den person som lär ha lanserat tanken bakom serien Papper och massa. Hon kunde dock inte själv slutföra arbetet men hennes material har nu samlats ihop och av allt att döma även kompletterats ordentligt samt bearbetats av två av hennes forna elever, Helene Sjunnesson och Anders Houltz. Texten om Ösjöfors har emellertid helt skrivits av Anders Houltz och texten om Lessebo av Helene Sjunnesson. Dessa två har också skrivit den inledande översikten Småland handpappersbrukens landskap. I samband med alla andra brukspresentationer förekommer också Nisser som en av författarna. Handpappersbruken i Småland är huvudsakligen ett och 1800-talsfenomen. Författarna presenterar Kårestad i s län som det tidigaste bruket, grundat på 1630-talet, men dateringen måste förses med ett frågetecken. Däremot är det uppenbart att Röttle söder om Gränna grundades 1646 av Per Brahe d.y. Det totala antalet pappersbruk fluktuerade såväl i Småland som i hela Sverige. T.ex. år 1750 fanns 30 pappersbruk inom det nuvarande Sverige, av vilka 9 var verksamma i Småland. År 1830 fanns i landet 90 pappersbruk, av dem 37 inom det nuvarande Småland. Under den senare hälften av 1800-talet började handpappersbruk läggas ned när trämassabaserad pappersindustri tog över. Enligt boken var handpappersepoken definitivt över år För närvarande finns det endast ett fungerande handpappersbruk i Sverige, Lessebo, som härleder sina anor från Källmaterialet, eller kanske närmast NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/

12 bristen på det, tycks ha vållat en hel del huvudbry för författarna. Förutom Riksarkivets pappershistoriska samling med sina excerpter ur olika myndigheters arkivalier verkar arkivkällorna annars vara fåtaliga. I praktiken existerar knappast några bruksarkiv. Inte heller litteraturen kompenserar denna brist, många bruk har knappast beskrivits tidigare. Lessebo och Ösjöfors är givetvis de mest uppenbara undantagen. Var skulle pappershistorikerna vara utan Sune Ambrosianis och Gustaf Clemenssons publikationer? Eftersom boken beskriver mer än 40 pappersbruk kan man inte förutsätta att den skulle erbjuda en enhetlig berättelse. Många bruksbeskrivningar är tämligen knappa presentationer av de mest väsentliga fakta, dvs. årtal, namn, produktionssiffror osv. I viss mån kan bandet närmast betraktas som ett uppslagsverk. Beskrivningen av de enskilda bruken följer dagens länsindelning inom landskapet, alltså: s län, län och s län. För den största produktionen (1831) svarade s län, följt av s län och s län. I s län dominerade skrivpapperet, i de två andra karduspapper och andra grövre papperssorter. Sedan följde skrivpapper och tryckpapper. Efterfrågan av skrivpapper var naturligtvis stor och gav större inkomster än de grövre sorterna. Bortsett från bruken som var grundade för att leverera papper till ett bestämt boktryckeri är tryckpapperets andel mindre. Tryckerierna var i hög grad beroende av importerat papper. Det var först den industriella pappersproduktionen som ändrade läget. Handpappersbruken, så länge som dylika fanns, specialiserade sig mer och mer på grövre sorter medan pappersmaskiner tog hand om skriv- och tryckpapperet. Som en inledande text ingår i boken Helene Sjunnessons med sakkunskap skrivna översikt över handpapperstillverkningens teknik. Mycket gärna skulle jag ha läst t.o.m. mera om handpappersteknikens tekniska utveckling mot slutet av handpapperseran. Även om själva framställningen av pappersarken fortfarande skedde manuellt var pappersbruken annars högt mekaniserade. Hur såg ett handpappersbruk mot slutet av 1800-talet ut? Vad döljer sig bakom namnen på de nya redskapen och hur användes de? Handpappersbruken var allt annat än stabila företag. Redan ägandeförhållandena kunde vara komplicerade. Oftast var det inte ägaren som bedrev verksamheten utan en pappersmakare som arrendator. Ett och samma bruk kunde dessutom ha två arrendatorer som växelvis skötte verksamheten med sin egen personal (t.ex. Fröåsa och Gustavsholm). Även i väl etablerade bruk kunde fluktuationen i produktionen vara stor, vilket kunde bero antingen på tillgången till råvaran lump eller till vatten. I många fall låg verksamheten långa tider på sparlåga. Dessutom härjade eldsvådor ofta. Hurudan var brukens ekonomi? Tittar man på produktionssiffrorna blir man lätt överraskad. Hur kunde man med en så liten produktionsvolym upprätthålla ett så stort hushåll, med en herrgård och allt? Svaret är givetvis enklare om arrendatorn enbart var ansvarig för pappersbruket. Men så var det inte alltid. Med andra ord: papperet måste ha varit en värdefull produkt! En annan fråga är yrkeskunskapen. Andelen av tyska och holländska pappersmästare var åtminstone i början stor. Det kändaste fallet var den holländska släkten