Det gamla Egypten Mumifieringen

Transkript

1 Det gamla Egypten Mumifieringen Institutionen för samhällsvetenskap och humaniora Samhällsvetenskapliga programmet Handledare: Mattias Larsson Läsår: 07/08 Sandra Carlsson 8/4-08

2 Innehållsförteckning Försättsblad s 1 Innehållsförteckning s 2 Förord s 3 Inledningskapitel s 4-6 Avhandlingskapitel s 7-17 Slutsatser och diskussion s 18 Sammanfattningskapitel s 19-20

3 Förord Jag skulle vilja framföra ett varmt tack till min kära mamma, för att hon till och med kommit och gett mig frukost på sängen så att jag skulle hinna få gjort så mycket som möjligt under den sista helgen. Hon har även försett mig med diverse mellanmål medan jag suttit framför datorn och skrivit (tills ögonen blivit fyrkantiga).

4 Inledningskapitel Inledning Det gamla Egypten har väl alla fascinerat oss med sina pyramider, faraoner och tempel. Läkekonsten, dödsriket och sfinxen är andra spännande områden. I vilket fall som helst så tänkte jag att jag ville lära mig mer om detta annorlunda land redan första gången jag hörde talas om det. Skrifter om idéer och traditioner i forntidens Egypten får många att höja en smula på ögonbrynen; hoppas att jag med denna uppsats lyckas få er att göra detsamma Syfte Anledningen till att jag valde forntidens Egypten är att jag tycker att det är intressant och spännande att höra om pyramider, läkekonst, mumier, faraoner och allt annat som man förknippar med Egyptens kultur förr i tiden. Jag skulle gärna vilja veta mer, därför tyckte jag att det passade bra att göra ett större arbete om ämnet. Väljer man ett område som faller en i smaken så är det lättare att bli inspirerad och motiverad, vilket ju är en fördel om man ska lyckas bra. Dessutom var det ju ett par frågor som jag speciellt ville ha svar på; Varför mumifierades kropparna? Hur genomförde man en fullständig balsamering och hur lång tid tog det? Vad var syftet med djurmumier och hur gick det till när de framställdes? Vad användes de balsamerade kropparna till och vad lär vi oss av dessa? Avgränsning Min uppsats om Egypten kommer att avgränsas till balsameringen i huvudsak. Sedan tillkommer lite andra kuriosa och en del bakgrundsfakta som på ett eller annat sätt kopplas ihop med denna sed. Förhoppningsvis kommer ni alltså på köpet att bli lite klokare på några av Egyptens gudar, modern forskning rörande mumier, den andliga tron i det aktuella landet samt få lite hum om vissa kända personer och platser som kan förknippas med ämnet. Även några fornegyptiska ord och uttryck förekommer med tillhörande översättning. Materialbeskrivning Huvudsakligen har jag använt mig av tryckta källor, vilka är mer tillförlitliga än otryckta dito. Böckerna är relativt nya, så jag förutsätter att utvecklingen inom forskningen rörande ämnet inte har ändrats speciellt radikalt. Jag har refererat till 3 olika böcker i min avhandling.

5 Intressant, lättbegriplig och detaljrik information blandades med fascinerande bilder av alla möjliga olika slag. Internetkällorna har jag mestadels använt för att förklara vissa begrepp. Jag hade velat ha lite fler böcker att välja mellan, så att jag sedan kunde använda mig av de enligt mig bästa källorna. Men eftersom jag valde att behandla ett så pass populärt ämne, så var de flesta böckerna om Egyptens historia redan utlånade när jag kom dit. I det material jag hade tillgång till fanns mycket fakta om mumifieringen, därför fick det bli det området jag inriktade mig på. Annars hade jag helst velat fördjupa mig i läkekonsten, men bristande material satte stopp för den idén. Som tur är finns det otaliga spännande områden som man gärna vill veta mer om när det gäller forntidens Egypten, så jag är ändå nöjd över mitt val av inriktning. Metodbeskrivning Jag har gjort litteraturstudier utifrån mitt syfte och mina frågeställningar. Helt enkelt koncentrerat mig på att ta reda på så mycket som möjligt av det jag är mest intresserad av. Det var svårt att enbart ta med en bråkdel av det man ville ha med, så jag hoppas att jag lyckats någorlunda med det. Jag tänkte först göra en komparativ studie mellan Egypten förr i tiden och hur det ser ut i landet idag. Men jag insåg senare att jag endast ville behandla forntidens Egypten. Begreppsapparat/Definitioner Besvärjelse: Trollformel eller ramsa för att få en gud (eller vanlig person) att göra något man önskade. Delta: Lågt liggande landområde vid en flodmynning där floden delar sig i många grenar. Edward Burne-Jones: Brittisk konstnär, Farao: Titel för kungen i Egypten. Grauballemannen: Mosslik funnet i en torvmosse vid Grauballe i mellersta Jylland Herodotos: Grekisk historiker, ca 480 ca 420 f. Kr. Horus: En av det gamla Egyptens mest betydelsefulla gudomligheter, den främste av ett antal gudar i falkgestalt. Horusögat: En av de viktigaste symbolerna i Egypten förr i tiden. Ibisar: En familj storkfåglar som kan hittas i varma områden över hela världen och inbegriper 32 arter.

