Naturvärdesbedömning av Utanåfladen; En inventering av vårlekande fisk, bottenfauna och vegetation.

Transkript

1 Naturvärdesbedömning av Utanåfladen; En inventering av vårlekande fisk, bottenfauna och vegetation. Författare: Bessie Östergren Handledare: Jonas Nilsson Examinator: Per Larsson Period: Vt-2014 Ämne: Biologi Nivå: Grundnivå Löpnummer: 2014:Bi7

2 Sammanfattning Längs med Sveriges Östersjökust finns flera tusen havsvikar. De flesta av dessa är påverkade av mänskliga aktiviteter och de som är orörda kan i dag betraktas som unika. I skyddade grunda havsvikar värms vattnet upp tidigt på våren vilket gynnar vegetationen. En högre vattentemperatur och en välutvecklad vegetation gynnar i sin tur vissa vårlekande fiskar som t ex abborre och gädda. Det är allt vanligare att marina miljöer kartläggs för att få ett bättre underlag inför beslut om t ex marina reservat eller andra typer av skydd men också för att underlätta för framtida havsplanering. Syftet med denna studie var att inventera den grunda havsviken Utanåfladen (59 53`31.38 N 19 00`44.90 Ö) i Stockholms ytterskärgård för att sedan göra en naturvärdesbedömning för området. Studien utfördes våren 2014 och i arbetet ingick en inventering av vegetation, bottenfauna och vårlekande fisk. Efter en sammanställning av resultat av inventering och naturvärdesbedömning blev Utanåfladen tilldelad ett mycket högt naturvärde. Viken verkar vara ett viktigt lekområde för vissa fiskar som t ex gädda och abborre. Kransalger som är känsliga mot övergödning och annan fysisk påverkan observerades också i viken. Abstract There are several thousands shallow bays along the Swedish east coast. Most of them are disturbed by different human activities, and undisturbed bays can be considered as quite unique. In the sheltered shallow bays water warms up more rapidly than adjacent water favoring the growth of vegetation, which in turns is beneficial to spring spawning fish species like perch and pike. It is nowadays more common that coastal habitats are inventoried to facilitate future preservation and planning. The aim of this study was to investigate the shallow bay Utanåfladen (59 53`31.38 N 19 00`44.90 E) in the north Stockholm archipelago and evaluate its habitat value. The study includes an inventory of vegetation, benthic fauna and spawning fish in the spring of Results show that Utanåfladen will be evaluated as a high valued area. The bay seems to be a good spawning area for both pike and perch. Stoneworts that are sensitive to eutrophication were also found in the area. 1

3 Innehåll 1.0 Inledning Bakgrund 1.2 Naturvärdesbedömning 5 1.3Syfte Metodik 2.1 Områdesbeskrivning Inventering av bottenfauna Inventering av vegetation Inventering av vårlekande fisk Sammanställning 3.0 Resultat 3.1 Bottensediment 3.2 Vegetation, bottenfauna och fisklek i Insjön Vegetation, bottenfauna och fisklek i Bäcken Vegetation, bottenfauna och fisklek i Viken MDS-analys Naturvärdesbedömning Diskussion 4.1 Naturvärdesbedömning Inventering Referenser 26 Bilagor 28 2

4 1.0 Inledning 1.1 Bakgrund Förlusten av arter och viktiga livsmiljöer i Östersjön är i dag ett stort problem. När intresset för bevarandet av marina miljöer ökar blir också behovet av att få mer kunskap om miljö, djur och vegetation under vattenytan allt viktigare. En ökning av ekonomiska resurser har lett till att flera kartläggningar av marina miljöer har varit möjliga att genomföra de senaste åren ex; Nilsson & Andersson (2010), Johansson m fl (2012), och Andersson & Nilsson (2012). Det ökade kunskapsunderlag som nya inventeringar medför underlättar myndigheternas arbete med att skydda våra marina miljöer, och underlättar för samhällsplaneringen utav områden där exploatering av havsmiljön kan vara aktuell (Naturvårdsverket, 2010). Längs med Sveriges ostkust finns flera tusen havsvikar, men det är långt ifrån alla som är nästintill orörda och kan bedömas att ha särskilt höga naturvärden (Hansen 2011). Samtidigt som intresset för bevarandet av havsmiljöer har ökat blir också folks önskemål om exploatering av kustområden mer påtagliga och det är fler som ansöker om enskilda bygglov. Dessa viljor kommer i ständig konflikt med strandskyddsbestämmelser vilket ytterligare förstärker behovet av ett ökat kunskapsunderlag vad gäller havsmiljön (Borgiel & Qvarfordt 2008). I Östersjön varierar salthalten stort, från Bottenviken där salthalten ligger runt 2 psu och ner till Öresund där salthalten ligger runt 20 psu. Denna variation gör Östersjön till ett unikt hav där både limniska och marina arter möts i ett brackvatten, och det är därför av extra stor vikt att försöka bevara de få oexploaterade områdena som finns kvar. Arterna påverkas ofta negativt av att leva i en miljö som ligger nära deras naturliga toleransgräns och de blir på så vis ofta mindre storleksmässigt än om de levt i sin ursprungsmiljö. Konkurrensen om solljus är hård, och fintrådiga alger gynnas i en näringsrik miljö och kan då börja växa i en större utsträckning i form av påväxtalger. De gör att de större vattenväxterna skuggas och till slut inte får tillräckligt med ljus och dör (Tolstoy & Österlund 2003). Förlust av makrovegetation kan ha långtgående konsekvenser för ekosystemet (Nilsson & Andersson 2010). Fisk kan t ex förlora viktiga lek-, uppväxtområden när vegetationen försvinner (Hansen 2011). Ett väl fungerande djursamhälle med evertebrater som konsumerar fintrådiga alger är därför väldigt viktigt för att hindra algernas stora utbredning (Eriksson m fl 2009). Det har på senare år uppmärksammats hur viktiga grunda havsvikar är som bland annat lekområden för fisk och häckningsplats för fåglar. I vikar som är skyddade från vågexponering och hoplänkade med det öppna havet är ofta artrikedomen som störst. Vegetationen domineras i stort av arter som har förmågan att rota sig i mjukt gyttjeliknande sediment. Submers vegetation som ofta finns i ostkustens havsvikar är kransalger (Chara spp.) och ålgräs (Zostera marina). När dessa arter finns betyder det ofta att nivån för övergödning och annan fysisk påverkan är relativt låg. Kransalger och ålgräs betraktas som känsliga mot konkurrens från andra primärproducenter som växtplankton (grumling, skuggning) och fintrådiga makroalger och i en övergödnings situation kan dessa konkurreras ut. Runt stränderna i en grund havsvik domineras ofta den emersa vegetationen av bladvass (Phragmites australis) och/eller säv (Schoenoplectus lacustris)(hansen 2011). Eftersom de grunda områdena får en snabbare temperaturhöjning under våren än övriga havet bidrar det till att vegetationen växer snabbare vilket ger en rad olika fördelar för de djur som gynnas av vegetation; ett 3

