Dagbok från en Skilda världar-grupp

Transkript

1 Mina föräldrar är skilda. Dagbok från en Skilda världar-grupp Mina föräldrar är skilda. Orden bildar utgångspunkt för de möten med barn som Barbro Andersson och Birgitta Grane beskriver i sin handbok med samma namn (ISBN BRIS 2006) och nu i denna dagbok från en Skilda världar-grupp. Det handlar om en gruppverksamhet för barn till skilda/separerade föräldrar, en verksamhet som med åren väckt allt större intresse. Föräldrar efterfrågar ett stöd för sina barn, och från professionellt håll ser allt fler denna möjlighet att erbjuda barnen ett eget forum där de kan prata om sin skilsmässa och dela sina tankar och känslor med andra barn. Barbro Andersson och Birgitta Grane är båda familjebehandlare inom socialtjänsten och har i många år arbetat med stöd till barn och deras familjer. Sedan 1999 är deras arbete främst inriktat på familjer där föräldrarna separerat. barbro andersson och birgitta grane

2 Barbro Andersson och Birgitta Grane Mina föräldrar är skilda. Dagbok från en Skilda världar-grupp

3 Den här dagboken är sammanställd efter bandinspelningar från tre olika barngrupper som samordnats till en enda grupp med sex barn i åldrarna åtta till elva år. Vad barnen berättar och säger är direkt återgivet, medan vi för att skydda deras identitet gjort en del ändringar vad gäller direkta personuppgifter: Deras kön och ålder är i vissa fall ändrade, och samtliga namn är utbytta i dagboken heter de nu Jesper, Markus, Alma, Edith, Moa och Lena. Det de säger är genomgående återgivet med kursiv stil. Birgitta Grane är den som berättar. Genom att publicera den här dagboken på detta sätt vill vi ge en inblick dels i gruppverksamheten som sådan, dels i barnens tanke- och känslovärld i samband med föräldrars skilsmässa. Det pedagogiska innehållet i gruppverksamhetens tio träffar finns utförligt beskrivet i handboken Mina föräldrar är skilda. (Andersson/Grane BRIS 2006). Vårt varmaste tack till Jesper, Markus, Alma, Edith, Moa och Lena som lånat ut sina röster och bilder samt till deras föräldrar som med sådant förtroende låtit dem delta! barbro andersson och birgitta grane Stockholm i februari 2006

4 Innehåll I. Hållplats Skilda världar...5 II. Förändringens väg...11 III. Känslornas hav...14 IV. Känslornas hav; forts V. Familjeträdgården...21 VI. Skilsmässodalen...25 VII. Skilsmässodalen; forts...33 VIII. Kraftkällan...37 IX. Möjligheternas strand...41 X. Framtidens port...45 Återträff...48

5 I. Hållplats Skilda världar There is only one first time Att börja en ny grupp är alltid lika spännande och roligt. Och lite nervöst. Ska barnen komma? Lyckades vi väcka intresse första gången när vi träffade barnen individuellt tillsammans med deras föräldrar? Medan jag står där och funderar, ringer det på dörren. Första barnet kommer och sedan droppar de in, en efter en. Barbro och jag hälsar varje barn välkommet och visar var de kan hänga kläderna. Vi byter några ord med föräldrarna och talar om för barnen att de kan börja med att göra en namnlapp och sätta den på sig. Klisterlappar och tuschpennor ligger på bordet. Arbetsbladen med självporträtten från det individuella samtalet med barnen sitter på väggen och alla går dit och tittar. Vi hör spridda kommentarer och några skratt: Är det där du? Vi går i samma skola. Barbro och jag småpratar lite med barnen om bilderna och sedan föreslår vi att alla ska ta plats, att vi ska börja. När alla satt sig ner blir det plötsligt tyst. Markus vrider sig lite på stolen, Moa kramar gosedjuret som hon har med sig. Det märks tydligt att de väntar att vi ska säga något. Välkomna hit till gruppen, säger jag och fortsätter: Så roligt att alla kunde komma. Det är ju några veckor sedan ni var här förra gången, så ni har kanske hunnit glömma bort vad vi heter och vad vi ska göra här. Barbro och jag ska först berätta lite om oss själva och sen gör vi en namnlek. Barbro berättar att hon bor ensam med en katt, att hon har en vuxen son och ett litet barnbarn och att hon mest jobbar med att hjälpa mammor och pappor som skilt sig att komma överens om hur barnen ska bo och annat viktigt. Hon säger att hon har barngrupper och att hon för många år sen jobbade på dagis. Eller det heter visst förskola nu? Barnen nickar. Hon berättar vidare att hon skilde sig när hennes pojke var tre år. Jag berättar också lite personligt om mig själv, att jag har två vuxna barn och att jag skilde mig när de var tonåringar. Mitt jobb är också att träffa mammor och pappor som vill ha hjälp för att lösa olika slags problem och att jag varit ledare för en mängd barngrupper. Både Barbro och jag säger också att vi träffat många barn som inte bor tillsammans med båda sina föräldrar. Genom att ha samma inledning varje gång skapas trygghet. I den här gruppen passar det med en namnlek. Vi låter dem säga sitt förnamn och lägga till namnet på ett djur. Jag räknar efteråt upp namnet på alla djur vi sagt och det blir lite skratt när jag undrar hur lejonet ska kunna samsas med katten. Sedan fortsätter jag: Alla ni som har kommit hit i dag har en mamma Hållplats skilda världar 5

