ARKITEKTEN SOM BYGGHERRE

Transkript

1 ARKITEKTEN SOM BYGGHERRE Okidoki arkitekter och Vallastaden i Linköping Få arkitekter är idag även byggherrar i Sverige. I den här kursen har vi lärt oss att det är så på grund av den kulturella inställningen, "det är så det går till". Men är det hela sanningen? Okidoki arkitekter är ett Göteborgsbaserat kontor med ett tjugotal anställda. Maja Ivarsson blev ny chef för kontoret 2015 och på hemsidan okidokiarkitekter.se berättar hon om sin framtidsvision för kontoret. "Okidokis främsta konkurrensmedel är vår samhällsförståelse. Det ska vi bygga vidare på och utveckla när vi växer. Vi ska fortsätta skapa riktigt bra arkitektur arkitektur som utmanar rådande normer och flyttar gränser, på riktigt." 2012 utlyste Linköpings kommun en tävling om en ny stadsdel, Vallastaden, som ska knyta ihop Linköpings universitetsområde med innerstaden. Det vinnande förslaget blev Tegar, från Okidoki arkitekter. Efter vinsten har företaget tillsammans med kommunen arbetat vidare på förslaget under sin slogan Människan bygger staden. Stadsdelen ska präglas av lärande, kreativitet, social hållbarhet och resurseffektivitet. Linköpings kommun beskriver detta som en framtida modell för svensk samhällsbyggnad. För att öka mångfalden och möjliggöra för fler typer av byggherrar kommer ett antal tomter att avsättas för alternativa byggherreformer. Ett sådant exempel är att tomter reserveras för arkitektkontor som väljer att bygga i egen regi. Andra inslag är att tomter avsätts för så kallade byggemenskaper som innebär att de som ska bo i huset gemensamt planerar utformning och ansvarar för byggnation. För privatpersoner finns möjligheten att uppföra styckebyggda radhus genom att tilldelningar via den kommunala tomtkön. "I Sverige har vi provat storskaliga lösningar för bostadsbyggandet i decennier. Med Vallastaden vill vi låta fler aktörer ge sitt svar på hur framtidens städer ska byggas, och blanda högt och lågt inom varje kvarter. Vi ser det som ett socialt hållbart byggande för möten mellan olika människor" säger Rickard Stark från Okidoki arkitekter. Enligt arkitekten Staffan Schartner har Linköping gjort många saker rätt i planeringen av Vallastaden. Genom modiga val och tydliga kvalitetskriterier har Okidoki arkitekter och kommunen skapat goda förutsättningar för byggemenskaper. En byggemenskap är en grupp människor som går samman för att bygga ett hus att bo i tillsammans. Både gemensamt i kollektivhus eller i vanliga bostadshus. Konceptet är identiskt med det som kallades bostadsrättsförening i lagstiftningen från och med Men från och med 1970-talet blev bostadsrättsföreningarna en angelägenhet för HSB, Riksbyggen och för den storskaliga byggindustri som växte fram. Bostadsrättslagen ändrades och idag tillämpar kommunerna regelverket för planer och markanvisning så att det missgynnar och i praktiken gör det omöjligt för mindre aktörer, till exempel privatpersoner, som vill gå samman och agera byggherrar. I Vallastaden har Linköping tvärt emot de stora byggföretagens intressen valt att i planförslaget fokusera på småskalighet och små smala tomter. Kommunen har även antagit detaljplanen för området först och sedan genomfört en tomttilldelning baserad på kvalitetskriterier. Den som har det bästa och mest innovativa förslaget får tomten.

2 Direktinflytande, lägre kostnader och att kunna få sin bostad precis som man vill ha den är några av de många fördelarna med byggemenskaper. Husen blir vanligtvis också energisnåla och bättre anpassade för platsen. Enligt Staffan Schartner blir bebyggelsen också vackrare. Små smala tomter ger mer variation och mer liv i stadsdelen. Detta i skarp kontrast mot hur det har sett ut i Sverige sedan talet. Stora tomter som bara stora byggherrar har råd att köpa och bebygga där det byggs breda, enformiga hus. Linköping har gjort helt rätt. Tobias Olsson, förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter, skriver att Vallastaden är mer än en produkt. Fokus har legat på processen, med arkitekttävling, kommunikation och medborgardialog. Det är en stor och ambitiös satsning. Kommunen har varit tydligt med att den vill få fler mindre aktörer, vilket är något nytt och fräscht. I Vallastaden har man till och med öronmärkt vissa tomter till att de ska bebyggas av arkitektkontor som byggherrar. Det är bra anser Tobias Olsson. Jag tror absolut att arkitekter är bra byggherrar. Det är en annan roll men vi har goda förutsättningar att vara bra beställare.

