Temperaturen stiger både i luften och i politiken. Ljuset kommer tillbaka. Vi känner hopp och förväntan.

Transkript

1 Tal av LOs andre vice ordförande Ingela Edlund Första Maj 2013 i Härnösand. Det talade ordet gäller Kamrater, mötesdeltagare. Visst är det nåt speciellt med Första Maj! Temperaturen stiger både i luften och i politiken. Ljuset kommer tillbaka. Vi känner hopp och förväntan. Kanske är det lite som vi sjunger i den klassiska förstamajsången: Varje trött proletär, glömmer mödorna här, och går drucken av vårvindars rus. Men borgerliga politiker och ledarsidor påstår att första maj är onödigt. Att arbetarrörelsens högtidsdag inte behövs. Kamrater, låt vårt svar höras över hela vårt land och över hela vår värld! Jo, första maj behövs! Första maj behövs så länge en enda människa går utan arbete. Första maj behövs så länge vi har ett klassamhälle som skiljer människor åt. Och första maj behövs så länge som det finns människor som lever i ofrihet och förtryck. För vi demonstrerar ju inte bara här i Härnösand idag, utan över hela vår värld. Och överallt är det inte en självklarhet att få göra det. Tänk för ett ögonblick tanken att militär och polis plötsligt skulle komma in här och upplösa vårt möte med tårgas och batonger. Att vi som samlats här skulle arresteras, och kanske till och med riskera livet, för att vi uttrycker våra åsikter. Den tanken känns givetvis overklig för oss. Men så ser verkligheten ut i många länder. Låt mig berätta om en kollega till mig. Hon hette Dora Liliana Serna. Den 21 december 2011 sköts hon ihjäl utanför sin arbetsplats i Colombia. Hennes brott var att hon var fackligt förtroendevald för sitt lands offentliganställda. Och det som drabbade Dora Liliana Serna är inget undantag. Enbart under det året mördades minst 76 människor över hela världen enbart för att de använde den mänskliga rätten att engagera sig fackligt. Till det kommer de tusentals som fängslades, misshandlades eller förföljdes och trakasserades på andra sätt.

2 Allt detta står att läsa i den rapport som varje år ges ut av vår fackliga international, IFS. Det finns en risk med sådana här siffror. Det kan vara lätt att känna sig nedslagen och maktlös. Har vi egentligen något att sätta emot? Men mitt svar är - jo, vi har något att sätta emot. Vi har vår internationella solidaritet. Vi har våra internationaler. Vi har vårt fackliga bistånd och vi har arbetarrörelsens internationella solidaritetsfond. Och vi vet att denna solidaritet är en kraft som fungerar. IFS konstaterar till exempel i samma rapport att det faktiskt, på många håll, blivit lite bättre eller åtminstone lite mindre dåligt. Vår solidaritet ger resultat. Uppgivenheten är vår främsta fiende sade Anna Lindh. I år är det tio år sedan hon mördades. Därför samlar vi under årets förstamajmöten in pengar till hennes minnesfond. Till stöd för personer och organisationer som har modet att bekämpa likgiltighet, fördomar, orättvisor och förtryck. Lägg gärna en slant i bössan du också. För, kamrater, vi kommer aldrig att ge upp. Vi kommer aldrig att ge upp vår kamp mot alla former av diktatur, förtryck och förföljelser! Vi kommer aldrig att ge upp vår dröm om alla människors frihet och hela världens fred. Jobb och framtidstro, står det på de förstamajmärken vi bär idag. Parollen är välbekant. Jobben har alltid har varit vår främsta fackliga och politiska uppgift. Varför är detta då så viktigt? Jag läste nyligen ett väldigt bra svar på den frågan. Låt mig citera: Fler jobb betyder bättre ekonomi. Då kan vi höja kvalitén i sjukvården, omsorgen och skolan och minska de ökande klyftorna Det är smartare att lösa problemen tillsammans än att ställa yngre mot äldre, sjuka mot friska, män mot kvinnor och arbetslösas mot dem som har jobb. Sverige tjänar på rättvisa.