6 och pappa som inte bor tillsammans. Och det är ni inte ensamma om. Det finns ungefär barn i Sverige som har skilda föräldrar. Det är ju en halv miljon, säger Barbro. Trodde ni att det var så många? Ingen svarar men några skakar på huvudet. Jag fortsätter: Vi vet att många barn kan känna sig ensamma och ledsna när föräldrarna har skilt sig och inte bor tillsammans längre och därför har vi sådana här grupper för att ni ska få träffa varandra. Det ni kommer att upptäcka är att ni har mycket gemensamt men också att det finns sådant som skiljer er åt. Det kan se olika ut hur ni bor en del av er bor lika mycket hos mamma och pappa, andra bor mest hos mamma, någon kanske inte träffar sin pappa så ofta. Det har också gått olika lång tid sedan era föräldrar skildes. Det kan vara ganska nyligen eller så långt tillbaka att ni inte minns det. Här i gruppen kan vi prata med varandra om hur det känns när föräldrarna skiljer sig, hur det är att ha två hem och om hur man kan göra för att ändra på sånt som man inte tycker är bra. Vi ska också rita och måla, leka och ha roligt tillsammans. Varje gång blir det en fikastund med juice, smörgås och kex. Idag när vi träffas första gången ska alla få berätta lite om sig själva, hitta på ett namn till gruppen och få mappar där ni kan samla det ni gör på våra träffar. Nu är det barnens tur att presentera sig: säga hur gamla de är, var de bor och med vem, vilken skola de går i, vad de tycker är roligt att göra och hur gamla de var när föräldrarna flyttade ifrån varandra. De berättar en i taget, och Barbro hjälper dem lite på traven genom att ibland ställa någon följdfråga. Efter det märks det att barnen behöver röra på sig, så jag föreslår leken Lika olika: Ibland kan vi känna oss väldigt lika andra människor och ibland känner man sig olik. Ofta vet vi inte alls om vi är lika varandra, vi bara gissar. Nu får vi se hur det är i den här gruppen. Om du känner igen dig i det jag säger ställer du dig upp, annars sitter du kvar. Jag börjar: Alla som gillar godis ställer sig upp. Alla som spelar något instrument ställer sig upp. Alla som önskar att föräldrarna ska bo ihop igen osv. Nu blir det fart i rummet. Vi uppmärksammar när det är lika eller olika, men mer som i förbigående, vi känner ju ännu inte varandra. Hållplats skilda världar