Lemchen vars anfader 1636 anställdes vid Klippan. Efter det förekommer namnet på flera småländska orter, också i formen Lemke. De småländska bruken tycks alltså inte ha stött på problem med pappersmakarnas hemlighetsmakeri som ännu vid mitten av 1700-talet hindrade spridningen av kunskapen i papperstillverkningen. Rörligheten bland pappersmakare och t.o.m. arrendatorer och ägare var stor och man hittar samma namn vid olika bruk. Med hjälp av personregistret kan man i viss mån hålla reda på dem. Bandet är rikt illustrerat. Gamla historiska bilder kompletteras av nya. Anders Houltz har besökt många ställen och förevigat dagens situation. Flitigast har ändå varit Kjell Samuelsson, som även ansvarar för layouten i vår tidskrift. Framför allt har han fotograferat vattenmärkena. Lantmäterikartorna har antagligen reproducerats av lantmäterimyndigheter. Så synd att endast de förstorade detaljerna är läsbara, men tyvärr inte själva kartorna. Anders Houltz och Helene Sjunnesson har gjort ett stort och berömvärt arbete genom att sammanställa och redigera detta kanske sista band i den unika serien Papper och massa i de olika landskapen i Sverige. Även om boken inte tillhör kategorin easy reader kommer den att fungera som ett nyttigt, för att inte säga oersättligt uppslagsverk långt in i framtiden. Anders Houltz, Marie Nisser, Helene Sjunnesson, Papper och massa i Småland. Del 3. Handpappersbruken. Uddevalla s. (Skogsindustriernas historiska utskotts skriftserie.) Papirindustrins Tekniske Forening 100 år Jan-Erik Levlin I början av 1900-talet, dvs strax före första världskriget, hade utvecklingen inom massa- och pappersindustrins kommit så långt att industrins ingenjörskår i flera olika länder började känna ett behov av att bilda föreningar för att främja gemensamma tekniska intressen. Så skedde i Tyskland 1905, i Sverige 1908 och i Finland och Norge Det är intressant att notera att den finska föreningen grundades den 12 april 1914, dvs endast två veckor före den norska, vars födelsedag är den 25 april samma år. I USA och Canada grundades motsvarande föreningar följande år Med anledning av 100-årsjubileet har den norska föreningen sammanställt en historik med rubriken 100 år med PTF, där akronymen PTF står för Papirindustrins Tekniske Förening. Boken är baserad på bidrag från ett antal enskilda föreningsmedlemmar, vilka har redigerats av Reidar Heieren och Karl Jörgen Gurandsrud i samarbete med föreningens styrelse. Som sig bör inleds boken med en översikt över bakgrunden till föreningens grundade, dess målsättning och vilka som kunde upptas som medlemmar. Man ville utveckla ingenjörskårens kunskapsnivå bl. a. genom att motarbeta det hemlighetsmakeri som vid den tiden var förhärskande inom industrin. Föreningen skulle inte vara en fackförening. Beträffande medlemmarnas tekniska bakgrund var man från början inställd på att dessa inte nödvändigtvis behövde ha en universitets- eller högskole-examen utan mycket väl kunde ha en yrkeskunskap 12 NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/2016

13 Den första sulfatmassafabriken i Sverige baserad på en lång praktisk erfarenhet. Småningom kunde man även acceptera medlemmar från leverantörsindustrin. Fram till seklets slut hade medlemsantalet stigit till c. 850 av vilka 10 % kvinnor. Föreningens verksamhet under olika perioder beskrivs i stora drag. Den har varit aktiv på många områden. Redan 1923 startade man Teknikeruken, som blev föreningens viktigaste årliga möte, ofta med utländska deltagare. I ett tidigt skede grundades också ett antal fackgrupper, som samlades till möten med föredrag ett par gånger per år. Föreningen har också aktivt tjänat som en bas för de norska ingenjörernas deltagande i det internationella samarbetet inom branschen. På det nordiska planet deltog man i uppbyggandet av de nordiska pappersingenjörskongresserna, som startade 1936 i Stockholm. På grund av kriget hölls den första kongressen i Oslo dock först Från 1956 framåt övergick denna verksamhet till den europeiska organisationen EUCEPA, som organiserade stora kongresser av allmänt intresse inom branschen. Organisationen stod även för ett antal specialsymposier av vilka International Mechanical Pulping Conference IMPC blev det för de norska ingenjörerna viktigaste på grund av den mekaniska massans stora betydelse i Norge. Denna symposieserie arrangerades i samarbete med de nordiska och de nordamerikanska systerorganisationerna. Norge stod för värdskapet vart 12 år eftersom det nordiska ansvaret för detta alternerade mellan de nordiska länderna. Utbildning var en annan av de stora frågorna som PTF befattade sig med. Vid tiden för föreningens grundande pågick i Norge en livlig politisk diskussion om var en ny teknisk högskola borde placeras. Den