HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT HMETA

Transkript

1 HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT HMETA 2019

2 META Historiskarkeologisk tidskrifts redaktion 2019 Redaktör: Jonas Monié Nordin Bitr. redaktör: Mathias Bäck I redaktionen ingår också föreningens ordförande och vice ordförande Layout och redigering: Anders Wikström Historiskarkeologisk förenings styrelse 2018/2019 Ordförande: Joakim Kjellberg Vice ordförande: Mathias Bäck Ledamot: Linda Qviström Ledamot: Markus Fjällström Ledamot: Lars Ersgård Tidskriften ges ut av Historiskarkeologisk förening och utkommer med ett nummer per år. Bli medlem i föreningen genom att skicka namn, postadress och e-postadress till adressen medlem@histark.se, samt betala medlemsavgiften kr per kalenderår - på Plusgiro Som medlem erhåller du ett ex av tidskriften META per år, kostnadsfri medverkan vid ev. årsmötessymposier samt rösträtt vid årsmötet. Du ansvarar själv för att dina adressuppgifter och inbetalningar innevarande kalenderår är aktuella. Det går inte att teckna en separat prenumeration av tidskriften. Enstaka lösnummer av tidigare årgångar från 2016 fram till nuvarande nummer beställas via tidskrift@histark.se. På hittar du mer information om föreningen, vår debattsida, evenemang, gamla nummer av tidskriften från 1979 och framåt mm. Deadline för tryckfärdiga manus till nästa nummer av META är den 1 februari varje år. Artikelförslag och intresseförfrågningar kan skickas året runt till tidskrift@histark.se. Tidskriften tillämpar peer-review (se Granskning i författaranvisningarna). Kph Trycksaksbolaget, Uppsala ISSN

3 Innehåll 2019 TEMA: META 40 år 9 Mathias Bäck & Joakim Kjellberg 25 Göran Tagesson 43 Mette Svart Kristiansen 57 Marte Spangen 79 Georg Haggrén 107 Alexandra Sanmark 119 Jonas Monié Nordin 40 år av META i bibliografisk betraktelse eller META om META Stolt men inte nöjd historisk arkeologi mellan generalister, specialister och soloartister Middelalderen og Medeltiden Et dansk perspektiv på arkæologiske møder og metamorfoser Historisk arkeologi i Norge en metadebatt Historisk arkeologi i det forna Östsverige Scotland s Mysterious Picts and Iceland s Saga Vikings How Sources and Contexts Shape Research Agendas Industriarkeologi i norr globala och lokala perspektiv på 1600-talets gruvindustri och industriarkeologi som arkeologisk erfarenhet AKTUELLT 143 Rune Edberg 153 Magnus Lindberg & Iohannes Miaris Sundberg 163 Linda Qviström 180 In Memoriam Sigtunanamnets arkeologi Metalldetektering i stadsmiljö utmaningar och möjligheter Lysande frånvaro om senmedeltida lampor Erik Cinthio

4 META 2019 Redaktionellt Grattis: META fyller 40 år i år! Det betyder att META nu tillhör de ärevördiga och etablerade tidskrifterna. Men 40 år är ändå ingenting det är inte ens medelålders META är en 40 år ung och vital kraft i den nordiska arkeologin. Vi har nu fyra decenniers erfarenhet av teoretisk debatt, metoddiskussion och förmedlande av nya rön, och intar en etablerad och självklar plats i historisk arkeologi. Året som gått har inneburit utveckling av redaktionen och det stundande 40-årsjubiléet kommer att högtidlighållas med ett symposium som både blickar framåt och tillbaka. Under kommande år ska denna del av Historisk-arkeologiska föreningens verksamhet expandera och vi ser fram emot kommande seminarier och konferenser. Samtidigt arbetar vi oförtrutet vidare med att förbättra och konsolidera tidskriften. Vi har med andra ord mycket att vara glada och stolta över men sorgliga händelser har också drabbat den historiska arkeologin. I vintras nåddes vi av beskedet att medeltidsarkeologins nestor, professor Erik Cinthio avlidit vid 97 års ålder. Erik Cinthios liv och forskargärning skildras på förekommen anledning i detta nummer av META av Lars Ersgård. Under våren drabbades vi också av det tragiska beskedet att professor Jörn Staecker, Tübingen, under många år lärare vid arkeologiska institutionen vid Lunds universitet, gått bort, allt för tidigt. Senare under våren kom så beskedet att den stadsarkeologiske föregångaren, den förre stadsantikvarien i Lund, Claes Wahlöö, avlidit. Vi minns dessa portalfigurer i uppbyggandet av en nordisk historisk arkeologi och vi gör det med ett ovanligt fylligt jubileumsnummer. Just hur dynamisk METAs först 40 år varit presenteras av Mathias Bäck och Joakim Kjellberg som studerat tidskriftens kompletta innehåll från det första numret 1979, till idag. Vilka var författarna, var var de baserade, och vilka ämnen har diskuterats genom åren? Svaren hittar du här. De nordiska samarbetena och källpluralismen har varit och är fundament i METAs verksamhetsfält. Göran Tagessons artikel fortsätter inom 40-års temat och belyser den historiska byggnadsarkeologins relation till historieämnet. Hur ser samarbetena ut, hur vanliga är de och vad kräver de? Sedan starten 1979 har META skapat en plattform för arkeologer från hela Norden att tala med varandra. Mette Svart Kristiansen diskuterar medeltidsarkeologins och den historiska arkeologins utveckling och förändring i Danmark, följt av Marte Spangen som gör en liknande kartläggning för norskt vidkommande. I Finland har kontakterna med Sverige alltid varit nära och kontakterna varit många. Utvecklingen här diskuteras i detalj av Georg Haggrén. Situationen 4

5 för den historiska arkeologin i norra Skottland och kontakterna med debatten i Norden behandlas av Alexandra Sanmark. En subdisciplin till den historiska arkeologin som aldrig vann något större insteg i Norden är industriarkeologi. Varför det var så och hur industriarkeologin skulle kunna aktiveras inom ramen för ett bredare historiskarkeologiskt fält diskuteras av Jonas Monié Nordin. En META-volym ska även innehålla debatt, diskussion och metodfrågor, så även i detta nummer. Rune Edberg presenterar en sammanställning av fältarbetena i Fornsigtuna och Sigtuna-namnets arkeologiska sammanhang. Aktuellt från fält är Magnus Lindberg och Iohannes Miaris Sundbergs diskussion om metalldetektering i stadsarkeologin. Ljusets arkeologi under medeltid är ämne för Linda Qviströms text om medeltida lampor. Avslutningsvis skriver Lars Ersgård ned sina minnen av Erik Cinthio År 2019 års utgåva av META är här och vi kan med tillförsikt önska er trevlig läsning, grattis på 40-årsdagen och välkomna åter nästa år! 5

6 Från Skåne till Sápmi och världen META 40 år Jubileumssymposium I juni firar vi tidskriften METAs 40 års-jubileum med en spännande halvdag om historisk arkeologi i Norden. Symposiet är öppet för alla och kostnadsfritt för medlemmar i föreningen. Sprid gärna detta i era nätverk och så hoppas vi att få se många både gamla och nya medlemmar på Historiska museet. Historiska museet Stockholm 14 juni :00 13:20 Samling och kort introduktion. 40 år av META i bibliografisk betraktelse 13:20 14:00 Göran Tagesson (SHM Arkeologerna): Stolt men inte nöjd - historisk arkeologi mellan generalister, soloartister och specialister 14:00 14:40 Mette Svart Kristiansen (Aarhus universitet): Middelalderen og Medeltiden. Et dansk perspektiv på arkæologiske møder og metamorfoser 14:40 15:20 Marte Spangen (UiT Arctic University of Norway): Historisk arkeologi i Norge et metatema? 16:00 16:40 Georg Haggren (Helsingfors universitet): Historisk arkeologi i det forna Östsverige HMETA :40 17:20 Alexandra Sanmark (University of Islands and Highlands): Skottlands mystiska pikter och Islands litterära vikingar: två skilda forskningskontexter 17:20 18:00 Jonas Monié Nordin (Statens historiska museer): Industriarkeologi i norr. Globala och lokala perspektiv på 1600-talets gruvindustri 18:00 19:00 Diskussion och boksläpp av META :30 Middag (till självkostnadspris) Medlemskap 250 kr/år inkl. tidskriften META 1 nr/år. Endast symposiedeltagande 200 kr. Anmälan om deltagande till medlem@histark.se och mer information om medlemskap och tidskrift på Symposiet föregås av årsmöte i Historiskarkeologisk förening kl

7 Utgivningen av META-historiskarkeologisk tidskrift 2019 och jubileumssymposiet har möjliggjorts genom frikostigt bidrag från: Oscar Montelii fond, SAU Forskningsfond, Arkeologgruppen, Stiftelsen Upplandsmuseet, Bohusläns museum, Kulturmiljö Halland, Stiftelsen Kulturmiljövård och Historiska museet. 7

8 8

9 40 år av META i bibliografisk betraktelse eller META om META Mathias Bäck & Joakim Kjellberg 40 years of META in bibliographical review - or META of META. It s been 40 year since the first issue of the META- journal of medieval archaeology in This we celebrate in This is a good opportunity to reflect briefly on the years past. This paper attempts to summarize the width and breadth of the journal and capture some of the transitions, themes and research trends that is collected within its more than 700 published papers. META has now evolved into META-journal of Historical archaeology. As a forum for discussions and new research we aim to continue METAs long tradition of being a central platform for historical archaeological debates and publication of new research in Sweden, the Nordic countries and the wider world for many more years to come. Inledning Det har nu gått 40 år sedan både Medeltidsarkeologisk förening och det första numret av tidskriften META medeltidsarkeologisk tidskrift såg dagens ljus. Tidskrift, förening och själva ämnet Medeltidsarkeologi har under dessa år utvecklats, mognat och vuxit upp. Sedan det första numret av META har det skett en geografisk och kronologisk breddning av forskningsfältet. Idag har medeltidsarkeologi blivit en del av den historiska arkeologin, ett vitt förgrenat globalt forskningsfält. Historisk arkeologi praktiseras på flera universitet, museer och av uppdragsarkeologer i hela Norden. META har följt med och nu är vi sedan 2015 en historiskarkeologisk förening och tidskrift. Världen utanför och inom arkeologin har snurrat på, med omstruktureringar av både universitetens och uppdragsarkeologins förutsättningar och verksamheternas inriktning till följd. Digitalisering och sociala medier har skapat annorlunda förutsättningar för alla tidskrifter, så och för META. Det har i och med 40-årsfirandet av det 9

10 META 2019 första numret blivit dags att titta i backspegeln, summera och reflektera över den tid som gått. Från medeltidsarkeologi till historisk arkeologi ett METAperspektiv Under åren utgavs tidskriften META- medeltidsarkeologisk tidskrift av Medeltidsarkeologisk förening. Tidskriften utkom med allt som oftast fyra nummer per år. Både förening och tidskrift hade en nära anknytning till Lunds universitetet men var fristående organiserad. Redaktionen utgjordes i hög grad av doktorander vid Arkeologiska institutionen och styrelsen av personal vid institutionen. Ett stycke in på 2000-talet hade föreningen haft ca 500 medlemmar från hela Norden varav ca 300 var årliga prenumeranter på tidskriften. Tidskriften hade också periodvis haft lokalredaktioner i Danmark, Stockholm och på Gotland. Samtidigt med att utbildningen i Medeltidsarkeologi övergick i Historisk arkeologi 2005 förändrades läget för tidskriften. Det tidigare tidskriftsstödet från Vetenskapsrådet uteblev och tidskriften slutade utkomma 2006, bland annat på grund av kraftigt minskade medlems- och prenumerantantal samt administrativa och ekonomiska problem. För att fylla det hålrum som ME- TAs frånfälle genererat påbörjades, i samband med Stratigrafimötet i Jönköping 2011, diskussioner mellan en grupp yrkesverksamma uppdragsarkeologer om att starta ett nytt nätverk för historisk arkeologi. Det framkom i kontakt med institutionen i Lund att META fortfarande existerade men saknade redaktion, vilket medgav möjligheterna att istället återaktivera tidskriften. Medeltidsarkeologisk förening fick en ny styrelse och tidskriften ett nytt namn då Historiskarkeologisk förening startades META utkom i ny dräkt och utformning som META-Historiskarkeologisk tidskrift 2015 efter ett uppehåll på ungefär 10 år. Vem har skrivit i META? Genom åren har forskare, yrkesverksamma arkeologer, studenter och museipersonal med kunskap som berör historisk arkeologi bjudits in till META för att presentera nya forskningsrön, frågor och diskussionsämnen men också recensioner. META har sedan starten publicerat mer än 700 artiklar på olika teman. Samtliga nordiska länder är representerade bland författarna men trådarna sträcker sig emellertid långt ut i världen, från USA i väster till Ryssland i öster och Somalia i söder. Fram till kommande nummer (2019) har inte mindre än 423 olika författare skrivit/debatterat i META under de 40 åren som gått sedan starten. Här finns hela skalan från professorer till studenter och en betydande del har varit uppdragsarkeologer från fält. De flesta artiklar, närmare två tredjedelar, har skrivits av män. Vi har dock inte undersökt 10

11 MATHIAS BÄCK & JOAKIM KJELLBERG Land Personer Sverige 278 Danmark 47 Norge 43 Finland 23 Storbritannien 12 Tyskland 6 Nederländerna 3 Estland 2 Island 2 Polen 2 Ryssland 2 Somalia 1 Spanien 1 USA 1 om detta förhållande är lika över tid, eller om det finns perioder där fördelningen är jämnare. Det skulle vara intressant om man t.ex. skulle kunna relatera könsfördelning med olika teman, liksom om det finns kopplingar mellan teman och särskilda specialistområden och institutioner. Vi har heller inte i nuläget haft möjlighet att djupare analysera författarnas/artiklarnas bakgrund och enskildas akademiska meriter. Vi kan bara konstatera att flera artikelförfattare har skrivit sina första alster som studenter för att senare fortsätta publicera sig med allt högre grader och nya tjänstetitlar och tjänsteställen. De som skrivit flest artiklar (minst 4) tillhör METAs Hall of fame. Överlägset mest produktiv har Jes Wienberg varit, och det kommer att dröja många år (om någonsin) innan någon kan matcha den aktiviteten. En intressant iakttagelse är att samtliga redaktörer från pilotnumret finns på denna lista och att tre av dem toppar densamma. Teman över tid Tidskriften torde vara den bästa källan i syfta att avspegla teman och forskningstrender som varit rådande inom den historiska arkeologin från omkring 1980 till idag. Nedan 37% 63% Män Kvinnor Figur 1. Den relativa fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare under perioden

12 META Jes Wienberg Axel Christophersen Anders Andrén Mats Mogren Eva Svensson Stefan Larsson Lars Redin Hans Andersson Anders Broberg Anders Ödman Barbro Sundnér Mathias Bäck Mats Roslund Sven Rosborn Leif H Häggström Carl-Olof Cederlund Claes Wahlöö Georg Haggrén Magnus Elwendahl Reidar Bertelsen Rune Edberg Anders Wihlborg Christina Rosén Inga Lundström Jan Lindh Johan Anund Knut Drake Kristina Jonsson Maria Vretemark Martin Hansson Per Kristian Madsen Peter Carelli Sten Tesch Stig Welinder Terje Gansum Øivind Lunde Figur 2. Författare som skrivit minst fyra artiklar i META under perioden presenteras en statistisk fördelning av övergripande teman som berörts under åren (figur 3). Rubrikerna är av en övergripande karaktär och variationen på enskilda ämnen inom respektive rubrik är mer eller mindre stor beroende på ämnesområde. Inom den största kategorin historisk arkeologi/teori gömmer sig naturligtvis den historiska arkeologins (medeltidsarkeologins) berättigandediskussion, särskilt tydligt framträdande under 1980-talet. Den stora kategorin, publicering/förmedling, innefattar till exempel alla recensioner. Majoriteten av dessa är gjorda under tidskriftens första decennium och reflekterar därmed också den nära institutionella koppling i starten och det akademiska behovet av diskussion kring nyutkommen litteratur. De därpå tre största ämnesområdena är metod, bebyggelsehistorisk arkeologi och föremål/fynd. Att stadsarkeologin kommer först på sjätte plats, kan tyckas märkligt med tanke på institutionens i Lund inriktning och avhandlingsproduktion. En anledning till detta är att en del stadsrelaterade artiklar här har placerats inom andra kategorier på grund av att ar- 12

13 MATHIAS BÄCK & JOAKIM KJELLBERG Historisk arkeologi/teori Publicering/förmedling Metod Bebyggelsehistoria Föremål/fynd Stad Byggnadsarkeologi Kyrkoarkeologi Begravningar Osteologi Genusperspektiv/etnicitet Undersökningar Museiarkeologi Övrigt Forskningsöversikt Global arkeologi Hantverk/produktion Antikvariskt Marinarkeologi Borgarkeologi Arkeobotanik Figur 3. Artiklarna som publicerats i META har delats in i 21 kategorier för att ge en överblick över vilka teman inom den arkeologiska disciplinen som engagerat författarna. Siffran anger antalet artiklar inom respektive kategori. tikelns fokus inte varit urbanitet/ urbanisering per se utan berör något material eller ämnesområde som relaterar till städer. Så har till exempel artiklar om osteologi placerats i kategorin osteologi och föremål/ fynd inom denna kategori även om dessa behandlar stadsmaterial. Den största orsaken till att kategorin stad kan tyckas underrepresenterad är att en stor mängd artiklar inom kategorierna historisk arkeologi/teori och inte minst metod berör stadsarkeologiska frågor. Inte minst artiklar inom kategorin metod har ofta ett nära samband med utvecklingen av stadsarkeologin och dess metoder - som för övrigt kommit att bli avgörande för introduktionen av kontextuell undersökningsmetodik i svenska arkeologi. Det säger sig själv att gränserna mellan dessa kategorier i många fall inte är särskilt skarp. Det finns en mängd artiklar som (nästan) lika gärna kunde ha hamnat under en annan kategori. Ytterligare en felkälla i statistiken är att kategoriseringen baseras på artiklarnas titlar. Varje enskild artikel har inte kunnat läsas inför denna sammanställning så det finns säkert de bland författarna som kommer att finna någon av sin/sina artiklar placerade i fel kategori. I stora drag ger statistiken ändå en bild av intressesfärerna och 13

14 META 2019 tendenserna inom den historiska arkeologin som egen disciplin. Vi har undersökt hur de olika tematiska kategorierna fördelar sig över tid (figur 4). Detta i syfte att se vilka ämnesområden som intresserat författarna, men i förlängningen också vad man diskuterat i det arkeologiska samfundet i stort. På det sättet reflekterar artiklarna i tidskriften generella trender och tendenser inom fältet. Det arkeologiska samhället har genomgått stora förändringar under den tidsperiod som META existerat. Med utgångspunkt i detta kan man fråga sig om de tidiga numren i högre utsträckning avspeglar den akademiska diskursen och där de behandlade temana med tiden alltmer kommit att beröra andra delar av arkeologin, inte minst har det skett omfattande förändringar inom exploateringsarkeologin. META formas till exempel i en tid då stadsarkeologin fortfarande sliter med att kunna bedriva undersökningar med tillräckliga ekonomiska resurser och tid för att ha en möjlighet att genomföra undersökningar av fullödig omfattning. Som exempel kan nämnas att en av de allra första stadsarkeologiska undersökningarna som i sin helhet berörde tidigmodern tid genomfördes först i mitten av 1980-talet i Nyköping (kv. Biografen). De ämnesområden som dominerade under 1980-talet är; publicering/förmedling, historisk arkeologi/teori, byggnadsarkeologi och metod, tätt följt av bebyggelsehistoria, osteologi och kyrkoarkeologi. De ämnesområden som dominerar under 1990-talet kanske i ännu högre grad än under 1980-talet reflekterar övergripande trender inom det arkeologiska forskningsfältet. De ämnesområden som dominerade under 1990-talet är; historisk arkeologi/teori, bebyggelsehistoria, publicering/förmedling och metod. Under 2000-talets första hälft (under den begränsade period META gavs ut) är det samma teman som dominerar, d.v.s.; historisk arkeologi/ teori, publicering/förmedling, men den relativa andelen artiklar om föremål/fynd och kyrkoarkeologi ökar något från föregående period. Anledningen till att en del (mindre omfattande vad gäller antalet artiklar/ debattinlägg) ämnesområden dominerar under en period är oftast att en mer eller mindre häftig debatt berört frågor kring detta ämnesområde eller att avhandlingsarbeten pågått inom dessa ämnesområden. Debattsekvenserna är fler under främst 1980-talet och fram till början av 1990-talet. Det går således att spåra ett samband mellan detta uttryck för förmedling och tidskriftens formativa period. Även om vi själva inte var med i det initiala skedet kan vi inte undgå att tolka detta som en reflektion av behovet att definiera ämnesområdet historisk arkeologi. Det handlade ju om att överskrida disciplinära gränser genom att källkritiskt behöva börja hantera skriftligt källmaterial och stående byggnader. Vad är t.ex. skillnaden mellan byggnadsdokumentation och byggnadsarkeologisk dokumentation? 14

15 MATHIAS BÄCK & JOAKIM KJELLBERG Antikvariskt Arkeobotanik Bebyggelsehistoria Begravningar Borgarkeologi Byggnadsarkeologi Forskningsöversikt Föremål/fynd Genusperspektiv/etnicitet Global arkeologi Hantverk/produktion Historisk arkeologi/teori Kyrkoarkeologi Marinarkeologi Metod Museiarkeologi Osteologi Publicering/förmedling Stad Undersökningar Övrigt Figur 4. Antal artiklar fördelade på kategori per tidsperiod. Observera att 2000-talet och 2010-talet representerar kortare tidsperioder än de första två decennierna. 15

16 META 2019 Strategier för att hantera de stora fyndmängder som stadsundersökningarna genererade kom också att debatteras, liksom tredimensionalitetens konsekvenser för undersökningsmetoderna i urbana miljöer. Förvisso har problematiken med allt från representativitet, undersökningsmetod och dokumentationsmetod rörande platser med komplexa kulturlager fortsatt även under 1990-talet. Detta har utan tvekan varit vägledande för utvecklingen av undersökningsmetoder inom den förhistoriska arkeologin, där man med tiden (i varierande grad), har börjat anamma den kontextuella grävmetodiken. De första 10 åren ( ) Eftersom 1970-talet endast är representerat av ett år (1979) har statistiken från 1970-talet slagits ihop med 1980-talet då de innefattar samma skede i ämnets interna diskurs. Av statistiken framgår också att tidskriftens första decennium uppvisar en stor bredd vad gäller teman som behandlas. Det är de facto så att det inte finns någon annan period i tidskriftens utgivning där så många av de här definierade ämnena dominerar antalet artiklar så mycket som under 1980-talet. Förutom den enskilt dominerande kategorin publicering/förmedling, som alltså innefattar recensioner och debattsekvenser samt metaämnet historisk arkeologi, kan vi konstatera att de ämnesområden som engagerat mest är sådana Figur 5. Inte bara innehållet utan också omslagen och deras konstnärlighet har varierat över tid. Från sitt enkla ursprung med uppkopierade häften till reprotryckta böcker har den färgrika tidskriften dumpit ned i brevlådorna till glädje och nytta för många i olika gestaltningar. som i ljuset av historien reflekterar mötet mellan arkeologi-historiabyggnadshistoria. Det handlar om idag klassiska forskningsfält som byggnadsarkeologi/kyrkoarkeologi och bebyggelsehistoria. Även inom kategorin metod (som bitvis tangerar historisk arkeologi/teori) är produktiviteten stor under denna period. Det känns logiskt att en formativ period för ämnesområdet också genererar en samtida teoretisk/metodologisk diskussion för att hantera brytpunkten mellan arkeologi och historia. Föremålsstudier, osteologi och undersökningar (vilket här innefattar redovisningar av arkeologiska undersökningar) är ämnesområden som kan uppfattas som mer traditionella i sammanhanget. Dessa kategorier (föremålsstudier un- 16

17 MATHIAS BÄCK & JOAKIM KJELLBERG Antikvariskt Arkeobotanik Bebyggelsehistoria Begravningar Borgarkeologi Byggnadsarkeologi Forskningsöversikt Föremål/fynd Genusperspektiv/etnicitet Global arkeologi Hantverk/produktion Historisk arkeologi/teori Kyrkoarkeologi Marinarkeologi Metod Museiarkeologi Osteologi Publicering/förmedling Stad Undersökningar Övrigt Figur 6. Antalet artiklar inom de utvalda kategorierna under 1980-talet (inklusive 1979). dantaget) blir under kommande decennier behandlade i betydligt mindre utsträckning och tidskriften fokuserar i detta hänseende gradvis mindre på beskrivande studier och mer på problematisering och teoretisering av källmaterialet. Ett förhållningssätt som kan sammanfattas i ordet källmaterialproduktion. Utgivningen av det normerande projektet medeltidsstaden pågick under hela detta decennium och har säkerligen bidragit till artiklar som berör urbanitetsfrågor är relativt väl representerade (här gömmer sig en del urbanitetsrelaterade frågor under andra kategorier) tal ( ) Under 1990-talet är diskussionen om disciplinen historisk arkeologi Figur 7. Under senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet fick tidskriften en ansiktslyftning med proffsigare tryck och bindning. Färgrikedomen var i avtagande men konstnärligheten på omslagen bestod. 17

18 META 2019 Figur 9. Det var under mitten av 1990-talet som META ånyo fick en ny grafisk formgivning. Det karaktäristiska tudelade omslaget kom att gälla ända fram till och dess akademiska position fortfarande i allra högsta grad aktuell om man utgår ifrån det antal artiklar som faller inom kategorin under detta decennium. Kategorin publicering/förmedling (inklusive debatt) är fortfarande aktuellt medan artiklar som behandlar borgar, byggnadsarkeologi och kyrkoarkeologi är betydligt färre än under föregående tioårsperiod. Ämnesområden som behandlas i märkbart större omfattning är begravningsplatser/begravningar och även den bebyggelsehistoriska arkeologin, och då inte minst landsbygdens bebyggelse, får ett tydligt genomslag. Åtminstone det senare kan säkerligen relateras till utvecklingen inom exploateringsarkeologin och de stora infrastruktursatsningar under senare delen av 1980-talet och 1990-talet vilket genererat stora landsbygdsundersökningar med till lika betydande ny kunskap om landsbygdens bebyggelseutveckling i olika delar av landet. Arkeologins kontemporära samhällsanknytning synliggörs i META under 1990-talet genom det tyd Antikvariskt Arkeobotanik Bebyggelsehistoria Begravningar Borgarkeologi Byggnadsarkeologi Forskningsöversikt Föremål/fynd Genusperspektiv/etnicitet Global arkeologi Hantverk/produktion Historisk arkeologi/teori Kyrkoarkeologi Marinarkeologi Metod Museiarkeologi Osteologi Publicering/förmedling Stad Undersökningar Övrigt Figur 8. Antalet artiklar inom de utvalda kategorierna under 1990-talet. 18

19 MATHIAS BÄCK & JOAKIM KJELLBERG liga genomslaget av artiklar som behandlar genusfrågor och etnicitet. Dessa aspekter har vi alla som varit verksamma som arkeologer under detta decennium behövt förhålla oss till och trenderna reflekteras alldeles klart i utgivningen av META under 1990-talet. Urbanitetsdiskussionen finns representerad i ungefär samma omfattning som tidigare tal ( ) Omkring år 2000 startas en lokalredaktion i Stockholm. Syftet var att vidga det geografiska områden som behandlades i tidskriftens artiklar. Man ville helt enkelt få in fler artiklar som diskuterade de mellersta och norra delarna av Sverige. Konsekvensen av lokalredaktionens arbete blev dessutom även att bidrag från finländska kolleger ökade. Då utgivningen av META under 2000-talet bara utgörs av drygt hälften så många nummer som föregående perioder påverkar detta sannolikt statistikens representativitet. Detta kan vi bara acceptera och ändå se om det sker några förändringar vad gäller preferenser för de som skriver i tidskriften under dessa år. Metodfrågor förefaller vara något mindre framträdande medan teoridebatten fortgår med full kraft. Även flödet av presentationer av pågående projekt, recensioner och anmälningar av litteratur är fortfarande livlig under 2000-talet. Däremot är det anmärkningsvärt att kategorin genusperspektiv/etnicitet markant minskat vad gäller antal artiklar. Detta är inte lätt att förklara men skulle kunna vara en effekt av det endast är ett halvt årtionde som i detta fall skall representera de arke Antikvariskt Arkeobotanik Bebyggelsehistoria Begravningar Borgarkeologi Byggnadsarkeologi Forskningsöversikt Föremål/fynd Genusperspektiv/etnicitet Global arkeologi Hantverk/produktion Historisk arkeologi/teori Kyrkoarkeologi Marinarkeologi Metod Museiarkeologi Osteologi Publicering/förmedling Stad Undersökningar Övrigt Figur 10. Antalet artiklar inom de utvalda kategorierna under 2000-talet. 19

20 META 2019 ologiska trenderna under denna del av METAs utgivning. Vi kan däremot konstatera att kyrkoarkeologisk forskning förefaller ha en uppgång under perioden. Möjligen avspeglar detta att det under perioden pågick en mängd kyrkorelaterade avhandlingsarbeten som skulle komma att publiceras under 2000-talets andra hälft. Artiklar som berör föremål är fortfarande väl representerade under dessa år och visar väl egentligen att bearbetning av och teoretisering kring föremål och fynd är en central del inom arkeologin och ett ämnesområde som flertalet arkeologer förr eller senare behöver förhålla sig till. Vi har inte i detta tillfälle studerat förhållningssätt till föremålsforskning över tid, så som det framträder i artiklarna i META. Det skulle vara Figur 11. META i ny dräkt skapades med första numret Nu blev tidskriften också årsskrift, med ökade sidantal till följd. Den grafiska profilen liksom mycket av innehållet känns igen även om artikellängd och särskilt referenslistornas titelantal ökat betydligt - ett tecken på de digitala bibliotekens inträde i samhället kanske? META följer med men står inte opåverkad av tidens gång. förvånande om det inte gick att spåra skillnader över tid där föremålsstudiernas inriktning påverkats av att andra nya forskningsfält gör sig gällande (t.ex. genusforskning och fokus på etnicitet). En ny historisk arkeologisk årsskrift (2015 ) Om 2000-talet är brandskattat i ett statistiskt perspektiv är det ännu svårare att se några klara tendenser under 2010-talet då nya META kom ut med det första numret mitt i decenniet och det ännu bara finns fyra utgivna årgångar. Härtill kommer att formatet har förändrats såtillvida att tidskriften endast ges ut med en volym per år. Detta motverkar i sig en intensivare debatt, så som vi känner den från och 1990-talet. Några inlägg av detta slag finns dock publicerade på föreningens och tidskriftens webbplats ( Inte desto mindre kan det vara på sin plats med ett par iakttagelser utifrån existerande texter. Utan tillräckligt statistiskt underlag för en likvärdig jämförelse med tidigare decennier kan vi se en avmattning av metadiskussionen om ämnesområdet historisk arkeologi. Reflekterar detta att ämnet uppnått en akademisk mognad? En sådan mognad är åtminstone synlig inom den antikvariska sfären av det arkeologiska fältet. Inte minst den nya lagstiftningen med en årtalsgiven avgränsning för vad som skulle kunna falla inom ramen för KML 20

21 MATHIAS BÄCK & JOAKIM KJELLBERG Antikvariskt Arkeobotanik Bebyggelsehistoria Begravningar Borgarkeologi Byggnadsarkeologi Forskningsöversikt Föremål/fynd Genusperspektiv/etnicitet Global arkeologi Hantverk/produktion Historisk arkeologi/teori Kyrkoarkeologi Marinarkeologi Metod Museiarkeologi Osteologi Publicering/förmedling Stad Undersökningar Övrigt Figur 12. Antalet artiklar inom de utvalda kategorierna under 2010-talet. kommer att påverka exploateringsarkeologin. Mer traditionella medeltidsarkeologiska ämnesområden som byggnadsarkeologi, kyrkoarkeologi, borgarkeologi men även diskussionen kring föremål/fynd visar så här långt en avsevärd nedgång vad gäller antalet artiklar i META sedan Det fält som uppvisar en tydlig uppgång är stadsarkeologin och urbanitetsdiskussionen. En möjlig förklaring till detta är att det (med enstaka undantag för första gången sedan 1980-talet) under detta årtionde skett ett antal mycket stora stadsarkeologiska undersökningar runt om i landet. Detta har givetvis genererat en stor mängd nytt källmaterial, som dessutom grävts och dokumenterats på ett annat sätt än de tidigare undersökningarna. Nya metoder och dokumentationssystem har haft stor betydelse för den urbana arkeologin, men det går heller inte att bortse från länsstyrelsernas roll i denna process. Man kan säga att förutsättningarna för de arkeologer som skulle hantera de komplexa kulturlagren och stora mängderna fynd var radikalt andra under 1980-talet än vad fallet är för oss som arbetar med städer idag. Och sen då ett META-perspektiv på framtiden? Mycket av det som tidigt diskuterades i META har idag blivit inbäddat i den arkeologiska praktiken, inte minst det kontextuella synsättet, den digitala dokumentationstekniken, naturvetenskapliga analyser och synen på både ting och kulturlager som betydelsefulla informationsbärare. Kanske har debatterna varit METAs mest betydande bi- 21

22 META 2019 drag till ämnesutvecklingen. Historiskarkeologisk forskning bedrivs idag i de flesta arkeologiska miljöer och det produceras mer historiskarkeologiska forskningsresultat nu än någonsin tidigare. Samtidigt har drivkraften i de ämnesspecifika diskussionerna varit avtagande. Fortfarande är de flesta arbetsplatser relativt små och antalet specialister få inom såväl universitet, muséer och uppdragsarkeologi. Vi ses ibland på olika klassträffar med stratigrafimöten, kyrkosymposier och stadsarkeologiska forum eller olika tematiska internationella konferenser. Detta är förstås alltid trevligt men behovet av en plattform att mötas och diskutera historiskarkeologisk forskning och nya resultat är fortfarande stort. META har under de senaste 40 åren varit en central del i de diskussioner som format det historiskarkeologiska forskningsfältet i Sverige men också i Norden. Världen utanför har också skymtat fram i flera artiklar. På den vägen skall också META förhoppningsvis fortsätta i många år. Föreningen bakom tidskriften har fortsatt som huvudsyfte att främja historiskarkeologisk forskning (tidigare medeltidsarkeologisk). Detta görs främst genom att publicera tidskriften META men också genom att skapa förutsättningar för kontakt och nätverk mellan de i fältet verksamma, oavsett om de är inom universitet, myndigheter eller uppdragsarkeologi. Tidskriften har alltid utgjort föreningens främsta kommunikationsmedel men är samtidigt mycket resurskrävande. De vetenskapliga tidskrifternas förutsättningar har också förändrats i detta digitala tidevarv. Fokus för föreningen verksamhet sedan 2015 har varit att återetablera tidskriften som en årsskrift. Föreningen har också skapat en websida där det är möjligt att få tillgång till samtliga årgångar av META i digital form ( Websidan, och föreningens facebooksida, har idag mer än 500 följare. Det är emellertid tydligt att det vikande prenumerantunderlaget som drabbat många tidskrifter också varit kännbart för META, inte minst ekonomiskt. Föreningen har därför också tacksamt mottagit stöd för sin utgivning från flera arkeologiska institutioner och muséer, förutan vilket de senaste numren inte hade kunnat färdigställas. Tidskriften har också ånyo flera universitetsbibliotek, muséer och myndigheter i Norden och Nordeuropa som prenumeranter ett antal som årligen ökat sedan Trots att det ekonomiska läget är kärvt och manövreringsutrymmet begränsat ser vi hoppfullt på framtiden. I skrivande stund utreder Kungliga biblioteket på regeringens uppdrag hur nya förutsättningar kan skapas för vetenskapliga tidskrifter. Ännu finns inga lösningar men förbättringar skymtar vid horisonten. Föreningen kommer under de närmaste åren också fortsatt arbeta aktivt med att också utvecklas som nätverk och kontaktforum genom en serie tematiska möten och sym- 22

23 MATHIAS BÄCK & JOAKIM KJELLBERG posier i samband med årsmötet, med start i jubileumssymposiet Ett medlemskap i föreningen kommer därför förhoppningsvis innebära mer än en prenumeration på tidskriften. Föreningen hoppas inom en snar framtid även kunna övergå till en mer digitalt baserad plattform, där den fortsatt publiceras som open-accesstidskrift på webben. Den tryckta tidskriften kommer möjligen fortsättningsvis att erbjudas som print-on-demand för enskilda och institutioner som efterfrågar detta. Genom att öppna för fler möjligheter för olika medlemmars önskemål och behov hoppas vi också kunna fortsätta attrahera medlemmar till ett modernt och självklart nätverk för historisk arkeologi även i framtiden. Vår genomgång av METAs utgivning har visat att tidskriften alltid utvecklats och på många sätt reflekterat trender och tendenser inom det arkeologiska fältet och 90-talens stora prenumerantskara kommer kanske inte tillbaka men behovet av tidskriftens förmåga att samla aktuell forskning i ett allt bredare forskningsfält spritt på många fler aktörer är större än någonsin. I dagens digitala värld kan mycket hända snabbt och kanske blir tidskriften med tiden mer ettor och nollor. META har alltid varit ett verktyg bland många i arkeologens verktygslåda, sida vid sida med skärslevar och pennor. META har alltid varit en tidskrift för och av dess medlemmar, oavsett professor eller student, fältarkeologer och teoretiker. Så kommer vi också fortsätta att vara. Vi hoppas på många nya möten och bekantskaper framöver. Mathias Bäck SHM Arkeologerna Mathias.back@arkeologerna.com Joakim Kjellberg Inst. för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet Joakim.kjellberg@arkeologi.uu.se 23

24 META

25 Stolt men inte nöjd historisk arkeologi mellan generalister, specialister och soloartister Göran Tagesson Proud but not contended historic archaeology between generalists, specialists and soloists. Archaeological excavations from the Early Modern Period have increased in number and size during the past decades in Sweden. This time period challenges historical archaeology and calls for closer scientific collaboration between archaeologists and historians. This article starts out from the project, House and household in Early modern Swedish towns and discusses the use of archaeological and historical sources from a contextual perspective. Due to the growing mutual interest in spatial perspectives, as well as the material turn, stronger foundation for closer relationship between archaeology and history has developed. New possibilities for dating and contextual analysis in archaeology, has also opened for deepened connection between written, material and spatial perspectives. This article strongly advocates archaeologists to be even more specialised in the archaeological analysis, yet at the same time, further the collaboration with professional historians in close interdisciplinarity. Det händer något speciellt när man som arkeolog närmar sig den tidigmoderna tiden. Historien börjar befolkas av människor: riktiga människor med namn, yrkestitlar, ibland en hel livshistoria. Och nu är det inte bara fråga om kungar, drottningar eller adelsfröknar. Väl framme i 1600-talet börjar de tidigare så diffusa människomassorna få tydligare profil, skärpa och detaljer. Från 1700-talet kan vi urskilja hela familjer tillsammans med gårdens övriga invånare. På allvar kan vi försöka förstå samspelet mellan gårdsrum, bostad och handlande människor. Genom de senaste decenniernas alltmer förfinade metodiska redskap har vi redan fått möj- 25

26 META 2019 ligheter att avtäcka detaljer kring gårdarnas och husens rumsligheter; skulle det nu också vara möjligt att befolka alla skrymslen och vrår med de människor som levde och verkade här och kunna förstå våra arkeologiska lämningar som hem och bostad, hus som hus? För en tid sedan genomfördes ytterligare ett i raden av svensk arkeologis mastodontprojekt i Kalmar, Kvarnholmen-projektet Storleken på de undersökta ytorna, de välbevarade husgrunderna och mängden övrig information, liksom den stratigrafiska och kontextuella komplexiteten, visade än en gång på den historiska arkeologins möjligheter. Den kontextuella metoden var framgångsrik, fram växte en detaljrik väv av bostadsmiljöer, hus, avfallsbingar, uthus, kreatur och odlingsbäddar (Tagesson & Carelli red. 2016). Likheterna mellan gårdar och tomter var visserligen stora i kvarteren i norra delen av Kalmar, men de individuella skillnaderna var samtidigt avsevärda. På den ena tomten byggdes bostadshuset ut, ändrades och byggdes om vid närapå varje generation. På granntomten byggdes en stuga vid samma tid, men som kom att ligga kvar oförändrad, först 80 år senare monterades huset ner och ett nytt byggdes på samma plats och med snarlikt utseende. Här föddes nya frågor: varför ser vi likartade förutsättningar men med olika materiella uttryck? Olika sociala förutsättningar, men samma materiella resultat? Och vem är det egentligen som bestämmer över historiens gång i riket, staden, och på gårdstomten? Samarbetet med historikern Dag Lindström gav frukt efter ett antal trevande år. Med kyrkböcker och mantalslängder kunde vi, tillsammans med arkeologins lämningar, skapa en totalhistoria utifrån de enskilda tomternas ägare och boende, ett sammanflätande av enskilda individers livsbiografi, husens rumslighet och kulturlagrens stratigrafiska sekvenser, som sammantaget avslöjade en komplex bostadssituation. Familjer men också inneboende, hyresgäster och diverse vinddrivna existenser, har levt på gårdarna sida vid sida. Anslaget är inte nytt; vi finner samma eufori från 1980-talets undersökningar i Göteborg och i kvarteret Biografen i Nyköping (Andersson et al. 1986; Andersson et al. 1990). Redan dessa pionjärarbeten pekade på det viktiga i samarbetet mellan arkeologer och historiker. Då var den tidigmoderna arkeologin fortfarande inte riktigt etablerad, röster kunde fortfarande höras om att arkeologin inte hade så mycket att bidra med. Historisk arkeologi skulle framför allt komplettera texten, vår roll i historieforskningen var särskilt betydelsefull för tidsperioder där det skriftliga källmaterialet var bristfälligt. Den antikvariska situationen för de eftermedeltida århundradena var osäker. Så sent som 1988 var jag själv med om att avstyra från arkeologisk undersökning av en tomt från 1600-talet, med hän- 26

27 GÖRAN TAGESSON visning till att det inte fanns några medeltida lämningar på platsen. Trevande efter legitimering märks i texterna från den här tiden. Svaret på frågan varför man ska gräva i dessa senare perioder blir mer av enkla socio-ekonomiska frågor: Hur såg levnadsvillkoren ut för vanliga människor? Hur stämmer de materiella lämningarna i hus och avfallsbingar med de boendes sociala status? Svaret blev många gånger att det arkeologiska materialet harmonierade med det skriftliga, eller att det arkeologiska materialet speglade konsumtion. Frågan om relationen mellan historia och arkeologi kan tyckas trivial i slutet av 2010-talet. Mer än tjugo år efter Anders Andréns Mellan ting och text är den historiska arkeologin väl etablerad, vi behöver inte längre argumentera för arkeologins roll som viktig spelare inom det historiska fältet. Under åren mellan 1980-talets pionjärer och fram tills nu har också den tidigmoderna tiden etablerat sig väl som studieobjekt inom det stadsarkeologiska fältet, med många storskaliga utgrävningar. Periodvis förefaller tidigmoderna undersökningar snarast dominera över de medeltida. Det kan bero på att exploateringstrycket i våra stadskärnor från medeltiden har minskat, medan ytterområden, de som expanderade under 1600-talet, liksom stormaktstidens storskaliga nyanlagda stadsdelar, har börjat omvandlas i allt större utsträckning. Främst tror jag dock att det handlar om skillnader i tillämpningen av kulturmiljölagen som gjort att undersökningar i tidigmoderna stadsdelar blivit aktuella. Här är Kvarnholmen i Kalmar ett bra exempel. I samband med undersökningarna på Kvarnholmen kunde vi snart konstatera att situationen för den tidigmoderna arkeologin fortfarande befinner sig på en ganska basal nivå. Här saknas mycket av grundkunskaper, synteser och sammanställningar, särskilt för och 1800-talen. Vad är vanligt och vad är unikt? Vad ska vi leta efter? Vad är viktigt att spara på? I kölvattnet av dessa behov och känsla av otillräcklighet föddes så projektet Hus och hushåll i tidigmoderna svenska städer , med en utgångspunkt i det med åren mycket stora antalet dokumenterade byggnadslämningar, och där begrepp som hushåll, hushållsrekonstruktioner, husens livscykel och livsbiografi får fungera som operativa begrepp (Lindström & Tagesson 2015). Och frågan är: vart är vi på väg? Så här på META:s 40 års jubileum kan det vara skäl att stanna upp och fundera: var står vi idag? Hur ser relationen ut mellan ämnena historia och historisk arkeologi? Hur går mötet mellan texten och det materiella till, och hur påverkas de båda källmaterialen vid mötet? Hur stort är vårt självförtroende inför mötet med historikern? Tankarna som följer är mycket snävt hållna och kretsar framför allt kring den del av den 27

28 META 2019 historiska arkeologin som omfattar den tidigmoderna perioden. Exemplen är uteslutande hämtade ur ett urbant perspektiv, och utesluter också medvetet relationer till andra discipliner. Men kanske kan dessa synpunkter också användas för att få syn på mekanismer med mer generell räckvidd? Projektet Hus och hushåll har sin grund i radikal tvärvetenskap, dvs historia och arkeologi är likvärdiga parter. Viktigast för att få till tvärvetenskap på allvar är att frågorna måste vara angelägna för båda parter, att det finns en hög grad av ömsesidighet mellan parterna. En av svårigheterna med samarbete på lika villkor är att en av parterna alltid tycks vara på väg någon annanstans, att den ena parten driver frågor som är viktiga för den egna disciplinen, medan den andra parten mest agerar hjälpvetenskap och tillhandahåller lämplig empirisk rekvisita. Att hitta gemensam metodik och begreppsapparat tar lång tid, likaså är det avgörande att arbeta med frågeställningar som är centrala inom båda disciplinerna (Seppänen 2015). I vårt konkreta fall är begreppen hushåll, livsbiografi och cohabitation en gemensam angelägenhet, liksom frågeställningarna kring hushållets och bostadens strukturella variationer. Vi kan således mötas kring gemensamma begrepp och frågeställningar, båda parter har intresse i de frågor som projektet driver. Enligt Anders Andrén är mötet mellan ting och text en kontext i sig, ett sammanhang som i sin tur behöver problematiseras (Andrén 1997, s. 150). För att få mötet mellan arkeologi och historia att fungera på lika villkor, liksom att få arkeologer och historiker att kunna samarbeta, behöver vi problematisera just detta möte som en kontext och reflektera över vårt uppdrag, våra bidrag och hur detta möte fungerar i en större mångvetenskaplig kontext. Ett första steg kan vara att reflektera över den egna disciplinens utveckling. Den urbana arkeologin har utvecklats enormt under de år som META funnits, en utveckling av fundamental betydelse inte minst inför mötet med den Andre. Några rapsodiska och regionala nedslag inom den stadsarkeologi som inramas av projektet Hus och hushåll kan peka ut vissa stationer i en pågående omvandling av både teknik, metodik och vetenskaplig diskurs. Jag gjorde personligen mina första lärospån under N-G Nydolfs fasta men milda hand på sanddynerna i centrala Jönköping i början av 1980-talet. Han lärde mig hitta rätt bland profilbänkar, strandkassuner och papperspåsar. Detta var bara en i raden av en lång serie undersökningar vid Jönköpings länsmuseum, en stolt tradition där man redan från 1960-talet systematiskt tillämpade kulturmiljölagen i den flyttade, tidigmoderna stadsdelen Öster, på samma naturliga sätt som på kulturlagren i Väster, den medeltida föregångaren. Samtidigt har jag nyligen insett att kvarteret Aspen 1982 nog var den första av mer storskaliga och heltäckande, såväl som 28

29 GÖRAN TAGESSON grundligt dokumenterade och även sent om sider rapporterade, undersökningar i Jönköping. Fem år senare bildade kvarteret Brevduvan startskottet för introduktionen av en mer konsekvent tillämpad stratigrafisk metod i Linköping och Östergötland, tack vare grävningsledare med erfarenhet från Uppsala och Malmö, framför allt Bent Syse och Lena Lindgren. Den undersökningen kom också att bilda startpunkten för en mer permanent och alltmer professionell uppdragsverksamhet vid Östergötlands museum. Ytterligare ett decennium senare genomfördes den stora Sandenundersökningen i Vadstena , som också innebar att digital dokumentation konsekvent började tillämpas inom stadsarkeologi på våra breddgrader. I Norrköping 1998 kom en kontextuell metod att introduceras på undersökningen i kvarteret Dalkarlen. De här olika skedena är visserligen nerslag i ett lokalt perspektiv, men bildar samtidigt olika steg i en kontinuerlig metodisk utveckling av den historiska arkeologin, som i en hastig tillbakablick är imponerande. Det är steg som tagits med lite olika rytm och tidtabeller och med olika lokala tillämpningar, men som bildar en gemensam utveckling och professionalisering av den svenska uppdragsarkeologin. Det förtjänas att återigen med emfas hävda värdet och nyttan med den här typen av lokal mikrohistoria, något som ju också gjorts till föremål för historiografiska studier, till exempel i Lund (Larsson 2000). Det gäller inte minst hur nya metoder och tekniker implementeras och får sitt genomslag, hur den lokala dialogen formas och hur det bildas ett gemensamt arv av kollektiva erfarenheter. Problemet är att dessa lokala mikrohistorier vid våra utgrävningskontor ofta stannar vid nostalgiska tillbakablickar runt kaffebordet. Vem tar ansvar för att dessa lokala historier dokumenteras och problematiseras? Kan vi hjälpa varandra att betrakta dessa berättelser från flera perspektiv, kanske av någon utomstående, för att undvika att de svävar för sig själva och därmed riskerar att gå förlorade? För att en ny metodik ska slå igenom och få betydelse, mer än som metodisk kosmetik i anbudsskrivandet och rapporternas metodavsnitt, är det avgörande att metoderna följs av en dialog, en dialektisk process, som inkluderar en lång kedja av prövande och praktiserande, liksom utvärdering och diskussion om mål och resultat. Den kontextuella arkeologin är ju en form av praktik i den arkeologiska dekonstruktionen, alltså isärplockandet av våra källmaterial, med identifiering av kontexter i form av aktivt tolkade fysiska enheter, minsta beståndsdelar i den stratigrafiska sekvensen, som ges betydelse och mening i termer av relativ tid och social aktivitet. Den kontextuella metoden är ett redskap som går lätt att ta till sig, ett kraftfullt men samtidigt väldigt enkelt verktyg för den metodiska dekon- 29

