"State of Play" inför extra toppmötet om EU:s budget 22-23/11

Transkript

1 Mikael Janson "State of Play" inför extra toppmötet om EU:s budget 22-23/11 Slutförhandlingar pågår. Ödestimman närmar sig för EU:s långtidsbudget En av många ödestimmar får väl tilläggas. Torsdag-fredag 22-23/11 samlas EU:s statschefer för att på det extra toppmötet förhandla budgeten med sikte på att nå en överenskommelse. Det har satts ett hårt tryck på att nå en överenskommelse och i tidigare "State of Play" om budgetförhandlingarna har först ordförandelandet Cyperns bud för förhandlingarna och därefter Ministerrådets valde ordförande Herman von Rompuys kompletterande kompromiss för slutförhandlingarna redovisats. Mycket talar för att det kan bli ett mycket långt möte eller tvärtom ett ganska kort möte. I det första fallet för att verkligen nå resultat mellan de stridiga viljorna och kunna förhandla fram en kompromiss utifrån den senaste tidens allt hårdare press på medlemsländerna att faktiskt ändå nå ett beslut för att kunna komma vidare i alla andra pågående processer med de konkreta regleringarna för de olika budgetposterna, krishanteringen för Euro-länderna och EU i sin helhet samt att lösa ut även budgetjusteringarna som måste till för såväl innevarande år som Det som talar för det är att allt nu styrs in på detta och att med justeringar i det framlagda förslaget så finns det de facto förutsättningar att få en bred om än inte beredvillig acceptans för det från de allra flesta, som i sin tur sätter press på dem som annars blir utpekade som orsaken till ett misslyckande, att på allvar komma in i konkreta förhandlingsdiskussioner. Många kommer till mötet inställda på att få ägna mer än officiellt utsatt tid till det och med en så viktig aktör som Tyskland som motor för att nå resultat, eftersom man inte minst från deras sida vill få frågan ur världen innan den egna valrörelsen drar igång under våren, gör sitt till i den möjlighet som finns att nå en slutgiltig kompromiss. eller möjligen början på slutet av förhandlingarna?! I det andra fallet, att det blir ett kort och mitt i all dramatik ganska odramatiskt möte, skulle kunna bli fallet om det på ett tidigt stadium kan konstateras att länderna står för långt från varandra och även den kompromiss som ligger på bordet är för långt ifrån en slutgiltig förhandlingsrunda för att anses värt att nu ens försöka nå något resultat och att det istället blir mer en fråga om att på toppnivå vara överens om det man inte är överens om och hur den fortsatta förhandlingsordningen skall se ut. 1

2 Det som talar för det är att även om många länder närmat sig varandra och det med stöd av Kommissionen som slår vakt om sitt ursprungliga förslag och Europaparlamentet som tar strid för en stark EU-budget och där såväl Kommissionens ordförande Barroso som Europaparlamentets talman Schultz synts på möten med de länder som kallar sig "Friends of Cohesion", så finns det en mindre skara länder som fortsatt kräver en ytterligare mindre budget än de dryga 75 miljarder Euro i minskning som von Rompuy föreslagit. Genom att de länderna inom sig dockl är desto mindre överens om var de pengarna skall tas och därför i olika grad lierar sig med övriga aktörer i vaktslåendet om sina hjärtefrågor, så finns det ingen egentligen enad front hos dem som pratar om "better spending" och det gör att ett antal enskilda länder i slutändan var och en på sin kant i detta skede omöjliggör en samlad kompromiss mellan de två "huvudfalanger" som annars utgör stridens kärna. Det talas också nu ganska öppet om att lägga in bland annat ytterligare ett nytt särskilt toppmöte i mars och det indikerar att beredskapen för detta scenario är i högsta grad levande. Den informella diskussion som var i det så kallade generella allmänna rådet med Europaministrarna i slutet av förra veckan följt av en diskussion på ett extra sådant i tisdags (16/11) om det som skall diskuteras på det extra toppmötet dessa dagar landade i att utan någon egentlig egen kommentar skicka det lagda förslaget från von Rompuy vidare. Det i sig antyder att det inte finns så mycket utrymme för en enighet om det inte på statsministernivå och motsvarande finns personliga mandat nog för att förhandla bort även nationella egenintressen i budgetposterna för att få till ett beslut om EU:s kommande budget. En budget som i ljuset av de krispaket EU levererat egentligen får betraktas som en begränsad ekonomisk fråga med sina runt 1% av EU:s totala BNI. Däremot kan utfallet av den förstås slå hårt för olika länder beroende på minskningar i strukturfonderna eller som för Sveriges del höjningar av avgiften. Storbritannien, en av de stora stötestenar som kvarstår Det finns en liten känsla av att det är några länder som i förhandlingsspelet isoleras allt mer och det negativa med det är förstås att de hamnar allt mer i ringhörnan, det positiva ur ett strikt nationellt perspektiv är att förhandlingspositionen blir tydligare om vad det är som måste lösas för dessa länder för att undvika risken av nationella veton mot hela budgetförslaget. Det land som tydligast befinner sig i denna situation är Storbritannien. Det är det land som enskilt sannolikt är den största orsaken till att de nu förestående förhandlingarna skulle haverera. Delvis på grund av att rent allmänt hårdast driva ett stopp för varje ökning av EU:s budget och i realiteten kräva en sänkning av den mot innevarande programperiod. Delvis på grund av interna nationella slitningar i parlamentet som gör att det i princip inte finns några mandat för deras förhandlare att nå några resultat. Det är i ljuset av det som von Rompuy i praktiken försöker "köpa ut" Storbritannien genom att i sitt förslag låta dem få behålla hela sin tidigare rabatt orörd och att det talas om olika särslösningar, precis som Storbritannien har särlösningar på en rad olika områden idag, rentav en budget med ett särskilt eget spår för bara Storbritannien. Det 2