7 Nu är det dags att ta fram den första temabilden som hör till den här gruppträffen. Jag sätter upp den på väggen och berättar att jag brukar tänka att varje gång en ny grupp startar så är det som att börja en resa tillsammans. Idag börjar den på Hållplats skilda världar och nästa vecka fortsätter den med att vi kommer till ett nytt ställe. På varje plats kommer det att finnas en bild som visar var vi är någonstans. Ibland stannar vi kvar två veckor på samma ställe. Vill någon säga något om bilden? frågar Barbro. Eftersom det är första gången brukar vi inte räkna med att så många vågar säga något. Så är det nu också. Det är tyst en liten stund tills Edith säger: Det är som ett hus med en mammasida och en pappasida. Alma vänder sig lite bort och säger: Usch. Jag vill inte se på den där bilden, jag tycker det där svarta är läskigt. Jag blir lite ställd. Det är första gången det kommer en så kraftig reaktion på bilden och jag hittar inget bra svar. Barbro kommer till undsättning och undrar vad vi ska göra med bilden eftersom Alma inte vill se på den. Hon får svar från de andra barnen: Den är väl inte så farlig. Man behöver inte titta på den. Huset är trasigt men jag tycker ändå det är fint. Jag vill vara med i gruppen för att Det blir inte så mycket mer prat om temabilden så vi går över till arbetsbladet Jag vill vara med i gruppen för att Nu blir det alldeles tyst medan alla skriver. När de är klara ber vi dem vika ihop papperet och lägga det i Hemliga lådan. Barbro läser utan att ta upp lapparna från lådan och för att inte avslöja vem som skrivit tittar hon inte på något speciellt barn. Hållplats skilda världar 7 Jag vill vara med i gruppen för att jag tycker att det ska bli roligt. Jag vill vara med i gruppen för att det är skönt att få prata om när mamma och pappa skilde sig. Jag vill vara med i gruppen för att min mamma och pappa bråkar mycket. Jag vill vara med i gruppen för att det verkar jättekul och för det kanske är någon hjälp för oss barn. Jag tycker det är bra att man pratar om det så man slipper prata med föräldrarna! Det är bättre att prata med någon annan för mamma och pappa frågar FÖR mycket. Jag vill gärna börja här! Jag vet inte riktigt. Jag blir alltid lika gripen av hur insiktsfullt barnen uttrycker sig och hur mycket förhoppningar kring gruppen som finns i deras svar. Jag hoppas att vi tillsammans ska få det bra.

8 Det som sägs i gruppen stannar i gruppen Innan fikastunden pratar vi om vilka överenskommelser vi behöver ha i gruppen för att alla ska känna sig trygga och trivas. Barbro har i förväg skrivit några på blädderblocket: Det som sägs i gruppen stannar i gruppen. Vi pratar en i taget. Vi lyssnar på varandra. Vi är snälla mot varandra. Jag har rätt att stå över. Barbro förklarar: Första överenskommelsen, det som sägs i gruppen stannar i gruppen, betyder att vi inte pratar om vad andra barn berättar här, men ni får gärna berätta för mamma, pappa och syskon vad ni själva gör i gruppen. Kanske har ni också någon bra kompis som ni vill berätta för. Men vi ledare kan ibland behöva bryta mot just den överenskommelsen, till exempel om vi tror att ett barn far illa. Det kan vara när en förälder slår eller hotar en annan förälder eller om någon förälder eller annan vuxen gör ett barn illa, slår det eller gör något annat med kroppen som känns fel, obehagligt eller ont. Men ni ska veta en sak, vi går aldrig bakom ryggen på er. Vi pratar alltid först med den det gäller och berättar varför vi blivit oroliga och vad vi ska göra sen. Vi fortsätter med de andra överenskommelserna. Jag frågar: Vad betyder det att vara snäll? och får några svar: Att inte retas Man får inte slåss Man ska inte vara dum mot nån. Hållplats skilda världar 8 Vad tycker ni om överenskommelsen vi pratar en i taget? frågar Barbro. Alla tycker den är bra men med ett tillägg: utom när vi leker. Ja, så klokt, tänker jag. Innan vi lämnar överenskommelserna läser Barbro upp dem och frågar om vi kan enas om att det här ska gälla för vår grupp. Några nickar och några säger ja. Jag tolkar det som att vi är överens. I fortsättningen kommer vi att ha dem uppsatta på väggen, repetera dem och lägga till nya om det behövs. Även barnen kan komma med förslag som sedan får diskuteras tills vi är eniga. Går det inte att komma överens blir det vi ledare som fattar beslut. Att prata igenom det här tog tid men det är nödvändigt att göra det ordentligt om det ska vara meningsfullt. Men nu måste vi fika! Vi bjuder på juice, smörgås och kex. Barbro och jag håller igång samtalet för att göra det trivsamt vi ber dem berätta om sina intressen, idoler, någon aktuell film eller TV-program.

