Jag vill bara bli bemött som den jag är!

Transkript

1 Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15Hp Vårterminen 2013 Jag vill bara bli bemött som den jag är! - En kvalitativ studie av vad personer med stroke anser har betydelse i arbetsterapeutens coachning och bemötande under rehabiliteringsprocessen. I only want to be treated as the person I am! - A qualitative study of what people with stroke considers important in the occupational therapist s coaching and treatment during the rehabilitation process Författare: Johanna Kembe Camilla Liliengren

2 Sammanfattning Relationen mellan arbetsterapeut och patient har stor betydelse och beskrivs i den arbetsterapeutiska litteraturen som en av de viktigaste komponenterna för framgång i rehabiliteringsprocessen. Det finns dock ett behov av att undersöka hur patienter beskriver hur arbetsterapeuten skapar denna relation genom coachning och genom sitt bemötande. Syftet med denna kvalitativa studie var att beskriva betydelsen av arbetsterapeutens coachning och bemötande för personer med stroke under rehabiliteringsprocessen med fokus på dagliga livets aktiviteter. Sju personer med stroke blev intervjuade med semistrukturerad metod med hjälp av en intervjuguide. Data transkriberades och analyserades därefter med en kvalitativ analysmetod genom att först abstrahera data för att sedan finna sammanhang i den studerade företeelsen. I analysen identifierades fem teman som en syntes av arbetsterapeutens coachning och bemötande. Resultatet visade att inom begreppet coachning var det av betydelse hur arbetsterapeuten lärde ut strategier, uppmuntrade till balans samt gav stöd i aktiviteter. Resultaten visade att inom begreppet bemötande var det av betydelse hur arbetsterapeuten såg individen och att personen fick ta del av kunskap om sjukdomen och aktivitetsutförandet. Slutsatsen visade på betydelsen av arbetsterapeutens coachning i rehabiliteringsprocessen för personer med stroke vilket indikerade att det är viktigt att arbetsterapeuten har kunskap om arbetsterapeutisk teori och litteratur. Slutsatsen visade även på betydelsen av att arbetsterapeuten i sitt bemötande såg individen och delgav sin kunskap vilket indikerade att det är viktigt att som arbetsterapeut i det kliniska arbetet ha ett reflekterande och professionellt förhållningssätt. Sökord: individual, professional, therapeutic relationship

3 Abstract The relationship between the occupational therapist and the patient is of great significance and is described in occupational therapy theory as one of the most important components for success in the rehabilitation process. However, there is a need to investigate how patients describe how the occupational therapist establishes the relationship through their coaching and treatment. The aim of this qualitative study was to describe the significance of the occupational therapist s coaching and treatment for persons with stroke during the rehabilitation process focusing on daily living activities. Seven persons with stroke were interviewed with a semi-structured method and with an interview guide. Data were transcribed and analyzed with a qualitative method, first of all through abstracting the data and then find the relation between those in the studied phenomenon. Five themes were identified as a synthesis of the coaching and treatment of the occupational therapist. Findings showed that the occupational therapist s coaching was significant in the way strategies were instructed, how they encouraged in order to getting balance and their supporting in occupations. Findings also showed that that the occupational therapist s treatment had significance in the way the patient was perceived and also that the patient was informed about the illness and the activity performance. The conclusion showed the significance of occupational therapist s coaching during the rehabilitation process for persons with stroke that indicated the importance of the occupational therapist s knowledge of occupational therapy theory and literature. The conclusion also showed the significance of occupational therapist s treatment, how the occupational therapist acknowledged the patient and shared knowledge that indicated the importance of having a reflecting and professional approach in the clinical work. Keywords: individual, professional, therapeutic relationship

4 Innehållsförteckning 1. Inledning Arbetets disposition Bakgrund Begreppsdefinition Stroke Rehabiliteringsprocess Dagliga livets aktiviteter Bemötande Coachning Arbetsterapeutisk teoretisk utgångspunkt Modell om den professionella relationen i rehabiliteringsprocessen Tidigare forskning Problemformulering Syfte Material och metoder Design Urval Datainsamling Intervjuguide Intervjutillfället Databearbetning Transkribering Datareduktion Dataanalys Trovärdighet och tillförlitlighet Etiska aspekter Resultat Att få lära sig strategier Att få uppmuntran till balans Att bli motiverad till aktivitet Att bli motiverad till gränssättning i aktivitet Att få stöd i aktiviteter Att bli sedd som en individ Att ha känsla för bemötandets kemi Att bli bemött som en individ Att få ta del av kunskap Att förstå syftet Att få insikt i det nya aktivitetsutförandet Diskussion Resultatdiskussion Betydelsen av arbetsterapeutens coachning Betydelsen av arbetsterapeutens bemötande Metoddiskussion... 25

5 7.3 Förslag till fortsatta studier Slutsats Tack Referenslista Bilaga Bilaga

6 1 1. Inledning Stroke är en folksjukdom eftersom antalet som insjuknar varje år är (Blomstrand & Stibrant Sunnerhagen, 2006). Med stroke menas en hjärnskada orsakad av vaskulära faktorer och är den grupp av sjukdomar där patienterna har flest vårddagar på svenska sjukhus. Efter insjuknandet i stroke bör det inkluderas rehabilitering från specialiserad strokeenhet (Socialstyrelsen, 2011) där olika faktorer under rehabiliteringen har olika betydelse för utgångsläget samt resultatet i processen. Enligt Johansson (2010), Taylor (2008) och Price (2009) är relationen mellan arbetsterapeut och patient behandlingsresultatets viktigaste ingrediens. Det krävs därför att arbetsterapeuten har en medveten avsikt med dennes coachning och bemötande för att rehabiliteringen ska ge resultat. Valet av ämne föddes då bägge författarna varit på praktik inom strokerehabilitering och därmed själva bemött och coachat personer med stroke samt observerat betydelsen av detta. Frågan om hur personerna med stroke själva upplevde relationen med arbetsterapeuten väcktes. Att ha förståelse för personernas önskemål när man går in i en terapeutisk relation med en patient kan symboliseras av Kierkegaards dikt om ödmjukhet inför den som ska hjälpas. Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror, att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer, än vad hon gör, men först och främst förstå, vad hon förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte, att jag kan och vet mer. Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan, beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därför måste jag förstå, att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon. Kierkegaard ( ) 1.1 Arbetets disposition Arbetet inleds med en bakgrund innehållande begreppsdefinition, arbetets teoretiska utgångspunkt samt tidigare forskning inom ämnet. Därefter följer beskrivning av metod, resultat, diskussion av resultat och metod samt slutsats.