5 utomordentligt skydd- och lekområde för fisk, ett bra häckningsområde för fåglar, och dessutom en rik bottenfauna (Hansen m fl 2008). Några av de arter som gynnas är de vårlekande fiskarna som t ex; mört (Rutilus rutilus), gädda (Esox lucius) och abborre (Perca fluviatilis). Då många grunda vikar ofta har något tillrinnande sötvatten från land kan dessa vikar ha en lägre salthalt än övriga havet vilket gör att sötvattensarter som t.ex. abborre och gädda trivs extra bra (Hansen 2011). Grunda vikar med sötvattenstillflöden kan belysas som ännu mer viktiga då Engstedt O. (2011) gjorde studier som visade att östersjögäddan har två olika lekstrategier. Den ena typen leker i grunda vikar och den andra vandrar upp i bäckar för att leka i sötvatten. Båda dessa typer av lekområden har tyvärr försämrats de senaste årtiondena vilket gör det allt mer viktigt att försöka bevara eller restaurera de miljöer som finns kvar (Engstedt 2011; Nilsson m fl 2014). De största hoten mot de grunda orörda vikarna är det ökande intresset för olika muddringsaktiviteter, båttrafik och andra mänskliga aktiviteter (Borgiel & Qvarfordt 2008). Många av de grunda havsvikarna norr om Blekingekusten (Lantmäteriet 2007) genomgår olika landhöjningsstadier vilket gör att viken hela tiden ändras successivt och beroende på om viken är naturligt trösklad eller inte blir slutstadierna olika; kärr, sumpskog eller sjö (Naturvårdsverket 2009). På 100 år kan det ske stora förändringar genom landhöjningen, och en vik som tidigare gått att ta sig igenom med båt kan på 100 år ha växt igen helt. Det finns studier som visat att växtlighetens artrikedom vid en anlagd marina eller farled är lägre än på övriga platser. Djur som föredrar att leva bland vegetation drabbas därför extra hårt när ett område exploateras (Hansen 2011). Anläggningar för båt- och bryggplatser är vanligt i skärgårdsområden, och muddring och båttrafik gör att sedimentbottnarna rörs upp vilket i sin tur påverkar både vegetation och djurliv (Hansen 2011). Muddring orsakar ofta kortvariga förändringar i en vattenmiljö och det som främst drabbas är submers vegetation och bottenfauna som direkt tas bort eller begravs vid muddring, men fiskar påverkas också indirekt när deras lekplatser och uppväxtmiljöer försämras. Upp till tre år efter en muddring har ofta många bottendjur och vegetation återkoloniserat bottnarna, men en återhämtning kan ta längre tid om botten efter muddringen skulle bestå av lera eller om man inte lämnar kvar refugier för djur och vegetation (Nilsson & Andersson 2010). I en flada som betraktas som en känsligmiljö kan muddring ge effekter som gör att ekosystemet inte går tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd. Då en flada ofta lagrar närsalter från land i bottensedimentet kan dessa närsalter också spridas ut till övriga havet och bidra till övergödning om området muddras. En muddring kan också frigöra eventuella föroreningar som varit bundna i sedimentet (Borgiel & Qvarfordt 2008). De grunda vikarna får ta emot mycket näringsämnen från t ex jordbruksaktiviteter och enskilda avlopp vilket kan leda till eutrofiering (Hansen 2011). Eutrofiering orsakas i stort av att en för stor mängd fosfor och kväve når vattenmiljön och gör så att primärproduktionen blir högre. Vattnet blir så småningom allt grumligare, och allt mer organiskt material ackumuleras i sedimenten. Övergödning leder ofta till stora ekosystemförändringar där rovfiskar ersätts av karpfiskar; perenn submers makrovegetation ersätts av en ökad mängd växtplankton och/eller en större mängd fintrådiga annuella alger (Eriksson m fl 2009; Brönmark & Hansson, 2010). 4

