GÖTEBORGS UNIVERSITET Lingvistik P Lindblad M Eriksson

Transkript

1 GÖTEBORGS UNIVERSITET Lingvistik P Lindblad M Eriksson RÄTTELSER OCH VIKTIGARE KOMMENTARER TILL MCALLISTER, TALKOMMUNIKATION (1998) Nedan anges främst faktafel och ologiska egenheter samt sådana oklarheter som enligt vår bedömning omöjliggör eller försvårar tillgodogörandet av textens innehåll. Däremot har vi i regel inte tagit upp stilistiska eller andra avvikelser som inte stör begripligheten. sid 11 rad 11-16: OBS att en del av grammatiken som inte behandlas här är formläran, vilken innehåller regler för hur man kombinerar morfem - minimala betydelseenheter - till ord som består av flera morfem. Syntaxen behandlar hur ord kombineras med varandra. sid 11 rad 19 STÅR: hur tankarna skall uttalas, BÖR VARA: hur morfemen och morfemföljderna skall uttalas sid 11 rad 22f.: OBS att fonetiken knappast kan sägas vara en del av fonologin, som det påstås här, eftersom fonetiken också behandlar mycket som inte alls har fonologisk relevans, t.ex. talrubbningar, könsskillnader i rösten m.m. sid 11 rad 2 nedifrån STÅR: språkligt meddelande, BÖR STÅ: signal som uttrycker ett språkligt meddelande OBS att själva meddelandet inte har formen av en konkret fonetisk signal, men meddelandet representeras av en signal. Denna väsentliga distinktion görs inte på diverse ställen. sid 11 rad 1 nedifrån STÅR: detta meddelande, BÖR STÅ: denna signal sid 12 rad 6 samt rad 9 STÅR: det språkliga meddelandet, BÖR STÅ: talsignalen sid 12 figurtexten STÅR: ett språkligt meddelande, BÖR STÅ: talsignalen sid 13 rad 16-18: OBS att här ställs frågan om nyttan med lingvistik- och fonetikstudier, men den besvaras inte. Försök besvara den! sid 16 rad 1 STÅR: Talaren genom tiderna, SKALL VARA: Beskrivning av talproduktionen genom tiderna sid 16 rad 8: OBS att stamningsexemplet inte är lyckat som vittnesbörd om att egyptierna i viss mån förstod hur talorganen fungerar. sid 16 rad 16: OBS att skrivningen om att förknippandet av rösten med anden är en "urgermansk" uppfattning, som eventuellt härstammar från Indien är ostringent. Motiveringen för slutsatsen går inte att följa. Hoppa över detta. sid 18 rad 3: OBS att respiration, fonation och artikulation inte förklaras här. Respiration är detsamma som andning. Fonation är bildandet av tonande ljud, genom att stämbanden vibrerar. Artikulation är bildandet av hinder och resonansrum i svalg och munhåla, så att många språkljud uppstår såsom råmaterial och alla ljud utformas genom resonans.

2 sid 21 rad 3: hjärnbarken (cortex) = den yttersta delen av hjärnan, formad som vindlingar. sid 21 rad 21: OBS att Saussure dog På grundval av bl a föreläsningsanteckningar gav två elever till honom år 1916 ut Cours de linguistique générale, där S:s idéer presenterades. sid 21 rad 29: kortikal = som har med hjärnbarken (cortex) att göra sid 21 rad 36 STÅR: Meddelandet, BÖR VARA: Signalen som förmedlar meddelandet sid 24 rad 16 STÅR: (axoner) SKALL VARA: (axon) sid 28 rad 11: OBS att påståendet att de passiva krafterna räcker för nästan all utandning vid talproduktion är felaktigt. Vid viloandning är det visserligen så, men vid tal är muskler aktiva under hela utandningsfasen. Detta framgår av figur 3.8. sid 28 rad 19 STÅR: innanför som SKALL VARA: innanför de som sid 29 rad 3: fonation = bildning av tonande språkljud (genom att stämläpparna vibrerar och hackar sönder luftströmmen från lungorna) sid 30 rad 12: OBS att det subglottala trycket inte behöver vara helt jämnt för att fonation skall åstadkommas, men däremot för att röststyrkan skall vara konstant sid 30 rad 18 STÅR: (diafragman, yttre interkostala musklerna SKALL VARA: (yttre interkostala musklerna) OBS i figur 3.8 att diafragman visserligen är aktiv under inandningen, men passiv när yttrandet väl börjar. sid 32 rad 2 och 8-10: OBS att tungbenet inte utgör en del av struphuvudet. sid 36 rad 8 och 17: OBS att vardera stämläppen består närmast röstspringan av en slemhinna och innanför denna av vokalismuskeln. Nära stämläppskanten är slemhinnan en dryg mm tjock. Den större delen av denna förtjockning av slemhinnan utgörs av vokalligamentet. Vid fonationen svänger främst slemhinnan, medan vokalismuskeln rör sig i mindre grad. sid 38 rad 20: OBS att stämläppsspänningen främst regleras av cricothyroid-m (CT). Denna muskel går mellan ringbroskets båge och nederdelen av sköldbroskets framsida. CT-muskeln utför rörelsen som visas i figur När stämläpparna genom CT-musklens arbete förlängs, spänns de och svängningshastigheten ökar. CT samspelar med vokalismuskeln, vars inverkan på fonationsfrekvensen är mer komplex. sid 39 rad 3: OBS att röststyrkan mycket riktigt påveras av subglottala trycket, men betoning beror främst på andra faktorer, jfr sid 38 rad 6 och sid 50. sid 39 rad 22: kavitet = hålighet sid 40 rad 1: velofaryngala porten är passagen mellan mjuka gommens baksida och bakre svalgväggen sid 40 rad 3: OBS att svalgets form kan varieras i hög grad. De hopsnörpningsmuskler (konstriktor-m) som går nästan runt om svalget kan föra fram bakre

3 väggen och närma höger och vänster svalgvägg mot varandra. Dessutom kan tungan föras bakåt. I [ ] som i tak är svalget mycket trångt. Man kan bilda ännu trängre svalgpass, så att frikativor och klusiler produceras här. Faryngala frikativor finns i bl a arabiska. sid 42 rad 13 STÅR: som ger tungkroppen dess form. SKALL VARA: som bidrar till att ge tungkroppen dess form OBS att även yttre tungmuskler bidrar till formen sid 43 figur Figuren visar inte alla tungans inre muskler. Det tillkommer dels tvärsgående (transversella) och dels vertikala inre tungmuskler. sid 48 rad 18: OBS att det är mycket diskuterat om fonemen är verkliga i psykologisk mening, och att detta t.ex. inte alls ansågs av fonemteorins grundare (Trubetzkoy), som betraktade fonemen som analytikerns abstraktion. sid 51 rad 21: koartikulation = samartikulation, alltså det förhållandet att talaren normalt samtidigt producerar mer än ett ljud; s i sol är t ex läpprundat, eftersom man koartikulatoriskt föregriper den rundade vokalens läppinställning. sid 51 rad 9 nedifrån STÅR: diafragman och ev de interkostala musklerna engagerade, SKALL VARA: diafragma och de inre interkostala musklerna engagerade sid 51 rad 5 nedifrån: OBS att larynx måste förbereda sig innan utandningsfasen påbörjats. sid 53 Tabell 4.1: Denna tabell är ofullständig på en del viktiga punkter. I m- kolumnen skall vid utandning även stå: utandningsmuskler; vid inställning för ökad tonhöjd och styrka även: vokalismuskeln. Observera därvid också att i synnerhet talstyrkan styrs främst av andningsapparatens muskler. sid 56 rad 6: OBS att fonationen i glottis (röstspringan) åstadkommer en mängd luft- och ljudpulser. Varje sådan puls kallas en glottispuls. DEL II sid 65 figurtexten, rad 1 STÅR: en förtätning, BÖR VARA: förtätningar och förtunningar sid 66 rad 3-4: OBS STAVNINGEN: Måttbeteckningen stavas med ett enda l-tecken fastän namnet Bell stavas med två l. sid 66 rad 3 nedifrån: OBS att en ljudvågs intensitet (oftast mätt i Watt/cm 2 ) på ett visst ställe i rummet där vågen går fram, är den energimängd som per sekund passerar en viss yta, vinkelrät mot vågens utbredningsriktning. sid 66 sista raden och överst på nästa sida: OBS att p sägs symbolisera trycket; men det är den maximala tryckavvikelsen från genomsnittet som menas. Det är nämligen detta (amplituden) som är det intressanta.