30 META 2019 struktionen av kulturlager, husgrunder, murade kyrkor eller gravar på kyrkogårdar. Därmed blir den ett lämpligt verktyg som förenar alla i undersökningsprojektet, bildar en gemensam grund och referensram. Den besitter en förmåga att kunna internaliseras, det vill säga bli en del av vår gemensamma förståelsehorisont. På så sätt blir den kontextuella metoden också ett demokratiskt verktyg, en metod som är, kan och bör göras begriplig för alla inblandade i arbetet. Arkeologi på fältet är ett lagarbete, där delaktighet med hjälp av tydliggjorda och klart definierade begrepp, i daglig och stundlig kommunikation och som ett aktivt redskap i arbetet med dokumentation och tolkning, rätt kan skapa en positiv dynamik inom arbetslaget, göra slutresultatet medvetet strukturerat och begripligt för sentida läsare. Den uppmanar oss att ta kontrollen över vårt eget arbete och vårt källmaterial. Ännu viktigare är det faktum att metoden tvingar oss att göra våra verktyg synliga. Det uppmanar och tvingar oss till ett moment av aktiv tolkning redan i fältsituationen. Med detta förenas olika moment i dekonstruktionen av det arkeologiska källmaterialet, som tidigare ofta har hållits isär; det fysiska isärplockandet och den intellektuella tolkningen av denna dekonstruktion. I en fjärran förflutenhet var dessa olika moment tydligt identifierade som helt olika arbetsuppgifter; som att skotta jord och att tolka jord, något som ofta utfördes av olika personer, och till och med sågs som olika professioner. Jag menar att den kontextuella metodiken ger oss en ny och mera stabil bas i vårt arbete som arkeologer och gör oss därmed bättre rustade i det kontextuella mötet med det skriftliga källmaterialet och med historikern. Vårt nya och kvalitativt säkrare källmaterial ger väsentligt nya förutsättningar inför arbetet med genusfrågor, aktörer, strukturer och hushåll. Samtidigt är det viktigt att framhålla att dessa skisser till olika stadier av metodisk utveckling även har skett parallellt med ämnets breddning och fördjupning på ett akademiskt plan. När jag läste medeltidsarkeologi för Erik Cinthio på 1980-talet och sedermera blev doktorand för Hasse Andersson, var ämnet först en specialgren inom ämnet Arkeologi, särskilt nordeuropeisk, en institution med få lärare men desto fler doktorander från olika hörn av norra Europa. Under perioden har ämnets kronologiska ramverk breddats med tidigmodern arkeologi och samtidsarkeologi. Även ämnesvalen har breddats; den sydskandinaviska gränsen sprängdes redan på 1980-talet, inte minst med Hasses medvetna uppmaningar att utmana vårt tunnelseende. Anders Andréns Ting och text blev en ögonöppnare; det är inte själva medeltidsarkeologin som är det intressanta, utan snarare vår metodiska verktygslåda, vi har ett tydligt uppdrag i den större historiska vetenskapsfloran. Ämnets egen 30

31 GÖRAN TAGESSON historia, en historiografisk exposé över den historiska arkeologin, har behandlats på annat håll, inte minst genom den insiktsfulla lilla bok som blev resultatet av firandet av Erik Cinthios 90 årsdag (Andersson & Wienberg 2011; se även Haggrén 2015). Men kvar står det faktum att det är först genom vår metodiska utveckling, med en större medvetenhet i hanteringen av vårt primära källmaterial, som de nya teoretiska och ämnesmässiga breddningarna kunnat ta form. Detta blir inte minst tydligt när vi på allvar står inför mötet med andra discipliner. Kontextualiseringens praktik Hur går då det kontextuella mötet mellan skriftligt och arkeologiskt källmaterial till i praktiken? Det bör då enligt min mening börja med att ta vårt eget källmaterial, det arkeologiska källmaterialet, på allvar. I en studie kring staden Linköping under medeltid och nyare tid ställdes jag för ett antal år sedan inför stora konkreta svårigheter (Tagesson 2002). Jag samlade in det arkeologiska källmaterialet i form av arkeologiska undersökningar och observationer och bredde ut det på skrivbordet, för att efter bästa förmåga analysera utifrån mina frågeställningar. Vissa mönster blev synliga, vissa företeelser som borde finnas där saknades, medan annat som inte tidigare observerats visade sig framträda. I det konkreta fallet med medeltidsstaden Linköping kunde jag göra en viktig reflexion. Tendenserna i stratigrafi och kulturlager var uppenbarligen dokumenterade och låg latent tillgängliga redan långt före min analys, men av olika skäl hade mina föregångare inte sett, eller velat se, tendenserna och tagit dem på allvar. Ett fenomen kan således finnas mitt framför ögonen på arkeologen, men går inte att se eller upptäcka, en i sig ganska häpnadsväckande insikt. För mina frågeställningar fanns flera gedigna historiska verk att luta sig mot: en klassisk avhandling om Linköpingskyrkan, en gedigen konstvetenskaplig undersökning av domkyrkan etc (Schück 1959; Cnattingius et al. 1987). En av de kanske viktigaste slutsatserna i mitt avhandlingsarbete var att innebörden i det arkeologiska och det historiska källmaterialet respektive kom att förvandlas och få ny betydelse när de ställdes bredvid varandra. För kunskapen och synen på ett specialfenomen, i detta fall etableringen av ett residerande domkapitel i stiftsstaden Linköping under 1300-talets andra hälft och 1400-talet, var inte känd sedan tidigare, och fanns i sig inte i de olika källmaterialen framför mig på skrivbordet. Däremot framträdde, framkallades, detta som ett resultat av det kontextuella mötet mellan det analyserade arkeologiska materialet och en äldre historisk framställning. På sin tid väckte detta viss uppmärksamhet, mannen bakom den tjocka historiska avhandlingen skrev till mig, gratulerade och gav sitt nådiga bifall. En av de största anledningarna 31

32 META 2019 till att historikerna tidigare kunnat skriva Linköpings medeltida historia, utan att uppfatta och förstå ett så viktigt och avgörande fenomen som det residerande domkapitlet och dess betydelse för både staden och kyrkan, var sannolikt att det inte uttryckligen fanns omtalat i det skriftliga materialet, dvs inte som normativt fenomen. I sin samtid var fenomenet givetvis så uppenbart att det inte behövde beskrivas. Men en annan och kanske viktigare förklaring är att historikerna inte alls varit intresserade av själva stadsrummet som ett analytiskt objekt i sig. Hur gör vi då med det historiska källmaterialet, hur gör vi rent konkret för att närma oss de skriftliga källorna? Här finns olika vägar att gå; antingen gör arkeologen det själv i arkiv och bibliotek, eller så samarbetar vi med professionella historiker. De två olika lösningarna har förståtts lite olika inom ämnet historisk arkeologi. Redan under min studietid på 1980-talet var det självklart att begreppet medeltidsarkeologi betydde att forskaren arbetade med olika typer av källmaterial inom tidsperioden. Begreppet källpluralism har en långt äldre tradition än själva begreppet i sig, och periodvis kan man uppfatta metodiken som en väsentlig del av det historisk-arkeologiska fältet, som själva kärnan i vårt ämne. En vanlig uppfattning är också att arkeologen läser det historiska källmaterialet på ett annorlunda sätt än en historiker, att vi letar efter andra saker, och därmed tillför en alternativt syn på det skriftliga källmaterialet. Frågan är om problematiken kring det kontextuella mötet mellan arkeologiska och skriftliga källmaterialet ens alltid finns explicit formulerad? Vet vi egentligen hur en historiker arbetar? Vad vet vi egentligen om källmaterialets begränsningar, hur arkiven bildats, hur dokumenten tillkommit och vad som styrt urvalet? Detta blir uppenbart, om inte förr, när en historiker analyserar och bearbetar ett arkeologiskt källmaterial. Handen på hjärtat: det brukar väl sällan bli så bra? Varför skulle vi historiska arkeologer klara oss bättre med att agera historiker? Det är lätt att prata förbi varandra, såväl i mellanmänskliga samtal som i det kontextuella mötet. Kan vi mötas på samma nivå? För att få analysen kring ägare, boende och hushållsstruktur inom projekt Hus och hushåll att landa, krävs bland annat att såväl det skriftliga som det arkeologiska källmaterialet kan mötas, både vad det gäller tid och rum. För arkeologin blir det en utmaning att hitta en kronologisk upplösning som går att synkronisera och möta historikerns mer precist daterade källor. Genom framför allt dendrokronologi kan vi få möjlighet att precisera olika kontexter i en byggnads livsbiografi, såsom konstruktion och ombyggnation. Även med fyndmaterial som kritpipor och mynt går det att få en tillräckligt hög upplösning i sekvenser för att kunna diskutera ett samband med det skriftliga källmaterialet. I mängden av arkeologiska un- 32

33 GÖRAN TAGESSON dersökningar från perioden som ingår i projektet Hus och hushålls empiriska bas, går det att urskilja tre olika modeller för hur arkeologerna behandlat aspekter av tid och kronologi i mötet mellan historia och arkeologi, modeller som delvis är avhängiga av metodval och arkeologihistoriska generationer, men framför allt inställning till relationen mellan de olika källmaterialens utsagovärde. En första modell innebär att lämningarna skiktas i ett färre antal kronologiska horisonter, med mindre precision i dateringarna. Materialet delas in i tidsfaser, vars dateringsunderlag inte diskuteras närmare, och nästan alltid ansluter fasernas datering till andra, väl belagda historiska händelser. Oftast är det fråga om stora stadsbränder, även om några konkreta brandspår sällan identifieras. Om materialet dokumenteras på flera tomter, görs en generell fasindelning för samtliga tomter, med ett implicit antagande att hela undersökningsområdet genomgår samma förändring momentant. Detta innebär i sin tur att de stora historiska händelserna får bilda förklaringsgrund för de påvisade förändringarna av bebyggelsestruktur. En andra modell omfattar mer väldaterade strukturer, ofta med tillgång till dendrokronologisk analys, mynt- och kritpipsdateringar etc. Fortfarande dateras generella faser över hela kvarteret eller undersökningsområdet, men dateringarna diskuteras och motiveras. Här finns en explicit strävan efter att identifiera förändringar i de materiella lämningarna som står i självständig ställning till övergripande samhällsförändringar, såsom stadsbränder och ekonomiska strukturer. Här förs även en reflexiv problematisering av relationen mellan dessa stora berättelser och det arkeologiska källmaterialet. Ofta hänvisas till det arkeologiska källmaterialets möjligheter att berätta en annan historia, spegla vanliga människors liv och leverne, till skillnad från det historiska källmaterialets förmenta spegling av överhetens historia. Ofta bildar detta narrativ en legitimering av uppdragsarkeologin gentemot övriga samhälle och kulturmiljövård, genom att erbjuda ett alternativt historieperspektiv. En tredje modell består av undersökningar där varje hus, tomt och gård behandlas utifrån sin egen individuella kronologi, och där undersökningen strävar efter att fånga den enskilda gårdens individuella historia och livscykel. I enstaka fall möjliggör dateringsmöjligheterna i kombination med en kontextuell metodik och goda bevaringsförhållanden en jämförelse mellan tomternas successiva utbyggnad och tomtägarna och de boendes sociala situation. Har vi dessutom tillgång till detaljerad information om de boende på de enskilda gårdarna och hushållens sammansättning, kan detta bilda utgångspunkt för helt nya frågor. Kanske är det först i dessa sammanhang som det går att diskutera frågor som aktörer och strukturer, mellan historia på mik- 33

34 META 2019 ro- och makronivå samt relationen mellan skriftligt och arkeologiskt källmaterial på lika villkor. Hemma hos Catharina Bergstedt Plötsligt är vi tillbaka där jag så ofta hamnar nuförtiden, på gården hemma hos Catarina Bergstedt. Hon är visserligen bara en i raden av kvinnor från 1700-talet som jag har lärt känna, men som sedan en tid blivit ett centrum och knutpunkt. Mötet med henne var som med de flesta mänskliga möten här i livet en slump. År 2017 fick vi möjlighet att undersöka det hus som hon bodde i på Ågatan i Linköping, och som sedermera flyttades till Gamla Linköping där det varit lampateljé de senaste åren och nu skulle byggas om till Bed and Breakfast. Det krävdes en del övertalning för att få komma in i huset som förvandlades till byggarbetsplats. Husen i friluftsmuseet har högt anseende som trevligt utflyktsmål, men deras utsagovärde ses som mindre viktigt, därför sker ingen dokumentation per automatik när husen byggs om. Med hjälp av byggnadsantikvarien Jessica Åkeson och timmerexperten och husforskaren Mattias Hallgren kunde vi spåra husets hela byggnadshistoria från uppförandet 1714/15, tillbyggnation med rum för uthyrning 1731/32, till det nuvarande nuvarande utseendet, 1817/18. Dessa data kunde också ställas samman med den arkeologiska undersökning som vi fick möjlighet att genomföra 2010 på platsen där huset en gång stått i stadens utkant. Den detaljerade historien kring husets och gårdens olika delar diskuterar vi i projektet som husets livscykel. Husets egen historia, bestående av husets konstruktion 1715, bruk i form av spår av användning, såväl slitna trösklar som nya tapeter, om- och tillbyggnader ingår som delar i denna väv, liksom även husets flytt till friluftsmuseet, och slutligen som historiebruk i den samtida upplevelseindustrin. Det var här som Catharina föddes Hennes föräldrar nattväktaren, ringkarlen med mera Lars Samuelsson och hans hustru Catharina Ericsdotter ägde en del av gården. Efter moderns död 1788 har dottern stått som ensam ägare. Catharina gifte sig med en av hyresgästerna Jonas Bergstedt, etablerade hovslageri på gården, fick två barn, stod som änka med en ettåring efter några få år men fortsatte driva gården och verksamheten vidare, utökade hovslageriet med ytterligare gesäller, planerade att överlämna verksamheten på ytterligare en hyresgäst Jonas Ljungqvist, men som även han dog (Tagesson et al., in press). Catharina Bergstedts levnadsförlopp framträder genom kyrkböckerna, men får liv och relief då det går att ställa samman med husets livsbiografi. Kontextualiseringen, metodiken att ställa samman två olika källmaterial, ger inte bara nya möjligheter att få en bättre förståelse av ett historiskt skeende eller fe- 34

35 GÖRAN TAGESSON Figur 1. Ågatan 9, ett bostadshus i Linköping, Catharina Bergstedts hem Husets komplexa plan består av olika historiska lager av byggnation, bruk, reparation, flytt till Gamla Linköping, konkreta spår av människors liv och leverne. Foto Bengt Cnattingius 1929, E004901, Östergötlands museums arkiv. Figur 2. Gårdsinteriör från Ågatan 2 4, Linköping. Foto Bengt Cnattingius 1929, E004767, Östergötlands museums arkiv. 35

36 META 2019 Figur 3. Östgötagatan 2, Linköping. Foto Bengt Cnattingius 1929, E004918, Östergötlands museums arkiv. nomen, det ger även upphov till nya frågor som de olika källmaterialen inte ensamma skulle kunna ställa: Hur fungerar hantverkshushållen i staden, relationen mellan verkstad och bostad, mellan mästare och gesäll? Vem bor tillsammans? Vad innebär bygget av de små kamrarna i husets västra del, som byggdes av Catharinas föregångare 1730; är det uthyrningsrum och i så fall för vem? Vad säger det om vår syn på de stora familjerna och hushållen under äldre tider? Alla de exempel på ensamstående kvinnor med barn, ogifta kvinnor med gemensamt hushåll och ensamboende män som vi möter i det skriftliga källmaterialet, är det för dessa som de små lägenheterna byggs? Är det ett resultat av befolkningsökningen på landsbygden under 1700-talet, proletariseringen och det ökande antalet obesuttna som framträder här? I våra arkeologiska undersökningar i Kalmar hittar vi på gårdarna under 1700-talet ett antal nybyggda stugor och hus, en sorts komplementära bostadshus, är det gårdsägarnas sätt att dryga ut och bredda försörjningen genom att bygga och hyra ut hus och lägenheter på gårdarna? Och så Catharina själv: vilka möjligheter hade en nybliven änka under Gustav III:s dagar att klara livhanken för sig och sitt spädbarn? Hur ska vi förstå och rätt bedöma det faktum att hon driver gården och dess verksamhet vidare, vad säger det om tidens genusrelationer och villkor för kvinnor? Och vad säger det inte minst om vår egen syn på genusrelationer under 1700-talet, hur tar vi till oss det faktum att en kvinna stod som självständig äga- 36

37 GÖRAN TAGESSON Figur 4. Malackens gård, Hunnebergsgatan 33, Linköping. Foto Bengt Cnattingius, E004839, Östergötlands museums arkiv. re var fastigheten efter föräldrarnas eller makens död? Flera av hennes samtida, till exempel slaktaränkan Hedvig Hollstadia längre upp på Ågatan var själv gift tre gånger, den siste maken sparkade hon ut, för att istället själv driva verksamheten vidare. Några årtionden senare lät garvaränkan Brita Rulander bygga det grönfärgade nya tvåvånings trähuset, fortfarande bevarat i Gamla Linköping. Och hur ska vi förstå änkans roll i hantverkshushållet, där undersökningarna i kvarteret Ansvaret i Jönköping med exceptionellt välbevarade och väldaterade strukturer låter oss i detalj, på året när, följa utbyggnaden av tomterna, både stratigrafiskt och rumsligt, på ständigt nya träkassuner ut i Munksjön? På dessa hantverksgårdar bildar kvinnorna en länk mellan generationerna; när mannen dör gifter sig änkan med en yngre gesäll inom samma yrke, och efter hennes död gifter denne om sig med en yngre kvinna. Genom jämförelse mellan den fysiska utbyggnaden och hushållens livscykler går det att se ett tydligt mönster; det är när den nye mannen kommer till gården som utbyggnaden sker. Samtidigt fungerar kvinnan som sammanhållande länk, som kan driva verksamheten vidare (Tagesson 2014). Den kontextuella arkeologin, tillsammans med det skriftliga källmaterialet, kan således ställa helt nya frågor till historien. Genom vår nya verktygslåda blev det möjligt att identifiera änkan Rebecka Kihlberg som den person som förenade de två tomterna 284V och Ö i den norra delen av Kalmar och som lät bygga om gårdshusen. Vi kunde även se att änkan Sara Ditmer var byggare 37

38 META 2019 Figur 5. Hunnebergsgatan 13, Linköping. Foto Bengt Cnattingius 1929, E004814, Östergötlands museums arkiv. Figur 6. Ågatan 2, Linköping. Foto Norgren 1929, E004768, Östergötlands museums arkiv. till gårdshuset på Hunnebergsgatan 7 i Linköping, men samtidigt se att dessa husbyggande kvinnor var en minoritet talets genussystem tillät änkor att driva gårdarnas verksamhet vidare och försörja sig genom att skapa en ny hyresmarknad i städerna, men har samtidigt satt snäva ramar kring kvinnors agens när det kommer till frågan om att bygga hus och starta nya verksamheter. Frågor kring kvinnors närvaro och ställning i våra undersökningar och frågeställningar blir mycket uppfordrande i detta perspektiv. Att göra kvinnor synliga i historien känns som en sliten kliché, samtidigt kan vi väl inte påstå att vårt bidrag till genushistoria har varit särskilt framträdande. Efter tydliga ansatser under 1990-talet och en viktig avhandling på 2000-talet verkar det 38

39 GÖRAN TAGESSON som om luften gått ur en historiskarkeologisk genusforskning (Gustin & Sabo 1994; Schmidt Sabo 2005). En kollega uttryckte det som att det visade sig svårt att omsätta genusteori i daglig exploateringsarkeologisk praktik. Min egen erfarenhet är mycket begränsad. Jag undrar samtidigt hur mitt avhandlingsarbete, om en tydligt könad och maskulint konstruerad miljö som det medeltida domkapitlet, med etablering av residensgårdar och med en ideologiskt färgad inställning till kvinnors funktion i dessa hushåll, kunde passera helt utan kommentarer på seminarierna i det tidiga 2000-talet. Jag undrar, varför inte genus är ett standardbegrepp inom vårt ämne, på samma sätt som feodalisering, kristianisering, monetarisering, rum, maktanalys och materiell kultur? Generalister, specialister och soloartister? Tillbaka till den ursprungliga frågan, det kontextuella mötet mellan historia och arkeologi. Har vi kanske betonat den historisk-arkeologiska metoden för mycket? Det kan innebära en risk att vi brottas alltför mycket med inomarkeologiska frågor. Är det istället mer fruktbart att identifiera frågeställningar och därefter hitta metoder och källmaterial för att lösa problemet? Frågor kring universitetens administration och utbildningsprogram, liksom anpassning av utbildningar till en arbetsmarknad ligger vid sidan av denna diskussion. Kanske innebär den historisk-arkeologiska diskursen bara en inbillning, en chimär för att göra oss märkvärdiga. Möjligen skulle en generell och integrerad historievetenskap utan ramar och gränser vara mer fruktbar. Eller kanske vi ska betona den historisk-arkeologiska metoden ännu starkare? I projektet Hus och hushåll blir frågorna om vårt uppdrag mer akuta än jag tidigare tänkt. Vikten av att renodla, förfina och utveckla våra metoder, våra källmaterial och frågeställningar blir ännu mer brännande i mötet med den andra disciplinen. Vårt gemensamma behov av metodisk medvetenhet och utveckling, samtidigt öppenhet mot andra discipliner, snarare ökar i takt med ett mer intimt samarbete med andra discipliner. Ett alternativ som ofta förespråkas är den allvetande arkeologens perspektiv, en historisk arkeolog som både gräver i jorden och gräver i arkiven. Förutom glädjen och upptäckarlusten, att hitta såväl de unika krukskärvorna som de rätta arkivfynden som förklarar och löser frågeställningarna, en sorts arkivforskningens Indiana Jones, finns det en viktig aspekt i hur vi tacklar det kontextuella mötet. Den breda historisk-arkeologiska generalisten, soloartisten, får genom att metodiskt vara med i samtliga moment, en unik kontroll över det kontextuella mötet och därmed en djupare förståelse för hur denna disciplinära kontext konstrueras. 39

40 META 2019 Ett annat alternativ är specialisten, projektledaren, som behärskar den ena sidan, det arkeologiska källmaterialet, men överlämnar hantverket och analysen av det historiska, skriftliga källmaterialet till en annan specialist. I detta kontextuella möte, möts två experter från var sitt håll, med olika förståelse för olika typer av källmaterial inom ramen för ett historiskt sammanhang. Nackdelen med detta möte är att ingen av de två specialisterna egentligen har djupare kunskap om den andres källmaterial, utan förmåga att värdera styrkor och svagheter i den andra sidans argument. Här finns en uppenbar risk för filtrering, missförstånd och tillkortakommanden. Ett argument mot generalisten är att soloartisten missar dialogen med den andres ämnesmässiga kontext. Grannvetenskapen omfattar inte bara en uppsättning metodiska redskap, som man kanske till nöds kan lära sig hantera; på andra sidan finns även ett eget universum av forskningshistorik, olika problemställningar och den andra disciplinens källkritiska fallgropar. Rent praktiska övervägningar kan göras och spelar många gånger en roll för att iscensätta detta möte. Men här har vi på senare år fått intressanta och ovärderliga erfarenheter av kontextuella möten mellan andra grannvetenskaper, såsom makrobotanik och osteologi. Det rör sig om två vetenskaper som har lång tradition av samarbete med arkeologin. I backspegeln har dock svårigheterna i det kontextuella mötet mellan arkeologin och dessa granndiscipliner varit avsevärda. Jordprover eller ben har insamlats av arkeologen, skickats till specialisten för analys och sedan återvänt till arkeologen, som ofta inte riktigt kunnat omsätta listan på växter och ben till ny kunskap i sitt kontextuella sammanhang. Detta är numera i sig historia. Sedan 15 år finns ett intimt samarbete i fält mellan olika specialister och arkeologer, där prover tas i samförstånd och analyseras direkt anslutning till provtagningsplatsen. Preliminära resultat ger direkt återkoppling till själva den arkeologiska kontexten, med betydelse för den arkeologiska tolkningen och likaså det fortsatta arkeologiska arbetet. Denna arbetsmodell är idag glädjande nog så etablerad att vi nästan slutat att tänka på vad vi gör, men faktum är att detta är ett i sanning kontextuellt möte mellan två granndiscipliner. Tanken på att arkeologen/soloartisten ensam skulle vilja genomföra dessa moment föresvävar väl knappast någon längre. Att i detta sammanhang se bristen på total kontroll av de olika disciplinära ingångarna i det kontextuella mötet känns mindre relevant. Istället framstår det intensiva, dialogdrivna och intellektuella mötet mellan olika specialister kring gemensamma och för båda parter angelägna frågor som en framgångsfaktor. Vi ser dagligen dessa konstruktiva samarbeten som jag hoppas ska fortsätta att utvecklas framöver. En utveckling som gör 40

41 GÖRAN TAGESSON att åtminstone jag känner mig stolt, även om jag till naturen aldrig blir nöjd. Tack till Martin Hansson, Per Cornell och Hanna Menander för läsning av texten och värdefulla kommentarer. Göran Tagesson, docent i historisk arkeologi. Arkeologerna, Statens historiska museum, Linköping. goran.tagesson@arkeologerna.com. Referenser Andersson, Carolina; Hållans, Ann-Mari. & Persson, Boje Biografen. Ett talskvarter i Nyköping. Stockholm, Riksantikvarieämbetet UV rapport 1990:1 Andersson, Hans & Wienberg, Jes. (red.) Medeltiden och arkeologin. Mer än sex decennier. Lund Studies in Historical Archaeology 14. Lund, Lunds universitet Andersson, Stina, Jönsson Kihlberg, Eva & Broo, Björn Livet i det gamla Göteborg. Arkeologi i Västsverige 2. Göteborg, Göterborgs arkeologsiak museum. Andrén, Anders Mellan ting och text. Symposion, Stockholm/Stehag Cnattingius, B., Edenheim, R., Ljungstedt, S. & Ullén M Linköpings domkyrka. Sveriges kyrkor nr 200. Stockholm, Riksantikvarieämbetet Gustin, Ingrid & Sabo, Katalin Introduktion: Kvinnor inom medeltidsarkeologi. META 94:1, s Haggrén, Georg Archaeology and History. Two different views of the past. META 2015, s Larsson, Stefan Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion Archaeologica Lundensia IX. Lund, Lunds universitet Lindström, Dag & Tagesson, Göran On spatializing history the household as spatial unit in Early Modern Swedish towns. META Historisk-arkeologisk tidskrift 2015, s Schück, Herman Ecclesia Lincopensis. Studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa. Stockholm, Almqvist & Wiksell Schmidt Sabo, Katalin Den medeltida byns sociala dimensioner. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter 67. Stockholm, Riksantikvarieämbetet Seppänen, Liisa What s going on between history and archaeology? Reflections on reciproca relationship between two disciplines in historcial archaeology in Finland. META 2015, s

42 META 2019 Tagesson, Göran Biskop och stad. Aspekter av urbanisering och sociala rum i medeltidens Linköping. Lund Studies in Medieval Archaeology 30. Linköping, Almqvist & Wiksell Tagesson, Göran Tidigmoderna rum - gård, hus och rum i och 1700-talets Jönköping. Slaktarens kaj, apotekarens trädgård och fällberedarens gård. Arkeologi på tre gårdar i och 1700-talens Jönköping. Stibéus, Magnus (red.). Stockholm, Riksantikvarieämbetet, s Tagesson, Göran & Carelli, Peter. (red.) Kalmar mellan dröm och verklighet. Konstruktionen av den tidigmoderna staden. Arkeologerna. Statens historiska museer Tagesson, Göran, Göran Tagesson, Dag Lindström, Mattias Hallgren, Hans Linderson. In press. Äldre trähus i friluftsmuseet Gamla Linköping En byggnadshistorisk undersökning. Projekt Hus och hushåll i svenska städer Rapport 5 42

43 Middelalderen og Medeltiden Et dansk perspektiv på arkæologiske møder og metamorfoser Mette Svart Kristiansen 'Middelalderen' and 'Medeltiden'. A Danish perspektiv on archaeological encounters and Metamorphosis. This brief overview introduces the emergence and development of Historical archaeology in Denmark from a personal perspective. It outlines important institutions and networks as well as some of the characteristics and aims of the discipline, and follows its development from Medieval Archaeology to Historical archaeology. Museums, universities and museum acts have all contributed to its 200 years long journey. Newly redefined as Historical archaeology the discipline has taken further steps into the future, and upcoming methodological and theoretical challenges are considered. Perspektiver Gennem tiden har vores fag og forskningsfelt haft forskellige navne, skiftende metoder, teorier og forskningsspørgsmål, dateringsrammer og aktører. Et fag og et forskningsfelt er altid i bevægelse og tillægges forskellige betydninger af forskellige mennesker. Så hvad skal man beskrive, når man bliver bedt om at give et billede af det historiskarkæologiske forskningsfelt i Danmark? Feltet i Danmark og de øvrige skandinaviske lande kan vist beskrives som same same, but different. Er det først historisk arkæologi, når det benævnes som sådan? Er det et navn, et spørgsmål, et tankesæt? Og hvordan skal man indfange og formidle feltets sjæl? Man kan gøre det gennem institutionelle forankringer og studieordningsændringer, gennem skiftende antikvariske lovgivningers økonomiske og administrative rammesætning i et top-down perspektiv. Man kan følge enkeltpersoner og deres forskellige bidrag til forskningsfeltet i et bottomup perspektiv (for nu at blive i en engelske fagjargon, som er blevet så 43

44 META 2019 populær). Men så enkelt er det ikke. Et fag formes og udvikles gennem møder mellem mennesker og ideer, somme tider tilfældigt, andre gange gennem rammesatte institutionelle, nationale og internationale netværk. I dette lille bidrag til at fange det historiskarkæologiske forskningsfelts lange udviklingshistorie i Danmark er perspektivet mit. Jeg startede som ung student på faget i 1985, arbejdede som middelalderarkæolog på arkæologiske udgravninger i 90'erne, vendte tilbage til afdelingen som underviser i 2000, og har været der siden. Jeg har været en del af fagets udvikling med forskellige roller og virkningsmuligheder som aktør. Det er derfor ikke en simpel opgave at beskrive feltets udvikling, slet ikke med de mange forskellige forståelser heraf, som følger med. Beskrivelsen her bliver en kombination af personlige og naive forståelser om faget og studiet som ung student, af beskrivende faghistorie, den uddannede arkæologs næsten antropologiske blik på egne og andres bidrag til feltets udvikling, og af lektorens arbejde med at definere kernefaglighed i en tid med økonomisk og politisk pres på universiteterne. Reflektionerne må nødvendigvis være entagled, for nu at bruge et tidstypisk begreb. Arkæologiske møder i studentertiden Jeg startede midt i 80 erne med at læse middelalderarkæologi. Studiet hørte under Aarhus Universitet, og havde dengang som nu hjemme på Moesgård. Dengang hed det Afdeling for Middelalderarkæologi, men på sekretærens kontor stod stadig et stempel med fagets oprindelige navn, Lærestolen for Middelalderarkæologi, som det kom til at hedde ved oprettelsen i Som student i 80 erne oplevede vi et middelalderarkæologisk miljø, som var ret anderledes end det, studenter er en del af i dag. Studenterarbejde på arkæologiske udgravninger var en selvfølge. Biblioteket var et vigtigt mødested mellem nye og gamle studenter, fagets undervisere og hyldevis af bøger, lige som frokoststuen, de mange udgravninger og seminarer i løbet af studietiden. Her havde man mulighed for at falde i snak med færdiguddannede middelalderarkæologer, som nu arbejdede som inspektører rundt omkring, og andre hotshots fra ind- og udland. På udgravningerne opnåede man praktisk erfaring, blev bekendt med nye metoder og så faget udvikle sig on the trowels edge. Mange studenter fik også arbejde på de store norske byudgravninger, hvor rygterne vil vide, at de var efterspurgte for deres indgående kendskab til identifikation af genstande. Om det er rigtigt, ved jeg ikke, men det er rigtigt, at vi som studerende brugte mere tid på empiri end teori. Hver sæson tog en håndfuld afsted til Færøerne, som startede det ene vejprojekt efter det andet. I dag er det vanskeligt for de studerende at få praktisk erfaring undervejs i studietiden. En 44

45 METTE SVART KRISTIANSEN Figur 1. Meta- tyngdepunkter set gennem de hyppigste ord i artikeltitler i perioderne , , , , , Debatt, medeltida, historisk, og arkeologi dominerer, i de seneste numre med internationalt tvist. Data: Meta ,

46 META 2019 vigtig dimension i kropsligt at erfare håndværket, at forstå faget gennem konkrete møder mellem praksis og teori, er tabt i krav om gennemførsel på normeret tid. Og så var der Lund. Lund var et særligt begreb blandt de studerende på Moesgård. I Lund talte man eksempelvis ikke om veje, men om kommunikationsårer, hvilket på sin egen måde og egentlig meget præcist demonstrerer forskellen mellem de to institutioner og faglige miljøer i 80 erne og 90 erne. I Lund udviklede man vidtgående hypoteser om samfund og socialstrukturer uanset empiriens størrelse og bærekraft, hvilket kunne få øjenbrynene på Moesgård til at ryge i vejret (se eksempelvis debat om kvantitative metoder i META 1980:2 mellem Lars Redin og Olaf Olsen). I flere år skiftedes hold af studerende til at krydse Øresund og mødes hos hinanden. Men den slags møder er personbårne, og efterhånden som folk kom videre i karrieren ebbede besøgene ud og blev erstattet af deltagelse i møder i det fremvoksende net af nationale og internationale seminarer og konferencer. I Lund havde man også META, som udgjorde fronten, hvor teoretiske (overvejende svenske) klinger blev krydset og ikke mindst opfordrede til refleksion, som udtalt på svensk lyder anderledes blødt og eftertænksomt end på dansk. Den hyppige udgivelsesfrekvens gjorde det til et egnet forum for debat i en tid før sociale medier og let tilgængelig online publicering, og det var derfor også en oplagt talerstol, hvorfra fagets indre kerne og ydre rammer gennem tiden blev afprøvet, forhandlet og forandret (eks. Wienberg 2005, s. 69 med henvisninger). META var inspirerende, afsøgende nye fronter og muligheder og selv om de to arkæologier kunne mødes om meget, så var en læsning i META for en student en rejse til en anden verden, hvor man, i mere end én betydning, talte et andet sprog. Her mødtes middelalderen med medeltiden. Det historiskarkæologiske felt i Danmark Det historiskarkæologiske felt består af mange forskellige fag, hvoraf nogle kan læses på Aarhus Universitet, andre i København. Aarhus er det eneste sted i Danmark, hvor man har kunnet læse middelalderarkæologi, nu som specialiseringen historisk arkæologi (omfattede tiden fra vikingetid til nyeste tid). På Københavns Universitet undervises i Forhistorisk arkæologi og Klassisk arkæologi, hertil kommer desuden Nærorientalsk arkæologi. Ved siden af universiteterne spiller museerne en vigtig rolle for fagfeltets udvikling gennem det antikvariske arbejde og den relaterede forskning. I dag er den arkæologisk virksomhed fordelt på 27 ansvarsområder. Museerne har ca 320 ansatte til at varetage arkæologiske udgravninger, heraf udgør ca. 1/5 middelalderarkæologer/middelalder- og renæssancearkæologer. Data 46

47 METTE SVART KRISTIANSEN fra museernes hjemmesider viser, at forholdet mellem forhistoriske (samt enkelte klassiske arkæologer) og middelalderarkæologer imidlertid er geografisk noget ulige fordelt. I Jylland er andelen af middelalderarkæologer ca. 35 % (i alt ca. 190 ansatte arkæologer), 75% på Fyn (ca. 20 arkæologer) og 10% i Østdanmark (Sjælland, Lolland-Falster og Bornholm) (ca. 110 arkæologer). Fire ud af landets fem museer uden mindst én middelalderarkæolog er beliggende i Østdanmark. Selv om museernes opgørelser kan være baseret på lidt forskellige kriterier, viser de dog en skæv fordeling, som afspejler regionale mobilitets-, netværks- og rekrutteringsmønstre fra henholdsvis Aarhus og Københavns universitet. Man kan spekulere i om, og i så fald hvordan, det begrænsede tilstedevær af middelalderarkæologer i Østdanmark har betydning for den måde, de antikvariske opgaver løses på, men det kræver mere detaljerede studier. Man kan i hvert fald konstatere, at målet med at opnå en større faglig dækning gennem de senere års sammenlægning af de mange små museer til større enheder ikke er nået endnu, i hvert fald hvis arkæologernes uddannelsesbaggrund er et parameter. Feltets etablering og udvikling på museerne og som universitetsdisciplin er beskrevet flere gange, senest i forbindelse med fejringen i 2011 af fagets 40 år som universitetsfag på Aarhus Universitet (Svart Kristiansen, Roesdahl & Graham-Campbell red. 2015). I det følgende sammenfattes (i et personligt udvalg) de væsentligste træk med tilføjelse af de senere års udvikling. Feltet skabes Interessen for middelalderen og nyere tid har lange rødder tilbage i tiden, mens nyeste tid er et senere tilkommen skud på stammen. Dengang som nu var der mange forskellige aktører. I 1820érne gjorde N.L. Høyen, professor i kunsthistorie i København, en række iagttagelser vedrørende de danske kirkers bygningsdetaljer, udsmykning og inventar, som lagde grunden til en række forelæsninger og publikationer. Næsten samtidig hermed udkom Christian Jürgensen Thomsens Ledetraad til Oldnordisk Oldkyndighed i Den er kendt for sin inddeling af Oldtiden i tre perioder, men mindre påagtet er den efterfølgende udførlige beskrivelse af Sager fra den kristelige Tid, samt tillægget Mærkværdigheder, som ere yngre end Middelalderen. Skriftet kom til at danne baggrund for de første mere systematiske og mere bredt funderede forelæsninger i i Middelalderens Archæologie af historiker E.C. Werlauff (Lassen 1988). Nationalmuseet har som landets hovedmuseum med en række særlige ansvarsområder spillet en naturlig og central rolle i feltets udvikling. Her har der tilbage til museets oprettelse i 1807 været særligt 47

48 META 2019 fokus på kirker, borge og voldsteder, Grønland, mønter og medaljer samt danefæ, og en lang række projekter er udsprunget herfra. Kirkerne var den monumentgruppe, som tidligst tiltrak sig opmærksomhed, og museets særlige ansvar overfor de danske kirker ses både i den langvarige og systematiske udgivelse af værket Danmark Kirker siden 1933 samt museets særlige ansvar i forbindelse med undersøgelser og bevaring af kirkebygningerne og deres inventar. I 1920'erne og frem til de første efterkrigsår var der en betydelig arkæologisk virksomhed, hvor inspektører som C.M. Schmidt og C.G. Schulz, begge uddannede arkitekter, stod bag udgravningen af en række at landets mest betydelige monumenter, og i den helt anden ende af den sociale skala arbejdede A. Steensberg i 30-60'erne med udgravning af middelalderens og nyere tids bondegårde (Andersen 2015). Også en række lokalmuseer og dygtige amatører var vigtige i den første formative periode (Madsen 2015). Middelalderen såvel som nyere tid blev undersøgt af personer med meget forskellig faglig baggrund og dermed også forskellige spørgsmål og metodiske tilgange. I løbet af den første halvdel af 1900-tallet blev der oprettet museer over hele landet, og selv om forhistorisk arkæologi var den primære interesse, blev der også undersøgt bygningsværker og kulturlag fra yngre perioder. Formelt havde Nationalmuseet ansvaret for alle arkæologiske udgravninger, men samtidig med at lokalmuseerne i løbet 1960erne fik en professionel ledelse, begyndte Nationalmuseet at decentralisere ansvaret for den antikvariske virksomhed. To udgravninger, Grønnegadeudgravningen i Ribe i , samt Århus Søndervold i , annoncerede byarkæologiens ankomst til Danmark. Det blev en vigtig motor for middelalderarkæologiens udvikling. En ny antikvarisk lovgivning i 1969, gav nu også beskyttelse til ikke blot synlige, men også usynlige fortidsminder, og samtidig kunne det nyoprettede Rigsantikvariat bede de kulturhistoriske museer om at varetage de nye nødudgravninger på rigsantikvarens vegne. Middelalderarkæologi, institutionalisering og professionalisering Med den øgede antikvariske virksomhed stod behovet for en formaliseret uddannelse i middelalderens materielle kultur efterhånden klart, og i 1971 oprettedes Lærestolen i Middelalderarkæologi ved Aarhus Universitet med Olaf Olsen som fagets første professor. Det var oprindeligt planen, at faget skulle have heddet Historisk arkæologi i anerkendelse af, at også eftermiddelalderlige perioder var vigtige, men det blev forhindret af Klassisk arkæologi (Olsen 2015, s. 53). Faget blev dermed etableret som Middelalderarkæologi med inddragelse af vikingetiden. Introduktion af skriftlige kilder et sted i vikinge- 48

49 METTE SVART KRISTIANSEN tiden var en af flere parametre for afgrænsningen ned i tid, mens den øvre grænse i midten af 1500-tallet snarere havde afsæt i et kronologisk-historisk periodebegreb skabt i 1600-tallet (Roesdahl 1997, s. 40). Som en ny disciplin lå vægten på at undersøge det, som adskilte faget fra forhistorisk arkæologi: byerne, kirkerne og klostrene, borgene, og en umådelig står mængde genstande, som kom frem ved anlægsarbejder. På mange måder afspejlede emnefelterne det middelalderlige standssamfund, bønderne var dog fraværende, måske fordi de snarere repræsenterede kontinuitet med det, som den nye disciplin forsøgte at definere sig imod, nemlig forhistorien, og så skulle bønderne i øvrigt findes ude i det åbne land, den del af arbejdsmarken, som endnu ikke var befolket af middelalderarkæologer. Tyngdepunkt i emner understøttede også definitionen af fagets metodiske særtræk i forhold til forhistorisk arkæologi og historiefaget: studiet af fortiden i en kombination af materiel kultur, skriftlige kilder og billeder. Et særkende var også, at faget skulle håndtere den store del af den materielle kultur, som ikke var jordfundet, eksempelvis kirkeligt inventar og de mange bygninger, heraf nogle ruinerede, andre stadig i brug (Roesdahl 1997, s. 41). Dette særkende er gentaget ved flere lejligheder, men karakteriserer netop de særligt studerede emner, ikke de glemte middelalderbønder. Middelalderarkæologien havde som en ung disciplin rigeligt med emner at løfte, og i starten få personer at løfte med, og overså i den forbindelse nødvendigheden i også at studere kontinuitet og lange linjer. Den første generation af middelalderarkæologer kunne snart komme ud på museerne, hvorfra opbygningen af middelalderarkæologien som felt begyndte at tage fart samtidig med 70 ernes og 80 ernes store infrastrukturprojekter med udbygning af motorvejsnettet, udlægning af naturgas og nybyggeri i de middelalderlige bykerner over hele landet. En revision af museumsloven i 1984 gav de lokalhistoriske museer et øget antikvariske ansvar og krav om professionalisering, hvilket betød ansættelse af middelalderarkæologer rundt omkring i landet og en øget udgravningsaktivitet. En anden vigtig katalysator for forskningsfeltets udvikling var Projekt Middelalderbyen (påbegyndt 1977), som havde hjemsted på afdelingen. Her blev indsamlet diverse kilder i ti udvalgte middelalderbyer, og materialet blev efterfølgende analyseret med henblik på at udpege områder, hvor en arkæologisk udgravning ville kunne løse centrale spørgsmål omkring alder og topografisk udvikling (Krongaard Kristensen & Poulsen 2016, s ). Projektet inspirerede mange museer, der hidtil havde været primært forhistorisk orienteret, til også at begynde udgravninger i deres by (Madsen 2015, s. 133). Med et voksende antal middelalderarkæologer spredt over landet opstod der nu behov for fora, hvor 49

50 META 2019 man kunne diskutere fagets metode og teori på tværs af universitet og museer, museumsinspektører, projektansatte arkæologer og studerende. På den baggrund opstod en række netværk, hvoraf flere har vist sig særdeles levedygtige, nemlig Land og by (i tæt samarbejde mellem svenske og danske primært arkæologer og historikere), Middelalderarkæologisk Forum (med et stort studenterengagement), Byarkæologiske Møder i Ribe, samt netværk med mere periodevis mødeaktivitet som Middelalderarkæologisk Metodenetværk og Landsbypuljen. Middelalder- og Renæssancearkæologi og det lange tilløb Selv om fagets tyngde lå i vikingetiden og middelalderen, så var der i slutningen af 80 erne og begyndelsen af 90 erne en stigende interesse for og forskning i nyere tid, både på afdelingen og på museerne. Et temabind i hikuin 1991, som samlede bidrag fra seminaret Arkæologi og renæssance på Koldinghus i 1990, viste nogle af de første synlige tegn på, at middelalderarkæologien var ved at udvide interesseområdet op i tid. Arkæologer havde i årevis skullet forholde sig til eftermiddelalderlige anlæg i udgravninger (som på det tidspunkt ikke var beskyttet af lovgivningen). Diskussionen om middelalderarkæologiens redefinering som historisk arkæologi i Sverige (eks. Meta 1988/1-2) og Norge (eks. Meta 1992/4) dannede baggrund for en tilsvarende debat i Danmark i begyndelsen af 90 erne. Tanker om en udvidelse op i tid mødte ikke udelt begejstring: grav lortet væk, som det noget ufølsomt blev formuleret på årsmødet i Middelalderarkæologisk Forum i 1993 med den begrundelse, at arkæologien alligevel ikke kunne bidrage med andet, end hvad de skriftlige kilder kunne fortælle. Det repræsenterede dog ikke et generelt synspunkt på faget og blev også efterfølgende imødegået i et af tidens få debatindlæg (Jensen 1993; Poulsen 1994). I forbindelse med sin tiltrædelsesforelæsning som professor i 1996 pegede også Else Roesdahl på det stigende behov for en nyere tids arkæologi (Roesdahl 1997, s ). Det blev imidlertid en række store anlægsarbejder i byerne, særligt i København, som for alvor satte nyere tid på den antikvariske dagsorden (Svart Kristiansen 2006, s ). Afgørende var en ny museumslov i 2002, som gav nye antikvariske og økonomiske rammer for arkæologisk virksomhed: loven omfattede nu ikke kun fortidsminder fra ældre tider, men fra tidligere tider og de sammenhænge de indgår i, og hermed fik museerne nu tydelig lovhjemmel til at undersøge bevaringsværdige fortidsminder fra nyere og nyeste tid på bygherrebetalte undersøgelser. Samtidig gav den museerne ansvar for kulturarv og deltagelse i lokalplansarbejde, men dog uden medfølgende økonomisk støtte. For undersøgelser af eksempelvis bygninger fra nyere og 50

51 METTE SVART KRISTIANSEN nyeste tid er det i øvrigt et væsentligt problem, som jeg dog ikke skal uddybe nærmere her (Svart Kristiansen 2011). På Moesgård var der enighed om et behov for en udvidelse af uddannelsen, men ikke omfanget og karakteren. Skulle det nye fag være Middelalder- og Renæssancearkæologi, Middelalder- og Nyere tids arkæologi eller Historisk arkæologi? Skulle det være en udvidelse i tid, metode og/eller teoretisk perspektiv? I 2005 blev uddannelsens profil ændret til Middelalder- og Renæssancearkæologi (Roesdahl 2015, s. 29), altså en periodeudvidelse til På det tidspunkt var der allerede bevægelse imod en nyeste tids arkæologi i den antikvariske praksis, mest markant i forbindelse med arkæologiske undersøgelser i forbindelse med anlæggelsen af Metroen i København (1998 i dag) med omfattende undersøgelser i kanten af og uden for den middelalderlige bykerne. Den i fleres øjne forspildte chance for synkronisering af universitetets uddannelsesprofil og de kulturhistoriske museer behov for metodisk og teoretisk oprustning til at varetage den nye arbejdsmark defineret i museumsloven 2002 vakte ærgrelse (Høst-Madsen & Harnow 2012, s. 48). Initiativet til den videre udvikling af nyere og særligt nyeste tids arkæologi kom i de efterfølgende år fra flere museer, blandt andet fra Odense Bys Museer og Københavns Bymuseum med konferencen Across the North See (Harnow et al. 2012) i forbindelse med et møde i Post-Medieval Society i Danmark i Mødet gav anledning til at få overblik over feltet af større undersøgelser af nyere og nyeste tid, ikke blot dem med et arkæologisk udgangspunkt, men også undersøgelser fra andre fagmiljøer, eksempelvis af industribygninger og boligkvarterer (Høst-Madsen & Harnow 2012, s. 47). Historisk arkæologi nu og i fremtiden Usikre tider for små universitetsfag fik Afdeling for Middelalder- og Renæssancearkæologi og Afdeling for Forhistorisk arkæologi til i 2012 at slå sig sammen i en mere robust afdeling, som det hedder i moderne, økonomisk managements-retorik, der i stigende grad er offentlige institutioners virkelighed. I forlængelse heraf blev udarbejdet en ny og fælles studieordning i 2016 (med specialisering i begge fagligheder). Ud over at sammenlægningen var universitetspolitisk nødvendig, forsøgte den nye studieordning at imødekomme den almene udvikling af arkæologien som videnskab og behovet for at følge den nyeste museumslovs udvidede fortolkning af tidsrammen for væsentlige fortidsminder. Samtidig hermed benyttede faget muligheden for at opbryde den middelalderlige standslære i en ny kursusstruktur og ændre navn til Historisk arkæologi for hermed skabe rum til at engagere sig i nyere og nyeste tid (Svart Kristiansen & 51

