Inventerade områden. Utdrag ur examensarbetet om Tätortsnära naturområden i Grums kommun

Transkript

1 Inventerade områden Utdrag ur examensarbetet om Tätortsnära naturområden i Grums kommun Handledare: Eva Waldemarson Utdrag ur Examensarbete i Biologi, 30 hp Ekologiska Institutionen, Lunds Universitet Författare: Linus Ellström Tfn: / E-post: linkane@hotmail.com

2 Innehåll Karta över inventerade områden 3 sida Agnhammar 4 Edsbonden 8 Kyrkebyns industriområde 11 Lövåshaget 14 Mickelsön 19 Smedbråtekullen 23 Strand 25 Värmskog 27 Korta slutsatser 29 Sammanfattning 30 2

3 Figur 1. Karta över inventerade naturområden i Grums kommun. 3

4 Agnhammar Figur 2. Karta över Ustad och Ön vid Agnhammar. Läge: Ca 3 km nordväst om Grums tätort Koordinater (x/y): / (RT-90 2,5 gon V) Markägare: Enskild Areal: Omkring 90 hektar Skydd: Naturvårdsavtal, naturvärde, nyckelbiotop Områdesbeskrivning Med Agnhammar avses i denna undersökning området från Ustad till Ön, som i länsstyrelsens inventering från 1987, utgjorde ett delområde i objektet Grumsfjorden. Hela sjöområdet klassades då som ett område av riksintresse, både med hänseende på naturvård och friluftsliv. Grumsfjorden ingår idag i objektet Vänern, som är av riksintresse för kust, turism och friluftsliv, men detta inkluderar inte de undersökta lokalerna. Markägaren har dock tecknat naturvårdsavtal för ett par skogsdungar i området. Dessutom är ett par objekt identifierade som nyckelbiotoper och naturvärden. Området kring Ustad och Ön tillhör gården Agnhammar, som genom historien varit ett av de mest betydelsefulla godsen i Grumsområdet och hyst flera framstående familjer (Sundh, 2008). Från gården går en grusväg över åkermarken, till Ustad och vidare ut mot Ön. Vid 4

5 Ustad anlades år 1872 kommunens första ångsåg (Sundh, 2008). Denna växte med åren till en mer utvecklad sågverksindustri som sysselsatte uppemot 100 personer (Sundh, 2008). Vid viken fanns en hamn för virkestransport, som även användes för att ta emot kalk för jordbruksändamål (Sundh, 2008). Senare tillkom även ett tegelbruk, men detta lades ned kring sekelskiftet och flyttades enligt uppgift till Mickelsön (Slottsbrons hembygdsförening, 1992). Industrin vid Agnhammar lades helt ned på 1920-talet och kvar från denna tid finns endast ett par mindre stugor (Sundh, 2008). Natur Berggrunden i Grumsfjordområdet består av äldre silikatbergarter av sedimentärt ursprung, på vissa ställen med inslag av basiska bergarter såsom ultrabasit och amfibolit (Länsstyrelsen, 1971; 1987). Naturen kring Ustad och Ön utgörs av våtmark, betesmark, samt av olika lövskogsområden, främst på tidigare betad åkermark (Länsstyrelsen, 1987). En stor del av området, även våtmarken och flera skogsdungar, betas nu under sommarhalvåret av nötkreatur. Runt Ustad, där den industriella verksamheten tidigare bedrevs, finns nu söder om grusvägen en klibbalskog med videbuskar, och brännässla (Urtica dioica). Öster om stugorna är skogen avverkad och här växer nu asp, klibbal, sälg och gråbo (Artemisia vulgaris). Nära vägen förekommer också en del lönn och vildapel (Malus sylvestris). Längre norrut består trädskiktet av björk och asp, på ställen med tunnare jordmån med inslag av tall. I fält- och buskskikt märks gökärt (Lathyrus linifolius), korsört (Senecio vulgaris), revfibbla (Pilosella lactucella) och den kvarstående smällspirean (Physocarpus opulifolius). Skogsområdet är utpekat som naturvärde och i dess norra ände ligger ett gryt. Längst i nordöst finns också ett område som till största delen utgörs av en glesare tallskog, med stort inslag av enbuskar och ett gräsartat fältskikt. I en av tallarna sågs vid inventeringen ett bo från ormvråk (Buteo buteo). Norr om tallskogen finns ett mindre område med aspskog som omfattas av ett naturvårdsavtal. Den vattendränkta marken mellan Ustad och Ön utnyttjades förr i tiden som slåttermad (Länsstyrelsen, 1987). Flera invallningsförsök har gjorts men marken har aldrig uppodlats (Länsstyrelsen, 1987). I dag består området av tuvor med vitmossor (Sphagnidae sp.) och oilka carex- arter, medan vass (Phragmites australis) och säv (Schoenoplectus lacustris) dominerar längre ut mot vattnet. Norr om den väg som skär igenom våtmarken finns en betad späd björksumpskog med rikligt med död ved. I detta område noterades flera fingerlika svampar och enligt länsstyrelsen (1987) ska den kalkgynnade stora klubbsvampen (Clavariadelphus pistillaris) förekomma i ett skogsområde här. I björkskogens nordöstra del är marken torrare och här finns inslag av asp. Vid en äldre, grov, mullrik högstubbe, ligger också ytterligare ett gryt. Våtmarkens norra del gränsar till Malsjöviken och längs kanten går en av de vallar som uppförts vid invallningsförsöken. I strandzonen växer flera ormbunksväxter och i vattnet utanför ska enligt länsstyrelsen (1987) flytmossan vattenstjärna (Ricciocarpos natans) förekomma. Strax öster om våtmarken finns en betad aspskog med visst inslag av björk. Området, som omfattas av ett naturvårdsavtal, är rikt på död ved, i huvudsak i form av lågor men en hel del ännu stående rakor förekommer också. På flera av träden växer epifyter i form av dagglav (Physcónia distórta) och vägglav (Xanthória parietina), samt tickor av phéllinussläktet. Den fuktiga, mullrika marken täcktes vid inventeringen av ett lövtäcke, men 5

