EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B UNDERSÖKNING AV EN DELTAFORMATION I NISSUNVAGGE

Transkript

1 EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B UNDERSÖKNING AV EN DELTAFORMATION I NISSUNVAGGE Martin Björkman Department of Physical Geography GÖTEBORG 2003

2

3 GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för geovetenskaper Naturgeografi Geovetarcentrum UNDERSÖKNING AV EN DELTAFORMATION I NISSUNVAGGE Martin Björkman ISSN B368 Projektarabete Göteborg 2003 Postadress Besöksadress Telefo Telfax Earth Sciences Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum Göteborg University S Göteborg Guldhedsgatan 5A S Göteborg SWEDEN

4

5 Sammanfattning Syftet med det här arbetet är att kartera och avgöra hur en geologisk formation som ligger i dalen Nissunvagge har bildats. Formationen ligger i mynningen till dalen, ca nio km sydsydost om Abisko i norra Lappland. Objektet består av ett deltaplan med två lober som ligger på var sin sida av en ryggformation. Dokumentation har skett genom kartering med GPS, samt genom fotografering. Eftersom SA-störningen för GPS togs bort för inte så länge sedan, handlar en del av arbetet om möjligheterna att kartera med GPS. Kartan över området är gjord m.h.a. GIS och som bakgrundsbilder har fjällkartan BD6 och flygbildsmaterial använts. Formationen har bildats av glacifluvialt material som har avsatts av ett katastrofflöde. Detta flöde uppstod genom en tömning av en isdämd sjö i mynningen till dalen Pallenvagge. Vattnet spolade rent en bit av berget från allt material. Det kalspolade bandet är på Pallentjåkkas nordsluttning, det är ca tre km långt och ca 250 meter brett på det bredaste stället. Ca en km från formationen har vattnet tagit två olika vägar, därav de två loberna. Det är möjligt att ryggens förlängning fungerade som vattendelare. Summary Investigation of a delta complex in Nissunvagge, Northern Lappland, Sweden The purpose of this work is to map and determine how a landform complex in the valley Nissunvagge has been formed. The landform complex is situated in the mouth of the valley, approximately nine km south southeast of Abisko, northern Lappland in Sweden. The formation consists of a deltaplane with two lobes which lie on each side of a ridge. Dokumentation has been obtained through mapping with GPS and photographs. Since the SA-disturbance was removed not long ago, part of the work treats the possibilities of mapping with GPS. The map covering the area is made with GIS-tools and as background the fjällkartan BD6 and some air photograph material have been used. The feature consists of glacifluvial material which has been deposited by a rather violent flow. The flow had its source in an icedammed lake in the mouth of the valley Pallenvagge. The water completely washed away the loose rock mantle in a three kilometer long band which is aproximately 250 meters wide at most along the northern slope of Mount Pallentjåkka. About one kilometer from the delta formation the flow divided and took two different ways resulting in the two lobes. It is possible that the extension of the ridge worked as a water divide at the point where the flow split up. 1

6 Sammanfattning... 1 Summary... 1 Förord Inledning Syfte Frågeställningar Områdesbeskrivning Platsen Nedisning Deglaciation Landformer Marken Berget Berggrunden Kalspolat berg Ryggen Deltat Metoder Mätmetoder Om GPS Satelliterna Hur det fungerar Noggrannhet och felkällor GPS i jämförelse med andra mätmetoder Inhämtning av data Bearbetning av data GIS Från Excel till GIS Bakgrundsbilder Höjdkurvor Resultat Isen, vattnet och erosionen Observationer Tolkning Det kalspolade området Observationer Tolkning Ryggen Observationer Tolkning Deltat

7 4.4.1 Observationer Tolkning Kartorna Diskussion Ryggen Ryggen som vattendelare Vattnet Läge Kraft och erosion Vattnets väg Det kalspolade området Området Processen Ett eller flera flöden Uppkrossade hällar Deltat Iskontakten Ett delta till Tidsställning Kartorna Slutsatser Ryggen Kalspolningen och bildandet av deltat Mätmetoder

8 Förord Första idén till det här arbetet fick jag sommaren 2002 i juni någon gång, när jag satt och arbetade på Räddningsverket i Karlstad. Idén var att göra ett markrelaterat examensarbete i Abiskofjällen. Varför Abiskofjällen? Jag tycker mycket om att vistas i fjällen och vet att i det området finns en hel del intressant att studera. Det första steget var att kontakta Rolf Nyberg, eftersom han har forskat en hel del i området och fråga om han hade någon idé på ett examensarbete. Rolf Nyberg är universitetslektor vid institutionen för Natur och Miljö, Karlstads Universitet. Rolf var programansvarig för GIS-ingenjörsprogrammet när jag gick det (97-00) och han hade ett förslag på att jag kunde kartera och undersöka en deltadeposition i dalen Nissunvagge. Dessutom kunde han tänka sig att handleda mig. Rolf deltar i ett ESFnätverk (European Science Foundation) som kallas Sedimentary source-to-sink fluxes in cold environments, där ett av de aktuella ämnena är massrörelser. Mitt arbete handlar ju om massrörelse i kall omgivning och på så sätt kan förhoppningsvis mitt arbete vara till någon nytta för forskningen. Nästa steg var att få tag på rätt person vid GVC (Geovetarcentrum) i Göteborg och med hjälp av studievägledare Jan Brouzell kom jag i kontakt med Björn Holmer, som gick med på att vara min examinator. Tillsammans med Rolf, Per Nilsson och GIS-ingenjörerna från åk 3 i Karlstad, åkte jag upp till Abisko och deltog i deras exkursion i början av september Per var då datatekniker på institutionen för natur och miljö och dessutom var vi klasskamrater under GIS-ingenjörsprogrammet. GIS-ingenjörerna utförde mätningar på samma delta som det här arbetet handlar om och jag har dem att tacka för en del av mina data. På plats kunde Rolf och jag gå igenom vilka fältarbeten som behövde göras. Jag stannade kvar en dryg vecka efter det att GIS-ingenjörerna åkt hem och till min glädje kunde Joachim Sandqvist komma upp för att hålla mig sällskap och hjälpa mig med mina mätningar. Joachim är kurskamrat till mig från GIS-ingenjörsprogrammet i Karlstad och från GVC i Göteborg. Efter min hemkomst har jag fått hjälp av Jan Alexandersson vid Karlstads Universitet med att använda en Wild A8, ett stereoinstrument för kartproduktion. Tyvärr var det fel på instrumentet, så det kunde inte användas till kartering, men däremot erbjöd det goda möjligheter till studier och tolkning av området i flygbilderna. Jag vill tacka min handledare Rolf Nyberg vid Karlstads universitet, för all hjälp han bistått mig med. Jag vill tacka min examinator Björn Holmer vid Göteborgs universitet för all hjälp med redigeringen av mitt arbete. Ett stort tack går till Joachim Sandqvist för sällskapet och hjälpen under mätningarna. Sist men inte minst vill jag tacka min fantastiska flickvän Katta för allt stöd. 4

