Utvecklingsmiljöer i världsklass? En rapport inom projektet Goda Utvecklingsmiljöer i Stockholm Innebandy, Av Anders Wahlström

Transkript

1 Utvecklingsmiljöer i världsklass? En rapport inom projektet Goda Utvecklingsmiljöer i Stockholm Innebandy, Av Anders Wahlström

2 Utgångspunkt Till årsmötet 2016 inkom Hässelby SK IBK med en motion Ett starkare och mer samspelande innebandydistrikt. Motionen sammanfattade de utmaningar som idag existerar i distriktet gällande spelarutveckling och fick stöd av närvarande föreningar. Stockholms Innebandyförbund fick därmed i uppdrag att fram till årsmötet 2017 arbeta vidare med motionen och dess inriktning. Förbundet har slagit fast att andra arbetsformer än de valda krävs för att nå framgång i arbetet. Årsmötet 2017 beslutade således att initiera ett projekt med tillhörande projektgrupp. Uppdraget Kartlägga utvecklingsmiljöerna för spelare år Identifiera nyckelfaktorer för goda spelarutvecklingsmiljöer i Stockholms Innebandyförbund. Föreslå nya arbetsmodeller. Arbetet ska ske ur ett jämställdhetsperspektiv. Syfte Distriktets föreningar ska kunna erbjuda utvecklingsmiljöer som skapar förutsättningar för spelare nå att sin fulla potential. Det är viktigt för att behålla engagemanget hos fler spelare längre upp i åldrarna men också för att nå större elitmässiga framgångar hos individer och föreningar i Stockholmsregionen. För att detta ska vara möjligt behöver ett spelarutvecklingsstöd arbetas fram. Stödet ska förenkla, stödja och möjliggöra ett starkt föreningsarbete och föreningssamarbete. Fokus ligger på spelare i åldern år. Goda idrottsliga utvecklingsmiljöer I Riksidrottsförbundets rapport Goda idrottsliga utvecklingsmiljöer skriven av PG Fahlström med flera lyfts ett antal frågor som de anser det vara viktigt för förbund och föreningar att ställa sig i arbetet med att skapa miljöer som främjar utveckling av framtida elitidrottare. De delar upp frågorna i tre block: Organisation, kultur och materiella resurser Sociala faktorer Coachernas idrottsliga och pedagogiska kompetens Under respektive block ställs ett antal relevanta frågor som jag rekommenderar att ni diskuterar tillsammans med de föreningar som på riktigt vill vara med att tillsammans med Stockholms Innebandyförbund ta fram en långsiktig plan för hur Stockholmsinnebandyn ska ta steg i rätt riktning och ånyo etablera sig som ett av Sveriges bästa distrikt sett ur ett elitinnebandyperspektiv. Dessa frågor hittar ni som bilaga. 2

3 Nuvarande situation Elitinnebandyn i Stockholm når inte samma resultatmässiga framgångar som förr. Det gäller på både herr- och damsidan. Ser vi till vilka Stockholmsklubbar som vunnit SM-guld på herrrespektive damsidan så blir det tydligt att innebandyn i Stockholm har varit en maktfaktor i svensk innebandy över tid. På damsidan kan vi konstatera att från starten 1983 fram till säsongen så har stockholmsbaserade klubbar tagit hem 11 guld av 34 möjliga, med andra ord en tredjedel av de möjliga gulden. Där fördelas de på följande klubbar (Högdalen 4 guld), Balrog IK (5 guld), Djurgårdens IF (2 guld). En riktig storhetstid var mellan 1996 och 2003 då samtliga guld hamnande i Stockholm. Det senaste guldet till Stockholm bärgades av Djurgården SM-guld Damer Västanfors IF 2001 Balrog IK 1984 Fagersta IF 2002 Balrog IK 1985 Västanfors IF 2003 Balrog IK 1986 Kristinebergs AIS 2004 Örnsköldsviks SK 1987 IBK Lockerud 2005 IKSU 1988 IBK Lockerud 2006 IKSU 1989 VK Rasket 2007 Rönnby IBK 1990 VK Rasket 2008 IKSU 1991 IBK Lockerud 2009 Balrog IK 1992 VK Rasket 2010 Rönnby IBK 1993 VK Rasket 2011 Djurgårdens IF 1994 Sjöstads IF 2012 IKSU 1995 IBK Lockerud 2013 Rönnby IBK 1996 Hagsätra IBK/Högdalens AIS 2014 Djurgårdens IF 1997 Högdalens AIS 2015 KAIS Mora IF 1998 Högdalens AIS 2016 Pixbo Wallenstam IBK 1999 Högdalens AIS 2017 IKSU 2000 Balrog IK 2018 IKSU 3

