Snart Sahara Centralamerika

Transkript

1 Loggbok nr 44 Snart Sahara Som ni vet ligger vi fortfarande inne i floden Rio Dulce och har det varmt och skönt. Regnperioden börjar lida mot sitt slut och det blir varmare och varmare för varje dag. Vi har fått lära oss av tidigare besökare, att snart så kläcks det insekter som kan bli besvärliga. Därför tillverkas nu ett myggnät som skall täcka hela sittbrunnen. Vi fick montera ner vårt soltak, då myggnätet skulle ansluta till detta tak, för att få det hela så tätt som möjligt. Det var ett par varma personer som satt under en stekande sol och sydde. En decimeter söm, torka svett, en decimeter till, torka ny svett, en decimeter till, dricka kallt osv. Att symaskinen inte slutade fungera, är mycket konstigt. Den var så varm att man brände sig på den, ändå den är vit. Men det är ju en Husqvarna! När vi kom ner i den 38;a gradiga båten, kändes den sval! Man vänjer sig. Som vi tidigare nämnt, så har vi läst och läst och försökt sätta oss in i Mayakulturen. Vi tänkte starta med en liten tur till Quirigua och till Copán i Honduras. Men först lite bakgrund så vi får en plattform att stå på. Centralamerika Vi befinner oss verkligen i gammalt land. Centralamerika beboddes av paleoindianska jägare omkring 9000 f.kr. Centralamerika eller Mellanamerika är den smala och långsträckta kuststräckan mellan Nordamerika och Sydamerika. Till Centralamerika räknas som regel endast staterna Guatemala, Belize, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica och Panama. De fem länderna har också strävat efter viss regional samverkan, de bildade t.ex en centralamerikansk gemensam marknad. Centralamerika är ett mycket bergigt område, där vulkaner och jordbävningar gör sitt bästa för att ställa till oreda. Passadvindarna ger atlantkusten regnmängder på mm/år, vilket vi verkligen noterat, medan stillahavskusten och andra områden, som ligger i lä för de regnförande vindarna, får endast mm. Mesta nederbörden faller under sommar- och höstmånaderna. Befolkningen består av huvudsakligen mestiser, vilket är avkomman från vit och indian. Här i Guatemala är dock majoriteten indianer, medan i Costa Rica dominerar vita. Ekonomiskt sett är Centralamerika en fattig region, med en BNP per capita som uppgår till endast en fjärdedel av världsgenomsnittet. Näringslivet baseras på jordbruk och jordbruksanknutna verksamheter. Främst odlas här kaffe och bananer för export. Kaffet har ganska skaplig smak och kan i nödfall ersätta det svenska. Viktiga exportvaror är också citrusfrukter, (apelsinerna är gröna och smakar inte något vidare gott) socker, kakao och bomull. Här finns inte mycket naturtillgångar mer än regnskog, Om den klassas som naturtillgång, vet jag inte. Vi turister får en allt större ekonomisk betydelse. Pan American Highway, en av de få bra vägarna, är utbyggd genom hela Centralamerika ned till södra Panama, men vägförbindelsen till Colombia genom Dariénområdet är inte färdig. Detta landområde och nationalpark vid övergången mellan Central- och Sydamerika omfattar östra delen av Panamanäset (provinsen Darién) men sträcker sig också in i Colombia vid Río Atrato. Det är glest befolkat, hett och fuktigt låglandsområde, täckt av tropisk regnskog. Det är i stort sett utan vägförbindelser, dvs. här finns Pan American Highways ännu så länge felande länk. I

2 denna svåra terräng återstår att bygga en förhållandevis kort vägsträcka för att landsvägsförbindelsen från Alaska i norr till Eldslandet i söder skall bli verklighet. Christofer Columbus var förste europé som upptäckte, om man nu kan kalla det upptäcka, Honduras kust 1502, och på 1520-talet inleddes en spansk erövring, slutförd först på 1600-talet. Före spanjorernas ankomst dominerades området av kulturellt högtstående folk (bl.a. maya). Under det spanska väldet utgjorde området en administrativ enhet, som kallades generalkaptenskapet Guatemala. Efter att ha blivit självständiga 1821 enades de olika distrikten 1823 i Centralamerikanska unionen. Quirigua Det tar ett tag innan namnet sitter i huvudet. Strax efter soluppgången på måndagsmorgon vandrade vi över den kilometerlånga bron till väntande minibussar. Ja, skall sanningen fram så var vi faktiskt före bussen och