Död var ej stolt, även om somliga kallat dig mäktig och förskräcklig, så är du icke sådan... - Donne

Transkript

1 57. Stjärnbarn Död var ej stolt, även om somliga kallat dig mäktig och förskräcklig, så är du icke sådan... - Donne Lund, tisdag 21 maj 2007, Alexander hoppades att en del frågetecken skulle rätas ut. På andra sidan gatan låg det; Olssons antikvariat. Han hade börjat föreställa sig att bara han fick träffa Olsson skulle det ordna sig, de skulle få klarhet och ingen skulle längre sväva i fara. Det var en vacker bild, men tråkigt nog verkade oddsen för att någon skulle fästa den på papper obefintlig för tillfället. Å andra sidan hade han också tänkt att denne Olsson skulle kunna vara maffiabossen själv, och att han verkligen skulle råka illa ut genom att söka upp honom. Han såg maffiabossar överallt nuförtiden. Alexander sneglade över gatan mot butiken. Svepte med blicken som om han skulle se sig för innan han gick över medan han i själva verket ville förvissa sig om att han inte var förföljd. Sedan släntrade han, till synes obekymrat, över gatan och in genom dörren där en hemgjord skylt upplyste om att Olssons antikvariat var öppet alla dagar utom tisdagar. Lokalen bestod av ett enda stort rektangulärt rum. Väggarna var som man kunde förvänta sig täckta av bokhyllor. Till vänster om entrédörren tronade också bokhyllor ute på golvytan formande ett system med gångar, ungefär som på ett ordinärt försummat skolbibliotek på en högstadieskola. Ordningen verkade vara därefter, tämligen försummad. Nere i högra hörnet stod en slags disk på snedden, halvt avskärmande ett litet pentry, på disken stod än kassapparat av historisk modell. Alexander noterade att det fanns ytterligare en dörr vid sidan av pentryt. En dörr innebar för honom numera en presumtiv flyktväg, och presumtiva flyktvägar hade han närmast tvångsmässig koll på. Framför disken stod några stolar och pallar, vilka tycktes ha funktionen av någon slags läshörna. Möblemanget verkade hopskrapat på loppis. Det tycktes vara helt folktomt, sånär på en stor och tämligen fetlagd karl, klädd som en hantverkare hukande bakom disken. Han tittade upp när Alexander steg in. Han betraktade världen omkring sig vänlig med ett lätt roat uttryck i de klarblå ögonen under den täta ostyriga blonda kalufsen, som i och för sig hade börjat tunna ut högst uppe på hjässan. I sin hand höll han en sladdlös kaffebryggare som uppenbarligen sett sina bästa dagar. Alexander beslöt sig för att satsa allt på ett kort och gick fram emot disken samtidigt som han lät allt forsa ut ur honom.

2 - Ursäkta, men jag förmodar att ni är den de kallar för MAO. Jag har en hel del hopp satt till er. Folk har dött och andra varit nära att dö för någon slags hemlighets skull. Jag har fått konstiga telefonsamtal. Om inte du vet något mera om det här och om hur man skapar guld så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Alexander avbröt sig när han insåg att han babblade. - Guld (?!), utbrast mannen och skakande på huvudet. Förvisso är jag den de kallar MAO, men i övrigt; Nullius in verba! - Vad sa du, sa du? - Kanhända har du kommit rätt, det får du själv avgöra, för jag förmodar att du är Alexander. Jag gissar dessutom att du har en del böcker jag skulle kunna vara intresserad av, men det kan vi återkomma till. - Men guld, nej du, sa han och skakade åter på huvudet och det är sådana missuppfattningar som gjort att människor är beredda att gå över lik för att få de vises sten i sin ägo, för det är den du menar, eller hur? Själv använder jag den som papperstyngd. Han gjorde en nonchalant rörelse mot en svart sten som låg ovanpå en hög med papper på disken. Alexander hajade till och gick sedan på stela ben ända fram till disken. Han glodde fånigt på stenen och sedan på Olsson. - Ta gärna upp den, den ligger väldigt väl i handen, sa Olsson vänligt. Alexander lyfte stenen och kände dess släta och blankpolerade yta. Den låg onekligen väl i handen. - Menar du att det här är - De vises sten, javisst, som understundom också går under namnet filosofernas sten, vilket är värt att begrunda. En sten som inte är en sten. Alexander visste inte om han skulle skratta eller gråta. Det stämde precis de vises sten var inte en vanlig sten utan en fossil. Han vände sig mot Olsson, och måste ha sett ut som ett levande frågetecken eftersom denne genast sa: - Det handlar inte om guld, utan något mycket dyrbarare, något av verkligt värde. Odödlighet skulle man kunna säga, fast det handlar mera om en insikt än om själva stenen. Säg mig, tänker du ofta på döden? Nej, det är ju klart du är fortfarande ung Alexander kunde inte riktigt ta till sig vad Olsson sa. - Men stenen då, är den värdelös? - Vänd på den.

