Portugal. Geografi.

Transkript

1 Portugal Portugal är södra Europas utpost mot Atlanten. Landets tid som ledande kolonialmakt och sjöfararnation är sedan länge över. Numera kämpar Portugal med svåra ekonomiska problem, vilket har lett till att många portugiser har utvandrat på jakt efter arbete. Geografi Portugal ligger på Iberiska halvöns västkust i Europas sydvästra hörn. I norr och öster gränsar landet mot Spanien. I väster och söder utgör Atlanten landgräns. Portugal är till ytan ungefär en femtedel så stort som Sverige. I Portugal finns ett tiotal större floder. De största rinner upp i det spanska höglandet och flyter därifrån västerut genom Portugal för att utmynna i Atlanten. Tejo har sitt utlopp vid huvudstaden Lissabon, Douro vid den näst största staden Porto i norr, medan Guadiana viker av söderut och bitvis utgör gräns mot Spanien innan den når sydkusten. Den norra delen av landet är kuperad och bergig. De högsta topparna når närmare meters höjd och finns i bergskedjan Serra da Estrela, som sträcker sig i nordöst-sydvästlig riktning genom mellersta Portugal. Längre norrut flyter Douro genom ett annat vidsträckt högland. Söder om Tejo ändrar landskapet karaktär och blir låglänt, särskilt kustremsan i väster. Detta slättland, som kallas Alentejo (bortom Tejo), ligger till största delen lägre än 200 meter över havet. Ett undantag är bergen som markerar gränsen till den sydligaste regionen, Algarve. Sydkusten består av låga sandstränder och höga bergsklippor. Mer än en tredjedel av Portugal är täckt av skog. De vanligaste trädslagen är pinje, korkek och eucalyptus. Jordmånen är i allmänhet mager. Svåra skogsbränder är vanliga under sommarhalvåret. Till Portugal hör också de vulkaniska ögrupperna Madeira och Azorerna i Atlanten (se särskilda kapitel). Av landets forna kolonier världen över finns inga kvar. Den sista, Macao, överlämnades till Kina 1999 efter 442 år av portugisiskt styre. 1/51

2 Yta km2 (2017) Tid svensk - 1 timme Angränsande land/länder Spanien Huvudstad med antal invånare Lissabon utan förstäder (uppskattning 2012) Övriga större städer Porto utan förstäder, Amadora , Braga , Setúbal (uppskattning 2012) Högsta berg Pico (Azorerna, m ö h), Serra da Estrela (på fastlandet, m ö h) Viktiga floder Tejo, Douro, Guadiana Klimat Södra Portugal har ett varmt och torrt klimat som mildras vid västkusten av Atlantens inverkan. I de inre delarna och på Algarvekusten i söder finns risk för torka och vattenbrist. Algarve har ett utpräglat medelhavsklimat och är centrum för turistnäringen. Norra Portugals kuperade och bergiga landskap får mer regn och är betydligt svalare än södern. På de högsta bergen kan det falla snö vintertid. Temperaturskillnaderna mellan sommar och vinter är större i norr än i den södra delen av landet. 2/51

3 2017 drabbades större delen av landet av svår torka. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Lissabon 11 C (jan), 22 C (aug) Medelnederbörd/månad Lissabon 109 mm (jan), 2 mm (juli) Befolkning och språk Portugiserna säger sig härstamma från de så kallade lusitanerna, men invånarna har vanligtvis en relativt blandad etnisk bakgrund. Geografiskt är befolkningen koncentrerad till kuststäderna. Landets invånarantal minskar stadigt, då fler portugiser dör än föds och fler utvandrar än invandrar. Under 1960-, och 1980-talen krympte befolkningen när fattigdom och arbetslöshet drev många att utvandra. Efter diktaturens fall 1974 (se Modern historia) minskade utvandringen, och när Portugals kolonier i Afrika blev självständiga kort därefter återvände portugiser från främst Angola och Moçambique (så kallade retornados). Många portugiser kom också tillbaka till hemlandet i slutet av 1990-talet då ekonomin förbättrades och brist på arbetskraft uppstod. Invandringen började mattas av från 2003 då den ekonomiska tillväxten bromsade in. När den ekonomiska krisen utbröt 2008 (se Ekonomi), med kraftigt ökad arbetslöshet som följd, började många portugiser åter söka sig utomlands, särskilt till Brasilien, Angola och Moçambique. Enbart under perioden lämnade runt portugiser landet, och sammanlagt beräknas flera miljoner portugiser numera leva utomlands. Stora portugisiska minoriteter finns förutom i Brasilien bland annat i Frankrike, Kanada, Sydafrika och USA. Hundratusentals utländska medborgare År 2015 fanns det drygt utländska medborgare i Portugal med rätt att vistas i landet. Därtill kom en stor grupp illegala invandrare trädde en lag i kraft som gjorde det lättare för invandrare att få medborgarskap. Det gällde även invandrare som befann sig i landet utan tillstånd, förutsatt att de kunde visa att de hade jobb. Samtidigt infördes regler för att anpassa invandringen efter behoven på arbetsmarknaden. Flest invandrare kommer från forna portugisiska kolonier som Angola, Kap Verde, Guinea-Bissau och Brasilien samt från Öst- och Centraleuropa. Främlingsfientlighet och diskriminering av etniska minoriteter, särskilt de cirka romerna, är inte ovanligt då det gäller boende, sysselsättning och tillgång till utbildning. I samband med skuldkrisen infördes 2012 ett så kallat gyllene visum, som gjorde det möjligt för medborgare utanför EU att få uppehållstillstånd i Portugal mot att de investerade minst en halv miljon euro i landet. Närmare sådana uppehållstillstånd hade sommaren 2016 utfärdats till ett värde av 1,7 miljarder euro, framför allt till rika kineser men också till angolaner, ryssar och brasilianare. Glesbefolkat inland Befolkningen är koncentrerad till regionerna kring de stora städerna vid Atlantkusten. Inlandet och slättlandet i söder är däremot till stora delar glest befolkade. Till Algarve i söder har många pensionärer från andra EUländer, främst britter, flyttat. Liksom i många andra europeiska länder växer andelen äldre i befolkningen beräknades nästan var femte portugis vara över 65 år, vilket skapar påfrestningar på sjukvården och socialförsäkringssystemen. 3/51