4 På herrsidan är motsvarande statistik även där 11 av 34 möjliga guld. Storhetstiden hittar vi mellan 1993 och 2009 då det blev 11 guld på 17 säsonger. (mellan 1993 och 2001 togs 8 guld av 9 möjliga). De föreningar som har tagit gulden har varit Balrog IK (3 guld), Fornudden IB (2 guld), Kista IBK (1 guld), Haninge IBK (3 guld) och AIK (2 guld). De sistnämnda tog Stockholms senaste SM-guld på herrsidan SM-guld Herrar Kolarbyns IBS 2001 Haninge IBK 1984 Tomasgårdens IF 2002 Pixbo Wallenstam IBK 1985 Kolarbyns IBS 2003 Pixbo Wallenstam IBK 1986 Norrstrands IBK 2004 Balrog IK 1987 IBK Lockerud 2005 Warberg IC IBK Lockerud 2006 AIK 1989 Kolarbyn/Fagersta IF 2007 Warberg IC IBK Lockerud 2008 Warberg IC IBK Lockerud 2009 AIK 1992 IBK Lockerud 2010 Storvreta IBK 1993 Balrog IK 2011 Storvreta IBK 1994 Fornudden IB 2012 Storvreta IBK 1995 Kista IBK 2013 IBF Falun 1996 Balrog IK 2014 IBF Falun 1997 Fornudden IB 2015 IBF Falun 1998 Warbergs IC Storvreta IBK 1999 Haninge IBK 2017 IBF Falun 2000 Haninge IBK 2018 Storvreta IBK Noterbart är att av de klubbar från Stockholm som vunnit SM-guld finns idag bara AIK kvar som förening och de spelar säsongen i Allsvenskan. SSL, Allsvenskan och Division 1 Tittar vi på de högsta serierna, säsongen så hittade vi på herrsidan endast ett lag, AIK. På damsidan återfinns även där endast ett lag i form av Täby FC IBK (slutade fyra i grundserien). AIK slutade på 13:e och näst sista plats i serien och trillade därmed ur högsta serien. Det innebär att högsta serien på herrsidan för första gången någonsin spelas utan ett Stockholmslag. Kikar vi däremot på divisionen under, dvs Allsvenskan så hittar vi fyra stockholmsklubbar, AIK, Djurgården, Tullinge och Salem. På damsidan hittar vi än fler, Bele Barkarby, Tullinge, Hammarby, Nacka Wallenstam, Åkersberga och Älvsjö. Vidare ser vi om kikar på division 1 så hittar vi mängder av Stockholmslag. På herrsidan återfinns hela 12 föreningar; Bele/Barkarby, Hässelby, Jakobsberg, Järfälla, Rotebro, Rosersberg, Täby, Älvsjö, Farsta, Hammarby, Tyresö/Trollbäcken och Värmdö. 4

5 Spelarpopulation Jag har valt att titta på de årgångar som idag är år, dvs födda och följt spelarpopulationens utveckling på både pojk- och flicksidan från det att spelarna var 12 år fram till de är 17 år. Detta för att få en bild över hur många spelare som genomgår en spelarutbildning från barn till dess att de börjar bli redo för en ordentlig satsning mot elit. Utfallet ser ni nedan. Procentsiffran anger tappet av spelare. Flickor 5

6 Vi kan konstatera att när vi tittar på årskullarna födda 1997 till 2000 att det på flicksidan är en minskning av populationen i snitt 65,75% under dessa år. Noterbart är också att flickkullarna är ca en tredjedel så stora som pojkkullarna när spelarna är 12 år. 6