7 2 2. Bakgrund 2.1 Begreppsdefinition I detta avsnitt ges en definition samt avgränsning av arbetets nyckelbegrepp Stroke Stroke innebär en skada på hjärnan orsakad av syrebrist (Norrving, Olsson & Lindgren, 2006). Syrebristen beror på en förändring i hjärnans konstanta blodflöde orsakad av trombos, emboli eller hjärnblödning som resulterar i en cellskada (Pavo Hedner, 2010). Beroende på cellskadans lokalisation samt utbredning skiljer sig de neurologiska symtombilderna från snabbt övergående till lindriga eller direkt livshotande (Norrving, Olsson & Lindgren, 2006). Risken att drabbas av en stroke ökar med stigande ålder och andra riskfaktorer är högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, rökning, övervikt och alkohol Rehabiliteringsprocess Socialstyrelsen (2011) menar att det krävs en målinriktad rehabiliteringsprocess för personer med stroke då det är en viktig åtgärd för att kunna återfå eventuellt förlorade funktioner. Under rehabiliteringsprocessen ingår det även för personer med stroke att återerövra livets dagliga aktiviteter genom träning av aktiviteter som personen själv valt vilket ger en ökad delaktighet i samhället (Blomstrand & Stibrant Sunnerhagen, 2006). Rehabilitering innebär en process som har till syfte att påverka och skapa ett resultat eller en förändring över tid integrerat med individens omgivning (Rivano, 2006). Under förändringsprocessen ska nya situationer anpassas som uppstår till följd av akuta upplevda symtom, besvär och/eller tillfälliga eller kroniska sjukdomar, sjukdomar med kroniskt och progredierande förlopp samt trauma som medför en förlust och/eller uppenbar försämring av funktion. Enligt Eklund, Gunnarsson och Leufstadius (2010) innebär rehabilitering samtliga åtgärder av medicinsk, psykologisk, social samt arbetslivsinriktad karaktär som har till syfte att stödja personer till att återgå till det dagliga livets aktiviteter. Rivano (2006) menar att grunden inom medicinsk rehabilitering handlar om teamarbete, målformulering, planering, uppföljning och utvärdering som sker i samråd med patienten för att denne ska bli motiverad att uppnå uppsatta mål. Under rehabiliteringsprocessen är personen delaktig för att med hjälp av rehabiliteringsteamet utveckla copingstrategier för att hantera den nya rådande situationen.

8 3 Enligt Socialstyrelsen (2011) ska rehabilitering i det tidiga skedet på sjukhus efter stroke syfta till att personen skall träna för att få tillbaka samt lära om de eventuellt förlorade funktionshinder till följd av stroken. Initialt är det också viktigt att bedöma personens aktivitetsförmåga inom olika områden, till exempel av- och påklädning, hygien samt toalettbesök (Blomstrand & Stibrant Sunnerhagen, 2006). Efter utskrivning från sjukhus kan hemrehabilitering vara aktuellt för fortsatt rehabilitering i hemmiljö. För de personer som är i behov av större vårdinsatser kan korttidsboende eller särskilt boende vara aktuellt. Om inget av ovan beskrivna instanser är aktuella efter sjukhusvistelsen är det fortsatt rehabilitering inom primärvården som erbjuds (Socialstyrelsen, 2011). Som både Rivano (2006) samt Socialstyrelsen (2011) menar är rehabiliteringsprocessen en förändringsprocess över tid på en eller flera instanser där träning ska ske för att få tillbaka eventuellt förlorade förmågor och få information om dessa. Under rehabiliteringsprocessen är arbetsterapins fokus att hjälpa personen att återerövra de dagliga livets aktiviteter som personen själv finner meningsfulla (Blomstrand & Stibrant Sunnerhagen, 2006; Eklund, Gunnarsson & Leufstadius, 2010; Kielhofner & Forsyth, 2008b). Denna definition av rehabiliteringsprocessen är den aktuella utgångspunkten i detta arbete Dagliga livets aktiviteter Utgångsläget för definitionen av aktiviteter i det dagliga livet (ADL) i detta arbete är aktiviteter som en person har valt att engagera sig i (American Occupational Therapy Association [AOTA], 2002) och som speglas av personens vilja, vanor samt utförandeförmåga (Kielhofner, 2008a). Viljan handlar om motivationen till att utföra aktiviteten som präglas av personens värderingar, intressen och motiv. Vanor belyser personens mönster och rutiner under dagen. Utförandeförmågan handlar om den aktuella personens fysiska, psykiska samt underliggande färdigheter inom aktiviteten (ibid.). ADL delas in i personliga aktiviteter i det dagliga livet (PADL) som berör aktiviteter riktade mot omhändertagandet av den egna kroppen och instrumentella aktiviteter i det dagliga livet (IADL) som berör aktiviteter riktade mot samspel med miljön som ofta har flera delar involverade (AOTA, 2002). IADL kan även utföras av andra personer i omgivningen. Ytterligare aktiviteter en person kan engagera sig i är arbete och lek (Kielhofner, 2008b) Bemötande En förklaring av begreppet bemötande står att finna i Norstedts ordbok Ord för ord (1992) där ordet innebär uppträda mot, uppföra sig mot, bete sig mot. Echeverri (2010) förklarar

