Lingvistisk relativitet och determinism en utredning. Peter Modin, Thérèse Palm,

Transkript

1 Lingvistisk relativitet och determinism en utredning Peter Modin, Thérèse Palm, 17 oktober 2003

2 Påverkar språket vi talar hur vi tänker? Under det senaste halvseklet har debatten om denna svårundersökta fråga rasat, och ännu verkar man inte vara ens i närheten av att nå konsensus. I den här uppsatsen ämnar vi reda ut begreppen lingvistisk relativitet och determinism, beskriva Sapir-Whorfs teori, ge en överblick över de olika argument som har lagts fram för och emot den, samt redogöra för aktuell forskning och ännu oemotsagda teorier inom området. Några definitioner Lingvistisk relativitet är en teori som säger att betydelseskillnaderna mellan relaterade termer i olika språk ofta är godtyckliga och språkspecifika. Starka bevis har, som vi snart ska se, lagts fram till stöd för ett sådant påstående. Inte fullt så självklart är det att säga att människor som talar olika språk upplever och tänker på världen på olika sätt. Än mer kontroversiell är idén som brukar kallas lingvistisk determinism. Den går ut på att människors tankar till stor utsträckning bestäms av deras språks vokabulär och syntax språket vi talar influerar hur vi tänker. Lingvistisk determinism kan vidare delas upp i ett spektrum beroende på hur kraftig man anser att denna influens är. Vanligtvis skiljer man dock bara på svag lingvistisk determinism, som innebär att språket påverkar hur vi tänker, och stark lingvistisk determinism, som innebär att språket till stor utsträckning bestämmer hur vi tänker. Teorin om lingvistisk relativitet en kronologisk överblick Förhållandet mellan språk, tankar och kultur började inte studeras på allvar förrän under 1900-talet, men redan under första hälften av 1800-talet formulerades en stark version av lingvistisk determinism av Wilhelm von Humboldt ( ). Hans formulering kallas idag världsåskådningshypotesen (ty. Weltanschauung), och säger i stora drag att människan inte bara huvudsakligen utan rent av uteslutande styrs av språket hon talar. Von Humboldt menade att man över huvud taget inte kan tänka utan ett språk, och att språket helt styr hur vi tänker. Detta är dock en uppfattning som delas av mycket få idag. Franz Boas ( ), en av kulturantropologins pionjärer, föddes och utbildade sig i Tyskland, och påverkades där av von Humboldts idéer. Han var anhängare av teorin om lingvistisk relativitet efter omfattande antropologiska fältstudier (i allmänhet trodde han till skillnad från sin samtid inte att det fanns någon särskilt stark koppling mellan ras och kultur, och visade också att engelska ingalunda är språkligt överlägset andra språk utan att språken bara uttrycker samma saker på olika sätt därav stödet för lingvistisk relativism). Boas emigrerade till USA för att fly undan antisemitismen, och påverkade en av sina studenter, Edward Sapir ( ). Sapir gick lite längre än Boas, och närmade sig den lingvistiska determinismen i sina texter. Varken Sapir eller hans ännu mer berömda elev Benjamin Lee Whorf ( ) tog dock slutgiltigt ställning för stark determinism, även 1

3 om kopplingen mellan språk, mänskligt tänkande och kultur är tydlig hos dem båda. Sapir skriver: Människor lever inte enkom i den objektiva världen, och inte heller uteslutande i den sociala aktivitetssfären såsom den vanligtvis förstås. Snarare är de i högsta grad utelämnade åt just det språk som har blivit deras samhälles uttrycksmedium. Det är sannerligen en illusion att man väsentligen anpassar sig till verkligheten utan att använda språk och att språket bara är ett medel för att uttrycka sig och nå olika mål. De facto bygger den verkliga världen till stor utsträckning på gruppens språkbruk. Det finns inte två språk som är tillräckligt lika varandra för att kunna anses representera samma sociala verklighet. Världarna i vilka olika samhällen lever är separata världar och inte bara samma värld betecknad på olika sätt... Vi ser, hör och upplever till största delen som vi gör på grund av att vårt samhälles