3 Arkitekt, byggherre och förvaltare En arkitekts roll i byggprocessen är generellt sätt marginaliserad och det är främst i det tidiga skedet som arkitekten har inflytande. Men det finns undantag. Magnus Månsson på Semrén Månsson Arkitekter i Göteborg både ritade, byggde och förvaltade ett flerbostadshus som utöver detta även går med vinst och blev nominerat till Årets bygge Han gavs chansen av Göteborgs stad 2003 på en markanvisning på Danska vägen. Detaljplanen och byggloven var klara tre år senare efter en rad av överklaganden. Projekteringen kunde då börja. Huset består av fem våningar, en vindsvåning och källare i två plan. Kommunen kom dock med krav på att ytterligare två byggherrar skulle få bygga på tomten. Förutom Magnus Månsson är det nu även JM och Tuve bygg som gemensamt byggt ca 200 hyresrätter och bostadsrätter. Entreprenörsformen var totalentreprenad och anledningen att det fungerade så väl var p.g.a. färdiga bygghandlingar och väldigt få ändringar, enligt platschefen Johan Lundin. Ändringar och förseningar är något som man snarare förväntade sig med tre byggherrar som samsades om den trånga tomten. Tidsmarginalerna var dessutom redan från början tajta. Byggstarten var i november 2011 och inflyttning skulle ske sommaren Kort fakta: Beställare: Magnus Månsson, MM Fastigheter. Arkitekt: Semrén Månsson. Konstruktör: Integra. Totalentreprenör: Bra Bygg, Göteborg. Stomme: Con-Form. El: City El & Data. VVS: Installatören. Ventilation: Cerovent. Rör: Tingstads Rör. Mark: Torslanda Mark. Antal hyresrätter: 68 stycken. Investering: 110 miljoner kronor. Byggtid: November 2011 maj Rent tekniskt består byggnaden av en stomme av stål och filigranbjälklag. Istället för att lägga pengar på rena projektkostnader har man satsat på slitstarka material som kalksten, helkaklade badrum, ekparkett och fasadtegel. Anledningen till att välja tegel istället för puts enligt Magnus Månsson var att i det klimat som råder i Göteborg, med snabba temperaturväxlingar vintertid, så skulle tegel på lång sikt hålla bättre än putsen. Redan på projekteringsstadiet ritade man medvetet fyra identiska trapphus, placerade våtutrymmena direkt i vertikal linje med varandra, samt la köken i anslutning till trapphusen. Relativt enkla lösningar kan det tyckas, men detta bidrog starkt till att hålla kostnaderna nere. Efterarbetena minimeras och en yteffektivitet uppnås. Hyran för en fyra på 83 kvm ligger på kr vilket är under den högsta nivån som folk normalt sett är beredda att betala. Att hyra ut dom var inte svårt, man fick många svar redan på första annonsen. Byggnaden är placerad i ett område med befintliga tegelbyggnader från 50-talet vilket gör att den smälter fint in i omgivningen. Arkitekter är ofta kända för att inte vara intresserade av ekonomi och själva byggprocessen. Därför var Magnus Månsson nyfiken på vad kollegorna tänkte om hans nya roll där han inte bara är arkitekt, utan även byggherre och hyresvärd. Han menar på att reaktionerna varit positiva och att han t.o.m. fått ytterligare uppdrag med hjälp av den erfarenhet han nu skaffat sig. Att vi arkitekter oftast inte intresserar oss för dessa saker tror jag inte har så mycket att göra med lathet. Tittar man utomlands så har arkitekten ofta en mycket större roll i byggprocessen. Man har mycket mer att säga till om, men följer projekten längre och har även mer ansvar. I Sverige har vi en tradition med beställare och byggherrar som inte sällan är externa. Arkitekten kopplas in som konsult, gör sitt arbete och lämnar sedan över till nästa person i kedjan. Detta leder i sin tur till en mentalitet