6 1.2 Naturvärdesbedömning För att lättare kunna få en överblick över havsmiljön och därefter agera kan området naturvärdebedömas. Detta görs genom en inventering och sedan en naturvärdesbedömning. Denna bedömning är egentligen ingen exakt metod utan en bedömning utav ett område med avseende på både ekologiska och biologiska aspekter (Borgiel & Qvarfordt 2008). I bedömningen ingår; Artrikedom och variation, raritet, orördhet/naturlighet, representativitet, ekologisk status, ekologisk funktion, och förekomst av prioriterande naturtyper. Data från inventeringen sammanställs och jämförs med en femgradig klasskala. Poängen räknas sedan ihop för att få fram ett naturvärde från högsta värde 1 till lägsta värdet 5 (se t ex bilaga 10 & 11) (Nilsson & Andersson, 2012). Ett område som skall inventeras bör ha; en sammanhängande yta, utgöras av en slags biotop som är dominerande, och skall kunna få tilldelat en naturvärdesklass som stämmer in för hela området (Qvarfordt & Borgiel 2009). Artrikedom och variation När artrikedom och variation skall bedömas är det viktigt att bestämma artrikedomen i förhållande till dess naturgeografiska region då arter sällan har ett utbredningsområde som sträcker sig längs hela östersjökusten. En art som t ex är sällsynt och hotad i södra Östersjön kan vara vanlig i mellersta och norra Östersjön. En hotad art eller ett hotat habitat skall alltid prioriteras att skyddas. Raritet Under kriteriet raritet räknas antalet ovanliga arter in. ArtDatabanken listar olika arters risk att dö ut från ett område och listan uppdateras ständigt. Orördhet/naturlighet Ett område som inte är exploaterat av människan bör vara av ännu större vikt att bevara då det finns få miljöer idag längs kusten som kan klassas som naturliga. När naturlighet ska bedömas ses områdets påverkan från människan över. Det är dock svårt att avgöra hur ett område skulle se ut utan påverkan från människan. Det finns idag för lite kunskap om hur vattenmiljöer förändras naturligt och det är därför väldigt svårt att bestämma vad som kan räknas som en naturlig miljö. Det är dock viktigt att skydda miljöer som inte blivit så påverkade från människans håll eftersom de ofta visar en artsammansättning som har en bättre återhämtningsförmåga vid bland annat övergödning. De punkter som ses över när naturligheten ska bestämmas är; påverkan från fiske, sjöfart och fritidsbåtar, exploateringsgrad för vatten och land (bebyggelse inom 100 meter från strandlinjen och antal bryggor), och övrig vatten och markanvändning (Naturvårdsverket 2007a). Representativitet Ett område där länets förekommande habitat finns i stor mängd ges ett högt värde. Samtidigt får ett område höga värden om dess habitat inte finns i andra delar av länet och på så vis är unikt. Ett lägre värde tilldelas till det område där en mindre mängd (dock i en tillräckligt stor mängd så att området inte kan klassas som unikt) av länets förekommande habitat finns. Ekologisk status Ett områdes ekologiska status kan bedömas på olika sätt där olika arter kan studeras. Vegetationen kan användas för att räkna ut den ekologiska statusen och det sker då genom olika metoder. I vikområdet kan djuputbredning av makrovegetation vid olika transekter användas för att bedöma den ekologiska statusen (Naturvårdsverket 2007 b) vilket visas utförligare i bilaga 13. Ett annat sätt att beräkna den ekologiska statusen i vikområden är att räkna ut förhållandet mellan antalet känsliga 5

7 arter och tolerant arter för att få fram en ekologisk kvot (Hansen 2012, Hansen & Snickars 2014). När en ekologisk status för en insjö ska bedömas kan detta göras utifrån artens viktfaktor och indikatorvärde (bilaga 12). En ekologisk kvot räknas ut som sedan jämförs med en klasskala från 0-1 för att få fram om området har en; hög, god, måttlig, otillfredsställande eller dålig status. En hög och god status visar på ett område som har ett naturligt växtsamhälle medan en måttlig, otillfredsställande eller dålig status visar på att området kan ha exploaterats av människan. Då makrofyterna tar längre tid på sig att reagera på förändringar i näringsstatus än vad växtplankton gör kan makrofyterna fungera som ett mått på hur vattnets tidigare näringsstatus sett ut. Makrovegetationen speglar hur vattenmiljön mår genom att den påverkas av näringstillgång, grumling, sedimentation och direkta giftutsläpp (Naturvårdsverket 2007 b). Ekologisk funktion Det är också av stor vikt att skydda miljöer som har en stor ekologisk funktion (Naturvårdsverket 2007a). Ett område med mycket ålgräs eller tångbälten kan t.ex. ha en stor ekologisk funktion då dessa habitat utgör ett viktigt uppväxtområde för många fiskar och smådjur (Nilsson & Andersson 2012). Prioriterande naturtyper De naturtyper som har fått särskild uppmärksamhet från politikernas miljömålsarbete räknas som en prioriterad naturtyp. Bland prioriterade naturtyper finns t.ex. korallrev, kustvåtmarker och grunda vikar med olika typer av vegetation (Naturvårdsverket 2007a). Grunda flacka bottnar med rik växtlighet av kärlväxter och kransalger kan också bedömas som extra skyddsvärda om de har ett djup som inte är större än 2 meter (Borgiel & Qvarfordt 2008). 1.3 Syfte Syftet med denna studie var att göra en inventering av bottenfauna, vegetation och eventuell förekomst av vårlekande fisk i Utanåfladen i Stockholms ytterskärgård. Resultatet från inventeringen har sedan använts för att göra en naturvärdesbedömning av området. De biologiska värdena i viken har inte studerats närmare sedan 1998 då viken muddrades och det vore därför intressant att undersöka om området fortfarande kan ses som ett viktigt naturområde. Inventeringen och naturvärdesbedömningen kan fungera som ett underlag till förvaltningen vid framtida planering av havsmiljön i området. 2.0 Metodik 2.1 Områdesbeskrivning Området som inventerades ligger längs Upplands kust på Väddö och ingår i delavrinningsområdet Rinner mot Väddö kustvatten (Vattenwebb SMHI 2012) och har en salinitet på ca 7 psu. Området ligger i Stockholms ytterskärgård där det finns få vikar som är skyddade från vågexponering. Området ligger inom Finnalafjärden (figur 1) som är ett skärgårdsområde som skär djupt in i Väddös östra kust från Ålands hav. Precis runt fjärden dominerar blandskog och på halvön Arsläjan som numera är ett naturreservat växer en 300 år gammal tallskog. Finnalafjärden är en av sex orörda trösklade vikar av åttioåtta undersökta i länet. En fjärd vars naturvärde har klassats som mycket högt (Fagergren 1991). I fjärdens norra del ligger de flesta grundområdena och däribland Utanåfladen (59 53`31.38 N 19 00`44.90 Ö) som är det området som i denna studie skall naturvärdebedömas (Fagergren 1991). Utanåfladen 6