4 sid 66, figuren: OBS att nollinjen är den vågräta linjen symmetriskt genom kurvan. sid 68 rad 24: Här förutsätter författaren orealistiskt att läsaren är förtrogen med exponent-, bas- och logaritmbegreppen. Resonemanget fr o m sid 68 rad 24 t o m sid 69 rad 20 är umbärligt. sid 71, figuren: OBS att kurvan inte representerar en sinusvåg, eftersom den inte har samma enkla utseende som vågen i figur 6.5. Vågtopparna är bredare än vågdalarna. Detta är inget fel, men det kan vara bra att påpeka. När man ritar diagram, skall man alltid ange vad resp. axel anger, här tid utmed x-axeln och tryck utmed y-axeln. Detta har författaren glömt. sid 72 rad 10-27: OBS att framställningen inte är klar. En av de viktiga poängerna här är att språkljud inte är enkla toner (sinustoner), utan alltid sammansatta av många sinustoner. Vidare är dessa sammansatta språkljud periodiska eller operiodiska. De enbart periodiska språkljuden är sådana tonande ljud som bildas med ljudkälla enbart i form av fonation i glottis. Hit hör vokaler och diverse konsonanter, som t ex m, n och l. De enbart operiodiska språkjuden har brus- eller pulsljudkälla. Hit hör t ex s, f och p, t. k. Vissa ljud har både periodiska och operiodiska inslag, som engelskans [z ] och ibland svenskans [v j]. sid 73 rad 9 och på flera följande ställen: OBS att författarens bruk av termerna spektrogram och spektrum avviker från det gängse bruket. Med ett spektrum menar man således normalt ett akustiskt diagram som enbart relaterar frekvensen och amplituden (trycket) till varandra, vanligen med en frekvensoch en amplitudaxel som i figur 6.7 m fl. Med ett spektrogram menar man däremot ett diagram som relaterar frekvensen och amplituden till tidsförloppet, vanligen med en tids- och en frekvensaxel medan amplituden visas med grad av svärtning som i figur OBS vidare att även ett amplitud-tid-diagram (som i figur 6.8) är en representation av ljudvågen - den mest direkta. Även spektra och spektrogram representerar ljudvågen visuellt, men är mer abstraherade från den direkta ljudvågens verklighet. sid 73 rad 14: OBS att även digitala apparater är elektroniska sid 73 rad 17 och 21 samt figurtext rad 1 STÅR: spektrogram, SKALL VARA: spektrum OBS också att vågrät axel visar frekvens och lodrät axel amplitud (tryck) sid 74 sista raden och översta raden på nästa sida STÅR: momentanamplituderna (alla vågors amplituder vid en viss tidpunkt) BÄTTRE VORE: momentantrycken(de värden för trycket som alla sinustonerna visar vid en viss tidpunkt) OBS att det är trycket som varierar med tiden, amplituden är egentligen (som framgår av s. 66) tryckets maximala avvikelse från sitt genomsnittsvärde i en sinusvåg. Denna oprecisa terminologi förekommer tyvärr hos fler fonetiker. Ordet momentanamplituderna finns också, lika olämpligt, i bildtexten till figur 6.8. sid 75 rad 5 och 11 samt sid 76 rad 1 och figurtexten rad 1 STÅR: spektrogram, SKALL VARA: spektrum sid 75 rad 8 och sid 76 rad 3 STÅR: spektrogrammet, SKALL VARA: spektrumet

5 sid 75 rad 14-16: OBS att vad som avses är att alla de högre deltonernas frekvenser är hela multipler av grundtonsfrekvensen (dvs den lägsta deltonens frekvens), dvs att man får deras värden genom att multiplicera grundtonsfrekvensen med (enbart) hela tal - som 2, 3, 4, 5 osv. Om grundtonsfrekvensen är 150 Hz, är således nästa delstons frekvens 300 Hz, den följande deltonens värde 450 Hz, osv. sid 76 rad 10f: OBS att dessa beteckningar för deltoner används sällan. Däremot används symbolen f o (eller oftare F o ) för grundtonens frekvens (grundtonsfrekvensen). Obs att grundtonsfrekvensen är en av flera egenskaper hos grundtonen. En annan egenskap är dess amplitud. sid 76 figurtexten rad 2 STÅR: i praktiken avtar deltonernas styrka, BÖR VARA: deltonernas styrka avtar sid 77 rad 5 STÅR: AT-diagram (amplitud-tiddiagram). Denna benämning bygger på samma villfarelse om vad amplituden är som termen momentanamplitud gör. sid 77 rad 12 STÅR: som täcker en del av frekvensområdet. BÖR VARA: där amplituden varierar med frekvensen. OBS att vitt brus alltså har lika stark energi vid varje frekvens. Dess spektrumkontur är därför vågrät. Färgat brus däremot är alla andra slags brus, som alltså har starkare energi vid vissa frekvenser än andra. Dess spektrum kan i och för sig täcka hela frekvensområdet, men då inte med en vågrät kontur. sid 77 figurerna: OBS att om man är konsekvent så skriver man även för de två spektrumen ut Tryck på den vertikala axeln och Frekvens på den horisontella. Då har man gjort analogt med i AT-diagrammet. Dessutom kan man skriva ut sorterna generellt, vilket redan gjorts i de två spektrumen: db och Hz. I så fall bör man också skriva ut db och sek på axlarna i AT-diagrammet. sid 78 rad 2: OBS att termen ljudkälla av förf och de flesta andra används i två olika bemärkelser, nämligen dels (1) ställe där ljudvågor uppstår och dels (2) det ljudråmaterial som uppstår vid detta ställe, och som sen undergår resonans. För betydelse (2) kan man hellre använda termen råmaterial, vilket förf gör på sid 77, de sista raderna. Men här på sid 78 rad 2 och på flera andra ställen använder han termen ljudkälla (källa) i denna bemärkelse. sid 78 rad 28 STÅR: rörets egenfrekvens, SKALL VARA: rörets egenfrekvenser. OBS att mot varje sådan egenfrekvens svarar en formant, och i språkljud har vi inte bara en formant utan flera sid 78 rad 29: OBS att poängerna här är: Resonansfrekvenserna för ett rör med jämntjock genomskärningsyta beror (bara) på rörets längd och ligger på jämna avstånd inbördes. Neutralvokalen [ ] bildas med ungefär jämntjockt ansatsrör och har jämna formantavstånd. Denna vokal är inte öppen - beteckningen öppen används bara för a-ljuden. Man bör dessutom tillägga att lika långa rör som inte är jämntjocka hela vägen (och som därför kan likna andra vokalers ansatsrör, med tunghinder och läpprundning av div olika slag) har lika många resonansfrekvenser som neutralvokalen, men dessa fördelas annorlunda. (Resonansfrekvenserna beror inte bara av ansatsrörets längd utan också av dess form.) Dessa andra vokaler har därför lika många formanter som [ ], men formanternas frekvenslägen avviker från den jämna fördelningen i [ ], och de varierar även inbördes mellan vokalerna. sid 79 rad 1 STÅR: F = n * c/41 SKALL VARA: F = n * c/4l