3 Så inleds Möjligheternas Västernorrland, det framtidsprogram socialdemokraterna här i länet presenterat. Och bättre än så kan det väl inte sägas? Det är just en sådan politik vi behöver idag När människor går utan arbete. När långtidsarbetslösheten ökar. Och när nästan var femte ung är arbetslös trots att de inget hellre vill än att ha ett jobb. Här i Västernorrland är dessutom ungdomsarbetslösheten bland de högsta i landet. Över tretusen unga går utan arbete i länet, enligt arbetsförmedlingen. Allt fler ungdomars första kontakt med arbetslivet är alltså en stängd dörr. Där de möts av beskedet: Nej, vi vill inte ha dig. Vi behöver inte dig och din arbetslust. För första gången i modern tid riskerar Sverige nu att få en ungdomsgeneration som får det sämre än sina föräldrar. Då är det inte så konstigt att många unga idag väntar med att bilda familj. För om man inte kan se en långsiktigt trygg försörjning och kanske inte ens kan få en bostad, hur ska man då kunna ta ansvar för ett nytt liv? Och så länge stora grupper av unga människor är arbetslösa, eller bara erbjuds tidsbegränsade anställningar eller deltider, så länge är de också ekonomiskt otrygga. Regeringen har nu i flera år påstått att massarbetslösheten beror på finanskrisen. Och det är klart att läget på arbetsmarknaden har påverkats av den ekonomiska krisen. Men det är inte finanskrisen som har urholkat a-kassan. Det är inte finanskrisen som skurit ner den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Och det är inte finanskrisen som sänkt skatterna med 100 miljarder för lånade pengar. Det är den svenska regeringen. När de inte skyller på finanskrisen påstår de att arbetslösheten beror på för mycket trygghet och på att människor inte söker jobb. Men problemet är inte att människor inte söker jobb. Problemet är att det finns för få jobb att söka. Och att alltför många saknar rätt utbildning för de jobb som finns och de jobb som kommer. Ändå har regeringen minskat möjligheterna att utbilda sig och vidareutveckla sig. De sänker kunskapskraven i skolan och skär ner på gymnasieskolan. Dessutom har man sett till att de som skaffar sig en yrkesutbildning i gymnasiet inte får den behörighet som krävs för att studera vidare. Detta är en politik som cementerar klassamhället! Jag skulle vilja fråga regeringen: Vad håller ni på med?

4 Tror ni verkligen att det går att konkurrera med sämre skolor och mindre utbildning? Tror ni att ni kan sätta alla i arbete genom sänkt krogmoms och sämre socialförsäkringssystem? Hur kan ni låta en hel ungdomsgeneration stå och vänta? Regeringens passivitet inför massarbetslösheten fortsätter i den vårproposition de presenterade för ett par veckor sedan. Trots hög arbetslöshet så är propositionen helt tom på insatser för jobb. Men det går inte att vänta. Vi behöver en nystart i kampen för full sysselsättning! En bra grund för en sådan nystart lades vid den socialdemokratiska partikongressen i början av april. Kongressen beslutade att Socialdemokraterna ska sätta jobben främst. Det ska vi göra genom satsningar på utbildning, infrastruktur och byggande. Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens - inte med sämre löner och anställningsvillkor. A-kassan ska förstärkas, liksom sjukförsäkringen och det viktiga arbetsmiljöarbetet. Vi står tillsammans upp för jobben inom välfärden. Och för en skola, vård och omsorg som styrs av människors behov, inte av vinstintressen. Vi är också överens om att arbetslivet måste bli jämställt. Heltidsjobb ska vara en rättighet och viktiga steg mot en jämställd föräldraförsäkring ska tas redan under nästa mandatperiod. En av de första åtgärder en ny socialdemokratisk regering kommer att genomföra efter valet är dessutom att alla unga ska garanteras en utbildning, en praktikplats eller arbete att gå till, senast efter 90 dagars arbetslöshet, Det var ett krav som från början drevs av SSU och som fick stöd av LO. Och det var en stor framgång att en enig socialdemokratisk partikongress ställde sig bakom det. Det kanske viktigaste kongressbeslutet var att Sverige senast 2020 ska ha EUs lägsta arbetslöshet. Det är ett ambitiöst mål och våra motståndare har redan börjat håna det. Det går inte säger de, det är orealistiskt. Men det har de alltid sagt om de samhällsförändringar arbetarrörelsen genomfört. De har alltid haft fel. Och de har fel den här gången också. För vi vet att samhället går att förändra. Förra veckan presenterade LO-ekonomerna förslag på ett stimulanspaket som till att börja med skulle ge nya jobb och få ner arbetslösheten med två procent. Bostadsbyggandet ska öka. A-kassan och barnbidragen höjas och mer pengar ska gå till kommuner och landting för fler välfärdsjobb.