4 där man har lätt för att skylla på varandra om något går fel. Kanske kan man se det som för många kockar i soppan? Som tidigare skrivits så tror jag inte att vår ovilja att göra mer än precis vårt arbete inte grundar sig i någon slags lathet, utan istället är det den ibland mycket konservativa processen som format våra yrkesroller. Jag tror att många arkitekter gärna skulle vilja ta ett större ansvar och följa projektet från början till slut om bara tillfälle ges. Men idag är det tyvärr sällan att detta sker. En totalentreprenad kan i många fall vara olämplig för ett projekt då entreprenören själv låter utföra hela projekteringen. Beställaren har då ofta bara lämnat ifrån sig enkla handlingar med önskemål som vad som ska byggas, men det är själva entreprenören som står för det mesta av planerandet. Detta skapar ofta scenarion då arkitekten hamnar som en av flera aktörer på ett löpande band vilken kan resultera i att den kreativa kvaliteten uteblir. Men i fallet ovan var det en lyckad totalentreprenad, förmodligen för att själva beställaren och arkitekten var en och samma person. Man får då kontroll över hela händelseförloppet. Inte bara är detta projektet inspirerande för alla arkitekter som gärna skulle ta större ansvar om bara tillfälle gavs. Det bevisar också att slutresultatet inte behöver bli lidande bara för att en arkitekt håller i tyglarna, utan kanske också kan bli mer ekonomiskt, effektivt samt ett bättre slutresultat. I detta fall har det påverkat de boende på ett positivt sätt. Och är det inte det som är det viktiga? Ofta glömmer vi bort att det är människor som faktiskt ska använda våra byggnader. För att bo, leva, arbeta och vistas i och då är det viktiga inte vem som styr utan att slutresultatet faktiskt blir hållbart i alla aspekter. Här har Magnus och hans kontor visat att även arkitekten kan axla detta ansvar bra.

