JALLA! NU KLÄR VI GRANEN. möte med den muslimska kultursfären

Transkript

1 JALLA! NU KLÄR VI GRANEN möte med den muslimska kultursfären

2

3 Mäktig är den som har kunskap Ferdousi ( )

4 JALLA! NU KLÄR VI GRANEN 44 inlägg i fem kapitel 1 10 leva tillsammans KÄRLEKSLUFFEN (6) av Nadia Jebril KÄRLEKSDIKT (8) av Nizar Qabbani DEN VACKRASTE PLATSEN I VÄRLDEN (9) av Per Axel Nordfeldt MUSLIM UTAN ALLAH (14) av Pelle Kronestedt SEX FRÅGOR TILL CEYLAN (22) av Gufran Al-nadaf DÖM INTE GENAST!... (23) av Hafiz SKÖT DITT OCH SKIT I ANDRA (24) av Javeria Rizvi VAD E MENINGEN (27) av Ramsis James Assal»HEDERSMORD«(28) av Åsa Eldén OMÖJLIG KÄRLEK (32) av Ranna Kas Hanna en ny värld HOTET MOT DEMOKRATIN (34) av David Sandberg EN MUSLIM I KRYLBO (38) av Jenny Berggren KABUL (41) av Shakila Emami MEDIEBILDER OCH HISTORISKA BILDER (42) av Alexander Cavalieratos ISLAMOFOBI (50) av Anne Sofie Roald VAD ÄR EN RASIST? (52) av Taher Ben Jelloun HALABJA (54) av Evin NÄR FUNDAMENTALISTERNA KOM TILL STAN (55) av Cekdar Kaya HUR ÄR DET MÖJLIGT? (57) av Daniel Harild SE FRÅN EN ANNAN SYNVINKEL (58) av Christina Zaar slöjan RÄTTEN ATT BÄRA SLÖJA (64) av Hidayet Tercan HUVUDKLÄDNAD INOM ISLAM (66) av Anne Sofie Roald JAG BJUDER DIG... (72) av Jila Mossaed MED ELLER UTAN SLÖJA (73) av Elnaz Baghlanian ACK! OM FRIHETEN... (74) av Ahmad Schamloo gemensam historia ISLAM ÄR INTE SÅ FRÄMMANDE SOM VI TROR (76) av Ingmar Karlsson DIDAR SAMALETDIN (86) av Gufran Al-nadaf SREBRENICA (91) av Gellert Tamas SABRA & SHATILA (95) av Rawia Morra REFLEKTIONER SOM NYKOMLING (96) av Gufran Al-nadaf MITT HJÄRTA... (99) av Ibn al- Arabi NADIA I PRAKTIKEN (100) av Pelle Kronestedt tro STORA LIKHETER OCH VIKTIGA SKILLNADER (108) av Christer Hedin OLIKA BAKGRUND ÄR COOLT (116) av Eivor och Sonia vid Tensta gymnasium OSKYLDIGT ANKLAGAD (118) av Surkan Kilic KLIVA UR DEN RELIGIÖSA SANDLÅDAN (120) av Pierre Durrani OM VIN (123) koranencitat, svenskt ordspråk, Omar Khayyam ÖSTRA REALS GYMNASIUM (124) TENSTA GYMNASIUM (126) ISLAMISMENS UPPKOMST (128) av Bitte Hammargren ATT SLÅSS OM SKILLNADERNA (134) av Mehrnoush Khoshnevis OM BARN (135) av Gibran Kahlil (sidnummer inom parentes)

5 förord DIALOG OCH ENGAGEMANG är ledstjärnor för Sveriges utrikespolitik. Vi arbetar sedan flera år med dialogen mellan västvärlden och den muslimska världen, bland annat mellan EU-länderna och länderna runt Medelhavet. Men dialogen mellan människor är viktigare än mellan stater. Den här boken utgår ifrån människor med rötter i muslimska kulturer. I artiklar, intervjuer, essäer, dikter, citat och bilder belyser ungdomar, experter och journalister teman som att leva tillsammans, en ny värld, slöjan, gemensam historia och tro. Boken distribueras till alla elever i årskurs ett och två i gymnasieskolan och till intresserade organisationer. Den är tillgänglig på och översätts till arabiska och engelska. Syftet är att ge underlag för en diskussion: Vad vet vi om varandra? Hur lever vi tillsammans? Vilka är våra fördomar och hur kan vi minska dem? De muslimska kulturerna är sinsemellan olika och människorna likaså. Ofta låter det som om»muslim«är ett begrepp men det är ju stor skillnad beroende på vilken trosinriktning och kultur man har. Samma sak gäller för kristna och judar. I boken möter vi sekulariserade och troende, unga och gamla, nutida och historiska personer, med helt olika perspektiv. De flesta är lätta att identifiera sig med. Annat är svårare att förstå, som de unga pojkarna som inte ville delta i de tre tysta minuterna efter den 11 september trots att de tar avstånd från terrorism. Kulturer förklarar bara delvis varför vi är de vi är. Boken handlar om möten mellan kulturer. I grunden handlar det om att vara människa. Anna Lindh Utrikesminister 3

6 ett par ord på vägen Fatima M ohamm ed David JALLA! NU KLÄR VI GRANEN Björn Eva-Lena Ali DEN HÄR BOKEN handlar inte så mycket om religionen islam som om vad som händer när människor möts i vår alltmer mångkulturella och mångreligiösa värld. Om boken bara blir stående i bokhyllan har vi misslyckats. Vi hoppas att ni läser den, kanske börjar med de avsnitt som verkar mest intressanta, hoppar över någon sida och i stället läser ett annat kapitel två gånger och framför allt funderar över innehållet och diskuterar det med andra. Alla skribenter ansvarar själva för innehållet i sina texter. Till vår hjälp har vi engagerat elever från två gymnasieskolor i Stockholm: Tensta gymnasium och Östra reals gymnasium. Vi har även haft stöd att bolla idéer och textförslag med en referensgrupp bestående av experter, journalister, kulturarbetare, ungdomar och UD-tjänstemän. Vi har också haft ett gott samarbete med Justitie-, Närings- och Utbildningsdepartementen, Skolverket, Ungdomsstyrelsen med flera. STOCKHOLM DEN 18 FEBRUARI 2002 Gufran Al-nadaf, projektledare/redaktör, Utrikesdepartementet Mårten Andersson, redaktör, frilans Martin Högström, grafisk formgivare/bildredaktör, frilans Eva-Lena Gustafsson, projektassistent, Utrikesdepartementet Stefan Amér, politiskt sakkunnig, Utrikesdepartementet 4