4 Portugiserna säger sig härstamma från lusitanerna, en folkgrupp med keltiska och iberiska rötter som levde i den västra delen av Iberiska halvön när romarna invaderade området på 200-talet f Kr. Under folkvandringarna på 400-talet e Kr fick befolkningen germanska inslag, framför allt i norr. Den moriska epoken, tiden efter den arabiska erövringen på 700-talet, har lämnat efter sig arabiska spår i söder. Kolonialtiden från 1500-talet och framåt medförde en invandring av människor från Asien, Afrika och Sydamerika (se Äldre historia). Portugisiska ett världsspråk År 2015 fick ättlingar till judar (sefarder) som förföljdes och fördrevs på 1400-talet (se Äldre historia) lagligt möjlighet att få portugisiskt medborgarskap. Beslutet togs av regeringen sedan det utretts vilka bevis på släktskap som krävdes för att få lagligt rätt till medborgarskap, till exempel namn och familjeträd som visar på en sefardisk bakgrund. Sedan britterna i juni 2016 röstat för att lämna EU hade runt 300 brittiska judar två månader senare ansökt om portugisiskt medborgarskap med hänvisning till sefardiskt ursprung. Portugisiska är ett av de stora världsspråken och modersmål för sammanlagt runt 200 miljoner människor. Det är officiellt språk i Portugal och talas i hela landet och i forna kolonier. Portugisiska är ett romanskt språk med rötter i latin men särskilt i södra Portugal märks påverkan från arabiska. Ord från afrikanska språk och under senare år engelska och franska har också tagits upp. År 2008 beslutade Portugal att ändra det portugisiska språkets stavningsregler så att de bättre överensstämmer med den portugisiska som talas i Brasilien. En rad kritiker tyckte att beslutet var en kapitulation inför en växande brasiliansk påverkan på språket. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 113,5 (2014) Andel invånare i städerna 64,0 procent (2016) Nativitet/födelsetal 8,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 10,2 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt -0,6 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,3 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 51,5 procent (2014) Förväntad livslängd 82 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 85 år (2015) Förväntad livslängd för män 78 år (2015) Folkgrupper 1 portugiser Språk 4/51

5 portugisiska 1. små grupper av invandrare från Central- och Östeuropa samt från forna kolonier såsom Brasilien, Angola och Kap Verde Religion Drygt åtta av tio portugiser är katoliker, men det finns även små grupper av protestanter, ortodoxt kristna, muslimer och judar i landet. Religionsfriheten är garanterad i författningen, och kyrkan är skild från staten. Den romersk-katolska kyrkan har under långa perioder i historien haft ett starkt inflytande över det portugisiska samhället. Sedan slutet av 1970-talet har kyrkans betydelse minskat, men fortfarande väljer en stor del av befolkningen att döpa sina barn och låta viga sig i kyrkan. I norra Portugal har kyrkan behållit sin starka ställning. Hundratusentals pilgrimer vallfärdar den 13 maj och den 13 oktober till Fátima, cirka tio mil norr om Lissabon, där jungfru Maria enligt traditionen ska ha visat sig för tre barn Portugal kristnades redan under de första århundradena e Kr. Fram till slutet av 1400-talet fanns en ganska stor tolerans gentemot utövare av andra religioner, men 1497 fördrevs judar och morer (araber) som vägrade konvertera till katolicismen från landet. Under den första republiken ( ) bröts banden mellan kyrkan och staten, men under diktaturen ( ) stärktes åter den katolska kyrkans ställning då denna tillsammans med familjen sågs som samhällets grundvalar. Utbildning Utbildningsnivån i Portugal är låg jämfört med andra EU-länder, trots att en rad regeringar sedan 1970-talet har satsat allt större resurser på utbildning. Numera börjar nästan alla barn i skolan, men andelen elever som fullföljer de första nio åren är bland de lägsta i EU. År 2009 infördes obligatorisk och avgiftsfri skolgång i tolv år, eller till dess att eleven fyller 18 år. Tidigare gällde skolplikt för barn i åldrarna 6 till 15 år. Övergången till det nya systemet genomförs gradvis. Den obligatoriska skolgången är indelad i fyra stadier: ett fyraårigt lågstadium, ett tvåårigt mellanstadium, ett treårigt högstadium där eleverna kan välja mellan högskoleförberedande studier och yrkesutbildning, samt ett treårigt stadium motsvarande gymnasiet med olika inriktningar. Skolsystemet omfattar även en frivillig, avgiftsfri förskola för barn mellan 3 och 6 år. På samtliga nivåer finns både privata och statliga skolor. I början av 1970-talet var närmare en tredjedel av portugiserna analfabeter kunde fortfarande nästan fem procent av befolkningen inte läsa och skriva, särskilt gällde det äldre kvinnor. Bristerna i skolsystemet är stora, framför allt på landsbygden. Lärarlönerna är låga, lokalerna undermåliga och undervisningsmaterialet dåligt. Det finns inte tillräckligt med utbildade lärare. Eleverna måste betala för skolmaterial, skolluncher och studiebesök. 5/51