6 bedömdes vara relativt artfattig. I mitten av skogsområdet finns en mindre grandominerad höjd, med berg i dagen. Väster om våtmarken ligger Ön, vars norra del utgörs av mestadels öppen, men på vissa ställen enbevuxen, betesmark. På öns norra udde har nerhuggen björk och asp lämnas kvar. Övrig mark på området är skogsbevuxen, på öns mitt av betad aspskog med inslag av gran (naturvårdsavtal). Längre söderut finns blandad lövskog bestående av asp, björk, sälg, tall och gran. Öns södra udde är bildad av en glacifluvial grusavlagring och här finns en äldre strandskog som är utpekad som nyckelbiotop (Länsstyrelsen, 1987). Skogen är rik på död ved och vedlevande svampar såsom björkticka (Piptoporus betulinus), broskmussling (Panus conchatus), tegelticka (Daedaleopsis confragosa) och vinternagelskivling (Flammulina velutipes). Flera träd i detta område har spår efter hackspett och under fältbesöken sågs både mindre (Dendrocopos minor) och större hackspett (Dendrocopos major). Ön och Ustad bildar tillsammans med Malsjöviken i norr, ett område som enligt Aaen (2009) är Grumsområdets bästa fågellokal. I första hand som rastlokal för sjö- och våtmarksfåglar, men också som häckningsplats för en rad arter (Länsstyrelsen, 1987; Aaen, 2009). Bland häckande fåglar kan, förutom ormvråk (B. buteo) och mindre hackspett (D. minor) [NT], nämnas flera arter av andfåglar, brun kärrhök (Circus aeruginosus), skäggdopping (Podiceps cristatus), samt under 2008 även trana (Grus grus) (Länsstyrelsen, 1987; Sundh, 2008). Andra fåglar som påträffats på lokalen är bl.a. blå kärrhök (Circus cyaneus) [VU], grågås (Anser anser), fiskgjuse (Pandion haliaetus), gräshoppsångare (Locustella naevia) [NT], jorduggla (Asio flammeus) [NT], kärrsångare (Acrocephalus palustris), kornknarr (Crex crex) [VU], rördrom (Botaurus stellaris) [NT], smådopping (Tachybaptus ruficollis) och smålom (Gavia stellata) [NT] (Länsstyrelsen, 1987; Sundh, 2008; Aaen, 2009). Friluftsliv Naturen kring Ön och Ustad utgör ett omtyckt utflyktsmål, både för promenader och som lokal för fågelskådning. En markerad vandringsled går från bostadsområdena i norra delen av Grums tätort, utefter Grumsfjordens östra strand, upp till Ustad. Det är också möjligt att nå området via Agnhammars gård, med goda parkeringsmöjligheter vid Grums kyrka en bit bort. Länsstyrelsen har också markerat en strövslinga genom norra delen av området. Denna går via den anlagda vallen, över våtmarken och vidare genom betesmarken, ut till Ön. Utefter Malsjöviken passerar leden två fågeltorn, också de uppförda i länsstyrelsens regi. Tornen är dock i dåligt skick och på dem sitter noteringar om att de snart ska rivas. Även delar av vandringsleden är i dåligt tillstånd, sannolikt på grund av höga vattenstånd och skador från betande djur. Diskussion Området kring Ustad och Ön har sitt huvudsakliga värde som fågellokal, främst som rastställe för sträckande fåglar, men också som häckningsplats för en del mindre allmänna arter. Förutom flera and- och rovfåglar, häckar den missgynnade mindre hackspetten (D. minor) regelbundet i området. Tillsammans med Malsjöviken, som gränsar till norra delen av området, bildar det Grumsområdets bästa fågellokal. Områdets flora verkade vid inventeringen inte innehålla några ovanligare arter, trots att marken är relativt näringsrik. Detta beror sannolikt på att betesmark och flera skogsområden har sitt ursprung på tidigare åkermark och därför saknar den kontinuitet som krävs för en rikare flora. Ett undantag är den mindre allmänna stora klubbsvampen (C. pistillaris), som enligt länsstyrelsen (1987) ska förekomma i området. 6

7 Till de, biologiskt sett, mer värdefulla områdena hör strandskogen på Öns södra udde. Med en variationsrik trädsammansättning och en rik förekomst av död ved, utgör området en utmärkt lokal för vedlevande insekter och hackspettfåglar. För att skogsområdet ska behålla och utveckla sina värden bör det undantas från skogliga åtgärder, möjligen kan invandrande gran hållas undan. Ett annat intressant område är den betade aspskogen strax nordöst om våtmarken. Även i detta område är förekomsten av död ved stor och på träden finns gott om vedlevande svampar. Vad som saknas i beståndet är dock en förekomst av äldre, grövre träd. Med tiden har dock området möjligheter att utvecklas till en lokal med höga naturvärden. Det mest värdefulla området på lokalen utgörs av våtmarken, som är belägen mellan Ustad och Ön. Den tidigare slåttermaden har trots invallningsförsök aldrig varit uppodlad, vilket kan innebära att det förekommer en del ovanligare arter i dess vegetation. Våtmarken utgör ett viktigt habitat för flera fågelarter och det är viktigt att man förhindrar att området växer igen. Detta kan ske genom att marken även i framtiden betas, då det förhindrar att videbuskar och klibbal tränger in i området. För invånare i Grums tätort utgör området annars en utmärkt lokal för promenader och fågelskådning. Det är lättillgängligt via en markerad vandringsled över Agnhammarskogen i söder, eller från parkeringen vid Grums kyrka en bit österut. Strövslingan ute på området är dock i dåligt skick och behöver restaureras. För att underlätta för besökare kan informationstavlor med karta och några i området förekommande fåglar, sättas i upp i anslutning till områdets början. Med tanke på lokalens goda fågelfauna vore det önskvärt om åtminstone ett av fågeltornen restaureras, då de höga vassruggarna vid Malsjöviken gör det svårt för besökare att se ut över området. Slutligen anser jag att man bör undersöka möjligheten att skapa någon form av skydd för att bevara fågellivet kring viken, exempelvis genom att bilda ett fågelskyddsområde. 7