språkbruk främjar vissa tolkningar av upplevelserna. (Sapir, 1929, vår övers.) Som synes uttrycker Sapir mer än bara sina åsikter om lingvistisk relativitet och determinism. Det är närmast en filosofisk världsåskådning som antyds när han talar som social verklighet och separata världar, och samma typ av text var det också efterföljaren Whorfs vana att skriva: Vi delar upp naturen enligt grundprocedurerna som befästs av språken vi talar. Kategorierna och typerna vi lokaliserar i den stora mängden av fenomen finner vi inte där för att deras närvaro är uppenbar för alla betraktare; tvärt om presenteras snarare världen i ett virrvarr av intryck som våra intellekt måste bringa ordning i. Detta gör vi huvudsakligen genom våra lingvistiska system. Vi delar upp naturen, konceptualiserar den och tillordnar betydelse på det sätt som vi gör till största delen på grund av vi har enats om att göra det på det viset en överenskommelse som gäller hela det samhälle som använder vårt språk och som kodifieras i våra språkmönster. Överenskommelsen är naturligtvis implicit och outtalad, men dess innehåll är absolut bindande vi kan inte tala alls utan att ta till oss organisationen och klassifikationen av data på vilken överenskommelsen bygger. (Whorf, 1940/1956, vår övers.) Whorf kallade sin filosofi för den lingvistiska relativitetsprincipen, även om han som citatet ovan till viss del visar stundtals också stödde en starkare determinism. Rent allmänt är varken Sapirs eller Whorfs texter särskilt konsistenta i fråga om de bådas ståndpunkter, utan det verkar som om författarnas exakta åsikter till viss del stundtals pendlar fram och tillbaka. Sapirs och Whorfs efterföljare har givit tanken att språket influerar hur vi tänker namnet Sapir- Whorfs hypotes 1, men det namnet kan knappast anses korrekt, dels på grund 1 Enligt The Concise Oxford Dictionary of Linguistics (1997) är Sapir-Whorf hypothesis Idén [... ] att den semantiska strukturen hos språket en person talar antingen bestämmer eller begränsar sätten på vilka de [sic] kan forma uppfattningar om världen i vilken de bor (vår övers.). 2

4 av författarnas ambivalens och dels på grund av att ingen uttalad hypotes någonsin konstruerades av dem. Snarare gav Whorf i sina texter uttryck för en holistisk syn på ämnet, och några empiriska försök utfördes heller aldrig för att testa någon eventuell hypotes eller ge stöd åt dessa tankar (vilket har utgjort grunden i en del av kritiken som riktats mot Sapirs och Whorfs idéer). Det i litteraturen mycket vanliga uttrycket Sapir-Whorfs hypotes kommer vi således inte att användas av oss fortsättningsvis. Existerar lingvistisk relativitet och determinism? Frågan huruvida teorierna om lingvistisk relativitet eller determinism faktiskt stämmer har gäckat lingvister och antropologer i väl över hundra år, men det är först de senaste femtio åren som debatten verkligen har tagit fart. Eftersom styrkan i de flesta argument och bevis som har föreslagits i frågan inte har varit lätt avgörbar och många argument har kunnat användas både för och emot lingvistisk relativism görs ingen uppdelning i för- och motargument, utan vi låter den uppenbara bristen på kraftfulla slutsatser tala för sig själv. Sapir och Whorf var överens om att det är människans kultur som avgör hennes språk, och språket bestämmer i sin tur hur vi kategoriserar våra upplevelser av världen och våra tankar kring den. Däremot stödde ingen av dem konsekvent någon särskilt stark form av lingvistisk determinism, och det är över huvud taget svårt att hitta någon forskare alls sedan Humboldts dagar som stödjer någon sådan idé 2, eftersom det numera anses tämligen orimligt att anta att människans tankar skulle vara helt bestämda av ens språk. Några argument som visar detta kommer att tas upp nedan. Vidare finns få om några bevis eller indicier som stödjer stark lingvistisk determinism. Faktum är att det finns ett uppenbart problem med att stödja idéer som bygger på lingvistisk determinism, och ju högre grad av determinism desto allvarligare blir invändningen. Ty