Tillfällig skulpturverkstad. Konstnärlig gestaltning till ett nytt äldreboende i Vännäsby Ett verk av Knutte Wester

Transkript

1 Tillfällig skulpturverkstad Konstnärlig gestaltning till ett nytt äldreboende i Vännäsby Ett verk av Knutte Wester 1

2 Knutte Wester 2009 Foto: Alexandra Ellis, Jonas Björkholm, Benny Persson och Knutte Wester Grafisk form: Ludwig Franzén Redaktör: Jonas Lidström Tryck: Art & Typ, Vännäsby Ett projekt finansierat av Vännäs kommun

3 Att beställa en konstnärlig process Annalena Hedman, vikarierande kulturchef Malin Felth, kulturchef, Vännäs kommun Vännäsby, år 2008: ett nytt äldreboende i vackra Vännäsby ska byggas. Biblioteks- och kulturchef Malin Felth föreslår att konstnär Knutte Wester lägger fram ett förslag till utsmyckning att ta ställning till. Knutte ut arbetar en idé om att upprätta en tillfällig skulpturverkstad i Vännäsby, där han tillsammans med ortsbefolkningen ska göra gipsavgjutningar som sedan ska användas i utsmyckningen. Han visar sina idéer till skulpturer för beslutsfattarna, men är noga med att påpeka att eftersom detta är en gemensam skapandeprocess så kan verket, eller verken, i slutändan komma att se annorlunda ut. Förslaget gillas och godtas, och en resa tar sin början... I ett gammalt hus som ligger bakom Vännäsby skola, alldeles intill Vängården och nybygget, inrättar Knutte sin ateljé. Huset kallas Drutten och har just övergivits av de sista barngrupper som haft sin förskoleverksamhet där. Som förskola fungerar det dåligt, men som tillfällig skulpturverkstad desto bättre här finns utrymme, ljus och oömma ytor. Knutte bjuder in barngrupper, skolelever i alla åldrar, äldre boende på Vängården och allmänheten i öppna workshops. Folk strömmar till; med stort mod och stor förtjusning (ibland skräckblandad) låter man gjuta av händer, armar, ansikten och öron. Till och med hela kroppsavgjutningar tillverkas under arbetspassen. känslor hos Vännäsborna, bland dem många nyanlända flyktingar. En del av flyktingarna väljer att lämna orten och en pappa meddelar att han inte heller vill att hans barns avgjutning ska vara med i utsmyckningen. En annan flyktingfamilj resonerar dock annorlunda. Deras två barn låter sig gjutas av och väljer på så vis att lämna kvar spår av sig själva på en plats som under en tid varit deras hem. En av dessa avgjutningar ligger till grund för den bevingade skulptur som är en central del i verket. En utsmyckning bestående av större och mindre skulpturer, tar form och blir så småningom ett färdigt verk. Arbetet dokumenteras också med fotografier och video. Men det finns en del av verket som man inte kan röra vid eller fotografera, nämligen alla de möten som skedde under arbetets gång och alla nya erfarenheter som så många fick ta del av. En del av Vännäsby är för alltid ingjuten i denna utsmyckning. 1 En sexårig flicka som tidigare besökt skulpturverkstaden med sin förskoleklass tar med sin mamma för att visa en avgjutning av hennes och kompisens händer som håller i varandra. Titta, där är min hand! säger flickan, men mamman tvekar och tittar noga på avgjutningen. Nej, den andra är din handled. Jag känner igen den, avgör hon sedan bestämt. Eftersom varje människa är unik, så gäller detsamma för avgjutningarna. I maj 2009 inträffar en rad händelser som upprör starka 3

