Dans som skapar gemenskap

Transkript

1 Dans som skapar gemenskap Mantha Kasagianni leder en av Stockholms mest spännande dansgrupper för ungdomar. Här handlar det inte bara om att ta rätt steg på dansgolvet - eleverna får också träna sig på att hålla takten i vardagslivet. Musiken dånar ur högtalaranläggningen. Framför speglarna står sex tjejer och tajmar sina rörelser till Britney Spears hitlåt Boys. Det är sista anhalten i en kavalkad, där gruppen dansat sig genom tidsepokerna på diskoteken. Från talets oskyldiga distansdansande i Le Freak till dagens supersexualiserade booty dancing i Sean Pauls Get Busy. Somliga rörelser hamnar fel, ibland brister det i tajmingen, men det märks inte så mycket. För gruppen har mycket attityd och energi. Känslan påminner om sjuttiotalsfilmen Fame. Här finns samma blandning av stilar, utseenden och starka personligheter som i filmen - och samma sammanbitna koncentration på dansen. Mantha Kasagianni dansar i mitten och dirigerar de andra via speglarna och korta kommandon. Det är hon som leder United Dancers. Namnet härstammar från det faktum att nästan alla i lokalen har olika etniska bakgrunder. Det är också en anspelning på att gruppen har fler ambitioner än de rent koreografiska. United Dancers har repeterat i Skärholmens fritidsgård i tio år. Flera av eleverna i studion är mer eller mindre uppvuxna i gruppen. Hulda och Ing-Marie, till exempel, har dansat på fritidsgården i åtta år. Hulda började när hon var tio, Ing-Marie när hon var sjuåtta. Mantha Kasagianni började själv när hon var tretton, nu är hon 23 och nyligen examinerad socionom. Innan dess arbetade hon som timanställd på gården i fem år. I sin nuvarande roll som fältassistent ingår det i Mantha Kasagiannis arbetsuppgifter att röra sig ute bland ungdomarna i Skärholmen. En del av hennes viktigaste arbete sker i studion på fritidsgården. Efter femton års verksamhet har det nämligen bildats ett nätverk kring dem som deltar eller som har deltagit i dansen. Just nu finns det sex grupper med nästan femtio elever i åldrarna år, de flesta tjejer. Mantha Kasagianni pekar på tre förklaringar till det stora lokala intresset för showdans: Många unga människor idag drömmer om att få stå på en scen och uppträda. Den här drömmen lever extra starkt i områden som sällan synliggörs i media eller den offentliga debatten (utom när det handlar om kriminalitet och sociala problem). Om man dessutom kommer från en miljö där karriärvägarna är få och de vuxna förebilderna sällan arbetar som journalister, advokater, psykologer eller nå- 34

2 Bilder från premiären på Gris. Första föreställningen hölls i Bredängsskolans fullsatta aula. got annat medelklassyrke, då blir det ofta media och underhållningsindustrin som levererar drömmarna och de dyker ofta upp i TV-apparaterna i form av artister och idrottsmän. När Mantha Kasagianni studerade på socialhögskolan skrev hon en uppsats om hur MTV påverkar dagens ungdomar. Hon intervjuade ungdomar i Skärholmen och kom fram till att de tittade minst två timmar per dag på musikkanalen. De slår på TV:n när de kommer hem från skolan, sedan står den på när de äter, när de gör läxorna och fram tills att de går och lägger sig. Och vad tittar de på? Jo, de får se lättklädda tjejer, ungefär i samma ålder som de själva, som dansar utmanande. Med tanke på det skulle man kunna tycka att showdans är en sällsynt dålig metod att aktivera unga tjejer. Men Mantha Kasagianni menar att dansen är vad man gör den till. MTV och den kommersiella underhållningsindustrin använder den för att sälja skivor. United Dancers använder den för att skapa gemenskap. I dansklasserna i Skärholmen är alla välkomna. Det finns ingen traditionell nivågruppering. Terminsavgiften är bara hundra kronor. Pengarna går till danskassan och används till rekvisita och till de två övernattningar som United Dancers brukar ordna i slutet på varje termin. För ett par år sedan satte gruppen ihop showen In the Ghätto, som handlade om vardagen i Skärholmen. Uppföljaren, som kom 2003, heter Vem har sagt? och handlar om fördomar. Årets uppsättning är Gris, skärholmsversionen av den amerikanska musikalen Grease. Tanken med showerna är att de ska bjuda på bra underhållning, men också förmedla ett budskap till publiken. Gris handlar till exempel om Mohammed från Skärholmen, som blir kär i Liselotte från Östermalm. Föreställningen handlar om kärlek och klasstillhörighet. Den driver också med de föreställningar som vi har om de andra. För publiken slutar förhoppningsvis ett uppträdande med att man går hem och funderar över sensmoralen i showen. För de som uppträder är United Dancers en investering i socialt kapital. Dansen är nämligen bara en del i det arbete Mantha Kasagianni utför i dansstudion på fritidsgården. Parallellt med koreografin bygger hon relationer. Innan träningen den här kvällen samlar hon tjejerna i en ring på golvet och frågar vem som vill ställa upp som funktionär på en fotbollsturnering. Hon berättar 35