om man stödjer determinism erkänner man ju att hur man tänker påverkas av språket man talar ens egen tolkning av vad man upplever upphör att vara objektivt korrekt. Vid extrema former av determinism blir resultatet skepticism, eftersom man då inte vet någonting säkert, utan endast kan tvivla på ens egen förmåga att beskriva verkligheten korrekt. Däremot är svagare determinism betydligt lättare att försvara, och att någon grad av lingvistisk relativitet existerar ses numera som närmast självklart. Ett av de tidigaste förslagen till bevis för den lingvistiska relativitetsprincipen som föreslogs av Whorf var det numera legendariska (för att inte säga notoriska) argumentet om eskimåernas många ord för snö. Whorf föreslog att det i eskimåernas språk på grund av folkgruppens ständiga kontakt med snö och många användningsområden för den finns många ord som beskriver olika sorters snö, och att denna språkliga rikedom påverkar eskimåernas sätt att uppfatta snön. Tanken hade introducerats redan av Boas, men Whorf utvecklade den, och eskimåernas många ord för snö blev ett mycket populärt och stundtals överdrivet 3 2 Däremot är den flitigt använd i science fictionlitteraturen, exempelvis i Orwells 1984 och verk av Samuel R. Delany (Babel-17 ), Ursula K. Le Guin (The Dispossessed), Ayn Rand (Anthem) och Jack Vance (The Languages of Pao). 3 Det var länge en välkänd sanning (senare avslöjad som myt) i vissa delar av världen att eskimåerna har massor av ord för snö. För en underhållande artikel om detta hänvisas läsaren till Geoffrey Nunbergs Snowblind; nunberg/snow.html. 3

5 diskussionsämne. Länge sågs Whorfs argument som ett kraftfullt stöd för lingvistisk relativitet, men en studie av antropologen Laura Martin (1986), återgiven i mer åtkomlig form av Pullum (1989) visade sedermera att även om det kan finnas språk som är särskilt rika inom vissa områden så spelar det ingen större roll för talarnas upplevelse av det som beskrivs. Samma koncept som beskrivs med specialtermer i vissa språk kan uttryckas, om än något mer omständligt, på engelska. Trots att argument som har med språkrikedom att göra förlorade betydligt i popularitet efter den inflammerade diskussionen om eskimåernas ord för snö så har omfattande och mer seriöst vetenskapliga studier visat att ett mycket närbesläktat koncept trots allt kan ge visst stöd åt lingvistisk relativitet. Det som på engelska kallas codability, lättheten med vilken en viss idé uttrycks på ett språk, har studerats ingående genom att använda människors uppfattning av färger. Resultaten är blandade. Så tidigt som 1954 genomfördes en studie om hur olika språks uppdelning av färgspektrumet påverkar talarnas förmåga att känna igen olika färger som verkade ge visst stöd åt lingvistisk relativitet. En studie av Berlin och Kay 1969 visade å andra sidan att de flesta människor verkar kunna skilja entydigt på elva grundfärger oavsett deras språks sätt att dela upp färgspektrumet, vilket förstås är ett argument mot relativitet. Sista ordet var emellertid inte sagt i och med det, utan två senare studier (Lucy och Shweder, 1979 samt Kay och Kempton, 1984) gav stöd åt lingvistisk relativitet. Den förstnämnda visade att om ett språk har termer för att skilja mellan två färger så förbättras talarnas förmåga att uppfatta dem och minnas dem man känner lättare igen saker ens språk har termer för. Den sistnämnda studien påvisade en koppling mellan språket och kognitionen genom att jämföra den mexikanska Tarahumarastammens uppfattning av blått och grönt med engelsktalande människors. Medan de engelsktalande människorna lätt kunde skilja på färgerna i fråga var det betydligt svårare för Tarahumaraindianerna, vars språk inte gör någon åtskillnad mellan dem, att uttrycka någon upplevd skillnad (om än inte nödvändigtvis att faktiskt uppleva skillnaden). Många anser det därför klarlagt att det är lättare att hämta fram sådana koncept som man lätt kan uttrycka ifrån det undermedvetna än sådana man saknar ord för. Å andra sidan finns det exempel som verkar tyda på att