9 1. Inledning Undersökningsområdet ligger ca 9 km söder om Abisko, norra Lappland i Sverige, på berget Pallentjåkkas nordostsluttning och i mynningen till dalen Nissunvagge (Fig. 2). Objektet för undersökningen är en deltaformation, som har utseendet av tre deltalober med en rygg mellan de två nordligaste. Materialet i deltat är grovt, dåligt sorterat och aningen rundat och ryggen sträcker sig några hundra meter i nordvästlig riktning från dalgången (Fig. 1). Samtidigt som ryggen blir lägre, kröker den av mot norr. Mellan mittenloben och den södra loben går en bäckravin ända ner till berget. De två sydligare loberna har plana överytor, medan den nordligaste har en yta som är uppdelad i ett antal terrasser. Från deltaformationen går, längs berget Pallentjåkkas nordsluttning, ett band av kalt berg hela vägen österut till dalen Pallenvagges mynning, som ca en km från deltaformationen delar upp sig i två grenar. Längs detta kalspolade område kan man på några ställen finna uppkrossade hällar där materialet ligger kvar. Det har inte gjorts någon utförlig forskning på denna formation tidigare. Den som har skrivit mest om den är Rapp (1992), som nämner deltats bildande och som beskriver hur ett flertal kraftiga flöden har kalspolat en remsa på Pallentjåkkas nordsluttning och deponerat detta material i en iskontakt. Holdar (1957) nämner bara att deltat finns, men skriver mer om den serie av deltaformationer som finns i Pässisvagge. Melander (1980a) har karterat deltat som en glacifluvial avlagring i form av en deltaliknande terrass, men har inte gått in något på dess bildande. Nyberg (1985) har också karterat formationen utan att skriva något om dess genes. Fig. 1: Deltat sett från söder The delta seen from the south 1.1 Syfte Syftet med arbetet är att ge en detaljerad bild av formationens utseende och genes. Ett sekundärt syfte är att testa kartering i fält med handburen GPS som ett alternativ till andra metoder. 1.2 Frågeställningar Hur har deltat bildats? Hur har ryggen bildats? Vilken av dem fanns först? Varifrån kom vattnet och var det ett eller flera flöden? Varför grenar det kalspolade området upp sig? 5

10 Vad beror det på att det finns uppspruckna hällar på den kalspolade ytan och hur kan det lösa materialet ligga kvar? Hur står sig GPS-kartering mot traditionella metoder? Fig. 2: Översiktskarta. Area map. 6

11 2. Områdesbeskrivning 2.1 Platsen Landformerna som arbetet behandlar ligger ca 1000 m.ö.h., vilket i Sverige räknas som högalpin terräng. I området finns en del toppar högre än 1700 m.ö.h. Undersökningsområdet har huvudsakligen varit i mynningen till dalen Nissunvagge på dess västra sida, och sträcker sig längs Pallentjåkkas nordsluttning bort mot mynningen till dalen Pallenvagge (Fig. 2). Från väster till öster ligger tre U-dalar: Pallenvagge, Nissunvagge och Tjuonavagge (Lapporten). Dalarna sträcker sig ungefär i nord-sydlig riktning och har ganska dramatiska sidor. Abisko ligger i regnskugga, dvs. det regnar mindre i Abiskodalen än i omkringliggande områden. Mätområdet ligger precis i utkanten av det området och när det är mulet kan man ibland se hur solen skiner nere i Abisko. 2.2 Nedisning Innan allt var täckt av is (även topparna) följde isen dalgångarna. I Pallenvagge, Nissunvagge och Tjuonavagge rörde sig isen från den lokala isdelaren i dalen norrut och började fylla upp Torneträsks dalgång. När isen var som mäktigast, innan den senaste deglaciationen (sen- Weichel), låg isdelaren öster om fjällkedjan i Bottenviken (Kleman 1992), (Fredin, Hätterstrand 2001). Räffelobservationer från några av de högsta topparna i området, visar att isen kom från SO till SSO. Anledningen till att titta på topparna, är att endast där kan den stora isens rörelser urskiljas. Längre ner i isen styrs rörelsen av topografin. De få räffelobservationer som finns i Nissunvagge och på Pallentjåkkas nordsluttning, pekar på att isen rörde sig norrut i norra delen av Nissunvagge och västerut längs Pallentjåkkas nordsluttning (Melander 1977 a). Nissunvagge är en genombrottsdal och i nedisningens initialskede kom isen troligen ner i Nissunvagge från de hängande bidalarna Kukkesrieppe och Kaskarieppe, i vilka det fortfarande finns glaciärer. Isdelaren i Nissunvagge ligger på ca 1000 m.ö.h. Troligtvis var den senaste isen kallbottnad i undersökningsområdet, vilket gjorde att den eroderade väldigt lite eller på sina platser inget alls. 2.3 Deglaciation Under den senaste deglaciationen drog sig isdelaren västerut, för att nå ett slutligt läge ca km öster om norska gränsen (Kleman 1992). När isen hade sitt sista och västligaste läge var redan undersökningsområdet frilagt (Kleman 1992). När undersökningsområdet frilades låg isdelaren och därmed isens högsta punkt fortfarande öster om området, vilket innebär att isen under hela den senaste deglaciationen lutade lätt mot väster. Under de två tidigare Weichel-deglaciationerna hade isdelaren ett västligare läge (Kleman 1992), (Fredin, Hätterstrand 2001), som innebar att isen lutade österut vid deglaciationen. Holdar (1957) antyder att isen i Nissunvagge sannolikt drog sig tillbaka mot SSO, som en tunga av storisen, eller upp mot nischerna i Kukkesrieppe och Kaskarieppe. När den händelse som beskrivs i det här arbetet ägde rum hade en del av Pallentjåkkas sluttning varit isfri i ett antal år. Detta stöds även av Mannerfelt (1980). 2.4 Landformer På flera ställen i våra fjäll finns det tecken på att den senaste glaciationen inte har skapat alla landformer. Exempel på sådana landformer är Glacifluviala kanaler, laterala moräner och relikta ytor, som omfattar flera olika landformer (Kleman 1992), (Fredin, Hätterstrand 2001), (Rodhe 1988), (Kleman, Borgström 1994). Relikta ytor är ytor som är opåverkade eller mycket lite påverkade av den senaste nedisningen och deglaciationen (Kleman, Borgström 7