9 Vår grupp ska heta Stjärnan Den sista timmen ägnar vi åt att bestämma ett namn på gruppen och dela ut mappar. Barnen kommer med förslag som de får skriva på lappar och sedan vika ihop och lägga i hemliga lådan. När alla skrivit klart tar varje barn en lapp och läser upp vad det står. Barbro numrerar namnförslagen, skriver upp dem på blädderblocket och berättar hur röstningen ska gå till. Den blir spännande. Två förslag får lika många röster så det blir omröstning. Flest röster får namnet Stjärnan. Efteråt pratar vi om hur det känns att vinna och förlora och sedan får barnen välja varsin mapp. Vi förklarar att mappen är tänkt för deras teckningar och arbetsblad och att de får ta hem den när gruppen är slut. Den här gången har vi blåa och röda mappar, och för att mappen ska bli personlig skriver de sitt namn på den och ritar eller målar något. Vi har också klistermärken som de kan ta och frågan hur många? kommer upp. Vi enas om sex stycken var. Lena frågar om vi kan ha namnlappar på bordet så att man vet var man ska sitta nästa gång. Vi förklarar varför det inte går, att det finns andra som också använder rummet, men att det är vårt rum varje vecka samma tid. Barnen ser nöjda ut vid den tanken. Hållplats skilda världar Hoppets stege Den här första gruppträffen börjar närma sig slutet. Vi delar ut arbetsbladet Hoppets stege och ber barnen sprida ut sig lite i rummet så att de kan arbeta med uppgiften i lugn och ro. Barnen funderar och skriver, någon fyller i fem steg, någon bara två. De flesta delar med sig av sina önskningar, men Moa väljer att stillsamt lägga sin stege i mappen utan att visa. 9

10 Hållplats skilda världar 10 Innan vi slutar samlas vi för vår Lugna stund som vi kommer att ha i slutet av varje träff. Alla får säga något som hänt i dag som varit bra. Jag blir extra glad när flera barn säger att det varit att komma hit till gruppen. Både Barbro och jag säger också att det bästa som hänt idag är att gruppen började och att alla kunde komma. Nu är det bara avslutningsceremonin kvar innan vi ska skiljas åt. Hur ska vi göra för att säga hej då? frågar jag. Har ni någon idé? Först när jag berättar lite vad andra grupper gjort kommer barnen med förslag och med lite bistånd från Barbro och mig kommer vi fram till en hejaramsa. Vi ställer oss i ring, lägger händerna huller och buller, höjer och sänker armarna i takt medan vi läser ramsan: Vi är smartast vi är bäst, vi är dom som kämpar mest. Välkomna igen nästa vecka. Hej då! säger Barbro och jag och öppnar dörren till väntande föräldrar.

11 II. Förändringens väg Var förra gången tillräckligt bra? Kommer barnen tillbaka? En första signal på dörrklockan följs snart av flera. Alla kommer, några lite för tidigt. Namnlappar ritas och målas. Det är ganska tyst. Vi pratar lite med var och en innan vi börjar. Först hör vi oss för med barnen om det är något de tänkt på sedan förra gången eller något de vill fråga om. Ingen säger något men efter en stund räcker Jesper upp handen. Han vill veta hur många gånger vi ska träffas. Bra. Det ger oss tillfälle att repetera varför vi träffas, hur många gånger och vilka våra överenskommelser är. Barnen får läsa varsin överenskommelse. Temat i dag är Förändringens väg och när vi gör namnleken säger barnen vad de skulle vilja bli om de förtrollades till något annat för en enda dag. För att göra det lite magiskt håller Barbro ett trollspö ovanför huvudet på varje barn i tur och ordning och frågar: Om du skulle förtrollas under en enda dag och få bli något helt annat, vad skulle du vilja vara då? I stället för barn blir det katt, hund, rockstjärna Moa viskar i mitt öra att hon vill förvandlas till prinsessa men vågar inte säga det högt för hon tror någon kan tycka det är larvigt. Så hon vill att jag säger det. Vilket jag gör. Ingen skrattar. På väggen sitter dagens bild och när jag frågar vad den föreställer får jag lite spridda svar: Jag ser en väg. Det är så här att mamma bor på ena sidan och pappa på den andra. Ja, jag tänker att pappa bor. nej, det var inget. Förändringens väg 11