6 sid 79 rad 5f. STÅR: slipper igenom röret relativt odämpade jämfört med de andra deltonerna i spektrumet. SKALL VARA: förstärks, medan de andra deltonerna i spektrumet försvagas. sid 80 rad 6 och figurtexten rad 5 STÅR: /a/, SKALL VARA / / OBS att just / / har mycket trång passage i svalget. sid 80 figur 7.2: OBS att frekvensskalorna är graderade i kilohertz (khz); 1 khz = 1000 Hz. Detta mått används också i figur sid 81 rad 25: OBS att här hade det varit lämpligt att först upplysa om, att man vid analysen som ger spektrogram och spektra använder bandpass-filter (BP-filter), vilka släpper igenom ett begränsat frekvensband av ljudenergi i taget. Ett brett filter släpper igenom 300 Hz i taget, ett smalt filter 45 Hz. sid 81 rad 32: OBS att om man hör ett ljud med sådan konstant grundtonsfrekvens låter det helt monotont; det saknar m a o melodi. sid 81 rad 34: OBS att ett glissando är en glidning mellan två olika tonlägen. (I motsats till en stegvis förändring, som är det vanliga i sång.) Definitionen i boken är för snäv: glidningen kan vara mer eller mindre omfattande och den kan också göras både uppåt och nedåt sid 82 rad 3: OBS att utsagan här är oklar. Vad som väl avses är att röstens råmaterial (källa) är typiskt olika för olika individer, och att varje talare dessutom kan variera råmaterialet på många olika sätt. sid 84 figurtext 7.6 STÅR: Spektra av, SKALL VARA: Spektrogram av sid 85 rad 3 STÅR: analogin med ljuset i samband med beskrivningen av vitt brus. SKALL VARA: den analogi med ljuset som man gör med termen vitt brus. sid 86 rad 7 10: OBS att innebörden är dunkel. sid 86 rad 13-18: OBS att påståendena inte är korrekta: De akustiska diagram som tidigare använts har varit såväl spektra (frekvens-amplitud-diagram) som spektrogram (tid-frekvens-amplitud-diagram). Påståendet på rad 18 är således felaktigt: tidsdimensionen har använts tidigare, i spektrogrammen. sid 87 rad 5 STÅR: FT-spektrogram, SKALL VARA: spektrogram OBS att detta kan kallas tid-frekvens-amplitud-diagram, TFA-diagram, men inte FTdiagram sid 87 rad 25ff.: OBS att det diagram som så småningom framträder i fig. 8.1 c är vridet i förhållande till 8.1 a. Texten avser axlarna i fig. 8.1 c. sid 89 rad 7 STÅR: ett yttrande av ordet fonetik. SKALL VARA yttrandet Säg fonetik igen. sid 90 rad 12 STÅR: artikulationens akustiska/auditiva resultat, SKALL VARA: artikulationens akustiska resultat sid 92 rad 6: OBS att resonemanget här är felaktigt i mer än ett avseende: Visserligen har 3 av de 8 primära kardinalvokalerna tecken som sammanfaller med de tre vokaler som figurerar här. Det är dock inte troligt att vokalerna här är iden-

7 tiska med kardinalvokalerna, utan de är nog svenska vokaler. Vidare har vokalfyrkanten fyra hörn, inte tre. Även [ ] har sitt hörn. sid 92 rad 13 och sid 93 rad 2 STÅR: F1-F2diagram. OBS att F1 och F2 betyder första respektive andra formanten. sid 94 rad 8: OBS att hela detta avsnitt om Stämbandston handlar om hur den tonande egenskapen signaleras i klusiler enbart. Allmänt borde det under denna rubrik skrivas, att alla tonande konsonanter i likhet med vokaler uppvisar den lodräta strimmigheten, där varje puls svarar mot en glottispuls (jfr figur 8.2). I vissa starka uttal av konsonanter som [l m n] syns denna periodiska energi på en mängd olika frekvenser, i form av formanter som kan vara ganska starka. I svagare nasaler, j- och v-ljud samt [b d g] ser man mest bara en lågfrekvent F1, fast även den med den lodräta strimmigheten. I klusilerna ligger F1 särskilt lågt i frekvens och brukar kallas voice bar, "röstbjälke". sid 96, figurtexten rad 1 STÅR: FT-bredbandspektrogram, SKALL VARA: Bredbandsspektrogram sid 97 rad 1 STÅR: i de flesta fall, SKALL VARA: ibland OBS att explosionspulsen ofta har ganska begränsad spridning i frekvensled, jfr t ex [ ] i deg och teg i figur 8.5 (ca ögonblicket 0,65 - dvs.65 - ) och [ ] i fonetik i figur 8.2 (ca ögonblicket 0,45) sid 97 rad 13: OBS att de tonlösa frikativornas akustiska mönster främst skiljer sig åt inbördes genom att bruset har olika frekvensfördelning. Men även brusets totala akustiska styrka varierar (olika svärtning). T ex är [f] och [ ] svagare än de andra ljuden i figur 8.6. Vidare är formantrörelserna olika - helst i F2 - i eventuella vokalsegment intill frikativan. sid 99 rad 17 STÅR: utan att hindret stoppar flödet, BÖR VARA: som styr luften i en annan riktning utan att det bildas en ytterligare ljudkälla förutom fonationen. OBS att inga ljudvågor alltså (normalt) alstras vid dessa ljuds hinder. (Ljudkällan är som för vokaler i struphuvudet.) Skulle det bildas brus vid hindret, får vi en frikativa, som t ex kan vara lateral (adjektivet lateral, inte substantivet). sid 99 rad 2 nedifrån STÅR: en låg resonans, BÖR VARA: en lågfrekvent första formant sid 100 rad 1. OBS att påståendet om ett svagt l-område knappast gäller. Detta exemplifieras av [l] i figur 8.8. Jämfört med nasaler utmärks lateraler av att i regel vara starkare över 3000 Hz. sid 101 rad 7 STÅR: för konsonanter, SKALL VARA: för många konsonanter OBS att t ex vanliga (approximantiska) r-uttal samt v och j inte visar några avbrott eller diskontinuiteter sid 101 rad 12 STÅR: [a ] OBS att [ ] i [a ] står för ett frikativt tonande j-uttal. Vanligare är nog ett j-uttal utan friktion, det approximantiska [j].