12 1994), vilket är ett resultat av att isen hade en kall bas på dessa platser. Tecken på relikta ytor är: stora sorterade polygoner, stabila blockfält, vindformationer, djupt vittrad berggrund och rena klippor. Formerna på dessa ytor har definitivt bildats före den senaste deglaciationen, men om de är bildade under tidig Weichsel eller ännu tidigare är svårare att säga. Ytterligare ett tecken på att formationerna inte har bildats under den senaste deglaciationen är att israndrännorna eller de laterala moränerna lutar mot öster inom området. En lutning mot öster innebär nämligen att isen är tjockare i väster och därmed rinner smältvattnet österut. På flera ställen finns israndrännor, eller laterala skvalrännor, som de också kallas. Ovanför deltat finns israndrännor några hundra meter upp i sluttningen, vilka lutar österut. I vissa brantare partier störs dessa rännor av jordflytning. Enligt Melander (1980a) ligger Nissunvagge i ett område med israndrännor per 25 km 2. Det finns ett antal olika landformer i området, men det är svårt att hitta många formationer av samma sort där man skulle kunna sätta en bestämd rubrik. Ett antal isavsatta högar och ryggar förekommer, vilka måste vara avsatta av isen eftersom inga andra uppbyggande krafter har verkat här sedan isen drog sig tillbaka. I sluttningen ovanför deltaplanen ligger en rygg som följer lutningen. Ryggen är en så kallad slukås, vilken har bildats inuti isen av vatten som har runnit i en spricka eller i en tunnel. Mannerfelt (1945) skriver att slukåsar består av ofta illa sorterat material, är några meter höga och har en obetydlig längd med ett ofta slingrande förlopp nedför fjällsluttningen. Den här ryggen stämmer in på Mannerfelts beskrivning så när som på att den inte har ett slingrande förlopp. Det bör nämnas att denna rygg inte är samma rygg som ligger mellan deltaplanen. I flygbilder kan man se en landform, vilken ligger norr om deltat längs Nissunjåkkaravinen. Formationen liknar deltat med den skillnaden att den är mycket mindre. Från det kalspolade området, som bildats i anslutning till det stora deltat, går det en vanlig bäckfåra ner till det mindre deltaplanet. Det finns en möjlighet att det mindre deltaplanet har bildats av samma vattenflöde som det större deltat vilket arbetet behandlar, men då måste en tunnel och en ficka ha funnits under isen. Detta eftersom iskanten låg där den nedre delen av det kalspolade området är idag. Enligt Melander (1980b) förekommer ett stort antal fossila strandmärken inom Torneträskområdet. Dessa består i områdets västra delar huvudsakligen av deltaterrasser, medan strandlinjer dominerar i de östra. De deltaterrasser som Melander (1977b & 1980a) beskriver ligger i området söder om Abisko på höjder mellan 300 och 500 m.ö.h. Det finns några undantag, t.ex. de deltaterrasser som är belägna i Pässisvagge på höjder upp till över 700 m.ö.h. Terrasser som ligger på 1000 m.ö.h. är mer ovanliga. På några ställen i deltaplanet finns dödisgropar, vilka inte är så vanliga i närområdet eftersom sedimenten inte är så mäktiga. 2.5 Marken Undersökningsområdet består av kalfjäll med en vegetation av mossa, gräs och vissa inslag av dvärgbjörk. Holdar (1957) skriver På de högsta nivåerna i fjällen är kalt berg ofta sällsynt, och de frostsprängda lokala blocken äro så bemängda med främmande, i regel rundade eller kantnötta block och stenar, att berggrunden måste betraktas som moräntäckt, även om finare fraktioner saknas. Även om det inte finns mängder av block av annat ursprung än den lokala bergrunden, förekommer de i alla fall regelbundet. 8

13 Det rinner mycket vatten längs sluttningarna och på själva deltaplanet har meandrande småbäckar byggt upp ett jämnt lager med finmaterial som vegetationen har fått fäste i. På sina ställen påminner deltaplanet om en gräsmatta, vilket är alldeles utmärkt att tälta på. 2.6 Berget Berggrunden Området består av skållberggrund och den skålla som Pallentjåkka ligger på är amfibolitisk. Det lösmaterial som finns är huvudsakligen amfibolitiskt, men det förekommer även inslag av andra bergarter. Rapp (1992) nämner att det amfibolitiska lösmaterialet troligen är ett resultat av vittring som ägt rum innan nedisningen. Han skriver också att de fåtal block som har annat ursprung har transporterats dit av en is med kall bas, vilken inte har kunnat plocka upp särskilt mycket sediment. Det senare är också en förklaring till att det frostvittrade materialet ligger kvar Kalspolat berg Enligt Holdar (1957) är kalt berg ovanligt i området även på de högre topparna och det är endast mycket branta delar som generellt är kala. Under en tur upp till Pallentjåkkas topp kunde konstateras att det inte någonstans på vägen eller på toppen fanns kalt berg. Det enda kala berget i området runt deltat är det kalspolade bandet längs Pallentjåkkas nordsluttning. Holdar (1957) skriver att runt Torneträskområdets större dalgångar har kalspolning skett på fyra ställen och i två av fallen har smältvattenerosion ensamt transporterat bort lösmaterialet. Dessa två lokaler är Vid Kerons fot mot Abiskojaure och inom ett begränsat område på Pallentjåkkas sluttning vid Nissunjåkka. De andra två områdena ligger mellan Rombaksbotn och Kuokel samt mellan Tjunojavrre och Unna Alakats. Om det kalspolade området på Pallentjåkkas nordsluttning och deltat förtäljer Holdar (1957) följande: På Pallentjåkkosluttningen synes den laterala kalspolningen vara otvivelaktig. Kalt berg växlar med laterala ackumulationer, som äro särskilt iögonfallande i närheten av bäcken på Pallentjåkkos nordostsluttning. Detta kalspolade område är en del av den undersökta formationen (Fig. 2). 2.7 Ryggen Mellan den nordligaste loben och nästa lob ligger en hög rygg. Ryggen är svårtolkad eftersom det inte verkar finnas någon riktigt logisk förklaring till hur den har bildats. Nyberg (1985) har karterat den som glacial eller annan ryggliknande deposition. Den kommer att behandlas genomgående då den är av stor betydelse för detta arbete. Holdar (1957) menar att åsar är mycket ovanliga i området och att de sällan eller aldrig överstiger fem meter i höjd. Denna rygg får anses vara ett klart undantag, eftersom den högsta punkten på den når ca tjugo meter över det omgivande deltaplanet. 2.8 Deltat Deltaplanen är tillsammans totalt ca 800 x 400 m i sina största utsträckningar. Från den högsta punkten på planen till den lägsta vid släntfoten är det ca 70 m i höjd. Formationen ser ut att bestå av tre olika lober från norr till söder. Den största ligger i norr och har den mest ojämna ytan av de tre och dess yta består av ett antal aningen kilformade terrasser, med spetsen i den riktning varifrån flödet som skapade formationen kom. 9