7 1 10 leva tillsammans

8 1 kärleksluffen av Nadia Jebril DET FÖRSTA JAG ska göra med min man när jag gifter mig är att tågluffa. Ut i världen! Vart som helst, bara vi två. Jag tror på kärleken, jag har många drömmar. Det finns de som ser mig och tänker att jag genom mitt sätt att leva och klä mig jag bär hijab, alltså slöja har uteslutit kärleken ur mitt liv. Att jag inte får älska, eller ens välja min livskamrat själv. Det finns till och med de som går så långt att de påstår att jag genom min klädsel blivit berövad min egen sexualitet medan sexualiteten självklart skulle vara alla andra kvinnor på denna jord förunnad... Jag har valt bort att ha pojkvän och väntar i stället med en relation tills jag träffar den rätte, vilket jag har valt på grund av min religiösa övertygelse. Giftermål betyder väldigt mycket för mig som muslim och det finns det flera anledningar till. Förutom att det inte går att umgås med någon av det motsatta könet rent fysiskt utan att vara gift med denne, så innebär det också att man får en följeslagare i livet som är med en genom alla ens upp- och nedgångar och kompletterar en på alla plan. Att ingå äktenskap är det enda sättet för två muslimer som tycker om varandra att helt och fullt kunna uttrycka sin kärlek. Jag tänker mycket på att man får en frihet att göra vissa saker man velat göra med någon man tycker om, men som man inte kunnat tidigare till exempel att dejta. I mångas öron kan det här låta litet konstigt. Giftermål är något man först börjar tänka på när man kommer upp i årsåldern, inte som 19 åring. Vi unga förväntas leva livet nu gifta sig kan man göra sen. Men det som skiljer mig från vilken annan tonåring som helst är att det är just det livet jag tänkt att jag skulle leva ihop med min man. Ut och tågluffa, gå på konstutställningar, teaterföreställningar, resa till Australien, dyka, eller vandra i Alperna. Giftermålet är inget hinder, i mitt och i många 6

9 andra muslimers fall är det precis tvärtom. Det är många, många frågor som haglar över mig när jag berättar hur jag tänkt mig allt det här. Hur träffas muslimska män och kvinnor? Hur vet man om man passar ihop i det långa loppet? Kan muslimer bara gifta sig med muslimer? Vad gör man i väntan på den stora kärleken? Frågor jag bara kan besvara utifrån vad jag har sett och erfarit genom mina syskon. En fråga som ofta ställs är också den om jag får välja min egen man, eller om min far eller bror väljer åt mig. Så hur träffas muslimska kvinnor och män? Det går inte att generalisera. Vi träffas så som alla andra gör, det sker under andra former bara. Vi träffas i moskén, i biblioteket, i skolan... Jag känner ett par som träffades i kön till kassan i en ICA -butik. Det finns många olika sätt att träffas på, men den stora skillnaden mellan icke-muslimer och muslimer är den att båda parter är medvetna om hur långt man får gå. Som respekt till föräldrar och närstående brukar man om det blir seriöst informera att man börjat träffa någon och att det finns en möjlighet till att det leder till giftermål. Om man passar ihop i det långa loppet kan bara Gud veta. Man får väl gå på känn och be mycket. Be om att man ska få träffa någon som känner samma sak för en själv som man känner för honom, någon man kan vara sig själv med och som delar ens värderingar och viktigast av allt ens tro. Att han tror på det jag tror, känner för det jag känner. Det är det viktigaste och att hitta varandra genom det som betyder mest för en är vackert. Den kärlek som växer ur ett sådant möte är också en sådan kärlek som mest sannolikt håller, tror jag. Det är också en del av svaret på frågan om ens partner måste vara muslim. Tycker man att islam är viktigt vill man vara tillsammans med någon som prioriterar samma sak, helt enkelt. Ja... Och vad gör man då i väntan på den stora kärleken? Många hittar den rätte när de är väldigt unga, för andra tar det litet längre tid. Vare sig de är muslimer eller ickemuslimer finns det en del som väljer och vrakar, testar sig fram, medan andra står på sig och väntar. En av mina bästa väninnor känner precis som jag inför allt det här med relationer och hon är inte muslim. Jag har många polare med olika åsikter om vad jag 7

10 och andra muslimer håller på med. En del tycker det är sorgligt för att»vi missar så mycket i livet», medan andra tycker att vi gör helt rätt,»då lösa relationer inte ger mer än huvudvärk i slutänden«. Man kan tycka vad som helst om de som väljer att vänta, men tre saker är säkra: Valet är deras, det behöver inte alls utesluta kärlek och har valet gjorts på grund av en övertygelse så är det bara att respektera. När det sen gäller det här med min brors och fars involvering i valet av min framtida make så ligger det till så här: Hör jag att det är någon som är intresserad bussar jag brorsan på dem för att kolla upp om de är något att ha. Min far kommer väl mest vara där för att se till att den jag träffar har tillräckligt med pengar på kontot, så att jag får min tågluff någon gång. Han vill inte att jag ska behöva bli besviken. Nadia Jebril, 19 år, arbetar vid Sensus studieförbund Möt Nadia på sid KÄRLEKSDIKT Den dag jag lärde känna dig rev jag mina visioner och kartor Jag blev som de arabiska hästarna: jag förnimmer doften av ditt regn redan innan jag är våt och tonfallet i din röst innan du talar Och jag löser upp ditt hår i mina händer innan du ens har lagt upp det... Nizar Qabbani (född 1923)

11 3 den vackraste platsen i världen ungdomar mitt i en konflikt av Per Axel Nordfeldt HÄNDELSERNA I MELLANÖSTERN manar fram allt svartare rubriker i nyhetsmedier. Terror, förtryck, självmordsattacker, rädsla och vedergällning skapar en spiral av ondska som obönhörligt tycks vrida sig allt närmare avgrunden. Vem som helst kan känna uppgivenhet och maktlöshet inför denna konflikt, där dialogen mellan parterna upphört och ersatts av utspel efter utspel med allt högre röster. Men hur är det att vara ung och tvungen att leva med detta? Vilket rum finns det för förhoppningar eller drömmar när död och skräck är ständiga följeslagare i vardagen? För att få veta mer om detta stämde jag möte med Hagar Edlund och Hanin Shakrah på ett kafé i centrala Stockholm. Både israeler och palestinier har tappat förnuftet, säger Hagar. Det är bara känslor som styr just nu, ingen tänker längre. Läget är minst sagt ansträngt, tillägger Hanin med ett torrt skratt. Hagar är 23 år och israeliska. Modern är egyptisk judinna, fadern svensk och kristen. De bosatte sig i Israel. Hagar är dock född i Sverige. När hon var fem år flyttade familjen tillbaka till 9

