SKRIVELSE Ärendenr: NV /RAÄ Länsstyrelsen Norrbotten Lisette Apelqvist Luleå

Transkript

1 1(6) SKRIVELSE Ärendenr: NV /RAÄ Länsstyrelsen Norrbotten Lisette Apelqvist Luleå Skrivelse till Länsstyrelsen Norrbotten angående ärende nr angående ansökan om bearbetningskoncession för fyndigheten Kallak Norra, Jokkmokks kommun Sammanfattning Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet har tagit del av Jokkmokk Iron Mines AB:s ansökan om bearbetningskoncession för fyndigheten Kallak Norra, Jokkmokks kommun. Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet anser att miljökonsekvensbeskrivningen inte tillräckligt belyser påverkan på världsarvsområdet Laponia och att bolaget därför bör komplettera med denna information. Utgångspunkten för Sveriges arbete i enlighet med Unescos världsarvskonvention är att skyddet och förvaltningen av världsarven klaras med den nationella lagstiftningen. Då är en förutsättning att ett tillräckligt underlag finns tillgängligt vid prövningen av verksamheten som kan påverka världsarvet. Miljökonsekvensbeskrivningen måste beskriva påverkan på världsarvets särskilt stora universella värden och förutsättningarna för upprätthållandet av dem. Utveckling av grunderna för Naturvårdsverkets och Riksantikvarieämbetets ställningstaganden Vårt ansvar över världsarven Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket har ett generellt uppdrag från regeringen att hantera och förbereda frågor som följer av att Sverige ratificerade världsarvskonventionen Riksantikvarieämbetet är den myndighet som har det övergripande ansvaret för konventionen och dess tillämpning. Naturvårdsverket har myndighetsansvar för den del av världsarven som är naturarv. Länsstyrelsernas ansvar för kulturmiljö och natur omfattar även världsarvsområden med dess värden. (Regeringens skrivelse 2001/02:171 s. 9 f.) Den 4 februari 2013 inkom en anmälan till Unescos världsarvscenter angående ett potentiellt hot mot världsarvet Laponia bland annat på grund av den planerade gruvverksamheten i Kallak. Världsarvscentret efterfrågade då information

2 N 2(6) från myndigheterna i Sverige. Då Laponia är både ett naturoch kulturobjekt med utpekade höga naturoch kulturvärden har Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet gemensamt yttrat sig till världsarvscentret. Myndigheterna tillsammans kommer även fortsättningsvis att hålla världsarvscentret uppdaterat om prövningen i Kallak. Mot denna bakgrund anser Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet att det är lämpligt att myndigheterna beskriver Sveriges ansvar som part till Unescos världsarvskonvention och även redogör för det underlag som bör belysas i miljökonsekvensbeskrivningen i en ansökan om koncession för en verksamhet som potentiellt kan påverka ett världsarv. Unescos övervakning av världsarven Om ett världsarvs värden antas kunna påverkas ska Sverige anmäla detta till Unescos världsarvscenter (enligt 172 riktlinjerna för konventionens tillämpning Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention, July 2013) så att Unescos världsarvskommitté kan bistå i arbetet med att finna lämpliga lösningar. Organisationer och privatpersoner kan också uppmärksamma centret på olika förhållanden som potentiellt kan vara ett hot mot världsarvens värden (174 riktlinjerna). Detta skedde i februari i år då verksamheten i Kallak anmäldes som ett potentiellt hot mot världsarvet Laponia. Centret är skyldigt att granska och följa upp sådan information och vid behov be statsparten kommentera och lämna ytterligare information. Sverige fick den 18 februari i år en sådan förfrågan. Därför kommer Sverige att rapportera till centret om hur processen i Kallak fortskrider. Centret och de rådgivande expertorganen Icomos 1 och/eller IUCN 2 granskar sedan Sveriges svar. De mest angelägna förvaltningsärendena förs till Världsarvskommittén för diskussion och beslut vid de årliga kommittémötena. Kommitténs beslut är i form av en uppmaning till berörd statspart. Beslutet uttrycker kommitténs syn på fallet och anger nödvändiga åtgärder. Åtgärderna kan exempelvis innebära att statsparten ombeds inge ytterligare underlag (176 riktlinjerna). Kommittén granskar såväl potentiell och reell påverkan på naturoch kulturvärden som skydd och förvaltning. Om kommittén bedömer att ett världsarvs värden är allvarligt hotade kan den välja att föra upp objektet på listan över världsarv i fara för att signalera allvaret i situationen och för att påkalla världens uppmärksamhet. Den yttersta konsekvensen är att världsarvet avförs från världsarvslistan (176 riktlinjerna). Världsarvskommitténs syn på påverkan från utvinningsindustriell verksamhet på världsarv Ett flertal av de förvaltningsärenden som Världsarvskommittén tar ställning till rör påverkan på världsarv från planerad och pågående utvinningsindustriell verksamhet. Kommitténs hållning är att utvinningsindustriell verksamhet i världsarv är oförenligt med världsarvsstatusen samt att konventionens statsparter ska tillse att sådan verksamhet inte skadar världsarv. Kommittén uppmärksammar även planer och verksamheter utanför världsarvens gränser eftersom också sådana kan 1 Icomos, the International Council on Monuments and Sites 2 IUCN, the International Union for Conservation of Nature