14 Mellanloben har en mycket plan överyta, där små vattendrag har transporterat finmaterial ned på planet, vilket gör det möjligt för växtligheten att få fäste. Det mest utmärkande för denna yta är att den är så plan. En viss lutning kan dock urskiljas uppåt mot den riktning varifrån materialet kommit. Mellan de två sydligare loberna rinner en bäck och dess fåra går ända ner till berggrunden. Att bäcken skulle ha åstadkommit denna djupa ravin själv är inte sannolikt. Nyberg (1985) har dokumenterat att det har gått slasklaviner i denna bäckravin. De skulle kunna ha stått för den större delen av erosionen. Ravinen gör att man kan se exakt hur mäktigt deltat är. Även om man bara kan se ner till berget just i ravinen, finns ingen anledning att tro att berget har några större ojämnheter under resten av deltat, eftersom bergsluttningen i övrigt är förhållandevis jämn. Den sydligaste och minsta av loberna påminner mycket om sin granne och de har i det närmsta samma höjd, men dock är den inte lika plan. Materialet i deltaformation ser från början ut att vara mycket blockigt, där block som är 30 cm är vanliga men även block som är över en meter förekommer. I bäckskärningen är materialet ett diamikton med de grövre kornstorlekarna representerade. Denna kornstorleksfördelning antas vara representativ för hela deltat. 10

15 3. Metoder 3.1 Mätmetoder Om GPS GPS (Global Positioning System) är ett system bestående av ett antal satelliter cirkulerande i banor runt jorden, vilka ger möjligheten att var man än befinner sig på jorden, ta reda på sin position. GPS ägs och sköts av det amerikanska försvaret. Från början var det meningen att det skulle vara ett militärt system för USA och deras allierade, men det finns även i en civil variant. De civila användningsområdena är många och varierar mellan allt från svampplockning till stommätningar Satelliterna Det finns alltid minst 24 satelliter i omloppsbana runt jorden men det är oftast fler. Det skjuts upp nya satelliter då och då för att ersätta de gamla, men ibland håller de gamla satelliterna längre än sin beräknade livstid och kan därför vara i tjänst trots att dess efterträdare har skjutits upp. Satelliterna ligger i sex olika banor runt jorden på ca km höjd, vilket motsvarar drygt tre jordradier. Banorna ligger med inbördes lika avstånd och har en vinkel mot ekvatorplanet på 54º, d.v.s. satelliterna passerar aldrig rakt ovanför polerna. Denna satellitkonfiguration ska resultera i att man när som helst och vart som helst på jorden ska kunna få signal från minst fyra satelliter Hur det fungerar Satelliterna sänder ut signaler med två olika frekvenser. De skickar sin position i ett rätvinkligt tredimensionellt koordinatsystem (X,Y,Z) samt en tidsangivelse om när signalen sändes. Mottagaren på marken får signalen vid en tidpunkt och kan sedan räkna ut hur lång tid det tog för signalen att nå den. Eftersom signalhastigheten är känd, kan mottagaren då även räkna ut hur långt bort satelliten befinner sig. För att kunna bestämma sin position bör man ha kontakt med fyra satelliter och först då kan man även få ut en höjd. Mottagaren räknar ut vart man befinner sig och presenterar detta i koordinater, i det koordinatsystem som är inställt på mottagaren Noggrannhet och felkällor Noggrannheten med en vanlig handhållen GPS är i 95 % av fallen bättre än 30 m, men ofta har man t.o.m. en noggrannhet på 5 m. I början när GPS släpptes för den civila marknaden lades en störning på som kallades för S/A (selective availability). Denna störning gick ut på att satelliterna skickade ut en falsk tidsuppgift, som fick till följd att noggrannheten minskade. Denna störning togs bort i maj år Felkällor är bland annat atmosfäriska störningar som gör att hastigheten hos signalen ändras. Det medför att beräkningen på avståndet till satelliten inte blir helt riktig. En annan felkälla är att klockan i mottagaren inte går exakt lika som klockorna i satelliten, vilket innebär ett mätfel av gångtiden och därmed ett fel i uträkningen av avståndet GPS i jämförelse med andra mätmetoder Att kartera en sådan formation som i detta arbete kan göras på flera olika sätt. Man kan bära med sig en totalstation upp på berget och få en mycket noggrann kartering, men då behöver man vara två personer eller ha tillgång till ny utrustning och dessutom är det mycket tungt att bära. 11

16 Mätning med måttband, klinometer och kompass är det enda som kan tävla i lätt vikt med GPS. Det ger ett ganska bra resultat, men det är mycket tidskrävande och det kan vara svårt att få bra geometri. Att rita en skiss eller karta på fri hand på plats är ytterligare en möjlighet, men det ställer stora krav på personen som gör det och detta är anledningen till varför inte denna metod har använts i just det här arbetet. Att kartera från flygbild är ett mycket bra alternativ, men det bör kompletteras med fältbesök så att man inte missar detaljer. Metoden som har valts i det här fallet är alltså att kartera med en handhållen GPS-mottagare; ett verktyg som ger en bra noggrannhet, samtidigt som det går snabbt att mäta. Den väger dessutom inte så mycket. Fördelen med GPS rent karteringsmässigt är att geometrin blir mycket bra, men nackdelen är att höjderna inte blir fullt lika bra. I de flesta fall ligger noggrannheten mellan fem och tio meter i planet och lite sämre i höjd. Det låter inte särskilt bra, men då får man beakta att på den vanliga fjällkartan motsvarar en millimeter hundra meter på marken. Syftet är att göra en mer detaljerad kartprodukt än fjällkartan med den noggrannhet som GPS-mätningarna ger. Även tidsmässigt har man mycket att vinna med GPS. GPS är lämpligast för att kartera begränsade områden (upp till ett par kvadratkilometer). Om man ska kartera ett stort område är det överlägset bättre med flygbilder om de är av en bra kvalitet Inhämtning av data Karlstads Universitets GPS-mottagare av modellen Garmin GPS 12 användes. Detta är en handhållen GPS-mottagare med tolv kanaler (den kan alltså ta emot signaler från tolv satelliter samtidigt) som kan spara 500 waypoints i upp till 20 olika rutter. Tyvärr sparas inte höjden i en waypoint, utan endast x- och y-koordinater och p.g.a. detta måste höjderna antecknas manuellt, vilket leder till en viss förlust i smidighet. I detta specifika fall har kartering genomförts på samma sätt som när man karterar med totalstation. Brytpunkter mättes i terrängen som linjer och höjden togs för varje punkt. Varje ny linje mättes som en ny rutt i GPS-en, där vissa linjer krävde flera rutter, eftersom varje rutt bara kunde ta 30 punkter. Vissa kommentarer antecknades också. Mätningarna bör utföras med så bra satellittäckning som möjligt, gärna åtta eller fler. Med åtta satelliter (av 12 möjliga på en modern GPS-mottagare), får man riktigt bra koordinater i planet och höjdvärdena uppdateras tillräckligt snabbt för att mätningen ska kunna ske smidigt, d.v.s. man slipper att stå still en stund och vänta på att höjdvärdet ska ställa in sig. Höjdvärdet är det som är sämst i sammanhanget och bör därför regelbundet kontrolleras. När det gäller att mäta höjd med GPS kan det vara bra att tänka på följande: För varje punkt man ska mäta kan det vara bra att stå still en liten stund och studera hur höjdvärdet förändras. Man kan ibland, vid mindre bra satellittäckning, röra sig flera meter i höjdled utan att GPS-mottagaren visar någon annan höjd. Om man bara har fyra satelliter, eller till och med färre, är det knappast någon idé att mäta höjd. Det tar då lång tid för värdet att ändra sig och det blir inte pålitligt. Om man har 5-8 satelliter kan man få ett användbart resultat, men det innebär att man får stå still en stund för att värdet ska hinna ändra sig. Med över 8 satelliter ändrar sig höjdvärdet så snabbt att man kan genomföra en mer flytande kartering utan att stå still emellanåt. Under en förmiddag (mätningarna genomfördes under tre dagar) uppnåddes 12