7 Pojkar 7

8 På pojksidan ser vi en snittminskning av populationen under dessa år på 68,25%. Detta är såklart inget som direkt påverkar kvalitén på elitinnebandyn i distriktet, men beroende på vilka det är som finns kvar när det är dags för spelarna att ta klivet upp på elitnivå så kan det ha en avgörande betydelse. Speciellt om det visar sig att den kvarvarande spelarpopulationen uppvisar en hög relativ ålderseffekt, dvs att det är betydligt fler spelare födda första kvartalet än det sista kvartalet. Om vi jämför stockholmsinnebandyns siffror med tex Stockholms ishockeyförbund så är motsvarande snittminskning 50%. 8

9 Föreningarna Information är insamlad via enkät och samtal från de föreningar i Stockholm som bedriver en elitinriktad verksamhet kring sin förening och dess verksamhet. 20 föreningar har deltagit i informationsinsamlingen. Därtill har ytterligare fyra föreningar från andra delar av landet deltagit. Samtliga dessa har bedömts som framgångsrika på elitnivå idag på dam- och/eller herrsidan. Organisation och kultur En viktig faktor och en nyckel till framgång är tillgången till människor och arbetskraft som kan administrera och utveckla verksamheten i föreningen på daglig basis. Här är en jämförelse mellan stockholmsklubbarnas tillgång till anställda jämfört med de fyra referensklubbarna. Vi ser att referensklubbarna har fler anställda, främst när det kommer till förenings/utvecklingskonsulenter och tränare. Tittar vi närmare på vilka av Stockholmsklubbarna som har anställd personal finner vi ingen korrelation till divisionstillhörighet utan de som har föreningskonsulenter anställda är snarare föreningar med stor barn- och ungdomsverksamhet. När det gäller föreningskulturen är det svårt att uttala sig specifikt, men det som generellt kan sägas är att det är vanligare bland referensklubbarna att det finns tillgång till sociala arenor där spelare och ledare kan mötas mer informellt än vad det gör hos Stockholmsklubbarna. Det beror sannolikt på själva strukturen kring anläggningsfrågan. 9

10 Tränings- och matchmiljö Tittar vi på träningsmängd så är det en parameter som tydligt skiljer stockholmsklubbarna från referensklubbarna. När det gäller antal innebandyträningar i åldrarna år så tränar stockholmsklubbarna 2-3 gånger i veckan i dessa åldrar. I referensklubbarna tränar samtliga fyra i åldrarna år 3-4 pass/vecka och i årsåldern 4-5 pass/vecka. Sociala faktorer För att kunna skapa en god social miljö runt föreningar med framförallt kring respektive lag är möjligheten att i direkt anslutning till träning och match kunna ha ytor och miljöer där spelare kan umgås utan krav på prestation. Det är anmärkningsvärt hur stor andel av klubbarna som saknar den typen av ytor. Det gör det mer utmanande för tränare, ledare och spelare att knyta dessa band i form av goda relationer mellan spelare och tränare som vi är så viktiga kopplade till spelarens motivation att fortsätta spela innebandy över tid. 10