52 META 2019 Riede 2018). I 2019 vil også kandidatuddannelsen blive ændret til en fælles kandidatstudieordning for forhistorisk arkæologi, historisk arkæologi og klassisk arkæologi med hver deres specialisering Historisk arkæologi blev på Moesgård defineret som arkæologiske undersøgelser af vikingetid, middelalder, nyere og nyeste tid, og altså ikke den anglo-saksiske og amerikanske særlige reservation af begrebet til eftermiddelalderlige perioder, ofte med en række særlige spørgsmål knyttet dertil. Det er imidlertid således betegnelsen bruges, i hvert fald i forhold til periodeafgrænsning, i Høst-Madsen og Harnows beskrivelse af det nye forskningsfelt (2012): Historisk arkæologi rummer som betegnelse flere betydninger for feltets forskellige aktører. I år producerer vi på Moesgård den første årgang af bachelorer i Historisk arkæologi. Efter første gennemløb vil der formodentlig være anledning til at gøre forløbet endnu skarpere, også i forhold til de særlige muligheder, som ligger i arkæologiens møde med ny kildetyper. Her venter desuden en interessant afprøvning af relationer mellem arkæologi, antropologi og historie (Svart Kristiansen 2015, s ), eventuelt i et interdisciplinært samarbejde med afdelingens anden kandidatuddannelse i Sustainable Heritage Management med henblik på at identificere metoder og teoretiske perspektiver, der kan drive nyeste tids arkæologi frem. De studerende er allerede i det små begyndt at kombinerer de to uddannelser, og det tegner godt. Et material turn inden for andre fagfelter, der også arbejder med middelalder, nyere tid og samtid, gør ikke arkæologiens forankring i den materielle kultur unik. Jeg tror imidlertid, at arkæologien vil kunne bringe nye perspektiver ind i spørgsmål, som ellers traditionelt diskuteres af andre fagligheder, gennem arkæologiens systematiske tilgang til data, og forankring af disse i tid og rum. Lige som arkæologien har vist nye veje i undersøgelser af eksempelvis masseudryddelseslejre under 2. Verdenskrig og andre folkemord (Theune 2013), vil et arkæologisk perspektiv på eksempelvis The Anthropocene fremadrettet kunne vise sig værdifuldt (Riede et al. 2016). Ud over at være optaget af at stille spørgsmål til nye og udvidede rammer, skal den historiske arkæologi også udvide perspektivet inden for eksisterende felter. Her må man igen pege på byarkæologien som en central motor for fagudvikling, denne gang med udgangspunkt i Centre for Urban Network Evolutions (UrbNet) med hjemsted på Moesgård. Her afprøver man i en højopløselig skala nye former for møder mellem naturvidenskab, arkæologiske kontekster og genstande med henblik på at flytte grænsen for, hvilke spørgsmål man kan stille. Arkæologiens metamorfoser Forskningsfeltets fremtid ligger i møder, ikke blot inden for faget, 52

53 METTE SVART KRISTIANSEN men også i møder med andre fagligheder. Det er her, at grænser redefineres og nye spørgsmål stilles. Det er altid gavnligt for et fags selvforståelse og retning at definere grænser. Det har vi gjort en del, da faget var ungt og middelalderarkæologi. Grænser må imidlertid ikke være et mål at mål i sig selv, men et middel til at forstå, hvordan de kan skubbes, flyttes, omdefineres. Med afsæt i faget historisk arkæologi kræves i endnu højere grad end tidligere samarbejde mellem fagligheder, og grænserne bliver til stadighed mere diffuse. Middelalder- arkæologi, Middelalder- og Renæssancearkæologi, Historisk arkæologi: de mange navne afspejler forskningsfeltets udvikling som arkæologiens metamorfoser, og selv om der ikke er tale om brud, afspejler de dog irreversible retningsskift i fagets og forskningsfeltets udvikling. Mette Svart Kristiansen Lektor, phd Afdeling for Arkæologi og kulturarvsstudier Aarhus Universitet E-post: markmsk@cas.au.dk 53

54 META 2019 Referenser Andersen, Michael Medieval archaeology and the National Museum of Denmark today. Medieval Archaeology in Scandinavia and Beyond. History, trends and tomorrow. Svart Kristiansen, Mette, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.). Højbjerg, Aarhus University Press, s Harnow, Henrik, Cranstone, David, Belford, Paul & Høst-Madsen, Lene 2012 (red.). Across the North Sea. Later Historical Archaeology in Britain and Denmark, c AD. Odense, University Press of Southern Denmark hikuin 1991 (18). Arkæologi og renæssance Høst-Madsen, Lene & Harnow, Henrik Historical Archaeology and Archaeological Practice in Denmark. Across the North Sea. Later Historical Archaeology in Britain and Denmark, c AD. Harnow, Henrik, Cranstone, David, Belford, Paul & Høst- Madsen, Lene (red.). Odense, University Press of Southern Denmark, s Jensen, Vivi Historisk arkæologi. Hvor går grænsen? Fortid og Nutid 1993:3, s Lassen, Thomas W Til forelæsning i Middelalderens Archæologie for 150 år siden. hikuin 1988 (14), s Liebgott, Niels-Knud Dansk middelalderarkæologi. København, Gad Madsen, Lennart S The professionalization of medieval archaeology in Denmark from the enthusiastic amateur to a medieval archaeologist at every museum. Medieval Archaeology in Scandinavia and Beyond. History, trends and tomorrow. Svart Kristiansen, Mette, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.). Højbjerg, Aarhus University Press, s Meta , Olsen, Olaf The first ten years why and how. Medieval Archaeology in Scandinavia and Beyond. History, trends and tomorrow. Svart Kristiansen, Mette, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.). Højbjerg, Aarhus University Press, s Poulsen, Bjørn Grav lortet væk? Fortid og Nutid 1994:2, s Riede, Felix, Vestergaard, Christina & Fredensborg, Kristoffer H A field archaeological perspective on the Anthropocene. Antiquity 2016 (90) issue 354, s. 1 5 Roesdahl, Else Dansk middelalderarkæologi nu og fremover. Tiltrædelsesforelæsning Aarhus Universitet 11. april Meta 1997:2, s Roesdahl, Else (red.) Dagligliv i Danmarks middelalder en arkæologiske kulturhistorie. Århus, Aarhus University Press Roesdahl, Else Om middelalderarkæologi og historie. Replik til Niels Lund. Historisk Tidsskrift 2000:1, s Roesdahl, Else (red.) Bolig og familie i Danmarks middelalder. Højbjerg, Jysk Arkæologisk Selskab 54

55 METTE SVART KRISTIANSEN Roesdahl, Else years of medieval archaeology at Aarhus University. Medieval Archaeology in Scandinavia and Beyond. History, trends and tomorrow. Svart Kristiansen, Mette, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.). Højbjerg, Aarhus University Press, s Svart Kristiansen, Mette Renæssance, arkæologi og bønder. Renæssancens verden. Tænkning, kulturliv, dagligliv og efterliv. Høiris, Ole & Vellev, Jens (red.). Aarhus, Aarhus University Press, s Svart Kristiansen, Mette Bygninger i krydsfeltet mellem æstetik og kulturhistorie. Arkæologisk Forum 2011 (24), s Svart Kristiansen, Mette The future for the past. Medieval Archaeology in Scandinavia and Beyond. History, trends and tomorrow. Svart Kristiansen, Mette, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.). Højbjerg, Aarhus University Press, s Svart Kristiansen, Mette & Riede, Felix Mellem vision og det muliges kunst. Ny bachelor- og kandidatuddannelse i arkæologi på Aarhus Universitet. Arkæologisk Forum 2018 (38), s Svart Kristiansen, Mette, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.) Medieval Archaeology in Scandinavia and Beyond. History, trends and tomorrow. Aarhus, Aarhus University Press Theune, Claudia Archaeology and Remembrance The Contemporary Archaeology of Concentration Camps, Prison-of-War Camps, and Battlefields. Historical Archaeology in Central Europe. Mehler, Natascha (red.). Rockville, Society for Historical Archaeology, s

56 META

57 Historisk arkeologi i Norge en metadebatt Marte Spangen Historical archaeology in Norway a metadebate. In 1992, the constitution and future of Norwegian medieval and historical archaeology was debated in META. The discussion concerned the definition historical archaeology itself, and the potential need for this subfield to be established as a discipline in its own right. The aim was to strengthen a weak academic framework for this branch of archaeology. In the end, such a separate discipline was never established, and unlike in Denmark and Sweden, no university has a particular responsibility for teaching this subject. Together with a fragmented legal framework and cultural heritage administration for medieval and historical archaeology, this has led to a somewhat unclear definition and significance of historical archaeology in Norway today. The topic is taught in archaeology departments all over the country, and a relatively large number of archaeologists focus their research on historical time periods. However, there is great variation in the research methods and topics pursued, and relatively little focus on specialist approaches such as the use of primary historical sources. Increased specialisation of this sort may require improved inter-institutional coordination of university courses, as well as frameworks for continuous multidisciplinary research cooperation. It remains to be seen if imminent changes in the cultural heritage regulations, following a reform of the regional county administrations, will affect the future development of historical archaeology in Norway. I 1992 gikk debatten livlig i META nr 4 om tilstanden i norsk middelalderarkeologi, eller historisk arkeologi, og hvilken retning denne skulle ta. I motsetning til situasjonen i Danmark og Sverige, var ikke middelalderarkeologi eller historisk arkeologi definert som et eget akademisk felt i Norge, til tross for at det fantes lang tradisjon for å studere og forske på middelalderlevninger. Et sentralt spørsmål i META-debatten var om fagfeltet burde skilles ut som en egen disiplin, som noe annet enn «vanlig» arkeologi, og om dette i så fall ville være til gavn eller til skade for den videre utviklingen 57

58 META 2019 av fagområdet i Norge (Christophersen et al. 1992). På den ene siden ble det argumentert for at middelalderarkeologi og historisk arkeologi hadde klare kildemessige, metodiske og teoretiske særegenheter, og at det potensielt kunne styrke fagfeltets posisjon å fremheve dette og etablere det som en egen disiplin (Ekroll 1992; Herteig 1992; Øye 1992). På den annen side synes de fleste debattantene å ha vært enige om at feltet tross alt var en del av arkeologien, selv om forskningen inkluderte bruk av historisk kildemateriale (Bertelsen 1992; Molaug 1992; Lunde 1992; Skre 1992; Christophersen 1992a). Det ble også advart mot å skille ut historisk arkeologi som egen disiplin, fordi dette kunne gi et lite, isolert fagmiljø som ikke bidro til eller ble influert av en bredere fagdebatt. Dessuten ville en separasjon ikke nødvendigvis resultere i større ressurser til arkeologi generelt (Olsen 1992). Selv om fagfeltet historisk arkeologi, som vi skal se, er i en langt sterkere posisjon i dag enn på begynnelsen av 1990-tallet, ble det aldri etablert noen separat disiplin eller utdannelse for middelalderarkeologi eller historisk arkeologi i Norge. I stedet inngår arkeologi i historiske perioder i den allmenne arkeologiutdannelsen ved alle universitetene. Det at fagfeltet ikke fikk noe offisielt hovedlærested i Norge (i motsetning til Lund i Sverige og Århus i Danmark), har antagelig gjort at historisk arkeologi i Norge i (enda) mindre grad enn i nabolandene har utviklet seg innenfor en bestemt skole. Dette bidrar til at benevnelsen «historisk arkeologi» brukes om litt forskjellige ting i forskjellige kretser hvis den brukes i det hele tatt. Variasjonen i hvordan man forholder seg til historisk arkeologi i Norge kan ses både som en styrke og en svakhet, noe jeg skal komme tilbake til. I alle tilfelle åpner den for at man fremdeles kan diskutere hva historisk arkeologi i Norge er og hva det bør være (jf. Øye 2015a). Inneholder begrepet noe annet i dag enn da det ble diskutert i 1992? Har forutsetningene for å drive en historisk arkeologi endret seg? Og er diskusjonen om hva historisk arkeologi i Norge er og bør være i det hele tatt en interessant debatt? En internasjonal debatt Selv om META-debatten i 1992 tok sikte på å kartlegge den norske situasjonen, reflekterte den også en internasjonal diskusjon om definisjonen av historisk arkeologi. META hadde tidligere trykket en rekke innlegg fra svenske arkeologer om middelalderarkeologiens egenart og forholdet mellom arkeologi og historie (se f. eks. META 1979 nr 2 og META 1988 nr 1 2). I Nord-Amerika gikk en tilsvarende diskusjon på og begynnelsen av 1980-tallet. På 1990-tallet dreide denne bort fra forsøk på en rigid definering av fagfeltet som historie eller antropologi (arkeologi) og mer over til 58

59 MARTE SPANGEN det tematiske og teoretiske innholdet (Orser 2010). En vedvarende internasjonal debatt om hvordan begrepet «historisk arkeologi» skal defineres og hva denne virksomheten i praksis skal inneholde, konkluderes i dag ofte med at det er rom for varierte definisjoner og praksiser innenfor denne betegnelsen (f. eks. Hicks & Beaudry 2006; Hall & Silliman 2006; Funari et al. 2013). Historisk arkeologi defineres dermed utfra flere ulike sett av kriterier både internasjonalt og her hjemme. Som kjent går skillelinjene hovedsakelig mellom definisjoner basert på kildebruk og metode, definisjoner basert på tidsperiodene som studeres og definisjoner knyttet til spesifikke tematiske avgrensninger (Andrén 1997, s ; Mogren et al. 2009, s. 7). Tidsavgrensningene varierer fra alle perioder der skriftlige kilder er tilgjengelige, altså potensielt 5000 år tilbake i tid (Andrén 1997), til en begrensning til perioden etter cirka 1500 e. Kr. Den sistnevnte definisjonen er delvis basert på et tematisk fokus på moderne globalisering og utviklingen og konsekvensene av kapitalisme og kolonialisme (f. eks. Leone 2009; Orser 2010), delvis på forholdet til en spesifisert middelalderarkeologi i den foregående perioden (Mogren et al. 2009, s. 7). Nærværet av skriftlige kilder er uansett en fellesnevner, og produksjon av tekst er åpenbart definerende for historiske perioder, både realhistorisk og som begrep. Å ta i bruk skrift har hatt stor påvirkning på fortidige samfunn, også for grupper som ikke var direkte omfattet eller berørt av de tekstene som ble produsert (Moreland 2001; 2006). At enkelte grupper ikke er synlige i skriftlig kildemateriale har delvis blitt brukt som et raison d être for en arkeologi i historiske perioder (f. eks. Hansson et al. 2019). Det er altså ikke opplagt at historisk arkeologi må omfatte direkte bruk av skriftlige kilder (f. eks. Hicks & Beaudry 2006; Hall & Silliman 2006). Referansene over viser at en tilbakevendende diskusjon om historisk arkeologis identitet ikke er spesiell for norsk arkeologi. Derimot kan en tendens til å sette mer eller mindre implisitt likhetstegn mellom historisk arkeologi og middelalderarkeologi kanskje betegnes som et særnorsk fenomen. Den er ihvertfall basert på noen særegne sider ved norsk forvaltningsstruktur og faghistorie som har gitt bedre forutsetninger for middealderarkeologi enn annen historisk arkeologi. Samtidig har disse strukturene bidratt til en fragmentering av historisk arkeologi generelt. Tidlig norsk middelalderarkeologi Uten å foregripe en definisjon av hva historisk arkeologi omfatter i norsk sammenheng i dag, kan det enkelt fastslås at middelalderarkeologi utgjør en vesentlig del av feltet. Middelalderarkeologien har forsåvidt lang tradisjon i Norge, selv om den tidligste forskningen mest bestod av 59

60 META 2019 en antikvarisk interesse for monumentalbygg. Allerede på 1800-tallet ble det imidlertid gjort interessante arkeologiske utgravninger i bygrunn og havneområder fra middelalderen i Oslo, Bergen og Trondheim, selv om disse undersøkelsene ble ledet av arkitekter og kunsthistorikere, og ikke av arkeologer som sådan (Øye 2015a, s ). I forbindelse med de store utgravningene etter brannen på Bryggen i Bergen i 1955, vokste byarkeologi fram som en mer spesialisert virksomhet i Norge. Opprustning og utbygging i kjølvannet av andre verdenskrig medvirket til at det etterhvert ble gjennomført større eller mindre undersøkelser i alle de store middelalderbyene og kjøpstedene (Øye 2015b, s. 19). Allerede på 1970-tallet ble imidlertid fokuset på byarkeologi kritisert for å bidra til en for snever definisjon og operasjonalisering av middelalderarkeologien. Det ble etterlyst mer forskning på «landsbygda», samt en bevegelse bort fra en sterkt empiristisk forskning til mer overordnede problemstillinger og en større vekt på teoretiske perspektiver (Bertelsen 1976; Christophersen 1976). Dette var reelle utfordringer, siden middelalderarkeologien i Norge lenge fungerte nærmest som en antikvarisk praksis (Christophersen 1992a, s. 3). En eksplosjonsartet økning i bygravninger førte til at mange lærte om middelalderarkeologi hovedsakelig gjennom praksis som feltassistenter, mens infrastrukturen for videre utdannelse og forskning innenfor feltet ikke var på plass. Dette skyldtes at middelalderen ikke var sidestilt med forhistorien hverken i lovgivningen eller den norske arkeologiutdannelsen. Den forvaltningsmessige ansvarsfordelingen fra tidlig 1900-tallet innebar at det var Riksantikvaren, som ikke hadde noe undervisningsansvar, som utførte middelalderundersøkelser, mens de kulturhistoriske museene i Oslo, Bergen, Trondheim, Tromsø og Stavanger hadde ansvar for arkeologiske utgravninger av forhistoriske lokaliteter. De ufaglærte feltarbeiderne i de tidlige bygravningene ble snart erstattet av utenlandske arkeologer med særlig kompetanse og interesserte arkeologistudenter, men det manglet altså et rammeverk for oppbygging av akademisk kompetanse innenfor middelalderarkeologi i Norge (Øye 2015b, s ). Etablering av en historisk arkeologi i Norge I Sverige og Danmark ble det som kjent etablert utdanningsløp spesielt rettet mot middelalderarkeologi allerede på 1960-tallet. Det første tilløpet til organisert undervisning på feltet i Norge tok form av ansettelsen av arkeolog Reidar Bertelsen som amanuensis (senere førsteamanuensis og professor) med undervisningsansvar for middelalder og nyere tid ved Universitetet i Tromsø i Først i 1986 ansatte Universitetet i Oslo en professor II med tilsvarende undervisningsoppgave. Undervisningen på feltet ved uni- 60

61 MARTE SPANGEN versitetene i Bergen og Trondheim var kun sporadisk (Øye 2015b, s ). Universitetet i Tromsø (i dag: UiT Norges arktiske universitet) var på mange måter progressivt i denne perioden, som et nyetablert og «radikalt» universitet som åpnet i På det tidspunktet hadde arkeologi allerede vært en sentral del av Tromsø museums aktivitet i landsdelen i hundre år, men den politiske situasjonen på 1970-tallet gjorde at vindene snudde også innenfor dette faget. I takt med økende bevissthet rundt samenes kulturelle og politiske situasjon, oppstod anerkjennelsen av at denne gruppen ikke bare var et etnografisk studieobjekt, men hadde en fortid som kunne studeres gjennom arkeologi og historie (Schanche & Olsen 1983; Hansen & Olsen 2004, s ). En vektlegging av samisk historie og forhistorie innebar nødvendigvis et fokus på historisk arkeologi eller arkeologi i historiske perioder, siden samene i hovedsak ikke produserte egne skriftlige kilder før på 1900-tallet. Det sistnevnte ble brukt som argument da den nye Kulturminneloven av 1978 innførte automatisk fredning for samiske kulturminner eldre enn 100 år. Kombinert med en generelt mager skriftkildesituasjon i nord har dette gjort at arkeologi her har fått noe større plass i det tverrfaglige samspillet med historie enn det som har vært vanlig i mange andre områder. Den historiske utviklingen i nord samstemmer dessuten ikke alltid med de kronologiske periodeinndelingene som brukes i resten av Skandinavia. Dette reflekteres i mange arkeologiske avhandlinger og oppgaver fra UiT, som ofte har tatt for seg lange tidsspenn fra jernalder og middelalder opp til 17-, 18- eller 1900-tallet (Bertelsen 2013, s ). Den generelle fredningsgrensen for kulturminner i Norge er derimot satt til reformasjonen i Dette har fått store konsekvenser for det reelle innholdet i en historisk arkeologi utenfor Nord-Norge. Blant annet er lovpålagte forvaltningsgravninger normalt bare fokusert på førreformatoriske kulturminner, da dette er det utbyggere er pliktige til å finansiere. Dermed fokuserer også fylkeskommunene på disse eldre kulturminnene når de utfører sine delegerte oppgaver med registrering i forbindelse med planarbeid og andre tiltak. Universitetsmuseene er kun pliktige til å bruke ressurser på å konservere og innlemme førreformatoriske funn i sine samlinger. Etterreformatoriske funn fra utgravninger blir ofte ikke ivaretatt, med mindre det dreier seg om helt spesielle gjenstander. Dette gjelder også innleverte løsfunn, for eksempel fra metallsøking, som blir en stadig mer utbredt hobby. Det siste tiåret har det vært noe mer fokus på betydningen av etterreformatorisk arkeologi (Bertelsen 2013, s. 10; Paasche 2016; McLees 2019), men mulighetene til å utvikle dette feltet begrenses av gjeldende lovverk og forvaltningsstruktur. Et unntak er forskningen på de 61

62 META 2019 maritime museene, siden skipsfunn i likhet med samiske kulturminner har en fredningsgrense på 100 år. Denne forhistorien gjør det lettere å forstå hvorfor enkelte av deltagerne i diskusjonen i META nr 4 i 1992 uten videre satte likhetstegn mellom norsk historisk arkeologi og middelalderarkeologi. Det har reelt vært middelalderarkeologien, mer eller mindre implisitt inkludert vikingtidsstudier, som har utgjort brorparten av den historiske arkeologien i Norge (Ekroll 1992, s. 31; Skre 1992, s. 65; Øye 1992, s ). Den historiske bakgrunnen viser at debatten om historisk arkeologi som egen disiplin ikke bare skyldtes et behov for selvidentifisering som ofte preger nye fagfelt i en tidlig fase, eller som Øystein Ekroll beskrev det, en form for senpubertal usikkerhet på egen identitet (Ekroll 1992, s. 22). Debatten sprang ut av en svak ressurssituasjonen og konkrete utfordringer med å etablere et akademisk rammeverk. Debatten etter METAdebatten Året etter META-debatten, i 1993, ble det opprettet en fast stilling i middelalderarkeologi ved Universitetet i Bergen, og få år senere fikk også Trondheim en slik stilling (Øye 2015b, s. 19). Med dette fikk man en tydeligere satsning og et bedre rammeverk for akademisk utvikling av denne delen av historisk arkeologi i Norge. Samtidig foregikk det en omkalfatring som resulterte i økt fragmentering av forvaltningsoppgavene knyttet til middelalderarkeologien. Tidligere var det Riksantikvaren og landsdelsmuseene som tok seg av mange av de lovpålagte oppgavene knyttet til kulturminneforvaltningen. Nå ble dette delegert til flere nyopprettede instanser. Ansvaret for befaring og registrering av planområder og lignende ble lagt til fylkeskommunene, unntatt for samiske kulturminner, som ble Sametingets ansvar. Riksantikvaren beholdt et forvaltningsansvar for middelalderbyene, middelalderske kirker, borger og bygningsruiner, men delegerte ansvaret for konkrete undersøkelser og utgravninger av slike kontekster til det nyopprettede Norsk institutt for kulturminneforskning (NIKU). Middelaldergravninger utenfor byene, inkludert undersøkelser av mindre kjøpsteder, ble derimot lagt til universitetsmuseene (jf. Solli 2013, s ). Undersøkelser av skipsfunn og kulturminner under vann ble delegert til Norsk Sjøfartsmuseum (nå Norsk Maritimt Museum), Bergen Sjøfartsmuseum, og landsdelsmuseene i Trondheim, Stavanger og Tromsø. Det var likevel de fem landsdelsmuseene (i dag kalles disse «universitetsmuseene») som fikk samlingsansvar for funn fra undersøkelser gjort av alle disse instansene. Med denne omstruktureringen ble altså de de som jobbet med middelalderarkeologi spredt ut på flere institusjoner enn tidligere. I de fleste tilfeller innebar det også større fysisk avstand mellom fagfolk på feltet, og 62

63 MARTE SPANGEN dermed begrenset mulighet for jevnlig diskusjon og samhandling (Øye 2015b, s. 22). Da Riksantikvaren i 2008 skulle utvikle et faglig program for deres ansvarsområder, altså middelalderens byer, kirker og kirkegårder, klostre og borger, ble det stilt spørsmål ved hvordan man skulle tilrettelegge for utvikling av kunnskap innenfor et slikt «fragmentert fagmiljø» (Brev fra Riksantikvaren av , jf. Solli 2013, s. 48). Dette avstedkom en viss oppsummering av tilstanden i norsk middelalderarkeologi, og i forlengelsen også i norsk historisk arkeologi generelt. På den positive siden kunne det fastslås at middelalderarkeologi eller historisk arkeologi var en integrert del av undervisningen på bachelornivå på universitetene og et relativt utbredt felt å fordype seg i på master- og PhD-nivå. Dette har resultert i en rekke avhandlinger som har bidratt med nye, interessante perspektiver og problemstillinger og viktig forskning på det store middelaldermaterialet som etterhvert er akkumulert (Øye 2013, s , Solli 2013, s ). En oversikt over avhandlinger avlagt mellom 1985 og 2013 viste god tematisk bredde i forskningen (Øye 2015b, figur 2), men det ble fremdeles etterlyst en samordnet satsning på middelalderforskning utover bygravninger, for eksempel på agrar bosetning, aktivitet i fjellet og mindre kjøp- og ladesteder (Solli 2013, s. 51). Førti år etter tilløpet til debatt om norsk historisk arkeologi i 1976 (se over), var det altså fremdeles behov for mer fokus på «landsbygda». Antallet stillinger knyttet til historisk arkeologi hadde økt dramatisk siden 1990-tallet. Ingvild Øye telte 27 faste vitenskapelige stillinger med forskningsrett knyttet til middelalder- eller historisk arkeologi i 2012, hvorav 13 ved de fire største universitetene og 14 ved NIKU. På førstnevnte institusjoner har de fleste ansatte cirka 50% forskningstid i sine stillinger, mens NIKU opererer med lavere andeler for mange av sine ansatte (Øye 2013, s. 9). Det ble imidlertid uttrykt bekymring for om stillinger med forsknings- og undervisningsplikt innenfor historisk arkeologi ville videreføres når tidligere ansatte lærekrefter skulle gå i pensjon (Solli 2013, s ). For øvrig ble det påpekt at selv om universitetets ansatte har en relativ frihet til å velge sine forskningstemaer, blir både disse og studentene påvirket av hvordan forvaltningen er organisert og hvilket kildemateriale som gjøres tilgjengelig (Øye 2013, s. 11). Den oppsplittede norske forvaltningsmodellen var dessuten problematisk for museene, som har ansvar for konservering og magasinering av alle funn fra middelaldergravninger, men som tidligere ikke var involvert i budsjetteringen av slike gravninger innenfor andre instansers forvaltningsfelt. Det har vært uttrykt ønske fra museumssektoren om å legge all utgravningsvirksomheten, også av middelalderkontekster, til 63

64 META 2019 Tabell 1. Fast ansatte med forskningstid på norske institusjoner som driver arkeologisk forskning innenfor historiske perioder. Takk til Gitte Hansen, Julie Lund, Tori Falck, Hilde Amundsen, Lise-Marie Bye Johannessen, Alma Thuestad, Ann-Kathrin Jantsch, Mari Salberg, Kristine Orestad Sørgaard, Linn Eikje Ramberg og Martin Callanan for bidrag til å oppsummere dette litt ulne spørsmålet. Antikken Numism. Jern-/ middelalder Etterref. Samtids. Totalt Oslo: Kulturhistorisk museum Inst. for arkeologi (IAKH) Norsk Maritimt Museum Bergen: HF/Inst. for arkeologi (AHKR) Bergen Universitetsmuseum 2 2 Bryggen Museum 1 1 NIKU 4 4 Trondheim: NTNU/Vitenskapsmuseet NIKU Tromsø: Tromsø Universitetsmuseum 3 3 Inst. for arkeologi (AHR) NIKU 3 3 Stavanger: Arkeologisk Museum 2 2 SUM 60 Tabell 2. Avlagte norske doktoravhandlinger innenfor historisk arkeologi (arkeologi i historiske perioder) i perioden Takk til Vibeke Viestad og Marie Ødegaard for innspill til disse tallene Totalt Oslo Bergen Trondheim Tromsø 1 1 Stavanger 1 1 SUM 19 64

65 MARTE SPANGEN universitetsmuseene for å sikre en bedre samordning både økonomisk og forskningsmessig (Solli 2013, s ). Dette har ikke blitt gjennomført så langt, men per i dag er det langt tettere kontakt mellom institusjonene enn tidligere for å sikre at budsjetteringen av ulike middelaldergravninger også dekker konservering og andre utgifter i etterkant. Debatten i 2008 om norsk middelalder- eller historisk arkeologi, som ble publisert noen år senere (Smestad & Christensson 2013), har altså både likhetstrekk og nye momenter sammenlignet med den debatten som utfoldet seg i META i Til tross for en sterk økning i antall stillinger sammenlignet med situasjonen på begynnelsen av 1990-tallet, har fagfeltet vært preget av et noe oppsplittet fagmiljø og rammeverk for forvaltning, forskning og undervisning. I 2013 ble det antatt at dette rammeverket ikke ville gjennomgå noen betydelige endringer de nærmeste årene (Øye 2013, s. 17). I dag står man imidlertid ovenfor en potensielt omfattende endring av kulturminnevernet i forlengelsen av den såkalte «regionreformen». Jeg skal komme tilbake til hvilke konsekvenser denne reformen kan få for norsk historisk arkeologi, men jeg vil først gi en kort oppsummering av status quo. Tall og tendenser i norsk historisk arkeologi For noen år siden telte Ingvild Øye noe over 40 ansatte i forskjellige fagstillinger med forskningsrett som arbeidet med middelalderarkeologi eller historisk arkeologi i Norge, hvorav 27 faste, to (midlertidige) forskerstillinger og 14 stipendiatstillinger (Øye 2013, s. 9; 2015b, s. 22). Det er vanskelig å si hvor mye dette har endret seg de siste firefem årene, da Øye ikke spesifiserer hva hun legger i historisk arkeologi i akkurat den sammenheng. I sin oversikt over avhandlinger innenfor middelalder- og historisk arkeologi, definerer imidlertid Øye begrepet relativt bredt, delvis for å vise at det har skjedd en tematisk utvikling innen faget og at «middelalderarkeologi» ikke lenger er like dekkende som betegnelse (Øye 2015b, s , figur 2). Det siste kan eksemplifiseres med en annen undersøkelse fra 2018, som teller syv fast ansatte ved universitetene i Norge, nærmere bestemt i Oslo og Tromsø, som arbeider med etterreformatorisk arkeologi (pers. med. Natascha Mehler ). Dette inkluderer blant annet samtidsarkeologi. Med en rundhåndet definisjon av «historisk arkeologi» som all arkeologisk forskning innenfor perioder og områder der vi har skriftlige kilder, og en noe strengere begrensning av tellingen til kun faste stillinger med forskningstid, har jeg beregnet at vi i Norge i dag har hele 60 forskere som kan sies å jobbe med historisk arkeologi (tabell 1). Dette er altså ikke bare forskere som aktivt bruker historiske primærkilder sammen med arkeologi, men også forskere som bruker andre metoder 65

66 META 2019 for å diskutere arkeologiske problemstillinger i historiske perioder. Hva resulterer så denne forskningen i? Fra 1985 til 2013 hadde det blitt veiledet 32 doktoravhandlinger ved norske universiteter som omhandlet temaer relatert til historisk arkeologi eller historiske perioder (Øye 2015b, figur 1). For perioden kan vi legge til ytterligere 19 avhandlinger (tabell 2). Når det gjelder generell publisering av forskningsresultater, er dette noe vanskeligere å få oversikt over. Hundretalls av artikler som kan falle innunder min brede definisjon av historisk arkeologi har blitt publisert i sentrale og relevante norske tidsskrifter som Norwegian Archaeological Review, Viking, Primitive tider, Collegium Medievale og Acta Borealia (de to sistnevnte er tverrfaglige). En sjekk av et utvalg andre relevante skandinaviske tidsskrifter, som Lund Archaeological Review, Current Swedish Archaeology, Fornvännen, Danish Journal of Archaeology og KUML Årbog for Jysk Arkæologisk Selskab, viser derimot at det generelt er langt mellom norske gjesteopptredener i nabolandenes tidsskrifter. Norske bidrag som faller inn under betegnelsen «historisk arkeologi» er enda færre. Etter at META ble relansert i 2015, har kun to norske forskere bidratt med tekster til dette tidsskriftet. En begrunnelse for det siste kan være dagens press på norske (og andre) akademikere for å publisere mest mulig i fagfellevurderte og poenggivende tidsskrifter. Register over vitenskapelige forskningskanaler 1 antyder likevel at norske arkeologer innenfor historisk arkeologi publiserer lite av sin forskning i høyt rangerte internasjonale tidsskrifter. Siden 2004 er det bare publisert én artikkel av en norsk forsker i Medieval Archaeology, ingen i Historical Archaeology eller Post-Medieval Archaeology og bare 3-4 (delvis samforfattede) artikler i International Journal of Historical Archaeology. Det finnes en mengde andre tidsskrifter der forskningsresultater på dette feltet kan publiseres, så dette er ikke noe nøyaktig mål på internasjonalt gjennomslag for norsk historisk arkeologi. Det overensstemmer imidlertid med undertegnedes opplevelse av at resultater fra særlig norsk middelalderarkeologi i stor grad publiseres på norsk for et hjemlig publikum, og dermed med Skandinavia som bredeste nedslagsfelt. Her kan det være rom for i større grad å tilføre den europeiske og internasjonale forskningsdebatten interessante norske perspektiver. Denne kvantitative oppsummeringen gir en viss oversikt over aktivitetsnivå og nedslagsfelt for arkeologisk forskning på historiske perioder i Norge. Konklusjonen er først og fremst at det finnes et relativt stort, men også ulikeartet og noe uoversiktlig fagmiljø som arbeider med dette. Verdien av en rent kvantitativ vurdering av ståa i norsk historisk arkeologi kan imidlertid diskuteres. Den må nødvendigvis bygge på en kvalitativ vurdering av 66

67 MARTE SPANGEN hva som skal regnes som historisk arkeologi. Dette er som nevnt ikke et helt enkelt spørsmål, og åpenbart en tilbakevendende debatt. Min rundspørring angående hvor mange i Norge som forsker på historisk arkeologi førte da også til en del oppfølgingsspørsmål fra kolleger om hva jeg egentlig la i dette begrepet. Det finnes altså ingen omforent forståelse av hva som særtegner historisk arkeologi i Norge. Det er også åpenbart at ikke alle forskere som etter min definisjon kan sies å virke innenfor dette feltet, identifiserer forskningen sin som historisk arkeologi. Identiteten til norsk historisk arkeologi kan dermed sies å være et interessant spørsmål også i dag, selv om fagfeltet er langt mer etablert enn det var i Hva er norsk historisk arkeologi? Som beskrevet over er det historiske og forvaltningsmessige årsaker til at forskningsaktiviteten innenfor norsk historisk arkeologi tidligere i stor grad var fokusert på middelalderarkeologi (inkludert yngre jernalder), med unntak av en del studier, særlig i nord, som har operert med andre periodeavgrensninger. For øvrig synes det relativt vanlig å definere historisk arkeologi som arkeologi i perioder der det også finnes historisk kildemateriale som kan kombineres med arkeologisk materiale på ulike måter (jf. Andrén 1997). Slik forskning drives i miljøene som er beskrevet over, og flere av de avlagte doktorgradene i tabell 2 gjør aktiv bruk av historiske kilder for å utforske vidt forskjellige temaer (f. eks. Ødegaard 2015; Eriksen 2015; Henriksen 2016). Det er likevel mye av det som periodemessig kan regnes som historisk arkeologi i Norge i dag som er mindre fokusert på bruk av historiske kilder. Ved mitt universitet i Tromsø er samtidsarkeologi et sentralt forskningsområde. Denne forskningen har hovedperspektiver som ikke nødvendigvis fokuserer på eller er avhengig av kombinasjonen av historiske og arkeologiske kilder. Tvert imot finnes det et ønske om å definere arkeologi som noe helt annet enn historie og historieskriving. En ontologisk og epistemologisk grunnpilar for denne forskningen er at ting er noe annet enn tekst og derfor inneholder potensiale for en annen type forståelse av verden før og nå (f. eks. Olsen 2010; Olsen & Pétursdóttir 2014). Dette er selvfølgelig ikke en ukjent diskusjon innenfor historisk arkeologi, der nettopp tingenes særegenhet i forhold til tekst har vært et mye debattert tema (Andrén 1997). Samtidsarkeologien har imidlertid et annet filosofisk utgangspunkt og mål med sin diskusjon av såkalt «objektorientert ontologi» (Olsen 2010). Som nevnt har en nylig undersøkelse oppsummert at syv fast ansatte ved norske universiteter arbeider med etterreformatorisk arkeologi. Dette inkluderer også samtidsarkeologi, men det inkluderer ikke de som arbeider på NIKU 67

68 META 2019 og på de maritime museene. Disse institusjonene har vært viktige for å drive fram en historisk arkeologi for tidlig nytid i Norge (f. eks. Paasche 2016). Det faktum at de fleste kulturminner yngre enn 1537 ikke omfattes av lovpålagte arkeologiske forvaltningsprosjekter, gjør en videreutvikling av denne arkeologien avhengig av eksternt finansierte forskningsprosjekter. Det er likevel ingen tvil om at oppmerksomheten rundt og interessen for etterreformatorisk arkeologi i Norge er økende. Vi kommer nå etter våre naboland med undersøkelser som fokuserer på for eksempel de tidligmoderne byene (McLees 2019), etterreformatorisk gravskikk (Jantsch & Ødegården 2018) og marginaliserte grupper som husmenn (Svensson et al. 2018). Rikantikvaren har også bidratt til en bredere satsning på arkeologi i moderne tid, blant annet gjennom programmer for registrering og bevaring av krigsminner og tekniske og industrielle kulturminner (Riksantikvaren n.d.; Riksantikvaren 2017). Internasjonalt har definisjonen av historisk arkeologi delvis vært knyttet opp mot den nye moderne, industrialiserte og globaliserte verden etter ca. 1500, gjerne med et særlig fokus på konsekvensene av kolonisering og kolonialisme (f. eks. Leone 2009). Også i våre nordiske naboland foregår det i økende grad arkeologisk forskning på nordisk kolonisering og kolonialisme, både i fjerne strøk og i blant annet samiske områder (Immonen 2011; Ojala & Nordin 2015). I Norge er det mindre opplagt å studere kolonisering av fjerne territorier; landet vårt var den svakere part i unioner med Danmark fra senmiddelalderen inntil 1814 og deretter med Sverige fram til Vårt tradisjonelle selvbilde er dermed mer som de som ble «kolonisert». Derimot har samisk arkeologi vokst fram og kommet til å stå særlig sterkt i Norge helt siden 1980-tallet. Denne arkeologien opererer åpenbart innenfor et paradigme som nettopp fokuserer på konsekvensene av en kolonialistisk situasjon (f. eks. Spangen et al. 2015). Et fornyet fokus på naturvitenskapelige metoder er merkbart i så vel historisk som i annen arkeologi. Rask forbedring av metoder og teknologier det siste tiåret har gjort analyser av blant annet adna og isotoper til en aktuell innfallsvinkel i arkeologiske studier av en rekke ulike temaer i historiske perioder (f. eks. Naumann et al. 2014; Røed & Hansen 2015; Spangen & Fjellström 2018). Slike studier kan selvfølgelig også kombineres med bruk av historiske primærkilder, men i mange tilfeller er det de naturvitenskapelige resultatene i kombinasjon med arkeologiske funn som står i sentrum for tolkningene også i perioder der historiske kilder er tilgjengelige. Historisk arkeologi i Norge, slik jeg har avgrenset fagfeltet her, er altså ikke et fagfellesskap med en felles fagdebatt som fokuserer på felles problemstillinger og utfordringer. 68

69 MARTE SPANGEN Den store variasjonen viser et behov for forskning på et bredt utvalg av perioder og temaer og kreative innfallsvinkler til disse problemstillingene. For de fleste utøverne er det antagelig mindre viktig om det de holder på med kan defineres som akkurat «historisk arkeologi». Det er hverken realistisk eller ønskelig å begrense dette mangfoldet med rigide definisjoner av hva historisk arkeologi er eller bør være. Derimot kan det være grunn til å vurdere om det er noen svakheter ved dette mangfoldet. Med en løs definisjon av historisk arkeologi som all arkeologi i historiske perioder, skapes et bilde av at det finnes mange aktive forskere på dette fagfeltet, men bidrar mangfoldet til å bygge et metodisk og teoretisk sterkt forskningsmiljø? Det historiske i norsk historisk arkeologi Som sagt har ikke historisk arkeologi i Norge en «skole», og derfor finnes det ikke en unison forståelse av hva du bør eller må kunne for å drive arkeologi i historiske perioder. Det er likevel relativt utbredt å assosiere begrepet med arkeologisk forskning som faktisk kombinerer arkeologiske og historiske kilder. Dette oppfylles av mange norske forskere i form av at de trekker inn historiske kilder i ulike arkeologiske tolkninger, men det er en begrenset andel arkeologer i Norge som jobber systematisk med historiske primærkilder i en klassisk «cinthionsk» tilnærming (Cinthio 1963). Selv om arkeologer ikke skal behøve å være historikere også (Christophersen 1992a, s. 7), er det nødvendig med fagfolk som har god kjennskap til historiske kilder og historisk metode hvis det skal produseres kreative problemstillinger og god forskning i dette skjæringspunktet. Erik Cinthios ideal om at arkeologer som jobber med historiske perioder også må sette seg grundig inn i alle relevante historiske kildetyper og tilhørende kildekritikk, kan likevel synes utfordrende. Faget arkeologi har vokst til å omfatte et stort utvalg perspektiver. Selv for historiske perioder er bruk av historiske kilder bare en av mange metoder som skal beherskes. Den formen undervisningsopplegget i historisk arkeologi har fått i Norge, som en mindre del av den generelle grunnutdannelsen på alle læresteder, gir heller ikke særlig gode forutsetninger for en slik fordypning. Utover egenvalgte temaer for masteroppgaven, har studenter lite tid til spesialisering innenfor det normerte antallet studiepoeng de skal avlegge. For at de skal velge å prioritere dybdekunnskap om historiske kilder, må det først og fremst tydeliggjøres i undervisningen at god bruk av slike kilder faktisk krever spesialisering og fordypning, akkurat som bruk av ulike naturvitenskapelige metoder, feltmetodikk eller teori. En slik spesialisering krever dessuten at det finnes tilbud om relevant undervisning. Her støter vi på noen strukturelle utfordringer. For det første er det begrenset hvor mange 69

70 META 2019 alternative fordypningsemner hvert institutt for arkeologi kan tilby. For det andre er det antall studenter som til enhver tid tar de arkeologiske emnene også argumenter for å opprettholde undervisningstilbudet og lærekreftene i arkeologi. Dermed er det ikke umiddelbart logisk å oppfordre studenter til å ta flere emner på andre institutter (for eksempel innenfor historie, kunsthistorie eller religionshistorie). Det viktigste er likevel at studentene gjennomfører sin grad på «hjemmeinstituttet», siden det er uteksaminerte bachelorog masterkandidater som gir det enkelte institutt «poeng» og dermed økonomisk støtte og, i siste instans, livets rett. Dette burde i prinsippet kunne kombineres med at studentene velger emner på andre institutter. En samordning av emnetilbudet ved flere universiteter kan være en annen måte å forbedre muligheten for spesialisering i historisk arkeologi, i mangel av et hovedlærested man kan søke seg til for å få en slik utdannelse. I dag behøver ikke en samordning av undervisningen på fagfeltet innebære at man fysisk bringer sammen forskere og undervisere på ett geografisk sted, slik enkelte foreslo i 1992 (Sandnes 1992). I stedet kan digitale løsninger potensielt gi studenter i hele landet mulighet til å velge nettbaserte spesialiseringsemner fra flere universiteter, samtidig som de gjennomfører sin grad på ett institutt og dermed gir hjemmeinstitusjonen den nødvendige uttellingen for endelig avlagt eksamen. Spesialisering og tverrfaglige emnetilbud er viktige for å sikre kompetanseutvikling i historiske fag blant arkeologer, men det er som nevnt ikke meningen at arkeologer også skal være historikere eller vice versa (jf. Christophersen 1992a, s. 7). En sentral del av historisk arkeologi må derfor være, og har alltid vært, tverrfaglige samarbeid (Herteig 1992, s. 48; Øye 1992, s. 58; Sandnes 1992, s. 62; Skre 1992, s ; Christophersen 1992b, s ). I de senere år har tverrfaglighet i arkeologien vært diskutert i forbindelse med naturvitenskapelige metoder. En målsetting må være å oppnå «ekte» tverrfaglighet og ikke bare en metodisk flerfaglighet, der arkeologer «bestiller» informasjon fra et annet fag eller omvendt (jf. Gjerpe 2013). Dette krever at forskere fra de ulike fagområdene ikke bare arbeider parallelt, men integrert med aktuelle forskningsspørsmål, noe som igjen forutsetter at alle parter setter seg inn i sine kollegers materiale og arbeidsmetoder og lærer seg hverandres «språk» (jf. Lidén & Eriksson 2013). Dette gjelder selvfølgelig også ved bruk av historiske kilder i kombinasjon med arkeologi. For å oppnå en slik integrasjon er det nødvendig med langsiktige samarbeid på tvers av faggrensene. Nylig har Norges forskningsråd bevilget støtte til to nye tverrfaglige prosjekter med utgangspunkt i middelalderarkeologi: Medieval Urban Health- From Individual to Public Responsibility, AD , ledet av Axel Christophersen, NTNU, og The Borgund Kaupang by Aalesund, 70

71 MARTE SPANGEN western Norway. Life and Death of a small town in the periphery of Europe, ledet av Gitte Hansen, Universitetsmuseet i Bergen. Disse prosjektene vil involvere en rekke forskere fra ulike fagfelt, deriblant historiske fag, men da nødvendigvis i en begrenset prosjektperiode. Det er derfor behov for mer konsoliderte institusjonelle rammeverk for å sikre kontinuerlige tverrfaglige samarbeid. De tverrfaglige initiativene som var under forberedelse i 1992 (jf. Lunde 1992, s. 43), Senter for studier i vikingtid og nordisk middelalder i Oslo ( ) og etterhvert Centre for Medieval Studies (CMS) i Bergen ( ), er i dag nedlagt. Sistnevnte videreføres i noen grad av Forskargruppen for mellomalderstudiar ved UiB (etablert 2013). I Tromsø har man siden 2004 hatt en aktiv tverrfaglig forskningsgruppe i Creating the New North (CNN). Begge de nevnte forskningsgruppene står for en bred kronologisk og tematisk tilnærming til tverrfaglig forskning på historiske perioder. CNN har nylig gjennomgått et generasjonsskifte, etter at de opprinnelige initiativtagerne har gått i pensjon. Tre nye førsteamanuensiser (to historikere og undertegnede arkeolog) har blitt ansatt av UiT med et spesifikt mandat om å bidra til videreutvikling av forskningsgruppen. UiT har også en finansieringsmodell for universitetets forskningsgrupper som sikrer aktivitet i perioder der disse står uten midler fra større eksternfinansierte prosjekter. Dette eksemplifiserer en type aktivt engasjement fra institusjonens side som antagelig må til for at slike grupper og tverrfaglige samarbeid ikke skal bli individ- eller prosjektavhengige. Endringer i forvaltningen endringer i forskning og undervisning? Som beskrevet over har arkeologi i Nord-Norge hatt litt andre rammeverk og insentiver for en historisk arkeologi enn resten av landet, noe som blant annet har resultert i mer fokus på etterreformatoriske perioder. En del av bakgrunnen for dette har vært en bevegelig 100-årsgrense for automatisk fredning av samiske kulturminner. I 2018 trådte en ny lov i kraft der man satte en fast fredningsgrense for disse til En tilsvarende endring er under diskusjon når det gjelder 100-årsgrensen for fredning av skipsfunn. Årsaken er at begge bestemmelser etterhvert har ført til at en utilsiktet mengde kulturminner regnes som automatisk fredede og må håndteres deretter. Det er usannsynlig at disse endringene vil ha noen umiddelbar og stor påvirkning på forskningen på samisk eller maritim arkeologi. På sikt vil likevel tilfanget av registrerte kulturminner preges av en ny fredningsgrense. Den såkalte «regionreformen» kan medføre større umiddelbare konsekvenser. Reformen tar sikte på å slå sammen dagens norske fylkeskommuner i større regioner. Startskuddet gikk med sammenslåingen av tidligere Nord- og Sør-Trønde- 71