5 Rahel Belatchew Rahel Belatchew bygger för att hon är trött på att lämna över projekt till andra. Hennes drivkraft är att se en idé materialiseras och hon hatar dåliga kompromisser. Hon är sin egen byggherre för att kunna öka kvalitén på det som byggs utan att göra det dyrare. Men mest av allt bygger hon för att det är roligt. För tidningen ARKITEKTEN ( ) berättar hon om varför hon blev både byggherre och arkitekt. Rahel Belatchew Lerdells första egna projekt som hon ritade och genomförde år 2000 var en villa till sig och sin familj. Den gjorde henne välkänd och eftertraktad och hon fortsatte att rita villor för privata kunder. Hon startade företaget Belatchew Arkitekter 2006 med ett mål om att kunna ta större uppdrag och ha mer bredd. Idag är de tio anställda med Rahel Belatchew som VD. De ritar främst flerbostadshus till exempel i stadsutvecklingsområdena Östra Sala backe och Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Men det finns en stor bredd i kontoret som gör att de även ritar till exempel kontorsinredningar. Parallellt med detta jobbar de också på sina egenutvecklade projekt. Med avsikt att driva projekt från köp av tomt till uthyrning och försäljning bildade Rahel Belatchew Lerdell 2013 ännu ett bolag; Belatchew Fastigheter AB. De riktar in sig på mindre bostadsprojekt. Rahel Belatchew framhåller att fördelen med detta är att de kan vara mycket flexibla efter kundens önskemål. De är inget stort företag som måste hålla en likriktad jämn standard för allt de gör utan här finns plats för experiment och variation. Det finns ett stort socialt engagemang, de bygger inte bara för de rika utan tycker det är viktigt att rita bostäder till rimliga priser. Exempel på detta är ett studentboende i Tensta som de ritat. En annan sak som utmärker kontoret är smarta energilösningar och ett fokus på hållbarhet. De har startat kompetensutvecklingsprogrammen Belatchew Academy och Belatchew Labs där de studerar ny teknik och ser hur den kan användas i arkitektur. Där kan ett intresse för nästa projekt starta men de har också litteraturstudier, föreläsare och utrymme för idéer och visioner som kanske inte platsar i deras dagliga arbete ritade de på just en sådan byggnad, en byggnad utan uppdragsgivare eller trolig realisering. Det var den trettio våningar höga Strawscraper som de placerade vid Kungsgatan i Stockholm. Byggnaden var ett inslag i debatten om hur högt man kan bygga. Ett exempel som visar att höga höjder kanske kan stärka stadslandskapet. Den visar också på Belatchews intresse för ny teknik och miljö. Strawscraper har en fasad med flexibla hår som kan alstra energi. Bilder på projektet hade 2014 publicerats 350 gånger i över 75 länder. Belatchew anser att vi arkitekter kan tillföra mycket mer än vi gör idag och på frågan vad hon gör om tio år svarar hon samma sak som idag, men i större skala. Jag blir glad och inspirerad när jag läser om Rahel Belatchew. Glad för att få se någon som tar en aktiv roll i att förändra arkitekters minskande makt och inflytande. Kontoret visar att när man som arkitektkontor engagerar sig i hela ledet så har man också mycket mer att säga till om och att vinna. Och det kontoret vill tjäna är inte mer pengar i sin egen ficka utan främst verkar drivkraften ligga i ett samhällsengagemang. Det känns ganska självklart att när hela projektet ligger inom samma grupps ansvarsområde så finns det stora fördelar. Belatchew pratar om att man kan öka kvalitén utan att det blir dyrare, hon är trött på dåliga kompromisser. Om ett projekt blir för dyrt har hon som byggherre möjlighet att dra in på det som hon som arkitekt tycker är lämpligast att dra in på. Det finns en helt annan kunskap vilket gör att underlaget till alla val som byggherren gör blir ett annat än det traditionella. I slutändan ska ju huset byggas och det kan nog också vara bra för arkitekter att ha större ansvar, kanske kan det förändra ritningarna så att saker oftare löses i tidiga projekteringsstadier just för att arkitekten har större kunskap och intresse av vad som kommer hända med huset sedan. Det finns mindre risk att projektet drar iväg på sätt som arkitekten inte önskar. Det borde kunna bli ett mer sammanhållet och genomtänkt projekt.

6 En konsekvens som jag skulle kunna se är att när en aktör har hand om allt finns större chanser till lönsamhet om det är det som aktören vill. Om arkitekten hängivet arbetar för att bygga så billigt som möjligt finns det kanske en risk att byggen blir sämre. Om arkitekten enbart är anställd för att rita ett flerbostadshus så vill hen göra ett bra jobb både för byggföretaget men också för de som bor där. Arkitekter har inget att tjäna på att minska kostnaderna på exakt allt utan jag uppfattar det som att arkitekten ofta tänker mer på brukaren än de stora byggföretagen gör. Men om målet, som hos Belatchew, inte enbart ligger i att tjäna mer pengar för egen del så har upplägget stora fördelar. Då kan man dra in på kostnader för att kunna skapa billigt boende för att ge fler möjlighet att komma in på bostadsmarknaden, man kan välja att bygga på ett sätt som kanske inte är allra mest lönsamt men som följer en arkitektonisk idé. Med vetskapen om att arkitektur formar samhället kan man vara med och forma samhället i en positiv riktning. Arkitekter med sina stora kunskaper i stadsplanering tänker kanske i högre utsträckning på hela gatan eller kvarteret och inte bara på sin egen tomt. Belatchew Academy och Belatchew Lab är också fantastiska exempel på vad för gott som kan komma av att bygga i egen regi. Deras utvecklingsprogram där de kollar på hur ny teknik kan användas bland annat för att skapa mer energieffektiva byggnader hade troligtvis inte varit tillräckligt lönsam om de bara var ett arkitektkontor. Men när de också jobbar med hela projektet så finns det ett större intresse för de här frågorna. Att deras risker och hårda arbete belönas och får den uppmärksamhet de förtjänar är också bra. Som deras byggnad Strawscraper, den hade troligtvis inte kommit till utan deras omfattande utvecklingsarbete som ju måste kosta mycket att bedriva. Att sedan lägga så mycket tid på ett projekt som inte kommer generera pengar eller bli utfört är intressant. De gjorde det som ett debattinlägg och för att visa på ny teknik inom arkitektur. Deras risk gav utdelning genom att den skapade goodwill och internationellt erkännande. Det visar världen att det här är ett kontor som lägger ner mycket tid och pengar på utbildning av sina medarbetare.