12 Israel, till Neve shalom/wahat al-salam. Det är ett samhälle som grundades på initiativ av den kristne prästen Bruno Hussar med tanken att araber och judar kan leva tillsammans och verka för fred. Samhällets namn betyder»fredens oas«på hebreiska respektive arabiska och miljön präglas av respekt för varandra samtidigt som var och en odlar sin egenart. Nu studerar Hagar ekonomi vid Södertörns högskola. Hanin Shakrah är 20 år och palestinska. Det betyder att hon kommer från en familj som bodde i det område som 1948 blev staten Israel. Palestinier kan bo i de ockuperade områdena (Gaza, Västbanken, Östra Jerusalem), eller också vara flyktingar. Israeliska palestinier araber är palestinier med israeliskt medborgarskap. Hanins familj kommer från Safad (hebreiska: Zefat). Samma år som staten Israel bildades fördrevs familjen till Syrien, där nu tre generationer bott i flyktingläger. Hanin kom till Sverige med sina föräldrar fyra år gammal och studerar i dag orientalistik vid Uppsala universitet. Årsskiftet 1999/2000 var hon i Palestina för första gången, men kunde inte besöka Safad förrän i år. Hon är den enda i släkten som varit där sedan flykten. Både Hagar och Hanin betecknar sig som vänster politiskt sett. Ingen av dem utövar sin religion ortodoxt. En israeliska och en palestinska, båda bosatta i Sverige. Vad är»hem«för dem? Det är Israel, säger Hagar. Det kommer det alltid att vara. Det är Palestina, säger Hanin. Jag trodde inte det, eftersom jag aldrig varit där. Men när jag kom dit kändes det som om hela släkten hade fått komma hem. Som att min resa inte var min, utan allas. Vad innebär det att ha och inte ha en stat? Att ha en stat innebär självständighet, att man har rättigheter, att det finns demokrati, säger Hagar eftertänksamt. Att inte ha en stat betyder att du inte har någon identitet, menar Hanin. Jag säger att jag kommer från Palestina. Men när jag inte kan ta fram en karta och visa var gränserna går är det svårt att förklara. När jag då möts av frågetecken känns det som om jag själv blir ifrågasatt. Då vi i religionskunskapen läste om 10

13 det historiska, bibliska Palestina var det som ett erkännande. Det fanns något som hette så, det finns på riktigt. Jag har skuldkänslor för detta, säger Hagar, inför dig och inför alla palestinier. Jag tycker att det är hemskt att situationen är som den är, att jag har en stat och ni inte. Ni borde verkligen ha en egen stat. Men samtidigt tycker jag att det är litet konstigt att du säger att Palestina är ditt land, eftersom du inte växt upp där. Jag är visserligen född i Sverige, men har växt upp i Israel. Det borde vara i Sverige som du känner dig hemma. Hemma uppfostrades jag inte i en svensk kultur, invänder Hanin. Jag känner mig tolererad i Sverige, men är inte hemma här. Jag känner mig inte delaktig på det sättet. Det var många kulturkrockar när jag kom till Palestina också, men på något sätt förstod vi varandra. Det fanns en värme och en öppenhet där som gjorde att jag kände samhörighet. Jag upplever det som en oerhörd provokation när judar säger att de har en födslorätt att bo i Israel. Min släkt kommer därifrån, och får inte ens besöka landet. Hagars förslag på lösning av konflikten är att Israel träder tillbaka till de gränser som fanns före kriget 1967 (då Västbanken och Gaza ockuperades). Hanin anser att alla palestinska flyktingar har rätt att återvända och leva i Israel, något som Hagar starkt invänder emot. Det är orealistiskt, menar hon. En del av flyktingarna måste få återvända, men inte alla. Det kan israelerna aldrig gå med på, eftersom det skulle göra att palestinierna utgör majoritet. Vilket skulle vara problemet? frågar Hanin. Du som levt i Neve shalom är väl ett levande bevis på att samexistens fungerar? Neve shalom är en bubbla, invänder Hagar. Där kunde vi leva tillsammans, många av mina bästa vänner är palestinier, men i hela Israel aldrig. Misstron och misstänksamheten är alltför stor. Den enda lösningen är en delning av landet. Hagars inställning och hennes nära kontakter med palestinier betraktas ofta med skepsis av andra israeler. Ibland säger de att jag är palestinier, säger hon uppgivet. 11

14 Det är en nog så tung uppgift att fundera över vilken helhetslösning som skulle kunna fungera, men konflikten sätter djupa spår i vardagslivet, även i Sverige. Jag möts ofta av misstänksamhet så fort folk hör att jag är från Israel, säger Hagar. En del killar kan tycka att det är tufft att jag gjort lumpen (jag som avskydde att vara soldat!), men ofta händer det att människor drar sig undan och inte vill prata med mig. Jag försöker förklara min ståndpunkt och säger vad jag tycker, men på något sätt hamnar jag alltid i en diskussion där jag måste försvara Israel. Blir du rädd när du ser palestinier? undrar Hanin. Här i Sverige? Jag har ingenting emot dem, men de har något emot mig. Det finns situationer när jag absolut inte vill tala om att jag kommer från Israel eller att jag är judinna. Jag kan vara jätterädd, säger Hanin. På en debatt kom en kille fram och frågade varifrån jag kom.»palestina, sa jag.»jag är från Israel, sa han. Det var som om mitt hjärta stannade. Inte så att jag trodde att han skulle hoppa på mig, men plötsligt stod jag inte framför en människa, jag stod inför Israel. Han blev en symbol. Det har hänt flera gånger, både i Sverige och när jag var i Palestina. OK, han är i den här baren nu, men om två veckor kan jag möta honom som soldat vid en avspärrning. När jag var i Palestina var jag arg precis hela tiden, fortsätter Hanin. När jag kom tillbaka till Sverige var jag så trött, helt utmattad av all denna vrede mot hela situationen. Vad har de då för framtidsdrömmar? Min dröm är det som också Hanin talar om, säger Hagar. En stat där människor från alla religioner kan leva i fred med varandra. Det är inte bara min dröm, inflikar Hanin. Jag tror att vi kan påverka så att det blir på det viset. Det är rädslan som gör att människor inte kan se den Andre. Jag vill bo i Israel när jag är klar med utbildningen här i Sverige, fortsätter Hagar. Jag vill bilda familj, men inte om mina barn ska behöva göra militärtjänst och utsättas för sådana konflikter och risker som i dag. 12

15 Det är svårt nu, utrymmet för toleransen krymper. Men jag och mina vänner arbetar på. Vi fortsätter att ordna träffar där israeler och palestinier kan mötas, diskutera igenom problemen, lyssna på varandra och lära sig att vi alla är människor. Jag vill bo i Palestina, säger Hanin. Jag vill kunna landa på Ben Gurion-flygplatsen utan att någon frågar mig vad jag ska göra där eller vad jag har för religion därför att jag har kommit till mitt land. Nu har jag sökt till hebreiska universitetet i Jerusalem och även universitet i Palestina. Jag vill dit, och jag vill påverka. Det är den vackraste platsen i världen. Vi kan inte låta den försvinna i detta mörker. Två unga kvinnor. Hagar med sina skuldkänslor inför en situation som hon inte kan lastas för, Hanin med sin vrede över sakernas tillstånd. Trots alla olikheter har de likartade drömmar och mål, och de förenas i en stark känsla av att en stor orättvisa måste åtgärdas. När intervjun är slut har de växlat telefonnummer och börjat diskutera att resa till Israel/Palestina tillsammans. Det är en lång och oändligt mödosam väg till en lösning på konflikten i Mellanöstern. Men om vandringen över huvud taget ska kunna göras är det här den måste börja i människors vilja att mötas och förstå varandra. Per Axel Nordfeldt är frilansjournalist»bättre öppna ögon än vidöppen mun«turkiskt ordspråk 13

16 foto Pelle Kronestedt 4 Muslim utan Allah CEYLAN HOLAGO är 22 år och arbetar som journalist på Sveriges radio, på P3:s program Doris. JALLA! följde henne några dagar för att se vem hon är.