6 Under de senaste åren har regeringen försökt modernisera och höja kvaliteten på undervisningen. Läroplanerna ger numera större utrymme för datakunskap, engelska har blivit obligatoriskt från första klass och nationella prov har införts på alla nivåer. Det finns ett 50-tal universitet och högskolor i landet. De viktigaste universiteten finns i Lissabon, Coimbra (grundat 1290) och Porto. Antalet studenter har mångdubblats sedan 1970, men andelen högskolestuderande är ändå betydligt lägre än genomsnittet för EU-länderna. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 95,7 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 12,8 (2013) Läs- och skrivkunnighet 94,5 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av BNP 5,1 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 10,2 procent (2011) Kultur Portugals vemodiga fadomusik är internationellt känd. En fadosångerska som nådde världsrykte var Amália Rodrigues. Bland landets mest erkända författare märks José Saramago, som 1998 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Portugals storhetstid som sjöfartsnation kring sekelskiftet 1500 innebar även en kulturell höjdpunkt. "Det portugisiska dramats fader" Gil Vicente skrev vid denna tid ett stort antal teaterstycken, farser och komedier. Något senare skrev Luís Vaz de Camões det historiska eposet Lusiaderna. Inom arkitekturen utvecklades den särpräglade manuelinska stilen (efter kung Manuel I, ) där upptäcktsresorna tydligt avspeglas i utsmyckningen. Ungefär samtidigt började portugiserna dekorera sina hus med målade kakelplattor, azulejos. Tekniken, som ursprungligen introducerats av araber vilka hade kommit till Portugal via Spanien, fick sitt genombrott och sin nationella prägel på 1700-talet. Runt om i Portugal pryder numera kakelplattor, ofta med historiska motiv i blått och vitt, väggar och allmänna platser. I början av 1900-talet verkade poeten Fernando Pessoa ( ), en av de internationellt mest kända portugisiska författarna utkom en svensk nyöversättning av hans verk Orons bok. Till de mest framstående portugisiska författarna hör också José Maria Eça de Queiroz ( ) och Miguel Torga ( ). Bland Portugals samtida författare märks José Saramago ( ) med verk som Historien om Lissabons belägring, och António Lobo Antunes (född 1942), med bland annat romanen Fado Alexandrino. Båda författarna finns översatta till svenska. Till de mest framträdande poeterna hör Sophia de Mello Breyner Andresen, Eugénio de Andrade och Herberto Hélder. Fado är benämningen på en speciell portugisisk musikgenre med rötter i gamla sjömanssånger och med brasilianska, afrikanska och arabiska influenser. Den präglas av vemod (saudade) och framförs ofta av en svartklädd person till ackompanjemang av gitarr och ett slags luta (portugisisk gitarr). Förutom sångerskan 6/51

7 Amália Rodrigues ( ), som gjorde fadon internationellt känd, kan nämnas fadostjärnor som Mariza och Carlos do Carmo. Den mest kända portugisiska filmskaparen är Manoel de Oliveira, som gjort ett dussintal långfilmer men också kortfilmer och dokumentärer. Han avled 2015, 106 år gammal. Så sent som 2014 hade hans sista film, Den gamle mannen från Belem, premiär vid filmfestivalen i Venedig. Miguel Gomes (född 1972) representerar en yngre generation filmregissörer. Han fick ett internationellt genombrott 2012 med filmen Tabu, som fått en rad priser. Massmedier Portugals författning garanterar pressfrihet, och presscensuren avskaffades 1974 då landet gick från diktatur till demokrati. Mediefriheten respekteras i praktiken och journalister kan i allmänhet arbeta fritt utan inblandning från myndigheter och makthavare. I medieorganisationen Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i världens länder hamnade Portugal 2016 på 23:e plats, vilket var en liten förbättring jämfört med året innan. I landet finns ett tiotal dagstidningar, varav samtliga är privatägda. Störst är Correio da Manhã, Diário de Notícias och Público, som alla ges ut i Lissabon, samt Jornal de Notícias, som utkommer i Porto. Politiskt inflytelserika är veckomagasinet Expresso och dess konkurrent Sol. Det statliga radiobolaget Radiodifusão Portuguesa (RDP)sänder program i de tre nationella kanalerna Antena 1, 2 och 3 samt till Azorerna, Madeira och utlandet. En särskild kanal tillhandahåller program riktade till de forna kolonierna i Afrika. Vid sidan av den statliga radion finns hundratals privatägda radiostationer. Den katolska radiostationen Rádio Renascença har många lyssnare. Det statliga TV-bolaget Televisão Portugesa (RTP)driver två kanaler, RTP1 och RTP2, och sänder liksom radion program till Azorerna, Madeira och utlandet. Det finns två privatägda TV-stationer, Televisão Independente (TVI) som sponsras av katolska kyrkan, och Sociedade Independente de Comunicação (SIC), som i huvudsak sänder pratshower, såpoperor och barnprogram. Därutöver har många kabel-tv-bolag verksamhet i Portugal gick landet över till digital-tv. År 2015 hade sju av tio portugisiska hushåll tillgång till internet. Det är en tydlig ökning jämfört med bara några år tidigare, inte minst tack vare satsningar från regeringens sida på ny teknologi. Ändå är internetanvändningen i Portugal fortfarande lägre än på många andra håll i Västeuropa. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 17,1 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 111,8 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 64,6 (2014) Äldre historia 7/51