4 4

5 Västerbottens-Kuriren 11 maj

6 Om min tillfälliga skulpturverkstad Knutte Wester Asyl (-y l) en er. s Fristad undan förföljelse, tillflyktsort; vårdanstalt o d 1. Vägen till Vännäsby Jag flyttade min ateljé till Vännäsby för att tillsammans med kommuninvånarna göra skulpturer till det nya äldreboendet som skulle byggas. Skulpturer som sedan har blivit till tack vare alla de uppemot hundra personer som passerat genom min tillfälliga ateljé, fått gips på skorna och kanske lämnat ett avtryck. Min flytt av ateljén till den exakta platsen för bygget av det nya äldreboendet var en återspegling av en annan ateljéflytt som gjordes för sju år sedan. Under mitt sista år på Konsthögskolan i Umeå flyttade jag min verksamhet till den nyöppnade flyktingförläggningen i Boliden. Där lärde jag bland annat känna Gzim från Kosovo. Han var då nio år gammal och hade tillbringat större delen av sitt liv på olika flyktingförläggningar. Innan han kom till Boliden hade han bott två år i en kyrka i norra Norge. Varje dag efter skolan kom han och fikade i min ateljé på flyktingförläggningen. Efter ett år i Boliden blev han och hans familj utvisade. Jag minns dagen de fick beskedet: hur jag och Gzim stod vid den frusna lilla tjärnen mitt i samhället, och hur Gzim frågade mig vad som skulle bli kvar av honom när han tvingades lämna Boliden. Jag hade inget svar. Inte heller idag har jag något bra svar men hans fråga har bränt sig fast i mig. Gzims fråga fanns med mig när jag kom till Vännäsby, men jag hade aldrig kunnat ana att den skulle bli så konkret som den blev i Vännäs våren Historien upprepar sig. Och om vi ser och förstår den kanske vi kan styra åt ett annat håll. Innan jag kom till Vännäsby hade jag också bott en period i Riga i Lettland. Där gjorde jag en skulptur tillsammans med några barn på ett barnhem. De här barnen väntade också på besked om asyl i sitt eget land eller utomlands; de väntade helt enkelt på att bli önskade Gzim» Skylten till ateljén i Boliden 6

7 någonstans. En flicka i gruppen blev plötsligt adopterad till Italien. Hennes bästis, som var kvar på barnhemmet, saknade sin kompis. Hon tog upp avgjutningen av bästisens arm och konstaterade att armen var kvar hos henne. Hon pekade på mig med gipsarmen och sa: Nu fattar jag vad vi håller på med!. I den stunden förstod jag också. Jag mindes Gzims fråga och insåg att det jag höll på med var att formulera ett svar i gips. 2. Händer och vingar När jag flyttade min ateljé till Vännäs kommun och till Vännäsby ville jag bli lokal: arbeta där, alldeles vid bygget, och göra skulpturer som skulle angå de som bor här. Så jag gjöt av Gunhilds händer hemma vid hennes köksbord, formade i samma bön som varje morgon. Hon sa att det skulle bli roligt att se sina händer förevigade i det nya huset, om hon nu skulle leva till den dagen huset stod färdigt. Denna vårdag 2009 var hon fyllda 99 år. Jag gjöt av två bästa kompisars händer inflätade i varandra och ett litet barns hand i sin mammas hand. Jag gjöt av ansikten med drömmande slutna ögon och händer som mjölkade, händer som krampade och händer som fångade vatten. Allt med tanken om att lämna något kvar, ett avtryck och ett minne. Den dagen var den här personen här och såg ut på det här viset minns honom eller henne. Eller: se denna 15-åring med drömmande slutna ögon och påminn dig om en annan 15-åring som du behöver minnas. Minns din mormors bön, eller din fars mjölkande händer. Som central skulptur skissade jag på en figur med vingar. Planen var att ett barn som nyligen flyttat till Vännäs från ett annat land skulle stå modell, jag ville knyta an till mitt tidigare arbete med flyktingar. För även om det kan låta drastiskt och överdrivet så såg jag många likheter eller metaforiska släktskap mellan att fly sitt land och att flytta till ett servicehus. Associationen uppstod efter att dels ha umgåtts med flyktingar som tvingats lämna sina hem och sina sammanhang, och dels ha hjälpt min farmor med en mer eller mindre ofrivillig flytt från sin lägenhet till ett anpassat boende. Känslan av rotlöshet, 7

8 förvirringen på den nya platsen och paniken över att för alltid ha förlorat sitt hem verkade vara de samma. Sen finns det förstås enorma skillnader mellan dessa olika situationer min farmors känslor kring att inte kunna bo kvar i sin lägenhet är något annat än min vän Raieds panik över att han befann sig i Boliden medan hans familj fanns kvar i Bagdad. Men Raieds oro och farmors förvirring på ICA efter den påtvingade flytten uppvisar ändå tydliga likheter. Och det står samma sak på pillerburkarna som läkarna ordinerade dem båda. Hur som helst tänkte jag så; en skulptur av en figur med vingar. De vingar som Raied och Gzim så innerligt önskat att de haft, vingar som en symbol för förflyttningar mellan olika platser och världar. Vingar som metafor för såväl frihet som gudomlighet, flykt och död. Jag pratade med min barndomsvän J. om mitt projekt. När jag berättade om vingarna påminde han mig om de vingar som han och jag byggt en kort tid efter att han förlorat sin far. Vi försökte faktiskt flyga med dem, även om vi var gamla nog att förstå att det inte skulle gå. Men vi var unga nog att ändå försöka. 3. Verkligheten gör sig påmind Men något hände i Vännäs våren 2009 som kom att vända upp och ner på mycket. Efter att en konflikt mellan några flyktingar och infödda ungdomar i Vännäs trappats upp samlades en en kväll en lynchmobb. Och man kastade sten på ett hus där en grupp flyktingar bodde. Det inträffade skapade ett trauma hos många i Vännäs kommun. Men det största traumat uppstod förstås hos de familjer och hos de barn som fick in stenarna och hotelserna genom fönstret mitt i natten. Några av dem som utsatts för stenkastningen var familjen Ramadan. Deras son Alamin hade en gång under vintern kommit till min ateljé och hälsat på. Efter den otäcka natten var familjen inställd på att komma bort från Vännäs så fort som möjligt. Själv kunde jag känna 8