3 N 3(6) påverka världsarvens värden eller påvisa aktuella brister i skyddet och förvaltningen. Kommitténs generella ståndpunkt när det gäller utvinningsindustriell verksamhet i Sverige har i ett tidigare fall framförts av Unescos världsarvscenter. Det gäller en ansökan om bergtäkt i världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård. Naturvårdsverket hade anmält den planerade verksamheten till Unescos världsarvscenter (172 riktlinjerna). Verksamheten skulle inneburit att de geologiska värdena som motiverat att Höga Kusten/Kvarkens skärgård utnämnts till världsarv skulle påverkas negativt. Unescos världsarvscenter meddelade dagen efter att anmälan gjorts att verksamheten tydligt var oacceptabel i förhållande till Världsarvskommitténs ståndpunkt gällande utvinningsindustrier. Mark- och miljööverdomstolen beslutade därefter utifrån en sammanvägd bedömning att en täkt på den sökta platsen inte var den lämpligaste användningen av markområdet (se Mark- och miljööverdomstolens dom i mål M ). Juridiskt skydd av världsarven Världsarvskonventionen kräver att anslutna stater har en adekvat lagstiftning och förvaltning för att kunna skydda och vårda sina världsarv (artikel 4 och 5 världsarvskonventionen). Sverige anser att nuvarande regelverk uppfyller kraven i konventionen. Regeringen har bedömt att skyddet är tillfredställande för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt världsarvskonventionen (Regeringens skrivelse 2001/02:171 s. 1, 9 och 18). Världsarvet Laponia är skyddat enligt flera olika skyddsformer. Delar av området är nationalpark, naturreservat och/eller Natura 2000-område och till största delen är det utpekat som område av riksintresse, exempelvis för naturvården, friluftslivet, rennäringen och kulturmiljövården. I förslaget till förvaltningsplan för världsarvet anges följande: Genom att tillämpa de nationella regelverken på ett ansvarsfullt sätt, respektera urminnes hävd och tillämpa renskötselrätten ska förvaltandet av Laponia uppfylla de åtaganden som gjorts på internationell grund. (Förslag till förvaltningsplan, Laponiaprocessen, s. 85). I den södra delen av det planerade koncessionsområdet går en flyttled som är av riksintresse för rennäring. Söder om koncessionsområdet finns även ett rastbete av riksintresse för rennäring och norr om Kallakfyndigheten löper ytterligare en flyttled av riksintresse för rennäringen. Kallakområdet är även utpekat som riksintresse för värdefulla ämnen eller material (se miljökonsekvensbeskrivningen, s. 75). När ett område har motstående riksintressen som i Kallak så ska enligt 3 kap. 10 miljöbalken företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Vid bedömning av vilket riksintresse som har företräde har Sveriges internationella åtaganden betydelse. (Prop. 1997/98:45 del 2 s. 34 f.) Detta kan innebära att områden som Sverige genom konventioner har åtagit sig att skydda har företräde, t.ex. objekt som utsetts till världsarv (Vägledning för prövning av gruvverksamhet, SGU, 2013 s. 23).