8 Det område som idag utgör Portugal enades på 1200-talet under en härskare. Kungariket utvecklades med tiden till en stor sjöfartsnation och kolonialmakt störtades kungen och Portugal blev republik. En militärkupp genomfördes 1926 och sju år senare utropades en fascistinspirerad ny stat under diktatorn António de Oliveira Salazar. De äldsta spåren av människan i det område som idag utgör Portugal är omkring en halv miljon år gamla. Längs floden Tejo har stammar livnärt sig på jakt och fiske från 7000-talet f Kr, och jordbruk började bedrivas cirka år senare. Mellan 1500 och 1000-talet f Kr flyttade flera folkgrupper till området: lígueras, iberier, fenicier och senare kelter och greker. Från år 27 f Kr ända fram till 400-talet e Kr var området en romersk provins, kallad Lusitanien. Därefter härskade västgoter från slutet av 500-talet fram till 711, då området invaderades av morer (araber och islamiserade berber). På 1000-talet började det arabiska väldet försvagas, samtidigt som flera kungadömen på Iberiska halvön, däribland Portucale nära nuvarande Porto, enades under kungen av León och Kastilien, Alfonso VI. Den franske korsriddaren Henrik av Burgund fick grevskapen Coimbra och Portucale (som gett namn åt Portugal) genom giftermål med Alfonsos dotter Teresa. Deras son Afonso Henriques utropades 1139 till kung Afonso I. Drygt hundra år senare erövrade kungens ättlingar det moriska kungariket Algarve i söder. Ätten behärskade därmed i stort sett hela det område som utgör dagens Portugal. En handels- och sjöfartsnation Under 1200-talet grundlades Portugals utveckling till sjöfartsnation ingicks ett avtal med England som gav portugisiska skepp tillträde till engelska hamnar och försåg portugisiska köpmän med handelsprivilegier. Ny kung blev João I, ledare för riddarorden Aviz, och ett år senare slöts en allians mellan Portugal och England. Under Henrik "Sjöfararen", son till João I, växte Portugal som sjöfartsnation. Portugiserna byggde allt bättre skepp, utvecklade navigeringsinstrument och gav sig ut för att "upptäcka" världen intog portugiserna staden Ceuta i Nordafrika. De fann snart vägen till de då obebodda öarna Madeira, Azorerna och Kap Verde som koloniserades. Ett mål för resorna var att hitta sjövägen till Indien för att kunna kontrollera kryddhandeln och sprida kristendomen rundade Bartolomeu Dias Afrikas sydspets, och drygt tio år senare nådde Vasco da Gama Indien. Efter det att européerna upptäckt Amerika delade påven 1494 upp den för Europa nya världen mellan kolonialväldena Spanien och Portugal. Brasilien blev portugisiskt och övriga Amerika spanskt. Till en början koncentrerade sig portugiserna på att kontrollera kryddhandeln från Indien. Det lyckades fram till 1590-talet då Holland och England började ta över handeln med Asien. De afrikanska områden som "upptäckts" på vägen till Indien blev handelsstationer där portugiserna köpte slavar. I Brasilien planterades sockerrör som man bland annat gjorde brännvin av. Drycken användes som betalning i Afrika för slavar som sedan skickades till sockerplantagerna i Brasilien. Stora satsningar på handelsresor Vinsterna från handelsresorna kom inte befolkningen till del. De satsades istället i hög grad på nya och dyra expeditioner utomlands. Dessutom fick kungafamiljen en femtedel av förtjänsten och stärkte sin ställning. Jordbruket hemma i Portugal försummades och matbrist uppstod. På 1500-talet fick även den katolska jesuitorden stor makt. Bland annat kontrollerade den all utbildning. Under inkvisitionen (påvemaktens motoffensiv mot den protestantiska reformationen) förföljdes kättare (kristna vars tro avvek från påvemaktens lära, ibland konverterade judar). 8/51

9 När kung Sebastião dog på slagfältet i Nordafrika 1578 stod Portugal utan tronarvinge. Två år senare intogs landet av Spanien. Efter ett uppror 1640 återvann Portugal sin självständighet och hertigen av Bragança utsågs till kung João IV. Samtidigt förlorade landet under 1600-talet delar av sitt kolonialvälde till Nederländerna och England. Portugal knöt då åter nära band till England slöt länderna Methuenfördraget, som gav engelsmännen starkt inflytande över portugisisk handel. Lissabon drabbades 1755 av en förödande jordbävning. Markisen av Pombal, som i praktiken styrde landet vid denna tid, var påverkad av upplysningstidens idéer. En modernisering av förvaltning och utbildningssystem genomfördes och landets finanser sanerades. Markisen fördrev dessutom jesuiterna ur landet. Portugal blir republik I början av 1800-talet angrep den franske kejsaren Napoleon Portugal och kung João VI flydde till Brasilien. Landet försvarades med Storbritanniens hjälp och kom därefter att i realiteten styras av det brittiska sändebudet Lord Beresford. Samtidigt började liberala idéer få fäste i Portugal. Portugiserna reste sig mot britterna 1820 och kungen återvände hem från Brasilien. Två år senare antogs en ny författning som var påverkad av den franska revolutionens idéer. Tiden fram till 1850-talet blev orolig med partistrider mellan liberaler och rojalister. Ett republikanskt parti, bildat 1878, vann efter hand allt fler anhängare. Efter en rösträttsreform 1901 ökade den republikanska oppositionen i styrka mördades kung Carlos I och två år senare störtades monarkin; Portugal blev republik. Republikens första tid präglades av politisk oro. Under de första 16 åren hade landet 45 olika regeringar. Portugal går med i första världskriget I slutet av 1800-talet strävade portugiserna efter kontroll över hela södra Afrika. De befarade dock att tyskarna ville vara med och slåss om regionen och gick därför in i första världskriget på Storbritanniens och Frankrikes sida något som ödelade landets redan usla finanser. År 1926 störtades den demokratiskt valda regeringen i en militärkupp. Nationalekonomen António de Oliveira Salazar blev 1928 finansminister och fick vittgående befogenheter. Han utsågs 1932 till premiärminister. Den nya stat, Estado Novo, som utropades 1933 hade en författning som påverkats av de italienska fascisterna. Val till nationalförsamlingen och av statschef tilläts, men alla politiska organisationer utom Salazars Nationella Unionen förbjöds. I praktiken blev Salazar diktator. Säkerhetspolisen PIDE övervakade oppositionen och kontrollerade att den hårda censuren efterlevdes. Portugal var neutralt under det spanska inbördeskriget ( ; se Spanien, Modern historia), även om Salazar skickade en specialstyrka till Francos hjälp. Portugal förblev formellt neutralt även under andra världskriget men sålde i hemlighet den viktiga metallen volfram till Nazityskland och lät samtidigt från 1943 de allierade använda en flygbas på Azorerna. Modern historia Den fascistiskt inspirerade regimen under diktatorn António de Oliveira Salazar och hans efterföljare Marcello Caetano innehade makten i Portugal från slutet av 1920-talet till Den styrde med stöd av jordägare, statsförvaltningen samt den katolska kyrkan. Under och 1960-talen var Portugal ett av Europas fattigaste länder, vilket ledde till massutvandring. En militärkupp 1974 gjorde 9/51