17 mycket bra höjdresultat tack vare att satelliter fanns tillgängliga. Om man är väldigt intresserad av höjderna, kan det alltså vara bra att vänta tills man får in fler satelliter. I detta fall fick 6 satelliter fungera som ett undre värde för att höjdmätning skulle genomföras. Ett mycket bra sätt att kontrollera sina mätningar (om de sker vid olika tillfällen), är att ta ut ett par punkter som är lätta att hitta. Sedan är det bara att mäta in just de punkterna i varje session och jämföra värdena med varandra. Detta förutsätter att man är inom samma område och mäter. Genom att mäta brytpunkter i terrängen, d.v.s. där terrängen förändras mycket hastigt; släntkrön, släntfot, bäckbotten o.s.v., får man med det som är väsentligt. Karterering ska naturligtvis genomföras av all topografi som är intressant för kartan. Det är bra att passa på att samla in passpunkter till rektifiering av flygbilder när man är i fält. Man bör dock ha den aktuella flygbilden med sig, så att man kan titta ut lämpliga passpunkter som syns både i flygbilden och i terrängen. Med ut i fält var en handdator, som användes för att tömma data till. Varje kväll fylldes en exceltabell i för varje rutt. Anledningen till att använda Excel är att det är ett filformat som GIS-programvaror klarar av utan krångel med konverteringar fram och tillbaka. Denna kartering gick väldigt fort och på det här viset tog det bara tre dagar att få de mätdata som behövdes. 3.2 Bearbetning av data GIS Tanken var att använda GIS-programvaror för att ta fram en bra kartprodukt och för att presentera en del av arbetet. Mapinfo 5.0 och ArcView 3.3 med applikationerna Spatial Analyst och 3D-analyst har använts. Målet har varit att ta fram en karta över området runt om deltat. Kartan ska visa landformerna med större detalj och noggrannhet än tidigare kartor över samma område. Höjderna kommer från GPS-mätningarna och från fjällkartans höjdkurvor. De steg som ingår i denna databearbetning är följande: Göra om Exceltabeller till Mapinfotabeller. Skapa punktteman i Mapinfo. Scanna in och geokoda fjällkartan, för att använda som bakgrundsbild. Scanna in och rektifiera flygfoto, för att använda som karteringsunderlag. Skapa en tabell med alla GPS-punkter och höjdvärden, samt komplettera med andra höjdvärden från fjällkartan och GIS-studenternas mätvärden. Skapa höjdkurvor i Arcview. Digitalisera höjdkurvor från fjällkartan. Rita kartan Från Excel till GIS Mapinfo har använts för att föra in exceltabellerna och göra dem till punkter. Ett alternativ till att skriva in GPS-data i Excel, är att ladda ner något av de gratisprogram som finns tillgängliga för att hämta sina mätdata från GPS-mottagaren. En programvara som laddar ner GPS-punkterna direkt till Mapinfo-format har testats. Resultatet blev en mängd punkter i en 13

18 oorganiserad tabell. Vid denna operation fanns endast liten kontroll över hur överföringen gick till. Dessutom var det svårt att ge rätt höjd till rätt punkt. Mapinfo är den programvara som huvudsakligen har använts, medan ArcView har använts till de moment som inte har klarats av med Mapinfo, huvudsakligen 3D-bearbetning av data. I Mapinfo är det tre steg till att göra om en Exceltabell till en tabell med punkter i en karta. Det förutsätter att det finns minst två kolumner i tabellen och de ska innehålla koordinater i x- och y-led. 1. Öppna tabellen. 2. Spara en kopia av tabellen i Mapinfoformat. Detta skapar en ny tabell som inte har någon koppling till den ursprungliga Exceltabellen. Var noga med att fylla i rätt projektion. 3. Skapa punkter. Det är viktigt att få rätt koordinater på rätt axel. I många av fallen när man har mätt med GPS-en har man karterat linjer eller ytor. Det bästa är då att i GIS-programmet binda samman punkterna till det utseende de ska ha, då man är tacksam för noggranna anteckningar, bra filnamn och kommentarer. GIS-program är gjorda för att rita i och det enda man behöver tänka på är att olika program har olika teman/tabeller. Vissa kan ta olika objekttyper i samma tabell, medan andra har ett tema för varje typ Bakgrundsbilder Geografiskt sett är undersökningsområdet inte så stort, bara tre km långt och mellan en och två km brett. Detta motsvarar ca två gånger tre cm på fjällkartan (skala 1: ), vilken är den vanligaste kartan över området. Rent karteringsmässigt är den alltså inte mycket att ha, men i presentationssyfte är den bra som bakgrundsbild. Höjdkurvorna har digitaliserats från den, för att fylla i en del ställen där punkter saknas. Med de data som har samlats in gör man annars en extrapolering när höjdkurvorna genereras, vilket medför ett större fel när bara dessa mätvärden används, gentemot om de kompletteras med värden från fjällkartan. På så vis kan programmet styras till att bara interpolera och höjdkurvorna blir mer sanningsenliga. Värt att nämna är att lantmäteriet av någon anledning har ökat generaliseringsgraden på den nya fjällkartan, åtminstone när det gäller höjdkurvorna, vilket man kan se extra tydligt på just den formation som arbetet behandlar. Det är mycket synd att man har gjort detta eftersom kartan blir sämre att orientera efter. Av denna anledning har den gamla versionen använts i detta arbete. Att scanna in och geokoda en karta med moderna verktyg är lätt. Enklast är det med de kartor som har ett rutnät i RT90. Det fina med dessa är att de inte behöver göras om, d.v.s. rektifieras, för att passa in i ett koordinatsystem. Det enda som behövs är att ge dem koordinater. Två steg krävs: 1. Scanna kartan. Hög upplösning ger fin detalj, men det gör att programmet får det jobbigare att zooma och panorera. Klipp bilden så att inget onödigt är med. 2. Öppna bilden i en programvara som kan geokoda. Det enklaste är att sätta punkter i koordinatkryssen, vilka är väldefinierade. Man behöver alltså inte mäta för att få koordinaterna. Till detta arbete har även en flygbild använts som bakgrund och karteringsunderlag. Eftersom inget ortofoto över området fanns tillgängligt, scannades och rektifierades en vanlig flygbild för att kunna användas. Det som skiljer rektifiering från geokodning, är att bilden måste förändras, d.v.s. sträckas i vissa ledder och krympas i vissa. Till detta användes Erdas Imagine. 14