12 Det är inte så lätt att fantisera och prata fritt om något så här i början när man inte känner varandra så väl, så Barbro sätter på musik, tar fram kalejdoskop och säger till barnen: När jag tänker på förändring, tänker jag att det mesta runtomkring oss och också vi själva förändras hela tiden. Ibland sker en förändring snabbt och oväntat, ibland går det långsamt. Ibland kan vi se den, som i de här kalejdoskopen som ni nu ska få titta i. De är alla olika så efter en stund kan vi byta med varandra. Barnen kommenterar livligt: Va häftigt, jag tyckte den här var fin. Titta va fint, jag ser fiskar. Jag tycker den här var coolast. Den här är så vacker, jag ser stjärnor. När alla sett klart och fått berätta vad de såg frågar jag: Vad betyder ordet förändring? En förändring är när nåt annat händer, att nånting blir ett annat. Förändring är ungefär som en blomma, då är den först en liten knopp, sen slår den ut, då blir den ju en blomma och då har den förändrats. Efter fortsatt prat om olika slags förändringar i naturen, hos oss människor, bra och dåliga förändringar frågar jag: Vad kan förändring betyda för barn som har föräldrar som skiljer sig och flyttar ifrån varandra? Först blir det lite tyst, sedan är det ett par barn som räcker upp händerna: Det förändras så man måste bo på två olika ställen. Man kan få låtsasföräldrar. Dom bråkar inte längre. Förändringens väg 12 Bara med några meningar har barnen berört saker som är väsentliga för dem. Boendet, nya vuxna att lära känna, bråk. Utan att gå så djupt i ämnet eftersom det bara är andra gången vi ses, pratar vi en stund om förändringar som hör ihop med skilsmässa, svåra, lätta, små, stora, och sådana man måste stå ut med fast man inte vill. Skilsmässa är nog bland det svåraste barn kan vara med om, säger Barbro, men det kan kännas lättare så småningom. Barnen har suttit stilla rätt länge nu så jag föreslår att vi ska göra en lek och barnen studsar genast upp från sina stolar. Men eftersom vi ska leka tidningsleken får alla sätta sig igen. Den är bra så här i början på en grupp, vi får öva oss på att komma ihåg allas namn. Det blir många skratt när Jesper som kan leken står i mitten och försöker hinna nudda den vars namn ropas upp. På fikastunden får alla berätta några saker som hänt i veckan och vi säger att vi kan kalla det roliga Höjdpunkt och det tråkiga Bottennapp. Edith börjar direkt och säger att veckans bottennapp var när hon och kompisen i skolan blev osams. Höjdpunkten var att de blev sams igen. Lena säger att bottennappet var att hon blev utanför på rasten och höjdpunkten var att komma till gruppen. Jesper berättar han varit på bio med pappa, Alma att

13 hon ska få en katt. Markus berättar att de förlorade fotbollsmatchen. Moa säger inget spontant men när Barbro frågar säger hon att hon fått alla rätt på matteprovet. Min förändringsväg Förändringens väg 13 Efter fikat fortsätter vi på temat förändring men nu får barnen tänka på sig själva och vilka förändringar de varit med om i sina liv. På stora papper får de rita och måla Min förändringsväg. Alla ger sig i kast med uppgiften utom Lena som inte vill göra något alls. När hon får veta att hon inte måste göra sin väg utan kan välja att rita eller måla vad som helst verkar hon nöjd. Hon målar svenska flaggan och mot slutet när alla berättar om sina bilder säger hon: Det ljusa är mamma för hon bråkar mindre och det mörka är pappa. Fast dom bråkar inte så mycket nu, dom bara tjafsar. Lena överraskar mig. Hon ville inte måla sin väg men gör ändå en bild som när hon berättar om den visar sig vara relaterad till hennes familjesituation. Tiden har gått fort, nu är vi framme vid Lugna stunden. Vi avslutar med Viskleken. Sedan sammanfattar jag lite av det vi gjort och vi tackar barnen för att de delat med sig av förändringarna de varit med om. Avslutar med vår hejaramsa, och barnen tar i lite mer den här gången.