10 slut på diktaturen. Socialistpartiet segrade i det första fria valet 1975 och behöll makten i tio år, tills det borgerliga Socialdemokratiska partiet tog över. Makten har därefter växlat mellan dessa två partier. Portugal var neutralt under andra världskriget och krigsslutet 1945 innebar inga politiska förändringar. Diktatorn Salazar behöll sin position. Portugal var ett av de tolv länder som 1949 bildade försvarsalliansen Nato och 1955 blev landet FN-medlem. Nationalekonomen Salazar hade redan under sina första år vid makten skapat ordning i statsfinanserna med hjälp av en hård åtstramningspolitik. Det gav honom ett visst anseende i Europas konservativa kretsar, samtidigt som de flesta portugiser förblev fattiga då den ekonomiska tillväxten var låg. Jordbruket prioriterades framför industriell utveckling. Sedan en oppositionell kandidat, general Humberto Delgado, hade utmanat Salazar i presidentvalet 1958 svarade regimen med att avskaffa direkta presidentval. Delgado mördades sju år senare, förmodligen av säkerhetspolisen. Salazar satt säkert så länge eliten de stora jordägarna, statsförvaltningen och den katolska kyrkan gynnades av hans regim. Efter ett slaganfall 1968 efterträddes Salazar av Marcello Caetano, som i stort sett fortsatte företrädarens politik. Självständighet för kolonierna Då befrielserörelser i de portugisiska kolonierna gjorde uppror i början av 1960-talet bekämpade regimen dessa i kostsamma krig. Unga portugisiska män tvingades göra värnplikt i fyra år, varav två år i Afrika. De unga officerarna såg krigen som utsiktslösa och bildade 1973 den så kallade Kaptensrörelsen som fick stöd av högre militärer. Tanken på en statskupp föddes och den 25 april 1974 tog De väpnade styrkornas rörelse (MFA) makten. Ett militärt revolutionsråd tillsattes, men fria val utlovades efter en övergångsperiod. Främst på MFA:s program stod avkolonisering, följt av demokrati och utveckling. Politiker som levt i exil återvände till Portugal. Redan i slutet av 1974 utropades de självständiga staterna Guinea-Bissau och Kap Verde. Moçambique, Angola samt São Tomé & Príncipe blev fria under MFA splittrades snart i fraktioner. Efter ett misslyckat kuppförsök från högerkrafter inom MFA och militären stärkte den radikala falangen sin ställning. Banker, industrier, försäkringsbolag samt de flesta tidningar förstatligades. I södra Portugal ockuperade lantarbetare jordegendomar och förvandlade större delen av jordbruksmarken till statligt ägda kollektiv. På kort tid bildades närmare 80 politiska partier, de flesta av dem socialistiska. I det första fria parlamentsvalet i april 1975 blev Socialistpartiet (PS), under ledning av Mário Soares, största parti. Sju partier fick i uppdrag att utarbeta en ny författning. Socialistinspirerad författning I november 1975 försökte vänsterkrafter inom militären genomföra en statskupp men stoppades av trupper ledda av general António Ramalho Eanes. Den författning som trädde i kraft 1976 var starkt präglad av förhållandena efter diktaturens fall. Socialism var målet och militären hade ett stort politiskt inflytande. Presidentvalet i juni 1976 vanns av general Eanes som sågs som en garant för stabilitet (han återvaldes 1981). I det val till parlamentet (nationalförsamlingen) som hade hållits redan i april 1976 hade socialisterna åter blivit största parti och Soares bildade en minoritetsregering. Fram till 1985 samarbetade Socialistpartiet, det borgerliga Socialdemokratiska partiet (PSD) och det konservativa Demokratiska centern i valsamverkan eller koalitionsregeringar. 10/51

11 Regeringen hade 1977 ansökt om medlemskap i EG (numera EU) och 1986 blev Portugal medlem. Under oljekrisen i början av 1970-talet blev behovet att modernisera ekonomin akut. Den ekonomiska politiken hade formats under kolonialtiden, då billig energi kunde hämtas från kolonierna. Den internationella lågkonjunkturen förvärrade det ekonomiska läget. Dessutom skulle runt människor som flytt från kolonierna integreras i samhället. Portugal tvingades ta stora lån av Internationella valutafonden (IMF) som krävde hårda ekonomiska saneringsprogram. Arbetslösheten steg och levnadsstandarden sjönk, vilket skapade missnöje bland både konservativa och radikala grupper. Korruptionsskandaler fäller PSD Portugal styrdes av PSD under ledning av ekonomiprofessorn Aníbal Cavaco Silva. PSDregeringen satsade på att begränsa inflationen och budgetunderskottet, att uppmuntra privata investeringar samt att modernisera utbildning, hälso- och sjukvård och det sociala välfärdssystemet. I presidentvalen 1986 och 1991 segrade Socialistpartiets kandidat Mário Soares. Samarbetet mellan Cavaco Silva och presidenten fungerade smidigt fram till 1992, då Soares lade in sitt veto mot flera regeringsförslag, bland annat mot en drastisk minskning av de väpnade styrkorna. Valet till nationalförsamlingen 1995 förde Socialistpartiet till makten. Många hade då tröttnat på vad de såg som maktfullkomlighet hos PSD en stark koppling mellan stat och parti samt flera korruptionsskandaler inom partiet. I valet lyckades också det konservativa Folkpartiet (PP) vinna nya röster genom att ge EU skulden för det portugisiska jordbrukets och fiskerinäringens problem samt för den ökande brottsligheten. Socialistpartiet bildade en minoritetsregering under ledning av António Guterres. Partiet hade före valet utlovat sociala reformer: en garanterad minimilön samt mer pengar till utbildning och vård. I presidentvalet 1996 segrade den tidigare socialistledaren, Lissabons dåvarande borgmästare Jorge Sampaio, klart över motkandidaten, den förre premiärministern Cavaco Silva. Euron införs i Portugal Regeringen hade som ambition att Portugal skulle klara inträdeskraven till EU:s valutaunion (EMU). Ett av villkoren var att statens budgetunderskott inte skulle utgöra mer än tre procent av landets bruttonationalprodukt (BNP). Sedan regeringen stramat åt budgeten blev Portugal våren 1998 som ett av elva länder EMU-medlem. Därefter infördes en garanterad minimilön. I mars 1999, ett halvår före parlamentsvalet, fick PSD problem. Partiledaren Marcelo Rebelo da Sousa hade tagit initiativ till en allians med PP, men samarbetet sprack och da Sousa fick avgå. Den nye PSD-ledaren, José Manuel Durão Barroso, fick kämpa mot låga opinionssiffror, samtidigt som Socialistpartiet hade medvind till följd av den goda ekonomin. Socialistpartiet vann visserligen valet i oktober 1999 men lyckades inte nå egen majoritet i nationalförsamlingen. PSD gick tillbaka medan Kommunistpartiet i allians med De gröna gick framåt. Därtill tog den nya partialliansen Vänsterblocket plats i nationalförsamlingen (se Politiskt system). PP behöll sina mandat. Socialistpartiets ledare António Guterres bildade en ny regering med stöd av hälften av parlamentets ledamöter. En splittrad opposition innebar att regeringen oftast fick igenom sina förslag. I presidentvalet i januari 2001 vann president Sampaio stort över den främste rivalen, den konservative Joaquim Ferreira do Amaral. I lokalvalen i december samma år led dock socialisterna ett svidande nederlag och förlorade makten i flera stora städer, bland andra Lissabon och Porto. Förlusten var så stor att 11/51