3 På undersidan kunde Alexander skönja oregelbundna mönster, nästan som små, små skärmärken. - Här, sa Olsson, ta den här och räckte Alexander ett förstoringsglas. Tecken, det var en massa tecken, någon slags bokstäver. Skrivna med samma precision som de där kineserna han läst om som kunde skriva hela verser på ett riskorn. - Jag kan inte läsa det där, erkände Alexander. - Det är kilskrift, Sumerernas urgamla skriftspråk, ett av de äldsta kända skriftspråken i världen. Tillåt mig, sa han sedan och började översätta texten: Vi är stjärnors barn Livet är något vi drömmer tills vi likt larven förpuppas och som fjärilen kan svinga oss ut för att förenas med kosmos Icke heller är döden verklig annat än som metamorfos Psyche finns inte där döden finns Ingenting förgås Alexander stirrade fullständigt tillintetgjord på honom. - Var det allt? - Japp, svarade Olsson lakoniskt och började på nytt skruva med den trasiga kaffebryggaren. Utan ett ljud och närmast i chocktillstånd började Alexander gå ut ur butiken för att sedan ställa sig på trappan utanför. Det här kan bara inte vara sant, tänkte han. Precis samma känsla som han hade haft efter sin konfirmation var detta allt? * Efter en stund ute på trappan vände Alexander och gick in igen, lika förvirrad som desperat. När Olsson såg Alexander komma tillbaka gick han runt disken till läshörnan, satte sig på en fläckig stol och erbjöd Alexander en pall att sätta sig på.