i tid som vanligt. Vi var ett gäng seglare som hade hyrt två minibussar för besöket i Quirigua och Copán. Det var ganska lång väg till Copán, därför hade det beslutats att vi skulle besöka ruinstaden Quirigua. Vid middagstid svängde bussarna ner på en väg som gick igenom stora bananplantager och ändade upp framför grindarna till nationalparken. Ingenting är gratis och snart stod vi där med två biljetter och 60 kronor fattigare. Vi får se det som en form av bidrag så de oersättliga efterlämningarna av Mayakulturen kan bevaras ännu några tusen år. Massor av fyrkantiga pelare med hieroglyfer och figurer på alla 4 sidorna stod givakt för oss. Synd bara att vi inte kunde tyda meddelandena. Det fanns ju böcker skrivna som i detalj beskriver varje pelare och altare. Där fanns altare vilka också var uthuggna ur stenblock med massor av bilder och hieroglyfer. Små pyramider, ca 20 m höga, byggda av tusentals uthuggna block, låg utspridda i naturen. Vi som för första gången såg alla dessa kvarlämningar imponerades verkligen. Att sedan dessa var gjorda på talet, med de primitiva verktyg som fanns, stämde till eftertanke. Med risk för att fastna bland alla hieroglyfer hade avresetidpunkten mot Copán bestämts och snart hastade många mot de väntande bussarna. Rasad bro Det har ju även hänt i Sverige att broar har rasat. På huvudvägen in mot Guatemala city hade en stor och hög bro helt försvunnit. Om det var underminerade pelare eller dålig cement vet jag inte, men för att komma vidare hade man fått gräva en väg ner till floden och där göra en provisorisk bro. Bridge over trouble water hade nog ställt till med mycket trubbel. Det var totalstopp i en vecka, med den följd att varor och liknande inte kunde levereras till vår sida. Sedan försöka få till en passage. Med massor av stålspånt islagna både på härsan och tvärsan, kunde vi i alla fall passera det strömmande vattnet med någorlunda säkerhet. Vi fick några nerlugnande minuter i den långa kön. Men vad gör det när affärsidkare säljer nötter, dricka, frukt mm genom bussfönstret. In i Honduras I vår guidebok (1997) står det att vägen till Copán håller på att göras fin och asfalteras och att när detta läses, troligen är klar. Den som skrivit detta har förmodligen aldrig varit i Guatemala eller Honduras. Att en buss, även modell mini, kunde ta sig fram är beundransvärt. Slitaget på bussarna måste vida överstiga de 3000 Quetzales de skulle ha. (3600 svenska kronor för båda)

3 och det var säkert 50 mil fram och tillbaka. Efter att ett flertal gånger varit uppe vid taket och vänt, spärrades plötsligt vägen av med ett rep. Gränspassage. Ut med passen och fram till ett uthusliknande ruckel där en glad tullare och immigrationare stämplade våra pass efter det att vi betalt 15 Quetzales i tullavgift och 10 hos immigrationen. När alla gjort sin plikt, sänktes repet och vi var inne i Honduras, vårt 24-de land i ordningen på vår resa. Honduras Enligt 1982 års konstitution är Honduras en demokratisk republik och har en storlek motsvarande ca ¼ av Sveriges yta. Folkmängden är ca 6 miljoner som talar spanska (officiellt språk), olika indianspråk samt engelska. Huvudstaden heter Tegucigalpa där stadschefen bor. Landet har ingen stadsreligion men 85% är romerska katoliker medan 10% protestanter. Den verkställande makten utövas av en folkvald president (president är från 1997 Carlos Roberto Flores), vars mandattid är fyra år (kan inte förnyas). Den lagstiftande makten utövas av ett parlament, vars 128 ledamöter utses för fyra år. Administrativt är landet indelat i 18 departement, som styrs av guvernörer utsedda av presidenten. Departementen är uppdelade i närmare 300 kommuner. Som vanligt har militären stort inflytande även under civila presidenter. Landet har haft motsättningar till El Salvador vilket ledde till ett två veckor långt krig Länderna har dock kommit varandra närmare på grund av gemensamt intresse tillsammans med USA att stödja den nicaraguanska anti-sandinistiska gerillan. Gerillan hade baser i Honduras och kunde därifrån göra raider in i Nicaragua. En stabilisering i området inträdde 1990 då maktskiftet i Nicaragua ägde rum. Ekonomiskt har man det mycket kämpigt. Dels florerar korruptionen men reformprogram