8 Edsbonden Figur 3. Karta över Edsbonden med omnejd. 8

9 Läge: Ca 1 km sydöst om Slottsbron Koordinater (x/y): / (RT-90 2,5 gon V) Markägare: Enskild Areal: Omkring 5 hektar Skydd: Kulturminnesskydd Områdesbeskrivning Edsbonden är högsta punkten på en höjdrygg belägen sydöst om Slottsbrons tätort, nära Vänerns strand. Själva höjden utgör ett större område, men vid denna inventering undersöktes endast topplatån samt de närmast omkringliggande branterna (ca 5 hektar). Platån är belägen omkring 140 m över havet och omkring 100 m över Vänerns yta (Riksantikvarieämbetet, 1988). I östlig riktning, men framförallt i norr, stupar berget brant nedåt, medan det i väster och söder har en flackare lutning. Åt de senare väderstrecken avgränsas topplatån av en ca 150 m lång och 4-7 m bred stenvall (Riksantikvarieämbetet, 1988). Detta är resterna av en fornborg från den yngre järnåldern (år e kr), som enligt riksantikvarieämbetet (2009) antagligen fungerat som befästningsanläggning. Vallen, som troligen konstruerats av sten från en gammal strandvall i området, har antagligen utgjort grunden för en palissad av trä som försvarade platån från de flackare sidorna, medan de branta stupen i norr och öster utgjorde ett naturligt skydd mot fiender (Riksantikvarieämbetet, 1962; 1988). Genom en ursprunglig öppning i vallen leder en stig upp på topplatån (Riksantikvarieämbetet, 1988). Fornlämningen skyddas genom lagen om kulturminnen (1988:950), men detta innebär inte att skogen inom området ej kan avverkas (Länsstyrelsen, 2004). Några andra mindre skogsområden i närheten bevaras dock genom biotopskydd. I länsstyrelsens naturvårdsinventering från 1987 är objektet Edsbonden oklassat. Natur Berggrunden i området består huvudsakligen av gnejs, varpå de tunna jordlagren ger upphov till en mager hedmarkstallskog. Området uppe på platån är delvis kuperat med berg i dagen och fuktigare sänkor där jordtäcket är tjockare. Trädskiktet utgörs huvudsakligen av äldre, men ej särskilt grovvuxen tall. Stammarna är rikligt bevuxna med lavar och svampar. Bland vedsvamparna hittades bl.a. klibbticka (Fomitopsis pinicola) och bland lavarna identifierades blåslav (Hypogymnia physodes), garnlav (Alectoria sarmentosa), grå tagellav (Bryoria capillaris) gällav (Pseudevernia furfuracea), näverlav (Platismatia glauca), skägglav (Usnea filipendula), luddig skägglav (Usnea hirta), stocklav (Parmeliopsis ambigua) och tunn örnlav (Ochrolechia microstictoides). I en fuktig sänka, strax nordost om där stigen når upp på platån, finns ett par äldre aspar med särskilt rik lavflora. Buskskiktet i området består huvudsakligen av enbuskar, med inslag av enstaka yngre vårtbjörkar. Markvegetationen domineras av ljung, lingon och Cladonia- lavar, främst grå renlav (C. rangiferina), gulvit renlav (C. arbuscula), och hedrenlav (C. portentosa). I partier med tjockare jordmån växer blåbär tillsammans med olika mossor, däribland husmossa (Hylocomium splendens), hårbjörnmossa (Polytrichum piliferum) och väggmossa (Pleurozium schreberi). Vid inventeringen påträffades också kruståtel (Deschampsia flexuosa), stensöta (Polypodium vulgare) och ärenpris (Veronica officinalis), men områdets flora är annars fattig. Vid den östra branten, som vätter ut mot Vänern, är flera av tallarna vindpinade. I områdets norra del finns ett område med ännu magrare mark där tallskogen är mera späd och lågväxt. I den norra branten är klimatet lite fuktigare och här finns ett större inslag av gran, medan klipporna är bevuxna med vanlig- (Dicranum scoparium) och vågig kvastmossa (Dicranum polysetum). Här, men också i övriga delen av området, är förekomsten av död ved stor, både i form av stående och liggande stammar. 9

10 I tallskogen väster och söder om topplatån bedrivs ett rationellt skogsbruk och träden här har relativt nyligen avverkats. Dessa områden ägs dock av annan markägare. Friluftsliv Edsbonden är enligt länsstyrelsen (1987) ett omtyckt utflyktsmål. Utsikten över Vänern från höjdens topplatå är god och vid klart väder skymtas Kinnekulle, ca 8 mil söderut (Länsstyrelsen, 1987). En av länsstyrelsen iordningställd vandringsled sträcker sig från Ås i söder, upp och runt topplatån, och vidare norrut till Slottsbron. Vid ledens södra ände finns en liten grusparkering och en fornminnesskylt, meden det vid dess norra ände finns en numera raserad, större informationstavla. Längs leden finns riktningspilar och strax nedanför topplatån står en mindre informationstavla med fakta om fornlämningen (även på engelska och tyska). Diskussion Edsbondens topplatå visade sig vid inventeringen innehålla en ganska intressant lavflora, trots närheten till det stora pappersbruket vid Gruvön. Några rödlistade arter kunde ej konstateras, däremot förekommer garnlav (A. sarmentosa) i området. Arten är enligt Nitare (2005) en signalart när den förekommer söder om norrlandsgränsen. Den växer i gran och tallskog, särskilt i glesa bestånd med hög luftfuktighet (Nitare, 2005). Garnlaven är känslig för skogliga kontinuitetsbrott och kan ses som en indikator på kontinuitetsskog (Nitare, 2005). Detta innebär att tallskogen på topplatån varit relativt opåverkad, åtminstone i modern tid. Förutom en del lavar och vedlevande svampar, innehåller inte området någon större mängd arter. Däremot förekommer en hel del död ved i de omgivande sluttningarna, vilket kan gynna en del fågel- och insektsarter. Det är därför lämpligt att topplatån och de omgivande branterna lämnas för fri utveckling. Fornlämningen utefter topplatåns kant ger området ett visst skydd genom lagen om kulturminnen (1988:950). Detta innebär inte något förbud mot att skogen avverkas, men med tanke på områdets magra jordmån finns det egentligen ingen anledning för markägaren att ta ner träden. Eventuellt skulle förekomsten av garnlav (A. sarmentosa) motivera att området utpekas som nyckelbiotop. Som tätortsnära naturområde har Edsbonden, med sin goda utsikt, höga värden som utflyktsmål. Området lämpar sig väl för yngre skolklasser, då det har en intressant historia kring fornborgen, samt en begränsad kärlväxtflora som enkelt kan läras utantill. Edsbonden skulle också kunna utnyttjas för att introducera invandrargrupper till den svenska naturen, bl.a. genom att visa vilka bär som är ätliga i vår omgivning. I området växer både blåbär och lingon. Den befintliga vandringsleden är i gott skick, förutom dess allra nordligaste del. Denna sträcka bör markeras om och den nedblåsta informationstavlan vid Slottsbron bör repareras. 10

11 Kyrkebyns industriområde Figur 4. Karta över Kyrkebyns industriområde. Läge: Ca 0,5 km söder om Segmon Koordinater (x/y): / (RT-90 2,5 gon V) Markägare: Grums kommun Areal: Omkring 10 hektar Områdesbeskrivning Kyrkebyns industriområde är beläget strax söder om tätorten Segmon, där Ransundet binder ihop Ekholmssjön med Kyrkebysjön och Vänern. Det goda läget, som möjliggjorde långväga transporter via skepp och järnväg, var anledningen till att ett sulfitmassabruk anlades på området år 1905 (Wettergren, 1991). Till bruket transporterades bl.a. kalksten och timmer, vilket sätt spår i områdets flora (Segerström, 2008). Fabriken var i drift fram till 1979 och sedan dess har de byggnader som inte rivits, utnyttjats av olika mindre industrier (Skorup, 2008). I dag finns en pelletstillverkare på området, vilken har uttryckt en önskan att expandera verksamheten genom att uppföra ytterligare byggnader. Spåren från den gamla industrin är påtaglig i området. Förutom de återstående byggnaderna, finns i väster en gammal fiberdamm som nu är fylld med barkavfall och gammalt byggnadsmaterial. I området finns också rester efter upplag av kol, svavel och 11