8 klassas som en flada eftersom ett vattenutbyte med viss begränsning finns mellan viken och fjärden, och vegetationen är rik längs strandkanten (Hansen m fl, 2008). Det är en av få skyddade grunda vikar inom området och kan därför möjligen ha en större betydelse för lek- och reproduktionsområde för fisk och fågel (Danielsson 1997). Landhöjningens påverkan, ca 5 mm/år inom området, gör att viken långsamt håller på att grundas upp (Lantmäteriet 2007). Fram till 1998 var viken så gott som orörd från större exploatering från människan (Danielsson 1997), men i slutet av 1998 och i början av 1999 muddrades delar av viken och ett båthus byggdes. Runt Bodören (figur 2) muddrades också en bredare ränna. En ränna i mitten av viken muddrades också ut från Bodören till fladens slut. Viken har ett vattendjup med djupaste delen på cirka 1 meter och en area på ca 3,2 ha. Figur 1 Översikt över Finnalafjärden. Området som skall inventeras och naturvärdebedömas är markerat med en röd fyrkant. Idag består landområdet kring Utanåfladen av mycket blandskog och några få åkrar som är kvar från det tidigare jordbruk som varit i Utanåby. Al (Alnus glutinosa) och bladvass är två arter som det finns ganska gott om runt om viken. Väster om viken finns en liten insjö, varifrån en bäck rinner ned till viken (figur 2). Bäcken är ca 1 meter bred och ca 500 m lång. Bäcken har dikats ut för ett tiotal år sedan vilket sannolikt har gjort att vattennivån i insjön har sjunkit varpå insjöns yta har inskränkts till ca 700 kvadratmeter. Det kan diskuteras huruvida insjön är en sjö i strikt bemärkelse eftersom ytan är <700 kvadratmeter, men i texten kommer fortsättningsvis detta område benämnas insjön. Eftersom aktiviteter i insjön och/eller i bäcken även påverkar viken är det viktigt att 7

9 dessa områden också inventeras. Till insjön finns ett tillrinningsområde från en av åkrarna norr om insjön. I insjön har det tidigare påträffas gädda ruda (Carassius carassius) och blodiglar (Hirudo medicinalis). Förutom tillrinningsområdet som viken får från insjön finns ett tillrinningsområde i vikens södra del från en åker. Figur 2 Området som har inventerats och naturvärdebedömts; Viken med dess tillrinningsområden från insjön samt dess tillrinningsområde i vikens södra del. Sydväst i viken är Bodören markerad. Inom området finns tretton hus varav 2 är permanentboende och resten fritidsboende. Samtliga har enskilda avlopp. Vid vikens mynning finns en brygga och inne i viken två båthus. Submers vegetation som tidigare påträffats i viken är rödsträfse (Chara tomentosa) och hårnating (Ruppia maritima) (Danielsson 1997). Fisk som tidigare påträffats i viken är gädda, abborre, ål (Anguilla anguilla), storspigg (Gasterosteus aculeatus), mört, tånglake (Zoarces viviparus)och braxen (Abramis brama). 2.2 Inventering av bottenfauna Bottenfaunan samlades in med en ekmanhuggare (225 cm²) mellan den 15 och 23 april 2014 på tio utslumpade lokaler. Lokalerna placerades ut på olika platser runt om i viken, bäcken och insjön med avsikt att få ett så brett omfång av området. 6 lokaler i viken, 2 i insjön och 2 i bäcken (figur 3). Vid varje lokal genomfördes ett hugg med undantag för lokal 6 där två hugg genomfördes. Varje provtagningsplats markerades ut på en karta för att senare läggas in i ArcGIS Varje prov sållades genom en 1,0 mm såll och sållresterna överfördes till plastburkar och konserverades med 80 % etanol infärgat med bengalrosa för att underlätta att sortera ut djuren. Varje burk markerades med datum och provtagningsplats. Nomenklatur följer Mandahl-Barth (1998) och Mandahl-Bart (2000). Bottenfaunan fördes in i Excel och sammanställdes till diagram för att få en jämförelse mellan de olika djurgrupperna mellan lokalerna. En MDS-analys av bottenfaunan utfördes med hjälp av mjukvaran PRIMER (Field m fl 1982) för att få ett mått på hur djursamhällena på de olika lokalerna förhöll sig till varandra. Sedimentationstyp noterades inom de olika områdena och bestämdes sedan enligt skalan 1-6; mjukbotten, sand, grus, sten, block eller häll Nilsson & Andersson (2010). 8