12 premiärminister Guterres beslutade att avgå. Svåra ekonomiska problem Nyval till nationalförsamlingen hölls i mars PSD hade medvind, men lyckades inte få egen majoritet i parlamentet. Socialistpartiet gick bakåt liksom alliansen mellan kommunister och miljöpartister samt Vänsterblocket. Det konservativa PP låg kvar på samma nivå som tidigare. Efter valet bildade PSD och PP regering. PSD-ledaren José Manuel Durão Barroso utsågs till ny premiärminister. Direkt efter valet 2002 vidtogs en rad åtgärder för att få ordning på landets dåliga finanser. Året dessförinnan hade budgetunderskottet överskridit EMU-samarbetets maxgräns på tre procent av BNP. Den nya, tuffa åtstramningspolitiken innebar bland annat höjd moms, utförsäljning av statlig egendom, anställnings- och lönestopp, kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor och en översyn av försvarskostnaderna. Åtgärderna mötte skarp kritik från fackföreningar och den politiska oppositionen. Från hösten 2002 förekom flera stora strejker bland offentliganställda, bland annat inom vården, skolan, domstolarna och transportsektorn. År 2002 och 2003 klarade Portugal EMU:s budgetkrav och Portugal kunde införa euro som valuta Men nedskärningarna hade sitt pris i form av sämre opinionssiffror för regeringen lovade regeringen att lägga större tonvikt vid frågor som rörde social välfärd och arbetsmarknad. De som drabbats hårdast av de offentliga åtstramningarna utlovades bättre vård, pensioner och utbildningsmöjligheter. Samma år infördes begränsningar av antalet invandrare till landet efter påtryckningar från PP, trots att Portugal var i behov av invandrad arbetskraft inom vissa samhällssektorer, bland annat byggnadsindustrin. Presidenten tvingar fram nyval Sommaren 2004 utsågs Durão Barroso till ny ordförande för EU-kommissionen, en post han tillträdde i oktober samma år. Premiärministerposten övertogs i juli av Pedro Santana Lopes, som då var Lissabons borgmästare. Lopes ansågs allmänt mer populistisk och högerinriktad än sin företrädare. Santana Lopes regering utsattes för hård kritik på grund av budgetproblem och bristande samordning mellan ministrarna. Premiärministerns beslut att lätta på åtstramningspolitiken väckte missnöje även inom hans eget parti. I november 2004 upplöste president Sampaio parlamentet och utlyste nyval. Sampaio hade tidigare varnat för att han skulle ingripa om den nya regeringen inte upprätthöll strikt kontroll över ekonomin. Socialistpartiet vann nyvalet i februari 2005 med bred marginal och fick egen majoritet i parlamentet, medan PSD förlorade stort och PP backade något. Väljarnas svängning till vänster sågs framför allt som en missnöjesyttring mot PSD-regeringen, inte minst på grund av den snabbt växande arbetslösheten. Socialistregeringens period vid makten ( ) kom att domineras av allvarliga ekonomiska problem. Omedelbart efter tillträdet fick premiärminister José Sócrates och regeringen försöka hantera en svår finanskris. En rad besparingar genomfördes för att få statsbudgeten i balans. Bland annat beslöt regeringen att avskeda av landets statsanställda fram till Pensionsåldern för offentliganställda höjdes och sjukersättningen sänktes. Åtstramningarna ledde till protester från löntagare och fackförbund. Åtstramningar leder till protester När presidentval hölls i januari 2006 segrade PSD-kandidaten, den tidigare premiärministern Aníbal Cavaco Silva. Han blev därmed den första högerpolitikern att vinna ett presidentval i Portugal i modern tid. Cavaco Silva kunde i sin valkampanj dra nytta av missnöjet med socialistregeringens åtstramningspolitik. 12/51