3 att de får en gratis lunch, att det blir skoj och många snygga killar. Tjejerna skrattar. Mantha fortsätter att skämta med dem, men säger sedan att jobbet också innebär ett stort ansvar: Ni ska gå upp på läktarna och lugna ner grabbarna om det blir för rörigt. Det betyder att ni måste vara beredda att stå upp mot en del kaxiga killar. Tjejerna i ringen nickar. Vi fixar det, säger någon. De andra instämmer. Sedan övergår Mantha till att informera gruppen om ett möte på en skola. Det har varit matkrig och slagsmål i en skola i stadsdelen. Några i gruppen har varit inblandade. Nu är det dags att träffas och diskutera konflikten. Mantha bjuder in alla som vill prata om vad som hände, och som är beredda att diskutera, utan att skrika. Stojet och skratten tystnar ett slag. Bråket i matsalen har påverkat dansgruppen och det är allvarligt. Att få tillhöra gruppen är viktigt för tjejerna. Flera av dem ägnar en stor del av sin fritid åt dansen och även om de tränar på Fryshuset (som Ing-Marie) eller har dansat på några av de dyra skolorna i city (som Asli) säger de alla att gemenskapen i United Dancers är unik. En annan anledning varför det är så viktigt för tjejerna att tillhöra gruppen, är att den erbjuder en ingång i samhället. De flesta i rummet tillhör arbetarklassen i en förort som ligger långt från maktens centrum. Det är inte självklart att de kommer att få jobb eller en högre utbildning. I en sådan miljö är alla kontakter viktiga. De flesta i rummet tänker nog inte i de banorna ännu, men erbjudandet att vara funktionärer är ett exempel på hur Mantha Kasagianni knyter ihop dansen med social utveckling. Hon berättar också för tjejerna var och hur de kan söka sommarjobb. Hon ställer upp som referens i deras ansökan plus att hon hela tiden finns närvarande som en positiv, vuxen förebild. Eftersom United Dancers tränar på fritidsgården i Skärholmen innebär också gruppens träningspass att tjejerna tar större plats i en miljö som traditionellt domineras av killar. Om det inte vore för dansen så skulle många av oss inte vara här, säger Asli. Det är många killar som hänger här och då är det inte så lätt för tjejerna att ta för sig. På så sätt är fritidsgården i Skärholmen en ganska typisk gård. Den domineras av de stökigare tonårskillarna. Så ser det ut på de flesta fritidsgårdar. Och så har det alltså alltid sett ut. Den vanligaste målgruppen - ända sedan de första ungdomsgårdarna startades i Stockholm i början av 1900-talet - har varit pojkar som stört på gator och torg. Mantha Kasagianni berättar om grupper av killar med en tuff jargong och stort behov av att synas och höras. Tjejerna, däremot, kanske inte ens får gå ut på kvällarna. Och i synnerhet inte till fritidsgården, som föräldrarna helt korrekt betraktar som en mansdominerad miljö. United Dancers ändrar inte helhetsbilden. Tjejerna går till gården för att dansa och går sedan hem. Men några av dem spenderar en timma eller två på gården innan träningen, och spär på så sätt ut det annars så kompakt grabbiga. För att ytterligare öka tjejernas närvaro på gården anordnar Mantha Kasagianni en tjejkväll på fritidsgården varje måndag. Det här försöket att ge plats för tjejerna har många föregångare. Redan 1931 startade Mäster-Olofsgården i Gamla stan en flickklubb. I Sundsvall arrangerade ungdomsgården på 1930-talet en flickverksamhet som främst vände sig till flickor från barnrikeområdena runt centrum. På programmet fanns bland annat sexualupplysning - och modern dans. Precis som Mantha Kasagianni hade gårdsföreståndaren i Sundsvall, Astrid Hellström, problem med föräldrar och andra, som tyckte att sexualupplysning och modern dans inte var något som unga flickor skulle ägna sig åt. På fritidsgården i Skärholmen har man försökt bemöta den här oron genom att se till att gården är helt fri från män på tjejkvällarna. Alla, inklusive ledarna, är kvinnor. Det ger föräldrarna en slags garanti för att tjejerna inte är ute och träffar pojkar när de här. Och det ger tjejerna och oss ledare lugn och ro när vi träffas. Om killarna är på gården samtidigt blir det bara bli en massa spring, fnissande och dörrar som rycks upp för att killarna ska kolla vad tjejerna håller på med. Samtidigt understryker Mantha Kasagianni att målet är en gård där tjejer och killar kan umgås tillsammans. Men sådant tar tid. Dessutom beror det på hur 36