3 hörs i diskussionen också idéer om att frysa budgeten nu för att lösa ut knäckfrågorna och rida ut den ekonomiska krisen inför återupptagna förhandlingar om ett par år eller fastställa en kortare tidsrymd än de sju år som nu föreslås för att minska totalvolymerna och kunna starta om diskussionerna. Allt för att i princip här och nu lösa ut Storbritannien som annars kan komma att lägga in sitt veto. Och så förstås Sveriges hållning För svenskt vidkommande finns det i grunden två huvudfrågor. Den ena är att återställa rabatten på EU-avgiften för att hålla nere EU-avgiften vilket är Sveriges uttalade primära mål. Den andra är att höja nettoflödet, det vill säga att Sverige får tillgång till mer av EU:s fonder. Vad gäller medlemsavgiften till EU har Kommissionen föreslagit en halvering mot idag ungefär och von Rompuy därtill en ytterligare liten men ändå får det nog sägas rätt så utmanande bantning ytterligare på det. Det har det förstås från svensk sida protesterats kraftigt emot. Till skillnad mot Storbritanniens rabatt, som är permanent inskriven om inga andra överenskommelser görs, har Sverige och övriga länder med sådana rabatter bara det fram till och med 2013 varefter de upphör med automatik. Det sätter givetvis press på att nå budgetbeslut före 2014 samtidigt som nu andra länder som är nettobidragsgivare men inte har några rabatter, främst Danmark, också kräver att få en motsvarande rabatt. Det är med andra ord en fråga med många bottnar, men givetvis är det omkring detta en stor del av Sveriges förhandlingar gentemot övriga medlemsländer nu lär kretsa. Sverige kommer utan tvivel också för att hålla ned kostnaderna fortsätta driva mindre pengar till framförallt jordbruksstödet, men motståndet mot det får nog anses för stort från framförallt Frankrike för att det skall göra så stor skillnad. Risken är som påpekats tidigare snarare en ökad andel jordbruk av EU:s budget även om det med de nedjusteringar som gjorts blir en liten minskning realt. Därtill pekas från svenskt håll ut möjligheten att dra ned på medlen till infrastruktur som i det nu liggande förslaget klarat sig relativt lindrigt undan. För att tillmötesgå inte minst parlamentet lär det i slutändan vara en post som åtminstone i de delar som handlar om trafikinfrastruktur såsom järnväg blir svår att göra stora neddragningar i oavsett vad Ministerrådet kan tänkas landa i för sin del. Vad gäller forskningsfonderna, som Sverige prioriterar, så ser de ju ut att kunna klara sig relativt oskadda och det är mer frågan om de skrivningar som försöker styra om till att också ta regionala hänsyn har någon praktisk betydelse eller inte och där Sverige stretar emot eftersom det anses vara större chans för svensk forskning att få del av de medlen ju mer de fördelas utifrån forskningshöjd och resultat än att de smetas ut på geografiska och befolkningsmässiga grunder. Den föreslagna delvisa återställningen av pengarna till territoriellt samarbete i von Rompuys förslag jämfört med Cyperns kan också anses gynna Sverige som annars får relativt lite från strukturfonderna. I huvudsak borde det som gäller för Sverige på dessa punkter också vara lika giltigt för övre Norrland. 3