10 Figur 3 markeringar som visar var de olika bottenfaunalokalernas lägen. 2.3 Inventering av vegetation Inventeringen av vegetation i viken, bäcken och i insjön genomfördes den april I viken och insjön inventerades submers vegetation medan inventeringen i bäcken även räknade in övrig vegetation. Inventeringen utfördes på tre olika sätt. I insjön togs prover med en kratta som fördes ut i vattnet fyra gånger på två olika lokaler och den insamlade vegetationen artbestämdes. Till skillnad mot inventeringen i insjön var inventeringen i viken och bäcken mer heltäckande. I viken undersöktes 34 olika transekter (bilaga 2) med hjälp av vattenkikare och snorkling. Bäcken delades in i 7 olika områden där 6 av områdena utgjorde en sträcka på 70 meter vardera och den återstående utgjorde en sträcka på 30 meter. Vegetationen som påträffades märktes sedan ut på en karta och fördes in i ArcGIS 10.2 där en bedömning av täckningsgraden gjordes utifrån en 7-gradig skala som i procent beskrev hur mycket vegetationen täckte de olika lokalerna; 1, 5, 10, 25, 50, 75 och 100 % (Andersson & Nilsson 2010). Nomenklaturen bestämdes med hjälp av Tolstoy & Österlund (2003), Mossberg & Stenberg (2006) och virtuella floran (2013). Utifrån vegetationen gjordes en bedömning av den ekologiska statusen för området med Naturvårdsverket (2007 b); Hansen (2012), Hansen & Snickars (2014) som riktlinje. Två olika bedömningar av statusen gjordes. Den första bedömningen beräknades genom djuputbredningen av kransalger och gömfröiga vattenväxter i viken. Kriterium för att göra en ekologisk status bedömning ifrån denna metod är att; arterna ska vara lättbestämda och förekomma över ett relativt stort område vid kusten, minst tre transekter inom ett likartat område behövs och minst tre olika arter ska finnas inom dessa områden. Salthalten måste ligga inom angivet intervall för området, och området ska bestå av mjukbotten när kransalger och gömfröiga växter ska klassas. Vid hög status måste djupet vara större än det maximala djupet för arterna. Den ekologiska statusen bör också bedömas varje år och under sensommar/höst då submersa vegetationen har som störst täckningsgrad (Naturvårdsverket 2007 b). Den andra metoden är främst inriktad på förhållandet mellan känsliga och toleranta arter, och därefter den totala täckningsgraden utav vegetationen (Hansen (2012); Hansen & Snickars (2014)). I bilaga 12,13 och 14 finns en utförlig beskrivning av den ekologiska statusen. 9

11 2.4 Inventering av vårlekande fisk Under inventering av lekande fisk under våren 2014 var vattentemperaturen 13 grader, i mitten av undersökningsperioden (20 april). För inventering av lekande fisk användes två olika metoder. Den första metoden utfördes dagtid samtidigt som inventering av submers vegetation och användes för att hitta eventuell rom. All vegetationen studerades med en vattenkikare och vegetation med misstänkt rom fotograferades och artbestämdes, och positionen markerades i ArcGIS transekter i viken och 7 områden i bäcken undersöktes (samma som vid inventering av vegetation). I den andra metoden studerades synlig lek av gädda dagtid i insjön, bäcken och viken. Ett område där gädda vakade noterades och iakttogs närmare för att bedöma antal lekande enligt en tregradig skala; ensamma, få eller i grupp. Vegetation som fanns där gäddan lekte noterades också. Ett iakttagande av synligt lekande gädda pågick i samband med inventering av bottenfauna och vegetation mellan april 2014 och all lek markerades i ArcGIS Sammanställning Utifrån data från inventeringarna gjordes sedan en sammanställning och därefter en naturvärdesbedömning för att kunna klassificera områdets naturvärde. Området klassificerades enligt en femgradig skala där 1 var högst och 5 var lägst. En skala som tidigare använts av t ex Nilsson & Andersson (2010). I bedömningen ingick; artrikedom och vegetation, raritet, orördhet/naturlighet, representativitet, ekologisk status, ekologisk funktion och förekomst av prioriterande naturtyper. Data sammanställdes också i tabeller, kartor och diagram för att få en bättre överblick över inventeringens resultat. Sammanställningen kan också vara till hjälp om studien någon gång upprepas. 3.0 Resultat 3.1 Bottensediment I insjön utgjordes botten av mjukbotten (gyttja) vilken nästintill sträckte sig ända upp till ytan och gjorde så att sjön utseendemässigt såg ut att bara vara någon decimeter djup när den i själva verket var uppemot en meter djup på sina ställen. Bäcken följde insjöns mönster till en början och hade samma typ av gyttjebotten, denna botten pågick i cirka 70 meter och övergick sedan i en fastare mjukbotten med mer sandig gyttja, och med inslag av död terrester vegetation. I viken dominerade mjukbotten (gyttja) men även andra typer av botten förekom. I norra delen av viken var gyttjebotten sandig. Längre in i viken domineras botten av gyttjebotten, och på de flesta ställena i den sydöstra delen av viken påträffades en svavelluktande gyttja. På några platser fanns också blålera (figur 4). 10

