Idag samlas vi än en gång på gator och torg, i folkparker och i Folkets hus, för att fira arbetarrörelsen högtidsdag Första Maj.

Transkript

1 Tal av LOs avtalssekreterare Torbjörn Johansson 1 maj 2013 i Örnsköldsvik. Det talade ordet gäller Kamrater, mötesdeltagare! Idag samlas vi än en gång på gator och torg, i folkparker och i Folkets hus, för att fira arbetarrörelsen högtidsdag Första Maj. I går utmanade vi mörkret med valborgseldar. Idag utmanar vi alla mörka krafter med våra röda fanor. Men från en del får vi höra att vi borde lämna våra röda fanor hemma. Att de är otidsenliga och att vi borde gömma undan dem. Mitt svar till dem är följande: Tro inte att vi överger våra röda fanor! Svensk arbetarrörelse bar de röda fanorna när vi tog striden för rätten att få organisera oss och rätten att få rösta. Vi bar dem när vi byggde folkhemmet och välfärdssamhället. Vi bär dem idag och vi ska bära dem när vi bygger framtiden Och vi bär dem inte bara här i Örnsköldsvik och på andra platser i vårt land. Vi demonstrerar idag över hela världen. För ända sedan arbetarna i Chicago år 1886 valde denna dag för att demonstrera för åtta timmars arbetsdag har den varit arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Här i Örnsköldsvik kan vi fira första maj i fred och frihet. Men så är det inte överallt. Tänk för ett ögonblick tanken att militär och polis skulle upplösa vårt möte här idag, med tårgas och batonger. Att vi som samlats här skulle arresteras, och kanske till och med riskera livet, för att vi uttrycker våra åsikter. Det är ingen fantasi. Så ser verkligheten ut i många länder. Låt mig berätta om en kollega till mig. Han hette Freddy Bermúdez. Den 9 december 2011 sköts han ihjäl utanför sin arbetsplats i Colombia.

2 Hans brott var att han var fackligt förtroendevald för livsmedelsarbetarna i sin hemregion. Det som hände Freddy Bermudez är inget undantag. Enbart under det året mördades 76 människor enbart för att de använde den mänskliga rätten att engagera sig fackligt. Till det kommer tusentals som fängslades, misshandlades eller förföljdes och trakasserades på andra sätt. Allt detta står att läsa i den rapport som varje år ges ut av vår fackliga international, IFS. Risken med sådana här siffror är att man känner sig nedslagen och maktlös. Har vi egentligen något att sätta emot? Men mitt svar är - jo, vi har något att sätta emot. Vi har vår internationella solidaritet. Vi har våra internationaler. Vi har vårt fackliga bistånd och vi har arbetarrörelsens internationella solidaritetsfond. Och vi vet att denna solidaritet är en kraft som faktiskt fungerar. IFS konstaterar till exempel i sin rapport att det trots allt, på många håll, blivit lite bättre eller åtminstone mindre dåligt. Uppgivenheten är vår främsta fiende sade Anna Lindh en gång. I år är det tio år sedan hon mördades. Anna Lindh hade rätt. Vi får aldrig ge upp. Därför samlar vi under årets förstamajmöten in pengar till hennes minnesfond. Till stöd för personer och organisationer som har modet att bekämpa fördomar, orättvisor och förtryck. Lägg gärna en slant i bössan du också. För, kamrater, vi ger aldrig upp! Vi ger aldrig upp vår kamp mot alla former av diktatur, förtryck och förföljelser! Vi ger aldrig upp vår dröm om alla människors frihet och hela världens fred. Vi demonstrerar här idag under parollen Jobb och framtidstro. Det är en paroll vi känner igen. Jobben är, och har alltid varit, vår främsta fackliga och politiska uppgift. Så var det när Per-Albin Hansson samlade landet kring 30-talets krispolitik. Så var det när vi tillsammans tog Sverige ur 90-talskrisen. Och så är det idag när sju års högerpolitik åter har kastat vårt land ut i massarbetslöshet.