17 Ceylan växte upp i Bergshamra utanför Stockholm

18 Slam dunk, Jalla!

19 » Jag har stor respekt för alla religioner men islam står mig närmast, eftersom jag har mina rötter i Turkiet. Men jag är inte troende muslim. Min familj har aldrig varit religiös vi har dock andra värderingar och är starkt politiskt aktiva.

20 När jag blir kär blir jag så jättekär och det har jag bara blivit en gång i mitt liv. Det är jätteviktigt för»mig att skratta tillsammans med min älskade. Någon väntar hemma hos Ceylan

21 »Jag har inga problem med att man har sex före äktenskapet men respekterar dem som väljer att vänta med det.

22 In action på P3, Doris Mitt arbete betyder mycket för mig. På P3 får jag en chans att nå ut till människor som jag kanske aldrig skulle få kontakt med annars. Och jag lär»mig otroligt mycket varje dag. Tillsammans med vänner och systern Ülkü som driver klubben Ali baba

23

24 5 sex frågor till Ceylan Holago av Gufran Al-nadaf Hur ser du som sekulariserad på islamisk fundamentalism? C: Jag tar avstånd från all fundamentalism. Eftersom jag inte är troende kan jag inte förstå att man ibland går till ytterligheter på grund av religion. Det är viktigt i det här sammanhanget att poängtera att fundamentalism finns i andra religioner också. Kan du förstå dem som tar till terrorism? C: Nej, det är ett annat universum för mig. Jag tar avstånd ifrån allt våld även om jag i vissa fall kan förstå att folk blir arga för olika saker. Varför tror du att en del unga människor lockas av till exempel islamisk fundamentalism? C: Unga människor har kanske lättare att dras till olika typer av livsstilar. Det kan också gälla olika subkulturer. De kanske letar efter någon typ av identitet. Finns det några sociala mönster som man kan peka på här? C: Jag tror att influenser runt omkring oss påverkar oss mycket. Människor söker sig till varandra på olika sätt och vill känna en samhörighet och då kanske vissa dras till ytterligheter. Kan och bör samhället göra något för att hindra en sådan utveckling? C: I skolan fick vi lära oss för lite om de olika religionerna. Så information och en nyanserad religionsundervisning vore inte så dumt. Det skulle hjälpa till att få folk på bättre tankar. Hur skulle den bästa av världar se ut enligt dig? C: Människor är snabba att döma. Självklart tycker jag att folk ska tycka och tänka som de vill men under ordnade former och inte genom fundamentalism eller terrorism. 22

25 6 Döm inte genast! Var mild! Förlåt! Betänk din egen skuld! Om vi visste allt om varandra, så skulle det vara lätt att förlåta. Då fanns det ingen stolthet eller högmod längre. Hafiz ( )

26 7 sköt ditt och skit i andra av Javeria Rizvi I SVERIGE EXISTERAR begreppet»sköt ditt och skit i andra«. Detta innebär att man ska tolerera mångfald och inte lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv. Men även om konceptet är enkelt har verkligheten varit en annan och skapat oreda i det svenska samhället. Medier, samhället och domstolarna har tillsammans skapat en statisk bild av den så kallade muslimska invandrarflickan och hennes liv. Denna stereotyp ger en bild av henne som ett förtryckt, kuvat och hjälplöst offer. Bilden hjälper inte denna flicka särskilt mycket och är inte nyanserad. Debatten om»hedersmorden«till exempel har varit onyanserad och mycket ofta blivit en kamp emot en viss kultur oftast den så kallade muslimska kulturen. Kultur och traditioner används som en förklaring för ett visst beteende och religionen blir då en syndabock för ett djupt förankrat kvinnoförtryck som finns i Sverige och i resten av världen. Men det var inte förrän sommaren 2001 när jag återvände till Sverige, efter att ha avslutat mina studier utomlands, som jag insåg att ämnet»hedersmord«och debatten kring detta berörde mig på ett personligt plan. En obehaglig händelse på tunnelbanan från Mörby centrum spräckte mina illusioner om min svenskhet. En välklädd kvinna i trettioårsåldern som satt mittemot mig i tunnelbanevagnen log snällt mot mig. Jag log tillbaka. Hon sa att hon tyckte att tåget gick sakta och frågade mig om jag inte tyckte att tåget gick sakta. Nej, sa jag. Då vräkte hon ur sig något så konstigt som:»med turkiska ögon så går väl tåget väldigt fort, eller hur?«24

27 Det tog kanske en halv minut innan jag förstod vad hon menade och leendet på mina läppar försvann snabbt. Jag kommer inte ifrån Turkiet, sa jag. Var kommer du ifrån då, Irak, eller? Jag kommer från Sverige, sa jag. Vad har du för religion då? Islam!!!! sa jag bestämt och var medveten om den negativa klang detta ord medförde. Hur kommer det sig att du får vara ute så här sent då? Vad säger dina föräldrar om det? Blir dom inte arga? Blir du inte slagen? Tycker inte du synd om tjejer som dig? Den här kvinnan var varken dum eller full. Hon ville bara provocera mig. Men varför? Jag blev så arg och ledsen att jag bara ville skrika åt henne, men i stället höll jag mig lugn och ställde samma frågor som hon frågade mig tillbaka till henne. Hon svarade självklart inte på frågorna och sa att hon bara är intresserad av irakier. Hon sa att hon ville veta hur»ni«tjejer har det och att hon vill göra en dokumentärfilm om oss som är»befriade«. Vid det laget klarade jag inte av henne längre utan talade om för henne att hon var rasist. Det var fel av mig att döma henne, men mina känslor tog över. Varför kunde hon inte bara sköta sitt och skita i mig? Dagen efter satt jag på en middag med vänner och bekanta och berättade om incidenten med kvinnan på tunnelbanan. Jag försökte förklara hur upprörd jag blev efter det som hade hänt. Till min förvåning var det nästan ingen som förstod varför jag var upprörd. Snabbt sattes en diskussion om muslimska kvinnor igång och jag överöstes med frågor om varför vi har slöja och varför folk begår»hedersmord«. Ingen frågade mig om min tro eller om mitt andliga liv, utan det yttre var av mer intresse. En het diskussion fick dem att inse mycket nytt om»annorlunda«svenskar. Under de år jag bodde utomlands mördades i Sverige mer än tio unga invandrarkvinnor av sina manliga släktingar. Morden var brutala och straffen rättmätiga.»hedersmord«är inte normen och har ingen förankring i koranen. Att använda religionen eller 25