9 hur stunder i mitt liv och mitt konstskapande återupprepade sig. Plötsligt var jag tillbaka igen hos Gzim på den frusna sjön och hos Elinora i Riga som förlorat sin bästis. Familjen Ramadan evakuerades tillfälligt från Vännäs men var snart tillbaka igen. En kort tid därefter kom Alamin och de andra i familjen och besökte min tillfälliga skulpturverkstad i Vännäsby. De hade då inte gått utanför lägenheten på en vecka. Solen kom fram ur molnen, vi spelade fotboll vid sidan av byggarbetsplatsen och beställde pizza efteråt. Och så gjorde vi avgjutningar. Avgjutningar att lämna kvar, för att bli kvar, för att bli ihågkommen. När jag flyttade min ateljé till Vännäsby så var det med ambitionen att genom skulptur skriva ett litet stycke personlig historia om några människor som just detta år bodde i Vännäs kommun. Deras avtryck skulle få symbolisera vårt gemensamma behov av att minnas, att bli ihågkomna, och den absoluta nödvändigheten av alla människors delaktighet i detta som vi kallar vårt samhälle. Mina tankar om likheter mellan ålderdom och påtvingad flykt kvarstår, och kanske kommer denna innebörd av skulpturen av Alamin att framträda tydligare med åren. Men än så länge överskuggas det bildliga av den faktiska verkligheten. På grund av händelserna våren 2009 kom Alamins öde att bli en central del av mitt verk; allt annat hade känts konstigt. Jag önskar att det som hände aldrig hade hänt, att min konstnärliga utsmyckning uteslutande hade bestått av glada barn som gjöt skulpturer i betong mitt ibland lyftkranar och byggjobbare. (Vilket också hände, och var lika viktigt som något annat.) Och jag önskar att Gunhilds bön om en bättre värld inte hade känts så avgörande, så nödvändig. I skrivande stund ber hon fortfarande vid sitt köksbord på äldreboendet. Efter den där natten av stenkastning fylldes Vännäs gator av solidariska demonstranter. Med kommuninvånarnas hjälp gjorde jag en utsmyckning till det nya äldreboendet. Och skulpturen av Alamin fick glänsande vingar i brons. Men den riktige Alamin kan jag inte ge vingar, det är bortom skulptörens makt. Åt honom måste vi skapa en bättre värld. 1 Vännäsby 13 juli 2009 Alamin 9

10 10

11 11

12 12

13 Änglar och andra minnen Ingo Vetter Jag föreställer mig min egen förvåning om jag skulle komma in i en ny byggnad, därtill ett äldreboende, och stöta på en realistisk skulptur av ett barn med vingar, utförd i patinerad betong och brons, uppställd på en sockel. I första ögonblicket skulle jag tänka på en kyrkoängel som har gått vilse eller en skulptur från 1930-talet, som främjar institutionens faderliga auktoritet. Vingarna är ett starkt tecken och hela den kristna ikonografin vägar tungt. Men jag snubblar i mina snabba tolkningar, den här figuren är ingen expressiv budbärare med svärd i handen. Den här figuren har ögonen stängda, kommer barfota och håller händerna bara om sig själv. Den är introvert och verkar sårbar. Tittar man närmare, ser man riktiga sår, eller närmare bestämt gjutkanter som inte retuscherats bort. Till viss del är det direkta avgjutningar av kroppsdelar; hudens struktur syns tydligt och detaljrikedomen är nästan skrämmande. Dessa delar har monterats ihop med grövre avgjutningar av kläder eller med delar som är modellerade på fri hand. Även om den patinerade betongytan antyder något annat, är figuren inte riktigt genomarbetad. Den förblir i fragment, där barnkroppen har stoppats in i för grova byxor och fått bronsvingar fastspända på ryggen. Kanske är ängeln bara ett redskap för att få mig att gå en annan väg. Jag ser någonting som jag tror mig känna igen, men betraktelsen av skulpturen visar istället på en bakomliggande process. De avgjutna fragmenten bevarar ett ögonblick, de är som en sorts tredimensionellt fotografi. Sammanfogningen av olika fragment blir till en situation och luckorna modelleras bara fram i den 13