11 Coachernas kompetens När det gäller att kunna utläsa om det finns några skillnader i coachernas kompetens mellan stockholmsklubbarna och referensföreningarna så ger enkäten inga tydliga svar. Däremot vet vi via generell forskning (Cotê mfl) om tränares kompetens att om föreningens tränare och coacher skulle se sig mer som lärare och utbildare i innebandy och om det skulle se uppdraget helt som utbildning och ha spelarens lärande för ögonen så skulle förmodligen pedagogiken komma högre upp i deras medvetande. De skulle då vara mer inriktade på långsiktiga och holistiska utvecklingsmål och därmed bli bättre på att ge spelarna bättre möjligheter att lära sig spela spelet innebandy. En tränare som vill bidra till att utveckla framtida elitinnebandyspelare bör ha en kompetensprofil som består av gedigen kunskap om innebandy, ha praktisk kunskap om taktik samt kunskap och erfarenhet i praktisk träning men det handlar också om att ha en grundlig pedagogisk kompetens, det vill säga en förståelse för och förmåga att anpassa och modifiera målen utifrån spelarnas nivå. Det är också viktigt att tränarna kan utmana sina spelare och skapa ett kreativt utvecklingsklimat. Det gäller att kunna välja innehåll och former med tanke på vilka mål som är uppsatta och utifrån det kunna skapa delaktighet och ett fungerande samarbetsklimat mellan tränare- spelare och spelare spelare. Omvärldsspaning Tittar vi på mycket av den forskning som finns inom fältet talangutveckling pekar den på att miljön som spelarna vistas i ofta är viktigare än individens medfödda och nedärvda faktorer, även om de också spelar en viss roll. Därför är det av största vikt, om Stockholmsinnebandyn ska vara ett framgångsrikt elitinnebandydistrikt, att skapa många lustfyllda och lärorika miljöer för spelarna att vistas i. Det görs bäst genom att anpassa strukturerna i verksamheten till syftet och målen med den. Så beroende på vilket syftet är med verksamheten på olika nivåer så anpassar vi strukturerna i linje med dessa. Det är viktigt att komma ihåg att resan mot att bli en elitidrottskvinna eller elitidrottsman är lång och att den resan för de flesta startar helt omedvetet. Ofta handlar det om att personen hamnar i en förening som har en god utvecklingsmiljö vilket i sin tur leder till att spelaren i fråga blir motiverad till att göra en medveten satsning mot eliten. Därför spelar även föreningarnas barn- och ungdomsverksamhet en stor roll om Stockholm på sikt ska vara ett distrikt vars föreningar regelbundet är med och slåss om Sm-gulden. Jag ser fyra olika typer av miljöer, som tillsammans formar det vi kan kalla för goda utvecklingsmiljöer, inom vilka strukturerna anpassas. Det handlar om: Sociala miljön: Att skapa en social miljö i gruppen, laget och föreningen där människor känner sig trygga, upplever sig delaktiga och har lagkamrater och ledare som bryr sig om dem är avgörande för hur de trivs och för deras motivation. Det är viktigt att alla människor blir sedda och får uppmärksamhet vid varje tillfälle. Det handlar primärt om omklädningsrummet, resorna, lägren, ja all tid som spenderas inom innebandyn som inte specifikt är träning eller match. Även om dessa tillfällen också utgör delar av den sociala miljön. Om ni aktivt kan jobba för att de människor som finns i en innebandymiljö mår bra såväl fysiskt som psykiskt så gör ni stor nytta för både den enskilde individen och för 11

12 samhället i stort. Dessutom så ökar chanserna att fler ges möjlighet att bli så bra innebandyspelare som möjligt. Träningsmiljön: En bra träningsmiljö handlar till stor del om tränarnas och ledarnas kompetens. Hur väl klarar de av att designa träningspass och övningar så att de anpassas för att optimera spelarnas lärande, och hur klarar de av att variera detta i takt med att spelarna blir äldre och utvecklas. Matchmiljön: För att skapa en bra matchmiljö för varje individ krävs att tränare, ledare och förening klarar av att se individerna för lagen. Det är viktigt att spelarna får en bra variation i sin matchmiljö genom att de den mesta tiden spelar jämna matcher, men även får uppleva hur det är att vara bland de bättre på planen likväl som att de ibland får vara i matchmiljöer där de ser vilka nivåer och utmaningar det har framför sig. För att underlätta för föreningar och tränare att sätta individens utvecklingsbehov i centrum kan förbundet utveckla såväl spelformer som regelverk och tävlingsbestämmelser så att dessa anpassas till spelarna och dess lärande. Det inkluderar även domarens roll och uppgifter vid match. Hur de ser ut varierar i takt med spelarnas utveckling och ambitionsnivå. Föreningsmiljön: En välfungerande förening, med en ekonomi i balans, med tränare och ledare med rätt kompetens, en styrning och ledning som är tydlig och sund samt värderingar på plats som sätter människans bästa i främsta rummet är nycklar för att verksamheten ska få frodas och att människorna i den ges möjlighet att må bra och prestera bra. Motivation En sak som är viktig att ta med in och ha förståelse för i framtida vägval är hur viktig roll den enskilde spelarens motivation spelar i processen mot att bli elitspelare. Därför följer här en kort beskrivning av tankarna kring detta. Känslan av motivation kan delas in i tre olika kategorier. Den första är att vara helt omotiverad, då saknar man brist på vilja och är helt oengagerad i att genomföra en uppgift. Den andra kategorin är att man drivs av en yttre motivation, exempelvis att någon annan har satt upp ett mål åt dig och att din motivation drivs av att du antingen blir belönad eller bestraffad för att nå dit. Den tredje kategorin är att man drivs av en inre motivation här finns en egen vilja som känns rolig, meningsfull och engagerande. Vi vill givetvis alltid eftersträva att skapa den inre motivationen eftersom den kommer att generera både ett lustfyllt och bra resultat. Yttre motivation är dessutom en mer bräcklig form av motivation. Om belöningen eller hotet om bestraffning försvinner, försvinner även motivationen. Men hur skapar vi en inre motivation när vi bedriver olika aktiviteter? Det finns tre saker som är med och påverkar så att vi utvecklar inre motivation: Självbestämmande Känsla av kompetens Samhörighet. 12