28 kulturen som en förklaring för att det finns våld mot kvinnor i invandrar- eller muslimska kulturer är alltför enkelt. Vilken muslimsk kultur talar man om egentligen? Man talar ju aldrig om en enhetlig kristenhet, till exempel. Trots att Sverige är ett land där det bor drygt muslimer fortsätter det att finnas många fördomar och missuppfattningar om muslimer och deras så kallade kultur. I kampen om att hjälpa de så kallade invandrarflickorna har skapats en missvisande och förenklad bild av alla muslimska flickor. Många av dessa flickor kanske inte vill ge upp sin kultur eller sin religion trots att de kan vara kritiska gentemot desamma. Religion och kultur kan nämligen ändå vara en stor del av ens identitet. Det är samtidigt viktigt att vi alla svenskar, invandrare och muslimer tar tag i de här problemen och inte räds att bekämpa sådana yttringar. Som andra generationens invandrare är jag en skicklig»social navigatör«. Jag har lärt mig att balansera, att hitta något mittemellan de två olika kulturerna jag lever i. Det är en egenskap som ofta glöms bort i stället ses jag och andra invandrartjejer som offer. Ingen vill väl bli uppfattad eller behandlad som ett offer. Jag är kanske sårbar. Men inte svag. Javeria Rizvi, 24 år, jur. kand. med inriktning på u-landskunskap 26

29 8 VAD E MENINGEN Om livet va en lek Var e spaden och hinken Om livet va på skoj Varför gråter dom flesta Om man bara levde en gång Vad e meningen Om döden e slutet Var e evigheten Om vi föddes för att dö Varför leva Om vi föddes för att leva Varför dö å inte vakna Varför finns det kärlek Om den inte är oändlig Varför sprida hat När livet e så kort Gud skapade inte oss förgäves Så låt oss be tillsammans å älska varann tills vi dör. Ramsis James Assal, 18 år, studerar vid Tensta gymnasium i Stockholm

30 9»hedersmord«i jämställdhetens paradis av Åsa Eldén UNDER VINTERN 1996/1997 lärde sig rubriksättare på Sveriges tidningar ett nytt ord:»hedersmord«. En rad mord och mordförsök på unga tjejer uppmärksammades. I Stockholm knivhöggs en kvinna från Turkiet av sin bror utanför ett diskotek. I Umeå ströps en ung kvinna från Irak av sin bror och sin kusin. I Eskilstuna knivhöggs en kurdisk kvinna svårt av sin 16 årige bror. I Hällefors mördades en palestinsk kvinna av sin far. Alla fallen framställdes i medier med en gemensam nämnare: de män som misshandlat och mördat såg de unga tjejernas»sexuella«beteende kanske kontakter med killar,»oanständiga«kläder som en skam. Skammen blev inte bara tjejernas, utan»smittade av sig«på familjen och släkten. Mord blev det enda sättet att återupprätta familjens heder. Bland de män som mördat och misshandlat fanns muslimer, kristna och ateister, där fanns araber, turkar och kurder. Ändå framställde medierna ofta brotten som ett extremt uttryck för islam eller arabisk kultur. Hedersmord blev en direkt konsekvens av en främmande religion eller kultur, gärna tolkad som en motsats till den jämställda svenska kulturen. Men»styr«kulturer eller religioner människors handlingar? Har en man som mördar och misshandlar inte något val? Om han har det, hur ska vi då 28

31 förstå det som framstår så»främmande»: en far, bror eller farbror som mördar sin dotter, syster eller brorsdotter? Några vintrar senare är hedersmord åter ett brännhett ämne på kvällstidningarnas löpsedlar. Fadime som öppet trotsat sin kurdiska familj, anmält sin pappa och bror för hot och berättat i medier om sitt liv mördas av sin pappa när hon i hemlighet träffar familjens kvinnor. Genom Sverige går en våg av ilska, minnesstunder ordnas, rubrikerna är av krigskaliber och under flera dagar hamnar allt annat i skymundan på tidningssidor och i debattprogram. Nästan precis ett år innan Fadimes pappa sköt henne till döds föll domen mot två svensk-kurdiska män som mördat sin brorsdotter. Denna tjej lämnar efter vårterminen 1999 sin gymnasieklass i tron att hon under sommaren ska åka till irakiska Kurdistan för att hitta en blivande man. Vid flera tillfällen året innan har hon rymt hemifrån i protest, efter att hennes pappa och hans bröder försökt tvinga henne att bryta kontakten med sina vänner. Nu har hon gått med på att följa med till Kurdistan för att gifta sig, kanske inte för att hon vill men för husfridens skull. Hon lyssnar inte på de vänner som är oroliga för henne och frågar om hon inte är rädd att hennes pappa och hans bröder ska göra henne illa kanske döda henne i Kurdistan. Hon säger:»det är lugnt, jag åker ju med min familj«. När höstterminen börjar är den kurdiska tjejen död. Hon har mördats av sin pappa och hans bröder i familjens hem i irakiska Kurdistan. Hennes syster berättar för den svenska polisen om hur en av farbröderna avfyrade ett skott mot hennes huvud, medan pappan och hans bröder hindrade mamman och systern från att rädda henne. Mordet tas upp i en rättegång i Irak, men också i Sverige, efter att systern och två av farbröderna återvänt. I båda rättegångarna nekar farbröderna till brott, och säger att tjejens mördare är pappan. När de blir tillfrågade om varför han dödat henne, ger de olika förklaringar i de olika länderna. I den irakiska rättegången säger farbröderna att pappan dödade sin dotter för 29