12 kalksten, samt på den södra udden, en större brygga. Bruksområdet har också tjänat som inofficiell avstjälpningsplats. Vägen från Segmons tätort går igenom områdets östra delar, vid sidan om en nu trädbevuxen banvall, där järnvägsspår tidigare ledde in till tätorten. Ekholmssjön, Ransundet och Kyrkebysjön har tidigare varit svartlistade, men sedan sulfitfabriken lagts ned har miljön förbättrats och numera är vattenområdet friklassat (Länsstyrelsen, 1987). Delar av marken inom och runt Kyrkebyns industriområde är dock fortfarande kraftigt förorenad (Länsstyrelsen, 2008). Vid anläggandet av industrispåret mellan bruket och tätorten användes kisaska, en starkt förorenad restprodukt från tillverkningen av sulfitlut, för att stabilisera banvallen (Skorup, 2008). Provtagningar har där påvisat höga förekomster av arsenik, bly, koppar och zink (Skorup, 2008). Marken inne på industriområdet har också visat sig vara förorenad, bl.a. av de schaktmassor som använts för att fylla upp området (Skorup, 2007). Länsstyrelsen (2008), som är tillsynsmyndighet, har också hittat bly och kvicksilver i ytvattnet. En fördjupad undersökning ska under 2009 genomföras i området (Länsstyrelsen, 2008). Området är oklassat i länsstyrelsens inventering från 1987, men anges innehålla vissa botaniska intressen. Natur Bergrunden i området vid den Vänervik som bildar Ekholmssjön och Kyrkebysjön består av gnejs och granit, på vissa ställen med inslag av basiska bergarter i form av amfibolit (Länsstyrelsen, 1987). Ransundet som går söder om industriområdet är resultatet av en förkastningslinje i öst-västlig riktning som bildat en markant sprickdal (Länsstyrelsen, 1971). Naturen inne på bruksområdet utgörs i huvudsak av ruderatmark, runt industrilokalerna i norr av torrare, glest bevuxen typ, med arter som hundäxing (Dactylis glomerata), kråkvicker (Vicia cracca) och piggstarr (Carex spicata). I söder pågår inte längre någon verksamhet och där har den delvis sumpiga marken börjat växa igen, främst med gräs som luddtåtel (Holcus lanatus) och kvickrot (Elytrigia repens), på vissa ställen också med videbuskar, gårds- (Rumex longifolius) och krusskräppor (Rumex crispus). Vid vattnet, nere vid Ransundet, påträffas dyblad (Hydrocharis morsus-ranae) och svalting (Alisma plantago-aquatica). Objektets naturvärden utgörs av dess stora artrikedom, framförallt av de för landskapet, ovanligt förekommande arter, som upptäcktes vid undersökningar på 1980-talet och som kan knytas till den industriella verksamheten på området. Till dessa arter hör buskmåra (Galium mollugo), buskstjärnblomma (Stellaria holostea), cikoria (Cichorium intybus), harris (Cytisus scoparius), hedstarr (Carex binervis), puktörne (Ononis spinosa ssp. maritima), stenmåra (Galium saxatile) stånds (Senecio jacobaea), svartklint (Centaurea nigra), vit björnloka (Heracleum sphondylium ssp. sphondylium) och ärttörne (Ulex europaeus) (Segerström, 2008). Flera av dessa hittades på barkmylla och andra industriella lämningar, framförallt i den gamla fiberdammen (Segerström, 2008). Senare undersökningar har visat att många av de ovanliga arterna har försvunnit från området (Albinsson, 2009). Vid denna inventering hittades dock stånds (S. jacobaea) och bland andra mindre allmänna arter, backvial (Lathyrus sylvestris), besksöta (Solanum dulcamara), vit sötväppling (Melilotus albus) och vårspärgel (Spergula morisonii). Friluftsliv På industriområdet finns en sjösättningsramp för båtar. Marken i en gammal cistern i områdets sydvästra del utnyttjas som paintballbana, medan de gamla barkresterna i väster tjänar som crossbana. 12

13 Diskussion Runt Kyrkebyns industriområde finns flera intressanta frågeställningar som är av intresse för naturvården, exempelvis hur man ska hantera förekomsten av främmande arter, samt det ständigt återkommande avvägandet mellan naturvärden och samhällets behov av exploatering. Industriområdets biologiska värden utgörs av dess rika flora, framförallt av de ovanliga arterna som hittats på lokalen. Flertalet av dessa har sannolikt spridits till området genom frön som följt med virkestransporter till fabriken. I den kraftigt påverkade miljön runt bruket har de sedan mött ett växtsamhälle, där ständiga störningar satt den lokala konkurrensen ur spel och underlättat för arterna att få fäste. Sannolikt har också upplag av kalksten och barkrester påverkat markens näringsstatus och ytterligare inverkat på artsammansättningen i området. Senare undersökningar av området har dock visat att flera av de upptäckta arterna är försvunna från området (Albinsson, 2009). Sedan fabriken lades ned mot slutet av 70-talet så har virkestransporterna upphört, liksom kalktillförseln till marken och de upprepade störningarna i ekosystemet. Detta har gjort att ett konkurrenssamhälle åter börjat råda mellan växterna och att flera av de ovanliga arterna konkurrerats ut. Vid denna inventering hittades dock bl.a. stånds (S. jacobaea) och backvial (L. sylvestris), vilket visar att några av arterna finns kvar och faktiskt kan klara konkurrensen från den lokala floran. Pelletstillverkaren på bruksområdet har uttryckt en önskan om att expandera sin verksamhet, något som skulle ske genom att uppföra ytterliggare byggnader på områdets västra delar, där den gamla fiberdammen idag ligger. En sådan utbyggnad skulle innebära ytterligare arbetstillfällen inom kommunen, men troligtvis också ha en negativ inverkan på områdets natur. För att fatta ett beslut i frågan om en eventuell expansion, måste kommunen väga de ekonomiska fördelarna av nya arbetstillfällen, mot de naturvärden som riskerar att gå förlorade vid ett sådant företag. För att göra en sådan bedömning måste områdets naturvärden först värderas, något som i det här fallet inte är en helt enkel uppgift. De ovanliga arterna utgör utan tvekan ett exotiskt inslag i områdets natur, men ska de ses som naturliga när de spridits till området med människans hjälp? Vi har ju allt som oftast en negativ inverkan på naturen, men i detta fall har ju i alla fall den biologiska mångfalden ökat som ett resultat av vår aktivitet. En liknande bedömning behöver man också göra när det gäller områdets behov av sanering. Efter att den fördjupade undersökningen av bruksområdets föroreningar är färdig, får kommunen ta ställning till om kontaminationen är så omfattande att behovet av åtgärder överväger områdets naturvärden. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Kyrkebyns industriområde ställer flera frågor som inte är helt lätta att besvara. Jag anser själv att områdets naturvärden får nedvärderas eftersom de ovanliga arterna är ett resultat av antropogen påverkan. De utgör dock, i detta fall, ett trevligt inslag i områdets natur och det vore önskvärt om man kunde ta deras förekomst i beaktande vid en eventuell utbyggnad eller sanering, så att risken att de försvinner minimeras. Industriområdet tjänar också som plats för en del friluftsverksamheter, varav paintball förefaller vara en aktivitet som kan utvecklas ytterliggare. Detta kan också göra att områdets södra delar förblir öppna, vilket är positivt för områdets flora. 13

