Antidiabetika- Insulin Av: Maria Persson. Antidiabetika - Insulin. Av: Maria Persson. Bakgrund

Transkript

1 Antidiabetika - Insulin Av: Maria Persson Bakgrund Antidiabetika är en läkemedelsgrupp som används av personer med sjukdomen diabetes mellitus, även kallad sockersjuka. Prevalensen för sjukdomen varierar världen över, i Sverige lider cirka 4-5% av sjukdomen. Kvinnor och män drabbas i samma utsträckning, men medelåldern för insjuknandet är lägre för män än för kvinnor (Läkemedelsboken, 2016). Läkemedlen används för att uppnå symtomfrihet, god livskvalitet, normalt blodglukos, men även för att förebygga de komplikationer sjukdomen medför (Simonsen & Hasselström, 2012). Diabetes mellitus är ett tillstånd med kronisk hyperglykemi som orsakas av brist på insulin, ofta i kombination med insulinresistens. Insulin är ett peptidhormon som utsöndras för att reglera blodets glucoskoncentration. Om glucoshalten stiger stimuleras utsöndringen och om glucoshalten sjunker minskar utsöndringen. Insulinutsöndringen regleras även på samma sätt av aminosyrakoncentrationen i blodet. Resultatet blir att insulinutsöndringen stimuleras i samband med måltider och anpassas efter den mängd näringsämnen som ska absorberas. Det finns olika typer av diabetes (Sand, Sjaastad, Haug, Bjålie, 2007). Vid typ 1 diabetes har det uppstått en autoimmun destruktion av de insulinbildande betacellerna i de langerhanska öarna i bukspottkörteln, vilket leder till att insulinproduktionen upphör. I barn och ungdomsåren förekommer i stort sett endast typ 1 diabetes, men vuxna i alla åldrar kan bära på sjukdomen (Läkemedelsboken, 2016, Sand, Sjaastad, Haug, Bjålie, 2007, Simonsen & Hasselström, 2012). Personen insjuknar vanligtvis i åldern 5-14 år och den debuterar vanligen före 40 års ålder (Läkemedelsboken, 2016). Typ 2 diabetes uppstår vanligen efter 40 års ålder och kännetecknas främst av otillräcklig insulinproduktion och insulinresistens (Simonsen & Hasselström, 2012). Studier visar att typ 2 diabetes numera drabbar även barn, övervikt och stillasittande är bidragande faktorer till detta. Det finns svårigheter kring hur dessa barn ska behandla sin sjukdom då det inte finns tillräckligt forskat på området (Onge, Miller, Motycka, & DeBerry 2015). Insulinresistensen yttrar sig främst som minskat glukosupptag i skelettmuskulatur och ökad glukosproduktion från levern. Många lider av övervikt eller bukfetma och även högt blodtryck, ökad ateroskleros och störningar i lipoproteinomsättningen. Cirka två tredjedelar av personer med typ 2 diabetes avlider i någon form av hjärt- och kärl sjukdom (Läkemedelsboken, 2016). Andra diabetesformer utgör mindre än 5% av all diabetes. Graviditetsdiabetes är en av dem, vilken uppstår då kroppen inte klarar av att kompensera den insulinresistens som kan uppstå under graviditeten. Behandling Kost, motion och levnadsvanor tillsammans med regelbundna blodglukoskontroller är viktiga faktorer när det gäller behandling av diabetes. Läkemedlen som används är insulin, GLP 1 analoger och perorala antidiabetika med undertyperna; sulfonureider, biguanider, alfaglukosidashämmare, glinider, glitazoner 1