6 Kanopkärl: Gammaldags beteckning på de fyra kärl - för det mesta av sten - som i fornegyptiskt gravskick bevarade den dödes magsäck, tarmar, lungor och lever. Kapell: Gudstjänstlokal. Katakomb: Generellt ord för underjordiska begravningsplatser. Många gånger med stora gren- eller nätverk av uthuggna gångar med gravnischer. Konservera: Behandla kroppar och annat material så att det inte ruttnar. Konungarnas dal: Detta kallades dalgången vid västra Nilstranden, nära det förhistoriska Thebe (nuvarande Luxor) i Egypten. Nekropol: Gravstad, begravningsplats. Nilens land: En annan benämning på Egypten. Nya Riket: En annan benämning på en period i Egyptens historia. Papyrusrulle: Flera papyrusblad som satts ihop till ett enda långt blad och sedan rullats upp på rullar. Sakkara: Det fornegyptiska Memfis äldsta nekropol, ca 30 km söder om Kairo, i närheten av den moderna byn med samma namn. Sjakal: Liknar en räv på flera olika sätt. Deras föda inkluderar till exempel as. Utvinna: Bryta mineral i till exempel en gruva. Wadi Natrun: Ett stort klostercentrum väster om Nildeltat i Egypten, grundat omkring år 300 av Makarios den store.

7 Avhandlingskapitel Det gamla Egypten Varför mumifierades kropparna? Man har hittat mumier tillverkade i Egypten, Kina, Chile och Peru. Det finns till och med några mumier med ursprung i Europa, exempelvis Bockstensmannen och Ötzi, som naturen bevarat. Men som de flesta vet, så är mumierna från Egypten de mest berömda. För ungefär år sedan gjordes de första mumierna i forntidens Egypten, men de var inte skapade av människor 1. I själva verket var de sammanträffanden, åstadkomna av Egyptens heta och torra klimat. Då en människa gravsattes, sög den upphettade och torra sanden upp kroppens fuktighet. På så sätt började inte mjukdelarna förmultna, utan skrumpnade ihop och formade en naturlig mumie. Att bevara döda släktingars kroppar var sedan en lång tid tillbaka en oerhört viktig uppgift. Man var övertygad om att man skulle träffa på de döda i livet efter detta, och vid det tillfället stå till svars om man inte skött sina förpliktelser gentemot bortgångna familjemedlemmar 2. De första egyptierna begravde sina anhöriga i sittande position, antingen omedelbart i den heta sanden eller i en korg i jorden. Sanden torkade ut kroppen och bibehöll den på naturlig väg. Möjligen var det det slumpmässiga avslöjandet av förtorkade kroppshyddor okonstlade balsamerade lik som från början skänkte egyptierna idén att sätta igång med att undersöka olika metoder att bevara människans kvarlevor. De första ansatserna till att försöka tillverka mumier tycks ha gjorts omkring år f. Kr 3. Allt eftersom balsameringskonsten fulländades och spreds över Nilens land, blev den ett godtaget sätt att förbereda en mänsklig varelse för det eviga livet eller odödligheten. Att bli odödlig var nästa steg i en människas livscykel. Alla ville födas på nytt och finnas till för evigt, men för att det skulle bli verklighet menade egyptierna att kroppen var tvungen att skyddas och inte tillåtas ruttna bort. Detta var för att man skulle fortsätta må bra och se bra ut i dödsriket. Mumier framställdes i Egypten i mer än år, och det var inte bara mänskliga individer som balsamerades även djur genomgick processen. De sista egyptiska mumierna tillverkades omkring 400 e. Kr. Egyptierna ansåg att döden var natten då man gick vidare mot livet. Det var deras sätt att uttrycka att personen stod i begrepp att inleda en resa mot en ny existens, i livet efter detta. 1 Malam, J. Mumier. s Shuter, Jane. Forna kulturer Egypten. s Malam, J. Mumier. s. 17.