4 - Man kanske kan uttrycka sig så här: - Vi stirrar oss lätt blinda på materian. Sju fossilerade bitar av ett gammalt mytomspunnet träd, vad är det att ha egentligen? Fantastiska reliker som skulle betinga miljardbelopp om de kom ut bland samlare, därav intresset från diverse kriminella element, såklart. Det är alltså inte stenarna i sig som förmår att framställa guld, det är som vanligt människors fåfänga, osäkerhet och dumhet som skapar marknader för allsköns materiellt skit som gör vissa väldigt rika. Det kanske bara är den insikten som filosofernas sten är bärare av, när det gäller guldmakeridelen. Och de som kan sko sig på andra tror sig ofta vara smarta, men i själva verket är de kanske bara litet mera omoraliska än dem som de skor sig på. Fåfänga, avundsjuka och girighet har som bekant historiskt sett aldrig betraktats som dygder utan som lyten och ibland till och med dödssynder. Så glöm guldet! - Den eviga rikedom och det eviga liv människor i alla tider så ivrigt sökt är kanske ingenting annat än budskapet stenarna bär; svaret på de stora frågorna vad är en människa, vad är det för mening med livet, behöver vi vara rädda för döden? Man behöver dock alla sju för att ha hela sanningen. Fast å andra sidan om man tänker noga på saken behöver man ju inte ha, samla på sig, eller äga en enda sten för att nå fram till sanningen man behöver faktiskt bara veta vad som står skrivet på dem. Jag vet vad som står skrivet på den där stenen, därför kan jag ha den liggande som brevpress. Och det kanske till och med finns andra vägar att nå den insikt som stenarna bär. Utifrån det perspektivet är de i sig lika värdefulla som vilken annan gråsten som helst. - Det centrala är väl istället om mänskligheten är redo för svaren på de där frågorna om vi klarar av att bära den tyngd som sanningen innebär. Redan Predikaren i Bibeln, om den boken är bekant, säger ju att den som ökar sin insikt, ökar också sin plåga. Tänk om sanningen är så krass att vi lever meningslösa liv i ett meningslöst och alltigenom materiellt universum, då skulle det kunna uppfattas som en dålig nyhet. Men inget ont som inte för något gott med sig; eftersom materien är oförstörbar är också vi som människor det vi har redan evigt liv, de atomer som vi består av är eviga. Ser man det är döden är inget att vara rädd för, det är bara ju den eviga materien som omformar sig. Om alla människor omfattades av den vetskapen skulle de eventuellt inte vara så rädda. Och om inte människor längre är rädda skulle grundvalen för mycket av världslig makt vara borta. Det var människans rädsla som först skapade gudar på den här jorden, sa redan Petronius. Vad tror du till exempel kyrkan tycker om sådant?

5 - Det jag vill säga är att jag förvisso tror på stenen, annars skulle jag ju inte försöka försvara den. Men det är insikten den bär på jag försvarar inte stenen i sig. - Hör här, sade han sedan. Nu var han ganska exalterad. - Detta är kanske den viktigaste insikten mänskligheten någonsin gripits av. Det finns varken himmel eller helvete. Det finns inget slut. Livet är bara en fas, en underbar och värdefull fas i och för sig, men ändå bara en fas. En del av resan mot något som liknar fullkomligheten. Och missförstå mig inte, jag tror inte det finns något slutmål, det är bara evolutionsprincipen som driver oss. Förr eller senare slutar kanhända det hela i ett bästa möjliga tillstånd, annars vore det ju inte det bästa, sa Olsson och drog på munnen. Jag vet att jag kan låta som en kunglig hovleverantör av gudsbevis, men missförstå mig rätt och försök se skönheten i systemet. Precis som med det guld som alla betraktar som så värdefullt är också våra atomer, allt vi består av, smidda i stjärnornas smältugnar. De atomer som bygger din kropp har befunnit sig i mängder av andra varelser, vattnet i dig har fuktat strupen på åter andra. Enligt fysikens lagar kan ju mängden energi varken öka eller minska, bara omvandlas. Materia och energi är alltså utbytbara, det var för övrigt Einstein som släppte ifrån sig det kornet, utan att det ens var överenskommet. Vi lever i ett ordnat universum, till och med i kaos är det ordning. Utifrån sådana fakta är det egentligen enkelt att dra slutsatsen att vi alla är en del av ett kosmiskt kretslopp som en dag utmynnar i något ofattbart. - Men jaget då, personligheten? Utslocknandet är mera skrämmande än vad den sortens kvasifilosofiska klyschor kan råda bot på, sa Alexander. - Lustigt att alla utan kunskaper om filosofi samtidigt känner sig så väl skickade att skilja den äkta varan från den falska. Vad jag försöker säga är att liv och död bara är aspekter av samma kretslopp. Lidande i dess olika former är inte mer än en biprodukt och när allt kommer kring handlar plågorna bara om en typ av information, som dessutom fyller funktionen att se till att livsfasen upprätthålls så länge som möjligt. Men säg så här, är du rädd för att sova? I vissa kulturer ser man döden och sömnen som syskon. - Med den skillnaden att jag vaknar varje morgon och är precis densamme, ja. Invände Alexander.