så inte alls behöver vara fallet. Svenska språket saknar exempelvis ord som beskriver tillståndet när en person som på grund av att hon är försjunken i djupa tankar tittar rakt ut i luften utan att fokusera blicken på någonting ändå har i stort sett alla en klar bild av vad det tillståndet innebär. Att det inte finns något enskilt ord, eller för den delen ens någon enkel fras, som uttrycker konceptet verkar vara en tillfällighet snarare än en tanke. Ett närbesläktat fenomen är översättbarheten mellan och inom språk, och även här finns det argument både för och emot. Trots att olika språk kan ha olika sätt att uttrycka och dela in språket i termer så är det relativt lätt att översätta från ett språk till ett annat, vilket strider mot den lingvistiska determinismen. Enligt denna skulle ett koncept i ett språk inte kunna förstås i ett annat språk eftersom de som talar språken har olika världssyn som bestäms av olika uppsättningar av regler. Förvisso kan det vid översättning från ett visst språk till ett annat krävas en hel fras i målspråket för att förmedla ett koncept som i det ursprungliga språket uttrycks med ett enda ord, men det är fortfarande möjligt att översätta konceptet och det är också detta som är grunden till universalis- 4

6 mens 4 vanligaste motargument till den lingvistiska determinismen. Karl Popper (1970) har uttryckt detta som att även helt olika språk är icke-oöversättbara (vår övers.). I vissa fall, till exempel vid översättning av poesi och humor, kan dock idéer falla bort i översättningen, vilket då skulle tala för den lingvistiska determinismen. Vikten av bortfallet vid översättningen varierar, men vanligtvis anses den som viktigast i litterära texter. Den spanske poeten Pablo Neruda konstaterade att de bästa översättningarna av hans alster var de italienska, på grund av likheten med spanskan, medan de engelska och franska... inte överensstämmer med spanskan varken till uttalet, placeringen, färgen eller vikten på orden. Det är inte en fråga om likvärdig översättning: nej, innehållet kan vara korrekt, men denna korrekthet i översättningen, av meningen, kan förstöra dikten. I många av översättningarna till franska jag säger inte i samtliga försvinner min poesi, ingenting blir kvar; man kan inte protestera eftersom de säger samma sak som man har skrivit. Men det är uppenbart att om jag hade varit en fransk poet, så skulle jag inte ha sagt vad jag sa i de dikterna, eftersom värdet av orden är så annorlunda. Jag skulle ha skrivit någonting annat. (Plimpton, 1981, vår övers.) En tillämpning inom det datavetenskapliga området är översättbarheten mellan programmeringsspråk. Resonemanget är som följer: det mesta går att uttrycka i alla programmeringsspråk, men programmeraren väljer trots detta att använda det språk som han anser bäst lämpad för den specifika uppgiften, och vilket språk som är bäst för vilken uppgift kan variera ganska mycket. Även om det teoretiskt sett skulle gå att simulera objektorientering med ett funktionellt språk skulle programmeraren i den situationen hellre välja att använda sig av ett objektorienterat språk för funktionen i fråga än att faktiskt försöka sig på att implementera funktionen med det funktionella språket. Om alternativet att använda ett annat språk i en del av systemet inte skulle finnas skulle det ligga närmare till hands att försöka åstadkomma önskad funktionalitet med någon funktionell teknik istället för att försöka härma ett paradigm med hjälp av ett annat. Inom den lingvistiska determinismen menar man också att även inom ett språk påverkar omskrivningar av ord betydelsen, om än i mindre omfattning. George Steiner (1975) har till och med argumenterat för att all kommunikation mellan människor är en form av översättning. Andra menar att även läsning är en form av översättning, eftersom betydelsen av texten inte ligger i själva texten utan i individens tolkning av texten. Enligt denna ståndpunkt är innehåll sammanbundet med språklig form, och vilket medium som används bidrar till att forma innebörden. Att göra en omformulering innebär således att något förändrar på vilket sätt en tolkning görs, och av detta skäl är form och innehåll omöjliga att separera; orden är inte bara tankens yttre form. 4 Universalismen, i stark kontrast till det whorfianska perspektivet, anser att språket endast är tankarnas yttre form och att tankarna således kan uttryckas på ett flertal sätt (Chandler, 1995). 5