8 Det var en mödosam färd, med sjöar av eld och hotfulla vidunder. Bara om man yttrade de rätta formlerna och klarade av proven fick man chansen att återfödas, annars inte 4. Enligt egyptierna förfogade man över en kropp och fem icke-fysiska delar. De främsta delarna var ba, ka och ach. Vi kan föreställa oss dem som andar eller själar. I samma ögonblick som en människa gick bort, övergav hennes ba kroppen. Ba var den ande som företrädde varje persons unika personlighet. Efter bortgången vakade ba och ka över människan men endast om det fanns en mumie att göra besök hos. I brist på en mumie fick man inte möjligheten att ta sig till livet efter döden, där man återföddes som sin ach, ett tillstånd av odödlighet. Vassfältet, som nästa steg i ens liv också kallades, anades vara ett liknande ställe som Egypten 5. Skillnaden var att enorma grödor växte där, ingen gick hungrig och alla var bekymmersfria. 4 Ibid. 5 Ibid.

9 Hur genomförde man en fullständig balsamering och hur lång tid tog det? Omkring 450 f. Kr. besökte en grekisk upptäcktsresande Egypten. Hans namn var Herodotos, och han författade en bok om Egyptens geografi, traditioner och historia. För oss som lever nästan år efteråt är den en betydelsefull källa till information, då Herodotos skrev ner den äldsta kända redogörelsen av hur de gamla egyptierna konstruerade mumier. Åtskilligt av vad Herodotos förklarade har på senare tid intygats av nutida forskning, vilket underlättar när vi idag ska försöka förstå hur egyptierna omvandlade en kropp till en mumie 6. Den fullständiga processen, från början till slut, tog bortåt 70 dagar. Balsamerarna utförde sina arbeten på Nilens västra strand. Den här sidan kopplades ihop med döden såväl som livet efter detta, därför att solen går ner (dör) i väster innan den går upp (återuppstår) på nytt 7. Egyptiska illustrationer avslöjar att en balsamerare bar en mask som fick honom att likna Anubis, balsameringskonstens och begravningsplatsernas gud, som var försedd med sjakalhuvud. Denna högre makt troddes ha balsamerat guden Osiris döda kropp. Han som bar Anubismasken var den främste av dem alla och kunde stoltsera med namnet Hemligheternas mästare. Balsamerarna, som under alla omständigheter var män, arbetade i öppna tält. I ett tält som benämndes platsen för reningen (ibu på fornegyptiska) rengjordes kroppen med en natronlösning, vilket är ett sorts salt. Detta steriliserade kroppen och gjorde den redo för balsameringen. När kroppen tvättats och renats förflyttades den till ett tält, Skönhetens hus (per-nefer på fornegyptiska), där den lades på rygg på en lutande bordsskiva. Anledningen till att balsameringsbordet sluttade ner mot fotändan, var att kroppsvätskorna förväntades ledas ner i ett förvaringskärl. Balsamerarna, som allihop hade sin specifika uppgift, jobbade samtidigt med olika partier av kroppen. Man tyckte inte att hjärnan var särskilt viktig, så till att börja med drog man ut denna - för det mesta genom näsan. För de som undrar, gick detta till så att balsameraren stack in en lång bronskrok i den avlidnes vänstra näsborre och pressade hårt tills den trängde in i kraniet. Sedan vreds kroken runt, så att hjärnan finfördelades och kunde tappas ut genom näsan. Resultatet slängdes bort. Efteråt ritade en av balsamerarna en linje på buken. Därpå skar en uppskärare ett jack, med hjälp av en vass stenkniv, längs strecket i magens vänstra sida 8. En balsamerare tog - med endast händerna som redskap - ut andningsorgan, lever, inälvor och magsäck. Dessa organ lämnades till en inläggare, som mumifierade dem vart och ett för sig. Hjärta och njurar lämnades kvar i den döde. 6 a.a. s Ibid. 8 Ibid.