12 Figur 4 Bedömning av områdets sedimenttyper. Mjukbotten dominerade inom området men i lite olika typer. Brunfärg beskriver gyttja, svart färg beskriver svavelluktande gyttja, beige färg beskriver sandig gyttja och blå färg beskriver blålera. 3.2 Vegetation, bottenfauna och fisklek i Insjön Utmed östra sidan av insjön hade en växtlighet av gräs byggts upp ovanpå insjön och utgjorde ett ostabilt svajande lager. Detta ställe var dock rikt på grodägg. Runt hela insjön fanns en rik växtlighet av bladvass och björk (Betula pendula) och det var egentligen bara på insjöns östra sida som det var möjligt att ta sig in till vattenområdet på grund av den annars rikliga växtligheten och den djupa gyttjiga botten. Från insjön var det fortfarande ett flöde till bäcken, och söder om insjön fanns tillrinningsområdet som leder till åkern, men som nu inte gick att följa ända fram på grund av all vegetation. Det tillrinningsområdet brukar dock leda upp till åkern belägen norr om insjön, men denna var nu uttorkad. Submers vegetation som hittades i insjön var dybläddra (Utricularia intermedia). Sju olika taxa hittades av bottenfauna (figur 5), och från båda lokalerna påträffades; nattsländelarver (Trichoptera) och vattengråsugga (Asellus aquaticus). Andra arter som påträffades var; släktet (Berosus sp) som ingår i familjen palpbaggar, glattmaskar (Tubificidae), rundmaskar (Nematoda), amfibisk dammsnäcka (Lymnaea truncatula) och iglar (Hirudinea). Ingen lekande fisk påträffades inom området. 11

13 Antal individer Nematoda Lymnaea truncatula Hirudinea Tubificidae Berosus sp. Trichoptera Asellus aquaticus 0 Bottenfauna insjön lokal 1 17/4 Bottenfauna insjön lokal 2 21/4 Figur 5 Förekomst av taxa av bottenfauna i respektive lokal i insjön. På lokal 1 fanns ingen dominerande taxa och i lokal 2 var iglar (Hirudinea), rundmaskar (Nematoda) och glattmaskar (Oligochaeta) det taxa som dominerande. 3.3 Vegetation, bottenfauna och fisklek i Bäcken Bäcken med startpunkt vid insjön sträckte sig ca 500 meter ned till viken. På den mjukbotten som klassats som gyttjig fanns inga tecken på växtlighet utan den första vegetationen dök upp i område 2, cirka 70 meter efter att bäcken börjat sin väg från insjön (figur 6 & 7 och bilaga 1 och 6). Där påträffades sjöfräken (Equisetum fluviatile) i en täckningsgrad på 25 %, kabbleka (Caltha palustris) på 1 %, näckmossa (Fontinalis antipyretica) på 25 %, förgätmigej (Mysotis sp.) på 50 %, Veronikor (Veronica sp.) 1 % och höstlånke (Callitriche hermaphroditica) på 10 %. Vegetationen i bäcken upphörde då bäcken kom in i ett skuggande parti innan första fastigheten. Dessa partier pågick tills bäcken passerade mitten av första fastigheten i område 3 då vegetationen dök upp igen, och den här gången bestod vegetationen av Veronikor i täckningsgrad på 1 % och sjöfräken på 5 %. I slutet av fastigheten i område 4 bredde sjöfräken, näckmossa ut sig i en täckningsgrad på 5 %, förgätmigej i en täckningsgrad på 1 % och veronikor i en täckningsgrad på 5 %. I område 5 påträffades sjöfräken i en täckningsgrad på 5 % och näckmossa på 10 %. I område 6 dominerades vegetationen av bladvass, kabbleka i en täckningsgrad på 50 % vardera. I område7 påträffades bara bladvass; 100 % 12

14 Täckningsgrad täckningsgrad. Figur 6 Bäcken med start från insjön och med slutpunkt i fladen. Markeringen med rosa = område 1, vitt = område 2, lila = område 3, svart = område 4, blått = område 5, rött = område 6 och gult beskriver område har en sträcka på 70 meter och område 7 en sträcka på 30 meter. 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% Phragmites australis Veronica Mysotis Callitriche hermaphroditica Caltha palustris Equisetum fluviatile Fontinalis antipyretica 0% Bäcken 1 Bäcken 2 Bäcken 3 Bäcken 4 Bäcken 5 Bäcken 6 Bäcken 7 Område 1-7 i bäcken Figur 7 Täckningsgrad av vegetation i bäckens olika områden. Bottenfauna som observerades i bäckens första område nära insjön dominerades främst av vattengråsugga medan området närmare viken med ett högre vattenflöde och fastare botten dominerades av nattsländelarver. Vattengråsugga tål försurade miljöer och brukar 13