72 META 2019 lag til storfylket Trøndelag i Denne endringen får bivirkninger for det norske kulturminnevernet, blant annet fordi førstelinjekompetansen i arkeologi har vært lokalisert i fylkeskommunene siden 1990-tallet. I kjølvannet av regionreformen har det blitt utformet et utkast til ny forskrift for ansvarsfordelingen etter Kulturminneloven (Klima- og miljødepartementet 2018). Utkastet har vært på høring i 2018 og en endelig forskrift skal vedtas i løpet av Det er dermed foreløpig usikkert hvilke konsekvenser regionreformen vil få for en historisk arkeologi i Norge. I følge det utsendte forslaget vil universitetsmuseene fortsatt stå for større utgravninger av førreformatoriske kontekster, inkludert vikingtid og middelalder. Unntaket er middelalderbyene, kirker, klostre og festningsanlegg, som fremdeles vil være NIKUs ansvarsområde. Den mest radikale foreslåtte endringen er at Riksantikvaren ikke lenger skal ha overordnet dispensasjonsmyndighet i alle saker, men at dette ansvaret i stor grad skal delegeres til de nye regionene. Samtidig skal disse få delegert ansvar for å gjennomføre begrensede granskninger etter Kulturminnelovens 11. Dette viderefører i så fall en prøveordning som har fungert siden 2011, der fylkene etter visse begrensende retningslinjer har kunnet undersøke kulturminner i forbindelse med registreringer. Mer konkret kan fylkesarkeologene for eksempel snitte enkeltstående kokegroper som kommer fram ved sjakting av planområder. Dette er åpenbart mer effektivt enn at en mindre utgravning av slike svært vanlige enkeltminner skal behandles, budsjetteres og gjennomføres av universitetsmuseene etter dispensasjon fra Riksantikvaren. Det er likevel diskusjon om hva de langsiktige konsekvensene kan bli av en slik lokal vurdering av verneverdi. Fordelen med det norske systemet har vært at Riksantikvaren har gjort vurderinger om verneverdi og dispensasjon til inngrep i automatisk fredede kulturminner utfra et nasjonalt overblikk. Det kan vanskelig kreves at de enkelte fylkeskommunene skal implementere det samme. I prøveprosjektet har det også vært konkrete eksempler på at nasjonale retningslinjer ikke blir fulgt og at lokale politiske hensyn spiller inn i fylkeskommunenes avgjørelser (jf. f. eks. Kulturhistorisk museums høringsuttalelse av 21. juni 2018). En permanent endring av ansvarsfordelingen kan altså føre til en «bukk og havresekk»-problematikk, der kulturvernmyndighetene i regionene både skal dispensere og utføre utgravningene, samtidig som de skal svare til regionale politiske myndigheter og veie vurderinger av verneverdi opp mot andre lokale og regionale interesser. Dette peker bort fra en etablert tradisjon i norsk arkeologi om å bygge kulturminnevernet rundt en forståelse av kulturminner som det store fellesskapets ikke-fornybare ressurser for kunnskapsproduksjon. I stedet vris 72

73 MARTE SPANGEN fokus over på kulturminners lokale og regionale opplevelses- og/eller næringsverdi. Eksempler tyder på at hensyn til kulturminner veier relativt lett i forhold til hensyn til for eksempel næringsvekst når denne typen avgjørelser skal tas av lokale myndigheter. Forslaget til ny ansvarsfordeling kan derfor resultere i en ganske radikal forskyvning av forvaltningens verdigrunnlag (Glørstad 2018). Når det er sagt, er det velkjent at lokale verdivurderinger ofte vektlegger kulturminner fra historiske, og særlig etterreformatoriske, perioder (f. eks. Nilsen 2003). Det er derfor et tankekors at lokalt definert verneverdi og regionalisert dispensasjonsmyndighet kan gjøre at vi får mer oppmerksomhet rundt og undersøkelser av etterreformatoriske kulturminner i Norge. Samtidig vil dette i så fall ikke være knyttet opp mot eksisterende arkeologiske forskningsmiljøer eller institusjoner med undervisningsansvar for neste generasjons historiske arkeologer. Styrer vi da på nytt mot en mer antikvarisk praksis og enda sterkere fragmentering av norsk historisk arkeologi? Konklusjon Siden 1992 har både norsk middelalderarkeologi, historisk arkeologi, og for den saks skyld arkeologi generelt, gjennomgått relativt omfattende endringer og utviklinger både metodisk, teoretisk og tematisk. Historisk arkeologi er uten tvil mer etablert i Norge nå enn på begynnelsen av 1990-tallet, selv om økningen i antall stillinger, studenter og avlagte avhandlinger er avhengig av hvordan «historisk arkeologi» defineres. Det må uansett ses som en styrke at det undervises i og forskes på ulike former for historisk arkeologi i hele landet. Dette gir variasjon, kreative innfallsvinkler og et bredt utvalg av problemstillinger. Det finnes likevel noen utfordringer i at fagfeltet er ganske vagt definert og ikke har noen enkeltstående institusjon som har hovedansvar for forskning og undervisning innenfor historisk arkeologi. Av strukturelle årsaker er både mengden og innholdet i undervisningen ved de ulike lærestedene ganske begrenset. Dette gjør det vanskelig å sikre kompetanseutvikling på særegne aspekter som bruk av ulike typer historiske kilder i kombinasjon med arkeologi. Jeg mener ikke at fagfeltet bør begrenses til et slikt metodisk skjæringspunkt, men det bør kanskje tydeliggjøres at dette er en del av faget som krever spesialisering. Tilbudet om en slik spesialisering kunne med fordel videreutvikles på tvers av både fag- og institusjonsgrenser. I forlengelsen kan dette potensielt bidra til utvikling av nye interessante og tverrfaglige forskningsinitiativer. Den noe uoversiktelige forvaltningsstrukturen for norsk historisk arkeologi har resultert i noen særnorske begrensninger i definisjonen av fagfeltet. I dag er det ikke lenger grunn til å sette likhetstegn mellom norsk historisk arkeologi og mid- 73

74 META 2019 delalderarkeologi, men vi lever ennå med noen strukturelle og økonomiske rammer som virker styrende på forskning og kunnskapsproduksjon. Veien videre vil kunne påvirkes av endringene i kulturminneforvaltningen som skal vedtas i Høringsrunden for ny forskrift er avsluttet og det gjenstår å se hvilke endringer som vil gjøres. Det er uansett opp til oss aktører innenfor fagfeltet å jobbe frem god forskning og undervisning innenfor de rammeverkene som blir etablert. Norsk historisk arkeologi har dermed sine særegenheter, men fagfeltet har fulgt den internasjonale tendensen til jevnlig og grundig selvrefleksjon. Det er påfallende at man stadig vender tilbake til diskusjoner om kvalitet og kvantitet, form, innhold og antall, i denne typen artikler (f. eks. Bertelsen 2013; Solli 2013; Øye 2013; 2015a; 2015b). Er dette egentlig nødvendig? Eller er det bare et symptom på en vedvarende usikkerhet på egen rolle og status? Såvidt meg bekjent finnes det ingen tilsvarende tradisjon innenfor for eksempel norsk jernalderarkeologi for jevnlig å oppsummere hvor mange som nå jobber med dette eller har skrevet sine doktoravhandlinger innenfor relaterte temaer men så har selvfølgelig norsk jernalderarkeologi helt andre forvaltnings- og forskningsmessige rammer enn historisk arkeologi. Mitt svar må derfor bli ja; metadebattene om historisk arkeologi i Norge har fremdeles en funksjon. De fungerer som nyttige «mellomtider» i en kontinuerlig utvikling, en utvikling som påvirkes av delvis uoversiktlige aspekter knyttet til forvaltningsstrukturer og finansiering. Metadiskusjonene gir en temperaturmåling på om feltet holder koken faglig sett og om nye tendenser bidrar til eller hindrer den utviklingen. I et på ingen måte uventet ordspill, er det selvfølgelig gledelig at disse metadebattene fra og med 2015 igjen kan ta plass i nettopp META, der vi møter et nordisk fagfellesskap til diskusjon og får flere å spille ball med når videre utviklingslinjer skal trekkes opp. Takk til Hanne Lovise Aannestad som har lest og kommentert manuset. Marte Spangen, førsteamanuensis i middelalderarkeologi og i ledergruppen for den tverrfaglige forskningsgruppen Creating the New North (CNN), UiT Norges arktiske universitet marte.spangen@uit.no Fotnot 1. Norsk Senter for Forskningsdatas nettbaserte database ( viser ulike tidsskrifters rangering i tellekantsystemet og andel norske publiseringspoeng i hvert tidsskrift siden 2004 (eller da tidsskriftet ble opprettet). (Sist besøkt 10. april 2019). 74

75 MARTE SPANGEN Referenser Andrén, Anders Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna. Stehag, Symposion Bertelsen, Reidar Kva vil vi med mellomalderarkeologien? Nicolay (21), s Bertelsen, Reidar En arkeologi for historisk tid eller en europeisk mellomalderarkeologi i Norge? META 1992 (4), s Bertelsen, Reidar Den historiske arkeologien nord i Norge. Utfordringer for norsk middelalderarkeologi. Smestad, Ingrid & Ann Christensson (red.). Oslo, Riksantikvaren, s Christophersen, Axel Middelalderarkeologien: innhold og utdanning. Nicolay (22), s Christophersen, Axel 1992a. Historisk arkeologi i Norge - noen innledende refleksjoner. META 1992 (4), s. 3 7 Christophersen, Axel 1992b. Mellom tingenes tale og tekstenes tyranni. Om faglig identitet og selvforståelse i historisk arkeologi. META 1992 (4), s Cinthio, Erik Medieval Archaeology as a Research Subject. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum , s Ekroll, Øystein I ingenmannsland? Faget mellom arkeologi og historie. META 1992 (4), s Eriksen, Marianne Hem Portals to the past. An archaeology of doorways, dwellings, and ritual practice in late Iron Age Scandinavia. Oslo, Universitetet i Oslo Funari, Pedro Paul A., Hall, Martin & Jones, Siân Introduction: archaeology in history. Historical Archaeology: Back from the Edge. Funari, Pedro Paul A., Hall, Martin & Jones, Siân (red.), Oxon/New York, Routledge Gjerpe, Lars Erik Om arkeometri, en fornøyd arkeolog og jordbruk i eldre jernalder.primitive tider 15, s Glørstad, Håkon Reformen av kulturminnevernet og det politiske landskapet - noen betraktninger om estetikk, endetidsfortellinger, kanon og ressursavsavn. Primitive tider 19, s Hall, Martin & Silliman, Stephen W Introduction: archaeology of the modern world. Historical archaeology. Hall, Martin & Silliman, Stephen (red.), s Oxford, Blackwell Hansen, Lars Ivar & Olsen, Bjørnar Samenes historie fram til Oslo: J.W. Cappelens Forlag Hansson, Martin, Nilsson, Pia & Svensson, Eva Invisible and Ignored: The Archaeology of Nineteenth-Century Subalterns in Sweden. International Journal of Historical Archaeology. [Sist besøkt 14. april 2019] Henriksen, Jørn Erik Kulturmøte og identitet på Finnmarkskysten i tidlig historisk tid. Tolkninger basert på arkeologiske analyser av mangeromstufter. Tromsø, UiT Norges 75

76 META 2019 arktiske universitet Herteig, Asbjørn Min vestenfjeldske modell. META 1992 (4), s Hicks, Dan & Beaudry, Mary C Introduction: The place of historical archaeology. The Cambridge Companion to Historical Archaeology Hicks, Dan & Beaudry, Mary C. (red.), s Cambridge: Cambridge University Press Immonen, Visa Farming and Brass Kettles as Forms of Colonial Encounter: New Sweden from an Archaeological Perspective. Scandinavian Studies 83 (3), s Jantsch, Ann-Kathrin & Ødegården, Mona Den mindre viktige døden. Etterreformatioriske gravminners status. Primitive Tider 20, s Klima-og miljødepartementet Høring regionreformen ny forskrift om myndighet mv etter kulturminneloven og overføring av andre oppgaver. no/no/dokumenter/horing--regionreformen--ny-forskrift-om-myndighet-mv-etter-kulturminneloven-og-overforing-av-andre-oppgaver/id / [sist besøkt 14. april 2019] Kulturhistorisk museum Høring regionreformen ny forskrift om myndighet mv etter kulturminneloven og overføring av andre oppgaver Uttalelse fra Kulturhistorisk museum, Universitetet i Oslo. -regionreformen--ny-forskrift-om-myndighet-mv-etter-kulturminneloven-og-overforingav-andre-oppgaver/id /?uid=fa6f6871-7e11-46a4-a04c-097fe1bfcf77 [sist besøkt 26. april 2019] Leone, Mark P Making Historical Archaeology Postcolonial. International Handbook of Historical Archaeology. Majewski, Teresita & Gaimster, David (red.). Springer, New York, NY, s Lidén, Kerstin & Eriksson, Gunilla Archaeology vs. archaeological science: do we have a case? Current Swedish Archaeology (21), s Lunde, Øyvind Fra middelalderarkeologi til historisk arkeologi. META 1992 (4), s McLees, Christopher Materialities of Modernity and Social Practice in Trondheim c : An Archaeological Contribution to the Study of Post-Medieval Norway. Trondheim, NTNU Mogren, Mats, Roslund, Mats, Sundnér, Barbro & Wienberg, Jes Triangulering. Historisk arkeologi vidgar fälten. Lund, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds Universitet Molaug, Petter Middelalderarkeologi eller arkeologi om middelalderen? META 1992 (4), s Moreland, John Archaeology and Text. London, Duckworth Moreland, John Archaeology and Texts: Subservience or Enlightenment. Annual Review of Anthropology 35(1), s Naumann, Elise, Krzewińska, Maja, Götherström, Anders & Eriksson, Gunilla Slaves as burial gifts in Viking Age Norway? Evidence from stable isotope and ancient DNA 76

77 MARTE SPANGEN analyses. Journal of Archaeological Science (41), s Nilsen, Gørill Local and academic knowledge. Conflict or dialogue? Scandinavian archaeological practice - in theory. Bergstøl, Jostein (red.). Oslo Archaeological Series, s Oslo, IAKH, Universitetet i Oslo Ojala, Carl-Gösta & Nordin, Jonas M Mining Sápmi: Colonial Histories, Sámi Archaeology, and the Exploitation of Natural Resources in Northern Sweden. Arctic Anthropology 52 (2), s Olsen, Bjørnar Historisk arkeologi: Fagpolitisk nødvendighet eller disiplinært blindspor? META 1992 (4), s Olsen, Bjørnar In Defense of Things: Archaeology and the Ontology of Objects. Lanham, Md., AltaMira Press Olsen, Bjørnar & Þóra Pétursdóttir Ruin memories: materiality, aesthetics and the archaeology of the recent past. London, Routledge Orser, Charles Twenty-First-Century Historical Archaeology. Journal of Archaeological Research 18 (2), s Paasche, Knut (red.) det vanskelige skillet. Forskning på og forvaltning av arkeologiske kulturminner fra nyere tid. Trondheim, Museumsforlaget/NTNU/Vitenskapsmuseet Riksantikvaren n.d. Bevaringsprogrammet for tekniske og industrielle kulturminner. [sist besøkt 10. april 2019] Riksantikvaren Kartlegging av krigsminner. [sist besøkt 10. april 2019] Røed, Knut H., & Hansen, Gitte DNA from ancient reindeer antler as marker for transport routes and movement of craftspeople, raw material and products in medieval Scandinavia. Exploitation of outfield resources Joint Research at the University Museums of Norway. Indrelid, Stein, Hjelle, Kari L. &. Stene, Kathrine (red.). Bergen, University of Bergen Sandnes, Jørn Norsk middelalderarkeologi - noen historikersynspunkter. META 1992 (4), s Schanche, Audhild & Olsen, Bjørnar Var de alle nordmenn? En etnopolitisk kritikk av norsk arkeologi. Kontaktstencil 22 23, s Skre, Dagfinn Arkeologer, historikere og den kriminelle straffeprosess. META 1992 (4),s Smestad, Ingrid & Christensson, Ann (red.) Utfordringer for norsk middelalderarkeologi. Oslo, Riksantikvaren. Solli, Brit Middelalderarkeologi i Norge. Hundre års flersomhet Alle for seg og ingen for alle? Utfordringer for norsk middelalderarkeologi. Smestad, Ingrid & Christensson, Ann (red.). Oslo, Riksantikvaren, s

78 META 2019 Spangen, Marte, & Fjellström, Markus A Fishy Tale about a Sheep and a Dog Isotope Studies and Medieval Sámi Mobility and Husbandry in Inner Finnmark, Northern Norway. Fennoscandia Archaeologica XXXIV, s Spangen, Marte, Salmi, Anna-Kaisa, & Äikäs, Tiina Sámi Archaeology and Postcolonial Theory an Introduction. Arctic Anthropology 52 (2), s. 1 5 Svensson, Eva, Amundsen, Hilde Rigmor, Holm, Ingunn, Hulling, Hans, Johansson, Annie,Löfgren, Jan, Nilsson, Pia, Nilsson, Stefan, Pettersson, Susanne & Stensby, Vigdis 2018.Empowering marginal lifescapes: the heritage of crofters in between the past and the present. International Journal of Heritage Studies 24 (1), s Ødegaard, Marie Tingsted og territorium - organisering av rettslandskapet i Viken i jernalder og middelalder. Bergen, Universitetet i Bergen Øye, Ingvild Hvor historisk er historisk arkeologi? META 1992 (4), s Øye, Ingvild Utfordringer og dilemmaer for middelalderarkeologisk forskning. Utfordringer for norsk middelalderarkeologi. Smestad, Ingrid & Christensson, Ann (red.). Oslo, Riksantikvaren, s Øye, Ingvild 2015a. Medieval archaeology in Norway - a discipline of its own? Medieval archaeology in Scandinavia and beyond. History, trends and tomorrow. Kristiansen, Mette Svart, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.). Aarhus, Aarhus University Press, s Øye, Ingvild 2015b. Fra felt til fag. Hvor står middelalderarkeologien i Norge i dag? Inn i fortida - ut i verden - i museet! Risvaag, Jon Anders, Berge, Randi & Brattli, Terje (red.).trondheim, Museumsforlaget AS, s

79 Historisk arkeologi i det forna Östsverige Georg Haggrén Historical Archaeology in the former Eastern Sweden. For 600 years, beginning from about 1200, Finland was part of Sweden. This means that a great part of the history of Finland is also part of the history of Sweden. This shared past of Finland and Sweden forms the most important frame of reference for understanding ancient monuments and sites in Finland dating to the Middle Ages and early modern era. The trends in historical archaeology in Finland have often followed those in Sweden. Especially is this the case when speaking about medieval archaeology. Medieval castles, towns and rural settlements like single farms, hamlets, villages and manors in Finland are closely related to those in Sweden. Until the late twentieth century historical archaeological research in Finland focused on medieval monuments or in rare cases in some spectacular early modern sites. A systematic research of sites like deserted medieval hamlets, which seldom are clearly visible on the ground, began first in the early twenty first century. At the same time the research of early modern sites has grown. In a short period of time widespread interest in historical archaeology has grown. In Finland archaeology is taught at the universities of Helsinki, Oulu and Turku. Each of them has their own traditions different from those of the others. A rising interest in historical archaeology common for all these universities, is more and more visible in all of them. Från 1200-talet till början av talet var Finland en del av Sverige. När Sverige under 1200-talet blev ett rike var Finland med. När kronan under medeltiden byggde ett nätverk av murade förvaltningscentra, krono-slott, sträckte sig kedjan av dessa borgar naturligtvis ända till Finland. När Gustav Vasa på och talen organiserade sin fogdeförvaltning sträckte den också sig över Finland. På samma sätt under förra delen av 1600-talet då Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna organiserade en 79

80 META 2019 modern centralförvaltning i riket, var Finland med. Detsamma gäller när antikvitetsplakatet publicerades 1666 och antikvitetskollegiet grundades året efter. När 1700-tals geografer som Eric Tuneld och Daniel Diurberg skrev sina topografiska handböcker över Sverige var Finland med. En hel del adelsmän, borgare och även bönder hade så livliga kontakter över Bottenviken att de kände sig hemmastadda oavsett på vilken strand de befann sig. Naturligtvis syns denna gemensamma historia även i den historiska arkeologin i de båda länderna. Både lokal- och centralförvaltning i Finland byggdes upp och fungerade på samma sätt som i Sverige; Finland utgjorde ju den östra rikshalvan. Allt detta förändrades efter freden i Fredrikshamn år Eller förändrades det verkligen? Det tog över ett halvt sekel innan majoriteten av de offentliga handlingarna skrevs på finska i stället för på svenska, och ännu idag är svenska officiellt språk i Finland. Hela samhället med dess institutioner vilar på traditioner från den svenska tiden, såsom gårdar, byar, socknar, städer och bruk. Den gamla länsförvaltningen från 1634 avskaffades först i början av 2000-talet och ännu idag utgör 1734-års lag, grunden till lagstiftningen i både Finland och Sverige. När fornminneslagen i Finland stiftades 1883, och förnyades 1963, följdes svenska exempel. Inte undra på att även den historisk-arkeologiska forskningshistoriken i Finland, är intimt förknippad med den svenska. För att få en riksomfattande bild av en 600 år lång period med början omkring år 1200 bör forskare på ömse sida Östersjön, lyfta blicken och undersöka spåren av det förflutna i Finland såväl som i Sverige, i likhet med Henrik Klackenbergs och Christian Lovéns arbeten (jfr Klackenberg 1992; Lovén 1996). Detta för att undvika anakronistiska föreställningar orsakade av sentida gränsdragningar. Mot denna bakgrund ska jag i denna artikel försöka ge en översikt över den historiska arkeologin i Finland. En gemensam början: monument som forskningsobjekt Det antikvariska intresset väcktes redan på 1600-talet, men först under senare delen av 1800-talet började man forska i medeltida fornminnen med arkeologins metoder. Redan innan dess, under förra delen av 1800-talet syntes intresset för medeltiden i ruinromantiska bilder föreställande till exempel medeltida borgruiner i Kastelholm, Kustö eller Raseborg. På och 1870-talen inleddes de första utgrävningarna i borg- och klosterruiner. Utgrävningarna av ruinerna av Kustö biskopsborg och i Nådendals kloster leddes av Reinhold Hausen, som hade disputerat på en avhandling om Kustö redan Idag är Hausen mest känd för sina insatser i publiceringen av praktiskt taget alla skriftliga källor från Finlands medeltid. (Hausen 1881,1883; Orrman, red ) 80

81 GEORG HAGGRÉN Museiverkets föregångare: Den arkeologiska kommissionen, grundades Medeltida monument som borgar och stenkyrkor var prioriterade i dess verksamhetsprogram. Redan i slutet av 1800-talet hann kommissionen börja med restaureringsarbeten på flera slott och borgruiner. (Härö 1984, s ) Ända till 1990-talet var medeltidsarkeologin i Finland dominerad av borgforskning. Juhani Rinne skrev sin avhandling om medeltida borgkullar (1914). Vad gäller fornborgar/borgkullar följdes han av Jukka Luoto (1984) och på sätt och vis även av Jussi-Pekka Taavitsainen (1990). Taavitsainen poängterade att kontinuiteten på fornborgar ofta fortsatte ända till tidig medeltid. Stora restaureringsarbeten på kronans slott har resulterat i Carl- Jacob Gardbergs (1959), Knut Drakes (1968) och Kari Uotilas (1998) avhandlingar. Även i dag får konferensserien Castella Maris Baltici tacka ovan nämnda borgforskare, och framförallt Drake, för sin uppkomst i början 1990-talet. Det är värt att notera att grundandet av Medeltidsarkeologiska sällskapet i Finland (SKAS rf) år 1990 är en biprodukt av den första Castella-konferensen som organiserades 1991 (jfr Drake red. 1993). En gedigen översikt över samtliga medeltida borgar i Finland fick man först då Christian Lovén publicerade sin avhandling om borgar i det medeltida Sverige (Lovén 1996). Borgar och slott delar sin monumentalitet med de medeltida stenkyrkorna. Under 1900-talet restaurerades de flesta medeltida kyrkorna i Finland. Under åren publicerades en stor mängd artiklar men en ge- Figur 1. Åbo slott. 81

82 META 2019 Figur 2. Pälkäne kyrkoruin. digen sammanfattning skrevs först 1994 med Markus Hiekkanens avhandling The Stone Churches in the Medieval Diocese of Turku. Sedan dess har Hiekkanen utvecklat sin analys (t.ex. Hiekkanen 2007). Med undantag för kyrkorna på Åland är stenkyrkorna i Finland relativ sena. Praktiskt taget alla stenkyrkor på fastlandet är tidigast från eller 1500-talet. Hiekkanens avhandling väckte debatt om dateringar, särskilt av Ålands kyrkor (jfr Ringbom 2010). Även klostren kan räknas som monumentala och utgjort traditionella forskningsmål för medeltidsarkeologer. Vid alla sex kloster och konvent genomfördes tidigt arkeologiska undersökningar (se Hiekkanen 1993). På 2000-talet har dessa utgrävningar fortsatt bland annat i birgittinerklostret i Nådendal (Uotila red. 2011). Den första domkyrkan i Åbo stift låg i Korois, lite uppströms från blivande Åbo stad där också den senmedeltida katedralen är belägen. Med undantag av ett möjligen halvfärdigt kor i sten var Koroisdomen av trä, men på näset, i kyrkans omgivningar påträffas rester av stenbyggnader. Området undersöktes , men en grundlig analys av materialet dröjde ända till 2018 (Harjula et al. 2018). Nyare kyrkoforskning har mer och mer börjat omfatta även lämningar av träkyrkor med deras begravningsplatser. Efter kyrkobranden i Karlö utanför Uleåborg undersöktes den senmedeltida kyrkoplatsen på 1980-talet (Paavola 1988). I Kauskila i Lapvesi socken i Södra Karelen har man grävt en 82

83 GEORG HAGGRÉN Figur 3. Kökars franciskanerkonvent under utgrävningen Figur 4. Korois utanför Åbo stad som syns i bildens bakgrund. medeltida kyrkoruin medgravgård som varit i bruk redan under järnålder (Laakso 2011). Ett spännande exempel av nyare utgrävningar är kapellet och gravgården i Gamla Hamina i Ijo i norra Österbotten (Kallio-Seppä et al. 2011). Helt nyligen hittades en tidigare okänd kyrkoplats med kontinuitet från järnåldern i Ristimäki i Ravattula utanför Åbo. Enligt utgrävningsresultat har där funnit ett litet kapell som har 83

84 META 2019 använts från slutet av 1100-talet till förra delen av 1200-talet (Ruohonen 2013). Under nästan hela 1900-talet koncentrerades historisk arkeologi i Finland på monument. Vad gäller forskningsintresset fick till och med städerna nöja sig med en undanskymd roll. En stor förändring skedde dock på och 1990-talen. Så småningom började man arkeologerna inräknade betrakta lämningar från medeltiden och senare århundraden som fornlämningar eller åtminstone som tentativa fornminnen. Mot slutet av 1900-talet började enstaka arkeologer specialisera sig i medeltidsarkeologi även om det inte fanns någon undervisning i ämnet. På 2000-talet har först medeltidsarkeologi och snart även en mer allmän historisk arkeologi expanderat i Finland. Detta märks också vid alla tre universitet där man undervisar arkeologi. I denna artikel försöker jag erbjuda en översikt med en närmare fokusering till forskningsinsatser i tre olika teman: urban arkeologi i Åbo, medeltida bytomter i Västra Nyland och borgforskning kring Raseborg. Mot slutet ska vi ta en titt på arkeologisk forskning vid de finska universiteten. Stadsarkeologi i en av rikets största städer Under medeltiden fanns det endast sex städer i Finland. Åbo var en av de största i hela riket men de andra finska städerna var mycket små. Det arkeologiska intresset för det medeltida Åbo väcktes redan vid sekelskiftet 1900, men efter några års verksamhet av dokumentation och fyndinsamling, tynade entusiasmen. Med ett par undantag var den stadsarkeologiska verksamheten i Åbo länge anspråkslös och i resten av Finlands medeltida städer spelade arkeologin en ännu mindre roll. Ett viktigt undantag utgjordes av Niilo Valonens insatser på 1950-talet då han övervakade schaktningar och dokumenterade avloppsdiken i Åbo (Valonen 1958). Läget började förändras på 1970-, och framförallt på 1980-talen, då exploateringsutgrävningar utfördes bland annat i Mätäjärvikvarteret, på Helgeandstomten och kring Gamla Stortorget. Intresset för de medeltida städerna och deras arkeologiska potential i Sverige växte på och 1970-talen. Snart var det dags att försöka skaffa en helhetsbild över alla dessa städer. År 1976 startades projekt Medeltidsstaden och inom en 15-årsperiod inventerades samtliga medeltidsstäder och det stora flertalet rapporterades (Andersson 1990). Snart bestämde man i Finland att följa detta exempel. Mellan åren 1981 och 1988 utkom fyra rapporter (Borgå, Nådendal, Raumo, Åbo) som utgjorde ett slags systerserie till de svenska rapporterna (Hiekkanen 1981, 1983, 1988; Pihlman & Kostet 1986). Helsingfors stadsmuseum publicerade en motsvarande rapport om Helsingfors Gammelstad (Heikkinen 1989). Gustav Vasa hade lå- 84

85 GEORG HAGGRÉN tit grunda staden 1550 men redan 1640 flyttades den till ett nytt ställe. I slutet av 1990-talet lät Museiverket inventera också de stormaktstida städerna. Under åren blev femton rapporter huvudsakligen författade av Teemu Mökkönen färdiga (Niukkanen 2004). Man skulle ha kunnat tänka att de stadsarkeologiska rapporterna snart skulle ha följts av ett stort antal utgrävningar i stadskärnorna. Så blev det dock inte men städernas underjordiska kulturarv var nu kartlagt. Ett undantag utgjordes av Helsingfors Gammelstad där stadsmuseet hade stora utgrävningar under 1990-talet. De har följts av omfattande utgrävningar i Nya Helsingfors men någon sammanfattning har ännu inte gjorts. Under årens lopp har det också på andra håll blivit fler och fler utgrävningar. Framförallt i norra Finland men också i Åbo har resultaten av dessa fältarbeten omvandlats till akademiska avhandlingar (t.ex. Kallio-Seppä 2013; Seppänen 2012; Ylimaunu 2007). Stadsarkeologins nystart i Åbo ägde rum under 1970-talet och 1980-talet, men det var först på 1990-talet som de riktigt stora utgrävningarna genomfördes. Åren var en privat konststiftelse på väg att bygga ett nytt museum för modern konst. Under byggarbeten påträffades rester av den medeltida staden. På museitomten hittades flera välbevarade källarrum och ett rikt fyndmaterial. Med Medeltidsmuseum i Stockholm som förebild valde stiftelsen att grunda ett museum med inriktning mot medeltid på platsen. Sedan dess har Aboa Vetus & Ars Nova-museer årligen fortsatt småskaliga utgrävningar på museitomten. I Aboa Vetus kan man nu med egna ögon beskåda resterna av den medeltida stenstad som i september 1827 hade blivit lågornas rov. Efter branden var flera dussin gamla stenhus från svenska tiden i så dåligt skick att de fick rivas År 1998 stötte man också på den medeltida träbebyggelsen i Mätäjärvikvarteret i Åbo. På plats för ett nybygge hittades välbevarade huslämningar med ett enormt fyndmaterial. I de mäktiga och fuktiga kulturlagren hade tusentals läderoch träföremål bevarats. I praktiken blev utgrävningen oerhört krävande och en stor del av detta material är fortfarande inte konserverat. Arbetet pågår kontinuerligt och som resultat av konservatorernas insatser, upptäcks nya välbevarade föremål årligen. Efter 1990-talets stora utgrävningar var tiden mogen för en artikelsamling om det medeltida Åbo (Seppänen red. 2003). Arkeologiska upptäckter från stadens förflutna väckte intresse både bland den stora allmänheten och stadens beslutfattare. Enligt en akademisk tradition räknar Åbo stad sin historia från år Stadens styrelse bestämde att fira den 775 år långa historien med ett arkeologiskt projekt Det tidiga Åbo. Under tre säsonger ( ) utförde landskapsmu- 85

86 META 2019 Figur 5. Åbo Akademis tomt under utgrävningen seet utgrävningar kring domkyrkan. Området hade varit antingen park, torg eller gator sedan Åbo brand 1827 och därför hade inga utgrävningar ägt rum här. Något överraskande hittades inga spår av stadsbe- 86

87 GEORG HAGGRÉN Figur 6. Katedralskolan i Åbo under utgrävningen byggelse äldre än domkyrkan från år De understa kulturlagren som kom fram bestod av tidigmedeltida fornåkrar (Pihlman 2010). Den omfattande arkeologiska utgrävningsverksamheten i Åbo har analyserats av flera forskare som har försökt datera stadens tidiga historia. Markus Hiekkanen (2003), Jussi-Pekka Taavitsainen (2008), Aki Pihlman (2010) och senast Liisa Seppänen (2016) har publicerat varsin analys av stadens tidiga historia. Alla är ense om att spår av urban bebyggelse tidigare än år 1300 är nästan obefintlig men efter mitten av 1300-talet växte staden snabbt. Före 2000-talet ansågs det att den äldsta bebyggelsen skulle ha funnits kring domkyrkan men nya utgrävningar vederlade detta. Förnäravarande anses den äldsta bebyggelsen ha sträckt 87 sig från Stortorget till Aboa Vetus & Ars Nova Museets område. En liten laboratorieutgrävning inne i museet år 2010, visade spår av aktiviteter från andra hälften av 1200-talet men det är oklart om det rört sig om urban bebyggelse (Oinonen et al. 2013). Under de senaste åren har stora utgrävningar fortsatt i Åbo. Under 2017 och 2018 renoverades Katedralskolan mitt i den medeltida stadskärnan. Under skolans gymnastiksal framkom mycket välbevarade ruiner av ett stenhus. Denna utgrävning leddes av Kari Uotila som har sedan 1980-talet analyserat framgrävda stenhus och -källare i staden. Vid Stortorget och i Aboa Vetus & Ars Nova -museets område har han under årens lopp lyckats datera de flesta medeltida huskrop-

88 META 2019 Figur 7. Salutorget i Åbo I mitten syns en välbevarad gatubeläggning från tidigt 1800-tal. parna (Uotila 2002, 2009). Katedralskolan ligger mellan dessa två områden och vi kan vänta en mer detaljerad bild av hur det senmedeltida och tidigmoderna stenhusbyggandet såg ut i framtiden. År 2018 företogs den hittills största utgrävningen i Åbo. Enligt planerna ska man bygga parkeringshallar under Salutorget strax utanför det medeltida stadsbebyggelsen. Majoriteten av torget, eller en hektars område, blev utgrävt av Kari Uotila med Muuritutkimus AB. Här hittade man ett stort antal ovanligt välbevarade stadstomter från tiden cirka Tomterna låg längs två stenlagda gator som under nästan 200 år varit gömda under det moderna torget. Finlands hittills största stadsutgrävning befinner sig nu i rapportskedet. 88 Den medeltida landsbygden blir aktuell Frälsets befästa hus har undersökts sedan början av 1900-talet. Som monument var privata stenhus jämförbara med kronans borgar. Ett nytt intresse för sätesgårdar väcktes emellertid på och 1990-talen. Det resulterade i utgrävningar i Laukko i Vesilax och Judickala i Säxmäki i Birkaland samt på flera herrgårdar i Bjärnå socken i Egentliga Finland (Niukkanen red 1996; Uotila red. 2000). Nu grävdes inte bara stenhus utan också på sätesgårdstomterna. Intresset för medeltida byar och bytomter i Finland väcktes förhållandevis sent. Detta gäller framförallt i södra Finland. I norra Österbotten, i Kemi älvdal och Tor-

89 GEORG HAGGRÉN Figur 8. Gravgården på Finnå bytomt i Esbo nedalen, började man med arkeologisk landsbygdsforskning redan på 1970-talet. Den här pionjärforskningen genomfördes ofta i samarbete med svenska kollegor som i Tornedalsprojektet. (se t.ex. Julku & Satokangas 1988; Koivunen 1977). I Sverige hade, fram till mitten av 1990-talet, fler än 500 undersökningar av medeltida bytomter genomförts (jfr Ersgård & Hållans 1996). I Finland var förhållandena annorlunda och ända till millennieskiftet var det något oklart om medeltida bytomter överhuvudtaget skulle betraktas som fornlämningar. Problemet diskuterades vid ett bebyggelsearkeologiskt seminarium i Tammerfors 2000 med resultatet att man blev ense om bytomternas antikvariska och vetenskapliga värde. Samma år höll professor Hans Andersson ett föredrag om landsbygdsforskning i Sverige i samband med Finlands Medeltidsarkeologiska sällskaps tioårsjubileet (Andersson 2000). Anderssons erfarenheter från den svenska sidan sågs som mycket uppmuntrande. Esbo stadsmuseum hade emellertid redan året innan inlett systematiska inventeringar av medeltida bybackar som bytomterna tidigare kallades (jfr Lindholm 1999). Resultaten var lovande och tack vare inventeringen fick man möjligheten till räddningsutgrävningar på bytomten i Köklax Där framkom en stor mängd husgrunder från 1200-talet och framåt (Haggrén 2005). Samtidigt grävdes en annan bytomt i Gubbacka i Vanda, där man hittade fundament med välbevarade stensyllar från 1400-

90 META 2019 och 1500-talen (Suhonen 2005). I Finnå i Esbo var själva bytomten helt förstört men i dess utkant hittades en senmedeltida bygravgård (Haggrén 2008, s ; Rosendahl 2011, s ). Tillsammans visade utgrävningarna i Finnå, Gubbacka och Köklax den arkeologiska potentialen i de medeltida bytomterna. Systematiska inventeringar fortsatte i Västra Nyland och huvudstadsregionen. I motsats till den tidigare rådande uppfattningen lyckades projekten Vårt maritima arv, Västra Nyland under järnåldern och medeltiden och SEAS Settlements and Economies around the Sea visa att landskapet Nyland inte var helt obebott under yngre järnålder. Genom inventeringar lokaliserades ett antal mer eller mindre välbevarade bytomter. Dessutom hittades en del material från järnåldern (Haggrén 2011). Fyndmaterialet har under 2010-talet utvidgats tack vare metalldetektoranvändarnas insatser. Med systematisk paleobotanisk forskning har Teija Alenius lyckats visa markanvändningens utveckling på Finlands sydkust. Genom pollenanalyser var det möjligt att följa odlingsspår och visa på att en snabbt ökande aktivitet ägde rum från och med cirka år 1000, men detta skedde redan tidigare på vissa håll i skärgården (Alenius 2011). Under projektet Vårt Maritima Arv genomfördes utgrävningar i Hangö by på Finlands sydspets. Ursprungligen låg byn bredvid en viktig naturhamn kallad Kapellhamn. I närheten av hamnen lyckades man 2006 att lokalisera en medeltida gravgård. Fältarbeten koncentrerades dock på själva bytomten, där man grävde under flera säsonger mellan 2003 och Utgrävningarna resulterade i fynd och dokumentation av medeltida husgrunder, ett rikt fyndmaterial, samt en liten fornåker som hade odlats under talen. Byn ligger nära havet och fiskarböndernas i Hangö, maritima resursutnyttjande, syns även i fyndmaterialet, inte minst vad gäller de osteologiska fynden. (Jansson et al. 2010). På grund av inventeringarnas resultat startade arkeologerna vid Esbo stadsmuseum och Helsingfors universitet ett forskningsprojekt med fokus på den medeltida byn Mankby i Esbo. Gårdarna i Mankby hade blivit ödelagda 1556 då kung Gustav Vasa lät grunda en ny kungsgård i Esbo. Kungsgården var en bland flera dussin spelpjäser i kungens stora avelsgårdsprojekt. Bönderna i Esbo och Mankby avhystes. Även om åkrarna och ängarna i Mankby har varit intensivt odlade under alla dessa århundraden har markanvändning på själva bytomten varit minimal. Denna helt bortglömda men välbevarade bytomt hittades 2004 och under åren undersöktes delar av den. Platsen synes ha varit bebyggd sedan sekelskiftet 1200 och byn verkar ha uppkommit som följd av svensk kolonisation. En stor 1300-talsparstuga med högstatus- 90

91 GEORG HAGGRÉN Figur 9. Grunden av en senmedeltida stuga i Mankby i Esbo. Blottlagt under utgrävningen fynd, indikerar förekomsten av en sätesgård i byn. Här förefaller vi ha ett exempel på frälsets senmedeltida kris. Vid mitten av 1500-talet fanns ingen frälsejord kvar i byn. Man kan dock notera att den sista bybon var en bonde, Vincentius Jacobsson, som i officiella ärenden använde ett eget sigill med vapensköld i stället för bomärke. (Harjula et al. 2016). Vanda stadsmuseum som var med i den tidiga landsbygdsarkeologin i början av 2000-talet, har fortsatt med årliga utgrävningar inriktade på medeltida bytomter. År 2008 fortsatte museet att gräva i Gubbacka där det framkom bebyggelsespår ända från 1100-talet. Stadsmuseets arkeologer har även grävt i en bondeskepparsläkts gårdsstomt, Lillas, i Mårtensby, på socknens forna prästgårds tomt, och nu senast i en by kallad Gammelgård. Denna aktivitet har skapat ett omfattande fyndmaterial som berättar om den medeltida och tidigmoderna vardagen i den forna Helsinge socken (Koivisto et al. 2010; Väisänen 2016). Den intensiva forskningen fokuserad på den medeltida landsbygden som har pågått i Nyland under en tjugoårsperiod, har få motsvarigheter på andra håll i Finland. Det främsta undantaget utgör Tammerforsregionen där landskapsmuseet i Birkaland har visat stort intresse för den medeltida bebyggelsen i Övre Satakunda. Museets arkeologer har utfört både inventeringar och utgrävningar. Framförallt har man gjort fältarbeten i Tursiannotko i Birkala. Här är det främst frågan om en vikingatida bebyggelse men de välbevarade spåren gränsar till Birkala bys stora tomtmark. I Finland är jordmånen nästan alltid sur vilket medför dåliga bevaringsförhållanden för organiskt material. I Tursiannotko är förhållandena annorlunda. Platsen är exceptionell därför att utgrävningarna har resulterat i

92 META 2019 Figur 10. En medeltida bytomt, Berghamn i Åbo skärgård. mängder av välbevarade benföremål från vikingatid och tidig medeltid (Raninen 2017). Tillbaka till de medeltida borgarna Borgforskning präglade medeltidsarkeologin i Finland under hela 1900-talet. Rutinmässigt gjordes storskaliga utgrävningar och bebyggelsearkeologisk forskning vid sidan av restaureringsarbeten. Då koncentrerade borgforskarna sig främst på frågor inom murarna. Så småningom började man dock titta på det som har funnits utanför murarna. Kring Kastelholm på Åland utvidgades redan på och 1990-talen utgrävningarna till yttermurarnas närmaste omgivning (Palamartz 2004). Under några intensiva år deltog även flera svenska arkeologer i utgrävningarna därstädes. På Kustö biskopsborg grävdes mellan 1985 och 2010, men mest inom murarna (Suna & Lounatvuori 2009). Tavastehus blev på 1990-talet och i början av 2000-talet, mål för tvärvetenskapliga undersökningar som resulterade i bland annat två sammanfattande publikationer (Vilkuna et al. 2003; Uotila & Vilkuna 2009). År 2008 var det Raseborgs tur att komma i fokus igen. Borgen var grundad på 1370-talet, på 1530-talet den ännu var en av rikets tretton huvudborgar, men redan på 1550-talet ödelade man det gamla fästet. I stället lät Gustav Vasa bygga Helsingfors och Ekenäs, medan Västra Nylands forna centrum blev en romantisk ruin som snart täcktes av skogen. Själva borgen hade man här grävt ut i ett par etapper 92

93 GEORG HAGGRÉN med början under 1890-talet men tyvärr har dokumentationen ofta varit mycket bristfälligt. Den tidiga forskningshistorien i Raseborg liknar den i många större svenska borgar. Konsthistoriska och senare också byggnadsarkeologiska intressen kom först. Nu var tanken att i stället för själva slottet, koncentrera forskningen på borgens närområden. Under åren 2008 och 2009 inventerades området och även provutgrävningar genomfördes (Haggrén & Jansson 2012). Ett nytt projekt fokuserat på Raseborg inleddes 2014 och sedan dess har årliga undersökningar genomförts. Fältarbetena har främst koncentrerat sig till Slottsmalmen, det vill säga ett område öster om slottet. Raseborg har ursprungligen grundats på en liten holme som var förenad med fastlandet och Slottsmalmen med en bro. Redan 2009 framkom att bron på fastlandssidan fortsatt i en massiv vägbank, uppförd i den blöta strandzonen. Även om flera strukturer har hittats på Slottsmalmen utanför Raseborg ska spår av två helt olika aktiviteter lyftas fram i detta sammanhang. Stora delar av Slottsmalmen har ursprungligen varit sankmark kring en havsvik. För att kunna lättare använda området har man valt att utföra storskaliga fyllnadsarbeten. I slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet har bland annat massor av avfallsmaterial från slottet lagts hit. Dessa påförda lager Figur 11. Hangö Sommarunis-kurs i medeltidsarkeologi på gång på Slottsmalmen utanför Raseborg

94 META 2019 Figur 12. Böhmiskt glas, ett fragment av en ribbägare med pålagda trådar hittat från Slottsmalmen utanför Raseborg. innehåller ett stort fyndmaterial och erbjuder information om livet på slottet, inte minst genom djurbenen. Annan slags information ger det stora antalet vapenrelaterade fynd från tidigt 1520-tal. Slottet var belägrat under flera månader vid denna tid vilket avspeglas i fyndmaterialet. En artikelsamling om forskningen kring Raseborg kommer ut senast år Historisk arkeologi vid universiteten i Finland Helsingfors Vid Helsingfors universitet har arkeologi en över hundraårig historia. Att bedriva historisk arkeologisk forskning och undervisning var emellertid länge uteslutet (jfr Taavitsainen 2015, s. 189) men under professor Ari Siiriäinens tid från början av 1980-talet till millennieskiftet, blev all slags arkeologisk forskning välkommen vid institutionen. Mika Lavento, professor i arkeologi sedan 2004, har visat en likadan hållning. Vid sidan av förhistorisk, klassisk och global arkeologi, har det även funnits stora möjligheter för historisk arkeologi. Först och främst har detta resulterat i olika forskningsprojekt. Inledningsvis var studenternas aktiva roll av betydelse men så småningom har det även införts undervisning i medeltidsarkeologi. År 1994 disputerade Markus Hiekkanen i konsthistoria med sin avhandling om medeltida stenkyrkor. Intresset för historisk arkeologi har också varit stort men några avhandlingar i medeltidsarkeologi har 94

95 GEORG HAGGRÉN ännu inte presenterats i Helsingfors. Frida Ehrnstens avhandling on medeltida myntbruk och Hanna Kivikeros om kosthushåll på medeltida- och tidigmoderna borgar, är dock att vänta under den närmaste framtiden. De ska sedan följas av ett par avhandlingar om tematiken kring Raseborgs slott. Vad gäller senare historisk arkeologi bör Minna Koivikkos avhandling om återanvändning av skeppsvrak i Sveaborg (2017) och Oula Seitsonens om tyska militäranläggningar från andra världskriget i Lappland (2018) nämnas. Den laborativa arkeologin har fått viss tyngdpunkt vilket syns ibland annat i arkeo-osteolog Kati Salos avhandling om människornas i Södra Finland hälsa (2016) och Teija Alankos om trädgårdsarkeologi (2017). Åbo År 1969 grundades den arkeologiska institutionen vid Åbo universitet och tre år senare blev Unto Salo den första professorn i arkeologi. Under Salos tid satsade man mycket på järnåldersforskning men när hans efterföljare Jussi-Pekka Taavitsainen blev professor år 1995 flyttades forskningens tyngdpunkt till medeltiden. År 1998 disputerade Kari Uotila med sin avhandling om förborgar på finska slott under medeltiden. Snart blev det stadsarkeologi och fyndstudier som tog över i forskningen. År 2007 startades till exempel ett projekt kring reliker i Åbo domkyrka (Taavitsainen 2015, s ). Taavitsainen som var själv intresserad av fyndmaterial förstod potentialen i de stora stadsarkeologiska utgrävningar som sedan början av 1990-talet hade ägt rum i staden. Det tog dock ett drygt årtionde innan resultaten började realiseras i form av doktorsavhandlingar. Janne Harjula (2008) skrev om det rika lädermaterialet, Visa Immonen (2008) om guldsmedskonst och Kirsi Majantie (2010) om ugnskakel. Auli Tourunen (2008) analyserade det rika osteologiska materialet från stadsutgrävningarna. Liisa Seppänen (2012) gjorde i sin digra avhandling en sammanfattning om byggnadskulturen i den medeltida staden. Flera andra doktorander är på gång med sina forskningsteman kring Åbo stad och i framtiden kan vi vänta ytterligare nya spännande resultat. Även om stadsarkeologin är väl representerad är historisk arkeologisk forskning i Åbo inte bara fokuserat på den egna staden, utan mycket annat har också blivit studerat. Juha-Matti Vuorinen har analyserat den vikingatida och tidigmedeltida byggnadskulturen i Ihala i Reso inte långt utanför staden (2009). Rivo Bernotas (2017) avhandling om medeltida stadsmurar studerar inte Åbo då staden aldrig haft några murar. Ville Laaksos (2014) avhandling om den ortodoxa bebyggelsen i Norra Karelen före rupturkriget på 1650-talet bör också lyftas fram. Sonja Hukantaival har analyserat magiska fenomen och föreställningar kring byggande (2016). Mikko Moilanens analys av vikingatida och 95