10 Ruttnandet av en kropp påbörjas i och med dödsögonblicket. I Egyptens tropiska klimat går processen snabbt, och den påskyndas ytterligare av köttätande bakterier, larver och skalbaggar. Det sista man ville var att kroppen skulle fördärvas, eftersom den avlidnes utsikter om att få leva vidare då var obefintliga 9. Då de inre organen är de som ruttnar före alla andra, tog egyptierna ut dessa ur kroppen för att förhindra att förruttnelsen satte igång. Det viktigaste organet trodde egyptierna var hjärtat. De betraktade det som människans kontrollcentrum, och av den enkla orsaken fick det stanna kvar i kroppen 10. Hjärtslagen påstods vara dess röst. Befolkningen i det gamla Egypten kände inte till att det i själva verket är hjärnan som kontrollerar kroppen, vilket klargör varför de ansåg att den var oväsentlig och kastade bort den. När organen hade tagits ut påbörjades torkningsprocessen av kroppen. Den inleddes normalt på den femtonde dagen av de sjuttio det tog att behandla en mumie 11. När balsamerarna torkade kroppen kämpade de för att avlägsna så mycket som möjligt av vattnet i denna, så att den blev snustorr. En fullständig torkningsprocess tog runt 40 dagar. Den sista åtgärden i denna process var att vira om kroppen med linneremsor ett arbete som tog 15 dagar till. Mycket linne gick åt till att bandagera kroppen; för en vuxen person behövdes mer än 300 kvadratmeter tyg. Huvudet, benen och armarna lindades först, sedan resten av kroppen. En inlindad kropp var ohanterlig, men upprätthöll ändå människans konturer. På mumiens linnebindor, eller på en papyrusrulle, skrevs formler från Dödsboken ner. Inte sällan infogades personens namn i de återkommande fraserna för att ge skydd åt honom eller henne på den farofyllda färden till nästa liv. Bra många år före de egyptiska balsamerarna satte igång med sin bearbetning av kroppar, hade fiskare kommit på att man kunde salta in fisk så att den skyddades mycket länge 12. Salt från sjöstränder användes då. Egyptiernas namn för det var neteryt, vilket betyder tillhörande guden. Vi kallar det natron, efter Wadi Natrun, där detta salt kan hittas. Först och främst är natron en förening av natriumkarbonat och natriumbikarbonat, och verkar som ett uttorkande ämne. Kännedomen om att det här saltet hade förmågan att bevara levande ämnen kan ha överförts från fiskarna till balsamerarna. Kroppen rengjordes på både utsidan och insidan med vatten och palmvin, framställt på dadelpalmens frukter. Balsamerarna fyllde därefter de tömda håligheterna i kroppen med natronfyllda linnepåsar och tygstycken. Även hö användes för att återuppbygga den tidigare 9 Ibid. 10 a.a. s a.a. s Ibid.

11 formen. Sedan placerades kroppen på en bänk och doldes med natron kanske till och med upp emot 225 kilo för att i långsam takt torka 13. Kroppen var mörk och utmärglad efter torkningen. Ben och armar var som stickor, och den vägde endast en fjärdedel av vad den gjort tidigare. Man började nu ge kroppen ett mer levande utseende igen. Den tvättades, samtidigt som de nyttjade natronpåsarna avlägsnades. Kroppen stoppades sedan med linne, sågspån och även lera. Huden gnuggades in med oljor och parfymer, och kroppen täcktes av het tallkåda. Kådan stelnade till ett hårt skikt - vilket garderade den mot mögel, samt gjorde den vattentät och också starkare 14. Konstgjorda ögon sattes ofta in i den dödes ögonhålor, och en peruk fästes på hjässan. Magiska föremål, amuletter till exempel, placerades ut på kroppen mellan linnelagren som omslöt den från topp till tå. Dessa lyckobringare skyddade människan på resan mot livet efter detta, på det sättet att de sades kunna hindra ondska från att komma in i kroppen 15. Balsamerarnas sista uppgifter var att placera en graverad metallplatta prydd med Horus öga över snittet i buken, samt att sätta en mask över den avlidnes huvud 16. Masken var inte tänkt att likna personen ifråga, utan avslöjade istället hur han eller hon skulle komma att se ut i sitt nästa liv. Faraonernas masker var gjorda av guld, medan övriga människors för det mesta var av kartong linne som stärkts med gips. När inlindningen var avslutad, återlämnades den färdiga mumien till familjen för jordfästning 17. I sällskap med den följde personens invärtes organ. Lungorna, levern, tarmarna, och magsäcken hade torkats ut med hjälp av natron på samma sätt som kroppen. När de var skrumpnade hade de också lindats. Om dessa inte återfördes till kroppen, placerades de i burkar - kanopkärl. Egyptierna trodde att vilken del som helst av en människa kunde användas emot personen ifråga. Det var av den enkla anledningen som kroppsdelarna togs ut och konserverades i kanopkärlen 18. Magiska skrifter hade en beskyddande effekt på krukorna. Hursomhelst, även packningsmaterialet och natronet från balsameringsprocessen samlades ihop. Under det att dessa hade varit i kontakt med kroppen, hade man för sig att de också kunde innehålla fragment av den. De begravdes därför ihop med mumien så att personen förblev komplett inför nästa liv. Den bortgångnes familj stod för den människoformade kistan i vilken den balsamerade kroppen gravlades. Man kallade den livets kista och denna sågs som en boplats för ka - 13 Ibid. 14 a.a. s Ibid. 16 a.a. s. 20f. 17 a.a. s Steele, P. Välkommen till Faraos Egypten. s. 29.