3 Varför är detta då så viktigt? Jag läste nyligen ett väldigt bra svar på den frågan. Låt mig citera: Fler jobb betyder bättre ekonomi. Då kan vi höja kvalitén i sjukvården, omsorgen och skolan och minska de ökande klyftorna Det är smartare att lösa problemen tillsammans än att ställa yngre mot äldre, sjuka mot friska, män mot kvinnor och arbetslösas mot dem som har jobb. Sverige tjänar på rättvisa. Så inleds Möjligheternas Västernorrland, det framtidsprogram socialdemokraterna här i länet presenterat. Och bättre än så kan det väl inte sägas? Några tycker kanske att massarbetslöshet är ett starkt ord. Och det är det. Men det finns inget annat sätt att beskriva en situation när människor går arbetslösa. När långtidsarbetslösheten biter sig fast. När allt fler arbetslösa kastas ut ur a-kassan och hänvisas till socialbidrag eller till att förnedras i Fas 3 idag en av Sveriges största arbetsgivare. När nästan var femte ung kille eller tjej går utan arbete, trots att de inget hellre vill än att jobba. Här i Västernorrland är dessutom ungdomsarbetslösheten bland de högsta i landet. Över tretusen unga går utan arbete i länet, enligt arbetsförmedlingen. Allt fler ungdomars första kontakt med arbetslivet är alltså en stängd dörr. Där de får beskedet: Nej, vi vill inte ha dig. Vi behöver inte dig och din arbetslust. För första gången i modern tid riskerar Sverige att få en ungdomsgeneration som får det sämre än sina föräldrar. Då är det inte så konstigt att många unga idag väntar med att bilda familj. För om man inte kan se en långsiktigt trygg försörjning och kanske inte ens kan få en bostad, hur ska man då kunna ta ansvar för ett nytt liv? Och så länge stora grupper av unga människor är arbetslösa, eller bara erbjuds tidsbegränsade anställningar eller deltider, så länge är de också ekonomiskt otrygga. Regeringen har nu i flera år påstått att massarbetslösheten beror på finanskrisen. Och det är klart att läget på arbetsmarknaden har påverkats av den ekonomiska krisen. Men det är inte finanskrisen som har urholkat a-kassan. Det är inte finanskrisen som skurit ner den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Och det är inte finanskrisen som sänkt skatterna för lånade pengar. Det är den svenska regeringen.

4 När de inte skyller på finanskrisen påstår de att arbetslösheten beror på för mycket trygghet och på att människor inte söker jobb. Men problemet är inte att människor inte söker jobb. Problemet är att det finns för få jobb att söka. Och att alltför många saknar rätt utbildning för de jobb som finns och de jobb som kommer. Regeringens passivitet inför massarbetslösheten fortsätter i den vårproposition de presenterade för ett par veckor sedan. Trots hög arbetslöshet så är propositionen helt tom på insatser för jobb. Men det går inte att vänta. Sverige behöver en nystart för jobben! En bra grund för en sådan nystart lades vid den socialdemokratiska partikongressen i början av april. LO och Socialdemokraterna står nu tillsammans upp för en politik som sätter jobben främst. Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens - inte med sämre löner och anställningsvillkor. En av de första åtgärder en ny socialdemokratisk regering kommer att genomföra efter valet är att alla unga ska garanteras en utbildning, en praktikplats eller arbete att gå till, senast efter 90 dagars arbetslöshet, Det kanske viktigaste kongressbeslutet var att Sverige senast 2020 ska ha EUs lägsta arbetslöshet. Det är ett ambitiöst mål och våra motståndare har redan börjat håna det. Det går inte säger de, det är orealistiskt. Men det har de alltid sagt om de samhällsförändringar arbetarrörelsen genomfört. De har alltid haft fel. Och de har fel den här gången också. För vi vet att samhället går att förändra. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen, i facklig-politisk samverkan. Förra veckan presenterade LOs ekonomer ett tydligt förslag på hur vi kan skapa nya jobb och, till att börja med, få ner arbetslösheten med två procent. Mer pengar ska satsas på statliga investeringar i vägar och järnvägar. Bostadsbyggandet ska öka. Förslaget innehåller också höjd a-kassa, höjda barnbidrag och ökat stöd till kommuner och landsting för fler välfärdsjobb. Med en sådan offensiv stimulanspolitik kan vi redan nu byta väg, från massarbetslöshet till en politik för full sysselsättning. Vårt mål om full sysselsättning uttrycks ofta i siffror och nationalekonomiska termer. Och det är bra. Vi måste vara bättre än borgarna även på sånt.

