Det inre sårade barnets svårigheter i vuxna kärleksrelationer

Transkript

1 Akademin för SER-terapi Det inre sårade barnets svårigheter i vuxna kärleksrelationer Lena Molin SERvt12 Helsingborg, januari 2012

2 Sammanfattning Jag och många andra kvinnor som vuxit upp i dysfunktionella familjer har inte fått lära oss hur man ska bete sig i en sund kärleksrelation eller ens vad en sund kärleksrelation är för något. Vi har dålig känslomässig kontakt med oss själva och dras omedvetet till män som låter oss iscensätta våra egna barndomstrauman. Vi dras till dom som ska agera motspelare i vårt livs drama. Och vi gör det gång på gång i den ena teateruppsättningen efter den andra. Varje gång vi sätter upp vår pjäs hoppas vi på succé, trots det slutar det ändå i fiasko. När vi inser att det inte hjälper att byta ut medspelarna tvingas vi titta på den roll vi själva iklätt oss. Jag har valt den i psykologisammanhang kända beteckningen det inre barnet när jag skriver om känslomässiga skador som uppstår i barndomen. När jobbiga känslor väcks i oss som vuxna tycker jag det är väldigt användbart att tänka sig sitt inre barn, och känna om det faktiskt kan vara därifrån känslan egentligen kommer ifrån. Ibland, eller till och med ganska ofta, står ju inte reaktionen och känslan i proportion till det som faktiskt hänt och man känner sig både förvirrad och hotad. Om man arbetar med att läka de skador som ens inre barn har åsamkats, så kan man snart lära sig känna igen sina reaktioner. I takt med att det sårade inre barnet ges upprättelse för det som det utsattes för som barn har det också en chans att läka. Att bli sitt inre barns bästa vän är att ge sig själv den kärlek man så väl behöver. Längre fram redogör jag för olika terapeutiska metoder som föreslås av författarna till de böcker jag valt att ha med i uppsatsen. Bland annat förespråkas regressionsterapi i kombination med samtal, vilket är glädjande för en blivande SER-terapeut.

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD INLEDNING SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR BAKGRUND METOD RESULTAT Vad är det som händer med en människa i barndomen när det blir svårt att som vuxen få en kärleksrelation att fungera? Hur kan man som vuxen läka sitt inre sårade barn? SLUTDISKUSSION LITTERATURFÖRTECKNING KÄRLEKSBILAGA...10

4 1. Förord Jag vill börja med att tacka mina föräldrar. På grund av era egna sårade inre barn har jag fått lära mig att det är genom att gå vilse som man hittar nya vägar. Jag vill också tacka mina tidigare pojkvänner. Tack vare er i kombination med mig har jag en ovärderlig källa att ösa ur när det gäller att identifiera ohälsosamma relationer. Jag vill sist men allra mest tacka mitt inre barn. Tack för att du stått ut så länge, tålmodigt väntat på att jag skulle börja lyssna till dig. Nu läker vi tillsammans. Med den här uppsatsen vill jag berätta att det finns inget som heter otur i kärlek.

5 2. 1. Inledning Varför dras jag till partners som inte är bra för mig? Varför har inte jag haft någon bra och långvarig kärleksrelation? Jag som anser mig vara ganska klok och förståndig; vad är det jag inte förstår? Jag är nog inte ensam om att ha ställt mig dessa frågor ett antal gånger under mitt vuxna liv. När jag var i 20-30årsåldern gick det bra att skylla ett misslyckande på den andre parten. Då hade jag fortfarande ett gott hopp om att allt skulle ordna sig på bästa sätt bara jag träffade rätt person. Att det skulle bero på mig också och i vissa fall enbart på mig det ägnade jag inte många tankar. Jag som hade ett fungerande liv med studier, intressanta arbeten och goda vänner. Man kan inte springa ifrån sig själv. Oavsett hur fort du springer så hinner barndomens trauman ifatt dig förr eller senare. De första gångerna som det börjar kännas dåligt lyckas du kanske skaka det av dig. Är du predestinerad för missbruk kan detta också vara en tid då du börjar ägna dig åt detta. I bästa fall väljer du ändå till slut att stanna upp och titta tillbaka. Det är då du har en chans att lära känna dig själv på riktigt. 2. Syfte och frågeställning Syftet med min uppsats är att redogöra för vad som kan hända med döttrar som växer upp i dysfunktionella familjer. Mina frågeställningar är: Vad är det som händer med en människa i barndomen när det blir svårt att som vuxen få en kärleksrelation att fungera? Hur kan man som vuxen läka sitt inre sårade barn?