12 personens livskraft eller tvilling, som befriades vid döden och sedan levde i graven. Kistan var ofta mycket vackert utsmyckad 19. Beskyddande formler var inpräntade i den och en karta var ämnad att visa vägen till livet efter detta. Färden till nästa liv påbörjades vid begravningen. Likkistan ibland hade man till och med flera kistor innanför varandra - med mumien och personens väl bevarade organ medtogs av familjen till begravningsplatsen. Mumieliknande kistor kan ha använts som kroppens dubbelgångare. I det fallet att den äkta kroppen gick förlorad, kunde kistan kanske fungera som en ersättare så att personen ändå fick chansen att nå fram till det eviga livet. Utanför gravkammaren placerades den människoformade kistan upprätt, och en präst snuddade - iförd guden Anubis ansiktsmask - vid mumiens mun, öron, ögon och näsa. Mumiens ansikte berördes även med magiska instrument. Det här var munöppningsceremonin - då den dödes sinnen återställdes så att han återigen hade möjlighet att äta, dricka, höra, se och lukta i det nya livet efter döden. Kistan lades i graven, och saker som personen hade behov av i livet efter detta togs ut och lades bredvid 20. Välbärgade människor begravdes med allt från föda till möbler medan de fattiga fick betydligt mindre med sig. Därefter förseglades graven och mumien lämnades att vila i frid, förhoppningsvis utan att bli utsatt för gravplundrare som var ute efter rika gravar. När en farao gick bort, gjorde man praktiskt taget allt som var utförbart för att försäkra sig om att han utan risk skulle anlända till gudarna 21. Under Nya Riket placerades den döde faraos kista med mumien i en båt och transporterades över Nilen till västra stranden. Där lades den i ett slags kapell och drogs av oxar på en släde till Konungarnas dal. Begravningsprocessionen var överdådig. Gudsmän eldade rökelse och stänkte mjölk över färdvägen. Kvinnor spelade rollen av officiella gråterskor. Framför den aktuella graven framfördes en dans och en präst läste besvärjelser. Sedan genomfördes ceremonier av olika slag och man höll en begravningsmåltid, varpå kistan lades i sin grav. I vilostaden lades också offergåvor som mat, dryck och olika skatter. Uschebtina, till exempel, var små lerfigurer som lades bredvid mumien. De hade i uppgift att arbeta - som tjänare - för den döde i Dödsriket. Genom en särskild besvärjelse som fanns skriven på dem, fick de liv. När alla föremål som ansågs viktiga hade lagts ner, förseglades graven en gång för alla. 19 Malam, J. Mumier. s Ibid. 21 Steele, P. Välkommen till Faraos Egypten. s. 30.

13 Vad var syftet med djurmumier och hur gick det till när de framställdes? Det var inte bara mänskliga individer som balsamerades i forntidens Egypten även djur bevarades från förmultning. En del, som flugor och skalbaggar, frestades av odören av ruttnande kött från balsamerarnas läger 22. Då de landade på en mumie fastnade de i den klistriga klådan som täckte denna och balsamerades av misstag. Men miljontals andra djur förvandlades till djurmumier med avsikt. Djurmumier tillverkades av fyra olika skäl: som mat åt personen i nästa liv; balsamerade sällskapsdjur placerades i sina ägares gravar så att de fick vara tillsammans för alltid; heliga djur som dyrkades i egna tempel; och som offergåva åt gudarna 23. Livsmedelsmumier bildades av köttstycken och hela djur, som till exempel fåglar. Hundar, katter och apor kunde utgöra balsamerade sällskapsdjur. Dock var inte katter enbart sällskapsdjur de drev bort fåglar och skyddade spannmålslager mot gnagare. Efter att de hade dödats och balsamerats, målades eller broderades deras yttre drag på. Heliga tjurar mumifierades. Katter, fåglar, fiskar och till och med ormar och ålar skänktes på detta sätt åt gudarna. Ormar trodde man var helgade åt skapelseguden Atum och andra gudar. De dödades, bevarades och lades i långsmala askar. Balsamerarna gjorde djurmumier på annorlunda sätt beroende på vad för sorts djur det rörde sig om 24. En helig tjur till exempel, bearbetades likadant som en människa. Dess inre organ med undantag av hjärtat togs ut, kroppen torkades med natron och fylldes därnäst för att få tillbaka sin ursprungliga form innan den lindades in. Krokodiler tillbads och hölls i heliga bassänger. Alligatorer i alla storlekar balsamerades, emellanåt till och med ihop med sina ägg. Övriga djur preparerades med en enklare metod. Fåglar doppades i smält kåda och sveptes därefter. En del rovfågelsmumier bar masker med människoansikten, och man trodde innan att dessa var barnmumier tills de virades upp och röntgades. Fiskar rensade, torkade och lindade man. Precis på samma sätt som mumifierade människor, lades också djur att vila på begravningsplatser. Skilda djurarter hade sina speciella ställen. En jättelik vilostad för katter fanns 80 km norr om Kairo, vid Bubastis en andlig medelpunkt till ära åt kattgudinnan Bastet 25. Ett stycke av den vidsträckta människobegravningsplatsen nära Sakkara, 20 km söder om Kairo, utnyttjades för djur. Utöver de heliga Apistjurarna jordfästes där miljontals ibisar, babianer, hökar, sjakaler, katter och hundar i ett flertal underjordiska hålrum, så kallade 22 Malam, J. Mumier. s Ibid. 24 Ibid. 25 a.a. s. 29.