5 Mer pengar ska också satsas på statliga investeringar i infrastruktur.. Och just infrastrukturen är ett tydligt exempel på hur man med tydliga åtgärder skulle kunna sätta fart på investeringar och sysselsättning. Att behoven är eftersatta inom järnvägen är det väl till exempel ingen som tvivlar på efter de senaste vintrarna. Men problemet är inte vädret. Problemet är minskade resurser tillsammans med privatisering och konkurrensutsättning. Och det är resenärerna som fått betala priset. Enligt beräkningar från LO-förbundet SEKO kostade inställda och försenade tåg samhället drygt fem miljarder bara under Då har man ändå inte räknat med sådant som minskat förtroende för järnvägen som transportmedel, förlorade affärer för industrin och ökad klimatpåverkan för att människor hellre väljer bilen eller flyget. Samtidigt vet vi att investeringar i järnväg och annan infrastruktur bidrar till att hålla sysselsättningen uppe. Sådana satsningar borde därför vara helt centrala i en situation där människor går utan arbete. Men då krävs politisk vilja och framtidstro. Då krävs en politik som sätter investeringar i nya jobb före fortsatta skattesänkningar. Då krävs en ny regering. Kamrater. Mitt under den värsta jobbkrisen på årtionden så utkämpar LO-förbunden nu en mycket hård och viktig avtalsrörelse. Som alltid i tider av arbetslöshet har vi mötts av en arbetsgivarsida som hoppas att vi ska vika ner oss. Som hoppas att arbetslösheten och konkurrensen om jobben ska få oss att sänka våra krav på rimliga löner och bra arbetsvillkor. Men de som tror det kommer att bli besvikna. Flera avtal har redan tecknats. I helgen lyckades LOs största förbund, Kommunal, få ett avtal som är en tydlig framgång i kampen för att minska lönegapet mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Kommunal fick också igenom viktiga förbättringar av arbetstiderna och av de visstidsanställdas villkor. Som i alla avtalsrörelser handlar resultaten om en kompromiss. Men de förbund som har tecknat avtal har lyckats med några mycket viktiga saker. Avtalen har skapat goda förutsättningar för reallöneökningar under kommande tre år.

6 Vi har fått en föräldraförsäkring för privatanställda LO medlemmar som innebär ett litet men viktigt steg mot ett mer jämställt arbetsliv. Och vi har fått högre krontalshöjningar för dem som tjänar under kronor Men avtalsrörelsen är inte slut. Flera avtal återstår. Nu måste vi fortsätta vår kamp för solidariska och rättvisa löner där de som tjänar under kronor ska ha lite mera. Och där lägstalönerna ska höjas mest. LO-förbundens medlemmar kräver inte, som storbolagens direktörer, miljoner i lönehöjningar. De kräver uppskattning för det arbete de utför. De kräver den lön de är värda. Och det, kamrater, det ska vi se till att de får! Vi får ofta höra att vi lever i ett av världens mest jämställda länder. Och det stämmer att vi ligger före andra länder när det gäller sådant som andelen kvinnor på arbetsmarknaden, en utbyggd barnomsorg och en stark jämställdhetslagstiftning. Men risken är att för mycket självberöm gör att vi glömmer hur mycket som faktiskt återstår att göra. Sverige har till exempel fortfarande en av Europas mest könsuppdelade arbetsmarknader. Och trots att vi från LO-förbundens sida lyckats driva utvecklingen åt rätt håll under de senaste avtalsrörelserna så har kvinnodominerade branscher fortfarande genomsnittligt lägre löner än manligt dominerade. Kvinnor utför dessutom betydligt mindre betalt arbete än män, de jobbar oftare deltid och har otryggare anställningar. Sådant bryr sig den borgerliga regeringen dock inte om. Istället har man till exempel infört ett vårdnadsbidrag - eller rättare sagt ett bidrag för vård av frisk man i hemmet. Det leder till ännu fler kvinnor med otrygga anställningar, ännu fler kvinnor som tvingas jobba deltid och ännu större löneskillnader mellan kvinnor och män. Den borgerliga riksdagsmajoriteten har dessutom gång på röstat ner socialdemokratiska förslag om barnomsorg även på obekväma tider. Detta trots att hälften av LO-förbundens kvinnliga medlemmar arbetar på kvällar, nätter och helger.