6 3. Bakgrund 3. Det naturliga barnet är närvarande i ögonblicket. Det är nyfiket och öppet inför livets föränderliga flöde av händelser. Helt försvarslöst är det lilla barnet utlämnat till sina vårdares vilja eller ovilja, kärlek eller brist på densamma. Barnet är beroende av sina vårdare för att få lära sig att tolka och ge uttryck för egna känslor och behov. I en dysfunktionell familj får man inte lära sig detta. Istället får man kanske lära sig att man känner fel, tänker fel är fel. Man får inte heller lära sig att prata om viktiga saker, diskutera och att klara av konfliktlösning på ett sunt sätt. Familjen kan mycket väl diskutera andra, mer ovidkommande problem, i det oändliga, många gånger för att täcka över de djupare liggande hemligheterna som gör att familjen fungerar dåligt. Det kan röra sig om att en eller båda föräldrarna är missbrukare eller psykiskt instabila på annat sätt. Som barn tar man också på sig skulden för problem som drabbar familjen. Det är framförallt oförmågan att tala om problemen som skadar barnet. Skadorna blir desamma oavsett om barnet är en pojke eller flicka. Däremot kan det skilja sig åt i hur det yttrar sig i det vuxna barnet. När barnet växer upp till en ung kvinna söker hon sig till män där hon kan återskapa situationer från barndomen och försöka bemästra dem. Hon har fortfarande inte utvecklat någon relation till sig själv eftersom hon är känslomässigt avstängd. I männen söker hon det hon saknar i sitt inre. Att umgås med en snäll och trevlig man upplever kvinnan som tråkigt; det är för lite dramatik och för lite spänning. Istället börjar hon hitta en massa fel och brister hos denne snälle man och känner inget annat än motvilja. I jämförelse med de stormiga förhållanden hon haft blir en sådan lugnare relation liksom en bekräftelse på att verklig kärlek det är spänning, kamp, hjärtesorg och dramatik. Hon fortsätter att dras till män som är känslomässigt oåtkomliga, missbrukare eller som av andra skäl inte bryr sig om henne något nämnvärt. Här känner hon att hon kan vara till nytta. Hon ställer sig sällan frågan Är den här mannen bra för mig? när relationen inleds. Mer troligt är att hon frågar sig på vilka olika sätt hon skulle kunna vara bra för honom. Hon kan också känna sig överlägsen honom, och om han inte kan ge henne lika mycket som hon ger honom kan det få henne att känna sig mer värdefull. Hon tycker sig kunna se hans problem så tydligt och klart, lyssnar mer än gärna på hans sorgliga livshistoria och slipper därmed befatta sig med sin egen. Genom sin kärlek ska hon nu hjälpa mannen att bli en bättre människa och det hela ska sluta med att han är tacksam för detta och älskar henne gränslöst. Eftersom detta inte händer så tappar kvinnan mer och mer av sin självkänsla och söker sig till nästa man som hon hoppas ska vara ännu mer i behov av hennes hjälp. För en okunnig omgivning kan det vara omöjligt att förstå varför en kvinna som till slut lämnat eller blivit lämnad av en missbrukare eller våldsam man, kan inleda en ny relation med en man av samma sort. Det är kvinnans upplevelser som barn som skapar hennes verklighet idag. Hon iscensätter sitt förflutna gång på gång. Det är känslominnen som finns lagade inom henne som hindrar henne att leva sitt liv fullt ut i en sund kärleksrelation. 4. Metod För att få svar på mina frågeställningar har jag använt mig av den litteratur som jag listat i förteckningen längre bak. Jag har valt att inte göra några intervjuer utan istället utgått från mina egna erfarenheter.