32 att»tvätta bort skammen, för att hon»förlorat sin oskuld«och för att»återupprätta familjens heder«. I Sverige däremot, säger de att han blev en mördare för att han var»psykiskt sjuk», hade varit utsatt för tortyr och»mådde dåligt«på grund av arbetslöshet och utanförskap i Sverige. Den svenska domstolen väljer att tro på systerns berättelse om att pappan och farbröderna planerat och utfört mordet tillsammans. Mot sitt nekande döms de till livstids fängelse för mord. Varför ger farbröderna olika förklaringar till brottet i Irak och i Sverige? Varför talar de om familjens heder i Irak, men om psykisk sjukdom och utanförskap i Sverige? Är det för att få andra att se med blidare ögon på dem och deras brott? Handlar det om att olika förklaringar till våld mot kvinnor går hem i olika kulturer? En kurdisk man som mördar eller misshandlar sin dotter kan hos andra kurder eller kanske hos sicilianare, iranier, pakistanier, brasilianare få förståelse för det han gjort om han säger att han tvingades mörda henne för att rädda familjens heder. Han kan säga att andra pratade om hans dotter, om hennes alltför korta kjolar och hennes höga klackar. Det gick ett rykte om att hon träffade killar och säkert hade förlorat sin oskuld; hon blev kallad en»hora«. Han kan hänvisa till kulturella föreställningar som handlar om att dotterns dåliga rykte gjort henne till en skamlig kvinna. Att hennes dåliga rykte drar skam över hela familjen, och framför allt familjens män. I Irak kan»heder«vara en kulturellt gångbar förklaring till våld mot kvinnor. Svenska politiker slår sig ofta för bröstet och säger att vi är världens mest jämställda land. Men också i Sverige mördas kvinnor av män i sin närhet, sällan en bror eller pappa, oftare en make eller sambo. Nästan hälften av alla Sveriges kvinnor har varit utsatta för våld från män. Men ingen skulle komma på tanken att svenska män slår kvinnor för att försvara sin heder. Däremot får man ofta höra att mäns våld orsakas av det farbröderna talar om i den svenska rättegången: psykisk sjukdom, arbetslöshet, utanförskap eller kanske missbruksproblem. Att 30

33 våld mot kvinnor är en konsekvens av de misshandlande männens individuella och/eller sociala problem det är en kulturellt gångbar förklaring i Sverige. Denna förklaring passar oss utmärkt: den låter oss ha bilden av Sverige som jämställdhetens paradis i fred. Om svenska män som slår har personliga problem, har våld mot kvinnor ingenting med svensk kultur att göra. I olika samhällen använder män olika förklaringar för att få sina brott mot kvinnor att framstå som mindre fruktansvärda ja, till och med acceptabla. Det kan handla om heder, om psykiska problem, om svartsjuka. Gångbara förklaringar kan hämtas i arabiska, kurdiska, svenska och danska kulturella föreställningar (eller kristna, muslimska och hinduiska religiösa dito) om en mans rätten att bestämma över och kontrollera en kvinna ibland också rätt att bestämma över om hon ska leva eller dö. Men människor kan också välja att handla i protest mot kulturella föreställningar. En man som misshandlar och mördar en kvinna kan inte fråntas ansvaret för vad han har gjort, genom att hänvisa till att han är arbetslös och missbrukare eller för att han försvarar familjens heder. Det finns ingen ursäkt för att slå och mörda en dotter, syster eller fru. Män kan välja att låta bli. Åsa Eldén är doktorand vid Uppsala universitet»rosor och törnen växer på samma buske«turkiskt ordspråk 31

34 10 omöjlig kärlek av Ranna Kas Hanna DET ÄR SÅ mycket hemskt som hänt på sistone. Jag tänker nu senast på det hemska»hedersmordet«på Fadime. Hon var en stark kvinna som kämpade för det hon trodde på kärlek. Jag är en tjej som är född och uppvuxen i Sverige. Mina föräldrar kommer ursprungligen från Syrien och vi är kristna syrianer. Jag är lyckligt lottad för bland oss syrianer i Sverige finns inget»hedersmord«men inte heller något som heter pojkvänner eller killkompisar. Ska man ha en pojkvän ska man också vara förlovad för att kunna vara tillsammans utan att»förstöra«familjens rykte; något som tjejen bär på sina axlar. Mina föräldrar är stränga men de vill bara vårt bästa. Skulle jag komma hem med en kille skulle min pappa välkomna honom med öppna armar men han skulle noga kontrollera om killen duger. Mina syskon och jag får inte ens tänka på att gå bakom ryggen på mina föräldrar för det finns inget värre än att smyga och ljuga. I mina ögon är Fadimes pappa en av de svagaste personer som finns på denna planet tillsammans med alla de som tror på samma sak, eftersom han inte pallade trycket. Han valde att ta sin dotters liv hellre än att stå emot demonerna. Man frågar sig varför? Vad var det som fick Fadimes pappa att trycka på avtryckaren, varför stod han inte emot glåporden, varför förvandlades hans kärlek till hat? Okunskap är en av orsakerna till detta mord. Jag vet att Fadime har det bättre där hon är nu. Hon är min hjältinna hon dog för kärleken och för det hon trodde på. Ranna Kas Hanna, 18 år, studerar vid Östra reals gymnasium i Stockholm 32

35 11 20 en ny värld

36 11 hotet mot demokratin av David Sandberg»ISLAM HOTAR VÅR DEMOKRATI«. Det var rubriken på Lennart Perssons debattartikel i Nerikes Allehanda den 9 oktober Persson var då ordförande i byggnadsnämnden, och med om att besluta om en moské skulle få byggas i Örebro eller inte. Hans budskap står tydligt mot den vita tidningssidan; så länge det finns förtryck i muslimska länder ska inte muslimer få bygga moskéer här. Artikeln i tidningen upprörde. Det skrevs nya debattartiklar som svar. De som tyckte annorlunda menade att Persson inte respekterade religionsfriheten. Argumentet bemöttes av en kristen pastor som menade att islam är en religion som innehåller hot, krig och förföljelse. I ett brev till kommunen skrev han:»vi slår i Sverige vakt om religionsfrihet men det måste finnas en gräns där människors säkerhet och trygghet går före.«på vilket sätt en moské hotar säkerheten förklaras inte i artiklarna. Det är någonting som ofta återkommer i motståndet mot moskéer, att muslimer som får utöva sin religion i Sverige kan hota det svenska samhället. En del menar till och med att muslimer är ett hot mot demokratin. En av de grundläggande friheterna i vår demokrati är religionsfriheten. Den innebär att alla har rätt att fritt utöva sin religion. Att vilja begränsa den för att försvara demokratin blir motsägelsefullt. 34