14 Lövåshaget Figur 5. Karta över Lövåshaget. Läge: Ca 1 km sydväst om Borgvik Koordinater (x/y): / (RT-90 2,5 gon V) Markägare: Bolag (Bergvik Skog AB) Areal: Omkring 4,5 hektar Skydd: Nyckelbiotop Områdesbeskrivning Ädellövskog * belägen på en moränklädd nordsluttning, strax sydväst om Borgvik. Vid länsstyrelsens inventering 1987, omfattade objektet också en numera avverkad, äldre granskog, belägen sydöst om det bokdominerade beståndet. De två delområdena bedömdes tillsammans ha ett högt skyddsvärde med lokala intressen för botaniska, zoologiska och landskapsestetiska värden, samt vara av intresse för friluftslivet. Vid denna inventering har endast ädellövskogen undersökts. Objektet ingår också i ett lokalt projekt för Borgviks kulturmiljösamverkan (BOKUS) med syfte att förvalta och tydliggöra det kulturhistoriska arv av riksintresse som finns på orten (Stendahl, 2006). Länsstyrelsen har för detta beviljat kommunen bidrag på 70,000 kr, med * Ädellövskog definieras, enligt skogsstyrelsen (2009), som ett skogsbestånd med en areal större än 0,5 hektar, där minst 70% utgörs av lövträd och minst 50% av ädla lövträd (alm, ask, avenbok, bok, ek, fågelbär, lind och lönn). 14

15 villkoren att raststuga och grillplats uppförs vid Dammängens naturplats, en skötselplan upprättas för västra och norra delen av Borgvikssjön, samt att ädellövskogen inventeras och ges en skötselplan (Länsstyrelsen, 2004). Av detta bidrag har länsstyrelsen betalat ut kr (Bohlin, 2008). Anledningen till att hela bidraget ej betalats ut är länsstyrelsen inte godkänt den skötselplan som skogsstyrelsen tagit fram, med hänvisning till att en botanisk inventering saknas (Bohlin, 2008). Lövåshaget är av markägaren, skogsbolaget Bergvik Skog AB, utpekat som nyckelbiotop och utgör en av få ädellövlokaler i bolagets skogsinnehav (Bengtsson, 2009). Även om detta inte innebär att skogen har ett formellt skydd, medför bolagets FSC och PEFC certifiering att alla nyckelbiotoper ska sparas och skötas, så att den biologiska mångfalden bevaras (Bengtsson, 2009). Området är också utpekat som lokal för vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos) (Bengtsson, 2009). Skogen sköts i enighet med den framtagna skötselplanen av markägaren, tillsammans med Stora Enso och skogsstyrelsen (Stendahl, 2006). Målsättningen med denna skötselplan är att behålla ett bestånd dominerat av bok och innebär i stora drag att yngre gran och rönn röjs bort, samt att triviala träd, framför allt björk, ringbarkas. Natur Enligt länsstyrelsen (1987) består berggrunden i området av äldre silikatbergarter av sedimentärt ursprung, vilka inte bidrar med någon vidare mineralnäring. Jordarterna som täcker sluttningen är enligt samma källa en normalblockig, svallad morän. Vid inventeringen tycktes dock jordmånen vara mullrik och fuktig. Området ligger på mark som tidigare nyttjats för hästbete (Hedberg, 2008). Trädskiktet i området domineras av bok, med de äldre, grövre träden glest stående, högre upp i sluttningen. I övriga delar av beståndet finns yngre, självföryngrade exemplar, som på sina håll bildar ett ganska tätt trädskikt. Den grövsta boken i beståndet bestämdes ha en omkrets på 340 cm i brösthöjd. Skogen har också inslag av andra trädslag, främst ek och björk, men också av ask, hägg (Prunus padus), oxel (Sorbus intermedia), rönn och tall. Dessutom finns i områdets östra del ett par, vid 1900-talets början, planterade lärkträd (Larix decidua). Ett par dungar med gran förekommer också i beståndet, främst i sydväst och i norr. Utefter åkermarken, där en bäckfåra finns i kantzonen, finns också rikligt med klibbal. Buskskiktet domineras av hasselbuketter, men olvon (Viburnum opulus) förekommer också. Den tidigare är anledningen till att nötkråka (Nucifraga caryocatactes) [NT] finns i området (Länsstyrelsen, 1987). Marken i området är på de flesta platser fuktig och mullrik och täcks i de södra delarna av ett tjockt lövtäcke. Fältskiktet i objektet är annars omväxlande, med både ängs- och hedvegetation. I den tätare bokskogen märks blåbär, harsyra (Oxalis acetostella) och vitsippa (Anemone nemorosa), på vissa platser även lopplummer (Huperzia selago) [ ], revlummer (Lycopodium annotinum) [ ] och stjärnmossa (Mnium cuspidatum). I områdets nordvästra delar, där trädskiktet är glesare och främst utgörs av äldre björk, är markskiktet gräsdominerat, med inslag av arter såsom backnejlika (Dianthus deltoides), blåklocka (Campanula rotundifolia), liljekonvalj (Convallaria majalis), midsommarblomster (Geranium sylvaticum), stenbär (Rubus saxatilis), träjon (Dryopteris filix-mas) och vitsippa (A. nemorosa). Andra arter som hittats i områdets fältskikt är bergslok (Melica nutans), ekorrbär (Maianthemum bifolium), flockfibbla (Hieracium umbellatum), grenrör (Calamagrostis canescens), gullris (Solidago virgaurea), knölsyska (Stachys palustris), krussilja (Selinum 15