7 5. Resultat Vad är det som händer med en människa i barndomen när det blir svårt att som vuxen få en kärleksrelation att fungera? I så gott som all kurslitteratur som ingått i utbildningen på Akademin för SER-terapi berättas det om barndomens och föräldrarnas påverkan och hur känslomässiga upplevelser lever kvar och spökar i oss när vi är vuxna. Jag vill här redogöra för en del av innehållet i denna litteratur eftersom den väldigt väl beskriver hur tidigt våra vuxna problem föds i oss. Gyllensten, Holm och Olsson skriver i sin bok En värld är varje människa att iscensättningen av barndomens sorger och smärtor försiggår i nuet. Det är med hjälp av de människor jag har omkring mig i nuet som jag omedvetet minns mitt förflutna. Likt en regissör sätter vi upp ett drama på en yttre eller inre scen. Detta drama bygger på faktiska skeenden och händelser i det förflutna och handlar om hur vi som små blivit bemötta av de vuxna i våra viktigaste behov av närhet, kärlek och respekt. Eller motsatsen; inte blivit respekterade. På denna scen inviterar vi andra att fungera som våra motspelare och ikläda sig de roller vilka ska till för att de avlägsna händelserna på nytt ska återskapas och återupplevas. I detta skeende kommer vi att kunna ta olika roller: offret, förtryckaren, räddaren eller än den ena än den andra rollen. De för barnet traumatiska och smärtsamma upplevelserna att inte bli respekterat i sina behov, förflyttas till det omedvetna och erfarenheten blir till ett omedvetet beteende som hålls kvar av en spänning i kroppen. Vanebeteendet hindrar oss att som vuxna på ett sunt sätt tillgodose våra behov och föder tankar som har med det otillfredsställda behovet att göra. Tanken blir då starten på en iscensättning som ska pånyttföda händelsen i nuet, så att behovet antingen blir tillfredsställt eller att smärtan i att inte tillfredsställa behovet genomlevs. Som barn är man hjälplöst beroende av sina föräldrar. Om detta skriver Jean Jenson i Att återerövra sitt liv.vi måste tro att de är intresserade av vårt väl. Varje insikt att detta kanske inte är sant är outhärdlig. Då tar vi till förnekande och bortträngning för att överleva. Många barn använder förnekande på detta sätt för att kunna vidmakthålla en omedveten känsla av hopp. De bygger upp ett falskt själv ett själv som kommer att tvingas att försöka vara allt som deras omedvetna tror kommer att ge dem kärlek. Detta är vanligen ett försök att behaga den kärlekslösa föräldern tillräckligt för att få henne/honom att bli en sådan person som barnet behöver. Ovanstående är en beskrivning på hur det falska självet driver kvinnan till de omöjliga männen, dvs den kärlekslösa föräldern, i hopp om att nu äntligen bli sedd, bekräftad och älskad. Med andra ord, att föräldern ska ändra sig och ge henne det hon behövde som barn. Marta Cullberg Weston skriver om depression i Självkänsla på djupet: Föreställningen att man är defekt och att ingen kan älska mig byggs in när föräldern inte klarar av att ha en empatisk kontakt med sitt barn. Detta leder ofta till tragiska livssituationer, där man inte förstår varför man inte hittar den stora kärleken eller varför man blir deprimerad.

8 Känslan av att vara omöjlig att älska är en mycket vanlig underliggande problematik hos personer som kämpar med en depressiv grundstämning i livet. Det sorgliga är att ett litet barn som inte känner sig sett och älskat inte bara tar på sig skulden det skäms också över sig själv. Barn som inte känner sig älskade drabbas av en djup skam över att vara omöjliga att älska. Skammen blir som en kvarnsten runt halsen och tynger ner livskänslan. Vidare skriver författaren om den rädsla för att bli lämnad/övergiven som kan ställa till svårigheter för den vuxna kvinnan. Hon har antagligen blivit lämnad som liten av föräldrarna och räknar därför med att de personer hon älskar kommer att lämna henne. Det kan t ex röra sig om en förälder som var bortrest under längre tid. Barnet har ofta tagit på sig skulden för att det lämnades och tror att det inte är värt att älska eller inte är värdefullt. Rädslan för att bli lämnad kan bli så stark att den känns livshotande och den kan få henne att lämna sin partner i förtid så att hon själv inte ska bli lämnad. I sin bok Det glömda självet beskriver Patricia Tudor-Sandahl det som många kvinnor och även kvinnans omgivning har svårt för att förstå, då kvinnan på flera andra plan i livet lyckas väldigt väl: Hon fungerar kanske i sitt arbete eller i ytliga relationer. Men hon plågas av diffusa känslor av meningslöshet, tomhet, övergivenhet. Inombords finns öken. Trots ett ofta rikt fantasiliv och en utmärkt iakttagelseförmåga och känslighet för stämningar har hon dragit sig undan verkliga levande kontakter. Hon är kanske inte medveten om sin bristande kontakt med det sanna självet och sin djupa rädsla för äkta relationer. Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständig och oberoende Hur kan man som vuxen läka sitt inre sårade barn? Som svar på ovanstånde skriver samma författare, Patricia Tudor-Sandahl i boken Den fängslande verkligheten om hur man kan arbeta med denna typ av problematik: Regression betyder rörelse tillbaka i motsats till progression som betyder rörelse framåt. Regression är för många patienter en terapeutisk nödvändighet, en i grunden progressiv process som, rätt hanterad, främjar växande och utveckling. En sådan syn bygger på erfarenheten att väldigt många som söker psykoterapi blivit allvarligt sårade och svikna i sina tidiga relationer. Därefter har de gjort allt som stått i deras makt att förneka dessa smärtsamma upplevelser. De har på så sätt utvecklat ett försvarssystem som ger en viss stabilitet, men detta till priset av förmågan att leva i verkliga relationer. För att bryta mönstret kan det vara nödvändigt att på nytt återvända till det som en gång upplevdes som så hotande och ångestfyllt. Patienten måste möta sina demoner innan han kan frigöra sig från deras makt. John Bradshaw är inne på samma linje i sin bok Frigör barnet inom dig: Det finns ingen genväg. Om man vill läka sitt inre sårade barn måste man göra sitt sorgearbete. Det sårade inre barnet har stelnat därför att det inte kunde göra sitt sorgearbete. Att återhämta sig från barndomens övergivenhet och försummelse är en process, inte en