9 4 även bemötande med att det är en social handling man utför mot någon/några andra. Hur den som blir bemött upplever bemötandet är dels beroende av den som bemöter och dels föreställningar och förväntningar om vad som förväntas i mötet. Även kontexten påverkar upplevelsen av bemötandet, det vill säga samhället och olika kulturer inom det samt den arbetsplats eller organisation som bemötandet sker inom. Bemötande är också en kommunikativ handling (Echeverri, 2010). Med kommunikation menas att något utförs gemensamt, tillsammans med någon (Nilsson & Waldemarson, 2007). Om bemötande är en kommunikativ handling så avses att det finns ett samspel och en interaktion mellan de berörda parterna det uppstår en mellanmänsklig aktivitet och relation. Enligt Echeverri (2010) hänger bemötande samman med yrkesetiken där den kommer i uttryck i handling. Yrkesetik hänger i sin tur samman med ett professionellt förhållningssätt. Den arbetsterapeutiska yrkesetiken menar att personen i fråga ska bemötas med värdighet (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 2005). Enligt Socialstyrelsen (2007; 2008) är bemötande och det professionella förhållningssättet att vara lyhörd, opartisk, visa respekt samt empati. Det är även viktigt att vara tydlig, saklig och strukturerad. Professionellt förhållningssätt innebär även att ha en förmåga att reflektera. Även i de arbetsterapeutiska teorierna och modellerna där relationen mellan terapeut och patient skildras finns det professionella bemötandet beskrivet som att ha ett reflekterande förhållningssätt (Fisher & Nyman, 2007; Kielhofner & Forsyth, 2008a; Taylor, 2008). Sammanfattningsvis utgår detta arbete från att bemötande är att ha en interaktion som skapar en relation mellan terapeut och patient och att uppträda med ett professionellt förhållningssätt Coachning Ursprungligen kommer begreppet coachning från idrotten där det använts som hjälp för att prestationshöja idrottaren (Hornborg, 2012). Under 1990-talet fanns coachning som en del i ledarskapskurser och därefter har begreppet brett ut sig inom andra områden. Numera används begreppet inom olika områden där företag påstår kunna coacha fram det som individen önskar. Hornborg menar att vem som helst i dagens samhälle kan kalla sig coach eftersom utbildningen till denna titel inte finns i det allmänna svenska utbildningssystemet. Därmed kan alltså alla bedriva coachning och själva bestämma vad som ska ingå i detta begrepp och i den verksamhet som bedrivs.

10 5 Inom den arbetsterapeutiska litteraturen förekommer också begreppet coachning som ett av flera förslag på ett terapeutiskt tillvägagångssätt för att möjliggöra förändring hos patienten. Det är Kielhofner och Forsyths (2008a) definition på coachning som är utgångspunkten i detta arbete då terapeuter coachar när de instruerar, demonstrerar, guidar, verbalt uppmanar, och/eller fysiskt uppmanar klienter att coacha är ofta riktat mot att möjliggöra för klienten att utveckla utförandekapaciteten och öka färdigheten (s. 193). Att coacha är därmed ett arbetsterapeutiskt tillvägagångssätt att interagera med patienten och att inverka på hur denne handlar, känner och tänker för att möjliggöra förändring och för att stödja dem i aktiviteter. Begreppet coachning kan även innebära att arbetsterapeuten har förmågan att se och uppmuntra patientens vilja att utföra aktiviteter samt stödja denne att engagera sig i sina roller för att nå tillfredsställelse och nöje. Ett exempel på när arbetsterapeuten coachar en person med hjärnskada i en ny aktivitet kan enligt Kielhofner och Forsyth vara att hjälpa patienten i dennes problemlösning genom att påminna om att uppmärksamma vad det är som sker i aktiviteten. Ett annat exempel är när arbetsterapeuten i arbetet tillsammans med en person vars rädsla att utföra aktiviteter står i vägen för glädjen i det och arbetsterapeuten försöker ändra fokus och istället riktar uppmärksamheten mot glädjefyllda eller tillfredsställande aspekter i aktivitetsutförandet. 2.2 Arbetsterapeutisk teoretisk utgångspunkt Modell om den professionella relationen i rehabiliteringsprocessen I modellen The Intentional Relationship Model (IRM) kännetecknar begreppet therapeutic use of self det professionella förhållningssättet/ bemötandet (Taylor, 2008). Det är en konceptuell praktisk modell som beskriver hur relationen mellan arbetsterapeut och patient kan möjliggöra eller hindra aktivitetsengagemang och därmed inverka på rehabiliteringsprocessen. Modellen har även till syfte att förklara hur arbetsterapeuten använder sig själv som ett terapeutiskt redskap i det professionella bemötandet. IRM är också en hjälp till att förstå hur etiska dilemman och utmaningar som kan uppkomma i relationen ska behandlas (ibid.). Denna modell används som utgångspunkt för att kunna främja att patienten blir engagerad i aktivitet genom arbetsterapeutens professionella bemötande och hur det kan inverka på rehabiliteringsprocessen. 2.3 Tidigare forskning Det finns inga tidigare studier som har studerat personer som haft stroke och deras erfarenheter av betydelsen av arbetsterapeutens coachning och bemötande under

11 6 rehabiliteringsprocessen. Däremot finns studier som har undersökt personer som haft stroke och deras erfarenheter av rehabiliteringen och vårdpersonalen generellt. Darragh, Sample och Krieger (2000) har gjort en studie på personer som fått någon typ av hjärnskada och deras erfarenheter av vårdpersonalen under rehabiliteringen. I studien framkommer det upplevelser om arbetsterapeutens coachning och bemötande. Resultatet visade att arbetsterapeuten hade som roll att motivera sina patienter tillbaka till livet och att det var viktigt att denne erbjöd för patienterna relevanta och meningsfulla åtgärder. Även arbetsterapeutens coachning i form av att lära ut strategier och ge praktiska råd var användbara i rehabiliteringen. Vid utförandet av åtgärder som inte var individanpassade upplevde deltagarna dessa som irrelevanta och meningslösa. Studien visade även att arbetsterapeuten i sitt bemötande bör ha en rak och ärlig kommunikation samt ha en förståelse för patienternas specifika behov samt problem. Darragh, Sample och Krieger lyfte även fram att det är få studier som har undersökt patientens erfarenheter av sin behandlare och att det behövs fler studier som undersöker hur personer med hjärnskada bör bli bemötta. I en systematisk litteraturöversikt gjord av Peoples, Satink och Steultjens (2011) som undersökte personer som haft stroke och deras uppfattning av rehabiliteringen, framkom det att vårdpersonalens bemötande och attityder hade betydelse på olika sätt. Personalens coachning i form av att ge patienterna stöd samt att respektera och värdesätta personliga val var viktigt. Den vårdpersonal som visade medkänsla och uppmuntran under träning hade en stark inverkan på deltagarnas tillfredsställelse. Om de däremot inte visade deltagaren respekt kände de sig underordnade och upplevde en tillbakagång i processen. En studie gjord av Palmadottir (2003) har undersökt personer med olika sjukdomar och deras upplevelser av arbetsterapi under rehabiliteringen. Bland annat undersöktes personer med neurologiska problem och det framkom att de som hade en upplevelse av en lyckad rehabilitering även hade en bra relation till sin arbetsterapeut. Arbetsterapeuten hade oftast mer än en roll i patient terapeut relationen. Deltagarna uppgav att de upplevde vänskap, kände närhet och att arbetsterapeuten var där för dem. Det framkom att deltagarna såg arbetsterapeuten som en guide som hjälpte dem att ta beslut och lösa problem som dem inte hade kunskap om. 2.4 Problemformulering Dessa studier visar att bemötandet från vårdpersonalen har betydelse för resultatet av rehabiliteringen för personer med stroke. Även inom arbetsterapi är arbetsterapeutens