13 Självbestämmande Självbestämmande innebär att alla deltagare har möjlighet att själv vara med och påverka. I praktiken innebär det att ledaren lämnar utrymme för deltagarna att genomföra övningen eller leken på sitt sätt. Genom att sätta upp så få regler och restriktioner som möjligt kan deltagarna själv få utforska hur aktiviteten kan genomföras och på vilket sätt leken kan lekas detta i kontrast till att servera tydliga ramar, färdiga lösningar och förslag på utförande. Självbestämmande kan också innebära att deltagarna på olika sätt får vara med och påverka innehållet i en aktivitet. Känsla av kompetens Känsla av kompetens skapas när deltagarna ställs inför utmaningar som man genom att anstränga sig har möjlighet att lyckas med. En beskrivning av hur kompetens skapas finns under stycket Utmanande och kul inga motsättningar Samhörighet Alla människor har behov av att känna samhörighet och omtanke om varandra. Därför är det viktigt att vi på olika sätt är medvetna om vad som kan få en person att känna sig sedd, accepterad och inkluderad i gemenskapen. Blotta närvaron av andra personer påverkar deltagarnas upplevelser och prestation både positivt och negativt. Det är därför viktigt att vara medveten om vad som kan utgöra en påverkan åt det ena eller det andra hållet. Att ha publik när man genomför en aktivitet kan ha en positiv effekt på enkla och redan inlärda uppgifter. Baksidan med att ha publik är att det kan ha motsatt effekt om något är komplext och utförs sämre. Detta kan i sin tur bidra till negativa känslor som kraftigt kan påverka en individs vilja att delta i framtiden. Därför bör vi alltid undvika att personer upplever sig ha publik eller vara iakttagna när de deltar i övningar och lekar. Vad som också är viktigt för att personer i en grupp ska känna samhörighet är hur vi gör när vi demonstrerar och instruerar uppgifter. Om vi till exempel låter en person som är duktigt på en övning visa den med ett perfekt genomförande sätter vi upp ett väldigt högt mål. För de individer som har en låg tilltro till den egna förmågan kan detta upplevas som en omöjlig uppgift att klara av, vilket leder till att man känner sig exkluderar och otillräcklig. Man bör därför alltid visa övningar på ett så enkelt sätt som möjligt. På så sätt kan alla deltagare känna att de klarar av uppgiften. Utmanande och kul verksamhet inga motsättningar Fysisk aktivitet bör bedrivas under utmanande och roliga former där deltagarna får möjlighet att både lyckas och misslyckas. Detta är viktiga komponenter för att skapa självförtroende och motivation. Möjligheten att både få lyckas och misslyckas innebär att nivån av utmaning ligger och pendlar vid gränsen av vad individen klarar av. Det är viktigt att utmaningen inte är alldeles för lätt eller alldeles för svår. Om utmaningen är för svår i förhållande till individens förmåga leder detta till frustration och en känsla av otillräcklighet som påverkar motivationen och den upplevda kompetensen negativt. I förlängningen kan det leda till att personen slutar med aktiviteten. Skulle utmaningen istället vara alldeles för lätt blir individen istället understimulerad och uttråkad, vilket även det kan leda till en ovilja att fortsätta. Illustrationen nedan visar detta sammanhang och den utmaningszon man behöver sträva efter att ligga inom. 13