4 N 4(6) Tillräckligt underlag Med stöd av 6 kap. miljöbalken kan länsstyrelsen verka för att miljökonsekvensbeskrivningen innehåller ett underlag som möjliggör en bedömning av verksamhetens potentiella påverkan på världsarvet. Enligt 6 kap. 3 miljöbalken är syftet med en miljökonsekvensbeskrivning att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som den planerade verksamheten eller åtgärden kan medföra, dvs. exempelvis även de indirekta effekter som kan uppstå av påverkan på renskötseln i Kallak på grund av den planerade verksamheten. Bolaget beskriver att det bedömer att avståndet mellan världsarvet Laponia och den tänkta gruvan i Kallak är så stort att direkta konsekvenser i form av diffus damning och buller bedöms vara försumbara (se miljökonsekvensbeskrivningen, s. 76). Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet vill framhålla vikten av att även de indirekta effekterna så som förutsättningen att vidmakthålla aktiv renskötsel inom världsarvet belyses, eftersom detta är ett av de kriterier som utgör grunden för utnämnandet av världsarvet Laponia. När påverkan på ett världsarv ska bedömas behöver dess värden beskrivas och bedömas med utgångspunkt i hur värdena beskrivs i Världsarvskommitténs beslut. När det gäller Laponia innebär det att man måste se utanför världsarvets formella gränser och även värdera hur förutsättningarna för en fortsatt förvaltning av området kan komma att påverkas av en etablering utanför gränserna. För att en plats ska utses som världsarv måste dess särskilt stora universella värden erkännas av Världsarvkommittén. Värdena beskrivs i de kriterier som beslutas vid inskrivningen och genom så kallade Statements of Outstanding Universal Value (SOUV). Det innebär att förutsättningarna för att de värden som beskrivs i en SOUV måste upprätthållas över tid genom skydd och förvaltning. För Laponias del beskrivs både kultur- och naturvärden genom de fem kriterier Criterion (iii): The indigenous Saami people inhabit northern parts of Norway, Sweden, Finland and Russia, close to the Arctic Circle. As a representative for the reindeer-herding culture, the Laponian area is one of the last, largest and best preserved examples of transhumance. The site is extraordinarily rich in both tangible and intangible heritage, demonstrating the long-term sustainable land-use of the Saami people. - Criterion (v): The Saami migrate with their reindeer herds, involving summer grazing and fishing in the western mountains and winter grazing in the eastern, wide forests. They continue a practice that was widespread at one time and which dates back to an early Stage in human economic and social development. - Criterion (vii), in 1996 (iii): The snow-covered mountains in Sarek and Sulidälbmá are not only magnificent to see but are a text book of glacial-related geomorphology. The large alpine lakes in Padjelanta, with the mountain backdrop on the Swedish/Norwegian border are of exceptional beauty. The extensive Rapa Valley provides a total contrast with the alpine areas. Particularly noteworthy is its very active delta area, surrounding cliffs and rocky outliers with sheer faces plunging to the delta. The existence of the Saami culture ranging from the traditional birch and turf kata to contemporary cabins adds to the aesthetic value of the site. - Criterion (viii), in 1996 (i): The nominated area contains all the processes associated with glacial activity such as U-shaped valleys, moraines, talus slopes, drumlins, presence of large erratics and rapidly flowing glacial streams. It has excellent examples of ice and frost action in a tundra setting including formation of polygons and an area of spectacularly collapsing and growing pulsas. Glacial rivers originating in the snowfields continue to cut through bedrock. Large unvegetated areas illustrate the phenomenon of weathering. The site also contains a record of humans being part of these ecosystems for seven thousand years.

5 N 5(6) som fastslogs vid beslutet att skriva in Laponia på världsarvslistan. De kulturella kriterierna beskriver Laponiaområdet i kriterium (iii) som representant för rennäringen och dess kultur och som ett av de sista, största och bäst bevarade exemplen av en ursprunglig nomadism. Vidare beskrivs i kriterium (v) hur samerna flyttar med sina renhjordar under året och hur detta visar på en tradition som varit vida spridd och hålls vid liv inom Laponia. Ett underlag för att bedöma hur världsarvet Laponia påverkas behöver mot denna bakgrund innehålla en bedömning: utifrån de ovan nämnda kulturella kriterier samt utifrån möjligheterna att bibehålla och förvalta världsarvets utpekade värden Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet anser att detta underlag saknas i miljökonsekvensbeskrivningen och att bolaget därför bör komplettera med denna information. Beslut om denna skrivelse har fattats av avdelningschefen Lena Callermo vid Naturvårdsverket och avdelningschefen Qaisar Mahmood vid Riksantikvarieämbetet. För Naturvårdsverket För Riksantikvarieämbetet Lena Callermo Avdelningschef Qaisar Mahmood Avdelningschef - Criterion (ix), in 1996 (ii): The importance of the vast mire complex of Sjaunja has been recognized by its Ramsar site designation and is the largest in Europe outside Russia. This area is virtually impenetrable by human beings except during winter. The area has primeval coniferous forest with dating indicating ages as old as 700 years. Natural succession continues here unimpaired.

6 N 6(6) Kopia till: Kulturdepartementet Miljödepartementet Näringsdepartementet Sveriges Unesco-delegation, Paris Bergmästaren Åsa Persson Länsstyrelsen Norrbotten Jokkmokks kommun ICOMOS Sverige Världsarv i Sverige (ViS) att: Lars G Johansson Svenska Unsecorådet Nordic World Heritage Foundation, Oslo Laponiatjuottjudus Förvaltningsråd för Lapoinia