5 Men vårt mål kan också uttryckas så här: på morgonen ska du stiga upp och gå till jobbet. Någon efterfrågar din kunskap. Du är sedd och behövd. För så länge en enda människa behöver vakna på morgonen, vinka av barnen till skolan, ropa hej då till sin sambo och sedan ensam bli sittandes kvar vid köksbordet, så behöver vi göra mer för att bekämpa arbetslösheten! Men då krävs en politik som inte sätter sänkt skatt före investeringar i jobb och framtidstro. Då krävs en politisk vilja att bygga ett samhälle där alla behövs. Då krävs en ny regering. Mitt under den värsta jobbkrisen på årtionden så utkämpar nu svensk fackföreningsrörelse en hård och viktig avtalsrörelse. Som alltid i tider av arbetslöshet möter vi en arbetsgivarsida som hoppas att vi ska vika ner oss. Som hoppas att arbetslösheten och konkurrensen om jobben ska få oss att sänka våra krav. Nu, när vi inte har gjort det, så möts vi istället av hårda attacker från arbetsgivarna. Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström är till och med ännu argare än han brukar vara. Och det vill inte säga lite för han är arg för det mesta. De säger att LO-förbundens krav hotar svensk ekonomi. Men det har de alltid sagt. Det är världens äldsta arbetsgivarargument. Och det är inte sant den här gången heller. Vad är det då vi slåss för i avtalsrörelsen? Samtliga LOs förbund är eniga om att de som tjänar minst ska få lite mer än andra. Det betyder att kostnadsökningarna på deras områden ska bli högre än industrinormen 6,8 procent under en treårsperiod. Det är krav som ligger väl inom ramen för det samhällsekonomiska utrymmet och de är helt nödvändiga om vi ska få en rättvis arbetsmarknad. Industrins lönenorm är viktig. Men den betyder inte att en exakt procentsats intill minsta decimal ska ristas in i sten och gälla alla. En stark nationell konkurrenskraft måste kunna kombineras med mer rättvisa och jämställda löner. Flera avtal har redan tecknats. Nu i helgen lyckades Kommunal få ett avtal som ger minst 1700 kr i löneökning under en treårsperiod, en minimering av de obetalda håltimmarna och stora förbättringar av villkoren för visstidsanställda.

6 Som alltid handlar resultaten i de olika avtalen om en kompromiss. Men de förbund som har tecknat avtal har lyckats med några mycket viktiga saker. Avtalen har skapat goda förutsättningar för reallöneökningar under kommande tre år. De som tjänar under kronor har fått högre krontalshöjningar, vilket betyder att de i procent får lite mer än andra. Vi har dessutom fått ett avtal om föräldraförsäkring för privatanställda LO medlemmar som innebär ett litet men viktigt steg mot ett mer jämställt arbetsliv. Men avtalsrörelsen är inte slut. Långt därifrån. Kampen för rättvisa och jämställda löner fortsätter. LO-förbundens medlemmar kräver inte, som storbolagens direktörer, miljoner i lönehöjningar. De kräver uppskattning för det arbete de utför. De kräver den lön de är värda. Och det, kamrater, det ska vi se till att de får! Avtalsrörelsen är det tillfälle då vi tar strid för våra kollektivavtal. Kollektivavtalen föddes ur ett löfte mellan löntagare. Ett löfte om att vi inte ska arbeta till lägre löner och sämre villkor än dem vi kommer överens om. Ingen ska tvingas att sälja sitt arbete billigare än det står i avtalet. Kollektivavtalen är alltså löntagarnas skydd mot arbetsgivarens godtycke. De garanterar våra pensioner, semesterersättning och annat som man inte alltid tänker på och inte heller ska behöva tänka på som löntagare. Seriösa arbetsgivare tycker att det är bra med kollektivavtal. De vet att de slipper osund konkurrens där andra försöker tvinga bort dem från marknaden med lägre löner och sämre villkor för sina anställda. Men det finns arbetsgivare och andra krafter som vill rasera den svenska modellen med starka kollektivavtal. Som vill sänka löner och försämra de rättigheter som löntagarna kämpat till sig. Den borgerliga regeringen säger sig dock stå upp för kollektivavtalen. Det låter ju bra. Men kan vi lita på dem? På moderaternas förra stämma sammanfattades deras taktik av en av deras delegater i media. Det är dumt att sparka på getingbon sa han.