14 Eftersom alla individer har olika förutsättningar kan inte alla uppleva en optimal utmaning samtidigt. Men över tid behöver alla känna att de utmanas på en nivå som leder till utveckling. Det är viktigt att tänka på att utmaningar inte bara existerar på en fysisk nivå utan även på ett psykiskt och socialt plan. En individ som under en aktivitet upplever en lägre grad av fysisk utmaning kan ändå utmanas på ett psykiskt eller socialt plan. Det är lätt att glömma bort detta eftersom det oftast är den fysiska nivån som vi kan utvärdera med blotta ögat. Att se när en individ utmanas socialt eller psykiskt är oftast inte lika lätt. Analys av nuvarande situation Min analys är att det är svårare att bedriva elitidrottsverksamhet i Stockholm än i övriga landet alldeles oavsett vilken idrott vi tittar på. Det krävs i Stockholm, tydligare än i andra delar av landet, att klubbarna drar åt samma håll. Lite slarvigt uttryckt att klubbarna i grova drag hittar sin plats i näringskedjan. Det kan bidra till att de klubbar som har förutsättningar att vara på elitnivå också kan stöttas av förbundet och andra föreningar att vara där. Min bild är också att det råder stor konkurrens mellan föreningarna bland de som finns i Allsvenskan och division 1. Jag anar att det ibland blir viktigare att vinna dessa stockholmsderbyn än att långsiktigt försöka få något eller några få föreningar Stockholmsdistriktet att vara på elitnivå. Alltså mer konkurrens än samverkan. Jag konstaterar också att av det klubbar som varit resultatmässigt framgångsrika så finns nästan inga kvar. Det beror sannolikt på att de klubbarna jobbat alltför kortsiktigt och glömt bygga starka organisationer som håller över tid. Här ser jag en tydlig skillnad när vi jämför med andra föreningar som över tid lyckas hålla sig kvar på toppen. Jag tänker närmast på IKSU, Falun, Pixbo, KAIS-Mora och Storvreta. 14

15 Nyckelfaktorer för att ånyo bli en maktfaktor i svensk elitinnebandy Samverkan mellan föreningarna bör förbättras avsevärt. Stockholmsinnebandyn skulle vinna på att samverka mer och konkurrera mindre när det kommer till att förbättra förutsättningarna för att bedriva såväl bredd- som elitinnebandy i regionen. Låt konkurrensen stanna innanför sargen på spelarnivå. Dessutom måste de spelare som har ambitioner att göra en ordentlig satsning mot en karriär inom elitinnebandyn måste beredas möjligheter att göra detta på hemmaplan i Stockholm. Detta oavsett om det handlar om dam- eller herrspelare. Förbund och föreningar måste se spelarnas situation ur ett helhetsperspektiv (se bild nedan). Extra viktigt blir detta när spelarna påbörjar en medveten elitidrottssatsning vilket inom lagbollidrotter ofta sker i högstadie- och gymnasieåldern. 15