14 katakomber. Mumier av sjakaler kunde ha svarta nunor. De sammankopplades med döden därför att de höll hus nära begravningsplatser. Men svart bedömdes faktiskt vara livets färg, under det att nya grödor växte upp ur Egyptens svarta mylla utefter Nilen. Det allra heligaste djuret var Apistjuren, utsedd för sin teckning - i synnerhet det diamantformade kännemärket i pannan 26. Denna tjur troddes ha anden av skapelseguden Ptah inom sig. Ett sådant speciellt djur levde i cirka 15 år. När den tagit sitt sista andetag, balsamerades den och gravlades i en sarkofag av granit i gravkapell, kända som Serapeion vid Sakkara. Därpå korade man en ny Apistjur, och naturens gång fortsatte. Till skillnad mot människor, för vilka döden betraktades som en transport till nästa liv, förväntades djur inte bli återfödda när dessa gick ur tiden. För dem innebar bortgången verkligen slutet. Men somliga djur - som de heliga Apistjurarna och bortskämda sällskapsdjur som gick igenom en hundraprocentig balsamering - trodde man pånyttföddes och övergick till att vara odödliga på samma sätt som människor Ibid. 27 Ibid.

15 Vad användes de balsamerade kropparna till och vad lär vi oss av dessa? Av de tusentals bevarade kroppar som en gång i tiden vilade ostört i grottor på Kanarieöarna finns idag knappt 20 stycken kvar. Det här är kropparna efter medlemmar av guanchefolket, en av världens sista mumieproducerande civilisationer. Många förintades av de spanska erövrarna på 1400-talet. Andra vittrade kvarlevor skickades till Europa, där de på 1500-talet finmaldes för att utnyttjas som medicin. Samma sak råkade många egyptiska mumier ut för. Mumiemedicin sades bota många åkommor. Den smakade förskräckligt, men de lidande var så desperata att bli pigga igen att de svalde den i alla fall 28. Ända in på 1900-talet söndersmulades egyptiska mumier till ett fint brunt stoft som, då det blandades med olja, förvandlades till en färg avsedd för konstnärer. Denna fascinerande färg kallades mumiebrunt. Det brukades i Europa under hundratals år ända till den tidpunkt då mumierna tog slut för färgfabrikanterna. Den berömde viktorianske konstnären Edward Burne-Jones blev så till den milda grad uppskakad när han fick nys om vad som fanns i färgtuben, att han grävde ner den i sin trädgård och lade en tusensköna på dess grav 29. På 1800-talet växte Englands befolkning från 10 miljoner till hela 37 miljoner. Med så många fler munnar att mätta, satte bönderna igång att odla upp mer mark än någonsin tidigare. För att göra skördarna större, strödde man ut gödningsmedel över åkerjordarna. Men det var utan tvivel en mycket speciell gödning; inget annat än pulvriserade djurmumier hemmahörande i Egypten dessutom i första hand katter och fåglar! 30 Ett lass sådan mirakelgödning på 17 ton utgjordes av de krossade kropparna av inte mindre än balsamerade katter. Människorna i Storbritannien på 1800-talet skulle alltså inte ha blivit så glada om de vetat vad de fick i sig Mumiernas hjärtan slutade bulta långt tillbaka i tiden, deras stämmor dog bort och deras världar försvann. Men trots det har inte allt gått förlorat. Vi har övertagit deras jordiska lämningar - och ur deras bibehållna kroppar finns det mycket kvar att lära om dem, det liv de levde och de ställen de levde på 31. Dessa mumier, som en gång var vid fullt liv, erbjuder oss något som är mer värt än guld och mer flyktigt än själva livet: de erbjuder oss information. Precis som forntida människor ställde frågor om sin tillvaro, ställer vi nu frågor om dem och deras balsamerade kroppar ger oss svaren. Ett område som utvecklats snabbt inom forskningen om mumier är paleopatologi, vilket menas med läran om gamla sjukdomar. Det är granskningen av sjukdomar och skador som 28 a.a. s Ibid. 30 a.a. s a.a. s. 52.