7 Urbana villor av Pontus Åqvist och Cord Siegel År 2008 sattes ett nytt rekord i kvadratmeterpris för bostadsrätter i Malmö av de Urbana Villorna i Västra Hamnen. De såldes för över 6 miljoner, vilket är cirka 66 tusen kronor per kvadratmeter, och detta innan hela projektet var färdigbyggt. Projektet har också hyllats av tidskrifterna Arkitekten och Arkitektur, samt mottagit Kasper Salin-priset år Dessa dyra Urbana Villor står i ett attraktivt område, men de har också ett välutvecklat och uppskattat koncept. En villagata på höjden, för att passa bättre in i stadsmiljön. Projektet består av två byggnader, ett gatuhus och ett gårdshus. Gatuhuset har en lägenhet per våning, gårdshuset har två lägenheter bredvid varandra som i radhus. Alla lägenheter utom en toppvåning på 90 kvadratmeter är 140 kvadratmeter. Dessutom har alla lägenheterna egen trädgård, i gatuhuset i form av balkonger in mot gården och i gårdshuset som takterrasser. Lägenheterna har en öppen del med kök och vardagsrum, och en mer avskild del med sovrum. Badrummen har lösts olika i olika lägenheter, ibland helt traditionellt, ibland med alla funktioner separerade och badkaret i sovrummet, men alla lösningar går i någon mån att ändra då inga innerväggar är bärande. Själva villagatan är en spiraltrappa som går på gårdssidan av gatuhuset. Från den kan man gå genom grindarna in till trädgårdsbalkongerna, och man kan skymta lite av livet innanför fönstren. Så, hur kommer det sig att denna byggnad kunnat ta en så ovanlig form som den trots allt har? Och hur kommer det sig att denna innovativa byggnad blev så bra att båda arkitekterna flyttade in med sina familjer, och att de fick ta emot Kasper Salin-priset? En del av förklaringen kan vara att idén kom från arkitekterna själva. När Cord Siegel och Pontus Åqvist av en slump stötte ihop på ett bibliotek och började snacka arkitektur föddes idén om Urbana Villor, och på den vägen är det. Visionen om att lägga en villagata vertikalt för att den skulle passa in i en tät stadsbild var deras egen. Ambitionen att ta det bästa av förorten och placera i staden var deras egen. Hela processen och utförandet var deras egna. Bostadsrättsföreningen har inte tagit några lån, utan gått in med höga insatser. Per kvadratmeter har byggnaden kostat ungefär lika mycket som vilket flerbostadshus som helst, men fördelningen av kostnader har varit annorlunda. Det faktum att de inte hade några lån som behövde betalas tillbaka minskade stressen över att sälja lägenheter så fort som möjligt, och därmed fick Siegel och Åqvist chansen att rita så som de ville. Arkitekterna har vågat satsa på arkitektoniska uttryck och rationalisera bort ytskikt som inte behövs, alltså omfördelat kostnaderna, och jobbat fram en byggnad som på många sätt är bättre än standard. I projektet finns många finurliga lösningar att hitta. Exempelvis har balkongerna överallt 30 cm jord i kassetter, med plattor ovanpå där det inte ska växa något. Det betyder att växternas rötter kan sprida ut sig under plattorna där man går, vilket gör det möjligt för buskar och andra växter med stora rotsystem inte bara att växa där, utan att trivas. Under åren de Urbana Villorna har stått där har balkongerna mot gården bevisat att de verkligen fungerar som frodiga trädgårdar. Trappan som är en vertikal variant av en villagata är såklart också i någon mån en innovation, men bortsett placeringen påminner den mest om en brandtrappa. Den är dock på gårdssidan, vilket betyder att man för att nå den måste gå under byggnaden och in på gården. Detta och all växtlighet i omgivningen ger trappan en mer privat och ombonad karaktär. För att komma in under byggnaden går man genom en grind, inte en dörr, vilket förstärker villakaraktären. Där under finns det plats att ställa cykeln, men också ingången till hissen.