15 Antal indivder finnas i stilla vattenområden medan de flesta nattsländelarver inte tål försurade miljöer och brukar finna vid högre vattenflöden (Lingdell m fl 2007). Andra taxa som påträffades var; Bäckslända (Plecoptera), virvelmaskar (Turbellaria), glattmaskar, flikmantlad snäcka (Physa fontinalis), iglar, mjölkvit virvelmask (Dendrococelum), Flerögd planarie (Polycelis nigra), fjädermygglarver (Chironomidae), skivsnäcka (Planorbis planorbis), och fåborstmaskar (Oligochaeta). Både bäckslända och snäckor är försurningskänsliga (Lingdell m fl 2007). I båda lokalerna hittades vattengråsugga, nattsländelarver, iglar och virvelmaskar (figur 8). Ingen lekande fisk observerades i bäcken Oligochaeta Physa fontinalis glattmaskar Plecoptera Planorbis planorbis Chironomidae Bottenfauna Bäcken Bottenfauna Bäcken Lokal 1 20/4 Lokal 2 20/4 Polycelis nigra Dendrococelum Hirudinea Trichoptera Asellus aquaticus Figur 8 Förekomst av olika taxa av bottenfauna i respektive lokal i bäcken. I Lokal 1 dominerade vattengråsugga och i lokal 2 dominerade nattsländelarver. 3.4 Vegetation, bottenfauna och fisklek i viken Runt viken fanns bladvass >75% och runt Bodören var vassen så utbredd och tät att det inte gick att ta sig runt ön. Den submersa vegetationen som dominerade i viken var hårnating 25<50% (bilaga 2 & figur 11). I norra delen av viken var axslinga (Myriophyllum spicatum) 5<10% den art som var mest utbredd, men den återfanns dock inte i de sydligare delarna av viken (bilaga 2). Det fanns också en del påväxtalger i form av trådslick/molnslick (Pylaiella littoralis/ectocarpus siliculosus)<5% (bilaga 3)Andra arter som påträffades men i mindre utsträckning var; löslevande blåstång (Fucus vesiculosus)<1 %, rödsträfse <5%, och okänd kransalg (Chara sp.)<5% (bilaga 5). Mest vegetation påträffades i vikens norra delar dock upptäcktes ett område i viken beläget sydost med ca 1 m djupa partier, där hårnating växte <25 % och där också enstaka exemplar av rödsträfse påträffades. Vegetationen saknades helt i 6 av 34 transekter (se figur 9 och 10). Sammanställning av de olika arternas täckningsgrad för hela viken syns i bilaga 2,3, 4,5, 7 och 8. Kransalger är känsliga mot föroreningar, övergödning och annan fysisk påverkan medan axslinga är en tolerant art som klarar av att växa i utsatta områden (Hansen 2012). 14

16 Viken 1 Viken 2 Viken 3 Viken 4 Viken 5 Viken 6 Viken 7 Viken 8 Viken 9 Viken 10 Viken 11 Viken 12 Viken 13 Viken 14 Viken % 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% Chara tomentosa Pylaiella littoralis/ectocarpus siliculosus Ruppia maritima 20% 10% 0% Transekt 1-15 i viken Figur 9 Täckningsgraden av rödsträfse, trådslick/molnslick och hårnating längs transekt 1-15 i viken. 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% Fucus vesiculosus Myriophyllum spicatum Pylaiella littoralis/ectocarpus siliculosus Chara sp. Ruppia maritima 0% Transekt i viken Figur 10 Täckningsgraden av löslevande blåstång, axslinga, rödsträfse, trådslick/molnslick, kransalg och hårnating längs transekt i viken. 15

17 Täckningsgrad 100% 90% 80% 70% Fucus vesiculosus Myriophyllum spicatum 60% 50% 40% 30% 20% Chara tomentosa Pylaiella littoralis/ectocarpus siliculosus Chara sp. 10% 0% Submers vegetation i viken Figur 11 Täckningsgraden för submersa vegetationen i hela viken. Bottenfaunan i lokal 2 (figur 12) längst i norr dominerades av snäckan Potamopyrgus spp. Andra vanligt förekommande djur på denna lokal var; östersjömussla (Macoma balthica) och skev hjärtmussla (Cerastoderma glaucum), och förutom dessa påträffades även; slammärla (Corophium volutator) och snäckorna Bithynia spp. och Hydrobidae. Snäckor och musslor är generellt försurningskänsliga (Lingdell m fl 2007). På lokal 3 påträffades en stor mängd fjädermygglarver (Chironomidae), men också enstaka exemplar av Hydrobidae, skev hjärtmussla, svidknott (Ceratopogonidae) och slammärla. I vikens västra del på lokal 1 hittades nattsländelarver, vattengråsugga, fjädermygglarver, Bithynia-snäcka (Bithynia tentaculata) och amfibisk dammsnäcka. Där var de dominerade taxa av bottenfaunan; Vattengråsugga, nattsländelarver och fjädermygglarver. Längre söderut i viken på lokal 4 var den dominerande bottenfaunan fjädermygglarver. Skev hjärtmussla, Potamopyrgus, och Hediste spp. påträffades också. Artantalet och artrikedomen minskade sedan drastiskt på lokal 5 och 6 som var belägna längre in i viken. I lokal 5 hittades endast en skev hjärtmussla, en fåborstmask (Oligochaeta) och tre fjädermygglarver, och i lokal 6 påträffades inte ett enda djur trots extra hugg. 16