14 III. Känslornas hav Det har redan skett en förändring i gruppen. Barnen pratar inte bara med Barbro och mig när de kommer utan också med varandra. Och de är ivriga på att se vilken bild som finns på väggen. I dag hinner vi knappt hälsa välkommen förrän Edith sätter igång med att associera: Det ljusa på bilden är de glada känslorna och det mörka är dåliga känslor och längst där borta vid horisonten Där är alla minnena. Känslornas hav 14 Ja, så kan det vara, säger Barbro, men innan vi pratar mera om bilden tänkte vi göra namnleken. I dag föreslår jag att vi säger vårt namn och lägger till en känsla. Markus står över, de andra väljer hungrig, glad, lycklig, trött. Moa är sjuk och kunde inte komma. Vi enas om att vi ska skriva en hälsning som vi kan skicka till henne. När vi sedan ska fortsätta prata om bilden ger den inte upphov till så mycket mera prat, vilket förvånar mig. Kanske skulle vi ha väntat med namnleken och fortsatt med bilden då när Edith började prata om den? Nu är intresset för den borta, så vi väljer att gå vidare: Minns ni förra veckan, då pratade vi om förändring. Med alla förändringar följer också olika slags känslor, till exempel när man börjar en ny klass, fyller år, när en kompis blir sjuk eller mamma och pappa flyttar ifrån varandra. För att lära oss att upptäcka mer om våra känslor ska vi nu ge oss ut på Känslornas hav. Där ska vi leta upp alla känslor vi känner till och sen kan vi också försöka komma fram till några nya. Vad finns det för olika känslor?

15 Förslagen är många, och Barbro skriver på blädderblocket upp alla känslor som barnen nämner. Sedan ringar hon in glad, ledsen, arg och rädd och säger att de brukar kallas för grundkänslor. Det beror på att de här känslorna finns hos alla människor i alla länder och kulturer, och alla uttrycker dem på ungefär samma sätt. För att göra barnen uppmärksamma på att det finns känslor som är nära besläktade, har vi i förväg gjort i ordning lappar där vi skrivit namn på olika känslor och tillstånd. Barnen tar lappar och gissar var känslan hör mest hemma: under orden glad, ledsen, arg eller rädd. Ordet längta blir det diskussion om. Det hör ihop med glad, säger Alma. Nej, jag tror det hör ihop med ledsen, säger Jesper. Efter lite småprat om hur det är att längta enas vi om att det kan passa mittemellan. Brukar ni ha en känsla i taget eller kan man ha flera samtidigt? frågar Barbro. Jag kan vara både glad och ledsen samtidigt. Förut, när mamma och pappa bråkade, då blev jag både arg och ledsen. Vad gör ni när ni blir arga? Barbro går vidare: Och ibland vet man inte riktigt vad man känner. Vad gör man egentligen när man känner olika slags känslor i kroppen? Vad gör ni när ni blir arga till exempel? Kan ni göra vad som helst då? Nej, om man blir arg när man är ute, då kan man inte bara gå och slå sönder en glasruta. Om man är arg är det bättre man sätter sej och ritar. Jag brukar slåss när jag blir arg? Vem slåss du med? Mamma och pappa. Så du slåss med mamma och pappa när du blir arg. Vad skulle du kunna göra i stället? Alltså, när jag håller på att slå dom så tänker jag, nej, man får inte slåss, och då går jag in på mitt rum och slänger igen dörren. Känslornas hav 15 Barnen verkar ivriga att få prata om arga känslor så vi fortsätter en stund till. Hur är det med arga känslor, får ni visa att ni är arga? Ja, jag får visa dom, fast mamma smäller igen dörren för jag skriker så högt. Så du skriker när du är arg? Ja, jag skriker så jag får ont i halsen. Jag brukar säga några fula ord för mej själv. Ja det brukar jag också göra. Jag säger nåt jättedumt om den jag är arg på utan att dom hör. Vad brukar du säga då? Jag kan säga ditt pucko eller nåt sånt. Jag brukar bita i mammas kuddar och då får jag känslor som att jag vill slå sönder mammas vas eller nåt. Det skulle vara skönt att bara slänga sönder nåt.