4 samhället runt gården utvecklas, påpekar hon. På 1960-talet försökte bland annat Stockholms ungdomsgårdar skapa plats för tjejerna på gårdarna genom att inrätta speciella flickrum, så kallade Eva-rum. I de här rummen var det meningen att flickorna skulle kunna sätta upp sina egna tavlor, anslag och modetavlor, förvara klippböcker och liknande. I Eva-rummet fanns det också möjlighet att syssla med hårvård, sy och ägna sig åt skönhetsvård. Tjejerna som träffades i Eva-rummen kunde bilda Eva-klubbar. I de här klubbarna diskuterades det bland annat samlevnad, hygien och skönhetsvård, deltagarna fick besök av gästföreläsare och gjorde egna studiebesök. I Att vara ledare i öppen verksamhet skriver Bo J Ardström att det viktiga med rummen inte var aktiviteten, utan att flickorna hade en plats där de kunde vara i fred och prata och umgås med varandra. Men slutet av 1960-talet, i samband med att all klubbverksamhet ifrågasattes, kritiserades även Eva-verksamheten. Till slut upphörde den nästan helt. Bo J Ardström ger fyra förklaringar till att verksamheten försvann: en oförståelse och bristande vilja att ge flickorna samma rätt till fritid för sin egen skull som är självklar när det handlar om pojkar. den växande kritiken mot klubbverksamheten i allmänhet. en ideologisk viljeriktning från ledande personer och fritidsledare att innehållet i Eva-verksamheten inte var någon bra verksamhet. strömningar i samhället under och 1970-talen, som gjorde att flickorna inte drogs till den tidigare verksamheten. Mantha Kasagiannis sätt att arbeta påminner mycket om Evaverksamheten. Hon tycker att det är viktigt att tjejerna ska han någonstans där de kan få vara ifred och göra vad de själva vill, utan att de vuxna lägger sig i och bedömer vad som är bra eller dåligt. Men hon vill inte nöja sig med att lämna tjejerna ifred i ett eget rum. Hon talar om semistrukturerad verksamhet : Samtidigt som man låter ungdomarna och det gäller både tjejer och killar få vara ifred och välja vad de vill göra, eller om de inte vill göra någonting alls, är det viktigt att gårdarna erbjuder någon form av verksamhet. Det ska vara verksamheter som utgår från ungdomarnas egna resurser och de ska själva få vara med och utforma och utveckla aktiviteterna. Dansgrupperna är ett exempel på det här tänkandet, menar Mantha Kasagianni. Men det kan lika gärna vara teater, musik eller idrott. I tjejrummet arbetar tjejerna och en dramapedagog just nu med att sätta ihop en forumteaterpjäs. Det är en pjäs med flera, parallella handlingar, där publiken kan gå in och bestämma hur skådespelarna ska agera i olika situationer. Förhoppningsvis ska de som deltar i aktiviteterna stärka sin självkänsla och hålla sig borta från alkohol, narkotika och tobak. Tanken är också att de ska lära sig att det inte är så svårt att ta egna initiativ och dra igång egna saker. Men att ordna dansshower, sätta upp teaterpjäser eller ordna fotbollsturneringar räcker inte för att göra unga människor medvetna, anser Mantha Kasagianni. Därför arbetar hon och en av hennes manliga kollegor med ett tredje projekt i skolan. Tillsammans föreläser de i stadsdelens årskurser 6-8 om demokrati och hur det demokratiska systemet fungerar. 37

5 Hon berättar: Många ungdomar som vi träffar på vet ingenting om vilka som styr samhället och hur det styrs. De är helt maktlösa utan den kunskapen. Vet man inte om att det finns en stadsdelsnämnd kan man ju inte ställa krav på förbättringar av fritidsgården eller begära offentliga anslag för att sätta upp en dansföreställning. Att medvetandegöra ungdomar tycker Mantha Kasagianni är den viktigaste delen av hennes jobb. Men det kan inte ske genom tvång, säger hon: Det kommer alltid att finnas folk som hellre sitter i soffan på fritidsgården och softar. Men även de kan påverkas, indirekt. Som ett exempel nämner hon att alla som arbetar på fritidsgården i Skärholmen idag antingen läser eller har läst på universitet eller högskola. Det gör att det där med utbildning inte blir så dramatiskt, de träffar ju utbildade människor varje dag på gården. I dansgrupperna finns det flera tjejer som säger att de vill utbilda sig till socionomer, eftersom deras ledare, Mantha, är det. Asli, Hulda och Haive har också börjat arbeta som danslärare för yngre tjejer. Om några av de här tjejerna ser upp till mig och därför bestämmer sig för att skaffa sig en utbildning och jobb ja, då är United Dancers shower en framgång redan innan de haft premiär, säger Mantha Kasagianni 38

6 39