19 3.2.4 Höjdkurvor En interpolering av GPS-mätta punkter har utförts, för att få fram höjdkurvor över området som är inmätt med GPS. Interpoleringsmetoden som har använts kallas för Nearest Neighbour. Den tar hänsyn till ett antal grannar som användaren får bestämma tillsammans med ett tal för viktningen. Det senare bestämmer sedan hur snabbt vikten av ett värde ska minska med avståndet till den punkt som ska interpoleras fram. 15

20 4. Resultat 4.1 Isen, vattnet och erosionen Observationer Israndrännorna som ligger i anslutning till den kalspolade rännan är intakta ett tiotal meter ovanför deltaplanet. Ovanför detta avbrott stäcker sig israndrännorna ovanför deltat ca hundra meter högre upp. På denna höjd ovanför deltat, ligger en glaciärnisch på Pallentjåkka och det är mycket begränsad lutning. På andra ställen på Pallentjåkkas sluttning där berget är brantare, går skvalrännorna högre upp. Hur högt upp de går kan jag dock inte svara på Tolkning Iskanten fungerade som barriär ned mot Torneträsk och styrde vattenflödet längs Pallentjåkkas nordsluttning. Flödet fick ett abrupt stopp i en iskontakt. Beroende på hur hög iskanten var rann vattnet ner över isen eller bildade en sjö. Förmodligen hände båda delarna; d.v.s. delar av vattnet rann över isen och resten bildade en liten sjö. Ett möjligt alternativ skulle kunna vara att vattnet dränerades ner i tunnlar under isen. 4.2 Det kalspolade området Observationer I anslutning till formationen finns ett bälte med kalspolat berg, vilket varierar i bredd och är strax över tre kilometer långt. Höjdskillnaden mellan den högsta och den lägsta punkten är ca 100 m. Den totala kalspolade ytan är ca 42 hektar, dess längd är ca 4,3 km med båda områdena efter uppdelningen inräknade, vilket ger en genomsnittlig bredd av lite under 100 m. Det intressanta med detta område är att det sträcker sig som ett bälte runt berget Pallentjåkka, västerut från formationen. Fågelvägen mellan början och den högsta punkten på det kalspolade området och depositionen, är ca 2,5 km. Detta ger en mycket liten lutning på litet drygt 2º eller 4 %. I början av det kalspolade området är berget relativt slätt och saknar större sprickor eller fördjupningar. Den sista kilometern är betydligt mer uppsprucken och bland annat finns en tjugo meter djup och hundra meter lång ränna i berget. På den sista uppspruckna kilometern ligger en del lösmaterial kvar Tolkning Storleken av de block som förekommer i deltat, kan omöjligen transporteras längs en sådan liten lutning, om inte vattenflödet är mycket kraftigt. Materialet som bygger upp deltat kommer alltså från detta kalspolade område. Israndrännornas läge pekar på att det kalspolade området åstadkommits av kraftigt men ändå begränsat flöde, eftersom det finns intakta rännor bara något tiotal meter ovanför deltat. Det vatten som har eroderat det kalspolade området, har tagit med sig nästan allt löst material från den kalspolade ytan. Vattnet kom från en isdämd sjö belägen i mynningen till dalen Pallenvagge, eftersom det kalspolade området börjar där. 16

21 4.3 Ryggen Observationer Ryggen ligger mellan de två största loberna. Dess högsta punkt ligger ca 20 m över resten av deltaplanet och som bredast är den över 50 m bred, med sidor som sluttar brant ner mot deltaplanet. När man tittar på iskontakten (Fig. 3) ser det ut som om ryggen fortsätter en bit längre ner i sluttningen och sticker ut en bit nedanför/framför resten av deltat. När man tittar åt andra hållet, varifrån vattnet kom, fortsätter ryggen i en svans som kontinuerligt blir lägre och smalare ju längre bort från deltat man kommer (Fig. 4). Den kröker tills det att den går lateralt och är lätt att följa ca 100 m fram till en tre m hög kulle. Trots att svansen ser ut att försvinna, kan man vid studier av flygbilder inse att svansen går ända bort till den plats där det kalspolade området delar upp sig i två. Materialet i ryggen är ganska grovt och osorterat, utan att innehålla de finare kornstorlekarna. Materialet påminner om det i deltat, men saknar de största blocken. Längs ryggens fot finns en kjol av lite större block. Fig. 3: Deltafronten från andra sidan av Nissunvagge. The delta front from the opposite side of the valley Nissunvagge Tolkning Sannolikt är kjolen av block ett resultat av rasmaterial, samt att vattnet som rann längs dess sidor när deltat bildades har transporterat bort det finare materialet. Ryggens ursprung är svårtolkat. Fig. 4: Ryggen ligger till höger och dess lägre svans till vänster. Den vita punkten långt till vänster är ett tält. The ridge is to the right and it s lower tail to the left. The white spot on the far right is a tent. 17