16 Tänk om vi inte visade några känslor Efter en lång stunds prat om hur man kan ta hand om sina arga känslor, kommer vi in på hur det skulle vara om vi inte visade några känslor alls. Barbro säger: Nu ska jag ställa en svår fråga till er. Tänk noga efter. Om vi människor inte visade en enda känsla, hur skulle det bli då? Vad tror ni? Det skulle bli huller om buller. Berätta mer hur du tänker om huller och buller? Ja, om jag var ledsen kunde nån tro att jag var glad. Hm, så då skulle man få gissa innan man visste. Ja. Här flikar Jesper in: Man skulle inte förstå vad vi vill eller känner. Nej, just det, ingen annan skulle förstå vad du känner, vill eller behöver. Så därför är det bra att vi kan visa våra känslor och tala om för någon vad vi känner. Barnen blir engagerade och kommer med fler synpunkter: Man blir som en zoombie. Min kompis är nästan sån, fast hon visar bara glada känslor, hon visar inte när hon är ledsen. Vad tror du det beror på? Vet inte. Kan man vara rädd för att visa sina känslor för andra? Ja, man tror kanske nån ska skratta. Ja, så kan det kanske vara. Man litar inte på att någon ska förstå. Känslornas hav 16 Samtalet om känslor har blivit långt, och nu märks det på barnen att vi behöver bryta med en aktivitet eller lek. Vi tar Känslolinjen som är en övning barn brukar gilla. Alla hjälps åt att tejpa snöret på golvet, och strax springer barnen fram och tillbaka mellan aldrig och alltid allt efter som jag frågar: Hur ofta är du glad? Har du någon att söka tröst hos när du är ledsen? osv. Barbro deltar också. Sedan ber vi barnen att måla en bild som föreställer en känsla. Att se dem hålla på är alltid lika fantastiskt. Färgerna flödar, och alla tycks ta uppgiften på stort allvar. Någon undrar om de får måla flera känslor och självklart går det lika bra. För att få gott om plats delar vi gruppen så att barnen får sitta vid två olika bord. Barbro och jag sitter vid varsitt bord och småpratar med dem medan de målar. Vid mitt bord kommer vi in på frågan om det kan finnas rätt och fel känslor: Ja, för mej kan det det. När jag är ledsen, då tycker jag det är fel känsla. Vem bestämmer att du inte får vara ledsen? Jag får vara det, men jag vill inte vara ledsen. Ibland tolkar man det barnet säger utifrån egna, förutfattade meningar. Här tar jag för givet att det är någon som bestämt att Alma inte får vara ledsen. Förklaringen hon ger mig är en helt annan, hon får vara ledsen, men vill inte vara det.

17 Vad gör ni när ni är ledsna? Av någon anledning tappar jag det vi pratade om, rätt och fel känslor, och går istället vidare med att fråga barnen vad de gör när de är ledsna. Gråter. Kan du gråta var som helst? Nej, inte hemma hos pappa. Inte hos pappa? Jo, ibland, fast inte så mycket. De är lättare att gråta hos mamma. Vad tror du det beror på? Hon känner mej bättre. Kan de vara så att det är lättare att visa sina känslor för någon man känner bra? Ja. Ja, så är det för mej också. Det ena ger det andra och vi fortsätter nu att prata om tröst. Hur får man tröst när man är riktigt ledsen? Barnen är fulla av förslag: prata med pappa, se en film med mamma, få en kram och i särklass bäst tycks vara att få en kram av mamma. Men ibland kanske ingen finns till hands som kan trösta, säger jag. Hur gör man då? Kan man trösta sej själv? Ja, man kan trösta sej själv. Jag går in och sätter mej vid datorn för då kommer jag in i en annan värld. Jag brukar titta på film ibland och då glömmer jag att jag är ledsen. Jag brukar se på TV, speciellt om ingen annan är hemma. Jag tänker på något roligt. Känslornas hav 17 Under tiden som vi pratat har barnen målat klart sina bilder. Vi tittar gemensamt på dem. Den som målat får berätta och de andra barnen får ställa frågor. Barbro och jag försöker inte tolka bilderna utan visar bara vårt intresse för varje bild genom att säga något till barnet som målat den om vad vi tycker att den uttrycker. Vilka kraftiga, starka färger du använt. Jag ser verkligen känslan som du pratade om.