9 händelse. Man måste känna. Att känna något är att få kontakt med den enorma samling frusna känslor som är inlåsta av det sårade barnets förkrossande skam. Isolering och skräck för allt slags beroende är de två huvudeffekterna av förkrossande skam. I boken Energitjuvar tar Ingalill Roos upp befriande ord som kan vara till hjälp när man ska komma över sitt upprepningstvång i att söka efter den kärlekslösa föräldern i en partner: Jag kan inte göra något för att förändra mina narcissistiska föräldrar. Jag kan aldrig bli så perfekt att jag duger och aldrig vinna deras ovillkorliga och osvikliga kärlek. Denna oförmåga att älska och respektera mig har ingenting att göra med mitt människovärde. Ju mer jag klamrar mig fast vid mina dagdrömmar om att bli perfekt och ha en idealisk förälder, desto värre skadar jag mig själv. Jag ska söka mig fram till min egen unika identitet och umgås med människor som ser mitt värde och tar mig för den jag är. Jag har gjort mig förtjänt av den kärlek som mina föräldrar inte har kunnat ge mig. Molly Young Brown skriver i Det utvecklande självet om fyra identifierbara företeelser som utmärker tillvaron när man integrerat alla dimensioner i sig själv: 1. förmågan att ta ansvar och välja, både i stunden och i livet på lång sikt 2. en sann preferens att leva i enlighet med sitt syfte och betrakta aspekter av livet som distraherar eller står i konflikt med syftet som mindre värdefulla 3. förmågan att acceptera begränsningarna i sitt liv och ansvar och en villighet att finnas till i världen sådan den är 4. en känsla av att ha ett öde, en mening i att leva, ett övergripande syfte. Marta Cullberg Weston beskriver i Självkänsla på djupet exempel på bra övningar för att arbeta med sina inre kritiska röster. Det rör sig om att gestalta inre skeenden istället för att bara tala om saken. Gestaltningen gör att det påverkar hjärnan på ett annat sätt och därmed får det större effekt. Man kan också låta det lilla barnet i en inre dialog med föräldern få uttrycka vad det hade behövt. Att få sätta ord på sina behov och stå upp för dom inför föräldrarna är ett viktigt steg. För att kunna etablera en ny självrespekt behöver man just kunna legitimera det lilla barnets behov inför de inre föräldragestalterna. Ullman & Zimmerman skriver i sin bok Använd dina drömmar om det terapeutiska värdet av att se sina drömmar som en gåva från oss själva, om oss själva, till oss själva: Vi kan inte tala om att må bra känslomässigt annat än i förhållande till våra relationer till viktiga personer i vårt liv. Men ofta förstår vi inte dessa relationer. Saker går ibland snett i barndomen och därför bär vi alla på ouppklarade känsloproblem från det förflutna. Våra drömmar påminner oss envist om det vi aldrig förstod, det vi endast suddigt uppfattade, det vi förnekade eller undvek allt som är okänt och/eller skrämmande, allt som är främmande för vårt vakna jag. Att komma åt de förborgade sanningarna kan innebära att man rubbar en känslomässig jämvikt, oavsett om sanningarna är smärtsamma eller inte. Allt jag kan säga är att det är värt det. 6.