2 (tiazolidindioner) och dipeptidylpeptidas-4-hämmare (DPP4-hämmare). Som ett komplement behandlas även hypertoni och förebyggande av hjärt- kärl komplikationer, då används kolesterolsänkare och ibland även ASA-preparat. Dessa behandlingar tycks vara lika viktiga som att kontrollerna glukosnivåerna (Simonsen & Hasselström, 2012). Insulin Farmakodynamisk funktion Insulin verkar genom att reglera glukosmetabolismen. Den blodglukossänkande effekten skapas genom att insulinet binds till receptorer på muskel-, och fettceller vilket leder till att glukosupptaget underlättas. Detta genom att hormonet binder till en specifik receptor och därmed ökar cellens upptagning av glukos genom att stimulera transportproteiner för glukos. Transportproteinerna är olika för olika celltyper. Glykogensyntesen i levern ökar och reducerar gluconeogenesen och nedbrytningen av glykogen. Vid insulinbrist med ofullständig fettförbränning och produktion av ketosyror riskerar patienten av utveckla ketoacidos och koma. Glukagon är ett hormon som bildas från alfa 2-celler i bukspottkörteln. Detta hormon reglerar glucosomsättningen i motsatt riktning jämfört med insulinet. Hormonet ökar blodets glukoskoncentration och hjärtats kontraktionskraft (Sand, Sjaastad, Haug, Bjålie, 2007, Simonsen & Hasselström, 2012). Hur intas läkemedlet Insulin administreras parenteralt via en subkutan injektion i fettvävnaden, oftast kring buken. Detta administreringssätt används vid små volymer och för att få snabb effekt. Hur snabbt läkemedlet transporteras ut i kroppen avgörs av genomblödningen i den subkutana vävnaden. Läkemedlets koncentration i blodet stiger därför långsammare än vid tex intramuskulär injektion. Läkemedlet kan även administreras via insulinpump som regelbundet tillför kroppen en viss mängd insulin (Simonsen & Aarbakke, 2011). Farmakokinetisk funktion Maximal plasmakoncentration för insulin uppnås inom 2-18 timmar då det tillförs subcutant. När det gäller läkemedlets metabolism har det visat sig att humant insulin bryts ned av insulinproteas eller insulinnedbrytande enzymer och proteindisulfidisomeras. Ett antal klyvningsställen (hydrolysställen) har påträffats på den humana insulinmolekylen (Läkemedelsboken, 2016). Läkemedlets förmåga till absorptionpåverkas av flera faktorer tex dosering, injektionsväg och injektionsställe, tjocklek på underhudsfettet samt typ av diabetes.farmakokinetiken påverkas därför avsevärt av ett antal variationer. Halveringstiden, dvs den tid det tar för läkemedlet att minska till hälften, bestäms av absorptionshastigheten från den subkutana vävnaden där läkemedlet administreras. Halveringstiden är därför snarare ett mått på absorptionen än på den egentliga eliminationen av insulin från plasma (Läkemedelsboken, 2016).Eftersom insulin har relativt kort halveringstid, måste 2