96 META 2019 tidigmedeltida svärd har väckt svärdentusiasters intresse långt utanför Finland (2015). Mia Lempiäinen- Avci har helt nyligen disputerat med en paleobotanisk artikelsamling om nyttoväxter i Södra Finland (2019). År 2017 utsågs Visa Immonen till professor i arkeologi vid Åbo universitet. Immonen följer sin föregångares spår och vi får troligen se ett stigande antal fynd- och materialstudier utförda i Åbo. Till exempel har ett projekt om trä som material redan startats. I Åbo har frågeställningar dominerats av den medeltida staden även om det har funnits sidospår som når ända till karelska inlandet. I framtiden kan vi vänta en breddning i forskningen. Uleåborgs universitet Uleåborgs universitet fick en professur i arkeologi år Professor Milton Núñez hade skrivit sin avhandling om stenåldern men med en bakgrund på andra sidan Atlanten uppmuntrade han också forskning i historisk arkeologi. Samma år utförde Timo Ylimaunu sina första exploateringsutgrävningar i Torneå. Dessa båda händelser kom att få väldigt stor påverkan vad gäller historisk arkeologi i Uleåborgs universitet och överhuvudtaget i norra Finland. De första städerna norr om Gävle och Ulvsby grundades först i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet. Torneå hade varit väl känt som marknadsplats redan under medeltiden men en urban bebyggelse i Torneås mynning uppstod först med stadsgrundandet Under följande två sekel låg Torneå längst i norrut av de svenska städerna. Torneå var en livlig handelsplats med täta förbindelser med Sápmi. Sedan 1996 har man grävt ut flera stadstomter i Torneå stad. Dessa utgrävningar har resulterat i fyra doktorsavhandlingar. Timo Ylimaunu (2007) analyserade byggnadskultur och stadsbebyggelse i Torneå. Anna-Kaisa Puputti (numera Salmi) följde med en arkeoosteologisk analys (2010). Risto Nurmis analys av fyndmaterial med föremålsbiografiska frågeställningar utkom Annemari Tranbergs avhandling som fokuserar på makrofossil och insekter utkom på våren Som resultat av dessa fyra avhandlingar hör Torneå numera till de bäst utforskade tidigmoderna städerna i Norden, åtminstone vad gäller arkeologisk forskning. Avhandlingarna i Uleåborg har inte bara behandlat Torneå utan också Uleåborg. Titta Kallio-Seppä analyserade offentliga rum i denna stad som grundades 1605 (Kallio- Seppä 2013). Ett stort antal exploateringsundersökningar har resulterat i ett stort fyndmaterial även i Uleåborg. Tiina Kuokkanen diskuterade i sin avhandling olika dräktrelaterade fynd framförallt vad gäller deras relation till klass och kön (2016). Redan 1998 analyserade Kirsti Paavola kyrkobegravningar i Norra Finland. De dödas kvarlevor har bevarats exceptionellt väl i flera kyrkor där man ända till slutet av 1700-ta- 96

97 GEORG HAGGRÉN Figur 13. Framgrävd gårdsbeläggning i Torneå. Foto Timo Ylimaunu. let, eller början av 1800-talet, hade vanan att begrava folk under kyrkgolvet. Forskningen kring denna tematik har fortsatt under 2010-talet. Bland resultaten bör nämnas Tiina Väres avhandling (2017) där hon analyserar kyrkoherde Nicolas Rungii kropp med olika naturvetenskapliga metoder. I Uleåborg har man också fokuserat på arktisk arkeologi. Bland resultaten bör nämnas Tiina Äikäs avhandling om samiska heliga platser (2011). Ett stort projekt Domesti- 97

98 META 2019 cation in Action Tracing Archaeological Markers of Human-Animal Interaction som först och främst analyserar renskötsel under tiden startade år Ett annat större projekt har fokuserat på gruvhanteringens kulturella påverkan i Lappland. Arkeologerna vid Uleåborg har redan länge varit kända för sina täta kontakter med anglo-amerikansk historisk arkeologi med vittgående globala frågeställningar kring modernisering och även kolonialisering under tidigmodern tid. Inte minst man kan se här professor Nunez betydelse vad gäller den arkeologiska diskussionen i Uleåborg. Vesa-Pekka Herva som 2014 blev professor i Uleåborg har följt i samma spår. Herva har disputerat i klassisk arkeologi men hans forskningsintressen sträcker sig över till modern tid. Han har lett ett större projekt om Lapplands dark heritage där man analyserade materiella spår framförallt det som tyskar lämnade under andra världskriget. Herva har också poängterat samtidsarkeologins betydelse. Hervas teoretiska intressen reflekterar postprocessuell vetenskapssyn vilket realiseras till exempel i studierna kring magi. Sammanfattning Kulturarvet i Finland har stark koppling till det i Sverige, något som syns tydligt i historisk arkeologisk forskning, både gällande forskningshistoria, fornlämningar och fyndmaterial. Under 1900-talet utvecklade historisk arkeologi förhållandevis långsamt i Finland. Ännu på 1980-talet var nästan alla arkeologiska undersökningar fokuserade på förhistoria. Sedan 1990-talet har förändringen varit snabb och på 2010-talet har förhistoriska undersökningar blivit en minoritet bland alla fältarbeten. Det tillvaratagna fyndmaterialet från medeltiden och tidigmodern tid har flerdubblats under de senaste 30 åren. Fler och fler, samt yngre och yngre, lämningar från historisk tid har fått fornlämningsstatus. Medeltidsforskningens historia finns sammanfattad (Haggrén et al. 2015, s ). Vad gäller tiden efter 1500-talet måste vi vänta ännu ett tag innan materialet är så stort att det lämpar sig för synteser. I norra Finland, är forskningen redan nära detta läge men på många andra ställen är kunskapsluckorna stora. Varje år genomförs ett stort antal arkeologiska inventeringar och utgrävningar som så småningom, kommer att, fylla dessa luckor. Monumenten har fortsatt att vara forskningsobjekt men perspektiv och frågeställningar har utvecklats. Stadsarkeologin kommer ännu i fortsättningen att erbjuda nya forskningsmöjligheter. Landsbygdsarkeologin har koncentrerat sig till Nyland och Tammerforsregionerna. Förhoppningsvis utbreder den sig i nya geografiska områden som Savolax, Tavastland och Österbotten. Ett undantag utgör redan nu Lahtis där arkeologer fann spår av 1800-tals byn under den moderna 98

99 GEORG HAGGRÉN torget. Inga spår av den medeltida bebyggelsen påträffades. Vad gäller historisk arkeologiska fältarbeten är största delen av Östra Finland närmast en vit fläck på den arkeologiska kartan. Även i de mest utforskade områdena finns det mängder av hittills obesvarade frågor, såsom frågor om kontinuitet mellan järnålderns och medeltidens samhällen Under medeltiden integrerades Finland som en del i den västliga kristenheten, i den västeuropeiska kulturkretsen och som en del av Sverige. Jämfört med järnåldern är medeltiden internationell. Lokala fenomen bör analyseras i en riksomfattande kontext. Den tyska Hansans och den internationella handelns påverkan i den materiella kulturen är påfallande (jfr Gaimster 1999; Haggrén et al. 2015, s ; Immonen 2007). En stor del av de medeltida fynden är ofta rester av importerade varor utanför Åbo har fynd av organiska material sällan bevarats i den sura jordmånen och i framtiden bör digitala fynddatabaser kopplas mellan Finland och utlandet för bättre identifiering och tolkning. Vi har redan sett att den laborativa forskningens andel kommer att växa i framtiden. Det gäller både miljörelaterad forskning som paleobotanik och fyndstudier med krävande materialanalyser. Tuija Kirkinens avhandling (2019) har visat vilken potential hår- och pälsrester har för arkeologisk forskning. DNA-studier kommer att erbjuda ny information om det förflutna. Samtidigt behåller den humanistiska och traditionella arkeologin sina positioner. Även i framtiden kommer stora nya byggarbeten att kräva arkeologernas insatser. Inte heller får vi glömma de skriftliga källornas betydelse för tolkningar av olika fenomen under historisk tid. Här är det ju fråga om historisk arkeologi. Georg Haggrén, Fil.dr., docent i historisk arkeologi vid Helsingfors Universitet E-post: georg.haggren@helsinki.fi 99

100 META 2019 Referenser Alanko, Teija Cloister, manor and botanic gardens in medieval and early modern Finland and Sweden An archaeobotanical approach to garden history. Helsinki, University of Helsinki. (Diss.) Alenius, Teija From forest to a farmland: palaeoenvironmental reconstruction of the colonization of Western Uusimaa. Maritime Landscape in Change. Iskos 19. Helsinki, The Finnish Antiquarian Society, s Andersson, Hans Sjuttiosex medeltidsstäder aspekter på stadsarkeologi och medeltida urbaniseringsprocess i Sverige och Finland. Medetidsstaden 73. Stockholm, Riksantikvarieämbeet och Statens Historiska Museer. Andersson, Hans Medeltidsarkeologisk landsbygdsforskning i Sverige reflexioner kring utvecklingen av ett nygammalt forskningsområde. SKAS 2000 (2), s Bernotas, Rivo New aspects of the genesis of the medieval town walls in the Northern Baltic Sea region. Turku, University of Turku. (Diss.) Drake, Knut Die Burg Hämeenlinna im Mittelalter: Eine baugeschichtliche Untersuchung. Finska fornminnesföreningens tidskrift 68. Helsingfors, Finska fornminnesföreningen. (Diss.) Drake, Knut (red.) Castella Maris Baltici 1. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae I. Stockholm, Almqvist & Wiksell International. Ersgård, Lars & Hållans, Ann-Mari Medeltida landsbygd. En arkeologisk utvärdering. Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 15. Stockholm, Riksantikvarieämbetet. Gaimster, David R. M The Baltic ceramic market c : an archaeology of the Hanse. Fennoscandia archaeological XVI. Helsinki, The Archaeological Society of Finland, s Gardberg, C. J Åbo slott under den äldre vasatiden. En byggnadshistorisk undersökning. Finska fornminnesföreningens tidskrift 60. Helsingfors: Finska fornminnesföreningen. (Diss.) Haggrén, Georg Köklax i Esbo. Arkeologiska undersökningar på en medeltida bytomt. Nordenskiöld-samfundets tidskrift 2005 (65). Helsingfors, Nordenskiöld-samfundet, s Haggrén, Georg Nylands uppkomst Västra Nylands medeltid. Byn. Medeltid vid Östersjöns stränder. Esbo, Esbo stadsmuseum, s Haggrén, Georg Colonization, desertion and entrenchment of settlements in Western Nyland ca AD. Maritime Landscape in Change. Iskos 19. Helsinki, The Finnish Antiquarian Society, s Haggrén, Georg, Halinen, Petri, Lavento, Mika, Raninen, Sami & Wessman, Anna Muinaisuutemme jäljet Suomen esi- ja varhaishistoria kivikaudelta keskiaikaan, Helsinki, Gaudeamus. 100

101 GEORG HAGGRÉN Haggrén, Georg & Jansson, Henrik 2012: Raseborg through the Ages. Castella Maris Baltici X. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae XVIII. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, s Harjula, Janne Before the heels: footwear and shoemaking in Turku in the Middle Ages and at the beginning of the early modern period. Archaeologia medii aevi Finlandiae 15. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. (Diss.) Harjula, Janne, Hukantaival, Sonja, Immonen, Visa, Ratilainen, Tanja & Salonen, Kirsi (red.) 2018: Koroinen: Suomen ensimmäinen kirkollinen keskus. Turun historiallinen arkisto 71. Turku, Turun historiallinen yhdistys ry. Harjula, Janne, Helamaa, Maija, Haarala, Janne & Immonen, Visa (red.) 2016: Mankby A deserted medieval village on the coast of Southern Finland. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae XXII. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. Hausen, Reinhold 1881, Kuustö slott. Historisk-arkeologisk beskrifning. (1 2.) Helsingfors, J. C. Frenckell. (Diss.) Heikkinen, Markku Helsinki. Vaasa-ajan kaupungit 1. Helsinki, Helsingin kaupunginmuseo. Hiekkanen, Markus Borgå (Fi. Porvoo). Medeltidsstaden 1. Helsingfors, Museiverket. Hiekkanen, Markus Raumo (Fi. Rauma). Medeltidsstaden 2. Helsingfors, Museiverket. Hiekkanen, Markus Nådendal (Fi. Naantali). Medeltidsstaden 4. Helsingfors, Museiverket. Hiekkanen, Markus De finska klostren under medeltiden. Arkeologiskt och byggnadshistoriskt perspektiv. Kirkearkeologi i Norden 4. Hikuin 20. Moesgård, Forlaget Hikuin, Hiekkanen, Markus The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. Finska fornminnesföreningens tidskrift 101. Helsinki, Finska fornminnesföreningen. (Diss.) Hiekkanen, Markus Turun kaupungin perustaminen. Tulkintayritys uusien arkeologisten tutkimusten perusteella. Kaupunkia pintaa syvemmältä. Arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Liisa Seppänen red. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, s Hiekkanen, Markus Suomen keskiajan kivikirkot. Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia Helsinki, Suomalaisen kirjallisuuden seura. Hukantaival, Sonja "For a witch cannot cross such a threshold! Building concealment traditions in Finland c Archaeologia Medii Aevi Finlandiae XXIII. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. (Diss.) Härö, Mikko Suomen muinaismuistohallinto ja antikvaarinen tutkimus: Muinaistieteellinen toimikunta Helsinki, Museovirasto. Immonen, Visa Defining a culture: the meaning of Hanseatic in medieval Turku. 101

102 META 2019 Antiquity vol. 81, s Immonen, Visa Golden moments: artefacts of precious metals as products of luxury consumption in Finland c Archaeologia Medii Aevi Finlandiae 16. Turku: Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. (Diss.) Jansson, Henrik, Haggrén, Georg, Mannermaa, Kristiina & Tenhunen, Tanja (2010). Settlement history and economy of the Gunnarsängen site at the Hanko peninsula. Fennoscandia Archaeologica XXVII. Helsinki, The Archaeological Society of Finland, s Julku, Kyösti & Satokangas, Reija (red.) Hailuodon keskiaika. Studia historica septentrionalia 15. Rovaniemi: Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys. Kallio-Seppä, Titta Kosteutta, puuta ja vallankäyttöä- Arkeologinen näkökulma Oulun kaupungin julkisen tilan kehittymiseen 1600-luvulta 1820-luvulle. Studia Archaeologica Septentrionalia 6. Rovaniemi, Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys. (Diss.) Kallio-Seppä, Titta, Ikäheimo, Janne & Paavola, Kirsti 2011: Iin vanhan Haminan kirkko ja hautausmaa: arkeologisia tutkimuksia. Oulu, Oulun yliopisto. Kirkinen, Tuija Between skins: Animal skins in the Iron Age and historical burials in eastern Fennoscandia. Helsinki, University of Helsinki. (Diss.) Klackenberg, Henrik Moneta Nostra. Monetarisering i medeltidens Sverige. Lund Studies in Medieval Archaeology 10. Lund, Almqvist & Wiksell International. (Diss.) Koivikko, Minna Recycling Ships. Maritime Archaeology of the UNESCO World Heritage Site, Suomenlinna. Publications of Finnish Maritime Archaeological Society 1. Helsinki, Finnish Maritime Archaeological Society. (Diss.) Koivisto, Andreas, Koivisto, Riina & Hako, Jukka (red.) Gubbacka: keskiajan arkea Vantaalla = medeltida vardag i Vanda. Helsingfors, Museiverket & Vanda, Kellastupa. Koivunen, Pentti Oravaisensaari och Kainuunkylä - medeltida boplatser i Tornedalen. Historisk tidskrift för Finland 1977 (4), s Kuokkanen, Tiina Vaatetuksen luokka ja sukupuoli lukujen Oulussa. Historiallisen ajan arkeologian näkökulma. Acta Univ. Oul. B 137. Oulu, Oulun yliopisto, (Diss.) Laakso, Ville Ensimmäiset lappeelaiset pitäjän alue esihistoriasta keskiajalle. Kauskilasta keisarin aikaan. Lappeen historia I. Esihistoriasta vuoteen Lappeenranta, Lappeenrannan kaupunki, s Laakso,Ville Papinniemi in Uukuniemi and Related Archaeological Sites of the Eastern Orthodox Cultural Area in Finland. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae XIX. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. (Diss.) Lempiäinen-Avci, Mia Plant remains in archaeology: a multidisciplinary approach to cultivation,consumption, trade and migration of economic plants in Southern Finland AD Annales Universitatis Turkuensis Ser. A II Tom Turku, University of Turku. (Diss.) Lindholm, Dan Bosättningen i Esbo under medeltiden. Glimtar ur medeltiden. 102

103 GEORG HAGGRÉN Esbo stadsmuseums forskningsserie 6. Esbo, Esbo stadsmuseum, s Lovén, Christian Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar, Antikvariska serien 40. Stockholm, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien. (Diss.) Luoto, Jukka Liedon Vanhanlinnan mäkilinna. Finska fornminnesföreningens tidskrift 87. Helsinki, Finska fornminnesföreningen. (Diss.) Majantie, Kirsi Muotia, mukavuutta ja mielipiteitä. Kaakeliuuni yhteiskunnallisten muutosten ilmentäjänä keskiajan ja uuden ajan alun Suomessa. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae 17. Turku, The Society for Medieval Archaeology in Finland. (Diss.) Moilanen, Mikko Marks of Fire, Value and Faith. Swords with Ferrous Inlays in Finland during the Late Iron Age (ca AD). Archaeologia Medii Aevi Finlandiae XXI. Turku, The Society for Medieval Archaeology in Finland. (Diss.) Niukkanen, Marianna (2004). Kaupungit muinaisjäännöksinä: kaupunkiarkeologia Suomessa. Museoviraston rakennushistorian osaston julkaisuja 25. Helsinki: Museovirasto. Niukkanen, Marianna (red.) Perniö - Kuninkaan ja kartanoiden pitäjä. Helsingin yliopiston taidehistorian laitoksen julkaisuja XV. Helsinki, Helsingin yliopisto. Nurmi, Risto Development of the urban mind - an object biographical approach: the case study of the town of Tornio, northern Finland. Oulu, University of Oulu. (Diss.) Oinonen, M., Hilasvuori, E., Mehtonen, H., Uotila, K. & Zetterberg, P On the eve of urbanization: bayesian model dating for medieval Turku. Radiocarbon 2013 (55), (3 4), s Orrman, Eljas (red.) Reinhold Hausen. Kansallisen arkiston rakentaja. Helsinki, Kansallisarkisto. Paavola, Kirsti Domus pro tempo Hailuodon kirkon varhaisvaiheet. Hailuodon keskiaika. Studia historica septentrionalia 15. Julku, Kyösti & Satokangas, Reija (red). Rovaniemi, Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys, s Paavola, Kirsti Kepeät mullat: kirjallisiin ja esineellisiin lähteisiin perustuva tutkimus Pohjois-Pohjanmaan rannikon kirkkohaudoista. Acta Universitatis Ouluensis. Series B, Humaniora, 28. Oulu, Oulun yliopisto. (Diss.) Palamartz, Piotr Kastelholms slott. Från medeltida borg till byggnadsminne. Mariehamn, Ålands landskapsstyrelse. Pihlman, Aki Turun kaupungin muodostuminen ja kaupunkiasutuksen laajeneminen 1300-luvulla. Varhainen Turku. Turun museokeskus, raportteja 22. Turku, Turun museokeskus, s Pihlman, Aki & Kostet, Juhani Åbo (fi. Turku). Medeltidsstaden 3. Åbo: Åbo landskapsmuseum. Puputti, Anna-Kaisa Living with Animals: a Zooarchaeological Study of Urban Human-Animal Relationships in Early Modern Tornio, BAR international series Oxford, British Archaeological Reports. (Diss.) 103

104 META 2019 Raninen, Sami Pirkkalankylä. Asutusarkeologinen kohde Pirkanmaalla. SKAS 2017 (1), s Ringbom, Åsa Åländska kyrkor berättar: nytt ljus på medeltida konst, arkitektur och historia. Mariehamn, Ålands museum. Rinne, Juhani Suomen keskiaikaiset mäkilinnat 1. Helsinki. (Diss.) Rosendahl, Ulrika Landskap i Nyland. Landskaparna. Anders Håkansson & Christina Rosén red. Halmstad, Kulturmiljö Halland, s Ruohonen, Juha Kirkollisen kulttuurin alkulähteillä: Kaarinan Ravattulan varhaiskeskiaikainen kirkko ja kirkkomaa. Historiallinen aikakauskirja 2013 (4). Helsinki, Suomen historiallinen seura, s Salo, Kati Health in Southern Finland. Bioarchaeological analysis of 555 skeletons excavated from nine cemeteries (11th -19th century AD). Helsinki, University of Helsinki. Seitsonen, Oula Digging Hitler's Arctic War : Archaeologies and Heritage of the Second World War German military presence in Finnish Lapland. Helsinki, University of Helsinki. (Diss.) Seppänen, Liisa (red.) Kaupunkia pintaa syvemmältä. Arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. Seppänen, Liisa Rakentaminen ja kaupunkikuvan muutokset keskiajan Turussa. Erityistarkastelussa Åbo Akademin päärakennuksen tontin arkeologinen aineisto. Åbo, Åbo universitet. (Diss.) Seppänen, Liisa Streets, seals or seeds as early manifestations of urban life in Turku Finland. META Uppsala, Historiskarkeologiska föreningen, s Suhonen, Veli-Pekka Gubbackan autioituminen yhä arvoitus: kylätontin arkeologiset tutkimukset Vantaan Länsisalmessa. Helsingin pitäjä Vantaa, Helsingin pitäjän kotiseutuyhdistys, Suna, Antti & Lounatvuori, Irma Kuusisto. Kuusiston linna ja kartano. Helsinki, Museovirasto. Taavitsainen, Jussi-Pekka Ancient Hillforts of Finland. Finska fornminnesföreningens tidskrift 94. Helsinki, Finska fornminnesföreningen. (Diss.) Taavitsainen, Jussi-Pekka Bergen: Turku Åbo, staden under förändring. De første 200 årene nytt blikk på 27 skandinaviske middelalderbyer. UBAS Universitetet i Bergen Arkeologiske Skrifter. Nordisk 5. Andersson, Hans, Hansen, Gitte & Øye, Ingvild (red.). Bergen, Universitet i Bergen, s Taavitsainen, Jussi-Pekka Historical archaelogy in Finland its emergence and political context. Medieval Archaeology in Scandinavia and Beyond. Svart Kristiansen, Mette, Roesdahl, Else & Graham-Campbell, James (red.). Århus, Aarhus University Press, Tourunen, Auli Animals in an Urban Context. A Zooarchaeological study of the 104

105 GEORG HAGGRÉN Medieval and Post-Medieval town of Turku. Annales Universitatis Turkuensis B 308. Turku, Turun yliopisto. (Diss.) Tranberg, Annemari Ympäristön ja ihmisen suhteen muuttuminen Perämeren rannikolla varhaismodernina aikana. Makrofossiilitutkimus kasvien käytöstä muuttuvassa maailmassa. Acta Univ. Oul. B 161. Oulu, University of Oulu. (Diss.) Uotila, Kari Medieval outer baileys in Finland: with special reference to Turku Castle. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae 3. Turku, Society for Medieval Archaeology in Finland. Uotila, Kari Åbo medeltida rådhus en stenbyggnad vid ett medeltida torg. META 2002 (1), s (Diss.) Uotila, Kari Rauniokohde ja sen tutkimus. Ikuinen raunio. Muhonen, Timo & Lehto- Vahtera, Johanna (red.). Turku, Aboa Vetus & Ars Nova / Matti Koivurinnan säätiö, s Uotila, Kari red Vesilahden Laukko: linna, kartano, koti. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae 4. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland. Uotila, Kari red Naantalin luostarin rannassa Stranden vid Nådendals kloster. Kåkenhus kirjat 3. Eura. Uotila, Kari & Vilkuna, Anna-Maria 2009: Vallan asuinsijat uusia näkökulmia ja menetelmiä linnatutkimukseen. Arx Tavastica 13. Hämeenlinna, Hämeenlinna seura, s Valonen, Niilo Grävningsfynden i det gamla Åbo Åbo stads historiska museum, Årsskrift ( ). Åbo, Åbo stads historiska museum, s Vilkuna, Anna-Maria, Onnela, Johanna, Mikkola, Terhi, Luppi, Päivi, Hiekkanen, Markus & Drake, Knut At Home within Stone Walls. Life in the late medieval Häme castle. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae VIII. Turku, Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, s Vuorinen, Juha-Matti Rakennukset ja rakentajat Raision Ihalassa rautakauden lopulla ja varhaisella keskiajalla. Turun yliopiston julkaisuja. Sarja C, Scripta lingua Fennica edita 281. Turku: Turun yliopisto. (Diss.) Väisänen, Riikka Kolme kylää Vantaalla. Gubbacka, Mårtensby, Kyrkoby. Vantaa, Vantaan kaupunginmuseo. Väre, Tiina Osteobiography of Vicar Rungius: analyses of the bones and tissues of the mummy of an early 17th-century Northern Finnish clergyman using radiology and stable isotopes. Acta Univ. Oul. B 161. Oulu, University of Oulu. (Diss.) Ylimaunu, Timo Aittakylästä kaupungiksi: arkeologinen tutkimus Tornion kaupungistumisesta 18. vuosisadan loppuun mennessä. Studia archaeologica septentrionalia 4. Rovaniemi, Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys. (Diss.) Äikäs, Tiina Rantakiviltä tuntureille Pyhät paikat saamelaisten rituaalisessa maisemassa. Studia Archaeologica Septentrionalia 5. Rovaniemi, Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys. (Diss.) 105

106 META

107 Scotland s Mysterious Picts and Iceland s Saga Vikings How Sources and Contexts Shape Research Agendas Alexandra Sanmark This article compares the research traditions surrounding the Picts of early medieval Scotland to those concerning Icelandic society in the 9th to the 13th century. The aim is to illustrate how the different types of written sources that have survived from these two areas have created diverging research agendas. This is studied through the two main issues that have been prevalent in research, i.e. the origins of the people and the date of the emergence of their culture. Introduction The aim of this article is to examine how the study of two separate societies, which share a number of important traits, has produced two very different research contexts within historical archaeology. The societies under examination are the Picts in early medieval Scotland and the Scandinavian settlement society in Iceland between the late 9th and the 13th century. These two areas have been chosen for comparison, as they were both complex societies for which archaeological material for entirely different reasons has been rather limited and the written sources are problematic and difficult to interpret. In this article, the source materials and the way in which they have been approached will be examined for both societies, beginning with the Picts and then moving on to Iceland. The focus is placed on two main issues relating to the early phases of the Pictish and the Viking periods, i.e. the origins of the people and the date of the emergence of their culture. The Picts The Picts are mentioned in written sources from the late 3rd to the 9th 107

108 META 2019 century. Their name, derived from the Latin word picti, was first recorded in a Roman panegyric from AD 297. Picti is translated as the painted or tattooed people and was intended to distinguish those living north of the Roman border from the Romanised Britons further south (Fraser 2011, s. 26; Foster 2014, s. 1 4; Fig. 1). This well-known text, together with other written sources, created an awareness of the Picts as a strong presence in early medieval Scotland. As will be demonstrated below, the difficulty of identifying and understanding Pictish archaeological remains however meant that early research was dominated by rather basic questions. Without satisfactory answers, the Picts came to be viewed as enigmatic and mysterious. These ideas have now been abandoned by scholars, but have left a lasting impression in the popular sphere. This mindset can be illustrated by recent newspaper headlines, such as A glimpse of the mysterious Picts (The Scotsman, October 27, 2018), Mysterious Pictish stone discovered (Press and Journal, February 26, 2019) and Dark Ages Fort Built by Mysterious Painted People Found in Scotland (LiveScience July 31, 2017). In 1955 the influential volume entitled The Problem of the Picts was published, under the editorship of F. T. Wainwright. Wainwright pointed out that fundamental questions such as Who were the Picts? and where did the Picts come from? were unanswered at this time. It was not his aim to address these issues, however, as he did not believe this to be possible (Wainwright 1955a, s. v; Wainwright 1955b, s. 9 10; Fraser 2011, s ). His view was the result of the culture-historical paradigm, which was current in prehistoric archaeology at the time. According to this school of thought, sharply defined archaeological provinces correlate at all times with definite peoples and societies were increasingly seen as distinct cultural units (Fraser 2011, s. 16; Hakenbeck 2008, s ). Archaeology in Scotland was moreover greatly influenced by Gordon Childe, who argued that a culture corresponded to a community sharing common traditions, common institutions and a common way of life, and if these requirements were fulfilled it could be called a people (Childe 1933, s ; Fraser 2011, s. 17). As a result, Picts were rarely introduced into archaeological discussions, and because of the difficulties of identifying archaeological remains from the Pictish period, some scholars even argued that the Picts never existed outside the written sources (Wainwright 1955b, 2 3; Fraser 2011, 17). Wainwright was frustrated by this situation, and argued that the Picts were clearly a genuine people who deserved to be studied (Wainwright 1955b, s. 2 3; Fraser 2011, s. 17). This would be achieved by identifying a number of characteristic features from the available source materials, and in this way reveal 108

109 ALEXANDRA SANMARK Figure 1. A 19th-century illustration of a Pict. Source: William Howitt, John Cassell, John Cassell's Illustrated History of England: From the earliest period to the reign of Edward the Fourth. Red. John Frederick Smith, Publisher W. Kent and Co., File:Caledonian-pict.jpg the Picts as a homogenous people (Wainwright 1955b, s. 9 12; Fraser 2011, s. 18). The method employed was interdisciplinary, although Wainwright himself did not use that term (Crawford 2011, s. 3). In the book, he brought together leading scholars ( The Wainwright Five ), 109 who examined different types of evidence from the Pictish period. Wainwright himself contributed two chapters, one entitled the Picts and the Problem and one concerning Houses and Graves, while S. Piggot discussed The Archaeological Background, R.W. Feachem

110 META 2019 Fortifications, R.B.K. Stevenson Pictish Art, and finally K.H. Jackson who examined The Pictish Language (Wainwright 1955 b and c; Piggot 1955; Feachem 1955; Stevenson 1955; Jackson 1955). The task of these scholars was not easy due to the challenging nature, and lack of, available evidence. Wainwright pointed to the low number of excavated sites and the difficulty of even identifying settlement sites to excavate (Wainwright 1955c, s. 89; Crawford 2011, s. 7). The symbol stones, the one type of archaeological material that was at this time attributed to the Picts, could not be interpreted (Stevenson 1955). The written sources were also obscure, often written by outsiders and preserved in later manuscripts (Evans 2011). The Pictish language was another complication, as it was then seen to be of non- Indo-European origin and therefore different from neighbouring languages (Forsyth 1997, s. 23). Consequently, the Picts were difficult to understand and did not seem to fit in with nearby peoples. This impression was further emphasised by the Pictish origin legend contained in Bede s Ecclesiastical History (c. 731), according to which the Picts came from Scythia. This idea, although now refuted, was heavily debated in the 1950s (Sellar 1912, i:1; Fraser 2011, s. 23). Making use of all these different source materials, the Wainwright Five could not, despite their efforts, satisfactorily identify the Picts in the archaeological material. They therefore concluded that they were most likely not a homogenous people deriving from a single culture, but must rather have been made up by a number of groups present in the Iron Age (Wainwright 1955b, s ; Fraser 2011, s ). This lack of homogeneity constituted the Pictish problem and was, as argued above, the result of the culture-historical school of thought. Nonetheless, the results presented in The Problem of the Picts were ground breaking and dominated this field of research for the next 25 years (Crawford 2011, s. 3). In current academic research, with the arrival of new theoretical approaches, the Picts are no longer viewed as problematic, but are now on a par with any other historic people. In 2011, a new edited volume, entitled Pictish Progress, was published to mark the 50-year anniversary of Wainwright s book. In this publication, new research on all key areas, including place-names, sculpture, metalwork, burial, and symbol stones, is presented (Driscoll, Geddes, Hall 2011). This is the first full review of the position of the Wainwright Five and provides a comprehensive overview of the evidence of the Pictish period, and it is therefore a highly significant contribution to research. Iceland Let us move on to the settlement of the Scandinavians in Iceland, from 110

111 ALEXANDRA SANMARK the Settlement Period (AD 870s 930) to the Commonwealth Period (AD /64). Iceland s outstanding written sources meant that early research, even archaeological excavations, was to a large extent dominated by these (Friðriksson 1994). The most important written sources for the early history of Iceland include Landnámabók ( Book of Settlements ) which describes the discovery of Iceland and provides a list of early settlers (Pálsson and Edwards 1972); Íslendingabók ( Book of the Icelanders ) with a short historical survey (Grønlie 2006); and Íslendingasögur ( Sagas of the Icelanders ) where many of the wellknown stories of the Commonwealth Period are found, including the grand narratives of Egil s Saga and Njal s Saga (Hreinsson 1997). The value of these sources, above all the sagas, has been greatly debated, as they are literary constructions, often written down several hundred years after the events described, above all in the 13th and 14th centuries (Sigurðsson 2005). Early scholars viewed the sagas as accurate reflections of the past. This view was increasingly questioned in the course of the 20th century, and from around the 1950s to the 1980s, the majority of saga scholars saw the sagas as imported written texts and consequently argued that they could not be used as sources to the past (Byock 1992 s ; Sigurðsson 2005). Despite this shifting approach, these texts have formed the core of Icelandic history and have been a strong force within Icelandic nationalism (Hennig 2011, 63 4; Byock 1992, s ; Goodhouse 2013). Saga manuscripts seem to have been in circulation in Icelandic society between 1300 and 1600 and semi-public saga readings were a favourite pastime on Icelandic farms. Later on in time, interests in the sagas remained high and a general belief in the historicity of the sagas was present also in the 19th and 20th centuries (Helgason 2005, s , 75 76). The early history of Iceland has moreover been seen to represent the Golden Age of the Icelanders (Gullöld Íslendinga), a time of high culture and self-ruling free farmers, as after the end of the Commonwealth Period Iceland was subordinated to Norway/Denmark and remained so until 1944 (Halink 2014; Hennig 2011; Byock, 1992, s ). The importance of the sagas is enhanced by their interconnectedness with the Icelandic landscape. The Scandinavians are described as the first humans in a previously unsettled area, which they turned into a cultural landscape through the naming of places, either induced by natural features or by remarkable events (Hennig 2011, s. 64). Sagas have very strong local connections as their stories often relate to particular areas, as seen for example in Laxdæla Saga ( The Saga of the People of Laxárdalr ) and place-names can be clearly linked to specific people and events, such as Ingólfshöfði where the alleged first settler Ingólfr 111

112 META 2019 Arnarson (Fig. 2) is said to have taken land, and Mossfell, the farm of the legendary Egil Skallagrimsson (Hennig 2011, s. 64; Zori and Byock 2014; Grønlie, 2006, s. 4). This is made even more important by the fact that a high percentage of saga place-names and even specific farms are identifiable still today, and to Icelanders these place-names are understandable in their original meaning (Hennig 2011, s. 64). Archaeology as a discipline arrived rather late in Iceland. It experienced an important period of expansion particularly after the 1990s with the arrival of stricter heritage laws. In 2002, Archaeology was introduced to the University of Iceland. As part of this move, there was a strong desire to establish an archaeology independent of the saga narratives. Adolf Friðriksson, for example, presented a detailed study highlighting the problems of overreliance of the written evidence for the interpretation of archaeological remains, while also acknowledging that the written material should not be automatically dismissed (Friðriksson 1994, s. vii viii; see also Helgason 2005, s ). Another issue discussed by Friðriksson was the phenomenon which he aptly described as popular antiquarianism. Archaeological remains are often rather visible in the virtually treeless Icelandic landscape, and together with the strong connections between sagas and specific points in the landscape, Icelanders tend to have strong views on how the archaeology should be interpreted (Friðriksson 1994, s. vii). This legacy of the sagas on archaeological interpretation can be illustrated through the example of assembly (thing site) research. Attempts to identify archaeological thing-site remains began much earlier in Iceland than in Scandinavia. These scholars, especially in the 19th century, were, however, reliant on written sources, above all the sagas, and their results have been rather heavily criticised (Friðriksson 1994, s ). A desire to move away from these sources inspired a new wave of assembly research together with a programme of archaeological excavation. It is interesting to note that while this research has produced many interesting results, assembly sites in Iceland are still to a large degree evaluated in the context of the written sources (for a summary with references, see Sanmark 2017, s. 17). The same tendency of overreliance on the written sources can be seen in scholarly approaches to the origin of the Icelanders. According to the written sources, the Icelanders stem from Norwegians above all, and the first settlers are said to have left Norway because of their opposition to King Haraldr hárfagri (Fairhair). Scholars now see this is as a later founding myth rather than reliable historical information (Hennig 2011, s ), but despite this little research on settlers and influences from other areas has yet been carried out. There are of cour- 112

113 ALEXANDRA SANMARK Figure 2. Statue of Ingólfr Arnarson in Reykjavik. Created by the sculptor Einar Jónsson in the early 20 th century. Photograph: Jennica Einebrant Svensson. se many reasons for this, and much of the evidence does point to Scandinavia. The Icelandic language for example is undoubtedly a Scandinavian language (Byock 2017, s ), and the archaeological remains are also overwhelmingly Scandinavian in character, for example the long houses, burials, and material culture (Gräslund 2009; Friðriksson 1994; Hayeur Smith 2000; Vésteinsson 2005, s. 20). Icelandic society was not, however, identical to that of Scandinavia. One of the few scholars who has examined this aspect is Gísli Sigurðsson, who has argued that a substantial number of Icelandic settlers came from Scotland and Ireland. In his view, these people are all but excluded from the written sources, as they did not fit in with the medieval Icelandic political agenda of Scandinavian origin and identity. Sigurdsson has drawn attention to Gaelic speaking people mentioned in the written sources, Gaelic traditions present in Icelandic folklore, as well as Gaelic elements in Icelandic place-names. These hints in the evidence are further strengthened by genome studies, which have shown a significant presence of DNA from the British Isles (Sigurðsson 2000). It seems likely that further studies of this kind, and of the archaeolo- 113

114 META 2019 gical material, will be carried out in the future and may create a revised image of the Icelandic settlers. Finally, to another hotly debated issue, the date of the first settlement. This issue too has been driven by the legacy of the written sources. According to The Book of Settlements and The Book of the Icelanders, the first settlers arrived in Iceland in the early 870s (Pálsson and Edwards 1972; Grønlie 2006). Since the arrival of modern archaeological dating techniques, this narrative has been questioned and debated. With the help of Icelandic tephrochronology it has been possible to show that the vast majority of settlements postdate the landnám tephra layer of 871± 2, which is in line with the written sources. There are, however, some settlement remains that seem to predate this. The most convincing example is found in the Settlement Exhibition in Reykjavik, where one of the preserved turf walls is clearly underneath the 871± 2 tephra layer (Goodhouse 2013). This is an interesting example showing the value of both types of source materials for the study of early Iceland. Two separate research contexts This article has provided a brief overview of two different research contexts and their resulting research agendas over the last century. As has been shown above, Pictish Scotland and Iceland in the Settlement and Commonwealth Periods share some important traits, but scholars have not always asked the same fundamental questions of the source materials and the resulting views of these two societies and their peoples are rather different. One of the issues that has been approached differently in Scotland and Iceland is the date when the respective peoples first appeared. For Scotland, it was difficult to arrive at a clear date for the emergence of the Picts, as they could not be identified archaeologically. In addition, the earliest written sources referring to Picts are external and do not therefore provide evidence of when people in Scotland viewed themselves as such. Current scholars diverge between arguing that Pictish identity was the result of a gradual development over a long period of time (Fraser 2011, s ; Woolf 2017), or the possibility that a Pictish identity spread reasonably quickly from as early as the 4th and 5th century onwards (Noble et al. 2018). The situation in Iceland is not the same, since the written sources provide a clear date of the first settlements and archaeological investigation has refined the results, but not greatly altered them. In Scotland, the uncertain origin of the Picts was seen as challenging and scholars worked hard to resolve this question. This was never the situation in Iceland, as the identity of settlers is so plainly expressed in the written sources, together with the overall Scandinavian profile of the archaeology. Iceland was more- 114

115 ALEXANDRA SANMARK over unpopulated prior to the 9th century, with the possible exception of a few Irish monks (Ahronson 2000), so archaeological remains have by default been seen as the result of Scandinavian settlement. It does appear, however, that a more open approach would provide a more nuanced view of Icelandic society and its members and the number of non-scandinavian settlers. There is some irony in the fact that the origins of the Picts have been so hotly debated, when it now seems that this culture was not the result of major migration flows, while for the Icelandic settler society built on migration, origins are not generally discussed. The written sources relating to the Picts are of a different nature than the Icelandic ones. The sagas provide personal and direct links, through people and places that can be pinpointed still today. The continuity of the language tradition also means modern Icelanders can understand these place-names. This is not the case in Scotland. There are Pictish place-names in many parts of Scotland, but they cannot be readily pinpointed or indeed understood by the wider English-speaking community, and in the Northern Isles of Orkney and Shetland, no Pictish place-names have survived (Foster 2004, s ). This means that the link between Picts and nationalism in Scotland is much weaker than that observed for the saga period in Iceland. This also relates to the archaeology: in Scotland, Pictish sites were hard to identify, while in Iceland much archaeology is readily visible in the landscape. Such remains could in the past often be interpreted by applying knowledge from the sagas (accurately or not). Altogether, the issues addressed in this article can explain why Scandinavians in Iceland have never been viewed as mysterious, but rather the opposite. Icelanders know who they were and where they lived. In conclusion, the interdisciplinary research agenda set out by Wainwright and his colleagues in order to move forward has proven to be worthwhile. This approach has become an important method for Iceland too, since the emergence of archaeology as a discipline in its own right, even if the written sources are not popular with everyone. However, it is the case in both areas, that applied with care and detailed analysis of all the primary source materials, an interdisciplinary approach is highly rewarding. Alexandra Sanmark, Reader in Medieval Archaeology at the Institute for Northern Studies at the University of the Highlands and Islands in Scotland. Epost: Alexandra.Sanmark@uhi.ac.uk 115

116 META 2019 References Ahronson, Kristján Further Evidence for A Columban Iceland: Preliminary Results of Recent Work, Norwegian Archaeological Review, 33:2, s Byock, Jesse L History and the sagas: the effect of nationalism, From Sagas to Society: Comparative Approaches to Early Iceland, red. Gísli Pálsson. London: Hisarlik Press, s Byock, Jesse L. 2017, Viking Language 1: Learn Old Norse, Runes, and Icelandic Sagas. Viking Language Series, 2nd Edition, Pacific Palisades, CA: Jules William Press Childe, Gordon Races, Peoples and Cultures in Prehistoric Europe, History, vol. 18 no. 71, s Crawford, Barbara F.T. Wainwright and the Problem of the Picts, Pictish Progress: New Studies on Northern Britain in the Middle Ages, Leiden, Brill, s Driscoll, Stephen, Jane Geddes, och Mark Hall (red.) 2011, Pictish Progress: New Studies on Northern Britain in the Middle Ages, Leiden, Brill Evans, Nicholas Ideology, Literacy and Matriliny: Approaches to Medieval Texts on the Pictish Past. Pictish Progress: New Studies on Northern Britain in the Middle Ages, Leiden, Brill, s Feachem, R.W Fortifications, The Problem of the Picts. Edinburgh, Thomas Nelson & Sons. Forsyth, Katherine Language in Pictland: the Case against 'Non-Indo-European Pictish. Utrecht, de Keltische Draak Foster, Sally M Picts, Gaels and Scots: Early Historic Scotland. Edinburgh, Birlinn. Fraser, James From Ancient Scythia to the Problem of the Picts: Thoughts on the Quest for Pictish Origins. Pictish Progress: New Studies on Northern Britain in the Middle Ages, Leiden, Brill, Friðriksson, Adolf Sagas and Popular Antiquarianism in Icelandic Archaeology, Avebury: Aldershot. Goodhouse, Andrew Reykjavík 871 ± 2: The Settlement Exhibition: Reykjavík, Iceland. West 86th: A Journal of Decorative Arts, Design History, and Material Culture, vol. 20, no. 2 (Fall-Winter 2013), s Gräslund, Anne-Sofie How Did the Norsemen in Greenland See Themselves? Some Reflections on Viking Identity, Journal of The North Atlantic Special Volume 2, Grønlie, Siân (red) Íslendingabók, Kristni saga, The Book of the Icelanders, The Story of the Conversion, Viking Society for Northern Research, University College London, Exeter: Short Run Press Limited Halink, Simon The Icelandic Mythscape: Sagas, Landscapes and National Identity. National Identities, vol. 16, no. 3, s

117 ALEXANDRA SANMARK Hayeur Smith, Michele Dressing the Dead: Gender, Identity, and Adornment in Viking Age Iceland. Vinland Revisited, the Norse World at the Turn of the First Millennium, select papers from the Viking Millennium International Symposium, September 2000, Newfoundland and Labrador, Historic Sites Association of Newfoundland and Labrador Inc., red. S. Lewis-Simpson, s Helgason, Jón Karl Continuity? The Icelandic Sagas in Post-Medieval Times. A companion to Old Norse-Icelandic literature and culture. McTurk, Rory (ed.) Malden, Mass.: Blackwell Pub. Hennig, Reinhard A Saga for Dinner: Landscape and Nationality in Icelandic Literature, Academic Journal Academic Journal, vol. 2, iss. 1, s Hreinsson, V. red. 1997, The Complete Sagas of the Icelanders including 49 tales, Volumes I 5, Reykjavik: Leifur Eiríksson Publishing Hakenbeck, S.E Migration in Archaeology: Are we nearly there yet? Archaeological Review from Cambridge, 23(2), s Jackson, K.H The Pictish Language, The Problem of the Picts. Edinburgh, Thomas Nelson & Sons. Noble, Gordon, Martin Goldberg och Derek Hamilton The development of the Pictish symbol system: inscribing identity beyond the edges of Empire, Antiquity, Volume 92, Issue 365 Pálsson, Herman och Paul Edwards (red.) 1972, The Book of Settlements: Landnámabók, Winnipeg: University of Manitoba Icelandic studies Piggot, S The Archaeological Background, The Problem of the Picts. Edinburgh, Thomas Nelson & Sons. Sanmark, Alexandra Viking Law and Order: Places of Ritual and Assembly in the Medieval North, Edinburgh: Edinburgh University Press Sellar, A.M Bede's Ecclesiastical History of England: a Revised Translation with Introd. Life, and Notes. London: G. Bell Sigurðsson, Gi sli Gaelic influence in Iceland: historical and literary contacts: a survey of research. Reykjavík: University of Iceland Press. Sigurðsson, Gísli Orality and Literacy in the Sagas of Icelanders. A companion to Old Norse-Icelandic literature and culture. McTurk, Rory (red.). Malden, Mass.: Blackwell Pub. Stevenson, R.B.K Pictish Art. The Problem of the Picts. Edinburgh, Thomas Nelson & Sons. Vésteinsson, Orri Archaeology of Economy and Society. A companion to Old Norse-Icelandic literature and culture. McTurk, Rory (red.) Malden, Mass.: Blackwell Pub Wainwright, Frederick Threlfall (red.) 1955a. The Problem of the Picts. Edinburgh, Thomas Nelson & Sons. 117

118 META 2019 Wainwright, Frederick Threlfall 1955b. The Picts and the Problem. The Problem of the Picts. Edinburgh, Thomas Nelson & Sons. Wainwright, Frederick Threlfall 1955c. Houses and Graves. The Problem of the Picts. Edinburgh, Thomas Nelson & Sons. Woolf, Alex On the Nature of the Picts. Scottish Historical Review. Zori, Davide and Byock, Jesse L Viking Archaeology in Iceland: Mosfell Archaeological Project. Turnhout: Brepols Online resources: A glimpse of the mysterious Picts (The Scotsman, October 27, 2018) Page visited April Mysterious Pictish stone discovered (Press and Journal, February 26, 2019) Page visited April Dark Ages Fort Built by Mysterious Painted People Found in Scotland (LiveScience July 31, 2017). -in-scotland. html Page visited April

119 Industriarkeologi i norr globala och lokala perspektiv på 1600-talets gruvindustri och industriarkeologi som arkeologisk erfarenhet Jonas Monié Nordin Industrial Archaeology of the North: Global and Local Perspectives on the Seventeenth Century Mining Industry and Industrial Archaeology as an Archaeological Experience. In Sweden, industrial archaeology has been of limited distention and has played a modest role. Instead the disciplines of ethnology, history and art history has been dominating studies concerning industrial material heritage. Archaeological studies of metal production have been widely successful, but the focus has been set on early metal making rather than studies of industrialization, industrialism and modern society. This paper sketches the background of Swedish industrial archaeology. Moreover, is an outline of a suggested revitalization of the sub-field suggested through a case study from the Torne River Valley copper extraction industry in the second half of the seventeenth century. Empirically the paper is founded on historical maps and field studies used to acknowledge the multitude of agents and voices of the early industrial break through. En sökning på internet på ordet Industriarkeologi ger 2850 träffar (Sökning genomförd genom sökmotorn Google). Det kan förefalla mycket men är blygsamt jämfört med de miljontals träffar som Historisk arkeologi genererar. Flera sökord ger av naturliga skäl betydligt fler träffar än sammansatta ord, men både samtidsarkeologi och medeltidsarkeologi genererar dubbelt, respektive fyrdubbelt många nedslag som industriarkeologi. De flesta träffarna härrör från kulturmiljövården och rör genomförda undersökningar och tillgängliga tjänster. Enstaka träffar rör studentuppsatser, men inga avser kurser, scheman och kursinnehåll vid högre utbildningar eller vetenskapliga artiklar. Industriarkeologi förefaller inte ha någon position vid Sveriges eller övriga Skandinaviens universitet och högskolor. På ett övergripande plan är detta förvånande. Industrialismen (och av- 119