37 Frågan är vad som händer med demokratin om några få politiker eller en pastor ska välja vilka som ska få ingå i den. Är demokratin då fortfarande demokratisk? Och vad händer när de dessutom gör bedömningen utifrån våldsdåd? Dåd där islam använts som ursäkt, men som knappast stöds av hela den miljard människor som förenas i den muslimska tron. Ann-Christin Hartman är religionsvetare. När moskén i Stockholm skulle byggas 1998 var hon en av dem som informerade grannar och andra berörda. Hon menar att medierna spelar en roll för rädslan och motståndet. Nyhetsbilderna om islam handlar ofta om våld och förtryck. Och terrordåd. Islam är någonting som hotar. Bilden av islam är därför inte sån att många drömmer om en moské på granntomten. Vi ser bilder av muslimer som våldsamma, fanatiska och förtryckande. I bilden av islam framträder därför det svenska som en motsats. Det goda. Det är som att islam står för allt som vi inte vill vara, säger Hartman. Den bilden bygger på stora förenklingar, men bidrar ändå till att göra islam till ett hot. Någonting som vi måste skydda oss emot. I Sverige finns idag fem moskéer. Ytterligare några planeras. Alla moskébyggen har lett till protester. Bland annat i form av tidningsinsändare och överklagande av kommunens beslut. Även då det inte har varit särskilt många personer som har protesterat offentligt, så har några av de protesterande gått väldigt långt. Natten mellan den 14 och 15 augusti 1993 tände någon eld på moskén i Trollhättan, som totalförstördes. I Malmö släppte någon in en gris i moskén. När byggnadsnämnden i Stockholm skulle fatta sitt beslut om en moské i februari 1995 fick stadshuset flera allvarliga hot. Ann-Christin Hartman menar att protesterna handlar om en rädsla för att islam ska»ta över«. Frågan om moskéer blir till en kamp mellan islam och den kristna kulturen. I Stockholm stod striden mellan minareten på moskén och kyrktornet på Katarina kyrka i närheten. Minareten fick inte se högre ut än kyrktornet. Enligt Hartman är många rädda att»svenska kristna värderingar«35

38 som demokrati, jämställdhet och religionsfrihet ska försvinna om det byggs fler moskéer. Ett argument som återkommer är att i flera muslimska länder förtrycks kristna och hindras från att bygga kyrkor och vad ger då muslimer rätt att bygga moskéer i ett kristet land? Men verkligheten är inte så enkel. Smålandsposten bemöter argumentet i en ledare den 7 april 2001 och skriver att i de flesta muslimska länder finns det kristna kyrkor. Det är också den bild som Svenska kyrkan ger. Man kan också vända på problemet: Om inte muslimer får bygga moskéer här, vad säger då att kristna ska få bygga kyrkor i muslimska länder i fortsättningen? David Sandberg arbetar med mediegranskning för Quick Response, Röda Korsets ungdomsförbund FAKTA: Det finns fem moskéer i Sverige i dag. I Malmö, Trollhättan, Västerås, Uppsala och Stockholm. Det planeras ytterligare moskéer i åtminstone Göteborg, Skövde, Växjö och Örebro. Trots att Sverige har religionsfrihet, anser endast 41 procent att invandrare fritt ska få utöva sin religion, enligt SOM-institutets undersökning illustration av Jesper Waldersten

39

40 12 en muslim i Krylbo av Jenny Berggren HORNDALSBOR, VET MAN ju hur de är. Lite dumma. Den inställningen hade Mehmet Kaplan och hans kompisar från Krylbo när de skulle börja i skolan och få klasskompisar från grannorten. I dag, över 20 år senare, liknar han det svenska samhällets sätt att se på muslimer vid sin kritiska syn på klasskompisarna. Som ordförande för Sveriges unga muslimer möter han samma rädsla för det okända, i både journalistiken och resten av samhället. I medierna finns det två sätt att beskriva muslimer, antingen som något man gullar med eller som något man skräms med. I den gullande varianten finns det med ett milt överseende, som om man med självklarhet vet bättre än muslimerna. Som exempel nämner Mehmet Kaplan läraren som berättar i tidningen att eleverna får trotsa de religiösa reglerna och dricka vatten i skolan under den muslimska fastan, bara de lovar att inte säga något till mamma och pappa. Mehmet Kaplan menar att läraren därmed inte tar föräldrarna på allvar, att de behandlas som om de är dumma i stället för att få en chans att förklara sig. Mehmet Kaplan vill hellre bli tagen på allvar. Han vill se seriösa reportage om hur muslimerna ber, i stället för lösryckta bilder av män på knä. De bilderna tycker han ger intryck av att muslimerna är litet korkade och att de, utan anledning, låter sig förtryckas av koranen. 38

41 Jag känner inte igen mig i den bilden, de muslimer jag känner i Sverige är stolta. Han säger att de gullande beskrivningarna var vanligare när muslimerna var färre. När de bara bad hemma i vardagsrummet kunde man kosta på sig att tycka det var exotiskt och kul med bönemattor och sjaletter. Men nu har dessa muslimers barn vuxit upp i Sverige. Och vill leva och få utrymme på samma villkor som alla andra. De vill ha ett bönerum på jobbet, lika väl som rökare vill ha rökrum. De vill ha en moské. De vill bära slöja utan att behöva försvara sig. Då måste någon lämna en bit av sitt revir för att ge plats åt bönerummet. Och den gullande attityden övergår, enligt Mehmet Kaplan, i misstänksamhet. Han jämför samhällets bemötande av muslimer med (mans)samhällets bemötande av kvinnor. Tjejerna får beröm och klappar på huvudet så länge de inte utmanar männens makt. Men när de får ett jobb för att de är mest kompetenta möter de inte längre samma stöd. Kvinnorna kan reagera med att tänka»vänj er, gubbar, eller så kan de ha en dålig dag och bara tappa sugen. Mehmet Kaplan beskriver samma blandade känslor bland muslimer. Han menar att muslimerna, på samma sätt som kvinnorna, möter mer misstänksamhet när de inte är hanterliga att gulla med längre. Han tycker att även mediernas bemötande hårdnar när muslimerna inte längre nöjer sig med att be hemma, när de vill bygga moskéer och ta plats i samhället som alla andra. Enligt Mehmet Kaplan målas muslimerna då upp som ett hot, och religionen får stå för ett brutalare förtryck som symboliseras av kvinnor i slöja. Mehmet Kaplan betonar att koranen inte innehåller något tvång att bära slöja. Vad betyder då slöjan för honom? Den står för underkastelse, men inte under mannen utan under Gud. Precis som man visar Gud underkastelse genom att tvätta sig för bönen. 39

42 Men han förstår att en ung, feministisk tjej kan uppfatta en klasskamrat i slöja som förtryckt. För en tjej med den bilden skulle han vilja ordna ett möte med en av de unga kvinnor som bär slöja på eget initiativ, och som gör det med stolthet. Men han pratar också länge om de muslimska flickor som lever i konflikter, och ibland under konkreta hot, för att de vill leva enligt värderingar som inte accepteras av deras fäder. Han säger att det absolut finns sådana problem, och att muslimerna själva inte har tagit tag i dem tillräckligt. Men han tycker att det borde betonas tydligare i debatten att det handlar om ett fåtal flickor, inte om alla som är muslimer. I övrigt när islam framställs som något hotfullt så handlar det ofta om könsstympning eller terror, två företeelser som för Kaplan inte har att göra med muslimsk tro. Han tycker dock att det har skett något bra i medierna efter terrordåden i USA förra året. Att förenklingarna har blivit färre och att det har vuxit fram en vilja till att verkligen förstå muslimerna. Folk är inte längre intresserade av schabloner. Han har svårt att förstå dem som ser ett hot mot kristendomen i att muslimerna blir fler. Dels för att islam och kristendom ofta vilar på likartade grundvärderingar. Dels för att det inte handlar om att ta över, utan om att få vara med på lika villkor. Precis som för kvinnorna som kämpar för jämställdhet. Han tycker att kvinnorna som måste in i styrelserummen först om samhället ska bli mer rättvist, sedan är det dags för jämlikhet mellan kulturer. Jenny Berggren arbetar med mediegranskning för Quick Response, Röda Korsets ungdomsförbund 40