8 sid 101 rad 22 STÅR: pekas ut auditivt av rörelserna hos resonanserna i spektrumet, BÖR VARA: signaleras för vår hörsel av formantrörelserna, speciellt F2:s rörelser. OBS att även i [v] sjunker F1 i frekvens. Hinderbildning i munhålan ger nämligen låg F1-frekvens, liknande i [v] och [j]. Däremot varierar F2:s frekvens mycket om man gör hindret på olika ställen sid 101 sista raden STÅR: av tolkningsprocessen, SKALL VARA: av perceptionsprocessen OBS att perceptionsprocessen innebär dels överföring och analys i örat och nervsystemet och dels slutligen tolkning i hjärnan. Man kan därför inte skriva tolkningsprocess här. Tolkning sker bara som en sista länk i perceptionen. DEL III sid 105 rad 2: STÅR: talarens kommunikativa intention. De lingvistiska enheterna som avses här är i första hand fonemen. BÖR VARA: vad talaren avsåg att förmedla. De lingvistiska enheter som lyssnarens perception söker identifiera i signalen är i första hand fonem, morfem och satser. Från dessa tolkar hon de semantiska aspekterna, dvs betydelsen. De lingvistiska enheter som skall intressera oss i det följande är i första hand fonemen. sid 106 rad 4 STÅR: det språkliga meddelandet, SKALL VARA: talsignalen sid 106 rad 15: temporalbenet = tinningbenet sid 106 rad 21-24: OBS att här är det vagt. Vad som bör sägas är: Tredje formantens frekvens ligger ofta inte långt från 3000 Hz. F3 spelar roll för identifierandet av vissa vokaler och konsonanter. Därför är förstärkningen i hörselgången inte helt ovidkommande fonetiskt. sid 106, rad 4 nedifrån t.o.m. sid 107 rad 3: OBS att man liknat innerörat vid en mikrofon, och den liknelsen har sina poänger. Men ytterörat involveras inte i denna liknelse, så kritiken är omotiverad. sid 107, figuren: OBS att audiovestibullära nerven (kranialnerv VIII) på svenska kallas hörselnerven. Ändra gärna det! Kranialnerv = hjärnnerv, dvs en nerv som utgår direkt från hjärnan. (Alternativet är spinalnerv (ryggmärgsnerv), dvs en nerv som utgår från ryggmärgen.) sid 108 figur 10.2: umbo = trattformad utbuktning (t ex på trumhinnan, men även i andra sammanhang) OBS att figuren förstås är kraftigt förstorad sid 110 rad 2 STÅR: blir mindre förstärkta, BÖR STÅ: blir svagare än annars sid 111 rad 7 och sid 114 rad 4 STÅR: vårt språkliga meddelande, BÖR STÅ: talsignalen sid 111 figur 10.5: OBS att den svarta, ovala ytan ungefär mitt i figuren är ovala fönstret, där stigbygelns platta ligger an. Utrymmet innanför detta ställe är förmaket.

9 sid 113 rad 5: OBS att runda fönstret är ytterligare en membrantäckt öppning mellan snäckan och mellanörat. Dess läge framgår av figur sid 113 rad 6: OBS att basilarmembranet inte utgör gränsen mellan övre och nedre trappan, som det står här. Visserligen ser det ut så i figur 10.6, men denna är schematisk. Jämför med figur 10.7, där det tydligt framgår, att mellan övre och nedre trappan ligger hinnsnäckgången - namngiven i figur Däremot är basilarmembranet skiljevägg mellan hinnsnäckgången och nedre trappan. sid 114 rad 8: OBS att en sinnescell (receptorcell, receptor) är en cell som om den retas ger upphov till en nervimpuls. Som syns i figur 10.9 är varje enskild sinnescell i cortiska organet orienterad vertikalt, med små fina hår som sticker ut i övre ändan. Dessa hår sticker in i täckhinnan. sid 114 rad 9 STÅR: hårcellernas bas omges av nervändar. Dessa nervändar: SKALL VARA: hårcellernas bas omges av nervfiberändar. Dessa nervfiberändar OBS att en nerv består av tusentals nervfibrer (nervtrådar). Alla tusentals mycket tunna nervfibrer som fångar upp aktivitet från olika ställen utmed basilarmembranet samlas i hörselnervens jämförelsevis tjocka "kabel". sid 115 rad 3 STÅR: gör att denna, BÖR VARA: gör nämligen att denna sid 115 rad 6 STÅR: stimulering av nerverna, SKALL VARA: stimulering av nervfibrerna (nervtrådarna). sid 115 rad 10-15: OBS att dessa rader inte är över sig pedagogiska: dels introduceras utan förklaring förlängda märgen, dels talas utan förklaring om att nervfibrer "korsar". Förlängda märgen är den nedersta delen av hjärnan, närmast ryggmärgen. Den ingår i hjärnstammen. Vår hjärna består av hjärnhemisfärerna (storhjärnan), lillhjärnan och hjärnstammen. Hjärnstammen i relation till hjärnhemisfärerna liknar rätt bra en karljohansvamps fot i relation till hatten, fast den sticker högre upp i hjärnhemisfärerna och omges av dessa mer än svampens fot omges av hatten. Korsning: Nervimpulser som har att göra med vänster sida av kroppen är i hjärnan främst lokaliserade på höger sida, och vice versa. Detta innebär att nervfibrer som leder dessa impulser måste korsa över till motsatta sidan på ett eller flera ställen. För hörselimpulsers del sker - som framgår på sig det mesta av denna korsning i förlängda märgen. sid 115 rad 13: temporallob = tinninglob sid 118 rad 1 STÅR: en nerv, SKALL VARA: en nervfiber sid 118 rad 11: OBS att både platsteorin och telefonteorin är accepterade bland forskarna. Örat överför talsignalen till nervsystemet på mer än ett sätt. Telefonteorin gäller dock bara för överföringen av lägre frekvenser. Det är detta förf syftar på då han på rad skriver om tidsmässiga aspekter av nervsignalen längs nervtråden. sid 118 rad Meningen Senare forskning... på låga frekvenser förvirrar genom sin placering här. Läs meningarna före och efter denna mening ihop, och sen denna för sig. sid 118 rad 29 STÅR: antyder, BÖR VARA: visar