12 7 coachning och bemötande relevant för resultatet (Johansson, 2010; Taylor, 2008 & Price, 2009). Även enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för strokesjukvård (2009) är bemötande och kommunikation en viktig del i sjukvården av personer med stroke. Vid rehabilitering av personer med någon form av hjärnskada är uppmuntran och stöd från personal viktigt (Borg, 2006). Hur personalens attityder är gentemot patienterna har betydelse av rent psykologiska samt fysiologiska orsaker. Den nämnda forskningen och den arbetsterapeutiska litteraturen pekar på att betydelsen av arbetsterapeuters coachning och bemötande under rehabiliteringsprocessen är viktig. Trots det finns ingen forskning som har undersökt personer med strokes erfarenheter av detta och därav uppstår intresset att undersöka deras erfarenheter. Inom arbetsterapi bör detta studeras för att få information om hur studenter och legitimerade arbetsterapeuter ska bemöta samt coacha denna patientgrupp. Inom arbetsterapiämnet är det också viktigt att studera hur det dagliga livets aktiviteter i rehabiliteringsprocessen kan inverkas genom arbetsterapeutens coachning och bemötande. Som beskrivet tidigare är bemötande en interaktion som skapar en relation mellan terapeut och patient. Denna relation anser Kielhofner (2008a) och Taylor (2008) är en avgörande faktor för rehabiliteringen, och därför även av vikt att studera eftersom det är en viktig del av rehabiliteringsprocessen. Då klientcentrering är ett av ledorden inom den arbetsterapeutiska litteraturen och praktiken (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 2005) dras parallellen att det är viktigt att lyssna på vad patienterna har saknat samt upplevt som tillfredsställande i coachning och bemötandet för att kunna möta deras önskningar. Då det inte finns någon aktuell forskning i Sverige om hur personer med stroke upplever betydelsen av coachning och bemötande av arbetsterapeuter under rehabiliteringsprocessen är det av intresse att undersöka detta. 3. Syfte Att beskriva personer med strokes erfarenheter av betydelsen av arbetsterapeutens coachning och bemötande under rehabiliteringsprocessen med fokus på dagliga livets aktiviteter.

13 8 4. Material och metoder 4.1 Design En kvalitativ intervjustudie har genomförts då Trost (2010) menar att dessa ger en ökad förståelse och insikt i det valda ämnet. Då en kunskap om personers erfarenheter skulle uppnås och en stor variation av dessa eftersträvades ska enligt Kvale och Brinkmann (2009) en kvalitativ studie utföras. 4.2 Urval Ett bekvämlighetsurval av deltagare gjordes som enligt Trost (2010) innebär ett strategiskt urval där tillgängliga personer utses som deltagare. Kontakten med personerna etablerades via Strokeförbundets hemsida genom uppsökning av föreningarnas respektive ordförande runt om i Stockholm samt Uppsala. Totalt kontaktades fem ordföranden via telefon samt mail där de ombads söka upp för ändamålet lämpliga personer. De ordförandena som i sin förening fann kvalificerade deltagare vidarebefordrade deras kontaktuppgifter till författarna. I fem av sju fall kontaktades deltagaren och i resterande fall kontaktade deltagarna författarna efter att ha fått information från ordföranden. Vid första telefonsamtalet med deltagarna lämnades en kort beskrivning och information om uppsatsens syfte och deltagande. Även tid och plats för möte bokades. Ett missivbrev (bilaga 1) skickades per mail till två deltagare som önskade ha detta innan genomförandet av intervju och resterande fick det vid tillfället för intervjun. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) är ett lämpligt antal intervjuer att analysera i kvalitativa studier mellan 5 och 25 stycken. Totalt deltog sju deltagare och detta antal motiveras av ovanstående samt utifrån denna studies befintliga resurser i form av tid och arbetskraft (se tabell I). TABELL I Fördelning av deltagare med avseende på ålder och kön Åldersspann år år år år Kön Kvinna Man Ett bortfall av en deltagare inträffade innan genomförande av intervju på grund av missförstånd och brist på kommunikation. Intervjun bokades inte om på grund av tidsbrist.

14 9 Inklusionskriterier till studien var personer som hade fått en stroke för minst ett år sedan och var utskrivna från sjukvården. De skulle även vara geografiskt bosatta i Stockholms län och/eller Uppsala län. Exklusionskriterier var personer med kognitiv nedsättning såsom minnesproblematik, nedsatt insikt, dysfasi och oförmåga att berätta adekvat om sina erfarenheter. 4.3 Datainsamling Intervjuguide En kvalitativ datainsamling med semistrukturerade intervjuer genomfördes. Detta intervjusätt valdes eftersom det enligt Trost (2010) innebär en intervju med ett bestämt frågeområde och skrivna frågor utan svarsalternativ. En intervjuguide (bilaga 2) med frågeområden upprättades för att uppnå syftet utan att styra deltagarens berättelse (ibid.). Frågeområdena innefattade begreppen coachning och bemötande. Intervjuguiden användes under intervjuerna för att det enligt Kvale och Brinkmann (2009) är en bra hjälp för att hålla sig till frågeområdet. De två inledande frågorna hade som syfte att skapa kontakt med deltagaren för att denne skulle känna sig bekväm och kunna dela med sig av sina erfarenheter och tankar. I intervjuguiden var ansatsen att majoriteten av frågorna skulle ge svar på undersökningens syfte vilket enligt Kvale och Brinkmann kallas för validitet och görs för att hålla sig till det man har för avsikt att undersöka Intervjutillfället En timme avsattes för intervjun då det enligt Lantz (2007) är nödvändigt för att inte skapa en känsla av stress samt att deltagaren ska känna att den har god tid på sig att svara. Deltagarna ombads välja plats för intervjun då förhoppningen var att de skulle välja en plats där de kände sig bekväma. Detta bör enligt Lantz beaktas då individer stimuleras av olika miljöer och därmed får olika arbetsro. Exempel på mötesplatser var föreningslokaler eller deltagarens hemmiljö. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) samt Lantz (2007) är det de första minuterna i intervjun som har betydelse för att skapa kontakten, en bra atmosfär samt minska eventuell nervositet. Med detta i åtanke hölls en genomgång av intervjuns upplägg utifrån missivbrevets (bilaga 2) grunder. Detta innebär enligt Kvale och Brinkmann (2009) att man berättar om syftet med intervjun, att den kommer att spelas in samt information om etiska aspekter, konfidentialitet och frivilligt deltagande. Under intervjun fanns följdfrågor i åtanke av formen vad och