18 Till sist samlas vi i soffan och Barbro läser en bok om känslor: Själens fågel av Michal Snunit och Na`ama Golomb. Känslornas hav 18

19 IV. Känslornas hav; forts. När alla barnen kommit och vi ska börja verkar Jesper bli besviken. Han har glömt att vi berättade förra gången att det inte skulle vara någon ny bild idag. Barbro säger att det kanske var hennes fel, att hon glömde att säga det till honom. Jesper blir strax på gott humör när vi tar fram Björnkorten. Vi har lagt ut alla björnbilderna på bordet, och barnen får välja den björn som bäst visar hur de känner sig just nu. Det tar lite tid men snart har alla hittat en björn utom Markus. Får man välja två? frågar han och det går förstås bra. Han väljer två kort, två känslor: en orolig björn för att han ska sova över hos pappa vilket han inte vill, en glad björn för att han fyller år i morgon. Alma och Lena har valt glada björnar, Jesper en sprallig, Moa en som känner sig ensam och Edith en som är sur. Alla som vill får berätta mera om sin björn, och Barbro och jag kommer också med några frågor: Vad behöver den sura björnen för att känna sig glad igen? Och vad kan en björn göra som känner sig ensam? Vad kan lugna en björn som är orolig? Det blir bra samtal. Barnen delar generöst med sig av sina tankar och tipsar varandra om vad man kan göra. Jag uppfattar det som att det är lättare för dem att prata nu när det gäller björnar och inte dem själva. Sedan blir det lite gungigt ute på känslornas hav. Det märks att barnen har börjat lära känna varandra och oss ledare och att de är hemmastadda i lokalen. Jag har svårt att fånga deras uppmärksamhet kring samtalet om synliga och osynliga känslor och om hur det blir när vi inte vill eller vågar visa våra känslor. När de får veta att den första övningen är att rita en ansiktsmask, stönar både Lena, Markus och Edith och vill hellre leka. Vi löser det genom att de får gå ut i korridoren och springa fem gånger upp och ner, medan Barbro tar tid på varje barn. De tävlar mot sig själva. Jag sätter mig vid bordet tillsammans med Alma, Jesper och Moa som gärna vill göra övningen. Efter springtävlingen kommer de andra barnen och vill också rita masker. Direkt efter det måste vi ta fikastunden för barnen är hungriga. Barbro tar initiativ till en Följa John-lek på vägen till fikarummet. Det blir roligt och barnen uppskattar det. Strax innan vi ska gå tillbaka till vårt rum försöker några av barnen knycka sockerbitar från en skål på bänken, det märks att de vill busa lite. På vägen tillbaka springer Edith och Markus och Känslornas hav; forts. 19

20 gömmer sig i andra rum, det tar tid att leta upp dem och så får vi prata en stund om det. Hur var det? Hur känns det i kroppen? Alla blir lugna så småningom och i över tjugu minuter pratar vi nu om känslor. Minns barnen hur de fick veta att mamma och pappa skulle flytta ifrån varandra? Kommer de ihåg hur det kändes? Vad var dåligt? Bra? Jag minns inte, jag var bara ett år. Det var bra på sätt och vis för dom bråkade jättemycket. Dom har aldrig skilt sej, för dom har aldrig bott ihop! Vi tar fram det stora omslagspapperet och tejpar stora bitar på golvet och fortsätter med övningen Känslor i kroppen. Barnen jobbar två och två med att rita av varandra. Vi pratar med dem om att de ska rita försiktigt runt kroppen så att det inte känns för killigt eller obehagligt. Strax är kropparna klara, och nu ber vi barnen rita och måla känslor på sitt eget kroppspapper. I första hand grundkänslorna arg, ledsen, glad och rädd. Var brukar de kännas? Vilken färg och form kan de ha? Och hur stor plats tar de i kroppen? Finns det andra känslor barnen vill ha med? Det märks att barnen tycker om den här övningen. De ritar och målar livfullt och fantasirikt in olika färger och former. Jesper tycker att känslan förvånad sitter i händerna. Alma blandar flera färger när hon ska måla allt det oroliga hon har i magen. Markus målar kraftigt med svart färg i fötterna och händerna och säger att det är argkänslan som sitter där. Jag frågar vad han brukar göra då och får svaret: Jag vill sparka och slåss men det får jag inte. Känslornas hav; forts. 20 Lena vill först rita skelettet för att sedan rita dit rött för glad och brunt för ledsen. De finns samtidigt på samma ställe, berättar hon sedan när vi går runt och tittar och beundrar. Efter avslutningsramsan blir Edith arg på Barbro. Edith vill ta hem sin kropp och Barbro säger nej med hänvisning till att vi ska titta på kropparna igen en annan gång. Hon accepterar förklaringen, men verkar lite sur när hon går.