10 sid 120 rad 3: OBS att differenströskeln för frekvens för enkla toner under ca 1000 Hz är 1-3 Hz, alltså ca 1 Hz om man vill. Över ca 1000 Hz är tröskeln ca 3 promille av den aktuella frekvensen. sid 120 rad 14 STÅR: Detta tyder på att relativa förhållandet (eng. "ratios") kan vara av perceptuell betydelse, BÖR VARA: Detta visar att relativa förhållanden (kvoter) är av perceptuell betydelse sid 120 rad 16-27: OBS att mel-måttet inte är tydligt beskrivet. Mel är mått på tonhöjd, alltså ett auditivt (perceptoriskt) mått. Man har bestämt, att tonhöjdsintrycket av en 1000 Hz-ton på 40 db kallas 1000 mel. Värdet 2000 mel skall sådana toner ges, som för lyssnare låter dubbelt så ljusa i tonhöjdsavseende. Med hjälp av lyssnargrupper har man i flera olika test fastställt, vilken frekvens som ger detta intryck. Vad som visas är att man måste höja frekvensen från 1000 Hz till mer än det dubbla, för att tonhöjdsintrycket skall bli dubblerat. Diagrammet i fig på s. 119 är ganska måttligt, enligt andra uppgifter måste frekvensen höjas till över 3000 Hz. Titta också efter på diagrammet vad 5000 Hz ger i mel. Akustiska (frekvens-) variationer och perceptuella motsvarande variationer är inte parallella, kan man säga. Detta gäller också för intensitetsvariationer i relation till vilken hörstyrka vi uppfattar. OBS vidare att begreppet "subjektiv" som förekommer här inte betyder "godtycklig" utan "auditiv, perceptorisk". Tonhöjd är ett perceptoriskt (subjektivt) begrepp och kan inte undersökas på annat sätt än med lyssnartest. Men olika lyssnare uppfattar dessa variationer på sätt som påminner om varandra. sid 120f. Delkapitlet Kritiska band och Barkskalan läses inte. Barkskalan är klart överkurs på den här nivån, och texten gör det ändå inte begripligt vad det handlar om. Dessutom ger den ett felaktigt intryck av hur skalan fungerar. sid 120f. Hela delkapitlet Kritiska band och Barkskalan ger intrycket att bandbredderna inte skulle vara överlappande, utan att ett ändligt antal band gränsar till varandra. Detta är helt felaktigt, och är också oförenligt med fig. 11.3, som ger en korrekt bild. sid 120 rad 32 STÅR: tyder på, SKALL VARA: visar sid 120 rad 33 STÅR: vår subjektiva tolkning av, BÖR VARA: hur vi uppfattar sid 120 rad 35: OBS att den kritiska bandbredden (såsom framgår av figur 11.3) under 500 Hz är ca 100 Hz, men över 500 Hz ungefär 20% av den aktuella frekvensen sid 121 figur 11.4: OBS att frekvensskalan (nederst) och melskalan (relativ tonhöjd - i mitten) inte är korrekt relaterade här. 1 khz (1000 Hz) motsvarar nämligen definitionsmässigt 1000 mel, men så är det inte här, som man ser. Relationen mellan skalorna är ännu sämre vid högre frekvenser. sid 122 rad 2-10: OBS att detta är missvisande. HOPPA ÖVER! sid 122 rad 13: OBS att hjärnbarkens hörselområde syftar på det ställe i tinningloben (temporalloben), som berörts tidigare några gånger. I ytskiktet av hjärnan (hjärnbarken) i tinningloben finns ett område dit hörselnervens signaler först går och där hörselintrycken uppstår. Detta område kallas hörselcentrum eller hörselområdet. Även här är hjärncellerna organiserade tonotopiskt. Kopplingen av ljudintrycken till betydelser sker genom att nervimpulserna vandrar vidare i hjärnan från detta område.

11 sid 122 rad 20: OBS att begreppet "bandpassfilter" införs utan definition här eller tidigare i boken. Jfr dock kommentaren ovan till sid 81 rad 25. sid 122 rad 29: OBS att en synonym till hörstyrka är ljudstyrka (eng. loudness) sid 122 rad 33: OBS att diskriminationströskeln för intensitet är 0,5-1 db inom hela det i fonetiska sammanhang intressanta området. Om man hör två ljud strax efter varandra, som för övrigt är lika, måste m a o intensitetsskillnaden vara minst 0,5-1 db, för att man skall upptäcka att de är olika starka. sid 123 rad 9 STÅR: Konturerna representerar toner med varierande frekvens och intensitet med konstant hörstyrka, BÖR VARA: Varje kurva förbinder punkter som representerar toner med varierande frekvens och intensitet men med samma hörstyrka. OBS att t ex låter en 1000 Hz-ton på 40 db lika stark som en 100 Hz-ton på ca 52 db. Detta framgår av att samma kurva går genom dessa två punkter. sid 123 rad 11 STÅR: En grov tolkning av hela diagrammet, BÖR VARA: Kort beskrivet visar diagrammet sid 123 rad 13 STÅR: i viss mån högfrekventa, SKALL VARA: även högfrekventa sid 124 rad 1: OBS att måttet kilohertz ( khz) introduceras i texten f f g utan att definieras här eller tidigare. I kommentaren ovan till sid 80, figuren, definieras det dock. sid 124 rad 11 STÅR: som följs av, SKALL VARA: som ibland följs av sid 124 rad 26-28: OBS att påståendet här innebär att man inte skulle kunna identifiera vare sig varje fonem för sig eller ordningen mellan dem. Detta kan nog i och för sig stämma, men strider helt mot författarens generella påstående om villkoren för att uppfatta tal på raderna 6-8 på samma sida. sid 124 rad 35: fylogenetisk utveckling = en arts utvecklingshistoria sid 127 figur 12.1: OBS att den lodräta axeln representerar Signalberoende information. Dessutom skall det i fältet under diagonallinjen stå Ofullständig förståelse. sid 128 rad 1: OBS att det är svårt att se annat än att stimulusstyrd och signalberoende, är synonymer. sid 130 rad 13 STÅR: och förvanskats på olika sätt, SKALL VARA: och förvanskats på ytterligare andra sätt OBS att även filtrering och maskering är ett förvanskande sid 130 rad 16: OBS att Miller och Nicely även filtrerade ljudstimuli på en mängd vis. sid 132 rad 16 STÅR: uppfatta vokaler som uttalas av olika personer, SKALL VARA: uppfatta vokaler såsom identiska, vilka uttalas av olika personer sid 132 rad 25-35: OBS att detta stycke inte är tydligt. Poängen här är att ljudgruppen /p t k/ som helhet och ljudgruppen /b d g/ som helhet i svenska, engelska och många andra språk skiljs åt av flera olika fonetiska egenskaper. Egenskaperna är främst tonande-tonlös, aspirerad-oaspirerad och fortis-lenis (d v s uttalade