15 10 hur. Dessa ska enligt Kvale och Brinkmann bjuda in deltagaren till spontana beskrivningar om erfarenheter angående frågeområdet. Under intervjun var ansatsen att följdfrågorna skulle vara valida, det vill säga hålla sig till syftet. Ansatsen att vara reliabel i datainsamlingen utfördes genom att ej använda sig av ledande frågor eftersom det enligt Kvale och Brinkmann kan inverka på deltagarens svar. Intervjuernas längd varierade mellan 26 minuter och 1 timme och 2 minuter. Medellängden för intervjuerna uppmättes till 36 minuter. För att säkerställa att all nödvändig intervjudata registrerades och för att kunna göra en fullständig analys användes mobilens och mp3- spelarens inspelningsfunktion. Valet att använda dessa inspelningsfunktioner motiveras av Lantz (2007) då detta stärker validiteten i datainsamlingen. I fyra av sju intervjuer var båda författarna närvarande på grund av brist på erfarenhet i intervjuteknik samt för att få så rik data som möjligt genom följdfrågor från bägge författarna. En av författarna inledde intervjuerna med inledande frågor samt genomgången av intervjuns upplägg. Efter detta turades författarna om att ställa följdfrågor. Tre av sju intervjuer utfördes med endast en av författarna närvarande på grund av tidsbrist. Efter avslutad intervju tillfrågades deltagarna om de ville ta del av transkriberingen då Kvale och Brinkmann (2009) menar att deltagarna kan ha en önskan om att kontrollera utskriften så att texten stämmer överens med vad denne sade i intervjun. Tre deltagare önskade få ta del av transkriberingen men hade inga kommentarer. Deltagarna tillfrågades även om de ville ta del av den slutgiltiga uppsatsen och samtliga deltagare tackade ja. 4.4 Databearbetning Transkribering De intervjuer som författarna utförde gemensamt delades transkriberingen lika mellan. Vid de enskilda intervjuerna utförde författaren transkriptionen för den intervju denne ansvarade för. Detta resulterade i att en författare utförde fyra transkriberingar och den andra tre. Transkriberingen utfördes med hjälp av dator och skrivprogram. Inför transkriberingen gjordes en överenskommelse om tillvägagångssättet för utskrivningen. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) bör detta tas i beaktande när det är fler utskrivare för att kunna göra samma sorts analys av materialet. Intervjuerna skrevs ut ordagrant för att säkerställa validiteten vid omvandlingen från tal till skrift. Vid osäkerhet om vad deltagaren sade på inspelningen skrevs ett?, då ansatsen var att ej gissa och göra egna tolkningar av intervjun. Detta för att garantera validiteten i transkriberingen (ibid.).

16 Datareduktion Den kvalitativa databearbetningen, analysen, genomfördes enligt Lantz (2007) metod där data abstraherades och sammanhang konstruerades varpå en syntes av den studerade företeelsen bildades genom fem teman. Intervjuerna skrevs ut till papperskopior och lästes därefter igenom för att få en bild av innehållet. Därpå påbörjades datareduktionen. Första delen av analysen är reducering av rådata och för att uppnå validitet i detta moment är det viktigt att endast behålla data som svarar på studiens syfte (ibid.). Principen för datareduktion var att behålla text som svarade både på hur deltagaren beskrev arbetsterapeutens coachning och bemötande men även känslan inför det då båda var nödvändiga för att fånga betydelsen av detta. Detta är enligt Kvale och Brinkmann (2009) nödvändigt att bestämma innan datareduktionen. En datareduktion utförde författarna gemensamt och resterande sex intervjuer delades jämt Dataanalys Därefter inleddes bildandet av koder genom att det i marginalen på papperskopian skrevs direkt beskrivande koder. Det noterades även i koden vilken av det dagliga livets aktiviteter det rörde sig om. Exempel på beskrivande koder var viktigt med konkreta och tydliga exempel på strategier för påklädning samt anpassade inte bemötandet efter individen och åldern i aktiviteter. För att säkra att de koder som bildats var i relation till syftet, att koderna motsvarade rådatan samt för att säkra interbedömarreliabiliteten gjorde författarna en gemensam genomgång av samtliga koder. Enligt Lantz (2007) innebär interbedömarreliabilitet att fastställa att en databearbetning är likadan oavsett bedömare. Koderna från respektive intervju skrevs på varsitt dokument i datorn för att säkerställa att rådata från intervjuerna inte förlorades. Ett system upprättades där varje kod tilldelades intervjunummer från anonymitetskodningen samt sidonumrering från transkriberade intervjun (exempelvis 1:12 = intervju 1, sida 12). Detta system användes för att kunna härleda koderna till sin ursprungliga intervju då de i nästa steg klipptes isär. Därefter började sökandet efter mönster genom att gruppera de urklippta koderna efter hur dessa beskrev och svarade på syftet (Lantz, 2007). Vid osäkerhet om vilken aspekt en kod beskrev söktes transkriberingen av originalintervjun upp för att återigen kontrollera i vilket sammanhang koden uppkommit. De koder som inte beskrev något perspektiv av syftet valdes bort.

