- att skriva kort och koncist är alltid inte så lätt (jf referatskrivandet vad ta med, vad lämna bort?). - det är inte bara pga utrymme som man

Transkript

1 - att skriva kort och koncist är alltid inte så lätt (jf referatskrivandet vad ta med, vad lämna bort?). - det är inte bara pga utrymme som man behöver skriva kort. Tankegången blir ofta mer precis och lättare att följa när man tar upp bara det väsentligaste * jf Mills översättning av Parsons text (nästa sida)! => man borde alltid tänka efter, om alla ord verkligen behövs - aningen motstridigt: i ett finländskt universitet förutsätter man, att en avhandling skall vara så och så lång (gradu ss, kandidatavhandling ca 25 ss). Ofta tolkar man det så, att man minst ska skriva så mycket. Men den övre gränsen är också viktig. I England t ex brukar man bara ange maximiantalet sidor, inte minimumet.

2

3 6. Källor och referenser - hurdana källor finns det? en vanlig uppdelning: 1) primärkällor det empiriska materialet (t ex tidningstexter som man analyserar; romaner; arkivmaterial; dagböcker; intervjutranskriptioner; data från en frågeundersökning; anteckningar från fältarbete; fotografier osv.) 2) sekundärkällor befintlig forskning, som beskriver empirin och möjligen tolkar den med utgångspunkt i olika teorier. Kan tjäna som information om det fenomen man skriver om, men också som ett exempel på hurdana teorier och begrepp man använder 3) tertiärlitteratur sammanfattningar av sekundärkällorna, ger överblick av ämnesområdet, som t ex läroböcker och encyklopediartiklar gör - primärkällorna är alltså förutsättningen för empirisk forskning och för den empiriska forskningsrapporten. Men ofta skriver man annat än empiriska rapporter: uppsatser där man vill belysa ett visst forskningsområde eller en problemställning (jf tabellen ovan). - utmaningen med uppsatsskrivandet är att först (eller under skrivandets gång) komma fram till en problemställning och sedan (eller parallelt med att problemställningen blir tydligare)... * att hitta lämpligt material, välja och vraka * att skapa en struktur till hur man återger den information man hittat * att relatera källorna till den egna problemställningen * att komma med en egen motiverad åsikt/lösning till problemet man ställt - hur vet man vilket material är bra? Beror på vad man vill använda det för. Vanliga kriterier för och sätt att hitta lämpligt material: * angående bakgrundsteori: man kan börja med att läsa tertiärlitteratur som behandlar ens tema, sedan söka sig till de källor som hänvisas till. Bra, om man kan anknyta till allmänna sociologiska klassiker, inte bara till teorierna på det snävare forskningsområdet * angående tidigare empirisk forskning: man kan söka bland nyare artiklar och andra vetenskapliga publikationer som skrivits om ämnet. Helst i ordentliga tidskrifter. Genom dem kan man även söka hänvisningar till bakgrundsteori * angående primärkällorna: de måste ha ett samband med frågeställningen; man måste kunna vara beredd på att argumentera på vilket sätt de kan tänkas vara representativa för hela populationen möjliga källor. Typiska och därför representativa? Exceptionella och därför kännetecknande för ett fenomen? (Undantaget bekräftar regeln) - att skapa en struktur. Problemet blir ofta, att man följer den struktur som finns i ens källor i stället för att ledas av en logik som bottnar sig i själva problemställningen. Faran blir att man bara refererar andra utan att kunna skapa en syntes och ordentligt jämföra de synpunkter som ens källor lagt fram * möjlighet: tänka på mellanrubriker, som återspeglar de delproblem som tillsammans utgör problemställningen. Sedan placera materialet enligt dem, inte enligt vem som skrivit vad, var och när. # OBS: då och då krävs emellertid en kronologiskt ordnad diskussion av utvecklingen av ett forskningsområde. Men den får inte ersätta, utan kan bara komplettera en problemcentrerad framställning. - att relatera till den egna problemställningen. Man behöver alltså ur källorna hitta det väsentliga, man återger inte allting som ur någon synpunkt kunde tänkas vara intressant