10 Robin Norwood skriver i Kvinnor som älskar för mycket om att vara medberoende och ser detta som en sjukdom i likhet med ett missbruk. Båda tillstånden får stora konsekvenser för den sjukes liv och hälsa. Författaren anser att den medberoende (i de flesta fall kvinnor), parallellt med att hon söker sig till en kunnig terapeut, också bör söka upp en lämplig stödgrupp med jämlikar. Det kan t ex vara Al-anon, som är en självhjälpsgrupp för anhöriga till alkoholister, eller ACOA Adult Children of Alcoholics. När andra berättar sin historia kan du identifiera dig med dem och deras upplevelser. De kan hjälpa dig att minnas sådant som du stängt ute från ditt medvetande både händelser och känslor. I och med att du identifierar dig med andra och accepterar dem trots deras brister och deras hemligheter så får du lättare att acceptera sådana egenskaper och känslor hos dig själv. Därmed börjar du utveckla en accepterande inställning till dig själv, något som är avgörande viktigt för tillfrisknandet. Vidare menar Norwood att det krävs att du själv helt går in för detta. "Det här är kanske första gången i ditt liv som du har ansett dig själv riktigt betydelsefull, riktigt värd din egen uppmärksamhet och omsorg. Du behöver också utveckla din andliga sida. När du gör detta släpper du självrådigheten, din beslutsamma tanke att du ska få det att bli så som du har tänkt dig. Istället måste du acceptera faktum att du kanske inte vet vad som är bäst i en viss situation, vare sig för dig själv eller för en annan person. Självrådighet är att tro att du ensam vet alla svaren. Att släppa självrådigheten är att bli villig att lugna sig, vara öppen och vänta på ledning för sin egen del. Utan andlig utveckling är det nästan omöjligt att släppa självrådigheten. Du kan inte sluta att styra och kontrollera mannen i ditt liv, för du tror fortfarande att det är din uppgift att göra det. Du kommer inte att kunna överlämna kontrollen över hans liv till en kraft som står över dig. En av konsekvenserna av att du slutar dirigera och kontrollera andra är att du måste släppa din hjälpsamhets-framtoning. Men paradoxalt nog är detta att du släpper kontrollen den bästa hjälp du kan ge den du älskar. Din hjälpsamhets-image är ett självbedrägeri. Om du verkligen vill hjälpa honom så släpp hans problem och hjälp dig själv. Att se de egna problemen innebär att när du nu har slutat dirigera och kontrollera andra så finns det inget kvar som kan hindra dig att syssla med ditt eget liv, dina egna problem och din egen smärta. De flesta av oss medberoende har vant oss vid att beskylla andra för att vi är olyckliga samtidigt som vi förnekar våra egna fel och våra egna beslut. Detta är en förödande inställning till livet som vi måste utrota och göra oss av med, och det gör vi genom att betrakta oss själva grundligt och ärligt. 7.

11 8. 6. Slutdiskussion Först när vi tar hand om vårt inre barn och den underliggande sorgen kan vi välja vår sanna livsväg. Vi kan förändra vår negativa självbild, befria oss från våra iscensättningar och vårt upprepningstvång. Våra gamla inre erfarenheter blir då omhändertagna och läkta, och vi kan uttrycka oss inifrån vårt sanna jag. Vi litar på vår egen känsla, vår egen vilja och uttrycker den. Det är självtillit. När vi kan känna igen och identifiera våra egna känslor och utgår från dem blir det också lättare för oss att avgöra om en relation är bra för oss. Vi frågar oss inte i första hand på vilket sätt vi kan hjälpa, bota och förändra den vi möter. Istället står vi upp för oss själv och vårt inre barn. Vi känner efter om vi tror att relationen kommer att vara bra för oss, om det finns en ömsesidig vilja och ett delat ansvar för relationen. Jag vill avsluta min uppsats med dessa ord av Elisabeth Kübler-Ross ur boken Döden är livsviktig: Livet är ingenting annat än en skola, bokstavligen en skola där ni prövas, där ni måste klara era prövningar. Det är det livet går ut på. Den enda meningen med livet är andlig utveckling; att växa tills ni är så perfekta att de skulle kunna placera er i en centrifug. Och ni vet att när ni hamnar i livets centrifug, är det symboliskt talat ert val och ingen annans val att komma ut krossad eller polerad.