120 META 2019 industrialiaseringen) är tillsammans med sin systerprocess kapitalismen, kanske den mest genomgripande förändring som mänskliga samhällen genomgått och genomgår. Åtminstone om vi till industrialismen också räknar den moderna kolonialismen och globaliseringen. De båda senare processerna är inte i alla avseenden avhängiga industrialismen, men de är så nära inbegripna och beroende av varandra att de svårligen kan åtskiljas (jfr Orser 1996). Industrialismens genombrott i Västeuropa och Nordamerika hade sannolikt inte varit möjligt utan det överskott som kolonialhandeln genererat (Williams 1944; Inikori 2002). Industrialismens olika aspekter borde alltså vara ett framträdande studieområde för arkeologin men så förefaller det inte vara i Sverige. Kanhända det är den nära relationen till kolonialism, globalisering och modernitet som gör att industriarkeologi sedan länge varit framträdande i Belgien, Frankrike, Storbritannien och USA. Här ordnas årliga konferenser och symposier, här finns särskilda museer (jfr dock Arbetets museum, Norrköping), publikationsserier och tidskrifter. Industriarvet i Storbritannien intar en särställning på grund av sin höga ålder och globala betydelse. Från brittiskt håll har just industrialiseringen lyfts fram i världsarvsdiskussionerna (jfr Blair & Ramsay red. 1991; Symonds 2005, s. 33). Nordisk industrihistoria är både erkänt lång, omfattande och komplex, samt intar en central plats i det nationella medvetandet, särskilt så i Sverige (Hansen et al., red. 2015). Här fanns också tidigt en debatt om industriminnesvård och ett embryo till ett arkeologiskt intresse. Studiefältet har emellertid inte integrerats vid de arkeologiska universitetsinstitutionerna. Föreliggande artikel utgör ett försök till vitalisering av det industriarkeologiska fältet baserat på två utgångspunkter: en kritisk diskussion av industriarkeologins bakgrund och förutsättningar utifrån en svensk horisont, samt en empirisk fallstudie av en industriarkeologisk miljö i nordvästra Tornedalen från 1600-talet. Syftet med artikeln är att visa på behovet av en utökad industriarkeologi inom den expanderande historiska arkeologin, och genom den empiriska fallstudien påvisa industriarkeologins potential för fördjupad förståelse för kolonialismens och globaliseringens framväxt på ett lokalt såväl som ett regionalt och globalt plan. Fokus ligger på metallindustri och gruvnäring vilken också utgjort den dominerande industriformen i Sverige. Industriarkeologi: en bakgrund Intresset för industrihistoria kan under 1900-talet sökas i både arbetar- och företagshistoria, två relaterade men ofta konkurrerande forskningsfält. Det akademiska intresset för industrisamhället har ofta intagit en hovsam attityd gentemot entreprenörer, företagsägare 120

121 JONAS MONIÉ NORDIN och innovatörer. Industrialismen betraktas inom populärvetenskap, generellt som ett positivt bidrag till mänsklighetens utveckling. Under påverkan av den stora vågen av avindustrialisering under och 1970-talet, uppstod en miljö för industriarkeologiska frågor i Västeuropa och även i Sverige vid universiteten, kulturmiljöförvaltning och lokalt intresse (Nisser 1996; Isacson 2003, s ). Engagemanget här, precis som i Storbritannien, hade en stark förankring i antikvariska utgångspunkter. Hur skulle det fysiska industriarvet räddas för framtiden? Hur skulle värdefull arkitektur utan samtida användningsområden och funktion, kunna erbjudas en plats i en annalkande postindustriell framtid? I den brittiska miljön fanns stark koppling till hembygdsföreningar och lokala engagemang. Fackförbund och arbetarföreningar, men även företag och företagsägare, engagerade sig i kartläggning, undersökningar och bevarande av industrialismens kulturarv (jfr Casella & Symonds 2005). I Sverige var utvecklingen långsammare men intresset tog fart mot slutet av 1970-talet, genom den så kallade gräv-där-du-står-rörelse, vilken lyfte fram demokratiska och representativa aspekter på vem som varit eller kan ses som historiskt subjekt (jfr Lindqvist 1978). Kulturpolitikens breddning och inkluderande perspektiv under och 1980-talen medförde också ett stärkt intresse för, och fokus på, industriarvet (Jansson 1996). Energin riktades förutom mot en stor mängd studiecirklar och ett hittills osett folkligt engagemang, till grundande av arbetslivsmuseer, och föreningar. Någon egentlig industriarkeologi, i bemärkelsen användande av arkeologiska metoder i studiet av industrisamhällets spår, likt den i andra länder, uppstod dock inte. År 1975 utkom det hittills enda (veterligt) bokverket med titeln industriarkeologi i Sverige: Swedish Industrial Archaeology: Engelsberg Ironworks, A Pilot Project (Holze et al. 1975). Antologins fem bidrag är, trots titeln, inte skrivna av arkeologer eller baserad i arkeologiska metoder eller perspektiv, men de kom att utgöra ett steg på vägen till stärkandet av industrihistoriska studier i landet. Publiceringen ingick i den process som kom att leda till införandet av Engelsbergs bruk på UNESCOs lista över materiella världsarv Engelsbergsboken kom också att bidra till fördjupandet av en nära relation mellan studieområdet (metall-industrihistoria), och företagsägare (kapital). Axelson-Johnson-koncernen, ägare till Engelsbergs bruk kom tidigt att få inflytande i uppbyggandet av industrihistoriska studier tillsammans med Jernkontoret (Svenska stålindustrins branschorganisation). I Sverige kom så industriarkeologi främst, och med några undantag, att bli en aktivitet för icke-arkeologer. År 1992 inrättades slutligen en professur i industriminnesvård, förlagd till KTH i Stockholm. Relationen mellan ingenjörs- 121

122 META 2019 Figur 1. Engelsbergs bruk och masugn. Foto Lars Löthman, Riksantikvarieämbetet, 1960-tal konst, arkitekturhistoria och industriarv betonades (Nisser 1996, s ). I samma skede, under tidigt 1990-tal, fick Riksantikvarieämbetet ett utökat ansvar för kunskapsuppbyggnad kring industriminnesvård (Isacson 2003). Efter en intensiv fas falnade intresset något i Sverige, medan den anglosaxiska industriarkeologin förefaller ha behållit sin position (Symonds 2005). Inflytande från neomarxism och poststrukturalism stärkte det akademiska intresset för industrialismen som produktionsform och studieobjekt i Storbritannien och i USA. En annan skillnad mellan Norden och Storbritannien är arkeologiämnets nära släktskap med antropologi men även socialhistoria (jfr Johnson 1996; Shackel 1996; Knapp et al., red, 1998). Stephen Mrozowskis och James Symonds studier om klassformeringsprocesser i Lowell Massachussetts, respektive Sheffields stålindustri, var två vägledande industriarkeologiska arbeten från början av 2000-talet. De bidrog till att föra in de industriarkeologiska erfarenheterna i en bredare arkeologisk diskussion (Symonds 2003; Mrozowski 2006). Ett avgörande skäl till att utvecklingen i Norden skiljer sig från Storbritanniens och USA:s är naturligtvis storleken på publiken och mängden utövare. Men även civilsamhällets olika roll i den anglosaxiska och den nordiska världen är en avgörande skillnad. I Norden och Sverige är ett begränsat antal arkeologer och kulturmiljövårdare aktiva inom fältet eftermedeltida studier och industrisamhället har inte utgjort något stort undersökningsområde. Istället har andra frågor och intresseinriktningar lockat till fördjupade studier. Stads-, (kyr- 122

123 JONAS MONIÉ NORDIN kogårds-)grav-, och (militär-) konfliktarkeologi har skapat sig en stark ställning i studier av senare tidsperioder. Det intresse som funnits för arbetar- och industrihistoria har sällan kanaliserats till arkeologin. Den framgångsrika och betydelsefulla gräv-där-du-står-rörelsen utgick delvis från den fysiska historien men arkeologin kom endast i begränsat utsträckning att involveras (jfr Burström 2007:38 44). Den industrihistoriska miljön vid KTH i Stockholm kom att utveckla en egen arkeologi-relaterad miljö genom ett stark fokus på materialitet och landskap (Avango 2005). Den internationella betydelsen av STS, Science Technology and Society, alltså den vetenskapliga strömning som betonar sociala och samhälleliga aspekter av teknologisk förändring och som studerar industrialismen som både teknologiskt och socialt system, fick här ett stort genomslag, vilket saknats inom övrig historisk arkeologi i Sverige. Här har även studierna gått utanför Sverige och Norden och involverat så disparata geografiska områden som Spetsbergen, Antarktis, Arktis och Sydgeorgien (jfr Avango 2005, 2013). Intresset för, och studier av, industriell produktion och äldre metallindustri har emellertid haft avgörande betydelse både inom och utanför arkeologin. Intresset för äldre järnframställningstekniker inom Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering kom att få avgörande betydelse för kunskaper om förhistorisk och medeltida metallframställning. Intresset kom även att kanaliseras in i den akademiska forskningen genom arbeten av Inga Serning (1973) Åke Hyenstrand (1974) och Gert Magnusson (1986) och tvärvetenskapligt genom Georg Haggréns arbeten (2001; 2018; Haggrén et al. 2016). De stora mängderna fysiska spår efter blästbruk, tidigare så kallade lågteknisk järnframställning, runt om i Mellansverige, skapade ett behov av fördjupad kunskap. Upptäckten av järnproduktionens höga ålder, som till exempel dateringarna av röda jorden i Västmanland till förromersk järnålder, skapade ett ökat intresse (Englund 2002). Samtidigt hade industriarvet identifierats som eftersatt inom kulturmiljövården. Parallellt med frågan om den förhistoriska järntillverkningens ålder hade en annan, historievetenskapligt betingad fråga lett till vidgat intresse. Frågan om masugnsteknikens ålder och de så kallade osmundarnas historia, form och användningsområde, hade gäckat historikerna under snart sagt hela 1900-talet. För att komma till rätta med dessa frågor, inleddes 1978, de arkeologiska undersökningarna av den medeltida masugnen Lapphyttan i Norbergs bergslag. Undersökningarna kom att skriva om svensk industrihistoria i och med att aktiviteterna kunde dateras till 1100-talets slut och på så sätt ge en annan och äldre bild än de skriftliga källorna (Magnusson 2003). Vid Lapphytteundersökningarna och de påföljande experimenten vid Nya 123

124 META 2019 Lapphyttan kom metoder och perspektiv signifikativa för brittisk och kontinental industriarkeologi att utvecklas (Magnusson red. 2014). Nära band till hembygdsföreningar och lokalboende etablerades och lokal och regional kunskapsöverföring betonades i både Lapphytteundersökningarnas praktik och resultat. En rad betydelsefulla studier kom att emanera ur miljön kring Lapphyttan, som till exempel kartläggningen Atlas över Sveriges bergslag, där samtliga medeltida bergslager i landet inventerats, men även flera doktorsavhandlingar (Skyllberg 2001; Pettersson Jensen 2012). Fältet kom dock inte att betecknas industriarkeologi, vilket troligen berodde på definitionen av industri och industrialisering som ett tidigmodernt modernt fenomen industriarkeologin kom således implicit att definieras som en del av studiet av moderniteten. I det följande ska jag presentera några förslag på hur den historiska arkeologin kan arbeta med traditionella industriarkeologiska metoder i avsikt att skapa en djupare förståelse av den långa och genomgropande moderniteten. En industriarkeologi för en global tid Industri betyder flit (lat. industria) och syftar vanligen på förädling av råvaror. Det är således rimligt att tala om både glas-, keramik- metall-, och textilindustri från äldre tid och framåt. Industrialism syftar på de bredare förändringar som samhällen genomgår då agrarproduktion får stå tillbaka för industriell tillverkning. Industrialism är vanligen relaterad till vad som brukar kallas Den industriella revolutionen, de genomgripande förändringar som startade i Storbritannien under 1700-talets andra hälft. Ekonomhistorikern Arnold Toynbee myntade 1884, begreppet "Den industriella revolutionen", vilket kom att få stort genomslag i 1900-talets historieskrivning. Senare decenniers kritiska historieforskning har problematiserat det eurocentriska anslaget i föreställningen om den industriella revolutionen som en specifik västeuropeisk och nordamerikansk erfarenhet (Bhambra 2007; jfr även Nordin & Ojala 2017). På liknande sätt har globalhistoriska studier kritiserat den ofta implicita metodologiska nationalismen som präglar mycket produktions- och konsumtionsinriktad historieskrivning. Metalltillverkningen i Norden under tidigmodern tid kan inte särkopplas från vare sig den transatlantiska slavhandeln eller metallindustrin i England (jfr Evans & Rydén 2007). Nordisk industriell produktion var tidig och ofta globalt inriktad. Makt och inflytande över malm och förädlingsprocesser lade grunden till politiska konflikter. Ett tydligt exempel på detta är konflikterna om koppargruvorna i Røros i Trøndelag, som Sverige återkommande försökte ta kontroll över 1658, 1676 och 1718, eller den svenska stångjärnsproduktionen 124

125 JONAS MONIÉ NORDIN längs Upplandskusten som härjades av ryska trupper under slutet av Det stora nordiska kriget. Likaså ingick den tidiga metalltillverkningen i Kongsberg och Røros i Norge, Falun och Nasajäll/Nasavárre (Sal, SaA), i Sverige eller Ojamo i Finland, i avancerade sociotekniska system och processer som är synliga redan före uppfinnandet av den mekaniska spinnrocken eller ångmaskinen. Metallframställningen var en integrerad del av det tidigmoderna samhällets politiska ekonomi och antog i Sverige tidigt industriella former (Nordin 2018a). Omfattning, produktionsvolymer och specialisering i förädlingen av mineraler till osmundjärn, stångjärn, garkoppar, kopparplåt, mässingstråd fick under 1600-talets första hälft en betydande omfattning. Mötet mellan inhemska resurser, utländskt kapital och globala marknader lade grunden för en stark industrialiseringsvåg som kom att medföra en veritabel industrialisering av det svenska samhället med globala återverkningar. Bland annat kom metaller från Skandinavien att få avgörande betydelse för den atlantiska ekonomin och den industriella utvecklingen i England och Skottland. Albin Lindmark och lokal industriarkeologi i övre Tornedalen En person som tidigt uppmärksammade denna kedja av relationer och som i sann industriarkeologisk anda lokalt karterade och studerade en annars bortglömd historia var gruvarbetaren Albin Lindmark ( ), från Svappavaara (jfr Nylén 1970). Lindmark engagerade sig på fritiden, efter arbetet i gruvan Kiruna, i den lokala historien som också var hans egen och hans släkts. Arbetskamraternas och egna arbetsmiljörelaterade sjukdomar och umbäranden, väckte tidigt Lindmarks intresse kring hur gruvindustrin etablerats i Tornedalen och exploaterat människor och natur. Ett tydligt rättvisepatos ger sig tillkänna i de fåtaliga intervjuer som publicerades i Norrbottenskuriren mot slutet av Lindmarks liv (NK 1964, 1975, 1985). I Norrbottens museums arkiv i Luleå finns två arkivmappar med handlingar och korrespondens relaterade till Lindmarks amatörforskargärning (NBMA A417:1 2). Under 1960-talets början hade han kontaktat museet angående fynd av bergsbrukslämningar i Jukkasjärvi socken, vilka visade sig vara ruinerna efter Vittangi kopparbruk (Leppäkoski hytta). Detta är en industri som är i det närmaste okänd i skriftliga källor, förutom ett samtida omnämnande i Johannes Schefferus Lapponia från 1673 (1956 [1673]:393). Lindmark genomförde tillsammans med kamraten Folke Ohlson en kartering över hyttområdet vid Leppäkoski och det närliggande Pahtavaara gruvområde. Samtidigt hade han färdigställt ett omfattande excerperingsarbete kring Torneverken och Svappavaara gruva, vilket senare gavs ut på eget 125

126 META 2019 förlag och till stora delar bekostat av honom själv (Lindmark 1963). I arkivet finns brevväxling som visar att Lindmark bekostat översättningar av nederländska handskrifter ur Momma-Reenstiernasamlingen i Riksarkivet samtidigt som han lärde sig själv att behärska 1600-talshandstilar och uttryck på flera språk. Torneå lappmarks kopparbruk anno utgör en värdefull och överskådlig källa till kunskap om de arbetande, deras bakgrund och liv i Svappavaara, Junosuando Masugnsby och Kengis bruk under och 1700-talen. Lindmarks brev till museet ledde till att det nyupptäckta hytt- och gruvområdet kunde röjas, karteras och omvandlas till ett besöksmål. En provundersökning under ledning av Thomas Wallerström av husgrunder vid Pahtvaara gruva kunde bekräfta att lämningarna var från 1600-talet och orörda av senare aktiviteter (Wallerström rapport u.å.). Lindmarks arbeten väckte också intresset för andra lämningar inom Torneverken som Svappavaara hyttområde, mitt i dagens samhälle med samma namn. Även lämningarna efter gruvbyn på Gruvberget i Svappavaara uppmärksammades. Brytningen återupptogs 1965 efter knappt 300 år, för att stänga igen under gruvkrisen Idag har de ökande malmpriserna gjort att gruvan på nytt öppnats. Innan Lindmarks studier hade en del bergverk dragit till sig vetenskapligt och populärt intresse. Nasafjäll i Arjeplogsfjällen, Boliden, Gällivare/ Jiellevárri/Jellivaara (Sv, SaN, Me), Kvikkjokk/Huhttán (Sv. SaL), hade genererat flera studier (jfr Bromé 1923; Norberg 1958; Brännman Figur 2. Leppäkoski hytta, rostugnar, Jukkasjärvi socken, RAÄ 1931 foto Jonas Monié Nordin. 126

127 JONAS MONIÉ NORDIN 1940 Ahlström 1966; Awebro 1983). Även Tornedalens metallindustri hade uppmärksammats. Inte sällan skrevs historien utifrån perspektivet att metallfyndigheterna lagt grunden till historien: metalllerna hade brutit bygd. Norra Sveriges inland kunde ses som en region med en relativt kort, egen historia och dess invånare därmed som en befolkning utan historia (jfr Wolf 1982). I denna historia fick den samiska och finska befolkningen också begränsad plats till förmån för svenska och nederländska investerare. Albin Lindmark skrev på ett lågmält sätt en mothistoria och han tillägnar bokens innehåll främst minnet av de kvinnor och män av skilda folk och språk (Lindmark 1963:3). Just genusaspekter var något som Lindmark uppmärksammade, dels genom att visa på den roll kvinnorna spelat i gruvbrytningen i Svappavaara, dels i malmtransporterna (Lindmark 1963, s ; NK, ; jfr även Tagesson denna volym). På sin lediga tid hade alltså Albin Lindmark lockat fram en mångspråkig och materiell lokalhistoria med internationella kopplingar. Vad han även gjorde var att skriva fram den tidiga globaliseringen underifrån, från Leppäkoski till Stockholm och Amsterdam genom att knyta samen Olof Bolak och nederländaren Baltsar Franssoir till Svappavaara gruva 1661 respektive Vad Lindmark säkert inte visste var att han bidragit till en global industriarkeologi med kopplingar till Nordamerika, Västafrika, Nederländerna, Storbritannien, Mellansverige och Sápmi. Grunden i Lindmarks studier var de första dynamiska decennierna när nederländskt kapital, arbetskraft och kunskap mötte samisk och finsk kunskap om berggrund, lokal geografi och handelsvägar. Genom mötet mellan det nederländska, finska, samiska och svenska, uppstod en mångnationell industri med betydande återverkning utanför Torne älvdal långt fram i tiden. Hur de hamnade där och vad deras funktion var ska närmare diskuteras i det följande. Torneverken: en global industri i periferin År 1642 hittades järn vid ån Saivijock nära byn Junosuando i mellersta Tornedalen; ett område som sedan förhistorisk tid utgör en mötesplats för grupper från skilda språkområden och bakgrund. Platsen kom att ges det svenska namnet Junosuando Masugnsby, snart förkortat till Masugsnbyn (Me. Masuni), efter den hytta som anlades vid den nya gruvan. Bäcken kom snart att byta namn till Rautajoki (Me), järnbäcken. Det urspungligan namnet Saivijock (SaN) antyder att bäcken ansetts helig och/ eller att sjön uppströms Saivijaure betecknats som helig av samerna i området (jfr Lybeckers karta över Tornedalen 1643; Schefferus 1956 [1673], s. 402; Bäckman 1975). Själva malmfyndigheten gjordes i en trång och djup ravin urgrävd av den 127

128 META 2019 Figur 3. Karta över Tornedalen av Hans Lybecker 1643, Riksarkivet, Bergskollegii gruvkartor. strida bäcken; ett spektakulärt landskapsrum som kan ha haft betydelse för den samiska rituella praktiken. Fyndet av malmkroppen gjordes av en Lars Larsson Lasu, en finskspråkig bonde i Junosuando (Awebro 1993). Drygt tio år senare påträffades koppar i Svappavaara, denna gång av en same, Olof Anundsson, med tillnamnet tålk (tolk), vilket avser yrket. Berget Svappavaara reser sig monumentalt, även om det nu är kraftigt minskat i storlek genom de 128

129 JONAS MONIÉ NORDIN senaste decenniernas gruvbrytning, och dominerar det flackt böljande landskapet. Det har sannolikt betraktats som bärare av särskild kraft och av stark betydelse av den samiska befolkningen. Uppgifter av Henric Forbus från början av 1700-talet beskriver berget som passe-, heligt (Manker 1957, s. 39). Kopparfyndigheterna vid Pahtavaara, norr om Jukkasjärvi, påträffades också av en samisk metalletare omkring 1668 (Schefferus 1956 [1673], s. 393). Fynden av koppar och järnmalm ledde till en snabb utbyggnad av en industriell infrastruktur men kom också att påskynda andra processer som kyrklig mission med uppförande av kyrkor och sockenbildning, införandet av särskilda marknadsplatser, ökad cirkulation på varor och människor. Vid gruvor och hyttor uppstod en tät bebyggelse med vissa urbana funktioner. Bruket Kengis, som kom att bli centrum tillsammans med Jukkasjärvi kyrka, anlades vid den stora forsen Geavŋŋis (SaN), präglat av sitt goda fiske och strategiska läge invid mötet mellan Mounio- och Torneälv. Här förädlades järnet i den vallonska smedjan och kopparen som redan förädlats i ett första steg i hyttorna i Masugnsbyn och Svappavaara (jfr Awebro 1993). I Kengis omvandlades råkopparen till kopparplåt och koppartråd. Här bedrevs också handel, hit flyttade en präst och här uppförde ägarna, bröderna Momma, en omfattande herrgårdsmiljö (Brännman 1940). Herrgården finns avbildad på en teckning över bruket från 1660 och var ett trevånings corps-de-logi med frontespiser, blyinfattade fönster och vindflöjlar. Bland Lindmarks excerpter finns en tecknad plan över Kengis herrgård, handstilen visar att den sannolikt är av samma hand som teckningen över bruket, av bruksskrivaren Denis Joris. 1 Planen över herrgården visar en spatiös representativ herrgård med kakelugnar. Här tiotals mil norr om polcirkeln uppfördes alltså en fullt modern bruksherrgård i nederländsk stil Det tidiga bergsbruket i Sápmi beskrivs ofta i motsatsställning till den samiska befolkningens intresse vilket är naturligt då gruvorna och bruken innebar ökad mission, ökat tryck på mark och vattenresurser, och framförallt genom återverkningarna längre fram i historien talets metallutvinning sågs emellertid av den dåtida samiska befolkningen både som ett hot och som en möjlighet. Det går att föreställa sig att det fanns individuella intressen som visste att utnyttja nya möjligheter (jfr t.ex. Hansen 2018). Malmletare som ovannämnde Olof Anundsson eller Peder Olsson och Jon Persson i Nasafjäll 1634, respektive Kedkavare/Gierggevárre (Sv, SaL) i Kvikkjokksfjällen 1660, var alla samer som sannolikt både eftersträvade belöningar för rapporterade fynd, och de kommersiella fördelar som en industrietablering innebar. Kronans snabba utbyggnad av gruvor och bruk i Arjeplogs- och Kvikkjokksfjällen kom likväl att få brutala konsekvenser och i förläng- 129

130 META 2019 Figur 4. Teckning över Kengis bruk 1660 av Denis Joris, foto Jernkontorets bruksbildskatalog ningen inskränkningar i det samiska självbestämmandet (jfr Bromé 1923, s ; Nordin 2012, 2015). Det är också viktigt att komma ihåg att kronan visste att tvinga fram uppgifter om metallfyndigheter som i fallet med Sjangeli, invid Torneträsk, 1696 där fyndplatsen avslöjades efter hot om gatlopp (Wallerström 1996). Även anläggandet av kyrko- och marknadsplatserna under 1600-talet spelade en roll i den tidiga industrialiseringen. Vid mitten av 1600-talet hade invånarna i Siggevaara och Tingevaara samebyar i Torneälvdal önskat få kortare avstånd till kyrk- och marknadsplatsen (jfr Bergling 1964, s , 156). Under 1600-talets början var de hänvisade till Enontekis (Enontekiö Markkinna) cirka 20 mil österut, i nuvarande Finland. Påverkat av det intensifierade bergsbruket gav kronan, tillstånd att uppföra kyrka och införa marknad i Jukkasjärvi vid mitten av seklet (Bergling 1964). Lokalisering och fornlämningar i området indikerar att platsen sedan länge haft en stor betydelse för den samiska befolkningen. Jukkasjärvi är beläget invid en breddning i älven i mötet mellan skogs- och fjälland, mellan vinter och sommarbeten. Området har varit befolkat under mycket lång tid och upptäckten av järnframställningsplatsen i Vivungi, mellan Vittangi och Lainio älvar från övergången äldre yngre järnålder, visar att även metallproduktion har en lång historia i området ( 130

131 JONAS MONIÉ NORDIN Figur 5. Karta över Kengis bruk av lantmätare Olof Simonsson Nauclér 1660, foto Riksarkivet, Bergskollegii gruvkartor. com/2018/10/19/arkeologiska-experiment-2019-jarnframstallning-ivivungi/). Under och framförallt 1660-talet, expanderade bruken i Torneverkskonsortiet. Bröderna Abraham och Jakob Momma hade 1653 köpt två tredjedelar av Kengis och Masugnsbyn av Arent Grape, en tyskättad borgare i Torneå, som tillsammans med en grupp andra borgare i staden investerat i metallframställning (jfr Brännman 1940). Företaget hade gått trögt, var dyrt i drift och mer kapital kom att behövas. Bröderna Momma kom från en kopparslagarsläkt i Aachen med förgreningar i Amsterdam, London och Nyköping (Day 1984; Morton 1985; Müller 1998). Efter samarbeten med familjen De Geer och investeringar i järnhandeln lockades bröderna över till koppar- och mässingshandeln. Under loppet av ett par decennier kom Mommorna att skapa ett veritabelt monopol över svensk mässingsproduktion med bruk som Gusum, Nacka, Nyköping, Norrköping, Kengis och Skultuna. Mommorna rekryterade också utländsk arbetskraft och genom sitt internationella konsortium kunde de locka nederländska och svenska specialister till Tornedalen (jfr även Haggrén 2018). Det var nu som den ovannämnde Baltsar Franssoir och flera andra nederländare kom att bosätta sig i övre Tornedalen och det var nu som den stora herrgår- 131

132 META 2019 Figur 6. Jukkasjärvi kyrka, uppförd under 1600-talet. Foto Jonas Monié Nordin den uppfördes. Genom koppar-och mässingshandeln och den monopolliknande positionen hade bröderna också kontroll över en av den atlantiska ekonomins mer eftertraktade varor. Mässingen såldes ofta som tråd till Nederländerna och senare till England där den blev till nålar, hyskor och hakar till korsetter och andra spännen. Fyndet av det så kallade Læsø-vraket i Öresund på 1950-talet gav en direkt bild av mässingsexporten. Stora mängder mässingstråd stämplade med familjerna De Geers och Momma-Reenstiernas vapen påträffades ombord. Skeppet hade uppenbarligen förlist på sin väg från Norrköping till Amsterdam (Helmfrid 1959; Nilhamn 2012; jfr även Zahedieh 2013). Mässing användes för att göra ljusstakar och ljusplåtar dåtidens mest effektiva ljuskällor. Tillsammans med både brons och ren koppar användes mässing också till att göra kittlar, kar och behållare för sockersjudning, valspäckkokning, ölbryggning och spritdestillering. Kopparen från Falun och Svappavaara påträffades snart i Nordamerikas plantager, i elfenbens-, guld- och slavhandeln på Guld- och Slavkusten, och i valkokerierna i Arktis. Mångkulturell metallproduktion Järnet utmålas ofta som Sveriges främsta tidigmoderna exportvara. Historiskt har också järnet spelat en enorm roll för svensk internationell handel (jfr Evans & Rydén 2007). Kopparen och mässingen kom att ha motsvarande betydelse under just 1600-talet. Järnet hade inte en given marknad i Västafrika, 132

133 JONAS MONIÉ NORDIN Figur 7. Dansk valfångsstation i Smeerenburg, Spetsbergen, målning av Abraham Speeck 1634 Skokloster slott, inv nr Nedanför skorstenarna i mitten och till höger i bild, syns de stora kopparkaren där valspäcket kokades. Foto Skokloster slott. som hade en egen järnframställning, under 1600-talet, men den europeiska kolonialismen med intensifierad slavhandel kom att skapa en ökad efterfrågan på europeiskt järn (Evans & Rydén 2018). På ett liknande sätt förhöll det sig i Nordamerika där järnföremål visserligen kunde betinga högt pris men inte i närheten av vad en koppar/mässingskittel ansågs vara värd (jfr Immonen 2013; Nordin & Ojala 2017). Den svensktillverkade kopparen och mässingen kom att utgöra instegsvaror för många handelsprojekt, vilka i förlängningen kom att få omvälvande sociala och demografiska konsekvenser för Amerikas och Afrikas ursprungliga befolkning. En del av den koppar som förädlades i Mommornas mässingsbruk kom alltså från Tornedalen och var framställd i en mångkulturell miljö av människor från både finskspråkigt, samiskt, nederländskt och svenskspråkigt håll, av både lutheraner, katoliker och av utövare av samisk traditionell religion. När resenärer som Johan Ferdinand Körningh, , eller Jean François Regnard, 1681, reste längs Torne älv beskrev de möten med människor från en rad språkområden (Regnard 1877; Körningh 1956). De båda resenärerna beskrev också i ord vad som presenterats i bild av lantmätaren (markscheideren) Olof Simonsson Nauclér som skickades av Bergskollegium till Torneälvdal för att kartera bergsbruken Nauclér tillhörde sin tids främsta kartografer, och var specialiserad på gruvindustri (Lindroth 1955). Under 1658 hade han verkat i det av Sverige nyligen erövrade Trondheims län och karterat Trondheim samt Røros stad och industrier (Mo 2010). 133

134 META 2019 Vid samma tid, under sin resa från Kengis till Svappavaara i november 1660, ritade Nauclér fyra gruv- och hyttkartor över Kengis bruk, Masugsnbyn, Svappavaara hyttby och Svappavaara gruvområde. Kartorna förvaras idag i Bergskollegii kartsamling vid Riksarkivet. Nauclér gjorde också två storskaliga kartor över Torne- och Lule- älvdalar. Båda kartorna är inriktade på forsar, transportvägar och metallindustrier kring Torneverken och Kvikkjokksfälten. De båda storskaliga kartorna förvaras sedan 1700-talets andra hälft i London dit de kommit genom Carl von Linnés kvarlåtenskap och därför närmast försvunnit ur svensk kännedom (jfr Iter Lapponicum; org/165368/). De finns numera tillgängliga digitalt ( Kartorna tillhörde knappast Linné utan hade lånats av honom ur Bergskollegii samlingar för den lappländska resan. Nauclérs kartor ger en tekniskt detaljerad och kunnig bild av industrimiljöerna i Tornedalen. Med hans avbildningar är det möjligt att i detalj förstå lämningarna i Kengis, Masugnsbyn och Svappavara. Till skillnad från många andra industrimiljöer från tidigmodern tid i Sverige, har senare verksamhet kring Kengiskonsortiet varit mycket begränsad. Svappavara gruvby är till exempel närmast helt bevarad, mitt på gruvberget och omgiven av dagens växande dagbrott. Även hyttbyn, mitt i dagens Svappavara samhälle, är ovanligt väl bevarad. Husgrunder, vägar, dammar och kanaler är tämligen lätta att återfinna som spår i landskapet. Det socialt stränga reglerade rum som är synligt på kartorna från Masugnsbyn, Kengis och Svappavaara kan återfinnas i landskapet men också ges en fördjupad innebörd och förståelse genom hur det anpassats till topografin, något som inte är möjligt att studera utan fältdokumentation. På Nauclérs karta över Masugnsbyn har bebyggelsen placerats i tre öst västliga rader med gruvstugan i väster, bäcken och dammen i söder som avgränsningar. Vid fältstudier har det visat sig att gruvstugan är bevarad, i stort orörd i sin 1600-talsskepnad, precis som den lokala traditionen anger (Lindgren et al. 2019). Gruvstugans förlängda parstugeform kan i likhet med herrgården på Kengis bruk och en grund efter en parstuga med höga grundmurar och markerad fritrappa vid Pahtavaara gruvor, ses som de fysiska manifestationerna av ägandet och makten i respektive industrimiljö. Lämningar efter liknande byggnader har även påträffats vid Silbojokk/Silbajåhkhå bruk och kan fortfarande iakttas vid Kvikkjokks bruk. Masugnsbyns övriga bebyggelse har legat längs tre naturliga terrasser som avskilt bebyggelsen från varandra med uthus, bodar och bruksarbetarnas lägenheter markerade. Men bostadshusen har också angivits på andra sätt. Längst i söder har en rad husgrunder med flacka 134

135 JONAS MONIÉ NORDIN spisrösen kunnat identifieras och efter beskrivningen på kartan som pörten, har de kunnat tolkas som spår av finska rökstugor. På den övre, nordligaste bebyggelseraden, i anslutning till uthus och fähus, finns på kartan angivet en kåtta, en sexkantig byggnad, sannolikt en goahte, en samisk timmerkåta. Spåren efter goahten är inte entydiga men andra avbildningar av samisk bosättning vid både Kengis bruk och Kvikkjokk/Huhttán silverbruk, från samma år, visar på ett tydligt mönster av samisk närvaro (jfr 1661 års karta över Kvikkjokk; tryckt i Abrahamsson 2009). Vid Kengis bruk, på teckningen från 1660 finns exempelvis två goahte markerade. Fynden från de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och Kvikkjokk har visat på en stark samisk närvaro genom tämligen riklig förekomst av samiska horn- och kopparföremål (Awebro et al. 1989; Nordin 2015). Spåren av rökstugor visar samtidigt på den finska närvaron (jfr Welinder red. 2014). En rökstuga har också undersökts arkeologiskt vid Kalix Kopparbruk. Bruket ägdes av bröderna Momma och var aktivt under talen (Awebro 1986). Undersökningen gav ett begränsat fyndmaterial men byggnaden med kombination av rödgodskeramik och en skiss över bruket från 1661, kunde dateras till samma tid som Torneverken (Bäärnhielm 1986). Den finska och samiska närvaron på bruken är känd genom historiska källor, inte minst genom Albin Lindmarks arbeten, men det är en vida spridd föreställning att bergsbruket varit en angelägenhet för de svenskspråkiga. Att många samer arbetade med transporter av malm och kol, och att många finskspråkiga också varit involverade, uppmärksammas ibland, men i regel ses industriprojekten om externa företag, särkopplade från de samiska och finska erfarenheterna. Mässings- och skinnhandel Bilden av Torneverken på talen är emellertid mer komplex. Samer arbetade i gruvorna och vid bruken, där de även bodde. Flest arbetare verkade inom transportsektorn och den samiska rennäringen var helt avgörande för ett fungerande transportsystem (Hoppe 1945). Överlappningen av samiska heliga platser och fyndplatser för malm och det faktum att det var samer som oftast inrapporterade malmfynd till bruksägarna och kronan, pekar på ett starkt intresse i metallframställning. Just koppar och mässing hade en mycket stark ställning och särskild roll i de samiska samhällena. Ceremonitrummor (NaS, Goávddis) var vanligen sammanfogade med kopparnitar och kopparbleck (jfr Manker 1938, 1950). Visaren till trumman var ofta av koppar och den ring som användes att se igenom efter den rituella björnjakten var traditionellt av mässing (jfr Edsman 1994; Immonen 2013). Det samiska intresset för den tidiga kopparutvinningen i Tornedalen får dock inte skymma det 135

136 META 2019 faktum att industrietableringen gick hand i hand med kristen mission, monopolisering av handel och appropriering av samisk identitet och kultur. Bröderna Momma, adlade Reenstierna år 1669, är ett tydligt exempel på detta. De verkade aktivt för att bjuda in samer att arbeta vid bruken och gruvorna och deras affärskonsortium var helt beroende av samiska kunskaper och näringar, samtidigt som det är tydligt att de exploaterade samer och det samiska landet. Torneverken handlade inte bara med metaller utan även skinnprodukter. Avsevärda mängder handskar, mössor och kängor av samisk tillverkning lämnade årligen Kengis bruk och Torneå för vidare transport ned till Mellansverige och vidare ut på kontinenten. Det bistra vinterklimatet under 1600-talet skapade en stor marknad för skinnpersedlar och samiska stövlar, vantar och mössor utgjorde basen för den karolinska armén (jfr Nordin 2018b). Samtidigt bidrog bröderna Momma aktivt till en exotisering av allt samiskt och renekipaget kom att bli en symbol för bröderna och deras företag. Det samiska kom att bli en symbol för det föreställt exotiska norr, ett Ultima Thule mellan Europa och världens ände. Bröderna Momma Reenstierna var viktiga aktörer i denna exotiseringsprocess genom att tjäna både ekonomiskt och socialt på handeln med samerna i Tornedalen och en kommodifiering av samisk identitet. Bland annat genom att omge sig med en mångfald symboler för det samiska kunde bröderna förstärka positionen som två av samtidens mest inflytelserika industrialister. Efter förlusten av Finland och delningen av Tornedalen i svensk och finsk/rysk del efter freden i Fredrikshamn 1809, inleddes en lång period av försvenskning av Tornedalen. Finskan trycktes tillbaka och när Kirunavaara och Luossavaara gruvor öppnades under slutet av 1800-talet stärktes försvenskningsprocesserna, vilka hade inletts över tvåhundra år tidigare Sammanfattning Industriarkeologi har bedrivits med växlande framgång i Sverige. Sällan har dock arkeologin styrt, utan det har varit vanligare att företrädare för andra discipliner använt sig av arkeologi som metafor och tankefigur i studier av materiella aspekter av industrihistorien. Trots detta har goda förutsättningar för en industriarkeologi av klassiskt brittiskt slag länge funnits i Sverige. Arkeologerna har under lång tid byggt upp kompetens kring metallframställning som ett industriarkeologiskt forskningsfält. Kulturmiljövården har fått direktiv att verka för ett arbete med industrisamhällets materiella arv. Här finns också globala kopplingar, välbevarade lämningar från tidiga industriella processer och inte minst lokal kompetens och lokala insatser som i fallet med Albin Lindmarks hembygdsforskargärning. I den här artikeln har jag velat problematisera bristen på industri- 136

137 JONAS MONIÉ NORDIN arkeologi i Sverige och ge exempel på hur en samtida sådan kan se ut genom att studera hur handeln med metaller och legeringar på den globala marknaden fick återverkningar i Tornedalen under 1600-talets andra hälft. Undersökningen visar att den tidiga industrialiseringen kom att få betydande konsekvenser för dagens samhälle, för rätten till land, vatten, arbete och bostad i en värld där makten flyttat mellan Stockholm, Amsterdam och London. I denna historia har de samiska och finska erfarenheterna suddats bort från en industrihistoria som anses ha skapats av andra aktörer. Genom sitt breda perspektiv, materiella och rumsliga fokus har industriarkeologin potential att vidga denna berättelse och visa på den mångfald av aktörer som deltagit i den tidiga industrialiseringen i Tornedalen och som gjorde den möjlig. Förkortningar Me., Meänkieli SaA., arjeplogsamiska SaL., lulesamiska SaN., nordsamiska Sv., Svenska Jonas Monié Nordin, docent i historisk arkeologi och forskare vid Statens historiska museer. Föreliggande artikel är skriven som ett resultat av det Vetenskapsrådsfinansierade projektet En kolonial arena: landskap, människor och globalisering i norra Sveriges inland under tidigmodern tid. E-post:jonas.nordin@shm.se Fotnot 1. Teckningens ursprung har inte gått att lokalisera men sannolikt har Lindmark haft tillgång till ett original som han låtit kopiera. 137

138 META 2019 Referenser Abrahamsson, Tore Drömmar av silver: Silververket i Kvikkjojkk Fritt efter verkligheten. Malmö, Arena Ahlström, Gunnar De mörka Bergen. En krönika om de lapländska malmfälten. Stockholm, P.A. Norstedt & söner förlag Avango, Dag Sveagruvan: svensk gruvhantering mellan industri, diplomati och geovetenskap Stockholm, Jernkontoret Avango, Dag Arktiska framtider och resurser: det industriella kulturarvet som källa. Bebyggelsehistorisk tidskrift 65, s Awebro, Kenneth Luleå silververk: Ett norrländskt silververks historia. Luleå, Luleå kommun Awebro, Kenneth Kring bruksrörelsen i Tornedalen. Tornedalens historia II: Från 1600-talet till 1809, Hederyd, Olof & Alamäk, Yrjö. Haparanda: Tornedalskommunernas historiebokskommitté, s Awebro, Kenneth, et al Silvret från Nasafjäll: Arkeologi vid Silbojokk. Stockholm, Riksantikvarieämbetet Bergling, Ragnar Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under och 1700-talen. Umeå, Skytteanska samfundet Bhambra, Gurminder K Rethinking Modernity: Postcolonialism and the Sociological Imagination. Basingstoke, Palgrave Macmillan Blair, John & Ramsay, Nigel (red.) 1991, English Medieval Industries: Craftsmen, Techniques, Products. London, The Hambledon Press Bromé, Janrik Nasafjäll. Ett norrländskt silververks historia. Stockholm, AB Nordiska bokhandeln Brännman, Erik Torsten Hur världens nordligaste järnbruk kom till: Kengis bruks grundläggningsperiod Norrbotten 1940, s Burström, Mats Samtidsarkeologi: Introduktion till ett forskningsfält. Lund, Studentlitteratur. Bäärnhielm, Göran Arkeologisk provundersökning vid Kalix kopparbruk. Kalix kopparbruk: ett projektprogram II, Awebro, Kenneth (red.). Studia Laplandica 7. Institutet för Lappmarksforskning, Stockholm, s Bäckman, Louise Sájva: föreställningar om hjälp- och skyddsväsen i heliga fjäll bland samerna. Stockholm Studies in Comparative Religion 13. Stockholm, Almqvist & Wiksell International Casella, Eleanora, C. & Symonds, James Introduction. Industrial Archaeology: Future Directions. Casella, Eleanora, C. & Symonds, James (red.). New York, Springer International, s. xi xiii 138

139 JONAS MONIÉ NORDIN Day, Joan The Continental Origins of Bristol Brass, Industrial Archaeology Review, 7:1, s Edsman, Carl-Martin Jägaren och makterna: samiska och finska björnceremonier. Uppsala, Dialekt och folkminnesarkivet Englund, Lars-Erik Blästbruk: myrjärnshanteringens förändringar i ett långtidsperspektiv. Stockholm, Jernkontoret Evans, Chris & Rydén, Göran Baltic Iron in the Atlantic World in the Eighteenth Century. Leiden, Brill Evans, Chris & Rydén, Göran Voyage Iron : An Atlantic Slave Trade Currency, its European Origins, and West African Impact, Past & Present 239:1, s Haggrén, Georg Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare: tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige. Stockholm, Jernkontoret Haggrén, Georg Julita styckebruk Med hammare och fackla 46, s Haggrén, Georg, et al Svensk järnhantering och det 30-åriga kriget : Öllösa bruk och de sörmländska järnindustriernas tidiga blomstringstid. Hammare och Fackla 42, s Hansen, Gitte; Ashby, Stephen & Baug, Iren (red.), 2015, Everyday Products in the Middle Ages: Crafts, Cosnumption and Individual in Northern Europe c. AD Oxford, Oxford Books Hansen, Lars Ivar The Sámi, State Subjugation and Strategic Interaction: Individual Mobility within Multicultural Networks. The Institute for Comparative Research in Human Culture, Oslo, Novus Press. Helmfrid, Björn 1959, De på stenhuset: studier från Holmens bruks första storhetstid tillägnade Christian von Sydow 5/ av Holmens bruks och fabriks aktiebolag. Norrköping Holze, Bengt; Nisser, Marie Swedish Industrial Archaeology: Engelsberg Ironworks, A Pilot Project. Jernkontorets Bergshistoriska skriftserie 18. Jernkontoret, Stockholm Hoppe, Gunnar Vägarna inom Norrbottens län, från 1500-talet till våra dagar. Geographica nr.16. Uppsala, Uppsala universitet Immonen, Visa Intercontinental Flows of Desire: Brass Kettles in Lapland and in the Colony of New Sweden. In Archaeologies of Mobility and Movement, Mary C Beaudry, and Travis G. Parno (red.). New York, Springer, s Inikori, Joseph Africans and the Industrial Revolution in England. A Study in International Trade and Economic Development. Cambridge, Cambridge University Press Isacson, Maths Industrisamhällets faser och industriminnesforskningens uppgifter. Industrins avtryck: Perspektiv på ett forskningsfält. Avango, Dag & Lundström, Brita (red.). Stockholm/Stehag 2003, s

140 META 2019 Jansson, Bertil Arbetarrörelsen och museerna. Museet som makt och motstånd: Festskrift till Erik Hofrén 10 april 1996, Norrköping, Arbetets Museum, s Johnson, Matthew An Archaeology of Capitalism. Blackwell, Oxford Knapp, Bernard, A; Piggot, Vincent, C. & Herbert, Eugenia, W. (red.) Social Approaches to an Industrial Past: The Archaeology and Anthropology of Mining. London, Routledge. Körningh, Johannes Ferdinand Berättelse om en missionsresa till Lappland Stockholm, Gebers. Lindmark, Albin Torneå Lappmarks Kopparbruk anno Svappavaara, Albin Lindmark. Lindroth, Sten Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början. I II, Uppsala, Almqvist & Wiksell Lindqvist, Sven Gräv där du står: hur man utforskar ett jobb. Stockholm, Bonniers Magnusson, Gert Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län, Stockholm, Jernkontoret Magnusson, Gert Att gräva en industrilämning. Industrins avtryck: Perspektiv på ett forskningsfält. Avango, Dag & Lundström, Brita (red.). Stockholm/Stehag 2003, s Magnusson, Gert (red.) Nya Lapphyttan: Medeltida bergsmanskunskap rekonstruerad. Jernkontorets bergshistoriska utskott H80. Stockholm, Jernkontoret. Manker, Ernst Die lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Monographie. 1, Die Tromme als Denkmal materieller Kultur. Stockholm, Thule Manker, Ernst Die lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Monographie. 2, Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens. Stockholm, Thule Manker, Ernst Lapparnas heliga ställen: kultplatser och offerkult i belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar. Nordiska museet, Acta Lapponica XIII. Stockholm, Gebers Mo, Kristen Kart over Røros Fjell-folk, 35, s Morton, John The Rise of the Modern Copper and Brass Industry in Britain Unpublished PhD thesis, University of Birmingham. Mrozowski, Stephen A The Archaeology of Class in Urban America. Cambridge: Cambridge University Press. Müller, Leos The Merchant Houses of Stockholm, c : A Comparative Study of Early-Modern Entrepreneurial Behaviour. Studia historica Upsaliensia 188. Uppsala, Uppsala University Nilhamn, Bonnie Messing uit Holmens Mässingbruk, Norrköping, Zweden. Putten uit het Bossche verleden Vriendenbundel voor Hans Janssen ter gelegenheid van zijn afscheid als stadsarcheoloog van s-hertogenbosch, edited by Ronald van Genabeek and Eddie Nijhof,. Alphen aan de Maas: Uitgeverij Veerhuis, s Nisser, Marie 1996, Industriminnen under 100 år. Museet som makt och motstånd: Festskrift till Erik Hofrén 10 april 1996, Norrköping: Arbetets Museum, s