13 Samarbetet mellan president Cavaco Silva och premiärminister Sócrates visade sig fungera väl. En anda av samförstånd präglade politiken, där regeringen sökte lösningar tillsammans med oppositionen. Under 2007 försvagades PSD av en korruptionsskandal och året därpå tvingades partiledaren Luís Filipe Menezes avgå. Det bidrog till att regeringen kunde sitta kvar efter parlamentsvalet i september Socialisterna förlorade dock sin majoritet och fick bilda minoritetsregering, som därmed måste söka stöd hos oppositionen i parlamentet för att kunna genomföra de nödvändiga ekonomiska reformerna. Efter valsegern blev regeringens högsta prioritet att minska statens budgetunderskott på närmare tio procent av BNP till EMU:s maxgräns på tre procent. Under 2010 fick regeringen stöd i parlamentet för bland annat höjd skatt för höginkomsttagare och på aktievinster samt för frysta eller sänkta löner för offentliganställda. Allmänheten visade åter sitt missnöje med besparingarna genom regeringskritiska demonstrationer och generalstrejker som tillfälligt lamslog delar av samhället. I början av 2011 omvaldes Cavaco Silva till en andra och sista femårsperiod som president. Socialistregeringen avgår I mars 2011 avgick socialistregeringen sedan nationalförsamlingen röstat nej till ännu ett sparpaket med bland annat nya skattehöjningar och dyrare kollektivtrafik. Sparpaketet ansågs vara ett försök från regeringen att se till att Portugal inte gick samma väg som Grekland och Irland, det vill säga att tvingas ta emot internationell hjälp för att klara de akuta ekonomiska problemen (se Ekonomi). Alla oppositionspartier röstade dock emot sparpaketet, som de ansåg gick alltför långt. Premiärminister Sócrates sade efter omröstningen att regeringen hade berövats sina möjligheter att styra landet och han lämnade därefter in sin avskedsansökan till presidenten. Sócrates fick därefter uppdraget att leda en övergångsregering fram till ett nyval som skulle hållas i juni. Sócrates varnade för att den ekonomiska situationen hade försämrats markant genom parlamentets nej till nya åtstramningar. Räntorna på statens lån hade höjts snabbt och redan i april 2011 tvingades regeringen be EU om ekonomiskt stöd för att undvika statsbankrutt. Portugal blev därmed det tredje landet efter Grekland och Irland att tvingas söka nödlån utifrån. Efter förhandlingar med EU och IMF presenterades i maj ett stödpaket till Portugal på 78 miljarder euro i lån över en treårsperiod. Villkoren för lånet var att landet skulle genomföra en rad ekonomiska reformer, bland annat privatiseringar och åtgärder för att öka den privata sektorns konkurrenskraft. Målet var att minska statens budgetunderskott, som 2010 överskred nio procent av BNP, till under eurozonens tak på tre procent senast Borgerligt styre e er nyval I nyvalet i juni 2011 segrade PSD med bred marginal och partiledaren Pedro Passos Coelho utsågs till premiärminister för en regering bestående av ministrar från PSD och CDS-PP (se Politiskt system). Efter valförlusten lämnade Sócrates även posten som Socialistpartiets ledare. Landets nya premiärminister Coelho och hans borgerliga regering varnade kort efter valet för nya budgetåtstramningar. Ett par månader senare tillkännagav regeringen de största besparingarna i landet på ett halvt sekel (se Ekonomi). I november genomförde de största fackförbunden en generalstrejk under en dag i protest mot regeringens tuffa budget för Flera protestdemonstrationer och strejker hölls även under 2012 när villkoren för EU:s och IMF:s stödlån blev alltmer kännbara för medborgarna. Stigande arbetslöshet och levnadskostnader riskerade 13/51

14 att leda till ökad social oro. Motståndet mot åtstramningarna manifesterades dock i huvudsak på ett fredligt sätt. Oppositionen höll en relativt låg profil, eftersom socialisterna var eniga med regeringen om att åtstramningspolitiken var nödvändig. År 2013 fick regeringen problem med sin ekonomiska politik, när en domstol i april slog fast att flera av de planerade åtstramningarna stred mot författningen. Det gällde bland annat sänkningar av statsanställdas löner och pensioner. Premiärminister Passos Coelho förklarade då att det istället måste till nedskärningar inom den sociala sektorn, hälsovården, utbildningen och i statliga företag för att Portugal skulle kunna uppfylla lånevillkoren från EU och IMF. De åtstramningar som hade avvisats skulle ha inneburit runt en miljard euro i besparingar. Korruptionsskandaler inom Socialistpartiet De nya, ännu hårdare åtstramningar som författningsdomstolens beslut tvingat fram höll på att spräcka regeringen, men det mindre koalitionspartiet CDS-PP stannade kvar sedan dess ledare fått ett övergripande ansvar för landets ekonomiska politik och relationer med långivarna. Presidenten, som egentligen ville ha nyval, uppmanade regering och opposition att sluta en bred uppgörelse om den ekonomiska politiken. Förhandlingarna misslyckades dock, och Socialistpartiet sade nej till att bli en del av regeringens åtstramningspolitik. Det gav resultat i lokalvalen i september, då socialisterna hade stor framgång, särskilt i Lissabon, medan PSD led stora förluster. Under våren 2014 stod det klart att Portugal skulle klara sig framöver utan nya stora nödlån från EU och IMF, något som dock inte innebar att de ekonomiska problemen var över. I slutet av året briserade flera stora korruptionsskandaler. En av dem var knuten till visumhanteringen, där personer som investerar en viss summa i Portugal, får rätt att bosätta sig i landet under fem år (se Befolkning och språk). Än större uppståndelse väckte det då den förre premiärministern, socialisten José Sócrates, i november greps i samband med en korruptionsutredning. Då ytterligare en socialistisk tidigare minister greps anklagad för korruption och pengatvätt passade premiärminister Passos Coelho på att be presidenten utlysa parlamentsval till den 4 oktober Politiskt system Portugal är en republik vars president har stort politiskt inflytande, trots begränsade formella befogenheter. Den verkställande makten innehas av regeringen, som är ansvarig inför presidenten och den lagstiftande nationalförsamlingen. Statsförvaltningen plågas av en stor och ineffektiv byråkrati samt utbredd korruption. Två politiska partier dominerar och brukar växla om vid makten: Socialistpartiet och Socialdemokratiska partiet, som trots namnet är ett borgerligt parti. Sedan november 2015 styrs Portugal av en minoritetsregering som leds av Socialistpartiet. Författningen tillkom 1976 och präglades av de radikala strömningar som rådde efter diktaturens fall två år tidigare (se Modern historia). Författningsändringar har sedan dess gjorts vid flera tillfällen, bland annat har formuleringar om socialism strukits. Det revolutionsråd som gav militären en viktig politisk roll har avskaffats, presidentens makt har beskurits och beslutande folkomröstningar har införts i frågor av nationellt intresse. För att ändra i författningen krävs två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. 14/51