16 carvifolia), kruståtel (Deschampsia flexuosa), nattviol (Platanthera bifolia) [ ], nysört (Achillea ptarmica), piprör (Calamagrostis arundinacea), rödklint (Centaurea jacea), rödven (Agrostis capillaris), röllika (Achillea millefolium), rörflen (Phalaris arundinacea), skogssallat (Mycelis muralis), skogssäv (Scirpus sylvaticus), strätta (Angelica sylvestris), tuvtåtel (Deschampsia cespitosa), veketåg (Juncus effusus), vägtåg (Juncus bufonius), älggräs (Filipendula ulmaria), äkta johannesört (Hypericum perforatum), ängsvädd (Succisa pratensis), ögontröst (Euphrasia stricta), krus- (Atrichum undulatum) och skogsbjörnmossa (Polytrichastrum formosum), samt ormbunksväxter såsom ekbräken (Gymnocarpium dryopteris), hultbräken (Phegopteris connectilis), majbräken (Athyrium filix-femina), skogsbräken (Dryopteris carthusiana) och örnbräken (Pteridium aquilinum) (Stendahl, 2007). Bokskogen är rik på döda och döende träd, även av lite grövre dimensioner. På stammarna märks blemlav (Phlýctis argéna) och näverlav (Platismátia gláuca), samt flera trädlevande svampar såsom fnöskticka (Fómes fomentárius) och bävermussling (Lentinéllus castóreus). Speciellt rik är svampfloran i skogens södra del. Här hittades vid inventeringen brunkrös (Tremélla foliácea), kantarellmussling (Plicaturópsis crispa), stubbhorn (Xylária hypóxylon) och på en liggande bokstam, blek geléskål (Neobulgária púra). Ädellövskogen avgränsas norrut av åkermark, med en bäckfåra som rinner längs kantzonen. I öster ligger ett villaområde, medan granskog omger lövskogen i övriga riktningar. På bägge sidor löper två kraftledningsgator. Granbeståndet i söder, högre upp på sluttningen, är nyligen avverkat, men en kant av granar har lämnats utefter bokskogen som sol- och vindskydd. Vid avverkningen har man också sparat boksly som spridit sig utanför området. Vid inventeringen hade en gallring i bokbeståndet nyligen genomförts, där grenar och stammar lämnats kvar som död ved. Flera träd, främst björkar, är också ringbarkade i området. Friluftsliv Lövåshaget har, enligt Stendahl (2006), stor social betydelse för bygden, där bokskogen utgör en källa till kroppslig och själslig rekreation. Området är ett omtyckt utflyktsmål och fungerar även som element i den lokala skolans undervisning (Stendahl, 2006). En vandringsled har påbörjats i området. Denna är tänkt att gå från hyttruinen i Borgvik, genom bokskogen och vidare ner till Sparnäs skola (Stendahl, 2006). Området är lättillgängligt och lockar även till sig en del besökare utifrån (Stendahl, 2006). Diskussion Lövåshaget, med självföryngrad bok och talrikt med hasselbuketter, utgör en naturtyp som är en i det närmaste unik företeelse så här långt norrut i landet. Vid inventeringen hittades inte direkt några rara växter, men däremot finns en intressant svampflora i området, bl.a. den mindre allmänna bävermusslingen (L. castóreus). Flera arter, däribland krussilja (S. carvifolia), nattviol (P. bifolia) [ ], ekbräken (G. dryopteris) och hultbräken (P. connectilis), visar att marken har en relativt god näringsstatus (Hedrén, 2009). Området innehåller också några arter som tyder på lång kontinuitet, främst revlummer (L. annotinum) och kantarellmussling (P. crispa) (Hedrén, 2009). Den senare är en vedsvamp som förekommer i södra Sverige upp till Dalarna och som enligt Nitare (2005) är en bra signalart i hela sitt utbredningsområde. Den påträffas nästan enbart i hassellundar och lövskogar med lång kontinuitet och som har höga naturvärden (Nitare, 2005). Lokalerna har ofta ett stort inslag av ovanliga och rödlistade arter (Nitare, 2005). Svampen, som är på tillbakagång, växer främst på döda, ännu upprätta lövträd med kvarsittande bark, i huvudsak på hassel, men också på al, bok, björk och lind (Nitare, 2005). Den föredrar fuktiga lokaler med milt klimat och hög luftfuktighet, förhållanden som råder i området. Säkerligen har 16

17 sluttningen dominerats av lövträd och hasselbuskar under lång tid, vilket också antyds av områdets namn. En intressant fråga när det gäller områdets botaniska värde är bokskogens ursprung. I biblioteket på Göteborgs botaniska trädgård finns ett dokument, troligen från 1956, som behandlar bokens nordgräns i Sverige (Stendahl, 2006). I detta står att läsa om ett i Borgvik, stående bestånd på omkring 50 bokar (Stendahl, 2006). De grövsta stammarna hade då en omkrets på ca 180 cm och skogen mätte i medelhöjd 15 m (Stendahl, 2006). Författaren anser det som troligt att beståndet planterades på 1870-talet och kom från en plantskola som låg i Borgviksområdet vid den tiden (Stendahl, 2006). Detta innebär att beståndet i sådant fall skulle ha varit 70-årigt vid tiden för mätningen, vilket inte är helt otänkbart. Vad som dock talar emot ovanstående antagande, är ett utdrag från 1603 års dombok, som omnämner en lund med bokar vid Borgviksälven (Stendahl, 2006). Detta innebär att det säkerligen växt bok i området redan på 1500-talet (Stendahl, 2006). Det kan naturligtvis vara så att det handlar om två olika bestånd, men om de är av samma ursprung, så är det föga troligt att träden är planterade. Då ligger det andra alternativet närmare till hands, att bokarna är en lämning från den postglaciala värmetiden. Boken har ju bevisligen förekommit i Värmland under denna tid och om ett relikt bestånd skulle överleva i något område, bör betingelserna för en sådan lokal påminna om de som i dag föreligger i bokens naturliga habitat. Enligt Hård av Segerstad (1952), liknar klimatet vid Vänern det vid Bohusläns yttersta skärgård, vilket kan sägas ligga inom bokens naturliga utbredningsområde. Med detta i åtanke är det inte omöjligt att Lövåshaget faktiskt kan ha sådana betingelser, att ett bokbestånd skulle kunna ha bevarats i området. En annan intressant notering som kan stödja den senare teorin, är förekomsten av svampen blek geléskål (N. Púra). Denna art är starkt knuten till bok, med en utbredning som följer trädet från Skåne och Blekinge, upp längs västkusten, till Oslofjorden (Ryman & Holmåsen, 1986). Att den skulle ha spridit sig till ett knappt 140 årigt isolerat bokbestånd, långt från sitt naturliga utbredningsområde, förefaller vara osannolikt. För att undersöka bokarnas ursprung bör en släktskapsanalys göras, där man jämför variation både inom och mellan olika bokpopulationer. Som jämförelse skulle man kunna använda material från naturliga populationer på västkusten och i södra delen av landet, samt från sådana som bevisat är planterade. Goda markörer för en sådan analys finns redan tillgängliga på marknaden (Pastorelli et al., 2003). Undersökningar på en population från Hyssna, ca 4 mil öster om Göteborg, har visat att denna har klart avvikande egenskaper i klimatanpassning, jämfört med mera sydliga populationer (Lagerström, 2003). Det är därför troligt att en relik population, norr om Vänern, skulle kunna innehålla värdefull variation, till exempel när det gäller tålighet mot frost. En relikt bestånd skulle således inte bara höja naturvärdet på området, utan också vara värdefullt för skogsindustrin. När det gäller skötseln av området är målet enligt skötselplanen att behålla ett bokdominerat skogsbestånd, samt att utveckla gamla och grova bokar, tillsammans med ett fåtal äldre exemplar av andra trädslag. Detta ska ske genom att ringbarka björk, röja bort yngre rönn, gran och lärk, samt genom att försiktigt gallra i ungbokskogen. Dessutom uppmanar planen till att hålla ytterkanterna täta, samt att låta bli att röja runt bäcken i norr. Min uppfattning är att den gällande skötselplanen har alla förutsättningar till att utveckla området mot målsättningen och det är viktigt för mångfalden att ett visst inslag av andra trädarter förekommer i beståndet. Jag anser dock att ytterliggare åtgärder kan vidtas i skötseln. Främst bör två större områden med yngre gran, belägna i nordväst och i sydöst, glesas ur eller röjas bort och man bör också verka för att andelen bok ökar ner mot bäcken. 17