16 Slutsatser och medskick till Stockholms Innebandyförbund Om Stockholm som innebandydistrikt ska återta positionen som landets bästa distrikt sett till resultat på seniornivå så krävs enligt mig en rejäl fokusering på långsiktig spelarutveckling i Stockholmsmiljöer och att Stockholms innebandyförbund tar några initiativ och egna grepp som särskiljer Stockholm från övriga innebandydistrikt. Jag listar nedan fem konkreta åtgärder som jag tror kan ha stor effekt. Stockholms innebandyförbund bör enas om en kraftfull gemensam vision, eller snarare en gemensam målbild för hur stockholmsinnebandyn på elitnivå ska stå sig i relation till elitverksamheten i övriga landet om sisådär 7-8 år och utifrån den målbilden arbeta fram gemensamma strategier och handlingsplaner där förbund och de föreningar som på allvar vill bidra tillsammans står enade genom hela processen och gör de prioriteringar som krävs. Stockholms Innebandyförbund bör skapa ett samverkansnätverk föreningar emellan som syftar till att lära av varandra och enas kring frågor att samverka kring. Det bör handla om frågor som rör föreningsutveckling, påverkansarbete kring tex anläggningsfrågan och kvalitetssäkring av tränar- och ledarkompetens. Nätverket bör bestå av de klubbar som idag har ambitionen att vara på yttersta elitnivå. Detta nätverk bör titta närmare på de föreningar i landet som lyckats hålla sig kvar på toppen över tid. Vad är det de föreningarna gör och har gjort. Stockholms Innebandyförbund bör verka för att skapa fler, men inte för många, elitförberedande miljöer i regionen där spelare med elitambitioner vill vara. Detta är särskilt viktigt på gymnasienivå och de kommande åren därefter innan spelarna tar steget upp på seniornivå. Målet bör i första hand vara att få spelarna som är bördiga från stockholmsregionen att stanna kvar och fortsätta sin utveckling. I andra hand och på längre sikt kan dessa miljöer också locka spelare från andra regioner. Viktigt dock att de inte tar platser på bekostnad av spelare från regionen. Stockholms Innebandyförbund bör skapa en skräddarsydd tränarutbildning för de tränare som finns i elitförberedande idrottsmiljöerna. En tränarutbildning som kompletterar dagens utbud och som fokuserar på tränarnas pedagogiska kompetens och deras förmåga att se på spelarnas hela livssituation. Stockholms Innebandyförbund bör hitta sätt att strukturera sin verksamhet så att fler spelare kan, vill och får fortsätta högre upp i åldrarna. Det kan handla om att se över och anpassa seriestrukturen, regelverken och tävlingsbestämmelser så att de verkar i önskad riktning och inte försvårar och hindrar. Förbundet bör också en analys av den relativa åldereffekten hos de jämförelsekullar som finns med i denna rapport och visar det sig att den finns en påtaglig RAE-effekt bör åtgärder vidtas. 16

17 Bilaga 1 frågeställningar för föreningar att ta ställning kring om de vill vara en god elitidrottsmiljö. Organisation, kultur och materiella resurser Inom ramen för detta betonas dels en organisationskultur med tydliga mål och prestigelös öppenhet, dels materiella resurser och en ändamålsenlig fysisk träningsmiljö. Aktuella utvecklingsfrågor kan vara följande: Bedömer ni att idrottsmiljön har en tydlig struktur med en genomtänkt progression och en bra organisation utifrån vad det är ni vill åstadkomma? o Är den i så fall välkänd för de involverade? Finns det utvecklingsmöjligheter? Om ja, vilka? o Finns eventuella prioriteringar som ni bör göra i utvecklingsarbetet? o Hur bör arbetet genomföras? o Var ligger ansvaret, framför allt på styrelse- och ledningsnivå eller på tränarnivå? Präglas idrottsmiljön av ett långsiktigt arbete när det gäller utvecklingen av de aktiva? o Kommunicerar ni detta till berörda eller går det att förbättra? o Ser ni utvecklingsmöjligheter när det gäller att betona det långsiktiga arbetet? Om ja, vad? o Hur kan detta realiseras? Vem/vilka bör ansvara? Har idrottsmiljön goda och funktionella faciliteter med lämplig utrustning? o Använder ni träningslokalerna på ett så bra sätt som möjligt? o Finns den tillgänglighet ni önskar? Utifrån dessa frågor, vad är angeläget att ni förbättrar? Hur kan det gå till? Vad och vilka är avgörande för att en förbättring ska komma till stånd? Sociala faktorer Under detta tema lyfts framför allt träningsgruppens betydelse och att det finns en fungerande helhet kring idrott-skola-familj. Utgörs idrottsmiljön av en träningsgrupp/träningsgrupper där det råder ett gott kamratskap och ett öppet samt motiverande klimat? Erbjuder idrottsmiljön en träningsgrupp som utmanar och utvecklar de aktiva? Finns god sparring? Finns det goda förebilder i idrottsmiljön som innebär möjligheter att se, möta, inspireras och lära av etablerade aktiva? Arbetas det medvetet i idrottsmiljön med att få ihop helheten för de aktiva? Kan de kombinera idrott och skola på ett bra sätt och samtidigt finna en balans i relation till exempelvis familj, vänner och andra intressen? Hur ser stödapparaten ut runt de aktiva i idrottsmiljön, exempelvis medicinsk hjälp, mental support och kostrådgivning? 17