15 Nationalförsamlingen (Assembleia da República) har en kammare med 230 ledamöter, som väljs i allmänna, proportionella val vart fjärde år. Rösträttsåldern är 18 år. Regeringen har den verkställande makten. Premiärministern utses av presidenten i samråd med de partier som sitter i nationalförsamlingen. Regeringen är ansvarig inför nationalförsamlingen och presidenten. Presidenten är statschef och överbefälhavare. Han eller hon utses i direkta val vart femte år och får sitta i högst två mandatperioder. Presidenten har rätt att inlägga veto mot nya lagförslag, upplösa nationalförsamlingen och avsätta/utse en regering i händelse av politisk kris. Till sin hjälp har presidenten ett rådgivande organ kallat statsrådet, bestående av höga politiska befattningshavare, regionala politiska ledare samt tio övriga medborgare som nomineras av presidenten och nationalförsamlingen. Portugal är ett av Europas mest centraliserade länder. Det är indelat i 18 distrikt (distritos), som i sin tur består av kommuner och församlingar vilkas styrande organ tillsätts i allmänna val. Den person som står överst på listan för det vinnande partiet i kommunalvalet blir borgmästare i kommunen tillsattes en utredning i syfte att föra över mer makt till kommunerna. De autonoma regionerna (regiões autonomas), ögrupperna Azorerna och Madeira i Atlanten, har egna regeringar och parlament med lagstiftande makt i vissa frågor. Den portugisiska staten företräds på öarna av en minister i respektive regering. Politiska partier Två relativt jämnstarka partier dominerar politiken: Socialistpartiet (Partido Socialista, PS) och det borgerliga Socialdemokratiska partiet (Partido Social Democrata, PSD). Skillnaderna mellan dem är ganska små: båda förespråkar en marknadsorienterad politik och är positiva till EU-samarbetet. PS är i princip mer inriktat på att bevara välfärdssystemet än PSD, men även PS har i regeringsställning tvingats genomföra åtstramningar och skära i de sociala trygghetssystemen. Socialistpartiet grundades i exil i början av 1970-talet av bland andra Mário Soares, som var president Partiet förespråkar en socialdemokratisk politik. Det leddes från 2004 av José Sócrates och satt i regeringsställning med Sócrates som premiärminister. Efter en valförlust 2011 ersattes Sócrates som partiledare av António José Seguro skedde ett nytt partiledarbyte då António Costa tog över. Socialistpartiet vann valet hösten 2015 och bildade därefter en minoritetsregering, som stöds i nationalförsamlingen av Vänsterblocket, Kommunistpartiet och De gröna. Portugals kommunistparti (Partido Comunista Português, PCP) grundades 1921 men var förbjudet under diktaturen från slutet av 1920-talet till Partiet har bara gjort små ändringar i partiprogrammet sedan kommunistregimernas fall i Östeuropa efter I flera av de senaste valen, också 2015, ingick PCP i valalliansen Demokratiska enhetskoalitionen (Coligação Democrática Unitária, CDU) tillsammans med miljöpartiet De gröna (Partido Ecologista Os Verdes ). PCP har främst stöd bland lantarbetare och industrianställda i Alentejo, slättlandet i söder. Kommunisterna har visserligen överlag tappat mark sedan 1979 men CDU gjorde 2015 ett bra val och blev efter valet stödparti till Socialistpartiregeringen (se Aktuell politik och Kalendarium) bildade tre partier på vänsterkanten en ny allians, Vänsterblocket (Bloco de Esquerda, BE), som sedan dess har varit representerad i nationalförsamlingen. Också Vänsterblocket blev efter valet 2015 stödparti till den socialistiska minoritetsregeringen. Vänsterpartierna har störst stöd i södra Portugal som är mer urbaniserat och sekulariserat än den norra delen av landet, där PSD och CDS-PP har flest anhängare. 15/51

16 PSD bildades 1974 under parollen socialdemokrati för Portugal, men är numera liberal-konservativt och har sitt främsta stöd hos medelklassen. Partiet innehade regeringsmakten tillsammans med det konservativa Demokratisk och social center-folkpartiet (Centro Democrático e Social Partido Popular, CDS- PP). PSD leddes vid makttillträdet 2002 av José Manuel Durão Barroso, som 2004 avgick sedan han utnämnts till EU-kommissionens ordförande. Barroso ersattes då av Pedro Santana Lopes, som lämnade posten ett år senare när PS vann valet. PSD och CDS-PP återkom i regeringsställning genom valseger 2011, med den nye PSD-ledaren Pedro Passos Coelho som premiärminister. I den borgerliga regering som styrde landet regerade PSD åter tillsammans med CDS-PP, som har nationalism och EU-motstånd till sina främsta politiska frågor. Partiets inställning till EU ledde till att det uteslöts ur den kristdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet. Inför valet 2015 samarbetade PSD och CDS-PP i alliansen Framåt Portugal (Portugal à Frente, PàF). De ställde upp på gemensamma listor i alla valdistrikt men förlorade sin majoritet i nationalförsamlingen. Ändå fick PSD som största parti i uppdrag att bilda ny regering. Denna tvingades dock avgå efter bara några veckor sedan den förlorat en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Portugisernas politiska engagemang har avtagit på senare år. Politiken har alltmer kommit att uppfattas som en angelägenhet för en liten elit som saknar kontakt med vanliga portugiser. Bristen på politiskt intresse har avspeglat sig i valdeltagandet som hör till de lägsta i Västeuropa. Till skillnad från i många andra europeiska länder har den ekonomiska krisen i Portugal inte lett till att något utpräglat missnöjesparti uppstått. Rättsväsen Domstolsväsendet ska enligt författningen vara oberoende av statsmakten. Första instans motsvarar tingsrätten, andra instans är fyra appellationsdomstolar för överklaganden och högsta instans är Högsta domstolen i Lissabon. Därutöver finns specialdomstolar för förvaltning, finanser och militären. Det finns även en författningsdomstol som ska avgöra om ett lagförslag överensstämmer med författningen. Tio av dess 13 domare väljs av nationalförsamlingen, varpå dessa tio domare utser övriga tre. Författningsdomstolens domare sitter på sexåriga mandat som inte kan förlängas, domarna i Högsta domstolen sitter på livstid. Rättssäkerheten är hög, men långsamma byråkratiska procedurer gör rättssystemet ineffektivt och åtalade kan få vänta länge innan deras sak prövas i domstol. Portugal kritiseras av människorättsorganisationer för dåliga förhållanden för interner i de överbelagda fängelserna. Det förekommer också rapporter om att interner misshandlas av fångvaktare, och polisen har anklagats för att använda för mycket våld vid gripanden. De mänskliga rättigheterna respekteras dock i stort sett. Dödsstraffet avskaffades redan Under militärdiktaturen förekom dock utomrättsliga avrättningar som sanktionerats av staten, så i praktiken upphörde dödsstraffet snarare FAKTA POLITIK Officiellt namn República Portuguesa/ Republiken Portugal Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Marcelo Rebelo de Sousa (2016 ) Regeringschef premiärminister António Costa (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Framåt Portugal 99, Socialistpartíet 85, Vänsterblocket 19, Kommunistpartiet 17, samt två mindre partier (2015) 16/51