7 Förra veckan meddelade regeringen dessutom att man helt enkelt tänker strunta i EUs krav att Sverige ska göra något åt missbruket av upprepade tidsbegränsade anställningar hos samma arbetsgivare. Något som framför allt drabbar kvinnor och ungdomar. Kamrater, det är hög tid att ta kampen för jämställdhet på allvar igen. Ta bort de ofrivilliga deltidstjänsterna! Avskaffa vårdnadsbidraget! Jämställ föräldraförsäkringen! Höj kvinnolönerna! Och modernisera välfärden så att den passar dagens arbetsliv! Detta är inte kvinnofrågor. Det är frågor som rör oss alla. Kampen för jämställdhet måste drivas av både kvinnor och män. För det är bara med ökad jämställdhet som vi kan skapa ett bättre samhälle för alla! Mötesdeltagare! Arbetarrörelsens visioner grundar sig på insikten om alla människors lika värde och rätt. Olof Palme sade till exempel: Det får inte finnas vi och dom det får bara finnas vi. Detta är också kärnan i fackföreningsrörelsen och i våra kollektivavtal. Varje människa är unik. Vi är lika och olika. Vi har lika och olika egenskaper. Men för oss är det självklart att alla ska behandlas lika. Oavsett om du är kvinna eller man. Oavsett vem du väljer att älska. Oavsett om du kommer från Härnösand eller Mogadishu. Oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte. Oavsett om du är muslim, kristen eller ateist. En samhällsutveckling som bygger murar mellan människor strider mot arbetarrörelsens mest grundläggande principer. Det strider mot visionen om ett samhälle där välfärd, trygghet och frihet är till för alla. De senaste åren har vi sett hur mörka krafter ur det förflutna börjat dyka upp igen. Krafter som vill sprida hat och misstro. Främlingsfientliga och rasistiska partier finns idag representerade i flera europeiska parlamentet, också i vårt eget.

8 För att möta detta hot mot våra värderingar och mot vår demokrati har LO-förbunden inlett en gemensam satsning som vi kallar Alla kan göra något. Syftet är att våra medlemmar och förtroendevalda ska ha den kunskap och det mod som behövs för att ta debatten, varhelst den uppstår. Att öka och stärka medvetenheten om alla människors lika värde och lika rätt är ett arbete som kräver ett ständigt engagemang i vår vardag. Vi måste alla stå upp för våra värderingar och för våra arbetskamrater. Kamrater, främlingsfientlighet och rasism är ett hot mot allt vi tror på och allt vi står för. Därför är kampen mot dessa krafter en av våra viktigaste uppgifter. Det handlar om våra grundvärderingar. Det handlar om alla människors lika värde och rätt. Mötesdeltagare. När den politiska debatten tar fart i vardagen så stärker arbetarrörelsen sin ställning. När det börjar pratas i busskurer, tvättstugor och runt fikabord om kampen mot arbetslösheten, om hur viktigt det är med pengar till välfärden och om kollektivavtal som garant för tryggheten, då känner börjar högern bli oroliga. Låt oss se till att det blir så. Och låt oss till att den kraften bär ända fram till valdagen nästa år! Låt oss då se till att väljarna ställs inför tydliga alternativ. Låt oss ställa de viktiga frågorna: Hur blir det med jobben? Ska vi satsa mer på fler människor i arbete, eller kasta ut ännu fler i otrygghet? Hur blir det med vården och omsorgen? Ska vi satsa mer resurser för att förbättra kvalitén, eller ska vi privatisera ännu mer och låta aktieägare plocka ut våra skattepengar? Hur blir det med skolan ska vi satsa på att alla barn får en bra skolgång, eller nöja oss med bara några? Det är om detta valet 2014 handlar. Och överallt ska vi ställa frågorna och berätta vad vilken politik vi tror på. Varje tillfälle som ges ska vi ta. Och ges inget tillfälle ska vi skapa det själva.

9 För det är på oss själva som det beror ingen annan. Och dagen efter valet, när vi fått en socialdemokratisk regering med Stefan Löfven som statsminister, ska vi kunna säga: det gjorde vi bra! Vi såg problemen. Vi gjorde något åt dem. Och nu tar vi tillsammans itu med de utmaningar vårt land står inför. Tack ska ni ha!