6 - Är du verkligen det? Allt växer och utvecklas, även om jag inte vill uttala mig om slutresultatet så är det så. Cellerna i din kropp är inte desamma som när du var barn och ändå ser du dig som samma person, eller hur? Dina egna tankar är annorlunda mot dem du hade som barn och ändå ser du barnet och dig som samma individ. Du har erfarenheter och minnen som barnet aldrig haft och barnet hade sådana du nu glömt. Alexander nickade motvilligt. - Om medvetandet är så viktigt för dig måste dessa försvunna glimtar vara något du saknar. Varje ögonblick är unikt, varje nu ett flyktigt mirakel. Man tappar bort sitt liv hela tiden. Och vi har gjort människan till alltings mått, mening och meningslöshet utgår alltid från oss. Är inte det ett slags storhetsvansinne som bara skapar lidande? Är det verkligen meningslöst om det du kallar jaget eller medvetandet har en begränsad tid på sig? Du kommer fortfarande vara en del av universum, av ett enda allt. - Du får gärna kalla det storhetsvansinne men det att vårt medvetande skulle försvinna för all evighet är en fruktansvärd tanke, det tycker i alla fall jag, sa Alexander samtidigt som han kände att han inte bara höll på att förlora diskussionen, utan att det kanske låg något i det Olsson sa. Han hade bara inte tänkt på det på det sättet. Olsson kliade sig i nacken samtidigt som han åter tog sats: - Den evighet som föregick din födsel då, är den så fruktansvärd att bära? - Hårklyverier, sa Alexander. Han hörde hur osäker han lät, fast han försökt att låta bestämd. - Tycker du? Inte nog med att du inte ägde existens, annat liv släcktes för att du skulle få leva. Är din rätt större tycker du, eller plågar ditt samvete dig när du tänker på det? Liv och död är oupplösligt förenade. Det ena kan inte existera utan det andra. Alexander var tyst och försökte febrilt komma på någon invändning. Han var säker på att så snart han lämnade den här gamla butiken skulle han kunna formulera massor av övertygande motargument. - Tanken på ett liv efter detta kanhända gör allt mera uthärdligt, framhärdade han till sist.

7 - Skulle det vara bättre att allt du erfarit av lycka, njutning och glädje, för att inte tala om smärta och sorg, var ett slags test för att se om du hörde hemma i ett sockersött paradis eller i ett brinnande inferno? Det innebär att det som är Du i själva verket inte betydde så hemskt mycket, eller hur? Tänk dig istället att varje fas, varje livstid räknas, att det har ett värde i sig själv. För flertalet är döden ett mysterium, något okänt och fruktansvärt. Men det stenen säger sägs vara sanningen, hela de gamles visdom kondenserat. Numera står ju texten dessutom i samklang med den så kallade vetenskapen som menar att det helt enkelt handlar om energi och materia som omvandlas. Att känna till sanningen om döden som tillstånd kan ge mod och hopp. Den vetskapen kan göra det lättare att bära smärtan när någon nära går bort. Att vara en del i en cykel kan skapa mening. Liv och död är begrepp som är frukten av det mänskliga medvetandets begränsningar. När du inte bara förstått det i huvudet, utan känner en verklig förvissning om det i ditt hjärta, då är du i sanning odödlig, sa Olsson och log. Det sägs att det var tack vare denna insikt som din namne Alexander, med tillnamnet den store, och hans män så oförfärat stred och vann en hel värld. Den där stenen lär ha legat i hans hand, nu har den också legat i din. - Vet du, om man kommer över sin rädsla tror jag till och med man kan leva lycklig. Jag har tillbringat flera år på mentalsjukhus just för att jag var rädd. Rädd, förvirrad och missförstådd för att vara mera exakt, men sedan insikten landade i mitt hjärta är jag inte rädd längre. Alexander visste inte vad han skulle säga, dessutom sade man inte emot någon som varit intagen på mentalsjukhus.