12 mer mer/mindre artikulationsenergi), samt tidslängden av klusilen och en ev vokal som kommer direkt före klusilen. Dessa egenskaper förekommer inte generellt. I t ex engelska fungerar tonande/tonlöskontrasten främst bara mellan vokaler, bl a inte i slutet och början av isolerat uttalade ord. Där är längd av föregående vokal resp aspiration viktiga särskiljande egenskaper. Sedan gammalt har man tagit fasta på tonande-tonlösegenskapen och kallar /p t k/ tonlösa och /b d g/ tonande. Eftersom detta språkbruk är mycket fast etablerat, kan man kanske hålla fast vid det, men märk väl, att det är själva fonemen /p t k/ som klassas som tonlösa och /b d g/ som klassas som tonande. Dessa beteckningar måste man se som abstrakta "etiketter". Ofta realiseras som sagt inte /b d g/ med tonande uttal. Läser man texten här med denna kunskapsbakgrund blir den troligen begriplig, annars måste den vara förvirrande. sid 133 rad 19-24: OBS att holistisk mönsterigenkänning utmärker alla ljudklasser, inte bara klusiler. Vad som borde sägas här är att klusiler känns igen såsom klass på sin tysta (eller nästan tysta) fas, oftast följd av puls. Inbördes skiljs klusiler genom tonande-egenskapens närvaro eller frånvaro, energins frekvensfördelning i puls plus eventuellt följande brus, pulsstyrka, formantrörelser i grannljud, mm. sid 133 rad 26 STÅR: tycks vara brus, SKALL VARA: är brus sid 133 rad 4 nedifrån STÅR: är det som kännetecknar, SKALL VARA: är det som främst kännetecknar OBS att formanter oftast är mycket flacka i frikativor. Snarare än formanter är det i stället t ex energiplatåers frekvensomfattning och frekvensgräns nedåt som är viktigaste akustiska drag. Även brusets intensitet samt formantrörelser i grannljud signalerar i viss mån vilken frikativa det rör sig om. sid 133 sista raden: OBS att durationen måste vara minst ca 40 ms. Vidare får bruset inte sätta igång tvärt, för då hör man en affrikata. sid 134 rad 4: OBS att vad som utmärker tremulanter akustiskt är en pulsering på ca 30 Hz (se figur 8.7). Denna pulsering upprepas sällan mer än tre gånger i ett ljud i löpande tal. Tungspets eller tungspene vibrerar med ungefär denna frekvens och åstadkommer en varvning av mycket kortvariga starkare och svagare segment. Om det blir bra tillstängningar ser de stängda segmentens akustiska motsvarighet ut som mkt korta klusila tysta faser. Är det mindre stängt kan de mer likna andra konso-nantiska ljud. De öppna faserna liknar synnerligen korta vokaler. sid 134 rad 9 STÅR: dess akustiska profil, SKALL VARA: deras akustiska mönster sid 134 rad 13: OBS dock att en tremulant som vibrerar bara en gång (då kallas den visserligen ofta flap) blir lik vissa andra konsonanter, t ex [l] och även [d]. Det är mycket vanligt att tremulanter i löpande tal bildas med bara en vibration. sid 134 rad 14-20: OBS att hela detta stycke är vagt och otydligt. Vad som borde sägas är att nasaler och lateraler har formantmönster inte olikt vad vokaler har, men att formanterna - utom F1 - är svagare, och att F1 ligger lägre i frekvens. Nasalerna har dessutom extra formanter (nasalformanter) utan kontinuerlig fortsättning i grannljud. Dessa framträder dock ofta inte så starkt. För att skilja nasaler inbördes (liksom lateraler inbördes) spelar eventuella grannvokalers formantrörelser intill nasalen mycket stor roll, större än för andra konsonanter.

13 sid 134 rad 26: OBS att ett prosodem är ett prosodiskt fonem, dvs en betydelsekiljande prosodisk företeelse. Svenska prosodem är t ex akut/grav accent (Polenpålen), olika betoningsplacering i ord ( Japan-ja pan) och segmentens kvantitet (lång/kort: sed, sedd). Prosodiska företeelser som inte är betydelseskiljande - t ex rytm - är inte prosodem. sid 134 rad 31: OBS att påståendet behöver exemplifieras. Sålunda åstadkoms konkret skillnaden mellan t ex svenskans vis-viss inte bara med olika segmentlängd (vokalen i vis är nästan dubbel så långt som vokalen i viss, medan s är kortare i vis än i viss) utan också med olika vokalkvaliteter (klangfärger) [i]-[i]. sid 135 rad 6: OBS att tidslängd, varaktighet och duration är synonymer. sid 135 sista raden: OBS att bilden är alltid komplicerad, den inte bara kan vara det. Ökad betoning på en stavelse signaleras sålunda oftast i språk akustiskt med både större duration, ökad grundtonsfrekvens och/eller stor glidning i grundtonsfrekvensen inom stavelsen, och ibland också med ökad intensitet. Dessutom är t ex följande svenska stavelser betonade: sådana med lång vokal eller konsonant, sådana med aspirerade klusiler och sådana som uppbär akut eller grav accent. sid 136 rad 2: OBS att den akustiska styrkan (intensiteten) varierar stort mellan olika ljud beroende på bl a vokalkvalitet, konsonantklass och grundtonsfrekvens. Denna intensitetsvariation följer automatiskt med olika produktionsvillkor och är helt utanför talarens kontroll. Detta fenomen illustreras i Lindblad Rösten, sid 129 och 136f. Sådan intensitetsvariation hör lyssnaren dock inte, de bidrar m a o inte till upplevelsen av hörstyrka. sid 136 rad 17: percipieras = förnimmas sid 136 rad 13-21: OBS att här vore det lämpligt att nämna, att tonhöjdsvariationer används både för intonation och ordtoner. Alla språk i världen har satsintonation och mer än hälften har ordtoner. Med olika satsintonation signaleras bl a ofta sådant som fråga/påstående, säkerhet/osäkerhet, samt vilka delar av meningar som hör ihop och var gränser går. Ordtoner innebär att man använder tonhöjd betydelseskiljande inom ordets ram. Svenskans akuta/grava accent (Polen-pålen) åstadkoms med kontrasterande tonhöjdsförlopp inom ordets ram och brukar klassas som ett slags ordton. sid 137 rad 12: OBS att somliga forskare menar att det finns konstanta akustiska drag som motsvarar enskilda fonem. Man brukar peka på några detaljer i aspirationsfasen hos klusiler som kan identifiera artikulationsställningen. sid 137 sista raden STÅR: Dessutom kan alla dessa variationer förekomma hos anatomiskt mycket olika individer, BÖR VARA: Dessutom medför den stora anatomiska variationen i talapparatens storlek och form mellan olika individer alltid olikheter i det akustiska mönstret. sid 138 rad 18 STÅR: Grundprincipen i dessa processer är att lyssnaren, BÖR VARA: För dessa är det desto viktigare att sid 138 rad 21 STÅR: den egentliga förståelsen, SKALL VARA: förståelsen sid 138 sista raden: OBS att inte bara frekvensen för F1 och F2 utan också för F3 spelar roll som akustiskt korrelat till vokalkvalitet. Diagrammet i figur 14.1 har dock inte med F3. Överlappningen i en tredimensionell rymd med F3 utmed en tredje axel skulle bli mindre. Även andra akustiska drag signalerar kontraster