12 9. 7. Litteraturförteckning Bradshaw, John Frigör barnet inom dig Cullberg Weston, Marta Självkänsla på djupet Gyllensten, Holm, Olsson En värld är varje människa Jenson, Jean Att återerövra sitt liv Kübler-Ross, Elisabeth Döden är livsviktig Norwood, Robin Kvinnor som älskar för mycket Roos, Ingalill Energitjuvar Tudor-Sandahl, Patricia Det glömda självet Tudor-Sandahl, Patricia Den fängslande verkligheten Ullman & Zimmerman Använd dina drömmar Young Brown, Molly Det utvecklande självet

13 KÄRLEKSBILAGA 10. Jag har ännu inte mött någon som på ett tydligt sätt kan definiera vad kärlek är. Kanske är det inte heller meningen att kärlek ska kunna definieras av någon enskild, eftersom den uppstår i mötet mellan unika individer. I Robin Norwoods bok Kvinnor som älskar för mycket har jag iallafall hittat en text om hur de gamla grekerna valde att beskriva kärleken. Eftersom de ansåg att det finns två helt olika sätt att uppleva vad vi kallar kärlek, så hade de två olika ord för detta; eros och agape: Eros syftar på den passionerade kärleken och agape beskriver den stabila och pålitliga relationen som finns mellan två människor som bryr sig om varandra av hjärtat. Kontrasten mellan eros och agape hjälper oss att förstå det dilemma vi hamnar i när vi söker båda dessa slag av kärlek på samma gång, i en relation med en enda person. Vi kan då också förstå varför eros och agape har var sina förkämpar, som hävdar att den ena eller andra är det enda rätta sättet att uppleva kärlek, för de har ju var för sig en speciell skönhet, sanning och rikedom. Och vardera sorten saknar också något dyrbart som bara den andra kan ge. Låt oss se efter hur deras respektive förespråkare vill beskriva vad det är att älska. Eros: Verklig kärlek är en förtärande, desperat trånad efter den älskade som uppfattas som annorlunda, hemlighetsfull och undflyende. Intensiteten i denna besatthet är ett mått på kärlekens djup. Det finns inte mycket tid eller uppmärksamhet till övers för andra intressen eller aktiviteter därför att den mesta energin är inriktad på att minnas de möten som varit eller fantisera om de kommande. Ofta finns det stora hinder att övervinna, och därför ligger det ett element av lidande i den sanna kärleken. Ett annat tecken på dess djup är viljan att uthärda smärta och vedermöda för att upprätthålla relationen. Verklig kärlek är förknipppad med känslor av upphetsning, hänryckning, dramatik, ångest, spänning, mystik och trånad. Agape: Verklig kärlek är en gemenskap mellan två människor som är djupt fästa vid varandra. Dessa två har många gemensamma värderingar, intressen och mål, och de tolererar utan irritation varandras olikheter. Den tillit och respekt de hyser för varandra är ett mått på kärlekens djup. Deras relation bidrar till att göra dem var för sig mer kreativa och produktiva i världen. De har stor glädje av gemensamma upplevelser, både i det förflutna och i nuet, och de för framtiden planerade. Var och en betraktar den andre som sin dyrbaraste och trognaste vän. Ett annat mått på djupet i kärleken är villigheten att ärligt rannsaka sig själv för att främja och fördjupa relationen och förtroligheten. Verklig kärlek är förknippad med känslor av frid, trygghet, tillgivenhet, förståelse, kamratskap, ömsesidigt stöd och trevnad. Samhället vi lever i och medierna som påverkar oss blandar konsekvent ihop de båda sorternas kärlek. På tusen sätt utlovas för oss att en passionerad relation (eros) kommer att uppfylla våra förhoppningar och ge oss tillfredsställelse (agape). Det är underförstått att om bara passionen är tillräckligt stark så blir förhållandet varaktigt. Alla de misslyckade relationer som från början byggt på en enorm passion vittnar om att denna slutsats är felaktig. Den spänning och upprymdhet som inte kommer av att upphetsa och bli upphetsad utan av att känna och bli känd är alltför sällsynt. De flesta som lever i hängivna, stabila relationer går in för regelbundenhet, trevnad och kamratskap därför att man är rädd för att utforska de mysterier som vi förkroppsligar tillsammans som man och kvinna och utlämna sitt innersta själv. Men i vår fruktan för det okända inom oss och mellan oss förbiser och undviker vi just den gåva som vår hängivenhet för inom räckhåll sann förtrolighet.