8 Hissen går upp mitt i gatuhuset, genom alla lägenheter. Eftersom det bara finns en lägenhet per plan går man direkt från hissen in i lägenheten. Man hamnar i den öppna delen av lägenheten, där köket och vardagsrummet är. Alla dessa lösningar och fler, är okonventionella, precis som hela projektet från koncept till färdig byggnad. Siegel och Åqvist har inte gått den vanligaste eller mest traditionella eller säkraste vägen, utan har istället gått en ny väg och litat på sin egen förmåga och expertis. Det kan vara svårt för en byggherre att lita på sina arkitekter på det sättet i ett vanligt projekt där pengar och tid är det enda som egentligen bestämmer. När arkitekterna själva är byggherrar är det dock en möjlighet. Visionen får styra, och när visionen förverkligas fullt ut blir resultatet mycket bättre än om den bara klistras på ett vanligt projekt. Ansvarsformen i projektet var delad entreprenad, vilket betyder att arkitekterna (eftersom de också var byggherrar) hade direkt kontakt med alla sina entreprenörer. Detta är viktigt om man ska skapa något som går utanför ramarna för det konventionella. Få led i kommunikationen betyder få möjligheter till missförstånd och snabb respons tillbaka om något skulle visa sig inte funka. Arkitekterna får alltså möjligheten att ge instruktioner direkt till varje entreprenör och kan förvissa sig om att allt blir som de tänkt sig. Nyckeln till projektets framgång var alltså delvis att arkitekterna var byggherrar, delvis att de inte tog några lån för att bygga projektet och delvis att de använde ansvarsformen delad entreprenad. Resultatet var att de kunde fullfölja sin vision, samtidigt som de hade koll på tid och kostnader. Att projektet var lyckat finns det inga tvivel om. Kasper Salin-priset är en solklar indikator, men kanske ännu viktigare är att båda arkitekterna själva bor där och är nöjda med resultatet.

9 Slutsats Efter ett 1900-tal av storskaligt industribyggande med arkitekten som en konsult, börjar sakta arkitekten återta en större roll i byggprocessen. Det finns olika sätt för arkitekter att involveras mer i byggprocessen. Från att vara med och göra planprogram för hela stadsdelar, vara byggherre för hela bostadsområden till att bygga för sin bostadsrättsförening. Vi ser flera fördelar med att arkitekten får en större roll. I Vallastaden kunde arkitekterna vara med och påverka kommunens marktilldelning så att vissa tomter öronmärktes för arkitekter som är byggherrar. Rahel Belatchew har i sin roll som både arkitekt och byggherre möjlighet att påverka hela ledet från ekonomi till gestaltning och alltid hitta bästa lösningen. Hon har startat utvecklingsprogram som nog inte hade varit möjliga om hon bara hade varit arkitekt. Magnus Månsson lyckades med att bygga billiga hyresrätter utan att tumma på kvalitén. Han var både byggherre, arkitekt och förvaltare. I Urbana Villor i Malmö drev Cord Siegel och Pontus Åqvist igenom sin annorlunda vision om vad ett boende kan vara. Det är inspirerande att se arkitekter som skapar sin egen roll. Vi tror att det blir ett annat tänk när arkitektur möter byggherrens roll. Flera discipliner möts och deras olika kunskap berikar dem båda. Detta är ett sätt att få nya idéer, idéer som aldrig hade kommit om man inte var både arkitekt och byggherre. Ett bra sätt att föra branschen framåt.

10 Källor Arkitekten 12 (2009) De uppfyllde allt på önskelistan Tomas Lauri Sydsvenskan (17/9 2008) Nytt rekordpris för bostadsrätt i Malmö Claes Fürstenberg Arkitektur 8 (2008) Brf UrbanaVillor Malmö Arkitektur 8 (2008) Nyskapande Bostadsstrategi Ingrid Sommar Arkitekten ( ) I egen regi