141 JONAS MONIÉ NORDIN NK, Norrbottenskuriren 1964, Kirunabo kartlägger åldrig transportled NK, Norrbottenskuriren 1975, år NK, Norrbottenskuriren 1985, Historieforskaren Albin Lindmark 80 år på tisdag. Norberg, Petrus Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Stockholm, Almqvist & Wiksell Nordin, Jonas M Embodied Colonialism: The Cultural Meaning of Silver in a Swedish Colonial Context in the 17th Century. Post-Medieval Archaeology 46 (1), s Nordin, Jonas M Metals of Metabolism: The Construction of Industrial Space and the Commodification of Early Modern Sápmi. Historical Archaeologies of Capitalism (revised edition), edited by Leone, Mark P &. Knauf Jocelyn E., New York, Springer, s Nordin, Jonas M. 2018a. Political economy and global repercussions: Reflections on past and present in global historical archaeology. Journal of Post-Medieval Archaeology 52, s Nordin, Jonas M. 2018b. Center of Diversity: Sámi in Early Modern Stockholm in the Light of European Colonial Expansion. A Historical Archaeological Approach. International Journal of Historical Archaeology. 22:4, s Nordin, Jonas. M. & Ojala, Carl-Gösta Copper Worlds: A Historical Archaeology of Abraham and Jakob Momma-Reenstierna and their Industrial Enterprise in the Torne River Valley, c Acta Borealia 2:2017, s Nylén, Anna-Maja Investigations of a Village in Norrbotten , Erixon; S.; Arwidsson, G. & Hvarfner, H. (eds). The Possibilities of Charting Modern Life: A Symposium for Ethnological Research about Modern Time in Stockholm March Oxford, Pergamon Press, s Orser, Charles 1996, A Historical Archaeology of the modern World. New York, Plenum Press Pettersson Jensen, Ing-Marie Norberg och järnet: bergsmännen och den medeltida industrialiseringen. Stockholm, Jernkontoret Regnard, Jean François Voyage de Laponie, voyage de Flandre et de Hollande, du Danemark, de la Suède. Paris: Bureaux de la publication. Regnard-Voyage_de_Laponie.pdf Schefferus, Johannes (1673) Lappland. Uppsala, Gebers Serning, Inga Förhistorisk järnhantering i Dalarna: fältundersökningar och tekniska undersökningar. Stockholm, Jernkontoret Shackel, Paul, A Culture Change and New Technology: An Archaeology of the Early American Industrial Era. New York, Plenum Press Skyllberg, Eva Södermanlands medeltida bergsbruk: en feodal angelägenhet. Nyköping, Södermanlands museum Symonds, James Beyond the Industrial Revolution. British Archaeology 72 (September): s

142 META 2019 Symonds, James Experiencing Industry: Beyond Machines and the History of Technology. Industrial Archaeology: Future Directions. Casella, Eleanora, C. & Symonds, James (red.). New York, Springer International, s Tagesson, Göran Stolt men inte nöjd historisk arkeologi mellan generalister, specialister och soloartister. Meta-Historisk-arkeologisk tidskrift 2019 Toynbee, Arnold Lectures on the industrial revolution of the 18th century in England; popular addresses, notes and other fragments, by the late Arnold Toynbee. New York, The Humboldt Publishing Co Wallerström, Thomas 1996, Sjangeli : historisk-arkeologiska perspektiv på en koppargruva i Abiskofjällen. Norrbottens årsbok, s Welinder, Stig (red.) Skogsfinskarkeologi: etnicitet i det materiella. Falun, Finnbygdens förlag Williams, Eric Capitalism and Slavery. London, A. Deutsch Wolf, Eric Europe and the People without History. Berkeley, University of California Press Zahedieh, Nuala Colonies, copper, and the market for inventive activity in England and Wales, The Economic History Review 66:3, Opublicerade källor Lindgren; Åsa; Nordin, Jonas M., & Ojala, Carl-Gösta Tornedalens bergsbruk under 1600-talet: Rapport över specialinventering och kartering hösten Leppäskoski hytta/ Pahtavaara gruvområde, Jukkasjärvi 1, 1931, Svappavaara hyttby, Jukkasjärvi 256, Svappavaara gruvby, Jukkasjärvi 2636, Masugnsbys bruksområde, Jukkasjärvi 44, Kalix kopparbruk, Nederkalix 36. Norrbottens museum & Uppsala Universitet. NBMA, Norrbottens museums arkiv, 417:1 2, ser. F, Albin Lindmarks personarkiv. Karta över Tornedalen av Hans Lybecker 1643, Riksarkivet, Bergskollegii gruvkartor. Wallerström, Tomas u.å. Rapport Norrbottens museum: Dokumentationsarbeten och arkeologiska undersökningar vid Pahtavaara gruva och Leppäkoski hytta, Sevojoki 1.1, Jukkasjärvi sn, La, BD-län. ATA, Jukkasjärvi socken. Riksarkivet, Bergskollegii kartarkiv: Olof Simonsson Nauclér: Kartor över Masugnsbyn, Kengis bruk, Svappavaara hyttby, Svappavaara gruva, Hans Lybecker karta över Tornedalen

143 Sigtunanamnets arkeologi Rune Edberg The Archaeology of the place-name Sigtuna. The Iron Age site of Fornsigtuna ( Ancient Sigtuna ) in Håtuna parish, Uppland, was surveyed and mapped in the 1980s. A number of large houses, built on artificial terraces, were identified and subsequently partly excavated, interpreted as a royal manor. Other constructions on the site were also examined. A flat-topped barrow, c. 26 m i diameter and 3 m high, was initially thought to be a grave but was later interpreted as a thing-barrow. A nearby 9 x 9 m stone square was interpreted as a foundation for a house on sills, probably a store-house. In Snorri s Heimskringla and Edda, Fornsigtuna is stated as the place where Odin settled after arriving in Sweden and where he set up a temple and sacrified according to the customs of the Æsir. In this paper it is suggested that the flat barrow and house-foundation on sills in fact may be this very spot,the manor s sacred area. The house maybe interpreted as an Odin s temple rather than a store-house. Sig- is a known by-name of Odin and tuna in the Mälaren area most probably originally denoted sacred enclosures (the place-name was shifted to the nearby new town Sigtuna, when it was founded c. AD 980). The proposed re-interpretation is tentative, mainly based on comparisons with recently identified cult sites elsewhere in Scandinavia. Åren genomföres arkeologiska forskningsundersökningar på det stora boplatsområdet från järnåldern vid herrgården Signhildsberg i Håtuna socken, Uppland. Namnet Signhildsberg tillkom på 1670-talet, tidigare hette platsen Fornsigtuna. Resultaten från undersökningarna publicerades ett par år senare i boken Fornsigtuna en kungsgårds historia (red. Allerstav m.fl. 1991). Större eller mindre schakt togs upp i ett antal olika anläggningar, men några totalundersökningar gjordes inte. Bland partiellt utgrävda konstruktioner var fornlämningarna Håtuna 39 och 50 och det är dessa som är anledningen till att detta inlägg skrivs. 1 (Figur 1.) Det är en självklarhet att tolkningar av fornlämningar, vilkas funktion inte utan vidare kan bestämmas, i större eller mindre grad påverkas av undersökarens förförståelse och tidsandan. Ändrade synsätt och ny forskning kan ge idéer till ifrågasättanden och andra frågeställningar. Syftet här är just detta. 143

144 META 2019 Figur 1. Schaktplan (beskuren) från 1980-talets undersökningar i Fornsigtuna. (ATA). Exponerad på lantmäteriets terrängkarta. Signhilds kulle (fornlämning 39) och den kvadratiska stensättningen (fornlämning 50) är här utmärkta med de fornlämningsnummer som gällde vid tiden (de är senare sammanförda till ett område, fornlämning 99). Den kvadratiska husgrunden 144 Fornlämning Håtuna 50 beskrivs av David Damell i nyssnämnda publikation. Det är en framträdande anläggning som ligger på krönet av en torr, mager moränkulle på omkring 18 meters höjd över havet. Den är kvadratisk, 9x9 meter stor och 0,8 meter hög. I hörnen har funnits upprätta stenar som numera är utfallna eller sprängda. Mellan hörnstenarna finns raka rader av 0,5 1 meter stora stenar. Ett 15,7 m långt och 1 m brett schakt togs upp i SV NO riktning genom fornlämningen. Mitt i schaktet utvidgades detta med en meter åt vardera hållet på en tre meter lång sträcka. I ytan låg lite sentida tegel, glas och spik. På 0,2 0,4 meters djup påträffades en relativt tät stenpackning som tycktes täcka hela anläggningen. Under denna vidtog mörkfärgad, grusig morän. En C14-analys på kol därifrån gav datering till förromersk järnålder, vilket förmodligen var spår av det tillfälle då människor för första gången röjde av platsen och utan direkt samband med den undersökta fornlämningen. Inga som helst fynd gjordes (Damell 1991a). (Figur 2.) Damell bedömde att det handlade om grunden till en timmerbyggnad. Det fanns ingenting konkret att gå på i frågan om vilken funktion denna haft, men efter en del resonerande föreslog han med hjälp av analogier från 1600-talet att det

145 RUNE EDBERG Figur 2. Den kvadratiska stensättningen, fornlämning 50, sedd från sidan före undersökningen. Foto David Damell 1988 (ATA). varit en visthusbod, en så kallad fatbur. Timmerbyggnader var sällsynta i östra Mellansverige före omkring år 1000, och att det varit frågan om en sådan är möjligt men det kan också ha varit en ramverksbyggnad, det vill säga ett hus med timmersyll men utfört, exempelvis i skiftesverk. Också sådana kunde i Mälardalen grundläggas på sten (Rosberg 2009, s. 112). Kullen med kärnröset Fornlämning Håtuna 39 är m i diameter, 3 m hög och har en avplanad yta. I öst finns en ramp. Den betecknas i rannsakningarna 1672 som Signels bur, alternativt Kung Sigers hus (Ståhle 1960, s. 50). På en karta 1715 kallas kullen för Signills bur (LMA 01-Håt-5). Signhilds kulle är den nutida varianten. (Figur 3.) Undersökningen beskrivs i Fornsigtunaboken av Lars Sjösvärd. Ett antal schakt togs upp och det visade sig att kullen bestod av ett omsorgsfullt byggt, upp till 1,2 meter tjockt och plant kärnröse. Under detta fanns ett decimetertjockt, mörkfärgat, sotigt kulturlager som innehöll ett fåtal brända och obrända ben samt bränd lera. I botten påträffades också en härd med kol, sot och skärvig sten. Ett par C14-prover gav dateringar till tiden kring Kristi födelse. Stenpackningen var täckt av ett 0,5 m tjockt lerlager och därovan ett 1 m tjockt lager mjäla. Vidare fanns skalmurar nedgrävda genom det täckande jordlagret. Dessa tolkades som spår efter ett lusthus eftersom en sådan byggnad återfinns på historiska kartor. I kullen fanns också flera sentida hundgravar. Inga fynd gjordes. Ingenting tydde på att kullen varit en grav eller haft någon av de andra funktioner kastal och grund till ett försvarstorn ( motte ) som lanserats under årens lopp. Efter jämförelser med bland andra 145

146 META 2019 Figur 3. Signhilds kulle, fornlämning 39, före skogsröjning. Stenstolen något till vänster om bildens mitt. Foto Harald Faith-Ell 1926 (ATA). Tingshögen i Gamla Uppsala och Tynwald Hill på Isle of Man stannade utgrävaren för att det handlade om en tingshög (Sjösvärd 1991). (Figur 4.) Båda anläggningarna daterades till yngre järnålder i analogi med husterrasserna vid Fornsigtuna som också undersöktes av samma forskningsprojekt. (Damell 1991a; Hedman 1991; Sjösvärd 1991). Spår av kultplatser På senare år har arkeologers intresse för spår i landskapet efter hedendomens ritualer ökat. Kultplatser och kulthus från järnåldern har med god sannolikhet identifierats på olika ställen. Det har uppenbarligen kunnat finnas både mindre och större sådana, anpassade för olika slags förhållanden, gudomar och riter. De kan ha varit avsedda för privat, eller offentlig kult. I flera fall har det också gått att visa att en stormannagård hyst ett speciellt område, eller byggnad, för kult. Här är några exempel. Vid Sanda i Fresta socken, Uppland (Åqvist 1996) och Borg i Borgs socken, Östergötland (Nielsen 1997) har snarlika byggnader, på syllar och ca 5,5 x 7 meter stora, identifierats. Båda är daterade till vikingatid. Vid Stora Uppåkra i Uppåkra socken, Skåne, finns spår efter ett 13,5 x 6 m stort tempel uppfört i en teknik som liknar stavkyrkornas. Det har blivit kontinuerligt ombyggt under sin användningstid från romersk järnålder till vikingatid och har tentativt tolkats som symboliserande Odens Valhall. (Larsson 2001, 2007). Vid Tissø på nordvästra Själland har en 9 x 9 m kultbyggnad, omgiven av en palissad, påträffats och daterats till ca (Jörgensen 2014; jfr Kalmring et al. 2017; Kaliff & Matthes 2017, s ; båda med anförd litteratur). Att söka efter sådana platser och byggnader arkeologiskt, också i äldre dokumentation, kan vara givande 146

147 RUNE EDBERG Figur 4. Signhilds kulle fornlämning 39, under utgrävning med den flata stenpackningen framrensad i schakten. I centrum en sentida hundgrav. Foto Lars Sjöswärd 1985 (ATA). nu när det går att föreställa sig att de faktiskt kan ha funnits. En gemensam nämnare är att de på något sätt varit fysiskt avgränsade från omgivningen (heligt profant), men därutöver kan stor variation väntas (jfr Andrén 2002; Jörgensen 2014). Ortnamns innebörd Ett stort antal äldre ortnamn i Mälarområdet innehåller element som syftar på platser där gudar dyrkats eller som varit heliga, så kallade sakrala ortnamn. Om en gudoms namn förekommer brukar namnen kallas teofora. Det är namn på Tor- Frö- med flera mer eller mindre bevarade, eller i under årens lopp ändrade namnformer, som kan härledas till kända gudomar. Är Sig- i Sigtuna en sådan teofor förled? Det beror helt på vilken forskare man frågar, eller väljer att luta sig mot. Det officiösa Svenskt ortnamnslexikon (SOL 2003, 2016) till exempel härleder Sig- i Sigtuna till ett ord med betydelse av framsipprande vatten. Uppgiften avspeglar att dominerande kretsar inom ortnamnsforskningen under stora delar av 1900-talet var avgjort negativa till sakrala ortnamnstolkningar (om bakgrunden till detta, se t.ex. Hellberg 1986 och Vikstrand 2001). Men i tidigare forskning, t.ex. hos Otto von Friesen, noterades att förleden Sig- i forntiden kunnat associeras med Oden, en mångfacetterad gudom som ofta åkallades under bi- eller noanamn. Sig är ett sådant, den segrande vanligt i personnamn av typ Sigurd, Sigrid och så vidare. Ett samband mellan Oden och Sig- i ortnamn är fullt möjligt (von Friesen ; jfr även Strid 1989; Om Odens alla namn, se Price 2002, s ) Även andra element, oftast efterleder, i ortnamn kan ha haft sakral innebörd och ursprungligen syftat på kultiska platser. Vissa sådana är ganska allmänt accepterade som sakrala, till exempel vi, al, harg och 147

148 META 2019 hov. Om andra finns det en diskussion, speciellt när det handlar om ord som uppenbarligen alltid varit levande som appellativ, till exempel åker som vid sidan av sin vardagliga betydelse i vissa fall kan ha varit semantiskt sakralt, helig åker (jfr Vikstrand 2001). Sakralt tuna Hur är det då med tuna? Språk- och ortnamnsforskare har lagt märke till att ordet tun (tuna har utvecklats ur pluralformen) under medeltiden i östra Sverige är svagt belagt, i princip utdött som appellativ. Paradoxalt nog är det i denna region som tunanamnen är vanligast (Holmberg 1969: 252; Strid 1989: 110; Söderwall, ordbok). Etymologiskt är tun oproblematiskt, det betyder inhägnad eller inhägnat område. Men i östra Sverige verkar det ha utvecklat en speciell betydelse av helgad plats. Det har därmed upplevts som semantiskt sakralt på samma sätt som vi, al, harg och hov och efter kristnandet blivit obrukbart som appellativ (om en sådan utveckling ifråga om vi se Vikstrand 2001: 362). Men det har konserverats i ortnamn, vilket kan förstås med hjälp av den princip som säger att språket skiljer skarpt mellan appellativ och ortnamnselement. Ortnamn uppstår visserligen efter appellativ men börjar efter en tid upplevas som hörande till ett eget begreppssystem med egna semantiska förutsättningar (Strid 1993, s ). Och bara de används är ortnamn sega och kan överleva stora samhällsförändringar. Att tunanamnen bör ses som ursprungligen betecknande inhägnade, kultiska platser föreslogs av bland andra Erik Brate långt innan man arkeologiskt kände till några sådana miljöer över huvud taget (Brate 1918). Också Otto von Friesen var en av de forskare som tidigt argumenterade för att de ursprungligen betecknat kultplatser (von Friesen ). Om tunanamn finns för övrigt en nästan oöverskådlig litteratur. Det mesta består av försök att se platser med tunaorter som administrativa centra i ett tidigt svearike. Ett mindre sökt alternativ kan vara att se centralorter som framvuxna ur äldre lokala och regionala förhållanden och att namnen således helt enkelt följt med från dessa. Tunaplatser har varit prestigeladdade och många storgårdar har fått eller givits namn efter dessa. Vissa av dessa har successivt utvecklats till bygdecentra. Andra tunaplatsers betydelse kan istället ha klingat av likaväl som att andra betydande gårdar, som utvecklats till centra, haft namn på annat än på tuna. Utförliga forskningsgenomgångar har nyligen framlagts av Tony Engström (i Sundkvist & Eklund 2014, s ) och John Kraft (Kraft 2015, s ). Tunaplatsers ålder Per Vikstrand har, med hjälp av några tunaplatser som på senare år 148

149 RUNE EDBERG undersökts arkeologiskt, dragit slutsatser om när deras namn kan ha tillkommit. Tuna i Badelunda daterar han till 200-talet e.kr., Tuna i Vendel till 400-talet e.kr. och Tuna i Alsike till ca 500 e.kr. Tunanamnen är produktiva, åtminstone i Mälarlandskapen, från romersk järnålder och folkvandringstid (Vikstrand 2013, s ). Sigtunanamnet kan ha samma bakgrund. I ett tidigare inlägg tog jag som en av flera möjliga förklaringar att fornborgen Trollberget (Sigtuna 80:1) kan ha varit namngivare till Sigtuna. Det är en massiv anläggning, sannolikt från folkvandringstid, som bör kunna ses som något slags sakral manifestation, kanske en plats för Odenkult. Jag fäste uppmärksamheten på en intressant parallell, Sigtuna i Frustuna i Sörmland, som kan antas ha fått namn efter en stor men låg hägnad (Frustuna 51:1). Den var antagligen militärt lika svårförsvarad som stenmassorna på Trollberget och skulle bättre kunna förstås som samlingsplats och kultområde (Edberg 2008). Men om Sigtunanamnet flyttats till Sigtuna stad från Fornsigtuna, vilket är den vanliga, och rimliga, förklaringen är det på den senare platsen som dess ursprung bör sökas. Den aristokratiska bebyggelsen där övergavs vid 900-talets slut vid samma tid som stadens anläggning på en ny plats. Att ortnamnet följde med bör betyda att det haft en speciell och viktig laddning. En parallell är Uppsalanamnet som på 1100-talet överfördes från (Gamla) Uppsala till Östra Aros. Plattform och tempel Anders Carlsson har föreslagit att fornlämning 50 ( fatburen hos Damell) är ett harg (Carlsson 2015: ) det vill säga en förkristen kultanläggning. Detta instämmer jag i med tillägget att harget i detta fall ser ut att ha varit en byggnad med en yta lika stor som kulthusets i Tissø och bör, som den danska motsvarigheten, kunna betecknas som ett tempel. Huset har byggts på syll, vilket avviker från det övriga byggnadsskicket i Fornsigtuna som såvitt hittills känt är stolpkonstruktioner. Kulthusen i Borg och Sanda skiljer sig på samma sätt i sina respektive byggnadsmiljöer. Templen i Uppåkra och Tissø är däremot byggda med kraftiga, djupt nedgrävda stolpar. Fornlämning 39 ( Signhilds kulle ) kan ha varit en plattform, använd i kulten. Den kan också associeras till en sejdhjälle motsvarande den som förekommer i Erik Rödes saga (jfr Price 2002, s ; Sundquist 2012). Den tidigare föreslagna funktionen som tingshög kan förenas med en sådan tolkning om man förutsätter att kung och hövding förenade kultledarskap med politisk och dömande makt. David Damell var inne på detta spår och skrev att tingshögar kan ha haft den dubbla funktionen av att vara scen för både domarens arbete och blotprästens religiösa ceremonier (Damell 1991b). På högen står också ett stenblock, 149

150 META 2019 som till formen påminner om en kubbstol. Det är nämnt i fornminnesinventeringen men kommenterades inte i Fornsigtunaboken. Äldsta mig bekanta källa till dess existens är ett foto från 1926 (figur 3). Att stenstolen är placerad på kullen av en forntidssvärmande godsägare på 1800-talet verkar betydligt troligare än att den skulle ha någon äldre bakgrund. Men ändå kunde den, liksom den antagna lusthusgrunden, behöva ytterligare uppmärksamhet vad gäller datering och tolkning. Kultområde Både templet och plattformen kan förslagsvis ses som en speciell men integrerad del av det aristokratiska gårdskomplexet. Ett kultområde tillägnat Oden, ett Sig-tun vilket blev namnlåtare åt bebyggelsen och som sedan fick en ny denotation när staden anlades på andra sidan sundet. En brist med denna tolkning är avsaknaden av fynd av kultisk karaktär från 1980-talets undersökningar. Inte heller påträffades då några spår efter hägnader som kan antas ha omslutit platsen. Men grävningarna gick i princip inte utanför de kända fornlämningarna och inte heller gjordes någon geofysisk markundersökning i området. Även om man ser platsen som noga avstädad i samband med att den övergavs kan således många spår av verksamheten under järnåldern återstå att upptäcka. Tills detta någon gång i framtiden sker, bygger slutsatserna på analogier. I ljuset av senare års forskning om bebyggelse och kult i skandinaviska högstatusmiljöer framstår dessa som väl värda att pröva. Med andra ord hänger kanske uppgifterna i Snorre Sturlassons Edda och Ynglingasaga, där Oden förknippas med Sigtuna, inte i luften? När Oden kom till den plats vid Mälaren som nu heter Gamla Sigtuna satte han upp ett stort tempel ( mikit hof ) och blotade efter asarnas sed, heter det i Ynglingasagan. Idén har lanserats förr: Det är inte osannolikt, att på gården fanns eller funnits, en gammal Odinshelgedom (von Friesen , s. 58). Ett tempel vid Mälaren, som det berättades legender om på Island 250 år efter att det utplånats, bör ha varit något alldeles extra. Möjligen har vi länge haft platsen rakt framför ögonen, till och med delvis grävt ut den, utan att förstå det. Frågan om Sigtunanamnets ursprung och första hänsyftning kan då också vara löst. Rune Edberg är fil. dr i arkeologi och har bland annat ägnat sig åt Sigtunaforskning. rune.edberg@comhem.se Fotnot 1. Håtuna 39 och 50 är numera sammanförda i FMIS med andra fornlämningar till Håtuna 99:1. 150

151 RUNE EDBERG Referenser Allerstav, Agneta (red.) Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Upplands-Bro Andrén, Anders Platsernas betydelse. Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual. Kristina Jennbert, Anders Andrén & Catharina Raudvere (red.). Lund, Nordic Academic Press, s ATA = Antikvariskt-topografiska arkivet Brate, Erik Åker och Tuna. Fornvännen 13. s Carlsson, Anders Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Från stenålder till vikingatid. Stockholm, Stockholms universitet Damell, David 1991a. Fatburen. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s Damell, David 1991b. Om tingsplatser. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s Edberg, Rune Heliga hägnader. Ett inlägg om Sigtuna, tunaproblemet och fornborgarna. Situne Dei. s von Friesen, Otto Om staden Sigtunas ålder och uppkomst. Upplands fornminnesförenings tidskrift XXXVII. s Hedman, Anders Signhilds kulle. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s Hellberg, Lars Hedendomens spår i uppländska ortnamn. Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. s Holmberg, Karl Axel De svenska Tuna-namnen. Uppsala, Lundequistska bokhandeln Kaliff, Anders & Mattes, Julia Tempel och kulthus i det forna Skandinavien. Stockholm Kraft, John Svearnas land. Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern. Västerås, Badelunda hembygdsförening Jørgensen, Lars Norse religion and ritual sites in Scandinavia in the 6th 11th century. Northern Worlds landscapes, interactions and dynamics. Hans Christian Gulløv (red.). Odense, University Press of Southern Denmark, s Kalmring, Sven, Runer, Johan & Viberg, Andreas At home with Herigar: a magnate s residence from the Vendel- to Viking period at Korshamn, Birka (Uppland / S). Archäologisches Korrespondenzblatt 47. s Larsson, Lars Uppåkra, an Iron Age site with a long duration: internal and external perspectives. Kingdoms and regionality. Transactions from the 49th Sachsensymposium 1998 in Uppsala. Stockholm. s Larsson, Lars Uppåkra centralplats och tempelplats i Sydsverige. Människors rum och människors möten. Kulturhistoriska skisser. Berit Wallenbergs stiftelse 50 år. Stockholm, Berit Wallenbergs Stiftelse, s

152 META 2019 LMA = Lantmäterimyndighetens arkiv Nielsen, Ann-Lili Pagan Cultic and Votive Acts at Borg. Visions of the Past. Trends and traditions in Swedish Medieval Archaeology. Hans Andersson; Peter Carelli & Lars Ersgård (red.). Stockholm, Riksantikvarieämbetet, s Price, Neil The Viking Way. Religion and War in Late Iron Age Scandinavia. Uppsala, Uppsala universitet Rosberg, Karin Vikingatidens byggande i Mälardalen. Ramverk och knuttimring. Uppsala, Uppsala universitet Sjösvärd, Lars Signhilds kulle. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s SOL = Svenskt ortnamnslexikon. Mats Wahlberg (red.). Uppsala (2003, 2016.), Institutet för språk och folkminnen Strid, Jan Paul Sigtuna i myt och verklighet. De språkliga källorna till Sigtunas äldsta historia. Avstamp för en ny Sigtunaforskning. Sten Tesch (red.). Sigtuna, Sigtuna museer. s Strid, Jan Paul Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen. Stockholm. Ståhle Rannsakningar efter antikviteter. Band I. Utg. Carl Ivar Ståhle. Stockholm 1960 Sundkvist, Anneli & Eklund, Susanna. Med bidrag av Tony Engström Gilltuna där man följde traditionen. Den första storskaligt undersökta tuna-gården. SAU rapport 2014:4. Uppsala Sundquist, Olof Var sejdhjällen (fvn. sei hjallr, hjallr) en permanent konstruktion vid kultplatser och i kultbyggnader? Fornvännen 107, s Söderwall, ordbok = Söderwall, Knut Fredrik Ordbok öfver Svenska Medeltids-språket. ( Vikstrand, Per Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Uppsala. Vikstrand, Per Järnålderns bebyggelsenamn. Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen. Uppsala, Uppsala universitet Åqvist, Cecilia Hall och harg. Det rituella rummet. Religion från stenålder till medeltid. Kerstin Engdahl & Anders Kaliff (red.). Linköping, Riksantikvarieämbetet, s

153 Metalldetektering i stadsmiljö utmaningar och möjligheter Magnus Lindberg & Iohannes Miaris Sundberg Metal detecting in the city Challenges and possibilities. This paper deals with the use of metal detectors at larger excavations in urban environments. The aim is to propose future guidelines of how to best approach the method and to discuss which benefits/problems may arise regarding large amounts of metal detected finds. The basis of this paper is the experiences of a few recent excavations which are described along with the challenges the detectorists may encounter. Inledning De senaste åren har Arkeologerna, Statens historiska museer medverkat i flera större stadsundersökningar i vilka systematisk metalldetektering helt eller delvis har ingått som en integrerad metod. Detektering i samband med landsbygdsundersökningar och hur den bäst bör utföras finns sedan tidigare sammanställt (Lindberg & Lingström 2016, Svensson & Söderberg 2009). Till skillnad från den rurala arkeologin, där flertalet större undersökningar haft en eller flera detekterande arkeologer, har stadsarkeologin först under senare tid arbetat enligt samma systematiska metod. Grundförutsättningarna för stadsoch landsbygdsdetektering är ofta väsentligt olika vad gäller storlek på ytor, kulturlagerdjup etc. Undersökningar av bytomter uppvisar en del likheter med stadsarkeologiska förhållanden men generellt är bytomternas lager, sett till egna erfarenheter från Mälardalsområdet, betydligt tunnare och den totala mängden fynd därmed mindre. Urbana miljöer och metalldetektering har inte alltid gått hand i hand. Det har funnits och förekommer sannolikt fortfarande uppfattningar om att de båda inte är förenliga. Farhågorna har bottnat i rädsla för att fynd riskerar att avlägsnas från exempelvis 153

154 META 2019 lager utan säkerställd koppling till korrekt kontext, att detektorutrustningen inte fungerar i en stadsmiljö full av järn, ledningar, slaggutfyllnader och så vidare. På undersökningar där detektering trots allt företagits framhålls ibland åsikter att i stort sett alla på grävningen kan utföra detekteringen. Vi hävdar emellertid att en arkeolog utan vana av detektering definitivt inte kan utföra jobbet med likvärdigt resultat. Alla arkeologer är inte bra detekterare. För att bli bra krävs träning, envishet och inte minst lång erfarenhet. En anpassad utrustning med korrekta inställningar är också mycket betydelsefullt i sammanhanget. Med undermålig utrustning blir resultatet därefter. En del kritiker hävdar att metallfynd påträffas lika bra utan detektor, till exempel via hackbord, eller efter noggrant grävande med skärslev. Med tanke på hur små och i vissa fall fragmentariska många viktiga fyndkategorier är och att fyndens färger är svåra att separera från omgivande jord faller dessa argument rätt fort. Problematiken med förutfattade meningar gällande detektering och stadsmiljö samt svårigheten att vid kontextuell handgrävning upptäcka metallföremålen har tidigare tagits upp i artiklar rörande metalldetektering (Svensson 2016, s. 16). De uppfattningar och farhågor som presenterats här ovan kan effektivt punkteras med statistik eller genom att prova metoden i fältmiljö. Utförs detekteringen metodiskt finns inget fog för påståendet att fynden riskerar att tappa sin kontext. Rätt utförd tar metalldetektering inga fynd ur kontext. Metoden innebär att föremålen hittas i kontext, istället för att hamna på dumphögen eller möjligen återfinnas i misshandlat skick på hackbordet. Med en pinpointer kan föremålen återfinnas utan att de vidrörs eller rubbas, vilket kan vara av stor betydelse för att tolka både kontext och fynd (Svensson 2016, s. 16). Syftet med denna artikel är att sammanställa och presentera artikelförfattarnas insamlade erfarenheter av systematisk metalldetektering. Vi har helt eller delvis medverkat på tre stadsundersökningar utförda under senare år. En tidigare undersökning där metalldetektering inte utfördes har tagits med som ett jämförande exempel (se tabell 1). Uppenbart är att om en plats detekteras kontinuerligt bidrar det till ett statistiskt väl underbyggt resultat och antalet tillvaratagna metallfynd ökar även avsevärt. Detekteraren arbetar dessutom, när tillfälle ges, som arkeolog vilket medverkar till att göra metoden kostnadseffektiv. Artikeln riktar sig främst till arkeologer verksamma inom uppdragsarkeologin. Därmed är en del termer och fackuttryck som vi tar upp inte närmare beskrivna. Viktigt att understryka är att metalldetektering som metod enligt vårt synsätt blir komplett först när 154

155 både fältinsats samt avrapportering följer uppsatta kriterier. Detektering utan avrapportering är enligt oss inte tillräckligt och resultatet kan inte användas empiriskt. En konsekvens blir bland annat att det blir svårare att beräkna mängden arkeologisk metall inför nya undersökningar i urbana miljöer. Hur systematisk metalldetektering bör avrapporteras och vilka kriterier som bör ingå finns sedan tidigare sammanställt (Lindberg & Lingström 2016). Detektering i stadsmiljö Ambitionen har inte varit att sammanställa, eller få en heltäckande översikt över tidigare utförda detekteringar i stadsmiljö. Detektering har tidigare skett, men generellt i alldeles för liten omfattning. Ett exempel på motsatsen och i sammanhanget väl värd att nämna är Jönköpings länsmuseum som under 2000-talet i samband med stadsundersökningar detekterade flera kvarter med framgångsrikt resultat (Haltiner Nordström & Pettersson 2013, Nordman & Pettersson 2009). Vi har sammanställt våra samlade erfarenheter och statistiska underlag från följande undersökningar (tabell 1). Tabell 1. Stadsgrävningar utförda mellan åren Lokal Stad Utgrävning utförd MAGNUS LINDBERG & IOHANNES MIARIS SUNDBERG M 2 Åkrokenundersökningen var en större stadsgrävning utförd under två säsonger. Fynd och påträffade konstruktioner gav dateringar från vendeltid tidigmodern tid. Ingen metalldetektering utfördes. Kvarteret Åkroken lämpar sig därmed väl för att illustrera skillnader i metallmängd mellan en detekterad lokal kontra en lokal utan utförd detektering. Statistiskt underlag presenteras längre fram. Kvarteret Västra Falun var en mindre stadsundersökning. Fynd och konstruktioner daterades till tidigmodern tid. Detektering skedde först efter att ovanliggande utfyllnadslager/utjämningslager med kopparhaltig slagg schaktats bort. Tidigare undersökningar i Falun hade till stora delar skett utan detektor då man hävdat att detektering och kopparhaltiga slaggutfyllnadslager inte var kompatibla med varandra. Detekteraren kunde emellertid snabbt konstatera att när slaggen väl var avlägsnad kunde detektering ta vid. Området närmast schaktkanterna, där det fortfarande fanns kvarvarande slagglager, hade dock en viss negativ inverkan på detekteringen. Detekteringen kan inte anses vara systematisk då den endast utfördes under tre dagar. Grävning- Samarbetsprojekt Detektering Avrapporterad Traktören Enköping Ja Ja Nej Inre hamnen Norrköping Nej Ja Nej Västra Falun Falun Ja Delvis Nej Åkroken Nyköping Ja Nej Ja 155

156 META 2019 en som sådan fortgick ytterligare några veckor, men då utan detektering. Vid undersökningen framkom bland annat 59 mynt med dateringar från tal. Merparten av de mindre mynten påträffades med detektor. Inre hamnen i Norrköping var en större stadsundersökning belägen längs Motala ströms norra strand. På platsen undersöktes diverse industrilämningar med huvudsaklig datering till tidigmodern tid. Ansvarig detekterare varierade, men på plats fanns alltid minst en erfaren detekterare. Undersökningsområdet täcktes till stora delar av massor tolkade som utfyllnads- och/eller utjämningslager. Flera av lagren bestod av betydande mängder koks, vilket kan likställas med nämnda slagglager i kvarteret Västra Falun. Både koks samt slagg stör detektorns signaler men kokset hade i större grad infiltrerat underliggande lager och störningar skedde även efter att de större kokslagren avlägsnats. Moderna detektorer i rätt händer hanterar emellertid koks avsevärt mycket bättre än äldre detektorer. Med tanke på undersökningsområdets förutsättningar grävdes många utfyllnadslager med maskin och där var detektorn ett utmärkt verktyg för att effektivt finna daterande fynd. Undersökningen är i skrivande stund inte avslutad och beräknas fortgå under delar av Kvarteret Traktören var platsen för en större stadsundersökning som i stort liknade den tidigare Åkrokenundersökningen. Från start fanns fortlöpande en detekterare på plats för att sedan inom loppet av någon vecka utökas med ytterligare en erfaren detekterare. Vi alternerade detektering med arkeologarbete, men under stora delar, särskilt då det grävdes med maskin var behovet av två detekterare konstant. Utveckling av detekteringsmetoden skedde fortlöpande i fält tillsammans med projektledningen och artikeln bygger till stor del på insamlade erfarenheter från denna undersökning. Den systematiska detekteringen blev mycket framgångsrik och genererade en stor mängd fynd varav många troligen inte hade påträffats utan detektering. Flera av fynden av icke-järn var dessutom inpackade i korrosionskrustor som gjorde att man inte kunde skilja dem från en jordklump utan hjälp av en detektor. Fördelar med att detektera i stadsmiljö Systematisk och sakkunnigt genomförd metalldetektering producerar på effektivt sätt ett material som kan belysa ett stort antal frågeställningar som den historiska arkeologin strävar efter att besvara. Fynd av metalller som härrör från olika former av hantverk, importerade praktföremål etc. är här till ovärderlig hjälp. En systematiskt genomförd metalldetektering ger oss inte bara ett stort fyndmaterial utan möjliggör även att små föremål, som till exempel medeltida mynt, påträffas in situ - något som är mycket användbart 156

157 MAGNUS LINDBERG & IOHANNES MIARIS SUNDBERG Tabell 2. Metallmängd baserad på registrerade fyndposter. Lokal Järn Antal icke järn (Cu-leg, bly,, Ag etc.) Totalt antal fyndposter/metall Åkroken Traktören när man undersöker primära kontexter. Krävs prioriteringar inom ett projekt kan dessa underlättas med hjälp av den information som metallfynden besitter. Metoden ger oss även möjlighet att komma närmare de enskilda individerna genom exempelvis fynd av dräktdetaljer eller religiösa föremål. Många gånger finner detekteraren föremålstyper som den traditionella arkeologin fått att framstå som unika och ovanliga, när de i själva verket ofta påträffas, med rätt metod. Lyfter vi blicken från de enskilda arkeologiska kontexterna är möjligheterna ännu större. Ett stort myntmaterial erbjuder till exempel, förutom svåröverträffad hjälp vid datering, ett oumbärligt studiematerial då det kommer till frågor om social stratifiering, handel eller för den delen, myntning i myntorter. Nedan följer en kort jämförande sammanställning av de båda undersökningarna i Åkroken och Traktören (se tabell 2). En jämförelse som endast bygger på registrerade fyndposter belyser inte den stora skillnaden i egentlig fyndmängd (metall). Jämförs exempelvis totalvikten på funna spikar framgår skillnaderna i mängd mycket tydligt. Total vikt på alla spikar från Åkroken var gram men spikmaterialet från Traktören vägde gram. Platsernas förutsättningar var likartade och grävmetoden single context användes vid båda undersökningarna. Nyköping var under medeltid och historisk tid en större stad, men den totala andelen metall, sett till yta, är lägre än i Enköping. Varför? En källkritisk invändning är förstås att det är fråga om undersökningar från två olika städer men vi anser att den rimligaste förklaringen är avsaknaden av metalldetektering på den förstnämnda platsen. Med en stor projektbudget kan man visserligen vattensålla större massor och därmed fånga upp en stor del metall (och andra fynd) men allt kan av förklarliga skäl inte vattensållas. Viktigt att understryka är att fynd som påträffas på hackbord och i vattensåll även är tagna ur sin kontext. Vad som inte upptäcks med handgrävning av lager och fyllningar blir mycket tydligt i fält. Stora delar av den samlade metallmängden i kvarteret Traktören påträffades i de ihopsamlade högar som redan undersökts av en fältarkeolog och som därefter skulle transporteras bort från undersökningsytan. Av naturliga skäl vattensållas primärlager oftare än andra lager. Utan detektering av sekundära lager minskar möjligheterna drastiskt till att finna föremål med högt informationsvärde i denna typ 157

158 META 2019 Figur 1. Närbilder på pilgrimsmärke och sigillstamp. av lagerkontexter. Bland den stora mängd fynd som framkom i kvarteret Traktören fanns amuletter, sigillstampar samt pilgrimsmärken (se fig. 1). Fynd som togs tillvara tack vare ett par minuters avsökning av massor från grävda, sekundära lager. Utmaningar Större stadsundersökningar innebär att arkeologer är i fält under en längre tid. Projektledning måste räkna med bortfall i arbetstid, det är ofrånkomligt med semestrar och en del sjukfrånvaro etc. För att få kontinuitet i detekteringen inom en större yta krävs minst två närvarande detekterare som kan arbeta sida vid sida, men även ersätta varandra vid händelse av frånvaro. Till skillnad från den rurala detekteringen där detekteraren i ett första skede till stora delar är sysselsatt med skiktvis detektering av matjordslagret innebär en stadsundersökning att detekteraren nästan omedelbart ställs inför flera, samtida utmaningar. Här nedan följer några av de viktigaste faktorerna/ utmaningarna som vi anser att en detekterare och projektledning måste beakta när det gäller detektering i stadsmiljö. De är presenterade i punktform, utan inbördes rangordning. Arbetsförhållanden. Beroende på undersökning kan faktorerna variera. Några vanliga exempel är minskad möjlighet att detektera intill metallspont, metallsträvor och ledningsschakt. Därtill tillkommer ytterligare faktorer som grävmaskiner inom undersökningsområdet, elkablar som kan störa detektorn på längre avstånd, löst liggande redskap, kollegors stålhättor, trängsel, dvs. många arkeologer verksamma inom en liten yta (se fig. 2). 158

159 MAGNUS LINDBERG & IOHANNES MIARIS SUNDBERG Figur 2. Iohannes Miaris Sundberg i förgrunden. Notera den omgivande miljön med metallspont etc. Tidsfaktorn. Ofta finns behov av detektering inom flera delar av undersökningsområdet på samma gång. Det gör det svårt att hinna med att detektera alla de lager/fyllningar som står på tur att undersökas. För att projektets tidsplan ska hålla behöver varje arkeolog gräva en viss mängd per dag, något som betyder att de även inom en rimlig tid måste transportera bort grävda massor, men innan dess bör de ha genomsökts av en detekterare. Säkerställa relation. Kontrollera alltid att fynd relateras till rätt kontext. Detta kan låta självklart, men när tempot är högt och flera kontexter detekteras snabbt efter varandra finns risk för förväxling av lager-id. Eventuella prioriteringar. Vissa lager innehåller en stor mängd fynd. Utmaningen blir härmed att i fält göra snabba prioriteringar vad gäller vilka utslag som ska undersökas. Ofta är det tidsmässigt omöjligt att undersöka varje utslag, speciellt vad gäller järn. Omvänt kan exempelvis stora massor av tertiärt material med få fynd prioriteras bort då tiden är bättre lämpad på annat arbete. Insamlad metall. Projektledningen måste ta i beaktande att en systematisk metalldetektering genererar större metallmängder, som i sin tur ökar projektets kostnader. Fyndregistreringen kommer att bli mer omfattande och därtill ökar även konserveringskostnaderna. Att effektivisera fyndregistrering och urvalet inför konservering blir därmed en viktig uppgift. Genomförande I följande stycke sammanställer vi våra erfarenheter vad gäller hur man bör genomföra en lyckad detektering i stadsmiljö. Grundförutsätt- 159

160 META 2019 ningarna inför en undersökning bör vara att detektering utförs av erfarna detekterare och antalet detekterare anpassas efter platsens storlek och komplexitet. Därtill måste detekteringsinsatsen anpassas efter undersökningsplanens uppställda ambitionsnivå. Nedan följer några riktlinjer. Anpassa projektets metadatamall. Det är av stor betydelse att metadatamallen rättas efter metoden. Man bör vid fyndregistrering kunna ange att fynden är påträffade med metalldetektor, att lagren/fyllningarna är detekterade och till vilken procentuell grad de är undersökta etc. Utrustning. Ha alltid till hands en handburen pinpointer för att snabbare lokalisera metaller som detektorn gett utslag för. Med en pinpointer får man även en bedömning på avståndet/djupet samt att man kan gräva fram utslaget försiktigt med minskad risk för att skada det. Använd även en detektor som klarar av snabba omställningar. Med omställningar menas att detektorns reaktionstid måste vara kort för att hinna med att processa signaler från mindre föremål i metallrika miljöer (Svensson 2016, s. 11). En mindre sökspole är att föredra när man detekterar lager med mycket metaller. Ha även tillgång till en reservdetektor och en extra pinpointer vid händelse av att något går sönder. Inför undersökningen måste man i många fall avlägsna sentida fyllnadsmassor innan det fältarkeologiska arbetet tar sin början. För att datera ett utfyllnadslager kan detektering i samband med schaktning förenkla tolkningar. Detekteraren bör i detta skede fokusera på att finna daterande föremål av icke-järn som mynt eller knappar. Informera fältpersonalen. Den detekterande arkeologens kollegor måste vara införstådda med hur detekteringsarbetet genomförs, att grävda lager samt fyllningsmassor i möjligaste mån alltid detekteras innan bortforsling och att metoden dokumenteras i metadatamallen. Prioriteringar av lager och fyllningar. På en stadsundersökning ställs arkeologerna inför en mängd olika lagertyper (utfyllnadslager, avjämningslager, raseringslager, bärlager, golvlager, osv.). Om prioriteringar krävs måste det vara självklart att exempelvis ett större tertiärt lager med åsmaterial nedprioriteras till förmån för dumpmassor från grävda lager eller fyllningar av primära eller sekundära kontexter. Handgrävda lager och fyllningar. I primära lager, exempelvis golvlager, är det bra om detekteraren är med för att markera ut intressanta utslag och samtidigt vara behjälplig med att plocka upp föremålen. Är lagren tjocka kan utslagen i mån av tid undersökas direkt, men annars är detektering av fältarkeologernas dumphögar mer tidseffektivt. Markering av utslag ska endast ske i undantagsfall och främst då man vill punktinmäta något. Pinnar tenderar att försvinna, folk trampar på dem och sätter upp dem igen på fel plats. Därtill tillkommer problemet med att pinnade utslag undersöks 160

161 MAGNUS LINDBERG & IOHANNES MIARIS SUNDBERG av arkeolog utan detektor med risk för att arkeologen inte återfinner dem (Svensson 2016, s. 14). Maskinell undersökning av lager. En del tjockare sekundära och tertiära lager, bland annat odlingslager, undersöks ibland skiktvis med maskin. En tumregel är att så fort en maskin gräver bör en arkeolog detektera skiktvis. Vi upptäckte emellertid i kvarteret Traktören att det gick betydligt fortare att detektera maskinens intilliggande dumpmassor än att göra en skiktvis detektering i samband med avbaning. I Traktörens fall berodde det på att maskinen var mycket liten och detektorn ofta kom för nära maskinen med störningar till följd. Slutligen Avrapportering. Beskriv i rapporten hur detekteringen metodiskt gått tillväga så att metadatan i framtiden kan användas empiriskt. Avslutning I dagsläget finns endast en handfull namngivna detekterare bland flertalet arkeologiska utförare. Vi anser att det på utbildningsfronten fortfarande finns mycket kvar att göra för att bygga upp och säkerställa kompetens. Detekteringen har trots få utövare blivit en allt mer integrerad del av uppdragsarkeologin och vår förhoppning är att detektering som metod framöver kommer att vinna ett allt större genomslag. Detektering i stadsmiljö är en avancerad metod, som kräver välutbildade och dedikerade detekterare. Det finns anledning att inom exploateringsarkeologin vidareutveckla metoden med systematisk metalldetektering i urbana miljöer. Metoden kan ge ett fantastiskt resultat om den används på rätt sätt. Om fler utförare vid kommande stadsundersökningar använder sig av systematisk metalldetektering och avrapportering kommer arkeologin få tillgång till ett stort empiriskt material av högre kvalitet. Magnus Lindberg, Fil. Mag. i arkeologi, Arkeologerna, Statens historiska museer, Hållnäsgatan 11, Uppsala E-post: magnus.lindberg@arkeologerna. com Iohannes Miaris Sundberg, Arkeolog. Arkeologerna, Statens historiska museer, Odlarevägen 5, Lund E-post: iohannes.miaris.sundberg@arkeologerna.com 161

162 META 2019 Referenser Haltiner Nordström, Susanne & Pettersson, Claes B Vapensmedernas gårdar: arkeologiska undersökningar vid Smedjegatan: faktorismide, köpenskap och bebyggelse Jönköpings läns museum, Jönköping. Lindberg, M. & Lingström, M Systematisk metalldetektering inom exploateringsarkeologin. Fornvännen 2016/2. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Nordström A., & Linderblad, K Båthus, stadsgårdar och stadsliv i Nyköping SHM, Arkeologerna, Rapport 2016:77. Stockholm. Svensson, H Metalldetektorbruk i Sverige - metod och erfarenheter Nordisk Numismatisk Unions medlemsblad (NNUM) nr Svensson, H. & Söderberg, B Dumpad kunskap?: om metallsökning och uppdragsarkeologins villkor. Fornvännen 2009:2. Nordman, Ann-Marie & Pettersson, Claes Den centrala periferin: arkeologisk undersökning i kvarteret Diplomaten, faktori- och hantverksgårdar i Jönköping , Jönköpings läns museum, Jönköping. 162

163 Lysande frånvaro om senmedeltida lampor Linda Qviström On the absence of late medieval lamps in Sweden. From a handful of written documents, we know that lamps were used in churches, and probably in castles, in late medieval Sweden. But the texts do not tell us what kinds of lamps were used, or if they were employed in other contexts. The relative lack of relevant archaeological finds from this period is discussed in this article, together with the forms of lamps and fuels that may have existed. Mycket av den materiella tillvaro som omgivit människor i det förflutna finns inte bevarad vid arkeologiska undersökningar. Saker har eldats upp, återanvänts eller brutits ned. Bland senmedeltida fyndmaterial hör lampor till det som kan tyckas saknas i repertoaren vid undersökningar i Sverige. Från andra tider och platser vet vi att lampor i regel har tillverkats i sten, keramik, metall eller glas. De båda första materialen är beständiga. Järn korroderar visserligen men hör till det som regelmässigt påträffas vid arkeologiska undersökningar, vilket också gäller glas. Här påverkar den kemiska sammansättningen, både glasets och jordens, hur väl materialet bevaras (Bohm et al. 2005, s ). Sammantaget är förutsättningarna för att föremålen ska bevaras inte sämre än för andra järn- eller glasföremål. Vad beror det då på att så få fragment av lampor hittats? Har de inte kunnat identifieras eller har lampor helt enkelt varit väldigt ovanliga? Lampfynd Från tidig medeltid finns betydligt fler arkeologiska fynd av lampor, av sten och keramik. Keramiklampor har främst hittats i tidigmedeltida handels- och hantverksplatser. Åtskilliga fynd finns från Lund och Sigtuna. Lampor har också hittats på en 163