7 Moderaterna har alltså insett att de inte vinner på att gå till öppet frontalangrepp på världens starkaste fackföreningsrörelse. Därför har de valt att försöka försvaga oss på andra sätt istället. Genom att göra det dyrare att vara med i facket, dyrare att vara med i a-kassan och se till att man får ut mindre ersättning hoppas de få solidariteten mellan löntagare att minska. Och solidariteten är arbetarrörelsens livsluft. De vet de lika väl som vi. Därför tar vi strid, på arbetsmarknaden och i politiken. Mot arbetsgivarnas försök att öka de orättvisa löneskillnaderna. Mot den borgerliga regeringens försök att undergräva solidariteten. För den solidaritet som hållit oss samman inom arbetarrörelsen i över hundra år. För rättvisa löner och justa villkor på arbetsmarknaden. Kamrater. Arbetarrörelsens värderingar kan beskrivas på många olika sätt. Det har till och med skrivits lärda doktorsavhandlingar om saken. Men egentligen är det ganska enkelt. Vi vill ha ett samhälle där alla har rätt till ett arbete. Vi vill ha ett samhälle där arbetet är en källa till glädje, inte till stress, sjukdom och skador. Vi vill ha ett samhälle där det inte är plånbokens storlek som avgör vilken vård du får när du blir sjuk, eller vilken omsorg dina barn eller dina gamla föräldrar har rätt till. Den tidigare LO-ordföranden Arne Geijer sade så här i ett tal på sextiotalet: "Varje välutvecklat industriland med en snabbt ökande produktion måste ägna stor kraft åt fördelningsfrågorna, i annat fall finns det större risker än någonsin att vi kommer att skapa historiens kanske hemskaste klassamhälle." Regeringen ser dock inte ökade klyftor som ett problem. Tvärtom. Därför har de skapat ett Sverige som drar isär. Ett Sverige där klyftorna ökat. Klyftorna mellan sjuk och frisk. Mellan hög- och lågavlönad. Mellan man och kvinna. Mellan infödd och invandrad. Och mellan Sveriges olika delar.

8 År 1980 tjänade makteliten i Sverige fem gånger så mycket som en industriarbetare. Idag tjänar näringslivets direktörer 46 gånger så mycket som en industriarbetare. De växande ekonomiska klyftorna är inte bara ett bekymmer för att en del kan ha 46 gånger så dyra bilar eller 46 gånger så stora hus. Det är inte bra för ett samhälle om några få procent kapar åt sig allt mer åt sig själva medan alla andra lämnas åt sidan. Det leder inte Sverige åt rätt håll. Den högerpolitik som nu förs utmanar hela tanken om människors lika värde och rätt. Om den får fortsätta så får vi ett Sverige som fortsätter att slitas isär mer och mer. Till slut har högern genomfört hela det systemskifte det inte längre vill tala högt om. Kamrater, ett sådant Sverige vill vi inte ha! Vi vill föra Sverige åt ett annat håll. Mot ett samhälle där klyftorna mellan människor minskar, inte ökar! Mot ett land där man kan försörja sig på sin inkomst. Mot ett arbetsliv där alla har rätt att vara med på sina villkor. Mötesdeltagare! Om mindre än ett och ett halvt år är det val igen. Men om vi ska lyckas få den nystart för jobb och framtidstro Sverige behöver måste vi börja redan nu. Jag tror att vi tillsammans kommer att klara det. Men det hänger på oss. Vi måste prata om våra värderingar och vår politik, med grannar, vänner och arbetskamrater. För när det börjar pratas i busskurer, tvättstugor och runt fikabord om kampen mot arbetslösheten, om hur viktigt det är med solidarisk välfärd, arbetsrätt och kollektivavtal, då stärks arbetarrörelsen. Vi ska bära fram de gemensamma drömmarna om ett bättre samhälle, en politisk idé som bygger på att vi har råd med varandra, ett land där vi faktiskt investerar i varandra för att växa tillsammans, och där vi ser på varandra som medmänniskor, inte konkurrenter. Då handlar det om värderingar. Då handlar det om det vackraste ordet av dem alla, om solidaritet. Låt mig därför avsluta mitt tal denna första maj med att citera en klok före detta svetsare vid Hägglund & Söner här i Örnsköldsvik. Han heter Stefan Löfven och han ska bli Sveriges nästa statsminister. Så här sade han vid senaste LO-kongressen:

9 Det är inte ödet som styr, det är faktiskt vi själva som styr vår egen framtid. Utvecklingen ligger i våra egna händer, genom politik, genom fackligt arbete både i Sverige och i världen. Vi tror på, och vi vet om, politikens otroliga möjligheter. Så, mötesdeltagare, nu hänger det på oss! Det hänger på oss om vi blir många som deltar i valarbetet! Det hänger på oss att vi blir många som tar diskussionen med våra arbetskamrater. Det hänger på oss att övertyga så många som möjligt om att de ska utnyttja sin rösträtt. Och rösta för en socialdemokratisk regering med Stefan Löfven som statsminister! Tack ska ni ha!