3 dosen anpassas efter intaget av mängden kolhydrater. För att reglera förmåga till elimination och verkningstid tillsätts substanser som protamin eller zink (Simonsen & Hasselström, 2012). Direktverkande insulin (insulinanalog) är en form av måltidsinsulin, en av aminosyrorna i humant insulin har bytts ut för att kunna ge den snabba effekten. Effekt ges efter minuter, med störst effekt efter 1-3 timmar (Simonsen & Hasselström, 2012). Läkemedlet absorberas snabbt och når maximal plasmakoncentration efter ett par timmar. Den biologiska tillgängligheten, dvs den mängd som når blodet är 50 60%. Medlet metaboliseras inte och är inte proteinbundet. Halveringstiden i plasma är vid normal njurfunktion 1,5 4,5 timmar (Läkemedelsboken, 2016).Exempel på direktverkande insulin är: Humalog (insulin lispro), Novo Rapid (insulin aspart) och Apidra (insulin glulisin) (FASS, 2016). Snabbverkande insulin (humaninsulin), är en form av måltidsinsulin, vilken en något fördröjd effekt jämfört med direktverkande, detta medför att personen måste anpassa sig mer gällande sina måltider (Simonsen & Hasselström, 2012). Exempel på snabbverkande insulin är: Actrapid (humaninsulin), Humulin Regular (humaninsulin), och Insuman Rapid (humaninsulin) (FASS, 2016). Medellångverkande insulin (Protamin-humaninsulin), är en form av basinsulin vilken ger effekt efter ca 1,5 timme. Bäst effekt har personen efter 4-12 timmar och upphör efter timmar. Insulinet är bundet till protamin (NPH-insuliner), dessa kan blandas med snabbverkande insulin (Simonsen & Hasselström, 2012). Exempel på basinsulin är: Humulin NPH, Insulatard och Insuman (FASS, 2016). Långverkande insulin (insulinanalog), är en form av basinsulin, det tillverkas med små förändringar i insulinmolekylen. Ex. Insulin glargin förlorar sin löslighet vid fysiologiskt ph och bildar mikrokristaller som långsamt frisätts i cirkulationen, vilket leder till en depoteffekt. Insulin detemir binds till albumin och sammanblandas vid injektionsstället. Läkemedlet börjar verka efter ca 1,5 timmar, har kraftigast effekt 3-16 timmar med verkan upp till 24 timmar (Simonsen & Hasselström, 2012).Exempel på långverkande insulin är Lantus (insulin glargin) Levemir (insulin detemir) (FASS, 2016). Blandinsulin är kombinationer av direkt- eller snabbverkande insulin tillsammans med basinsulin i olika blandningsförhållanden (Simonsen & Hasselström, 2012). Exempel på blandinsulin är: Humalog Mix25 och Humalog Mix50 och NovoMix (FASS, 2016). Biverkningar Den vanligaste biverkningen är hypoglykemi. Mindre vanliga är hudutslag, allergi, ödem, refraktionsrubbningar, diabetesreinopati. Varje misstänkt biverkning ska rapporteras till Läkemedelsverket enligt LVFS 2012:14, 19 (FASS, 2016). Det är viktigt att variera injektionsställe för att undvika liperhypertrofi av fettvävnaden (Simonsen & Aarbakke, 2011). Interaktioner Dessa läkemedel kan minska patientens insulinbehov: perorala diabetesmedel, MAO-hämmare, betareceptor blockerare. ACE-hämmare, salicylater, anabola sterioider och sulfonamider. Dessa läkemedel kan öka patientens insulinbehov: perorala antikonceptionsmedel, tiazider, glucokortikoider, tyreoideahormoner, sympatomimetika, tillväxthormon och danazol (FASS, 2016). 3

4 Särskilt beaktande vid behandling av barn och äldre Diabetesvården hos barn ska skötas i nära samråd med pediatriker. Barn är i ständig utveckling fysiskt, psykiskt, socialt och emotionellt vilket påverkar sjukdomen. Vid sjukdom och vid pubertetsfasen ökar insulinbehovet (Läkemedelsboken, 2016). Studier visar att barn med diabetes svårare att uppnå samma studieresultat som sina friska jämnåriga kamrater. Vilket betyder att barn med diabetes kan behöva extra stöd och stöttning i skolan (Dahlquist och Källén, 2007). När det gäller äldre människor är njurfunktionen är ofta nersatt vilket medför större dosanpassning vid peroralt diabetesmedel. Detta för att förhindra att effekten blir för kraftig vilket kan leda till hypoglykemi. Detta är ett allvarligt tillstånd som kan vara livshotande och kräva lång sjukhusvård. Hos äldre är det extra viktigt med regelbunden uppföljning och stöttning för att få god följsamhet i behandlingen, vilket gäller för både perorala diabetesmedel och parenterala diabetesmedel (Fastbom, 2006, Simonsen & Aarbakke, 2011). Referenslista Dahlquist, G. & Källén, B. School performance in children with type 1 diabetesa population-based register study. (2007). Diabetologia, 50(9) DOI: /s FASS (2016) (Hämtad ). Fastbom, J., (2006). Äldre och läkemedel. Stockholm: Liber AB. Läkemedelsboken (2016) (Hämtad ). Onge, E., Miller, S.A., Motycka, C., & DeBerry, A. (2015). A rewiew of the treatment of type 2 diabetes in children. Journal of pediatric pharmacology and therapeutics. 20(1), Sand, O., Sjaastad, Ø.V., Haug, E., & Bjålie, J.G., (2007). Människokroppen: Fysiologi och Anatomi. Stockholm: Liber AB. 4

5 Simonsen, T., & Aarbakke, J. (2011). Illustrerad farmakologi 1: Principer och tillämpningar. Stockholm: Natur & Kultur. Simonsen, T., & Hasselström, J. (2012). Illustrerad farmakologi 2: Sjukdomar och behandling. Stockholm: Natur & Kultur. 5