7 Omskrivningar inom ett och samma språk kan dock också vara argument mot den starka formen av determinism. Detta eftersom det är möjligt att förklara betydelsen av ett ord för en person som inte tidigare hört ordet enbart med hjälp av andra ord. Således skulle, om det var sant att språket styrde tanken och om begrepp inte gick att översätta, barn inte kunna lära sig ett språk över huvud taget (för hur skulle de lära sig sitt första ord?). De flesta av argumenten ovan kan användas både för och emot lingvistisk relativitet och determinism. En viktig anledning till detta är att de mestadels bygger på exempel och vädjar till våra förutfattade uppfattningar om vad vi vet stämmer och inte några starka experimentella bevis har inte framförts, utan argumentationen är huvudsakligen induktiv och går mest ut på att motbevisa den andra sidans åsikter. Anledningen till detta torde ligga i det faktum att det är mycket svårt att påvisa experimentellt att det är språket (till skillnad från kulturen) som påverkar hur vi tänker. Ett sådant experiment kräver nämligen att en grupp individer kan studeras som delar samma kulturella bakgrund men kan delas upp i två grupper med avseende på språket de talar. Sådana grupper är notoriskt svåra att identifiera och studera, och inte förrän 1995 tycks någon lyckad sådan studie ha kunnat genomföras. I Deafness, conversation and theory of mind beskriver två australiska psykologer (Peterson och Siegal, 1995) ett experiment de utförde som tycks visa att världsuppfattningen och förståelsen hos döva barn med hörande föräldrar skiljer sig från den hos döva barn med döva föräldrar. Man har tidigare visat att döva barn som uppfostras av hörande föräldrar (men inte döva barn som uppfostras av döva föräldrar) till en mindre utsträckning än andra barn kommer i kontakt med de språkliga termer som refererar till abstrakta saker, och särskilt dem som har med trosföreställningar och känslor att göra. Anledningen till detta är att de hörande föräldrarna inte lär sig tillräckligt mycket teckenspråk för att kunna diskutera sådana saker med barnen. Det är lättare för föräldrarna att bara lära sig såpass mycket teckenspråk som behövs för att de och barnen ska kunna förstå varandra, särskilt när barnen är små, än att lära sig språket fullständigt. Resultatet av detta blir att föräldrarnas kommunikation med barnen begränsas till konkreta samtalsämnen. Inte heller i skolan, där kompetensen för att prata om känslor visserligen finns, lär sig barnen uttrycka sådana saker tidigt, eftersom lärarnas mål från början är att lära barnen fungera så bra som möjligt i samhället och förmedla nödvändig kunskap. Lyckligtvis finns det ett kognitionsvetenskapligt område som behandlar mentala tillstånd men där termer för sådana inte behöver användas. Det kallas på engelska theory of mind och behandlar den mänskliga förmågan att förstå hur andra tänker; att se en situation ur någon annans perspektiv och förstå den personens avsikter och trosföreställningar i den situationen. De flesta människor kan se en situation ur en annan människas perspektiv utan att riktigt veta hur de kan göra detta, men det gäller inte alla människor, särskilt inte barn under en viss ålder och autistiska. För att avgöra om ett barn har förmågan att göra detta används ett speciellt test som går till som följer. Psykologen visar barnet när en docka (kallad Sally) placerar en kula i en låda. Sedan tar någon med Sally ut ur rummet, varefter psykologen tar ur kulan ur lådan och gömmer den i en korg istället. Sedan hämtas Sally tillbaka, och barnet frågas var Sally kommer att leta efter kulan. Det har visat sig att i det närmaste samtliga normala barn över 5 års ålder gissar att Sally kommer att leta i lådan, liksom de flesta utvecklingsstörda barn, 6