har gjort att man åter fått tillgång till Internationella valutafonden. Under president Reinas ledning reducerades militärens inflytande och 1995 installerades den civilt kontrollerade polisstyrkan. Många unga män drog en lättnandes suck när sedan den obligatoriska värnplikten avskaffades. Utbildning Undervisningen är kostnadsfri och obligatorisk för barn mellan 7 och 13 år. De allra flesta barn börjar någon gång i grundskolan, men endast 40 % fullföljer hela utbildningen. Tyvärr är det ganska vanligt här nere att barnen jobbar istället. Hur klarar man av det när det är obligatoriskt? Vuxenutbildning förekommer men i mycket begränsad omfattning. Av befolkningen över 15 år är 27 % analfabeter. Det finns såväl ett statligt som ett privat universitet i Tegucigalpa samt ett privat universitet i San Pedro Sula. Näringsliv Honduras är ett av Amerikas minst utvecklade länder. Under 1980-talet stannade den positiva ekonomiska utvecklingen, medan landets stora folkökning fortsatte och fattigdomen förvärrades. Honduras beroende av utlandslån och bistånd ökade i snabb takt. USA har varit den främsta bidragsgivaren. Arbetslöshet och undersysselsättning utgör svåra problem. Även naturkatastrofer kan slå hårt mot ekonomin, t.ex. orkanen Mitch härjningar 1998 gjorde djupa hål i den ansträngda ekonomien.

4 Åtstramningar och reformer inom finansväsendet ledde till att Honduras i slutet av 1990-talet hade en stigande ekonomisk tillväxt. Jordbruket är Honduras viktigaste näringsgren, fast bara 15% av jorden lämpar sig för odling, ger den halva befolkningen dess utkomst. Bananer och kaffe svarar för mer än hälften av exportinkomsterna. De stora bananplantagerna finns på de bättre jordarna i låglandsområdet vid karibiska kusten. Som vanligt ägs dessa av stora internationella företag som förmodligen kammar hem vinsterna. Där nere i dalen skymtar Copán. Visserligen ser nedfarten ut som en puckelpist, men har vi kommit så här långt måste vi ju komma fram, det är ju nedförsbacke! Copán Copán, både ruinstad och bebodd stad, är belägen i ett låglandsområde (ca 700 m ö h) i västra Honduras, nära gränsen mot Guatemala. Staden tillhörde Gamla riket inom mayakulturen, och dess äldsta delar dateras från 250 e Kr. i form av skulpterade stenpelare, tempel och inskrifter vilka vittnar om Copáns roll som centrum för mayas religiösa och ceremoniella liv. Delar av Honduras kom sedermera att omfattas av den framväxande mayakulturen, och under mayacivilisationens klassiska tid (mellan 250 och 900 e.kr.) uppfördes staden Copán, ibland kallad Nya världens Athen, i den västra delen av landet. Staden var ett politiskt och ceremoniellt centrum och uppvisar några av mayatidens mest förnäma skulpturer och byggnadsverk, bl.a. den berömda Hieroglyfiska trappan, som invigdes vid mitten av 700-talet. Denna är försedd med mayakulturens längsta textinskriptioner, vilka beskriver stadens dynastiska historia. Tyvärr är det bara de 16 nedersta trappstegen som ligger i ordning, de andra stenarna har blandats när trappan restaurerades. Datorer håller idag på att försöka bringa ordning på denna historiebok. Copánkungadömet kollapsade i början av 800- talet och staden övergavs. Den moderna Copán ligger vackert belägen på en kulle med mycket branta kullerstensbelagda gator. Många av byggnaderna är pittoreskt smyckade, så det fanns mycket att vila ögonen på under resten av dagen. Både hotell och restauranger fanns i mängd och vi kunde få ett trevligt rum med egen dusch och toa för 10 dollar och detta i ett turistcentra. Efter att ha travat gata upp och gata ner, tillsammans med en svenska, en danska och en fransyska krävde ju kroppen sitt underhåll och vi slank in på en liten restaurang som ägdes av en belgare. På vägen tillbaka gick Gun-Britts fina Eccokängor sönder. Bara trasor kvar av sulorna. Det hände förresten mina också, fast då uppe i sydamerikanska Anderna. Där var nära katastrof. Man kan ju inte gå barfota i kylan och på steniga marker. Vi kunde hanka oss fram till bebodda trakter och få hjälp. Nu hände samma sak med Gun-Britts. Här hade vi bättre tur för det fanns en skobutik där vi kunde inhandla ett par nya korthalsade kängor och de var inte utav märket Ecco, fast dyra ändå. Hattjakt