14 mellan vokaler. Resonemanget på sid 140 förs som om bara F1 och F2 ingick i det väsentliga mönstret. Detta är inte tillfredsställande. Dessutom nämns att talarna ha samma dialekt, fastän det enligt figurtexten bara är den ena talarens vokaler som visas. sid 139 figurtexten: OBS att med referensuttal menas (värden från) isolerat uttalade vokaler. sid 140 rad 20 STÅR: oral-aurala, SKALL VARA: oral-auditiva sid 140 rad 20-22: OBS att detta märkliga påstående förefaller att vara helt inkorrekt. Det är i alla fall inte alls förklarat varför de signaloberoende processerna skulle ha som förutsättning att människan överför kommunikationssignalerna med talade signaler. sid 140 rad 5 nedifrån. OBS att samtidigt inte skall tolkas strikt bokstavligt, utan vad som avses är att mer än en akustisk ledtråd förekommer i varje sammanhang, somliga ledtrådar är samtidiga och andra är något spridda i tiden. sid 141 rad 3-5: OBS att författaren här kommer in på en helt ny tanke, som inte illustreras av exemplen på ledtrådar som nämnts tidigare i stycket. Man bör jämföra med texten om formanttransitionerna på s. 101 för att helt förstå vad han skriver om. Att utnyttja denna resonans är naturligtvis en signalberoende process. sid 141 rad 18: OBS att om någon uttalat t ex ordet mal och det akustiska [m]-segmentet råkade bli dolt av buller el dyl, så finns det i regel viss information i vokalen om konsonantens artikulationsställning, jfr sid 101. Resonemanget på rad om att man identifierar konsonanten enbart på grundval av signaloberoende information håller därför inte. OBS vidare att författaren tycks göra sig skyldig till en förväxling av nivåer, då han skriver (rad 18) att fonemet fattas. Om man inte alls avser att uttala m-et, kan man säga att det fattas. Om det däremot kommer in buller under ett visst kort ljudsegment, så fattas sällan information om ett fonem som signaleras där, eftersom ljudväven pga av samartikulation oftast signalerar ett fonem i flera akustiska segment. sid 143 rad 7: akustiska korrelat = akustiska motsvarigheter sid 143 rad 22 STÅR: En lyssnare får problem, d.v.s. förstår inte vad talare säger när. BÖR VARA: En lyssnare får inte problem förrän. OBS att denna variationstolerans, eller den kategoriska perceptionen, är signalberoende. sid 143 rad 3 nedifrån STÅR: fonemens akustiska identitet, BÖR VARA: fonemens akustiska förverkligande sid 144 rad 18: OBS att den visuella informationen lämpligen kan delas in i två huvudtyper: dels kroppsspråk och mimik, som främst signalerar känslor och attityder, och dels sådan information om läpp- och käkinställning, som signalerar diverse språkljuds identitet och är grund för läppavläsning. (T ex har olika vokaler olika läppform och bilabiala konsonanter - p b m - stängd mun.) Den senare visuella informationen spelar roll för fonemigenkänningen och samspelar med den auditiva talsignalen. Den är alltså språkligt relevant. Även kroppsspråk ger viss språklig information. Många talare visar nämligen dels betoning med t ex huvudskakning och dels satsers sammanhängande delar och gränser

15 mellan sådana delar med sammanhängande sekvenser av och avbrott i kroppsrörelsemönster. sid 144 rad 22 STÅR: och det språkliga meddelandet, SKALL VARA: talsignalen som representerar det språkliga meddelandet sid 144 rad 4 nedifrån: OBS att "en rad" om andra tillämpningar låter överdrivet. De viktigaste tillämpningsområdena har nämnts, så många fler finns nog inte. sid 144 sista raden och översta raden på nästa sida: OBS att detta med fördel kunde konkretiseras i några avseenden: Byggnad och funktion hos talapparaten, hörselorganen och (inte minst) nervsystemet sätter självklart ramar och begränsar även på andra vis t ex vilka ljud som kan bildas och urskiljas samt hur små ljudkontraster som är möjliga. Vissa ljud är vidare svårare att göra och höra, andra lättare, både i och för sig och i kontrast till andra ljud. Detta bidrar till vilka ljud i fonematiskt (betydelseskiljande) bruk som är vanligare och ovanligare i världens språk. DEL IV sid 148 rad 8: referent = det som ett språkligt uttryck syftar på sid 148 rad OBS: Sätt Detta är säkert... alla dialekter inom parentes. Detta är inte ointressant, men det stör begripligheten i huvudresonemanget före och efter. OBS dessutom att båda satsernas påståenden är för starka. Barnets nyskapande är bara en av flera bidragande orsaker till språkförändringar, och mångfalden av inbördes olika språk och dialekter betingas bara delvis av denna faktor. Andra faktorer är bl a att nya uppfinningar och upptäckter görs, vilka behöver beteckningar, att särskilt ungdomar vill markera sin självständighet och hittar på nya ord och uttryck, och att somliga människor tycker om att leka med språket och därför också åstadkommer nya ord och vändningar. sid 148 rad 27 STÅR: att signalerna i språket är diskreta, BÖR VARA: att de språkliga ljudenheterna på en viss nivå - såsom fonem - är diskreta sid 149 rad 1 STÅR: att den kan stå för sig själv oberoende och opåverkad av sammanhanget. BÖR VAR: att den är klart avgränsbar från omgivningen. sid 149 rad 13: en rekursiv regel är en regel som kan upprepas gång på gång sid 149 sista raden STÅR: de syntaktiska reglerna använder för att bilda satser, BÖR VARA: de morfologiska reglerna använder för att bilda ord som sedan kombineras till satser enligt de syntaktiska reglerna. sid 150 rad 4 STÅR: att med talat språk kunna skilja semantiskt (betydelsemässigt) på olika saker i omvärlden, SKALL VARA: att kunna ge olika beteckningar på olika saker i omvärlden sid 150 rad 26f. STÅR: Enligt fonologin är språkljuden diskreta och invariabla segment. Fonetiken, däremot, betraktar talströmmen som kontinuerlig, BÖR VARA: Fonologin studerar vad som är relevant för talarnas egen kompetens i sitt talspråk, och definierar de diskreta och invariabla segment som är talaktens

16 intention. Fonetikens studieobjekt är däremot främst de kontinuerliga förloppen i talproduktionen och i den akustiska signalen. OBS att det inte bara är så att talsignalen betraktas som kontinuerlig, utan otvivelaktigt är den kontinuerlig, artikulatoriskt och akustiskt sett. Textens formulering kan få läsaren att missförstå fonetiska fakta. OBS dock att inom talperceptionen, som är en del av fonetikens forskningsområde, uppfattas språkljuden som diskreta. Vi upplever en diskret följd av hörda ljud. sid 150 rad 2 nedifrån STÅR: i stort sett bortser från de beskrivna enheternas egenskaper i sinnevärlden, SKALL VARA: bortser från de finare detaljerna i de beskrivna enheternas egenskaper sid 151 rad 1 STÅR : Egentligen kan detta vara, SKALL VARA: Detta kan vara sid 151 rad 5 STÅR: kan på ett viktigt sätt bidra till utformningen av språkljudens fonologiska funktion, BÖR VARA: bidrar på ett viktigt sätt till språkljudens system. sid 151 rad 9 STÅR: alla språk, BÖR VARA: alla eller nästan alla språk sid 151 sista raden STÅR: motsvaras i fonologin av, BÖR VARA: motsvaras i fonologin oftast av sid 153 rad 16 STÅR: mellan enheterna för att skilja mellan olika saker och idéer i omvärlden, BÖR VARA: mellan morfemen för att skilja mellan beteckningar på olika företeelser och begrepp sid 153 rad 4 nedifrån STÅR: skilja fonemen från varandra, BÖR STÅ: urskilja segment som entydigt svarar mot fonemen sid 153 sista raden: OBS att det finns varieteter av svenska som inte har detta mönster med ö-uttal, men för de allra flesta gäller det. sid 154 rad 2 STÅR: fonemtecken, ibland kallad fonematisk, SKALL VARA: fonemtecken, vanligtvis kallad fonematisk sid 155 rad 1 STÅR: samma sorts betydelseskiljande funktion, SKALL VARA: betydelseskiljande funktion sid 155 rad 11 STÅR: alltid efter ett s-ljud, SKALL VARA: alltid efter ett s-ljud i början av en stavelse OBS att [t] i regel är aspirerat i tex ost och [k] i t ex öskar sid 156 rad 6 STÅR: detta fonem antingen som, SKALL VARA: detta fonem bl a som OBS att r-ljudet i centralsvenska (inkluderande uppsvenska) icke sällan uttalas approximantiskt, alltså utan tungspetsvibration och utan väsljud. sid 157 rad 10 STÅR: talarens medvetande, SKALL VARA: talarens psykologiska aktivitet, sid 157 rad 19 STÅR: experiment eller dylikt som på ett uttömmande sätt bevisar, BÖR VARA: regelrätta experiment som bindande bevisar sid 157 rad 26 STÅR: Den moderna fonologin SKALL VARA: Delar av den moderna fonologin