16 det mänskliga släktet led av förr. Själva vetenskapen paleopatologi är bortåt 100 år gammal. Den främsta undersökningsmetoden då var röntgenfotografering. Den användes, och används än idag, för att man ska kunna skaffa sig kunskap om de balsamerade kropparnas skelett 32. Nyutvecklade tekniker möjliggör inspektionen av mjukdelar det som själva mumifieringen ju gick ut på att bevara. Bilderna talar också om vilka substanser eller ämnen som hade fått ersätta de inre organen 33. Tack vare nutidens högteknologiska medicinska redskap, som en datortomograf exempelvis, kan man ta foton av kroppen inne i sin svepning, utan att vara tvungen att öppna kistan eller linda upp mumien. Mumier kan öka vår förståelse om sjukdomar som, till exempel, lungsjukdomen tuberkulos. Genom att jämföra mumier med moderna kroppar, kan man få veta om dagens sjukdomar är en följd av vår nutida livsstil eller inte. En människa som lever ett hektiskt liv, eller som äter mycket fett, löper - som de flesta vid det här laget vet - stor risk att drabbas av åderförkalkning 34. Förut antog man att det här var ett modernt problem, men förkalkade blodkärl har förvånande nog påträffats även i gamla egyptiska mumier. Vår kosthållning spelar som bekant en stor roll för vår hälsa. En opassande diet påverkar våra kroppar negativt för en lång tid framåt: för mycket fet mat leder till fetma, för mycket socker ger resultatet hål i tänderna och för mycket salt kan skada våra hjärtan. Men svårigheter med fel mat är inget som är unikt just för oss. Nötta tänder har hittats både hos de forna egyptierna och hos mossliken i norra Europa, som till exempel Grauballemannen i Danmark. Det betyder att kosten förr i tiden innehöll ämnen som nötte bort tandemaljen - vilket bidrog till karies, tandvärk och smärtsamma varbildningar. Troligtvis var boven i dramat sand och grus. Detta kan mycket väl ha råkat komma i maten, kanske främst i brödet i samband med malningen 35. Genetiken har frambringat ett nytt forskningsområde inom undersökningen av mumier. Vetenskapsmän har isolerat ärftligt material som kallas deoxiribonukleinsyra (DNA) ur celler från egyptiska mumier. DNA fungerar som livets byggstenar, och hos mänskliga varelser är det en kod som utgörs av 6 miljarder olika fragment 36. Vi får vårt DNA i arv från våra föräldrar och för det sedan vidare till våra barn. Inuti våra celler finns DNA som utvecklades hos de första människorna, som fanns när egyptierna konstruerade sina pyramider, när Columbus anlände till Amerika etcetera. Genom att utvinna urgammalt DNA ur personer och 32 Ibid. 33 Steele, P. Välkommen till Faraos Egypten. s Malam, J. Mumier. s a.a. s Ibid.

17 studera det i laboratorium, kan man göra ett så kallat genetiskt fingeravtryck. Den här informationen kan utnyttjas för att klargöra familjeförhållanden. Möjligheten att kunna berätta vem som härstammar från vem bland de egyptiska faraonerna, kan i stor mån belysa lösningar på mysterier som inte skulle kunna lösas på annat sätt.

18 Slutsatser och diskussion Man kan läsa mellan raderna i min avhandling att egyptierna var extremt noggranna med att följa gamla traditioner. Såsom det alltid hade varit, skulle det också alltid förbli. De fruktade att hamna i luven på gudarna, eftersom de då kunde straffas hårt för sina snedsteg. Även förseelser mot döda släktingar skulle innebära påföljder när man en gång mötte dessa i nästa liv, trodde man. Därför var man angelägen om att på ett så bra sätt som möjligt begrava sina anhöriga när dessa lämnade jordelivet. Mycket av det vi vet om mumierna idag kan vi tacka forskare världen över för. De har genom sina framsteg ökat våra kunskaper om på vilket sätt människorna levde förr, vad för slags mat de åt, hur mycket man brydde sig om eller hade möjlighet att bry sig om - sin egen hälsa, vilka sjukdomar som var vanliga på den tiden och så vidare. Det finns mängder av bevarade mumier idag, placerade på museer, vars historia folk i alla länder tillåts att ta del av. Bristande kunskap tror jag låg bakom många av alla märkliga idéer de gamla egyptierna hade. Man trodde stenhårt på handlingar som vi idag aldrig ens skulle komma på tanken att utföra, helt enkelt på grund av att man inte visste bättre. Frågan är ju om vi idag skulle tycka att vi gav personen frid om vi efter dödsögonblicket bearbetade hans eller hennes kropp med diverse olika ämnen, vätskor och verktyg för att bland annat ta ut inre organ som inte var tillräckligt viktiga? Jag tror att de flesta av oss skulle vilja att våra släktingar lämnades ifred och att naturen ska få ha sin gång, det vill säga att inga kroppsdelar borde balsameras för att undvika förmultning. Sedan spelade såklart religionen en stor roll för hur man behandlade döda människor och djur. Till exempel ansåg man ju att vissa djur i stort sett enbart fanns till för att kunna offras till högre makter. Dessa djur användes för att blidka gudarna, antagligen för att man troddes få fördelar. Man gjorde vad som helst för att få leva för evigt, vad det än kostade. Både när det gäller pengar det var ju dyrt att låta någon genomgå en fullständig balsamering och när det gäller uppoffringar.