Hela gänget hade beslutat att äta en bit mat tillsammans på kvällen. Det kan ju bli en trevlig tillställning där man talar om lite av varje. Var är min hatt, frågade Gun-Britt innan vi skulle ge oss iväg. Har ingen aning, svarade jag. Full av intryck är det inte lätt att rekonstruera var hatten bars senast. Då minnet är dåligt, passar en digitalkamera. Vi fotograferar flitigt med den och nu kunde vi bara gå tillbaka och titta på bilderna. Gun-Britt med hatt, Gun-Britt utan hatt. Snart kunde vi konstatera att efter första restaurangen fanns inget på huvudet. Tidigt på morgonen bar det så iväg till restaurangen. Givetvis stängd. Vi kikade in genom fönstren, men ingen Loca-hatt synlig. Så var den hatten ur världen, men frukost måste vi ha och även en matpaket med oss ut till ruinerna. När vi just inmundigat en stadig frukost föreslog jag,

5 eftersom jag är så envis av mig, att gå vägen bort till skoaffären. De hade inte öppnat än, klockan var ju bara 7. Jag chansar i alla fall. Medan gårdagens damer satt och insöp matställets atmosfär, halvsprang en något överviktig, drygt 60 års man, de branta gatorna till skoaffären. Tydligen hade föregående beskriven händelse genomkorsat staden och innan löparen hade kommit fram till skoaffären uppenbarade sig ägaren med ett ljuvligt leende på läpparna och på framsträckta händer, bärande en Loca-hatt. Både dagen och Gun-Britts ansikte var räddat. Solen sken som den aldrig gjort när vi äntrade bussarna och körde en kilometer ut till den mäktiga ruinstaden. Ruinerna Inträdet till ruinerna och museet kostade 15 dollar och vi hade kunnat plussa på med ytterligare 12 dollar, om vi velat gå ner i de nu gjorda tunnlarna. Detta är, i och för sig, en fantastisk upplevelse och man förstår de forskare som gjorde dessa och upptäckte den ena fantastiska kvarlämningen efter den andra. Många både original och kopior finns dock på museet varför krypande i trånga gångar får ersättas av en mer upprättgående stil i museet. Efter en kort promenad tillsammans med en inhyrd guide kom vi fram mot ingången till ruinerna vid Copán. Underliga och mycket höga skrik mötte oss och vi undrade vad det var för djur som slogs. Det var mycket färggranna och upp till 90 cm långa blågula papegojor eller arakanger (macao) som höll hov. De är tydligen lätta att tämja och kan lära sig tala och uppträdde som riktiga artister. En dam i vårt sällskap skulle fotografera en goja på marken och såg inte upp med remmen på kameran vilken hängde ner. Gojan fattade systemet och släppte inte remmen förrän några kort tagits på henne. Man saknade bara en hand som sträcktes fram och sa en dollar please, men det kommer nog, för de lär sig lätt att tala. Vi fick oss en genomgång av vad vi skulle få se. Tack och lov är det endast en liten del som är tillgänglig för turister. Området är mycket stort och räknas i km 2. En spikrak väg, kantad av lummiga träd, ledde fram till en öppen gräsbevuxen plats. Hela platsen andades Maya och man kunde nästan höra skratten från barnen som tumlade om i gräset medan de äldre byggde monument och specialisterna högg ut figurer i stenpelarna. Astronomerna höll nog till i något av observatorierna och diskuterade nattens stjärnhimmel. De hade mycket noggrann tideräkning, vilken även idag slår vetenskapen med häpnad. Ledare och prästerna förberedde nog nästa fotbollsmatch. Fotboll Vi fick oss berättat att Mayafolket spelade fotboll och det på en speciell plan. Planen bestod av en gräsmatta, omgiven på två sidor av inemot gräsmattan sluttande tak. I dessa tak fanns sex skåror, tre på varje tak som ledde ner mot gräset. I slutet på varje skåra fanns en stenfigur. Man tror att det fanns tre-fyra spelare i varje lag och bollen som användes var gjord av gummi och vägde över 4 kilo. Jag undrar om det fanns någon pappa som skrek använd huvet pojk. Det gällde verkligen att kämpa och vinna. Om man tillhörde det förlorande laget togs ledaren för laget ut, lades uppe på en offersten med ryggen mot stenen (som såg ut som en Big Mac). Offret hölls sedan av 4 starka män medan hans hjärta skars ut med ett skarpt snäckskal. I offerstenen hade små skåror huggits in och där nu blodet rann för att slutligen samlas upp vid offerstenens fot.