4 - att komma med en egen motiverad åsikt ofta det svåraste. Man vågar kanske inte alla gånger ställa sig kritiskt till det som auktoriteterna säger * men när man jämför de olika källor (sekundärlitteratur/tertiärlitteratur) man har, märker man att det finns olika åsikter. Man tar ställning till dem * man kan tänka sig att man berättar om sitt tema åt en vän. Då brukar man vanligtvis kunna uttrycka en åsikt * OBS: det räcker inte som motivation att man hänvisar till ens personliga läggning eller erfarenheter. Det är inte någonting som läsaren intresserar sig för, läsaren behöver argument som han/hon sedan själv kan överväga - Varför skall man hänvisa till sina källor? * om man inte har vetenskapliga ambitioner behöver man inte göra det heller (t ex i en tidningsartikel) * inom vetenskapen är det emellertid viktigt att det man gör ingår som en del i den vetenskapliga diskussionen => man måste visa att man är medveten om forskningsläget samt var man står i förhållande till andra * det är också viktigt att inte pryda sig med lånta fjädrar => man måste visa vad som är resultatet av ens eget tänkande, vad som har åstadkommits av andra * en bra uppsats hjälper den intresserade läsaren vidare => hänvisningarna fungerar som vägledning för läsaren som vill orientera sig i den vetenskapliga diskussionen * man måste ge läsaren möjlighet att värdera och eventuellt kontrollera tillförlitligheten av de fakta man kommer med => läsaren behöver kunskap om varifrån en uppgift härstammar * i fråga om primärkällorna (dvs det empiriska materialet) beror ju slutsatserna och hela bevisföringen på vad det är för konkret material som ens uppgifter härstammar ifrån => man måste redogöra för vad man använder för empiriskt material - Praktiskt råd: alltid när ni läser, ha en anteckningsbok till hands! Dit kan ni skriva intressanta citat som ni kanske inte behöver just nu men som kan vara värdefulla i fortsättningen. Förse citaten alltid med fullständiga bibliografiska uppgifter! (källan och citatets ställe). Skriv också ut ett par nyckelord som rubrik, med stora bokstäver. Med hjälp av dem kan ni senare hitta det som ni söker när ni bläddrar i era gamla anteckningsböcker! - Hur man refererar? Kolla sociologins Skrivguide (kapitel 4: Formella krav)! Finns flera olika system. Huvudsaken: var konsekvent i att följa det system som du valt! - inom texten finns det alltså en referens enligt det sk harvardsystemet (som INTE lär användas vid Harvards Universitet!) en parentes med förf-s släktnamn, årtal och om man hänvisar till ett specifikt ställe, även sidonumren. * kan också placeras i en fotnot. Humanisterna brukar föredra det. OBS: antingen eller! # inom harvardsystemet kan också fotnoter förekomma, men för särskilda ändamål: kommentarer, förklaringar som leder sas på en sidoväg och som inte är behövliga för att själva tankegången ska kunna förstås. Också för t ex översättningar eller originalversioner av översatta texter. # (I allmänhet är det att föredra att hela texten, inklusive citaten finns på ett språk, dvs svenska. Tänk på läsaren! Men det kan finnas termer och uttryck som är speciellt träffande på t ex engelska och som man gärna återger i original. Dessutom kan det, när man analyserar

5 själva texten och dess uttryckssätt, t ex i en intervju, ett brev eller ett skriftligt dokument, vara viktigt att man återger den exakta ordalydelsen.) # OBS: vad man INTE ska göra är att man citerar en förf på ett främmande språk i översättning! T ex man citerar Weber och återger citatet på engelska, som han inte själv skrev på! Då är det bättre att man söker en översättning, gör en själv, eller återger texten på tyska om man menar att den ursprungliga ordalydelsen är viktig! - citatet ska tydligt skilja sig från övrig text. Längre citat: blockcitat; kortare: citationstecken. Det som man tillägger eller lämnar bort ska tydligt markeras! - en del hänvisningar berör ett specifikt ställe, en del berör hela boken/artikeln. I det senare fallet behövs inga sidonummer - en del hänvisningar handlar om att man ger ett exempel på en viss forskningsinriktning utan att speciellt återge någonting från någon viss källa. Då kan man skriva: (t ex Kauranen 2007). Man kan också vilja göra läsaren uppmärksam på att ett visst tema diskuteras närmare i en bok, fast man inte skulle gå in på det i sin egen uppsats. Då kan man skriva: (se Kauranen 2007, 39-90) - Alla referenser ska då förklaras i en källförteckning! - Några huvudprinciper för källförteckningen: i den anger man författarens namn, bokens namn (eller bokkapitlets eller artikelns namn samt i vilken publikation de ingår och var någonstans där). Dessutom anges förlagets namn och utgivningsort (OBS: inte samma som tryckeriets namn och ort) * om källan finns i en tidskrift som artikel, ges tidskriftens namn, årgång (vol.), nummer och sidorna där artikeln finns * om källan finns i en bok som del, ges motsvarande information om hela boken. I st för författare anges redaktören av en artikelsamling. - Primärkällor kan i vissa fall ingå, men om de är många så kan de finnas i en skild förteckning. Humanisterna, speciellt historikerna, brukar ofta ha olika avdelningar i källförteckningen. Exempel (nästa sida): Kaila, Eino (1944) Tankens oro. Tre samtal om de yttersta tingen. Helsingfors: Söderström & C:o. (den långa formen Söderström & C:o förlagsaktiebolag behövs inte. OBS: tryckeriet (Frenckellska Tryckeri Aktiebolaget) ska inte nämnas!)) Mäkelä, Klaus (red.) (1990) Kvalitatiivisen aineiston analyysi ja tulkinta. Helsinki: Gaudeamus (eller Helsingfors: Gaudeamus) Ehrnrooth, Jari (1990) Intuitio ja analyysi. I: Mäkelä, Klaus (red.) Kvalitatiivisen aineiston analyysi ja tulkinta. Helsinki: Gaudeamus, (Observeras, att moderkällans dvs bokens eller tidskriftens namn skrivs med kursiv. Annan möjlighet skulle vara att ha artiklarnas namn inom citationstecken.) Allardt, Erik (2006) The Twofold Nature of Sociology: Positivistic and Hermeneutic. International Journal of Contemporary Sociology, 43 (2),

6

7 OBS: Om det finns fler författare än två, hänvisar man i texten med första förf:s släktnamn och m.fl.. I innehållsförteckningen skriver man ut alla namn. * Första författarens släktnamn kommer först, sedan förnamnet. De andra författarnas namn kan man skriva på samma sätt (se ovan: Asmussen, Vibeke, osv.) eller också så, att deras namn förekommer i sin vanliga form: Vibeke Asmussen osv. Så undviker man ha långa rader med för- och efternamn (jämför de två exemplen!).