17 sid 157 rad 9 nedifrån STÅR: det distinktiva draget, som t.ex. aspiration och längd. Fonemet bestod ju av ett knippe, BÖR VARA: särdraget, som t.ex. aspiration och längd. Fonemet bestod ju av ett knippe distinktiva drag sid 157 rad 4 nedifrån STÅR: språkanvändarens medvetande SKALL VARA: språkanvändarens psykologiska aktivitet sid 160 rad 13: OBS att på svenska är distinktiva drag och särdrag synonyma termer, den engelska översättningen är i bägge fallen distinctive features. Enbart feature betyder egenskap eller drag. sid 161 rad 17 STÅR: man kan anse särdragen vara, BÖR VARA: man har ansett att särdragen skall få vara sid 162 näst sista raden STÅR: Hur denna egenskap realiseras fonetiskt är inte, SKALL VARA: Hur denna egenskap realiseras i detalj är inte sid 166f.: Delkapitlen Kompakt diffus och Grav akut behöver inte läsas. Den som vill orientera sig i detta kan återkomma till de här kapitlen efter att vi läst om talets akustik. sid 166 sista raden STÅR: centralt belägen formantregion, BÖR VARA: centralt belägen stark formantregion sid 167 rad 4: STÅR: är diffusa BÖR VARA: är som regel diffusare sid 167 rad 4-6: STÅR: Tvärsnittsarean i talröret är också en faktor i draget kompakt-diffus. Allteftersom tvärsnittsarean ökar i en förträngning ökar också ljudets kompakthet. SKALL VARA: Tvärsnittsarean i förträngningen mellan talrörets kaviteter och/eller förträngningen mellan läpparna vid vokalproduktion är också en faktor i draget kompakt-diffus. Allteftersom detta eller dessa mått ökar, ökar också ljudets kompakthet.. OBS att skillnaderna mellan konsonanter beträffande kompakthet inte är relaterad till förträngningens area. sid 168 rad 3 STÅR: anses vara, BÖR VARA: är sid 169 rad 3 STÅR: Ljudsegmenten är morfofonematiskt representerade. Den morfofonematiska principen BÖR VARA: För att förstå denna representation bör man känna till den morfofonematiska principen, som sid 169 rad 5-8: OBS att det morfofonematiska i denna analys kan ses i att en och samma regel är dels fonologisk bortfallet av vokal beroende på grannsegmenten dels är specifik för ett visst morfem och inte gäller generellt. Även regeln om / / som blir [ ] är på motsvarande sätt morfofonematisk. sid 169 rad 11 STÅR: basformer eller underliggande former som de ibland kallas. OBS att underliggande representation är den fackterm som bör användas. sid 170 rad 5 STÅR: den fonetiska representationen. SKALL VARA: den fonetiska realiseringen. sid 170 rad 18 STÅR: PSA-dragen OBS: Författaren menar dragen hos Jakobson, Fant och Halle, Preliminaries to Speech Analysis (1952).

18 sid 171 rad 1 STÅR: PSA. OBS: Författaren menar Jakobson, Fant och Halle, Preliminaries to Speech Analysis (1952). sid 171 rad 3 nedifrån STÅR: alveolis bakre del. SKALL VARA: alveolis bakre del och där bakom. sid 174 rad 10 och 24: OBS att enligt IPA:s konventioner markeras en betonad stavelse med hjälptecken placerat före tecknet för stavelsens första ljud. I st f [à f :ra] bör man alltså skriva [`a f :ra] sid 174 rad OBS: Valfriheten är inte så stor som författaren gör gällande. Underliggande segment (alltså det som drabbas av assimilationen) står alltid mellan snedsträck //, när det anges med en fonetisk symbol. Det segment som blir resultatet däremot, står alltid inom hakparentes []. Detta för att markera en skillnad mellan det som är abstraktare (inom snedstreck), och det som ligger närmare i kvalitet till den fonetiska realiseringen (inom hakparentes). För kontexten som orsakar assimilationen kan det inte bestämmas för alla regler om det skall vara snedstreck eller hakparentes. Här gäller bara att ge just den strukturella beskrivning som gäller, och då naturligtvis vara konsekvent med varför man använder snedstreck för det abstraktare segmentet och hakparentes för resultatet. Men det är oftast inte självklart hur den iakttagna regelbundenheten skall tolkas, och då kan man släppa på kraven för hur kontexten skall anges i detta avseende. Det är alltså bara när man anger kontexten som det kan sägas råda valfrihet mellan snedstreck eller hakparentes. Assimilationen i fråga måste skrivas antingen / / realiseras som [ ] framför / /, eller / / realiseras som [ ] framför [ ]. sid 174 rad 9 nedifrån STÅR: nasal och dental förslagsvis [+nasal] och [+dental]. OBS att i konsekvens med de särdrag författaren infört tidigare i sin framställning av den generativa fonologin, och som återkommer i fortsättningen, kunde det stå: nasal och koronal [+nasal] och [+koronal]. sid 174 rad 8 nedifrån STÅR: som vi nu kan betrakta som, BÖR VARA: som är sid 174 rad 5 nedifrån. OBS att den fonetiska strukturen innebär en formell, noggrann representation av det faktiska uttalet sid 175 rad 5-9: OBS att exemplet som nämns återger bara en del av Grimms lag. Denna "lag" uttrycker diverse regelbundna ljudsamband mellan germanska och andra indoeuropeiska språk, den s k germanska konsonantskridningen. På grundval av dessa samband slöt sig Grimm till att följande ljudutvecklingar hade ägt rum i germanska språk: bh, dh och gh (aspirerade tonande klusiler) blev respektive b d g (oaspirerade tonande); b d g blev respektive p t k; p t k blev respektive f x. (Författaren behandlar enbart ändringen av b d g till resp p t k.) sid 175 rad 10: OBS att inte alla klusiler blev tonlösa genom den germanska ljudskridningen; jfr kommentaren till rad 5-9. sid 176 rad 14 STÅR: Hakparenteser av typen [ ] betyder "fonologisk enhet" (som i fallet med vår assimilationsregel är lika med underliggande segment ). SKALL VARA: Då används alltid hakparenteser []. När segmenten betecknas med särdragsmatriser brukar man alltså inte använda snedstreck för att skilja underliggande representation från fonetisk realisering. OBS dock att [ ] i fonetiken oftast markerar en fonetisk transkription, med fonetiska tecken mellan hakparenteserna.