6 Därefter blandades blodet med något narkotiskt preparat (man har hittat rester av 23 olika) varefter man på en ny offersten brände upp blandningen. Man tror att man inandades röken och fick av den hallucinationer och upplevelser bland andeväsen. Tidigare trodde man att Mayafolket var ett mycket fridsamt och fredsamt folk. Den uppfattningen har nu reviderats. Mycket sten Över nästan hela området finns byggnader och olika tempel, det ena mer fantastisk än det andra. Att man kan åstadkomma allt detta mitt inne i dåtidens djungel, är mycket imponerande. Om det inte är figurer uthuggna ur stenen, ja, då är det perfekt uthuggna block. Vi fick dock lära oss att när stenen bröts var den ganska mjuk och lättarbetad för att sedan hårdna i luften. Det förklarar ju en del, men massor av arbete måste det i alla fall varit. Efter en halv dag var det dags för museet. Museet var en relativt ny byggnad. Ingången startade i en tunnel för att vi skulle få en upplevelse lika de som gjorde tunneln och kom fram till Rosalila som gravmonumentet kallades. Vi kan förstå hur de kände sig som kom fram till detta orörda område. Tyvärr är det så att massor av gravar och andra gamla platser plundras och antikviteterna sprids till privata samlare. Här fanns dock allt orört och en verklig skatt för forskarna. Väldigt många av originalen fanns här på museet. Dels för att rädda dessa från luftföroreningar och nedbrytning dels för att kunna visa dem för allmänheten. Det finns ju de som inte går ner i en tunnel. Tänk om det blir jordbävning när man är på det smalaste stället! Guatemala är ett jordbävningsutsatt land. Allt trevligt slutar ju och klockan 2 satt vi i bussarna mot gränsen. Detta för att komma i tid innan de stängde. Denna gång träffade vi en mycket trevlig immigrationsofficer. Han skojade med Anita när hon talade om att hon var från Sverige. Han undrade var hon hade hornen. (vikingar) Sedan fick hon 90 dagar visum direkt. Gun-Britt fick också 90 dagar, men till mig sa han -Du får 6 dagar. Va bra, svarade jag och fick 90 dagar också. Mörka moln svepte över de omgivande bergen och vi såg på vår chaufför att han började bli orolig. De hade nämligen inte gjort om vägen medan vi varit iväg, utan samma dåliga underlag och med en störtskur över oss, så skulle resan förlängas tills vägen torkat upp. Blixtarna ljungade mellan bergstopparna då de båda bussarna passerade gränsen och in i Guatemala. Precis när vi kommit förbi den värsta passagen, ja, då började det ösa ner och vi kunde andas ut. Bara några kilometrar på slirig väg sedan asfalterat hela vägen till Rio Dulce och tillbaka till båten. Trötta men mycket belåtna knallade vi tillbaka över bron i mörkret och till en väntande båt. Det dröjde inte länge förrän John Blund strödde sömnpulver i våra ögon och två nöjda långresenärer startade drömmen om nästa utflykt. Gun-Britt och Ingmar