17 12 Tio mönster bildades och grupperades in under fem arbetsteman med subteman. Dessa arbetsteman laborerade författarna med fram och tillbaka under analysprocessen vilket enligt Lantz (2007) är en nödvändig process för att finna kärnan i de slutgiltiga temana. De mönster som hade för få perspektiv från olika intervjupersoner samt ingen tydlig koppling till syftet sorterades bort Trovärdighet och tillförlitlighet Kontinuerligt under analysprocessen har ett arbetssätt med validitet eftersträvats genom att till exempel försöka spegla innehållet i rådatan, det vill säga deltagarnas uttalanden (Lantz, 2007). För att säkerställa innebörden i koder i relation till deltagarens utsagor har arbetssättet att röra sig fram och tillbaka mellan delarna (koderna) och helheten (intervjuerna) använts. Revidering av koder har även gjorts för att lättare förstå innebörden av dessa. För att stärka interbedömarreliabiliteten har bägge författarna under hela analysprocessen granskat, analyserat, ifrågasatt och diskuterat materialet. 5. Etiska aspekter Informerat samtycke - Deltagarna till studien har gett informerat samtycke efter att författarna förklarat uppsatsens syfte och upplägget i stort vilket enligt Kvale och Brinkmann (2009) bör presenteras. Även fördelar och risker med deltagandet beskrevs ingående samt information om frivilligt deltagande. Konfidentialitet - Enligt Backman (2008) bör det redovisas om deltagandet i studien har skett anonymt. Personuppgifter har behandlats konfidentiellt och ljudupptagna intervjuer samt transkriberingar har raderats. I ett missivbrev (se bilaga 1) bör det enligt Kvale och Brinkmann (2009) ingå bland annat information om etiska aspekter, frivilligt deltagande samt konfidentialitet. Samtliga deltagare skrev under brevet. Trost (2010) menar att det är viktigt att bara använda de uppgifter om deltagarna som anses vara relevanta för studien så att konfidentialiteten kvartstår. Under intervjuns gång framkom information som inte hade med syftet att göra och förfarandet av sådan information hade diskuterats innan genomförandet och valdes således bort. Vid användandet av citat anser Trost att personens identitet inte bör avslöjas vilket inte har varit ett problem i detta arbete. Konsekvenser av att medverka - Etiska dilemman kan vara om intervjupersonen visar sig ha stora kognitiva svårigheter och ej svarar adekvat på frågor. Trost (2010) menar att man bör

18 13 respektera deltagarens integritet och egen värdighet och då avsluta intervjun. Samtliga intervjuer fullföljdes då detta problem aldrig uppstod. En konsekvens av att medverka kan vara att deltagaren blir känslomässigt berörd vilket intervjuaren måste hantera. Kvale och Brinkmann (2009) diskuterar hur man ska bemöta detta. Diskussionen uppstod då en deltagare flera gånger under intervjun började gråta exempelvis när deltagaren berättade om den första krävande tiden av rehabiliteringen på sjukhus. Intervjuaren noterade detta och hanterade det genom att uppmärksamma detta och bekräfta att det är naturligt. 6. Resultat Analysen resulterade i fem teman där tre hade tillhörande underteman som beskrev betydelsen av arbetsterapeutens coachning och bemötande under rehabiliteringsprocessen med fokus på dagliga livets aktiviteter. Samtliga teman beskrevs med en inledande konklusion följt av två eller flera exempel med citat som belyste temat. Där deltagaren i ett citat har citerat en annan skrevs detta med enkla citationstecken. De teman som bildades var Att få lära sig strategier, Att få uppmuntran till balans, Att få stöd i aktiviteter, Att bli sedd som en individ och Att få ta del av kunskap. 6.1 Att få lära sig strategier Majoriteten av deltagarna beskrev betydelsen av att arbetsterapeuten lärde ut strategier som resulterade i att deltagarna utvecklade sitt utförande inom dagliga livets aktiviteter under rehabiliteringsprocessen. Arbetsterapeuten lärde ut olika strategier inom olika aktiviteter beroende på symtom samt behov efter stroken. Exempel på aktiviteter som arbetsterapeuten gav strategier inom var påklädning, förflyttning och läsning. Ett exempel på betydelsen av arbetsterapeutens strategier var att de utvecklade en deltagares förmåga att utföra dagliga livets aktiviteter. Strategierna utvecklade deltagaren från att i princip inte kunna utföra aktiviteter till att erövra dessa. Arbetsterapeuten var sträng och tog kommandot vid utförandet av strategierna. Hon tog kommandot direkt. Och sa hur jag skulle göra, hur jag skulle resa mig upp, hur jag skulle klä på mig och allting va.

19 14 Ett annat exempel på betydelsen av arbetsterapeutens konkreta och tydliga strategier var att de ingav trygghet för en deltagare vid aktiviteten påklädning. Deltagaren hade en halvsidesförlamning och fick strategier i form av att ta det lugnt och metodiskt steg för steg utan att stressa. Arbetsterapeuten visade även fysiskt hur påklädningen skulle gå till. Och just att ta det lugnt och ta en sak i taget Ja men just det där att börja ta det lugnt men också rent praktiskt om du börjar med den armen, titta hur jag gör och sen komma med förslag hur man skulle kunna göra det enklare. Om man bara tar det lugnt och vet så är det ganska enkelt. 6.2 Att få uppmuntran till balans Flera deltagare beskrev betydelsen av att arbetsterapeuten uppmuntrade dem till att utföra samt begränsa aktivitetsutförandet vilket medförde utveckling samt framgång i rehabiliteringsprocessen. Arbetsterapeutens uppmuntrande till att utföra aktiviteter hade en positiv betydelse genom att deltagarna motiverades till att utveckla förmågor och våga testa dagliga livets aktiviteter. Det var även av positiv betydelse att arbetsterapeuten motiverade deltagarna till att lära känna sina begränsningar i det nya tillståndet genom anpassning av det dagliga livets aktiviteter och på så sätt skapa balans. Arbetsterapeuten lärde dem att se sig själva, sina behov och på så sätt hålla sig på rätt spår Att bli motiverad till aktivitet Deltagarna beskrev att arbetsterapeutens sätt att motivera dem i aktiviteter i det dagliga livet hade betydelse för utveckling samt framgång i rehabiliteringsprocessen. Ett exempel på betydelsen av arbetsterapeutens motiverande förhållningssätt var en deltagare som beskrev att det utvecklade dennes utförande inom sitt fritidsintresse. Arbetsterapeuten coachade deltagaren genom glada tillrop och berömmelse vid träning av fritidsintresset. Arbetsterapeutens motiverande förhållningssätt kunde ses i att denne gav deltagaren egenansvar i utförandet av dagliga aktiviteter såsom att åka tunnelbana och göra inköp av varor, matlagning samt strykning på dagrehabilitering. Deltagaren beskrev att detta motiverade denne i aktivitetesutförandet. Ja men just det här, glada tillrop och att jag är duktig och att det var bra att jag var ute och gick Ett annat exempel på betydelsen av arbetsterapeutens motiverande förhållningssätt var en deltagare som beskrev att det var viktigt att arbetsterapeuten höll hoppet levande om att