8 inklusive barn med Downs syndrom. Således är förmågan i fråga inte starkt sammankopplad med intelligens. Den enda grupp man vet normalt inte klarar testet är individer som lider av autism. Testet med dockan Sally är intuitivt snarare än lingvistiskt, och det är självklart att personer som klarar testet inte tänker på samma sätt som de som inte klarar det. Därför är Peterson och Siegals (1995) studie högintressant som bevis för lingvistisk determinism trots att de själva inte alls hade lingvistik i åtanke när de genomförde den. Studien, som genomfördes på elva döva barn med hörande föräldrar, visade att en exceptionellt stor andel av barnen, som var mellan 8 och 11 år gamla, inte klarade testet med dockan Sally. Andelen som klarade testet var fullt jämförbar med resultat från tester på autistiska barn, och varierade beroende på hur frågan ställdes. Det är utifrån detta lätt att dra slutsatsen att en persons språk påverkar hur hon tänker, eftersom resultaten från försök med döva barn med döva föräldrar motsvarade normalhörande barns testresultat. Till dags dato (2003) tycks inga argument ha framförts som motsäger denna studie eller slutsatsen från den som säger att vårt språk påverkar hur vi tänker. Slutsats Avsikten med denna undersökning av lingvistisk relativitet och determinism var att försöka avgöra huruvida någon av de teorierna stämmer. Ren logisk slutledning tycks visa att lingvistisk determinism i dess starkaste form, att språket helt och hållet bestämmer hur vi tänker, inte kan stämma. Vetenskapen tycks samtidigt vara relativt ense om att lingvistisk relativitet föreligger människans språk skiljer sig ganska mycket från varandra, och olika koncept uttrycks mer eller mindre enkelt på olika språk. Svag lingvistisk determinism, det vill säga att språket vi talar till någon utsträckning påverkar hur vi tänker, tycks ha varit den mest hett omdebatterade frågan under det senaste halvseklet, och mer eller mindre bra argument har framförts både för och emot den teorin. Undersökningen av döva barns förmåga att sätta sig in i andra människors situation tycks på ett relativt kraftfullt sätt visa att språket faktiskt påverkar hur vi tänker. Emellertid anser vi inte att tiden är mogen att slutgiltigt dra en sådan långtgående slutsats utifrån denna till storleken något begränsade undersökning, utan efterfrågar mer omfattande studier. Däremot är vi beredda att erkänna att språket troligtvis är en av flera viktiga faktorer när det gäller att forma människors tankar, begreppsbild och beteende. Referenser Berlin, B. och P. Kay (1969). Basic colour terms. University of California Press, Berkley. Chandler, D. (1995). The Act of Writing: A Media Theory Approach. University of Whales, Aberystwyth. Kay, P. och W. Kempton (1984). What is the Sapir-Whorf hypothesis? American Anthropologist 86:

9 Lucy, J.A. och R.A. Shweder (1988). Whorf and his critics: Linguistic and nonlinguistic influences on color memory. American Anthropologist 81: Martin, L. (1986). Eskimo words for snow: A case study in the genesis and decay of an anthropological example. American Anthropologist 88: Peterson, C.C. och M. Siegal (1995). Deafness, conversation and theory of mind. Journal of Child Psychology and Psychiatry 81: Plimpton, G. (red.)( ). Writers at Work: The Paris Review Interviews, Vol 5, Secker & Warburg, London (el. Penguin, Harmondsworth). Popper, K. (1970). Normal Science and its Dangers. Ur I. Lakatos och A. Musgrave (red.)(1970). Criticism and the Growth of Knowledge. Cambridge University Press, London. Pullum, G.K. (1989). The great Eskimo vocabulary hoax. Natural Language and Linguistic Theory 7: Sapir, E. (1929). The Status of Linguistics as a Science. Language 5: 209. Steiner, G. (1975). After Babel: Aspects of Language and Translation. Oxford University Press, London. Whorf, B. (1940/1956). Science and Linguistics. I nytryck i Language, Thought and Reality. MIT Press, Cambridge. 8