hamnade småningom i Trondheim, vilket tydligen inte tillfredsställde alla parter. Så skrev tidningen Verdens Gang på första sidan i en stor rubrik: Trondheim har fått sin tekniska högskola när skall Norge få sin? Högskolan NTH kom att få en stor betydelse för utbildningen av ingenjörer för den norska massa- och pappersindustrin, en utbildning som man tidigare hade varit tvungen att söka utomlands, oftast i Tyskland. Internationellt kända professorsnamn vid NTH har varit Hans Giertz, Torbjörn Helle och Per Koch Christensen. Trots etableringen av NTH i Trondheim valde många norrmän att studera utomlands ända fram till 1950-talet. Välkända representanter för denna skara är Peder Kleppe och Tharald Frette. PTF bidrog också aktivt till grundandet av forskningsinstitutet PFI i stort sett enligt modell från motsvarande institut i Sverige och Finland. PFI:s födelsedag anses vara den 23 augusti 1923 då Dr Sigurd Samuelsen anställdes som den första personen i dess tjänst. Som naturligt är för en jubileumsskrift av detta slag ger boken också en gedigen översikt över de bidrag föreningens medlemmar gett till branschens teknologiska utveckling. Här ges ett antal exempel på förbättringar inom massatillverkningsprocesserna samt utvecklingsprojekt inom verkstadsindustrin, inklusive laboratorieapparater som forskningsinstitutet PFI utvecklat. Av dessa kan nämnas PFI-kvarnen som blivit mycket utbredd i massaprovningslaboratorier världen över. Likaså beskrivs norska insatser inom utvecklingen av papperskvaliteter. Inom detta område har den norska industrins största intressen varit trähaltiga tryckpapper. Boken avslutas med en översikt över den norska pappersindustrins utveckling under de gångna 100 åren. Under slutet av 1800-talet och fram till 1920 grundades ett stort antal små träsliperier längs kusten vid höga forsar, vilkas vattenkraft direkt drev slipstenarna. Detta begränsade starkt fabrikernas utvecklingsmöjligheter och de har alla gått sitt öde till mötes. I flera fall utvecklades de till sulfitmassafabriker utan avloppsrening, vilket givetvis inte var hållbart. Också ett antal små pappersbruk uppstod under första delen av 1900-talet; dessa är nu ett avslutat kapitel. På 1960-talet kom en ny investeringsvåg i gång. Precis som i Sverige och Finland kom nu också skogsägarna med i bilden och grundade ett eget stort tidningspappersbruk, Nordenfjelske Treförädling i Skogn, för att få bättre pris för sitt virke. Denna utveckling stötte givetvis på stort motstånd från den etablerade industrin, som ansåg att skogsägarna inte kunde ha den nödvändiga kompetensen för papperstillverkning och -marknadsföring. (I Finland undrade man i motsvarande läge över hur höhattarna skulle kunna klara av att driva pappersbruk!). Man lyckades dock och företaget blev senare grundplåten för Norske Skog, som numera är ett stort internationellt företag. Boken med sina 140 sidor ger en god överblick över den norska föreningens verksamhet och pappersindustrins utveckling i Norge under de gångna 100 åren. Den har en vacker och luftig layout med många fina färgbilder och är därmed också lättläst. Författarna och redaktörerna är att gratulera till resultatet av sina strävanden! 100 år med PTF. Pappersindustriens Tekniske Forening. Red. av Reidar Heieren og Karl Jørgen Gurandsrud. [Oslo] s., ill. Per Jerekeman I Bruno Lönnbergs intressanta artikel om Massaframställning i Norden i förra numret finns ett litet fel: det har aldrig funnits någon sulfatfabrik i. Grunden till detta missförstånd som är ganska spritt, bland annat på Wikipedia är att man på Munksjö myntade ordet kraftpapper för den produkt man lanserade 1883, men detta papper var inte baserat på sulfatmassa utan på sodamassa. Munksjö hade planer på att tillverka sulfatmassa, men man insåg att inte var en lämplig plats, istället byggde man en sulfatmassafabrik i Vaggeryd tre mil söder om som startade De första sodamassafabrikerna i Sverige startade i början av 1870-talet: Götafors, Bäckhammar, Delaryd och Värmbol. När så den tyske kemisten Carl F. Dahl uppfann sulfatmassametoden 1879 började många bruk att experimentera med tillsats av natriumsulfat, men det kunde ta lång tid innan man tillverkade ren sulfatmassa. Som exempel: i sitt Bidrag till cellulosaindustrins utvecklingshistoria skriver Daniel Ullgren om fabriken i Billingsfors: Användningen av sulfat hade äntligen 1890 kommit så långt att under året ca 144 ton förbrukats. Detta utgjorde ca 5 % av den vid ugnarna tillverkade sodans vikt. I mitten av 1880-talet hade dock flera bruk helt gått över till att tillverka sulfatmassa och kanske var Delaryd först med kontinuerlig tillverkning Kanske någon läsare kan bidra med mer fakta kring denna brännande fråga? NORDISK PAPPERSHISTORISK TIDSKRIFT 1/