43 13 KABUL Det var en svart dag då jag lämnade mitt land Klockan var fem i Kabul tidigt på morgonen Det var utegångsförbud Det var ingen som följde oss till stationen Vet ni varför? Ingen kunde öppna munnen Vi fick inte tala om för någon att vi skulle ge oss av Någon kunde ange oss Vi visste inte vem som var vän eller fiende Det är som att dö att lämna sitt land Aldrig mer skulle jag träffa min käraste Aldrig mer sitta och skratta och skämta med mina kamrater Aldrig mer se de höga snöklädda bergen som ligger som ett staket runt stan Aldrig mer skåda den obeskrivligt blå himmelen och bländas av det starka solljuset Det är som att dö att lämna sitt land Mitt hjärta finns kvar i bitar där fortfarande Shakila Emami ur»i hjärtat av Tensta: Dikter, berättelser och bilder från Tensta gymnasium«

44 14 mediebilder och historiska bilder av Alexander Cavalieratos»Den militanta muslimska rörelsen Hamas uppmanade på onsdagen muslimer och araber runtom i världen att angripa judiska mål under påsken.begreppet hedersmord förekommer främst i Mellanöstern. I Jordanien beräknas ett 30-tal kvinnor mördas årligen.... många unga brittiska muslimer är redo att delta i talibanernas kamp mot den USA-ledda koalitionen. 1 «CITATEN KOMMER FRÅN artiklar i Sveriges största kvällstidning Aftonbladet. Temat känner vi igen: där borta, i de muslimska länderna, sker mängder av brutala våldsdåd och även muslimer som lever i västvärlden är våldsbenägna. Men är det så? Medieforskning visar att av alla inslag om islam i Aktuellt, Rapport och TV 4:s Nyheterna för några år sedan var så många som 85% knutna till våld. I jämförelse var samtidigt bara 25% av inslagen i den totala nyhetsrapporteringen våldsanknutna. 2 Problemet handlar inte framförallt om citaten ovan är sanna eller inte. I stället kan ett antal sanna artiklar tillsammans skapa 42

45 en osann bild av verkligheten. Det är urvalet av sanna bilder som skapar lögnen: när vi i Sverige hör något om islam på nyheterna är det nästan alltid förknippat med våld. För många som inte har någon personlig relation till islam leder den ständiga upprepningen till att själva ordet islam eller Allah blir förknippat med våld. Vi väljer att se våldsamma muslimer. Annars hade vi fått höra talas om muslimer som också var föräldrar, barn, yrkesutövare, människor med olika åsikter och så vidare, i stället för bara självmordsterrorister och kvinnoförtryckare. Men varför väljer vi att se våldsamma muslimer? FAKTUM ÄR ATT det finns en speciell forskning som försöker svara på den frågan. Den palestinsk-amerikanske litteraturprofessorn Edward Said förklarar att européerna sedan hundratals år tillbaka har skapat sig en europeisk identitetskänsla genom att samtidigt skapa bilden av en motsatt identitet, den orientaliska. Europa är ett kollektivt begrepp som definierar»oss«gentemot alla»dom«som är orientaler (till»orientaler«hör då framförallt araber men också perser, indier, afghaner och kineser). Det viktigaste innehållet i den europeiska identiteten är att den är överlägsen alla icke-europeiska folk och kulturer. När européer vill se att araben är våldsam är det för att försöka bekräfta sig själva genom att säga:»dom«är våldsamma, ociviliserade icke-européer;»vi«är fredsälskande, civiliserade européer. Genom att araber och muslimer upplevs som ett hot ökar också den europeiska sammanhållningen. Hela tänkesättet har sina närmaste rötter i kolonialismens tid och Europas behov av att kunna rättfärdiga sin brutala hantering av de koloniserade folken. Man sa då att araberna och afrikanerna behövde den europeiska ledningen, att de inte klarade sig själva. Allt det här kanske låter överdrivet, men om vi tittar på ett par exempel från kolonialismens tid blir sambandet klarare. Fredrika Bremer, en viktig författare i svensk litteraturhistoria och en viktig person i kampen för kvinnors rättigheter, skrev 1859 om sin resa till Palestina. Hennes syn på araber och islam sam- 43

46 manfattar mycket av både den svenska och den allmänna europeiska uppfattningen vid den tiden. Hon skriver att araberna omintetgör all kultur och trevnad i Palestina. För att sätta sig i respekt måste europeiska konsuler och missionärer bilda kolonier, och med vapenmakt försvara sig mot denna gräshoppsplåga: men det är inte så svårt, eftersom araberna inte är det minsta modiga. 3 Araberna förstör all kultur och trivsel, säger hon, och de är som gräshoppor, det vill säga de skövlar allt som kommer i deras väg. Hennes uttalande kommer precis innan kolonisationen av världen verkligen tar fart och visar den europeiska mentalitet som såg icke-européer som underlägsna och som möjligjorde att man behandlade dem väldigt hårdhänt. Palestina, det Heliga Landet, var på ett tydligare sätt än i dag centrum för de kristna européernas tro. Här hade Jesus fötts, levt och korsfästs. Vad som stör Fredrika Bremer är att den kristna trons vagga är i händerna på muslimska folk. Hon utgår ifrån att kristendomen är den enda rätta tron när hon beskriver problemet med islam: Det mohammedanska Gudsbegreppet, så snarlikt det av ett blint öde, utan hjärta och utan förnuft, och den mörka resignation, den brist av hopp och fredlig förkovran... äro även frätande, dödande makter i ett folks liv. 4 Under resten av 1800 talet och långt in på 1900 talet följde flera svenskar hennes exempel och gjorde pilgrimsfärder till Egypten och Palestina där man letade spår efter Jesus och Gamla testamentets historier. Bilden av araberna som ett lågt folk som»omintetgör all kultur och trevnad«förändras inte. Så här berättar Oscar Dreiwitz 1923: Gamla Kairo, som går tillbaka flera årtusenden, har en utpräglad österländsk typ. Gatorna äro ytterst trånga och smutsiga. Allt vad avskräde heter kastas på gatan och vill det sig väl, kan man få en ofrivillig översköljning, när någon tömmer en slaskpyts från ett tak eller ett fönster. 5 44