4 med därtill särskilt intresse för Över Norrland Där det blir riktigt intressant är om det kommer till en nattmangling om den extra "bonusen" till våra glesbefolkade områden inom Northern Sparsely Populated Areas (NSPA). Det är egentligen den enskilda post där Sverige och andra berörda länder såsom Finland kan förhandla fram ett ökat inflöde av EU-pengar för att balansera medlemsavgiftsförhandlingarna genom att sträva mot att återställa den allokeringen till motsvarande dagens storlek. Detta särskilt om det inte blir en allmänt stor batalj kring fördelningen i övrigt mellan de olika strukturfonderna som skulle kunna påverka återflödet rent allmänt. I von Rompuys förslag är det de så kallade "övergångsregionerna" som relativt sett fick se mest minskningar, en ny regionkategori som i sig ifrågasatts av många länder och särskilt av de som hårdast drivit en mindre budget, medan medlen till de fattigaste regionerna som väntat fick se minst andel neddragningar. Huvudparten av nettobidragsgivarländerna lär mot den bakgrunden inte ha ett intresse av att relativt sett tappa ytterligare mycket mer av möjliga nettoflöden genom än mer neddragningar på de så kallade rikare regionerna (till vilka Sveriges alla regioner tillhör) eftersom redan Kommissionens förslag i sig innebar en kraftig prioritering av de fattigaste. Det finns många goda argument för de investeringspengarna i form av strukturfonder till Norra Sverige för regionalt hållbar utveckling som nog få egentligen inser vilken roll de faktiskt spelat för den utveckling vi kan se inom olika sektorer, såväl med direkta eller indirekta kopplingar till råvaruindustrin, som andra samhällssektorer inom IT och kreativa näringar och deras kopplingar till forskningsmiljöerna. Områden där vi idag är världsledande och som genererar exportinkomster och andra mervärden som i hög grad är det som gör att Sverige klarat krisen så pass väl hittills, tack vare den kunskap och de aktiviteter som kunna tillskapas med dessa resurser i kombination givetvis med andra externa medel för att kunna växla upp insatserna och effekterna av dem i investeringar, projekt och andra åtgärder. Det finns förstås både bra och mindre bra exempel, men sammantaget lär varje satsad krona ha genererat en i sammanhanget inte oväsentlig avkastning i gengäld. Det gäller samtidigt att de pengarna inte istället minskas i värde genom att de skrivningar som finns om att ta hänsyn till exempelvis öarnas situation, som ordförandelandet Cypern bland annat driver, också i realiteten skulle innebära en omfördelning inom den potten som då inte skulle räcka långt. Det skulle bli en kännbar nettoförlust för Sverige och det är att tacksamt notera de svenska förhandlarnas vaktslående om den föreslagna extra allokeringen till NSPA i de hittillsvarande förhandlingarna. Frågan är också vad resultatet kan bli om det blir fråga om minskningar på medlen till infrastruktur, det så kallade Connecting Europe Facility (CEF), och Europaparlamentet åter ställer frågan på sin spets om vilka satsningar som i så fall skall bort? Botniska korridoren är en sådan satsning som det gäller att fortsatt se till att det finns det starka stöd som Kommissionen och ansvariga parlamentariker hittills visat liksom från 4

5 regeringens sida markerats vikten av genom bland annat brev till ansvarig Kommissionär. Fortsättning följer garanterat Så för att helgardera i allt det sagda som givetvis är helt personliga reflektioner av det som går att utläsa av det såväl uttalade intensiva informationsflödet som det som antyds av det outtalade i de slutna förhandlingsrummen, så kan det utöver ett långt möte som faktiskt landar i något eller ett kort möte som inte gör det också bli ett långt möte som ändå inte leder fram till något(!). Om vart och ett av dessa alternativ ges 1/3 chans så talar mycket för att vi, som de flesta förutspått, får se en fortsatt intensiv förhandlingsvår, men osvuret är bäst och det avslöjar sig nu de närmaste dagarna hur det blir med det. Det finns ju en andra chans redan på det ordinarie toppmötet i december, men är mindre sannolikt att till det hinner att slickas sår och lösas ut alla klutar med allt annat som är på agendan. Därtill skall Europaparlamentet också göra sin stämma hörd och alla andra förhandlingar genomföras, så färdigt i och med detta, ett möte bland många andra, blir det inte hursomhelst. Det är som en av rapportörerna i parlamentet för budgetfrågorna, Reimer Böge, uttalade vid en tillställning med regionala företrädare där bland annat vi från North Sweden förde fram våra synpunkter som företrädare för Northern Sparsely Populated Areas: "Att inte nå resultat nu är inget misslyckande, det är bara ett avstamp för fortsatta förhandlingar med bättre kunskap om vad vi måste bli överens om och som oundvikligen förr eller senare kommer att leda till ett gemensamt beslut, det är så EU fungerar!". /Mikael Janson 5