18 För att inte riskera att den ljuskrävande hasseln trängs undan när trädskiktet blir tätare, anser jag också att man bör se till att det finns ett visst ljusinsläpp i skogen, speciellt där arten förekommer talrikt. I framtiden bör man också sträva efter att få ett mer olikåldrat bestånd än vad som är fallet idag, då skogen består av ett antal äldre bokar och därunder främst av homogen ungskog. Det vore också önskvärt om bokbeståndet kunde utökas söderut genom att ungbok, även i fortsättningen, lämnas vid gallringar och avverkningar i granskogen. Man bör dock beakta att boken är frostkänslig och kan skadas om den lämnas helt utan skydd. Beträffande den påbörjade vandringsleden som finns beskriven i BOKUS-programmet, så anser jag att ett färdigställande av en sådan skulle höja områdets värde ytterligare. Den skulle dels förse boende i området med ett längre promenadstråk och dels göra bokskogen tillgängligt för besökare vid hyttruinen. Norr om området sträcker sig leden också genom ett naturskönt område, som kantas av backskärvfrö (Thlaspi caerulescens), vitsippor (A. nemorosa), samt träd beklädda med tagel- och skägglavar. Förhoppningsvis kan den botaniska inventering som genomförts i detta arbete, godkännas av länsstyrelsen, så att det resterande bidraget kan användas till kostnaderna för leden. Oavsett bokarnas ursprung, anser jag att den unika miljön som området utgör, gör lokalen klart skyddsvärd, både med syfte på naturvård och friluftsliv. Området bör därför ges skyddsstatus, även om markägaren i detta fall verkar mån om att bevara lokalen. För kommunen finns möjligheten att bilda att kommunalt reservat på området (Bohlin, 2009). För detta kan man ansöka om bidrag från naturvårdsverket, som kan subventionera kostnaderna från 50% och uppåt (Bohlin, 2009). Kommunen utses då till förvaltare av området och kommer att stå som ansvarig för skötseln. I många fall läggs dock denna ut på entreprenad och självklart ska en dialog föras med nuvarande förvaltare. Området bör också slås ihop med den fina bruksmiljön i Borgvik och marknadsföras tillsammans, som ett utflyktsmål för boende i grannkommuner. Flertalet är nog omedvetna om att man kan vandra i en bokskog i Grums kommun. 18

19 Mickelsön Figur 6. Karta över Mickelsön. 19

20 Läge: Ca 0,5 km väster om Slottsbron Koordinater (x/y): / (RT-90 2,5 gon V) Markägare: Bolag (Bergvik Skog AB) Areal: Omkring 65 hektar Områdesbeskrivning Mickelsön är belägen i Grumsfjordens sydöstra del, strax innan sjön genom Slottsbrosundet övergår i Åsfjorden och Vänern. En bro knyter samman ön med fastlandet, strax väster om Slottsbrons järnvägstation. Längs grusvägen finns på öns östra sida ett antal bostadshus, varav det mest centrala är en större herrgårdsvilla. På den västra sidan finns en badplats och söder om denna, ytterligare ett par mindre hus. Området var under och 1700-talet ett frälsehemman (skattebefriat) och tillhörde under en tid säteriet Hammarsten, beläget norr om nuvarande Grums tätort (Slottsbrons hembygdsförening, 1992; Sundh, 2008). Söder om herrgården fanns tidigare ladugård, stall och svinhus och en stor del av marken på ön har utnyttjats som åker och betesmark (Slottsbrons hembygdsförening, 1992). Längs sjökanten i sydöst finns en gammal invallning där en kvarn tidigare tappade av vattnet från våtmarken (Slottsbrons hembygdsförening, 1992). Jordbruket lades ned på 1930-talet och sedan dess har marken på flera ställen växt igen (Slottsbrons hembygdsförening, 1992). På Mickelsön finns också tydliga spår från industriella verksamheter, framförallt på dess norra del. Ett tegelbruk anlades på den västra sidan av ön, strax norr om badplatsen, omkring sekelskiftet 1900 och var i drift fram till 1914 (Slottsbrons hembygdsförening, 1992). Bruket är numera rivet men kvar finns det stängsel som omgav området. Öns nordöstra del har utnyttjats som virkesgård för den numera nedlagda cellulosafabriken i Slottsbron och i sjön utanför finns rester av den kran som användes för att flytta virket över till fabriken (Andersson, 2008). Till samma fabrik hör även ett pumphus vid badplatsen, samt fundament till en vattenledning som gått söder om vägen. Norr om bebyggelsen finns ett gammalt fiberupplag från 1950-talet, som därefter fungerat som inofficiell soptipp (Andersson, 2008; Länsstyrelsen, 1987). Mickelsön korsas också av en kraftledningsgata. Ön klassades vid länsstyrelsens inventering 1987 i den lägsta skyddsklassen, med lokala intressen för friluftsliv, botanik och zoologi. Mickelsön är också utpekat som en tänkbar lokal för vitryggig hackspett och en skötselplan har tagits fram av markägaren, med syftet att utveckla området för att gynna fågelarten (Bengtsson, 2009). Natur Mickelsön byggs upp av två parallella bergryggar bestående av äldre silikatbergarter av sedimentärt ursprung (Länsstyrelsen, 1987). Dock förekommer basiska bergarter såsom gropvittrat ultrabasit på ön norra spets, samt troligtvis också amfibolit, som bygger upp fårhallen strax väster om ön (Länsstyrelsen, 1987; 1971). På höjderna dominerar hällmarker och svallad morän, medan sänkorna täcks av leriga till moiga sediment (Länsstyrelsen, 1987). Söder om bebyggelsen utgörs naturen främst av fuktängar och våtmark. Närmast vägen, på den gamla betesmarken, finns dock ängar av rödvenstyp (A. capillaris). Vegetationen längre ut mot vattnet utgörs av grenrör (C. canescens), rörflen (P. arundinacea), vassstarr (Carex acuta) och älggräs (F. ulmaria), på vissa ställen med buskage av sälg och klibbal. Längre västerut övergår våtmarken i sumpskog. Trädskiktet utgörs där av drygt 20 m höga klibbalar, med besksöta (S. dulcamara), brännässla (U. dioica), jättegröe (Glyceria maxima) och kärrtistel (Cirsium palustre) i fältskiktet. 20