18 Coachernas idrottsliga och pedagogiska kompetens Tränarnas kompetens är mycket central och avgörande i skapandet av en framgångsrik miljö. Kompetensen påverkar också realiserandet av och kvaliteten på flera av de betydelsefulla faktorerna. Inkluderar den samlade tränarkompetensen i miljön, förutom det mera idrottsspecifika kunnandet, kunskap och erfarenheter om: pedagogisk och psykologisk kompetens kring att utveckla, motivera, inspirera och leda individer och grupper didaktiska överväganden ifråga om träningsinnehåll, vad som tränas i olika skeden och metoder (hur övningarna läggs upp) kulturens betydelse i både föreningen/miljön och träningsgruppen samt tränarnas roll i detta? idrottarnas och coachernas samlade tillvaro (helhetssynen på den idrottande individen), det vill säga idrott, skola, privatliv, familjeliv med mera, och om balansen mellan dessa hur träningsfaciliteterna kan användas på ett optimalt sätt om man utgår från vad som framkommer som betydelsefullt i andra framgångsrika pedagogiska miljöer väcks relevanta utvecklingsfrågor gällande tränarnas idrottsliga och pedagogiska kompetens. Här följer några exempel på frågor som då blir aktuella: Bedriver coacherna en verksamhet som är inriktad mot lärande och utveckling för de aktiva som inkluderar att strukturera mål och innehåll samt skapa förväntningar på resultat? Diskuterar coacherna öppet utvecklingsmiljöns resultat i förhållande till uppställda mål? o Följer de upp förväntningarna med feedback? Är coacherna aktiva i att bygga upp utövarnas långsiktiga intresse för träningen, exempelvis genom att ge olika former av feedback och stöd i med- och motgång? Prioriterar coacherna praktiska övningar som ger de aktiva möjligheter att öva och tillämpa det som lärs in? Försöker de organisera träningen så att utövarna samarbetar och kan bidra till varandras lärande? Om tränarkompetensen i er miljö, såväl den idrottsspecifika som andra aspekter, inte bedöms vara tillräcklig, hur kan tränargruppens kompetens ökas? Hur värderas tränarnas kompetens i den samlade idrottsmiljön? Vem ansvarar för tränarnas kompetensutveckling? Finns det ansvar både i själva träningsmiljön och på organisations- och ledningsnivå? Finns det utvecklingsmöjligheter när det handlar om att öka öppenheten och prestigelösheten mellan tränarna i er miljö? Om så är fallet, hur kan detta realiseras? Var ligger ansvaret? Ges det möjligheter för er tränargrupp att möta andra tränare från såväl den egna idrotten som andra idrotter? Kan detta utvecklas och i så fall hur? Vem/vilka bör ta taktpinnen? Finns det utvecklingsmöjligheter när det gäller att rekrytera coacher till er miljö? Om så är fallet, vilka förändringar behöver göras? Var ligger ansvaret? 18

19 Avslutningsvis vill vi betona att man inom respektive utvecklingsmiljö behöver ta ställning till ovanstående frågor och bedöma angelägenhetsgraden hos dem. Detta för att kunna prioritera, dels i det långsiktiga arbetet, dels utifrån de aktivas villkor i den aktuella gruppen. Det handlar då om att bedöma ifall de insatser som ska göras är betydelsefulla, nödvändiga eller absolut avgörande för verksamhetens och de aktivas fortsatta utveckling 19