20 15 deltagaren hade en framtid inom sitt yrke. Arbetsterapeuten visade deltagaren på möjligheter genom diskussioner om att det skulle kunna gå att komma tillbaka till det jobb denne hade innan insjuknandet i stroke. Jag hade ju verkligen hoppet att kunna komma tillbaka dit. Och hon, hon höll det hoppet levande. Och det var viktigt då Att bli motiverad till gränssättning i aktivitet Flera deltagare beskrev betydelsen av arbetsterapeutens sätt att uppmuntra dem till att begränsa sig i aktiviteter vilket resulterade i att deltagarna upplevde aktivitetsbalans efter insjuknandet i stroke. Ett exempel på betydelsen av motiverande samtal med arbetsterapeuten var en deltagare som beskrev att det höll denne på rätt spår inom aktiviteter i det dagliga livet. Arbetsterapeuten berättade om sjukdomens konsekvenser vid olika aktivitetsutföranden och att på grund av hjärntröttheten kunde deltagaren inte leva som innan insjuknandet i stroke trots en önskan om att göra det. Arbetsterapeuten berättade även om vikten av vila samt återhämtning och såg till att deltagaren meddelades när denne hade gjort för mycket aktiviteter. Varje gång jag träffar henne så lär jag mig ju att ta det lugnt några dagar, innan jag är där uppe och skruvar för fullt igen. Så att hon får ner mig lite på jorden igen varje gång. Det känns skönt. För det är där jag egentligen vill vara, men har så svårt att vara. Ett annat exempel på betydelsen av samtal med arbetsterapeuten om konsekvenserna av sjukdomen var en deltagare som beskrev att denne lärde känna sig själv samt att sätta gränser i dagliga livets aktiviteter. Detta beskrev deltagaren som viktigt under rehabiliteringsprocessen då denne alltid tagit på sig mycket aktiviteter att utföra. Arbetsterapeuten noterade detta och motiverade till ett anpassat aktivitetsutförande. Och det var ju det också att hon fick mig att säga stopp, att få mig att se mig själv. Det tror jag, att hon, just det här att hon, inte ta på mig mer och så stoppa ibland. Och tänka på det. Hon sa det på ett sätt att det blev liksom aldrig något negativt utan, det var verkligen för min egen skull. 6.3 Att få stöd i aktiviteter Flera deltagare beskrev betydelsen av arbetsterapeutens stöd vilket gav hjälp samt trygghet under rehabiliteringsprocessens senare del gällande utbildning och yrkesliv. Arbetsterapeutens stöd samt hjälp hade betydelse vid återgång till tidigare arbete samt utbildning då deltagarna kände rädsla, osäkerhet och hopplöshet inför detta.

21 16 Ett exempel på betydelsen av arbetsterapeutens stöd vid besök på utbildningssäte var att det var väldigt viktigt och ingav trygghet då deltagaren kände sig osäker och hade en känsla av hopplöshet inför att börja studera igen efter stroken. Arbetsterapeuten såg möjligheterna med att kunna komma tillbaka trots att deltagaren hade en halvsidesförlamning och satt i rullstol. Att hon tog sig tid och följde med till högskolan och se möjligheterna Ja det kändes väldigt bra för det kändes verkligen som om jag hade hennes stöd där. Så det var oerhört viktigt. Så det går ju liksom aldrig att ersätta. För jag känner mig, känner mig då lite osäker. Ett annat exempel på betydelsen av arbetsterapeutens stöd vid besök på arbetsplats var att denne var till hjälp och ingav trygghet då deltagaren kände rädsla inför att börja jobba igen. Deltagaren beskrev svårigheter i att komma tillbaka till arbetsplatsen efter en stroke på grund av medarbetarnas och chefens okunskap inför sjukdomen. Arbetsterapeuten var bland annat ett stöd då denne förklarade på arbetsplatsen om hur deltagarens sjukdom yttrade sig i aktivitet samt vid argumentation med chefen om huruvida deltagaren skulle ha en ergonomisk stol. Så att hon var ju liksom som en support när det gällde det då när man själv stod i ett läge där man svajade lite fram och tillbaka och var livrädd för att börja jobba igen. Så att på det viset var hon ju väldigt bra. 6.4 Att bli sedd som en individ Majoriteten av deltagarna beskrev betydelsen av arbetsterapeutens individuella bemötande under rehabiliteringsprocessen. Vad som var ett lämpligt bemötande ansåg deltagarna var individuellt, men resultatet under rehabiliteringsprocessen var mer eller mindre beroende av arbetsterapeutens bemötande. Arbetsterapeutens sätt att se varje deltagare som en individ hade betydelse för de flesta av deltagarnas utveckling. För en av deltagarna hade avsaknad av individuellt bemötande en negativ betydelse vilket resulterade i en avslutad rehabilitering inom dagliga livets aktiviteter Att ha känsla för bemötandets kemi Flera deltagare lyfte fram betydelsen av arbetsterapeutens bemötande och att deltagarna var beroende av detta oavsett resultatet av rehabiliteringen. Deltagarna beskrev att uppfattningen om vad som innebar ett lämpligt bemötande var individuellt. Ett exempel på betydelsen av arbetsterapeutens bemötande var en deltagare som beskrev att denne var beroende av det för sin utveckling inom dagliga livets aktiviteter samt känsla av

22 17 trygghet under rehabiliteringsprocessen. Deltagaren beskrev arbetsterapeuten som glad och inspirerande vilket var ett bemötande som var lämpligt för denne. Jag kommer inte ihåg detaljer men jag minns henne mest som en glad och inspirerande person och träffa Jo men jag kände mig trygg där och det var en atmosfär, det handlar väl mer om bemötande. Plus att jag, jag kände att jag gjorde framsteg. Ett exempel på en negativ betydelse av personkemin mellan arbetsterapeut och deltagare var att det resulterade i en abrupt avslutad rehabilitering inom arbetsterapi. Deltagaren beskrev att denne och arbetsterapeuten inte gick ihop och att arbetsterapeuten var bullrig, framfusig, daltande och hade brist på ödmjukhet. Deltagaren menade att det är viktigt att arbetsterapeuten ska känna efter hur patienten vill bli bemött i sin situation. Och det var säkert personkemin, säger vi. Att man kommer rätt in. Speciellt då när det är en sjuk person Hon kom in fel där på något vis. Bullra in Eller också var det att hon daltade för mycket kanske Jag vet inte vad jag ville ha mer av, men hon var lite för duttig så. Och väldigt duktig själv Att bli bemött som en individ Flera deltagare upplevde att arbetsterapeutens sätt att bemöta personen som en individ hade en positiv betydelse för deras aktiviteter i det dagliga livet under rehabiliteringsprocessen. Ett exempel på betydelsen av att arbetsterapeuten i sitt bemötande såg deltagaren som en individ och inte som en patient beskrev denne som oerhört betydelsefullt för hela rehabiliteringsprocessen. Arbetsterapeuten värnade om de aktiviteter som deltagaren själv uttryckte som viktiga för dennes rehabilitering såsom utbildning, jobb och intressen. Ja men jag tror just det där att hon bemötte mig som en person. Och jag kände verkligen mig, hon bemötte mig inte som en patient. Utan som en person Och det var oerhört betydelsefullt. Ytterligare ett exempel var en deltagare som beskrev en positiv betydelse av arbetsterapeutens sätt att bemöta denne som en individ vilket resulterade i en känsla av att bli förstådd. Arbetsterapeuten var medveten om deltagarens begränsningar i aktivitetsutförandet på grund av hjärntrötthet och minnessvårigheter och ställde därmed inga orimliga krav att bli självständig i aktiviteter som deltagaren själv ej valt. Arbetsterapeuten anpassade även manualer pedagogiskt så att de skulle vara lämpliga för deltagaren och öka användandet av personliga hjälpmedel i aktiviteter.