22 4.4 Deltat Observationer Deltaplanet består av tre lober och en ryggformation (Fig. 6). De två sydliga loberna delas av en bäckravin, vilken går ner till berget. Till den större av dem (den norra delen), har meandrande bäckar transporterat finsediment, i vilket det växer gräs och dvärgbjörk. Den andra delen av deltat, norr om ryggen, är större till ytan än det två andra loberna tillsammans. Ytan är indelad i ett antal terrasser (Fig. 5). Vegetationen på denna sida av ryggen är mer sparsam, eftersom tillgången på finsediment är sämre. Deltafronten, eller iskontakten, är en jämn och fin rasbrant, som endast störs på de ställen där bäckar har skurit ner i den. Det finns två större avvikelser från en homogen front; den första är i ryggens förlängning, där en bit sticker ut lite framför den övriga deltafronten och den andra är skärningen, som har bildats av bäcken och i större grad av slasklaviner. Rasbranten har en medellutning på 27º eller 53 %. Detta bör jämföras med sluttningen som deltat ligger i, vars lutning är 13º eller 22 %. Vid en okularbesiktning upptäcktes inga materialmässiga variationer i deltat; inga skiktningar eller olika kornstoleksfördelningar. Materialet är grovt, blockigt, stenigt med inslag av grus, (Fig. 5) och det är vanligt med block som är flera dm. Det förekommer även block som är runt en meter Tolkning Det är ganska uppenbart att de två sydliga loberna har suttit ihop och att deltat har påverkats av erosion efter bildandet. De två loberna som har suttit ihop har väldigt plana överytor, som talar mycket för att de är avsatta i vatten, eller som en vattenmättad massa, vilken har kunnat flyta ut och bildat en jämn yta. Deltaloben norr om ryggen är inte lika plan utan har ett antal terrasser, som antagligen är ett resultat av att det har runnit vatten ovanpå deltaplanet efter bildandet och eroderat. Det finns dock inga erosionsärr i själva iskontakten, utan erosionen måste ha ägt rum medan isen fortfarande låg kvar. Vattnet rann alltså ut ovanpå isen eller ner i tunnlar och sprickor i den. Materialet är ganska välrundat och bör ha varit utsatt för en glacial eller glacifluvial transport. Den löst liggande blockmanteln som finns i området och som bör vara av samma ursprung som materialet i deltat, är betydligt mindre rundat. De finare kornstorlekarna finns det bara spår av ovanpå deltat och det materialet har transporterats dit efter deltats bildande. Fig. 5: Terrasserna på den norra deltaloben. The terraces on the northern deltalobe. 18

23 4.5 Kartorna Två kartor har gjorts; en karta över bara deltat (Fig. 6) och en karta som tar med hela undersökningsområdet (Fig. 7). Anledningen till att det blev två kartor, är att mina GPSpunkter inte täcker det kalspolade området. En kartering av detta område hade varit mycket tidskrävande. Till det kalspolade området användes därför endast flygbild och till deltat användes både flygbild och GPS-mätningar. Höjdkurvorna i Fig. 7 kommer från fjällkartan och höjderna i Fig. 6 kommer från GPS-punkterna. Höjderna som har interpolerats fram från GPS-punkterna blev inte riktigt bra, det är troligt att ett bättre resultat skulle uppnås med en mer specialiserad programvara, men tyvärr har ingen sådan varit tillgänglig. Fig. 6: Deltat The Delta 19

24 Fig. 7: Undersökningsområdet. The research area. 20

25 5. Diskussion 5.1 Ryggen Ryggens genes är inte känd. Nedanstående resonemang bygger dock på att den fanns innan deltat och att den hade en iskärna. Ryggen är stor och om man tänker sig att den var där före deltat, innebär det att den som mest är meter hög. Holdar (1957) antyder att åsar som är över fem meter höga troligen inte finns i området. Dessutom är den inte rak, utan kröker flera gånger. Om det är en rullstensås har den ett ganska ovanligt läge. Den skulle i så fall vara bildad av ett utlopp från en glaciär, som drog sig tillbaka längs bergssidan österut. Ett annat alternativ är att det skulle vara en slukås, d.v.s. glacifluvialt material, som har ansamlats i en tunnel i isen. Mannerfelt (1945) beskriver dock slukåsar som låga ryggformer, med ett slingrande förlopp nedför sluttningar. Mycket lite av den beskrivningen stämmer överens med ryggen. Att ryggen har bildats subglacialt är dock långt ifrån osannolikt. Ulfstedt (1978) berättar om en typ av ryggar vilkas genes är svår att bestämma, men hon antyder att de är bildade av skred. Likheterna mellan dem, är att de ligger intill bergssluttningar oftast på den östra sidan av berget. De kan vara flera km långa och går horisontellt utmed berget, förutom i ändarna som kan böja av uppåt i sluttningen. Oftast är marken på ovansidan ryggarna högre än på nedsidan. Flera likheter med den aktuella ryggen går att finna här; den går horisontellt förutom i änden, där den dock går nedåt i sluttningen. Den är dessutom lång och ligger vid en bergssida. Att ryggen skulle ha kunnat bildats samtidigt som deltat är inte sannolikt, eftersom så mycket vatten har varit inblandat. Det är inte troligt att någon del av en vattenmättad massa kan sticka upp över en annan. Det är sannolikt att deltat avsattes i en isdämd sjö och om det inte var en sjö där, utan endast en ficka av något slag, bör det ha bildats en sjö när allt vatten anlände. Detta borde ha en liknande effekt som om det låg en sjö där innan. Ryggen bör alltså ha funnits innan deltaplanen. Nedan följer fyra förslag till hur den kan ha bildats: 1. Ryggen är en rullstensås. 2. Ryggen är en sidomorän med iskärna, som skapats när isen har legat stilla eller gjort en framryckning. Eftersom det finns så tydliga israndrännor i sluttningen, kan åsen ha bildats efter dessa. Denna morän är mäktig. Om det är en sidomorän bör det ha tagit så lång tid att skapa den, att en push-moraine är lättare att föreställa sig. Formen på ryggen förbryllar dessutom en hel del, den följer bergssidan från väster till en början och håller höjd. Sedan böjer den dock av ner mot öster i dalen. 3. Ryggen har bildats subglacialt i en tunnel eller annan svaghet i isen och smält fram innan katastrofflödet. Den kan även vara bildad under en helt annan nedisning än deltat. 4. Ryggen är en sådan formation som Ulfstedt (1978) beskriver. Formen stämmer, men att den skulle vara bildad av skred skulle utesluta förekomsten av israndrännor ovanför deltat, eftersom de skulle bli förstörda vid eventuella skred. Ingen bestämd förklaring till hur ryggen har bildats ges här, men det är dock en mycket intressant fråga. 21