21 På öns södra udde finns en torrare klibbalskog, mot mitten med berberis (Berberis vulgaris) och ett gräsartat fältskikt, samt efter stranden med sjöfräken (Equisetum fluviatile). Öster om detta finns en äldre strandskog med gran, tall, asp och ek. I fältskiktet, som innehåller både gräs och ris, förekommer enligt uppgift nattviol (P. bifolia) [ ] (Andersson, 2008). Norr om strandskogen ligger ett hygge som nu är bevuxet med yngre sälg. På öns västra sida finns två områden med hällmarkstallskog. I övrigt består naturen där av blandskog, med gran, asp, björk, och ek. På öns norra udde finns också ett område med blåbärsgranskog, samt ett gravröse. Öster om kraftledningsgatan utgörs skogen i huvudsak av blandad lövskog av asp, björk, ek och lönn, med flera äldre träd i beståndet. Inslaget av ek är speciellt stort strax norr om herrgården. I fältskiktet finns flenört (Scrophularia nodosa), stensöta (P. vulgare) och stinknäva (Geranium robertianum) (Länsstyrelsen, 1987). I mitten av den blandade lövskogen finns det obevuxna fiberupplaget och söder om det förekommer en del ruderatmark, bevuxen med äldre sälgbuketter och druvfläder (Sambucus racemosa). Längst i öster finns också ett område med äldre blåbärsgranskog. Bäver (Castor fiber) [ ] förekommer i området. Strax öster om fiberupplaget finns en bäverhydda och efter öns stränder, speciellt i nordöst och i söder, finns flera fällda träd. Vissa träd i dessa områden har också skyddats med hjälp av nät runt stammarna. Enligt Aaen (2009) är Mickelsön, efter Malsjöviken, Grumsområdets bästa fågellokal. Bland arterna som påträffats på ön märks flodsångare (Locustella fluviatilis), gröngöling (Picus viridis), näktergal (Luscinia luscinia), sparvuggla (Glaucidium passerinum) och trastsångare (Acrocephalus arundinaceus) [NT] (Länsstyrelsen, 1987; Aaen, 2009). Fågelholkar har satts upp i de klibbaldominerade skogsbestånden och för att öka andelen död ved, har flera träd ringbarkats i samma områden. Friluftsliv Micklsön är enligt länsstyrelsen (1987) ett omtyckt utflyktsmål, både för bad och promenader. På öns västra sida finns en välbesökt badplats och en parkering. På norra sidan har en markerad vandringsslinga iordningställts av boende i området (Andersson, 2008). Även i söder finns en del stigar. Området är också välbesökt av fågelintresserade i trakten (Aaen, 2009). Diskussion Även om floran på Mickelsön inte verkar innehålla några ovanligare arter, så utgör ändå området som helhet ett värdefullt naturområde, främst som fågellokal. De intressantaste områdena ur biologisk synpunkt utgörs av våtmarken och den intilliggande sumpskogen, den äldre strandskogen på öns sydspets, samt den ädellövrika skogen på öns nordöstra udde. Den skötselplan markägaren tagit fram, syftar till att utveckla området till en god lokal för vitryggig hackspett (D. leucotos). Detta innebär att man vid avverkningar tar ut gran, samt verkar för att öka andelen lövskog och förekomsten av död ved. För att utveckla områdets naturvärden ytterliggare, kan dock en del andra åtgärder vidtas. Våtmarken som är belägen i sydöst utgör bl.a. en god lokal för sjöfågel. Även om buskage av vide och klibbal bildar en variation i området, är det önskvärt om området inte tillåts växa igen allt för mycket. Det senare gäller även för de gamla betesmarkerna strax söder om bebyggelsen. Dessa områden skulle med fördel kunna hållas öppna genom bete eller slåtter, 21

22 längst i öster gärna ända ner till sjökanten så att en strandäng bildas. På vissa ställen längs den uppförda vallen i södra delen av våtmarken, skulle man genom slåtter också kunna skapa en blå bård innanför vassruggarna. Alsumpskogen som ligger i anslutning till våtmarken utgör en god lokal för hackspettfåglar och det är därför viktigt att öka andelen död ved i området. Detta behandlas i den gällande skötselplanen och flera träd i beståndet är redan ringbarkade. Sumpskogen kan således lämnas att utvecklas fritt. Den grandominerade strandskogen på öns södra udde innehåller en hel del äldre träd som också utgör en god lokal för hackspettar. Även i detta område bör skogen få utvecklas fritt, möjligen kan man röja undan en del yngre gran. Död ved skapas naturligt i området genom höga vattenstånd och bäver. Det senare gör att vissa utvalda träd även i fortsättningen bör skyddas med hjälp av nät runt stammarna. Norr om strandskogen ligger det sälgdominerade hygget, där det unga trädskiktet på sina håll är relativt tätt och i behov av röjning. I framtiden skulle man kunna verka för att ek vandrar in på området. På öns nordöstra udde innehåller skogen också en hel del äldre träd, samt ett ganska stort inslag av ek och lönn. Speciellt ett område strax norr om herrgården, utgörs nästan helt av yngre ekar. Det vore önskvärt om man i skötseln av området kunde gynna ädellövträdens konkurrenssituation och kanske hugga fram någon av ekarna. Utefter vattnet finns också en bäverhydda och flera träd i området har fällts av djuren. Liksom vid den södra udden skapar detta död ved och det kan även här vara aktuellt att skydda en del träd med nät. På Mickelsön finns också en hel del skräp, främst i skogen kring badplatsen. Det vore därför önskvärt om området städades upp. Det är också aktuellt att inspektera fiberupplaget på norra sidan av ön, för att undersöka om en sanering är nödvändig. Upplaget har legat i flera årtionden och är än idag obevuxet. Mickelsön har redan idag ett högt värde som objekt för friluftslivet, med badplats, fina promenadstigar och en god fågelfauna. Beläget på gångavstånd från både Slottsbron och Grums är det också ett av kommunens mest lättillgängliga områden. Det går också att med relativt enkla metoder, utveckla området ytterliggare. På den uppförda vallen kan en stig röjas fram och märkas ut, vilket skulle ge en slinga som går runt hela området (figur 6). I anslutning till leden kan informationstavlor med områdeskartor sättas upp vid bron och vid badplatsen. Sammanfattningsvis kan man säga att området har potential att utvecklas till ett jättefint tätortsnära naturområde, med höga värden för både biologi och friluftsliv. I förslaget till kommunens nya översiktsplan pekas området ut som ett alternativ för framtida tätortsutveckling. Jag anser att Mickelsön, med rätt insatser, kan vara mera värdefullt för kommunen som ett rekreationsområde. 22