23 18 Och inte ger mig uppdrag och kolla upp där och där, utan hon fixar det. För hon förstår att ge mig uppdrag det är, för det första är det inte säkert att jag kommer ihåg det och sedan att det blir en ansträngning i sig. 6.5 Att få ta del av kunskap Majoriteten av deltagarna beskrev betydelsen av att arbetsterapeuten förklarade syftet med aktiviteterna samt åtgärderna för att deltagarna skulle utvecklas samt få en känsla av en meningsfull rehabilitering. De deltagare som ej fått syftet förklarat upplevde en känsla av meningslöshet samt frustration. Majoriteten av deltagarna beskrev en positiv betydelse av att få ta del av arbetsterapeutens kunskap om stroken och hur den kunde påverka utförandet av dagliga livets aktiviteter under rehabiliteringsprocessen. Deltagarna ansåg att det var viktigt att få kunskapen om sitt nya aktivitetsutförande och på så sätt insikten i det under samt efter utförd rehabilitering för att inte uppleva en frustration över rehabiliteringen Att förstå syftet Majoriteten av deltagarna beskrev betydelsen av att bli eller att inte bli underrättade om syftet med arbetsterapeutiska aktiviteter och åtgärder. Detta hade en positiv respektive negativ inverkan på upplevelsen av rehabiliteringsprocessen. Ett exempel på betydelsen av att arbetsterapeuten underrättade en deltagare om syftet med olika uppgifter och åtgärder var att det ingav en känsla av meningsfullhet under rehabiliteringsprocessen. Då deltagaren fick utföra keramiktillverkning drog arbetsterapeuten en parallell till aktiviteten bakning och uppgiften blev då meningsfull. Det var viktigt för deltagaren att arbetsterapeuten påpekade syftet med de olika aktiviteterna för att skapa ett sammanhang till det dagliga livet. Det som är bra också tycker jag i varje fall de här grejerna som man gör men ändå kan jämföra med annat. Som jag menar keramiken det är ju bakning. Jag menar allting som går, parallellgrejerna, att man påpekar det att det faktiskt handlar om det. Ett exempel på betydelsen av att arbetsterapeuten inte meddelade en deltagare om syftet med aktiviteter var att det gav en känsla av meningslöshet och avsky vid aktivitetsutförandet och till slut en avslutad rehabiliteringsprocess. Deltagaren upplevde en avsaknad av förståelse för syftet mycket negativt och hela rehabiliteringen blev lidande. Exempelvis förstod deltagaren inte syftet med varför denne skulle spela brädspel med den svaga handen.

24 19 Så skulle jag gå till arbetsterapin och slipa på en skärbräda och det var det värsta jag någonsin hade gjort. Och så skulle jag spela sådan här Solitärspel för att få med den här handen då. Men jag fattade inte varför. Ett annat exempel på en negativ betydelse av att arbetsterapeuten inte meddelade en deltagare om syftet med arbetsterapeutiska aktiviteter och åtgärder var att det gjorde deltagaren förvirrad och ifrågasättande angående dennes rehabiliteringsprocess. Deltagaren upplevde att detta försenade dennes rehabiliteringsprocess inom IADL. Deltagaren förstod inte syftet med de uppgifter som arbetsterapeuten gav i träningsköket, då denne skött ett hushåll sedan unga år och undrade varför denne plötsligt inte skulle klara dessa uppgifter. Och där också, när arbetsterapeuterna gjorde sina träningar och grejer och gav mig uppgifter. Ja men herregud, jag är 50 år och har två barn och har skött ett hem sedan jag var 20 år gammal. Varför skulle jag inte klara det här? Att få insikt i det nya aktivitetsutförandet Flera av deltagarna beskrev en positiv betydelse av att arbetsterapeuten informerade och på så sätt gav insikt i de svårigheter som kan uppkomma inom det dagliga livets aktiviteter under rehabiliteringsprocessen. Vid en avsaknad av arbetsterapeutens information om insikten i det nya aktivitetsutförandet beskrevs det som en känsla av meningslöshet samt frustration. Ett exempel på en positiv betydelse för framgång i rehabiliteringsprocessen var att arbetsterapeuten hjälpte deltagaren att få insikt i sitt aktivitetsutförande. Deltagaren beskrev att arbetsterapeuten oftast hade insikten i sjukdomen åt deltagaren och informerade om svårigheter efter hand och inte direkt under rehabiliteringsprocessen. Aktiviteter som deltagaren fick utföra var olika vardagssysslor som att bre en smörgås, laga mat och arbeta i trädgården. Det är ju inte världens enklaste sak att komma tillbaka när man är hjärntrött och nej så att hon hade väl den insikten åt mig många gånger. Fast hon pådyvlade mig den inte då och det ska hon ju ha cred för. Utan hon hjälpte mig kanske i stället och inse det förr eller senare Ett exempel på en negativ betydelse av att arbetsterapeuten inte informerade om eventuella konsekvenser i aktivitetsutförandet var att deltagaren beskrev att denne upplevde detta som frustrerande. Deltagaren hade inte insikten i hur dennes aktivitetsutförande kunde se ut efter insjuknandet i stroke och upptäckte vid hemkomst svårigheter att koka kaffe, tvätta och bre en smörgås. Deltagaren beskrev att trots rehabilitering upplevde denne en oförmåga att klara av vardagens aktiviteter i hemmet.