164 META 2019 rad andra platser och nyligen har ett flertal tidigmedeltida fynd gjorts i Enköping (Wahlöö 1976; Ehn & Gustafsson 1984, s. 61; Ekre et al. 1994, s. 75; Roslund 2001, s. 280, tabell 237, kat. 56, 60 och 82; Bäck 2008, s. 205; Bäck & Roslund 2017, s ; Johansson 2019a d; Mathias Bäck, muntligen 2019). Både lägre lampskålar och lampor på fot har hittats. En modell är timglasformad och motsvaras av lampor i sten med samma form, bland annat hittade i Norge, där ett stort antal stenlampor av olika modeller finns, huvudsakligen daterade till första delen av medeltiden (Grieg 1933, s ; Cinthio 1983; Bernhardt 2005). Från tidig medeltid finns också stora stenlampor, så kallade luminarier, med flera bränsleskålar (Stolt 1977; 2001). Dessa ses som kyrkliga föremål, vilket troligen även gäller en del av de mindre stenlamporna från denna tid, inte minst de dopfunts- eller timglasformade (jfr Cinthio 1983; Bernhardt 2005). Andra stenlampor har dock, liksom förmodligen de tidigmedeltida lampor i östersjökeramik som framför allt hittats på hantverks- och handelsplatser men även förekommer på landsbygden, använts exempelvis i verkstäder. Lamporna av keramik tycks ha använts ungefär fram till mitten av 1200-talet. Samma iakttagelse har gjorts vid sammanställningar av material från London (Roslund 2001, s. 209, 286; Brorsson 2002, s. 154; Egan 2010, s. 126). I Sverige tycks även lamporna av sten till stor del ha kommit ur bruk vid denna tid. Från och med högmedeltid försvinner med andra ord lampfynden i stort sett helt från kulturlagren och samlingarna. Inte förrän under tidigmodern tid dyker nya sådana åter upp, av rödgods och senare även av järn. Torbjörn Brorsson har föreslagit att ett ökat användande av ljus, av vax och talg, avspeglat i bruket av ljusarmar av järn, kan ha övertagit lampornas roll under högmedeltid. Detta stämmer förmodligen till stor del mycket få av de ljushållare som hittats hör till tiden före 1200-talet och användandet tycks ha ökat under senmedeltiden. Utifrån Londonfynden anmärker Geoff Egan dock att keramiklamporna här ersattes av lampor av glas (Egan 2010, s. 126). Fragment av glaslampor har även påträffats i Skandinavien, men antalet exempel är, enligt Georg Haggrén som letat efter sådana, mycket få. Från Sverige finns enstaka skärvor från Vadstena och möjligen Uppsala (Georg Haggrén, muntligen 2017). Även i ett långtidsperspektiv är fynd av lampor något mycket sällsynt i Skandinavien. Enstaka fynd finns från ertebölletid, därefter dröjer det fram till vikingatiden innan några lampor åter dyker upp (Hultén 1980; Heron et al. 2013). I Sverige finns inga kända fynd av vikingatida stavlampor av järn, som de som hittats i högstatusgravar i Norge, däremot finns enstaka enkla keramiklampor från det vikingatida Birka (SHM inv. 5208:2370; SHM 164

165 LINDA QVISTRÖM inv. 5208:2371; Wallem 1907, s. 2; Bäck 1996). En möjlig, närmast obearbetad stenlampa har också hittats vid en stor undersökning i Gilltuna i Västerås, där fyra gårdslägen med dateringar från förromersk järnålder och fram till 1000-tal undersökts. Fyndet kan inte knytas till någon daterande kontext men har, genom paralleller till lampor från atlantområdet, föreslagits vara från övergången mellan vikingatid och medeltid (jfr Sundkvist & Eklund 2014, s ). Lampor är sammanfattningsvis med några undantag ovanliga fynd vid arkeologiska undersökningar i Sverige. Enbart utifrån de arkeologiska fynden kan beläggen sägas vara få för att lampor använts under senmedeltiden här. Det finns dock, som vi strax återkommer till, såväl skriftliga belägg som avbildningar av lampor, vilket talar för att lampor trots allt använts, åtminstone i vissa sammanhang. Lampbränsle Någonting som tagits som en indirekt indikation på att lampor använts är tillgången till lampbränsle. Den omfattande tranframställningen i Stockholm under senmedeltiden, som syns tydligt i de skriftliga källorna, skulle ur den här synvinkeln i sig kunna ses som ett argument för att lampor använts här. Mycket av tranet exporterades dock och det är inte en självklarhet att det användes lokalt som lampbränsle, eller ens att detta var det huvudsakliga användningsområdet för varan. Förutom som bränsle i lampor har tran använts för olika skinn- och pälsarbeten och för att täta bland annat båtar med samt för medicinskt bruk (Granlund 1974, sp. 552; Yrwing 1974, sp. 560). De medeltida glaslamporna antas generellt ha eldats med flytande bränsle, som olja eller tran, medan det är mer ovisst vad som eldades i de tidigmedeltida, öppna lamporna av sten och keramik. Olika varianter av flytande men även fast fett, från vatten- eller landlevande djur, är tänkbara som bränslen (jfr Brenker 2014, s ). I i S:ta Katarina klosterkyrka i Durham beskrivs munkarna ha använt talg i sina lampor i sovsalarna och kyrkan, och från södra Tyskland finns vida, skålformade keramiklampor från och 1200-tal som eldats med samma bränsle (Lees 1882, s. 391; Brenker 2014, s. 167). I senare tiders loglampor, använda vid tröskningen på östkusten i Sverige, har även tjära och beck nyttjats som bränsle (Berg 1939, s. 12, 22; 1982, s. 69). Dokumenterade spår av tranframställning är, med några undantag, förhållandevis ovanliga. I Sverige finns enstaka gropar från sten- respektive bronsålder som har diskuterats som möjligen kopplade till framställning av tran (Österholm 1997, s ; Persson et al. 2002, s ). I Nordnorge, främst i norra Troms och Finnmark, finns spår av mer storskalig framställning. Över 700 stenklädda 165

166 META 2019 gropar där tran sannolikt tillverkats av valfett har konstaterats här. Av dateringarna att döma tycks verksamheten ha varit som mest intensiv e.kr. De norska stenlampor som hittats är något yngre, de hör främst till slutet av vikingatiden och den tidiga medeltiden. Gørill Nilsen påpekar att det, med tanke på detta, inte är troligt att det tran som producerades i Nordnorge i huvudsak användes som lampbränsle, åtminstone inte lokalt. Hon lyfter istället fram tranets betydelse som tätningsmedel, inte minst för båtar, och menar att framställdes för export (Nilsen 2017, s , ; Hennius et al. 2018, s. 614). Exemplet kan delvis ses som en parallell till de skriftliga beläggen för framställning av tran i Stockholm under senmedeltiden eftersom det även här i stort sett saknas lampfynd som kan kopplas till tranframställningen. Om och hur mycket som användes till lampbränsle i sekulära miljöer är därför osäkert. Åtminstone delar av tranet bör dock ha använts för inhemskt bruk, som lampbränsle, med tanke på kyrkornas lampor, vilka vi återkommer till. Tranframställningen i Stockholm skedde i de så kallade själabodarna (Granlund 1972, sp. 695; Dahlbäck 2002, s. 40). Det äldsta omnämnandet av dessa är i ett diplom från Bodbenämningen till trots framställdes tran inte enbart av säl, utan även av fisk (SDHK 2084; Granlund 1972, sp. 695;1974, sp. 552; Yrwing 1974, sp. 560). Tranframställning ägde också rum på flera platser runt Östersjön. I Österbotten och på Åland hade säljakten en stor betydelse under medeltiden, och tranframställningen syns i flera skriftliga källor från 1500-talet, bland annat i skattelängder. Både tran och sälspäck exporterades i stor mängd via Åbo (Vilkuna 1972, sp ; Kerkkonen 1974, sp. 561). Under senmedeltiden gick mycket av exporten till hansestäderna. Priserna steg kraftigt mellan 1300 och 1500, vilket Odd Vollan antar berodde på ökade behov av belysning (Vollan 1974b, sp ). Även användningen inom sjöfarten kan dock ha varit ett viktigt avsättningsområde. En anläggningstyp som föreslagits höra samman med trantillverkning, vilket dock är omdiskuterat, är så kallade lerbottnar. Dessa sammanfaller delvis både tidsmässigt och rumsligt med de tidigmedeltida lampfynden i Skåne. De lerklädda, trågliknande groparna är ofta ett par decimeter djupa och belägna nära kusten. Ett stort antal har hittats i Malmö, Falsterbo och Ystad men även på andra platser längs Skånes kust samt i Blekinge och på Själland. Lerbottnar har även identifierats på Öland och möjligen vid Paviken på Gotland (Stenholm 1981a; 1981b; Ersgård 1988, s. 41; 2006, s , 62; Cassel 1999, s ). Anläggningstypen tycks ha varit i bruk från mitten av 1100-talet och fram till omkring 1300 (Ersgård 2006, s. 53). Leifh Stenholm är den som argumenterat för att anläggningar- 166

167 LINDA QVISTRÖM na har använts för framställning av tran. Även andra förslag på användningsområden kopplade till sillberedning har framförts, inte minst i den livliga debatt som ägde rum i META under det tidiga 1980-talet (Stenholm 1981a, s ; 1981b; 1981c; Wallin 1981; Ersgård 2006, s. 56). De funktionella tolkningarna har ifrågasatts av Lars Ersgård, som istället vill se lerbottnarna som en symbolisk markering av rätten att handla på marknaden, tillkommen i samband med en muntlig överlåtelse (Ersgård 1988; 2006, s ), vilket dock inte utesluter en samtida, praktisk funktion. Ronnie Liljegren och Henrik Axrud har också påpekat att lerbottnarna inte är en helt enhetlig anläggningskategori, och att de kan ha olika bakgrund (Liljegren 1981; Axrud 2015). Om trågen använts för tranframställning skulle deras försvinnande, som Stenholm påpekar, kunna sättas i samband med ett ändrat produktionssätt att tran började framställas genom kokning (Stenholm 1981a, s ; 1981b). På språkliga grunder har det föreslagits att den nya metoden införts från Tyskland. Förändringen innebar att tranet inte längre framställdes direkt i gropar, utan att råmaterialet först hanterades i tunnor och sedan i kokkärl (Vollan 1974a, sp ; Stenholm 1981a; 1981b). Oavsett om tolkningen att lerbottnar använts vid tranframställning stämmer eller ej ger den äldre tillverkningsmetoden vid handen att mycket enkla anläggningar kunnat användas för framställning av tran, åtminstone om slutprodukten skulle användas som lampbränsle. För belysning har tran kunnat utvinnas ur i stort sett vilka fiskar och vattenlevande däggdjur som helst, med enkla framställningsmetoder, medan andra krav funnits vid till exempel skinnberedning (jfr Tidström 1891, s. 63). Fett från exempelvis val och säl behövde inte heller förädlas för att kunna eldas i öppna lampor och Olaus Magnus tycks inte dra några skarpa gränser mellan tran, lyse och valspäck (Olaus Magnus 1555, bok 2 kap. 17, bok 21 kap. 20). Förutom i gropar kan tran potentiellt även ha framställts i flyttbara behållare av exempelvis trä, skinn eller keramik. Från sen tid finns uppgifter från Bohuslän om hur små mängder tran framställdes genom att torsklever lades i flaskor som hängdes upp ute i solen (Sjögård 1990, s. 39). Enkla, och kanske till och med mobila, anläggningar skulle delvis kunna förklara den småskaliga tillverkningens relativa osynlighet i det arkeologiska materialet. Med början under 1500-talet, men framför allt under och 1700-talet började, som redan nämnts, en ny generation lampor att användas. Mikael Johansson har identifierat tidiga exempel från Stockholm, som från 1500-talet och framåt importerades från Holland (Johansson 2007, s. 57). Något senare, under tal, har lamporna åtminstone i södra Sverige 167

168 META 2019 ingått i lokala keramikers repertoar. Både lampor av keramik och järn försågs vid den här tiden oftast med en droppskål, utöver bränsleskålen. Den typ av keramiklampor som varit vanligast i Sverige och Danmark har skålformad bränslebehållare och kombinerad fot och droppfat, ofta försedda med en snås, samt ett öra på bränsleskålen eller mellan denna och foten/droppskålen. Den sistnämnda varianten har varit vanlig i Norge, men även i västra och södra Sverige (Se t.ex. SHM 21144: ; Lagerberg 1910, s. 70, fig. 10; Lithberg 1916, s ; Schrøder 1964, s. 13; Berntsen 1965; Walerius 1973, s ). Framför allt i de sydvästra delarna av Sverige finns fynd, och bevarade exemplar, av den här typen av lampor både från städer och landsbygd. I övriga landet är lamporna mer knutna till städerna. Från landets södra och västra delar finns även huvuddelen av beläggen för tranlampor av järn, främst från 1700-talet och framåt (Berg 1982). För den här generationen lampanvändande finns det, till skillnad från den tidigare, en tydlig koppling till samtida spår efter tranframställning. Merparten av de lämningar efter trankokning som finns registrerade i Sverige, närmare 90 stycken, finns i Bohuslän och hör till 1700-talet (FMIS, sökord tran ). Tran hade redan tidigare framställts för husbehov i detta område, men det var under 1700-talet tillverkningen skedde i större skala, på minst 400 platser (Pettersson 1999, s. 10, 18). Texternas och bildernas lampor Bland de senmedeltida, skriftliga beläggen finns få som berör bränslet i lamporna, men där detta nämns är det fråga om tran. Då Sten Sture skänkte gods till dominikanernas kyrka i Västerås 1503 för att bekosta en lampa specificeras att medel ska gå till sältran (SDHK 34639). Olaus Magnus uppger att tran eller lyse som är ett äldre begrepp och möjligen hör ihop med tran som framställts utan kokning av val och säl användes som lampbränsle (Olaus Magnus 1555, bok 2 kap. 17; Vollan 1974a, sp ). Om vi ska tro Olaus Magnus var lampor något som vid mitten av 1500-talet, eller kanske snarare strax före reformationen, främst användes i kyrkor och av frälset i Norden (Olaus Magnus 1555, bok 2, kap. 17). Flertalet av de skriftliga belägg som finns för senmedeltida lampor kommer också från kyrkliga sammanhang. Sakraments- eller evighetslampor som skulle hållas ständigt brinnande har enligt dessa funnits i en rad större kyrkor, framför allt klosterkyrkor och domkyrkor. Det äldsta, skriftliga omnämnandet från Sverige är från Lamporna kunde i kyrkorna fästas i en ljuskrona eller hängas upp ensamma, vanligen vid högaltare men även vid sidoaltare. I Europa nämns evighetslampor redan på 380-talet, men först under 1200-talet började påbud utfärdas om att ständigt brinnande lampor skulle finnas vid den 168

169 LINDA QVISTRÖM invigda hostian. Återkommande synodbeslut under senmedeltiden visar att det gick långsamt att införa bruket i Sverige. Sakramentskulten, som lamporna var knuten till, slog inte igenom brett i Norden förrän sent, under slutet av medeltiden (Stenberg 1959, s ). Evighetslamporna installerades ofta genom en donation. I några fall omtalas i stället eviga ljus, men det är osäkert om det verkligen rörde sig om ljus eller om det i praktiken var fråga om lampor. Karl Magnusson skänkte 1384 jord till Uppsala domkyrka för ett ständigt brinnande ljus på S:t Eriks altare och riddaren Gregers Bengtsson i Benhamra utfärdade 1466 ett brev där han bland annat skänker gods som ska bekosta ett evigt brinnande ljus framför Mariabilden i Riseberga kloster (SDHK 12652; SDHK 28584). Till högaltaret i Uppsala domkyrka skänkte Sten Sture och Ingeborg Åkesdotter 1477 en lampa som skulle vara tänd dag och natt från 1 november och fram till 1 januari varje år. Den skulle hänga i en ljuskrona framför S:t Eriks altare (SDHK 30315; Hildebrand , s. 553; Bengtsson 2010, s ). År 1498 ska dessutom kaniken Olof Ingevaldsson ha skänkt en lampa utan fot, som skulle hängas mitt i högkoret i domkyrkan (Bengtsson 2010, s ). I ett brev från 1451 anges riddaren Svarte Åke Jönsson i Närke sälja jord för att finanseria en lampa i S:t Annas kor i Vadstena kloster (SDHK 25883) och i Storkyrkan i Stockholm omtalas 1471 det evärdeliga ljus som brinner framför Helga Lekamens kor (De Bruun et al. 1924, s. 189). Från Danmark finns en donation omnämnd redan 1244 som skulle bekosta en brinnande lampa i Skovklosters kyrka. I Haderslev nämns sakramentslampor 1451 och 1468 (Stolt 1977, s. 205, not 70). År 1310 skänkte vidare Cecilia, änka till Johan Kalv som varit den danske kungens marsk, en sakramentslampa till predikarbrödernas kyrka i Lund. Ett halvår senare förtydligas att just denna punkt i donationen var den viktigaste. Om avkastningen från godset inte skulle räcka till det Cecilia angett skulle den brinnande lampan prioriteras (SDHK 2329; SDHK 2371). Lampor nämns även vid andra tillfällen. I samband med S:ta Katarinas skrinläggning i Vadstena 1489 tändes hela 563 lampor i kyrkans korsmitt. Nils Ragvaldson, som skildrat händelsen, nämner lampor i kronor. Möjligen var alla placerade på detta sätt (Fritz & Elfving 2004, s , 42 43, 54 55). Av de skriftliga uppgifterna framgår inte hur de kyrkliga lamporna såg ut eller vilka material de var gjorda av. Här kan i viss mån samtida avbildningar av lampor i kyrkokonsten vara till hjälp. Ett sammanhang där sådana återges är där de hålls av de visa och fåvitska jungfrurna. De visas lampor brinner, de har sin olja kvar, medan de okunniga, fåvitska håller sina lampor upp-och-ned för att visa att oljan är bortslösad. Flertalet av bilderna hör till andra 169

170 META 2019 Figur 1. Hargs kyrka, Uppland. Målningen är, enligt en nu försvunnen inskrift, utförd Foto Lennart Karlsson, Statens historiska museer. delen av 1400-talet och början av 1500-talet. Utifrån formen på lamporna i kalkmålningar och regional träskulptur är det i huvudsak tre modeller som förekommer. Den första är bägarformad med rundad eller trattformad överdel och i regel ett skaft. Sådana har bland annat målats i Knutby, Harg och Edebo kyrkor under 1500-talet (se fig. 1). I Sånga kyrka är en liknande lampa avbildad i en målning från 1470-talet. Den andra typen av lampa är utformad som en medeltida gryta sfärisk och med ett utsvängt bräm, med eller utan skaft. Ett tydligt exempel finns från Söderala i Hälsingland, från 1500-talets första fjärdedel (se fig. 2). Den tredje och sista gruppen har en rak, ofta låg, överdel och skaft. Exempel finns i Gökhems kyrka i Västergötland i Enångers kyrka i Hälsingland och i korportalen i Burs på Gotland (se fig. 3 och 4). Figur 2. Katarina av Vadstena. Söderala kyrka, Hälsingland talets första fjärdedel. Foto Lennart Karlsson, Statens historiska museer. Den sistnämnda är daterad till 1300-talets andra fjärdedel, medan de båda andra avbildningarna hör till 1400-talets andra hälft. Den tredje modellen påminner 170

171 LINDA QVISTRÖM Figur 3 (övre bilden). Visa jungfrur i korportalen i Burs kyrka, Gotland. Foto Alfred Edle Kulturmiljöbild Figur 4 (nedre bilden). Gökhems kyrka, Västergötland. Målning av Amund Nilsson, Foto Lennart Karlsson, Statens historiska museer. mest om samtida ljushållare eller ljusstavar i trä. De två första sorterna föreställer eller refererar istället troligen till olika sorters glaslampor. Det finns tydliga paralleller till dessa former, bland annat i fynd från Tjeckien och Tyskland (Baumgartner & Krueger 1988, s , se fig. 5 och 6). De trattformade varianterna liknar sådana glaslampor som avbildas hängande i ställningar i västeuropeiska, medeltida manuskript, men som alltså också hittats som arkeologiska fynd. I England hör glaslampor av den här typen till ett av de vanligaste medeltida glasfynden (Harden 1969, s. 101; Hurst Vose 1984; Egan 2010; Keys & Pearce 2010). På utsidan av ett altarskåp i Lau på Gotland avbildas en hängande glaslampa, liknande dem som finns på framställningar från västra Europa under denna tid. Även de grytformade lamporna finns det alltså paralleller till bland bevarade glaslampor, men det är även möjligt att dessa är tänkta att föreställa gjutna bronslampor. Sådana finns avbildade på en hantverkarbild från Nürnberg från

172 META 2019 Figur 5 (vänster). Glaslampa tillverkad i Böhmen, funnen i Prag tal. Höjd 17,5 cm. Ofärgat, svagt gultonat glas. Efter förlaga i Baumgartner & Krueger 1988 Figur 6 (höger). Glaslampa tillverkad i Tyskland, funnen i Wohl Mainz tal. Höjd 11 cm. Gröntonat glas. Efter förlaga i Baumgartner & Krueger (Stadtbibliothek Nürnberg, Germanisches Nationalmuseum. Amb Folio 9 recto [Landauer I]). De olika avbildningarna visar troligen att åtminstone glaslampor, kanske även lampor av andra material, var igenkänningsbara för den publik som målningarna vände sig till. Att lamporna i flera fall översattes med något som kanske var mer vanligt förekommande ljus- eller blosshållare kanske dock talar för att referensen till glaslampor inte var helt självklar. Sammantaget gör avbildningarna det troligt att lampor av glas har använts i kyrkliga sammanhang. Det finns dock bara ett fåtal arkeologiska belägg för sådana. Att de avbildade jungfrurnas lampor i flera fall översätts till hållare för ljus eller bloss stärker den bild som Olaus Magnus ger att lampor inte var något alldagligt belysningsredskap utan främst brukades i kyrkorna och i frälsets salar. Senmedeltidens lampor avslutande kommentar Utifrån de skriftliga belägg som finns är det alltså sannolikt att lampor användes under senmedeltiden i Sverige, och att åtminstone en del av dem var av glas. Det är troligt att tran användes som bränsle, men också att andra typer av fett kan ha använts. Tranet har inte heller bara nyttjats som lampbränsle utan också haft andra viktiga användningsområden. Beläggen för lampor kommer från kyrkor, främst kloster- och domkyrkor, även om Olaus Magnus också nämner ett användande i de högtuppsattas salar. Bland annat från England finns exempel på att 172

173 LINDA QVISTRÖM nattlampor använts i senmedeltida slottsmiljöer, där sådana, troligen av glas eller sten, i flera fall omtalas i slottsinnehavarens kammare (Woolgar 1999, s. 89). Möjligen är det ett liknande användande Olaus Magnus refererar till. Vid borgen Ragnhildsholmen i Bohuslän, som visserligen inte är senmedeltida, den förstördes 1320, finns både lampor av sten och en sådan av stengods (Kjellberg 1948, s. 58; SHM inv. 7040:100). En av förklaringarna till de få senmedeltida lampfynden kan vara att lampor faktiskt varit ovanliga utanför kyrkor och borgar. Det är samtidigt möjligt att glaslamporna, vars former i flera fall är relativt anonyma, också är underrepresenterade för att de inte har identifierats som lampor, och för att de varit gjorda av en typ av glas som lätt bryts ned. En tredje möjlighet är att en mer vardaglig form av lampor funnits, men ännu inte kunnat identifierats antingen för att lampformen är enkel och anonym (jfr Sundkvist & Eklund 2014, s ) eller för att inte specialtillverkade behållare använts för ändamålet. I princip kan vilket kärl som helst, som inte är lättantändligt, fyllas med olja, tran eller fast fett och brukas som lampa, vilket det finns gott om exempel på från senare tidsperioder (Sjögård 1990, s. 39, 54 55). Linda Qviström är arkeolog vid Upplandsmuseet och doktorand i arkeologi vid Stockholms universitet. I hennes kommande avhandling tas ämnet belysning upp ur ett bredare perspektiv. 173

174 META 2019 Referenser Axrud, Henrik Lerbottnar: En granskning av fem tolkningar. Kandidatuppsats i historisk arkeologi. Lund: Lunds universitet Baumgartner, Erwin & Ingeborg Krueger Phönix aus Sand und Asche: Glas des Mittelalters. München: Klinkhardt & Biermann Bengtsson, Herman Bevarade och försvunna inventarier. Uppsala domkyrka V: Inredning och inventarier, Bengtsson, Herman, Estham Inger & Unnebäck, Axel. Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium, Vol Uppsala: Upplandsmuseet, s Berg, Gösta Ljustillverkning i äldre tid. Liljeholmens stearinfabrik : Första delen Lars Johan Hiertas tid Stockholm Berg, Gösta Tranlampor och sävvekar. Saga och Sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok (1980), s Bernhardt, Hulda Brastad Soapstone Lamps and Hearths from Medieval Trondheim. Lychnological Acts 1: Actes Du 1er Congrès International d études Sur Le Luminaire Antique (Nyon - Genève, 29.IX 4.X.2003), Chrzanovski, Laurent (red.). Monographies Instrumentum 31. Montagnac: Editions Monique Mergoil, s Berntsen, Arnstein Lys og lysstell gjennom 1000 år. Oslo: Gyldendal Bohm, Carola, Christensson, Eva, Fjæstad, Monika, Lampel, Katarina Lindahl, Karin, Lundwall, Eva & Sandström, Tom Arkeologisk konservering: Från fält till laboratorium. Stockholm: Riksantikvarieämbetet Brenker, Fabian Hochmittelalterliche Beleuchtungsformen im deutschen Südwesten. Ein interdisziplinärer Blick auf die profane Sachkultur des 12. und 13. Jahrhunderts. Zeitschrift für Archäologie des Mittelalters 42, s Brorsson, Torbjörn Lampor. Keramik i Sydsverige: en handbok för arkeologer, Lindahl, Anders, Olausson, Deborah & Carlie, Anne (red.). Institute of Archaeology report series 81. Lund: Lunds Univ., Keramiska Forskningslaboratoriet, s. 154 Bäck, Mathias Ljus i vårt hus. Historiska nyheter (61), s. 22 Bäck, Mathias Bilaga 4: Keramikanalys. Bosättning och kyrkogård vid Gamla Uppsala kyrka. Upplandsmuseets rapporter 2008:07. Hans Göthberg. Uppsala: Upplandsmuseet. Bäck, Mathias & Roslund, Mats Kökets och bordets kärl i medeltidens Nyköping internationellt varubyte och östsvensk urbanisering. Den nya köpingen Perspektiv på Nyköpings äldsta historia, Carelli, Peter (red,). Stockholm: Arkeologerna, s Cassel, Kerstin Västergarns antikvariska historia. Västergarnsstudier. Cassel, Kerstin, Hed Jakobsson, Anna, Renck, Anna Maria & Zachrisson, Torun. Stockholm: Riksantikvarieämbetet, s Cinthio, Maria Lampor och ljus i det medeltida Lund. Kulturen: En årsbok till medlemmarna av Kulturhistorisk föreningen för södra Sverige, s

175 LINDA QVISTRÖM Dahlbäck, Göran Stockholm blir stad Staden på vattnet. Del I: , Nilsson, Lars (red.). Monografier utgivna av Stockholms stad, 159:1. Stockholm: Stockholmia, s De Bruun, Frans, Welinder, N.J., Simonsson, Ivar och Roosval, Johnny S. Nikolai eller Storkyrkan i Stockholm: Konsthistoriskt inventarium. Redigerad av Johnny Roosval. Vol. I. Församlingshistoria. Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium., Vol. 17. Stockholm: A.B. Gunnar Tisells tekniska förlag Egan, Geoff The medieval household: daily living, c c Medieval finds from excavations in London 6. Woodbridge, Suffolk, UK ; Rochester, NY: Boydell Press in association with Museum of London Ehn, Ola & Gustafsson, Jan Helmer (red.) Kransen: Ett medeltida kvarter i Uppsala. Upplands fornminnesförenings tidskrift 50. Uppsala: Almqvist & Wiksell Ekre, Rune, Hylander, Carl & Sundberg, Rolf Lödösefynd: ting från en medeltidsstad. Lödöse: Stödfören. för Lödöse museum Ersgård, Lars Vår marknad i Skåne: bebyggelse, handel och urbanisering i Skanör och Falsterbo under medeltiden. Lund studies in medieval archaeology 4. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Ersgård, Lars Lerbottnarna och dt tidigmedeltida samhället. Liljan: om arkeologi i en del av Malmö. Larsson, Stefan (red.). Stockholm: Riksantikvarieämbetet, s FMIS. Fornsök. Fritz, Birgitta & Elfving, Lars (red.) Den stora kyrkofesten för Sankta Katarina i Vadstena år 1489: samtida texter med översättning och kommentar. Handlingar 27. Stockholm: Kungl. Samfundet för utg. av handskrifter rörande Skandinaviens historia Granlund, John Säljakt: Sverige. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 17. Malmö: Allhem, sp Granlund, John Tran: Sverige. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 18. Malmö: Allhem, sp Grieg, Sigurd Middelalderske byfund fra Bergen og Oslo. Oslo: Det norske videnskaps-akademi i Oslo Harden, Donald Medieval glass in the west. Eight International Congress on lass. Sheffield: Society of Glass Technology Hennius, Andreas, Gustavsson, Rudolf, Ljungkvist, John & Spindler, Luke Whalebone Gaming Pieces: Aspects of Marine Mammal Exploitation in Vendel and Viking Age Scandinavia. European Journal of Archaeology 21 (4), s Heron, Carl, Andersen, Søren, Fischer, Anders, Glykou, Aikaterini, Hartz, Sönke, Saul, Hayley, Steele, Val & Craig, Oliver Illuminating the Late Mesolithic: Residue Analysis of Blubber Lamps from Northern Europe. Antiquity 87 (335), s Hildebrand, Hans Sveriges medeltid: Kulturhistorisk skildring. Tredje delen. Stockholm: P. A. Norstedt & söner 175

176 META 2019 Hultén, Birgitta Ertebøllekulturens lampor. Ale Historisk tidskrift för Skåneland, (4), s. 1 5 Hurst Vose, Ruth From the Dark Ages to the Fall of Constantinople. The History of Glass: Traces Major Developments in Glass Production from Pre-Roman Times. Klein, Dan & Lloyd, Ward (red.). London: Bookmart, s Johansson, Mikael Tukholman punasavikeramikka/redware vessels in Stockholm/ Rödgods i Stockholm. Ruukkuja ja ruhtinaita =Pots and princes; Saviastioita ja uunikaakeleita ajalta = Ceramic vessels and stove tiles from = Lerkärl och ugnskakel fråm Majantie, Kirsi (red.) Archaeologia Medii aevi finlandiae 12. Turku: Aboa Vetus & Ars Nova, s Johansson, Mikael. 2019a. Husgeråd Keramiken i Huvudskede 1. En Stad Växer Fram - Människor Och Bebyggelse i Kvarteret Fältskären, Enköping Arkeologisk Undersökning Raä 26:1 2, Centrum 22:3 12, Enköpings Socken och Kommun, Uppsala Län. Rapporter Från Arkeologikonsult 2019:2673, Lagerstedt, Anna (red.), s Johansson, Mikael. 2019b. Husgeråd Keramiken i Huvudskede 2. En Stad Växer Fram - Människor Och Bebyggelse i Kvarteret Fältskären, Enköping Arkeologisk Undersökning Raä 26:1 2, Centrum 22:3 12, Enköpings Socken och Kommun, Uppsala Län. Rapporter Från Arkeologikonsult 2019:2673, Lagerstedt, Anna (red.), s Johansson, Mikael. 2019c. Husgeråd Keramiken i Huvudskede 3. En Stad Växer Fram - Människor Och Bebyggelse i Kvarteret Fältskären, Enköping Arkeologisk Undersökning Raä 26:1 2, Centrum 22:3 12, Enköpings Socken och Kommun, Uppsala Län. Rapporter Från Arkeologikonsult 2019:2673, Lagerstedt, Anna (red.), s Johansson, Mikael. 2019d. Husgeråd Keramiken i Huvudskede 4. En Stad Växer Fram - Människor Och Bebyggelse i Kvarteret Fältskären, Enköping Arkeologisk Undersökning Raä 26:1 2, Centrum 22:3 12, Enköpings Socken och Kommun, Uppsala Län. Rapporter Från Arkeologikonsult 2019:2673, Lagerstedt, Anna (red.), s Kerkkonen, Gunvor Tranhandel: Finland. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 18. Malmö: Allhem, sp Keys, Lynne & Jacqui, Pearce Hanging lamps. The medieval household: daily living, c c Egan, Geoff. Medieval finds from excavations in London 6. Woodbridge, Suffolk, UK ; Rochester, NY: Boydell Press in association with Museum of London, s Kjellberg, Sven T Oljelampan. Kulturen: En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, s Lagerberg, Carl Till belysningsredskapens historia. Göteborgs museum: Årstyck, s Lees, T Cresset Stones. The Archaeological Journal (39), s Liljegren, Ronnie Ler -bottnar. META 1981 (3 4), s Lithberg, Nils Tranlampor af lera i Nordiska museet. Fataburen: Kulturhsitorisk tidskrift (1915), s

177 LINDA QVISTRÖM Nilsen, Gørill Surplus Production and Marine Resource Use in the North Norwegian Iron Age: North Norwegian Iron Age Maritime Economies. International Journal of Nautical Archaeology 46 (2), s Olaus Magnus Historia de gentibvs septentrionalibvs. Impressvm Romae apvd Ioannem Mariam de Viottis Parmensem, in aedibvs diuæ Birgittæ nationis Suecorū & Gothorum, anno à Christo nato M. D. LV. mense Ianuario, sedente Ivlio III. pont. max. Pontificatus verò eiusdem anno quinto. Persson, Maria, Andersson, Fredrik, Guinard, Michel och Lindkvist, Ann Bronsålderslämningar i Kumla: Gravar och gropar. Uppland, Danmarks socken, Danmarks Kumla 2:2, Raä 38. Arkeologisk slutundersökning SAU skrifter nr 3. Uppsala: Societas Archaeologica Upsaliensis. Pettersson, Johan Skärgårdsverken i Bohuslän: trankokerier och salterier under 1700-talets sillfiskeperiod. [Stockevik: J. Pettersson]. Roslund, Mats Gäster i huset: kulturell överföring mellan slaver och skandinaver 900 till Skrifter utg. av Vetenskapssocieten i Lund 92. Lund: Vetenskapssocieteten i Lund. SDHK. Riksarkivet. Svenskt Diplomatariums huvudkartotek Schrøder, Michael Olielampen i den vestlige verdens kulturområde. Köpenhamn: Spektrum. SHM. Statens historiska museum. Föremålssamlingar. Sjögård, Göran Med ljus och lykta: Människan och ljuset från bondesamhälle till industrisamhälle. Licentiatavhandling. Lund: Lunds universitet. Stadtbibliothek Nürnberg, Germanisches Nationalmuseum. Stenberg, Ragnar Evighetslampa. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 4. Malmö: Allhem, sp Stenholm, Leifh 1981a. Lerbottnar. META (1), s Stenholm, Leifh 1981b. Motreplik. META (3 4), s Stenholm, Leifh Lerbottnar till belysning. Ale Historisk tidskrift för Skåneland (2), s Stolt, Bengt Oljelampor från äldre medeltid. Hikuin (3), s Stolt, Bengt De mystiska stenföremålen luminarierna. Kyrkliga sällsyntheter på Gotland och annorstädes. Visby: Ödins Förlag AB, s Sundkvist, Anneli, och Eklund, Susanna Gilltuna där man följde traditionen. Den första storskaligt undersökta tuna-gården. Särskild arkeologisk undersökning av boplatslämningar från förromersk järnålder till vikingatid. Fornlämningar Västerås 1252 och 1356, Västmanland. SAU rapport 2014:4. Uppsala: Societas Archaeologica Upsaliensis. Tidström, Anders Anders Tidströms resa i Halland, Skåne och Blekinge år 1756: med rön och anmärkningar uti oeconomien, naturalier, antiqviteter, seder, lefnads-sätt. Weibull, Martin (red.). Lund: De Skånska landskapens historiska o. arkeologiska förening 177

178 META 2019 Troels-Lund, Troels Frederik Dagligt liv i Norden på 1500-talet. VI. Vardag och fest. Stockholm: Albert Bonniers Vilkuna, Kustaa Säljakt. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 17. Malmö: Allhem, sp Vollan, Odd 1974a. Tran. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 18. Malmö: Allhem, sp Vollan, Odd 1974b. Tranhandel. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 18. Malmö: Allhem, sp Wahlöö, Claes Keramik i svenska fynd. Archaeologica Lundensia, VI. Lund: Kulturhistoriska museet Lund Walerius, Ernst Pottemakare Krukmakare Kakelugnsmästare i Falkenberg. Lund: Folklivsarkivet i Lund Wallem, Fredrik B Lys og lysstel i norske kirker og hjem. Kristiania: Norsk Folkemuseum Wallin, Lasse Lerbottnar - återigen. META (3 4), s Woolgar, Christopher Michel The great household in late medieval England. New Haven, CT: Yale University Press. Yrwing, Hugo Tranhandel: Sverige. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Bd. 18. Malmö: Allhem, sp Österholm, Sven Traceable remains of train-oil on neolithical seal-hunter sites. Remote sensing, Vol. 1: Applied techniques for the study of cultural resources and the localization, identification and documentation of sub-surface prehistoric remains in Swedish archaeology. Volume 1: Osteo-anthropological, economic, environmental and technical analyses, Burenhult, Göran (red.) Thesis and papers in North-European archaeology (13a), s Muntliga uppgifter Georg Haggrén, Helsingfors universitet Mathias Bäck, Arkeologerna, Statens historiska museer 178

179 179

180 Erik Cinthio Erik Cinthio gick bort på nyårsafton I februari i år skulle han ha fyllt 98 år. Han tillhörde en generation av Lundaarkeologer, som började sina forskarkarriärer på 1940-talet. Här fanns, förutom Erik, Brita Alenstam (Malmer), Mats Malmer, Berta Stjernquist och Märta Strömberg, som alla skulle komma att spela en framträdande roll inom svensk arkeologi. Alla är nu borta. Erik fick sin utbildning under Holger Arbman som vid mitten av 1940-talet var nyutnämnd arkeologiprofessor i Lund. Vid denna tid gavs ingen särskild undervisning i medeltidsarkeologi även om professuren i Lund alltsedan Otto Rydbecks tillträde 1919 benämndes nordisk och jämförande fornkunskap och medeltidsarkeologi. Erik valde dock tidigt medeltiden som sitt eget spår inom arkeologin vilket märks i några av de vetenskapliga alster han publicerade före Remains of the Cloister of the Monastery of Dalby och Étude sur un crucifix roman från 1947 respektive 1949 är några exempel. Åren gjorde han sin första större självständiga fältinsats då han undersökte Svenstorp, en högmedeltida borganläggning strax norr om Trelleborg (Cinthio 1965) talet blev för Eriks del en tid fylld både av forskning och antikvarisk verksamhet. Lunds universitets historiska museum hade på den tiden ansvaret för större delen av exploateringsarkeologin och byggnadsundersökningarna i Skåne och i egenskap av assistent och medeltidsarkeologisk expert vid museet kom Erik att engageras i denna verksamhet (Figur 1). Figur 1. En ung Erik på antikvariskt uppdrag någonstans i Skåne. Bilden sannolikt tagen kring Okänd fotograf. 180

181 IN MEMORIAM För hans del gällde det främst att ansvara för antikvarisk tillsyn och byggnadsarkeologisk dokumentation i samband med en lång rad kyrkorestaureringar. Mot slutet av 50-talet kom han även att leda ett större exploateringsarkeologiskt projekt i Östra Tommarp på Österlen. År 1954 påbörjades en omfattande restaurering av Lunds domkyrka, i vilken Erik kom att medverka som antikvarisk expert. Detta arbete blev utgångspunkt för hans egna forskarstudier, vilka avslutades med doktorsavhandlingen Lunds domkyrka under romansk tid år I detta verk utvecklade han sina tankar om domkyrkans föregångare, vilka han i uppsatsform presenterat i början av 1950-talet och som hade gett upphov till en ganska eldfängd debatt med Otto Rydbeck. Diskussionen hade framför allt kretsat kring hur föregångaren, som antogs vara Knut den Heliges biskopskyrka, hade sett ut och de kulturella influenserna bakom dess gestaltning (Rydbeck 1954). Avhandlingen ledde vidare till en docentur i konsthistoria och medeltidsarkeologi och i denna position kunde Erik påbörja utvecklingen av medeltidsarkeologin som självständigt examensämne vid Lunds universitet. Att då etablera ämnet låg helt rätt i tiden. På grund av den snabba samhällsutvecklingen innebar senare delen av 1950-talet ett uppsving för exploateringsarkeologin, vilket i hög grad kom att beröra de medeltida lämningarna såväl i städerna som på landsbygden. Detta skapade ett växande behov av medeltidsarkeologer, skolade i såväl teoretiskt som i praktiskt avseende. I slutet av 1961 kom regeringens beslut att inrätta medeltidsarkeologi som ett självständigt examensämne och undervisningen kunde därmed ta sin början. Förutsättningarna för verksamheten under denna första tid var dock något osäkra, vilket Erik själv skildrat i en META-artikel från 1988 (Cinthio 1988). All undervisning var knuten till hans docentur, som var en tidsbegränsad tjänst blev han dock utnämnd till preceptor, en personlig forskartjänst som 1969 omvandlades till biträdande professor. Den förblev personlig ända fram till 1985, året innan Erik gick i pension, då slutligen en fast professur i medeltidsarkeologi inrättades. Hur som helst, 1962 startade undervisning i medeltidsarkeologi, vilken först endast omfattade studier för licentiatexamen, och därefter kom snart en första generation av färdigutbildade medeltidsarkeologer att lägga fram sina licentiatavhandlingar på Eriks seminarium. Bland dessa fanns namn som Karin Andersson, Erik Hofrén, Rikard Holmberg, Anders W. Mårtensson, Egon Thun och Margareta Weidhagen-Hallerdt. De flesta av dem gick vidare till chefstjänster inom kulturmiljövård och museivärld. I slutet av 1960-talet träffade jag själv Erik för första gången i samband med att jag läste två betyg i konsthistoria. I medeltidsavsnittet 181

182 META 2019 på denna kurs ingick en föreläsning kring medeltida kyrklig konst, som Erik höll bland de rika samlingarna i Lunds universitets historiska museum. Några år senare läste jag introduktionskursen i medeltidsarkeologi. Sedan mitten av 1960-talet hade undervisningen utökats med en dylik kurs på grundutbildningsnivå, vilken omfattade 20 poäng. Det var en påbyggnadskurs som man kunde läsa efter avlagda tre betyg i förhistorisk arkeologi. Först senare på 1970-talet fick man möjlighet att skriva trebetygsuppsats i medeltidsarkeologi. Tentorna ägde rum i Eriks tjänsterum på andra våningen i museet innanför kyrksalen. Alla ni som tenterade för Erik på den tiden kommer säkert ihåg den väl nersuttna fåtöljen vid Otto Rydbecks gamla skrivbord, i vilken man som nervös student fick redovisa en hel termins studier på ett bräde. Tentorna för Erik minns jag dock som ganska trivsamma samtal, inte i första hand inriktade mot faktakontroll utan snarare mot förståelse av sammanhang. Introduktionskursen i medeltidsarkeologi lockade under 1970-talet många arkeologer även långt bortom Lunds horisont, inte minst bland dem som var engagerade i alla de undersökningar som under decenniets senare del initierades i Mellansveriges medeltida stadskärnor. Arbetsstyrkan från Helgeandsholmsgrävningen i Stockholm blev den talrikaste gruppen. Att åka till Lund varje vecka under en hel termin för att lyssna på Eriks föreläsningar var dock inte möjligt för dessa arkeologer, som hade fullt upp med att ta hand om sina utgrävningar. Erik som gärna gick runt universitetsbyråkratin om så behövdes löste problemet på sitt eget sätt: han åkte själv till Stockholm och höll på några dagar hela introduktionskursen i koncentrerad form för de kunskapstörstande arkeologerna i Mellansverige. Föreläsningarna ägde rum i riksdagshuset på Helgeandsholmen. I mitten av 1970-talet skrev jag in mig på forskarutbildningen i medeltidsarkeologi. Utbildningssystemet för högre examina hade nu förändrats. Licentiaten var avskaffad och man gick direkt till studier för doktorsexamen efter grundutbildningen kom de fyra första doktorsavhandlingarna i medeltidsarkeologi, vars författare var Margit Forsström, Rikard Holmberg, Öivind Lunde och Lars Redin. Att säga att Eriks forskarseminarier hade stor betydelse för min forskarutbildning är en underdrift. Först i efterhand har jag insett hur viktiga dessa seminarier var för min egen inskolning i ett vetenskapligt tänkande, mer avgörande än den handledning på tu man hand jag hade med Erik. Medeltidsarkeologin var till sin karaktär ganska olik den förhistoriska arkeologin vid mitten av 1970-talet och skulle så förbli ännu ett tag. Som Erik själv har beskrivit situationen, hade ämnet då varit 182

183 IN MEMORIAM i stort sett obesmittat av varierande riktningar av the new archaeology. (Cinthio 1988:10). I de tidiga texter, där Erik positionerat den lundensiska medeltidsarkeologin, finns några saker som kan vara värda att lyfta fram (Cinthio ; Cinthio 1965). I dessa texter uppehöll han sig vid ämnets tvärvetenskapliga karaktär och kontaktytorna mot discipliner som historia, konsthistoria och historisk kulturgeografi men betonade nödvändigheten av ett arkeologiskt perspektiv i studiet av de medeltida materiella lämningarna. I synnerhet gällde detta de ovan mark bevarade byggnadsverken där det säkerligen var viktigt för Erik att göra front mot en inflytelserik, stilhistorisk forskningstradition inom konsthistorien. Det var emellertid ett i grunden kontextuellt arbetssätt som han pläderade för där medeltidsarkeologen måste arbeta med ett allmänhistoriskt perspektiv som utgångspunkt och där de olika källmaterialen tillsammans kan bidra till en gemensam historisk syntes. I en artikel från 1965 skriver han att man som medeltidsarkeolog inte endast bör vara förtrogen med de rent arkeologiska synpunkter utan även äga en konst-och allmänhistorisk kunskap. Erfarenheterna bör ej heller vara inskränkta blott till det medeltida materialet. Medeltidsarkeologin är ur denna synpunkt egentligen en historisk arkeologi, vars gräns för den praktiska verksamheten ej är fixerad framåt i tiden. (Cinthio 1965:31). Dessa intressanta rader vittnar om att Erik tidigt var medveten om att medeltidsarkeologin var en historisk arkeologi och inte exklusivt forskning om enbart medeltiden i en snävt kronologisk bemärkelse. Utan tvekan hade denna insikt betydelse för ämnets fortsatta utveckling. Med denna teoretiska grund utvecklades Eriks forskarseminarium till ett kreativt diskussionsforum där det var högt i tak och där det var tillåtet att formulera djärva hypoteser även om faktaunderlaget inte alltid var överväldigande. Här kom medeltidsarkeologin i Lund att skilja sig från den danska samtida medeltidsarkeologin, som mera präglades av källkritik och faktapositivism. Skall man tala om en vetenskaplig metod hos Erik skulle man kunna karakterisera den som intuitivt associativ, vilket innebar att man utifrån skilda, till en början skenbart oförenliga iakttagelser i det medeltidsarkeologiska källmaterialet sökte spåra dolda historiska sammanhang och betydelser bakom de konkreta materiella uttrycken. Eriks forskarseminarier blev också platsen för fruktbart utbyte med andra humanistiska discipliner. Diskussionerna i slutet av 1970-talet kring medeltida bebyggelseutveckling med Eva Österbergs forskargrupp, som var knuten till det samnordiska, historiska Ödegårdsprojektet, var ett exempel på ett sådant utbyte. Själv publicerade inte Erik så mycket under sin yrkesverksamma tid. Hans roll blev kanske snarare 183

184 META 2019 Erik den 25 februari 2011, dagen före hans 90-årsdag. Bakom Erik skymtar Olaf Olsen, Danmarks förste professor i medeltidsarkeologi och sedermera riksantikvarie. Foto: Sven Rosborn. idégivarens och inspiratörens. En av hans texter från början av 1970-talet förtjänar dock att särskilt kommenteras, vilken bar titeln Variationsmuster in dem frühmittelalterlichen Städtewesen Schonens. Einige aus archäologische Beobachtungen geleitete Geschichtspunkte (Cinthio 1972; på svenska i Cinthio 1975). Han behandlade där centralplatser och städer från tidig medeltid med utgångspunkt i skånska exempel och menade sig se olikartade grundförutsättningar bakom uppkomsten av de senvikingatida köpingarna resp. de tidigmedeltida städerna. Han anlade med andra ord ett diskontinuerligt perspektiv på den tidigmedeltida centralplatsutvecklingen, vilket inte var alldeles okontroversiellt att göra i början av 1970-talet. Han utmanade därmed en tidigare stadsforsknings syn på centralorterna från vikingatid och tidig medeltid, vilka i denna forskningstradition antogs att ha haft samma grundläggande handelsekonomiska förutsättningar. Artikeln kom att få en avgörande betydelse för de fortsatta diskussionerna kring den medeltida urbaniseringen, som fördes på Eriks forskarseminarium i anslutning till projektet Medeltidsstaden under 1970-och 80-talen. Vad gäller Eriks egen forskning var den romanska kulturens arki- 184