19 Sammanfattningskapitel Sammanfattning Anledningen till att jag valde forntidens Egypten är att jag tycker att det är intressant och spännande att höra om pyramider, läkekonst, mumier, faraoner och allt annat som man förknippar med Egyptens kultur förr i tiden. Jag skulle gärna vilja veta mer, därför tyckte jag att det passade bra att göra ett större arbete om ämnet. Väljer man ett område som faller en i smaken så är det lättare att bli inspirerad och motiverad, vilket ju är en fördel om man ska lyckas bra. Jag har gjort litteraturstudier utifrån mitt syfte och mina frågeställningar. Helt enkelt koncentrerat mig på att ta reda på så mycket som möjligt av det jag är mest intresserad av. Det var svårt att enbart ta med en bråkdel av det man ville ha med, så jag hoppas att jag lyckats någorlunda med det. Jag tänkte först göra en komparativ studie mellan Egypten förr i tiden och hur det ser ut i landet idag. Men jag insåg senare att jag endast ville behandla forntidens Egypten. Man kan läsa mellan raderna i min avhandling att egyptierna var extremt noggranna med att följa gamla traditioner. Såsom det alltid hade varit, skulle det också alltid förbli. De fruktade att hamna i luven på gudarna, eftersom de då kunde straffas hårt för sina snedsteg. Även förseelser mot döda släktingar skulle innebära påföljder när man en gång mötte dessa i nästa liv, trodde man. Därför var man angelägen om att på ett så bra sätt som möjligt begrava sina anhöriga när dessa lämnade jordelivet. Bristande kunskap tror jag låg bakom många av alla märkliga idéer de gamla egyptierna hade. Man trodde stenhårt på handlingar som vi idag aldrig ens skulle komma på tanken att utföra, helt enkelt på grund av att man inte visste bättre. Frågan är ju om vi idag skulle tycka att vi gav personen frid om vi efter dödsögonblicket bearbetade hans eller hennes kropp med diverse olika ämnen, vätskor och verktyg för att bland annat ta ut inre organ som inte var tillräckligt viktiga? Jag tror att de flesta av oss skulle vilja att våra släktingar lämnades ifred och att naturen ska få ha sin gång, det vill säga att inga kroppsdelar borde balsameras för att undvika förmultning.

20 Käll- och litteraturförteckning Tryckta källor: Litteratur Malam, John, Mumier, Valentin Förlag AB, 2004, Västerljung Steele, Philip, Välkommen till Faraos Egypten, Valentin Förlag, 1998, utgivningsort okänd Shuter Jane, Forna kulturer Egypten, Gleerups Förlag, 2000, utgivningsort okänd Otryckta källor: Internet 3/4-08, Carlshamns Commersen AB 6/4-08, Fredrik S anced_search=false&t_word=ibis, 6/4-08, Nationalencyklopedins Internettjänst anced_search=false&t_word=katakomb, 6/4-08, Nationalencyklopedins Internettjänst 36f30bb b426789d92ac&furl=http%3A%2F%2Fwww.orstadius.com%2Fim g%2fjulius%2ftutanchamon-1.jpg, 7/4-08, Microsoft (Live Search) anced_search=false&t_word=kanopk%e4rl, 7/4-08, Nationalencyklopedins Internettjänst anced_search=false&t_word=horus, 7/4-08, Nationalencyklopedins Internettjänst anced_search=false&t_word=nya+riket, 7/4-08, Nationalencyklopedins Internettjänst anced_search=false&t_word=konungarnas+dal, 7/4-08, Nationalencyklopedins Internettjänst