26 5.1.1 Ryggen som vattendelare Stora delar av ryggen förstördes av det kraftiga flödet, men av någon anledning skonades den delen som sticker upp ur deltat. Detta resonemang utgår från att ryggen var där när deltat bildades. Ryggen har varit i princip jämnhög hela vägen mellan depositionen och det ställe där det kalspolade området förgrenar sig. Ryggen kan ha fungerat som vattendelare. Den största biten av den har blivit nerspolad, men den del som finns kvar kan ha skonats p.g.a. att materialet avsattes i en isdämd sjö, plus att den sannolikt var iskärnad. 5.2 Vattnet Läge Vattnet måste ha fått grepp om barmark på den plats där det kalspolade området börjar och därför är det logiskt att vattensamlingen låg i anslutning till nämnda område. Förklaringen är att en isdämd sjö låg i mynningen till dalen Pallenvagge, som är nästa dalgång väster om Nissunvagge, där depositionen ägt rum. Det är tänkbart att den legat längre in i dalen, men i så fall måste vattnet ha transporterats ovanpå eller inuti isen, fram till den punkt där kalspolningen börjar. Detta känns dock som en långsökt lösning. Inga direkta spår efter denna sjö finns, eftersom det kalspolade området börjar ganska högt över dagens dalbotten. Dock är det ganska troligt att sjön låg i en sänka i isen. Holdar (1957) skriver att det har förekommit en sjö i mynningen till Pallenvagge och att resultatet är ett terrassplan, som ligger 980 m.ö.h. Läget stämmer bra för den isdämda sjö som beskrivs här, men höjden på sjön måste vid tillfället för tömningen ha haft sin yta på en höjd av minst 1100 m.ö.h. Terrassplanet i Pallenvagge bör ha bildats vid ett senare tillfälle i en sjö på en lägre nivå. Resterande del av diskussionen utgår från att denna isdämda sjö, varifrån vattnet som har eroderat och deponerat kom, låg i mynningen till Pallenvagge och att den av någon anledning tömdes. Bennet och Glasser (1996) nämner fenomenet jökulhlaups, vilket innebär katastroftömning av en isdämd sjö. Att det i det här fallet skulle bero på vulkanisk aktivitet eller att jordbävningar river fördämningen har inte behandlats, eftersom det knappast kan vara någon anledning. Förutom nämnda vulkaniska aktivitet och jordbävning, kan en isdämd sjö tömmas på tre olika sätt enligt Bennet och Glasser: 1. Fördämningen består av lös is och när vattnet i sjön får tillräcklig lyftkraft lyfts fördämningen och vattnet kan strömma under. Denna version stöder att det skulle vara flera olika flöden. När sjön har tömts, sluts nämligen fördämningen igen och vatten kan åter igen fyllas på tills fördämningen lyfts. 2. Vattennivån stiger tills fördämningen svämmas över. Den smälter då snabbt av friktionen och värmen från vattnet. Om det har gått till på det här sättet är det mindre troligt att det har varit flera flöden, eftersom fördämningen förstörts. 3. Vattennivån stiger tills trycket är tillräckligt högt för vattnet att pressa sig genom och förstora tunnlarna i isen. När sjön har tömts kan även den här varianten blockeras så att sjön återigen fylls på Kraft och erosion För att formationen som arbetet behandlar ska kunna uppstå, måste vatten ha varit inblandat. Materialet som har transporterats är av en grov natur och området som har stått för materialet är helt kalspolat. Dessutom har materialet transporterats längs en mycket svag lutning och inte rakt nerför bergssidan. Dessa tre påståenden styrker att det måste ha varit vatten och att det 22

27 dessutom måste ha varit stora mängder vatten under en kort period, d.v.s. ett (se Ett eller flera flöden nedan) mycket kraftfullt flöde. Ett alternativ till detta skulle kunna vara att en vattenmättad gröt har bildats, som skulle kunna ha den rätta erosiva verkan. Elfström (1988) skriver om bildandet av två deltalober, där vattenmättad morän har rört sig nedströms och deponerats. Denna morän bestod dock av mycket mer finmaterial än vad som fanns tillgängligt på Pallentjåkkas nordsluttning. Självklart är att det inte handlar om ett vanligt vattendrag som det har skett en kontinuerlig smältvattendränering i, knappast ens det i många fall mycket kraftiga flödet, som runnit mellan iskanten och marken. Smältvatten har dock skapat de israndrännor, som finns i sluttningen precis ovanför deltat vilka är blygsamma i jämförelse. Ett normalt vattendrag kan transportera stora block, men det är då beroende av en större lutning; dels för att flödet får en större energi, men även för att tyngdlagen underlättar för transport nedåt Vattnets väg Sådana enorma vattenmängder brukar i allmänhet följa lutningen och det ska mycket till för att styra om flödet. Utan en mycket rejäl isvägg hade följaktligen vattenflödet gått ovanpå isen ner i Abiskodalen och inte åstadkommit det som vi ser idag. Hur som helst höll isen, även om den bör ha deformerats en hel del och vattenmassorna transporterades i ca 3 km innan det hela tog slut i vad som måste ha varit en iskontakt. Om det inte redan fanns en sjö framför iskanten, bör det ha blivit en när materialet deponerades. Om det fanns en sjö kan den inte ha varit så väldigt stor; i så fall skulle deltat varit mer jämnt utbrett i sluttningen och sannolikt ha en sluttande överyta. Mycket talar dock för att deltat avsattes i eller i samband med vatten, eftersom ytan är så pass plan som den är. 5.3 Det kalspolade området Området Som bevis för vart materialet kommer från finns en tre km lång och två- till fyrahundra meter bred kalspolad remsa längs Pallentjåkkas nordsida. Detta kalspolade område börjar i mynningen till dalen Pallenvagge. Vattenflödet har sopat det underliggande berget fullständigt rent från lösmaterial. Rännan lutar väldigt lite (2º eller 4 %) Processen För att allt detta ska kunna äga rum måste det kraftiga vattenflödet ha följt iskanten, vilken måste ha legat precis i den nedre gränsen för det kalspolade området, efter att allt vatten hade passerat. Alternativet hade varit att vattnet hade forsat ner mot Torneträsk. Ett så kraftigt flöde bör ha smält en del på isen och även plockat med sig en del bitar ur den. Som bevis för det senare finns det ett antal mindre dödisgropar i deltat. Rännan som vattnet gick i mellan isen och berget hade till en början utseendet av ett V mellan bergväggen och isen (Fig. 8a). Detta baseras på att det kalspolade området ligger i en brant lutning till en början. Senare hamnar den dock mer plant och med det menas att rännan och senare även rännorna antagit en form som mer liknar ett U (Fig. 8b). 23