14 utsträckning som behövs. Vilken var alltså den situation, som skapade den här skulpturen? Längre in i byggnadens korridorer finns fler fragment av händer och ansikten. Metoden är densamma mycket realistiska avgjutningar i kombination med snabba modelleringar. Det blir tydligare att det handlar om minnen, situationer skymtas som ska bevaras eller återskapas. Avgjutningarna vittnar om en persons närvaro, även om det var för länge sedan. Jag känner Knutte Wester som en konceptuell konstnär med ett starkt intresse för samhällets funktioner och friktioner. Istället för utvärderingar eller lösningar, uppmanar han oss att simultant titta på flera aktörer i samhällets utveckling. Prostitution, hemlöshet eller gatubarn kallas ibland för fransar av den ekonomiska vävnad vi befinner oss i. Knutte Westers arbete pekar på denna samexistens, men han undviker enkla representationsformer. Snarare etablerar han en öppen process, där målgruppen är delaktig i utformningen av konstverket. Delaktighet och engagemang skulle kunna nämnas som nyckelbegrepp för hans arbete och resultaten blir en sann presentation av ett samarbete. Eller som han själv uttryckt det: Jag har aldrig velat vara talesman för någon, snarare försöker jag låna ut min penna eller min megafon. Vad var det alltså som hände i Vännäsby? skulptur. Knutte Westers erbjudande om att delta i processen gick ut till alla Vännäsbor och särskilt till dem som kanske bara temporärt befinner sig i samhället. För en flykting ligger det en särskild betydelse i att insistera på sin egen närvaro. Alltför ofta reduceras individen till asylsökande, utanförskap eller politisk förhandlingsmassa. Den lekfulla avgjutningsproceduren blir till ett handfast bevis på den egna existensen. Men det är inte bara ett individuellt spår som lämnas på platsen, hela situationen blir en del av verket. Om vi noggrant betraktar skulpturen av det bevingade barnet samt de andra fragmenten och fotografierna så kan också vi däri spåra den situation som uppstår i Vännäs under våren Den fina tanken, att ha olika fragment som minnen, blir här mycket mera: det är en uppmaning om att inte glömma! 1 Ingo Vetter är konstnär, född och uppvuxen i Tyskland och förnärvarande professor vid Konsthögskolan i Umeå. Det är fotografierna som förklarar bakgrunden till alla skulpturer i huset. Knutte Westers tillfälliga skulpturverkstad i Vännäsby etablerades just vid byggplatsen för det nya äldreboendet. På fotografierna ser vi alla de möten som skett i ateljén, allt deltagande i skulpturprocessen och vi kan ana de samtal och funderingar som funnits om transformationen av en situation till en 14

15 Knutte Westers konstnärliga arbete handlar mycket om vårt samhälles funktioner och de punkter där samhället brister. Hans konst blir ofta till genom öppna processer där skapandet sker i samarbeten av olika slag. Han arbetar med video, skulptur och installation men oavsett teknik finns det alltid ett dokumentärt inslag i Westers konst. Knutte Wester gick ut Konsthögskolan i Umeå Samma år fick fick han stor uppmärksamhet för sitt projekt med en öppen ateljé på en flyktingförläggning. På senare år har han deltagit i en rad grupputställningar, bland annat i Moskva, Riga, Tirana, Stockholm, Göteborg och Johannesburg. Han har ställt ut separat på Röda Sten i Göteborg, på Västerbottens museum i Umeå och på Ropa och Studio 44 i Stockholm. Wester har beviljats arbetsstipendier från Konstnärsnämnden vid två tillfällen, han har också varit Artist in Residence i Tirana och Iaspis-stipendiat i Riga och Gdansk. 15

16 Inför arbetet med att ta fram en utsmyckning för det nya äldreboendet i Vännäsby upprättar konstnären Knutte Wester en tillfällig skulpturverkstad. Dit bjuds kommunbefolkningen in för att gjuta av sina kroppsdelar, och på så vis låta avtryck av dem själva bli en del av konsten. Det blir händer knäppta i bön och händer som mjölkar, barn och gamla om vart annat. En natt utsätts några asylsökande familjers hem i Vännäs för stenkastning och hot. Efter dessa händelser kommer avgjutningen av en asylsökande pojke att få en speciell plats i konstverket.