18 15-apr 16-apr 17-apr 18-apr 19-apr 20-apr 21-apr 22-apr 23-apr 24-apr 25-apr 26-apr Antal områden med lekande gädda Antal individer Macroplea mutica Oligochaeta Lymnaea truncatula Hydrobia Bithynia Corophium volutator Macoma balthica 25 Hediste 20 Cerastoderma glaucum Lokal 1 15/4 Lokal 2 16/4 Lokal 3 16/4 Lokal 4 16/4 Lokal 5 22/4 Lokal 6 23/4 Ceratopoginidae Potamopyrgus Chironomidae Trichoptera Asellus aquaticus Figur 12 Förekomst av olika taxa av bottenfauna i respektive lokal i viken. I lokal 1 var fjädermygglarver och vattengråsugga dominerande. Potamopyrgus dominerade i lokal två, och i lokal 3,4 och 5 dominerade fjädermygglarver. I lokal 6 påträffades inga djur. Lekande gädda kunde observeras dagtid runt om i hela viken ensamma eller i få grupper. Sammanlagt observerades 39 platser i viken där gädda lekte (figur 14) och varje dag då vikområdet undersöktes mellan den 15 april och den 26 april kunde gädda observeras lekande på olika ställen i viken (Den och 23 april undersöktes inte området) (figur 13). Där gädda lekte dominerades vegetationen av vass och hårnating, men lek kunde även observeras på områden utan vegetation och på områden med rödsträfse, axslinga och trådslick/molnslick (tabell 1). Romsträngar från abborre observerades den 25 och 26 april på hårnating på två olika platser inom det sydöstra djupområdet i viken ca 50 centimeter ner i vattnet Grupp Få "Ensamma" 17

19 Figur 13 Antal områden med synligt lekande gädda under perioden april och dess förekomst; ensamma, få eller i grupp. Figur 14 Lekande fisk i Utanåfladen från den 15/4-26/ Observerad gäddlek med röd markering, och abborromsträngar med blå markering. Tabell 1 Antalet områden med lekande gädda och vegetationen inom dessa områden. Antal områden med lekande gädda Ingen vegetation Phragmites australis Chara tomentosa Myriophyllum spicatum Pylaiella littoralis/ectocarps siliculosus Ruppia maritima 3.5 MDS-analys Sammanställning av bottenfauna visas i bilaga 9. För att jämföra bottenfaunan från de olika lokalerna beräknades ett likhetsindex (figur 15) som tar hänsyn till både artsammansättning och artantal. Likheten mellan de olika huggen varierade mellan 5 % och 50 % vilket betyder att det fanns en stor skillnad mellan de olika huggen i artsammansättning och artantal. MDS-plotten (figur16) visar hur de olika lokalerna förhåller sig till varandra. Hugg med liknade bottenfauna är nära varandra. I den framtagna plotten syns det att bottenfaunan i fladens lokal 3,4 och 5 har likande bottenfauna medan insjön1, insjön 2, fladen 1 och bäcken 1 i sin tur är mer lika varandra med hjälp av bottenfaunans artsammansättning. Fladen 2 skiljer sig från de andra huggen. 18

20 Figur 15 De olika lokalerna för inventerad bottenfauna, och dess likhet i artsammansättning och artantal uttryckt i procent. Fladen 3 och fladen 4 har en likhet på 50 %. Fladen 5 och fladen 3 har en likhet på 40 %. Fladen 2 och fladen 5 har en likhet på 20 %. Bäcken 1 och bäcken 2 har en likhet på 50 %. Insjön 2 och fladen 1 har en likhet på 40 %. Insjön 1 och fladen 2 har en likhet på 10 %. Insjön 1 och insjön 2 har en likhet på 30 % och tillsammans har insjön 1, insjön 2, fladen 1, bäcken 1 och bäcken 2 en likhet till fladen 2, fladen 5, fladen 3 och fladen 4 på 10 %. Figur 16 Bottenfaunastationernas hugg analyserade med MDS. Artsammansättningen i fladen 2 skiljer sig mest från de andra huggen. Fladen 1 är mer lik bäcken/insjön än de övriga lokalerna i viken, men likheten är inte särskilt stor inom någon av grupperna, se även figur 8. 19

21 3.6 Naturvärdesbedömning Artrikedom och variation; Utbredning och täckningsgrad av den submersa vegetationen i viken var ganska väntad med tanke på årstiden (tidig vår) då vegetationen ännu inte hunnit växa till sig. Hårnating och rödsträfse som tidigare påträffats återfanns. Dessutom påträffades även en annan mindre typ av kransalg som tyvärr inte kunde artbestämmas. Påväxtalger i form av trådslick/molnslick fanns i en mindre mängd <5% på stenar och växter, och axslinga och löslevande blåstång påträffades i vikens norra delar. I bäcken observerades mycket vegetation men utbredningen var inte heller här i sin fullständiga täckningsgrad. I viken var bottenfaunan talrikast i de norra delarna och i det svavelluktande området i söder var det väldigt artfattigt. Bottenfaunan bestod av mycket snäckor och musslor i det område som hade mest kontakt med fjärden och mer larver och maskar inåt viken. Bottenfaunan i bäcken tydde på en rik artrikedom och där påträffades även bäckslända vilken bara trivs i klara och syrerika vatten och är känsliga för övergödda eller förorenade miljöer. I insjön var artrikedom och variation låg. Raritet; Ingen rödlistad art hittades bland de inventerade arterna. Orördhet/naturlighet; Viken muddrades år 1998 på grund av att en tidigare bosatt ville ha en bättre framkomlighet för båttrafik i viken. Fram till dess var området relativt oexploaterat. Några fastigheter tar ibland bort vass och al på vikens västra sida men annars är området relativt orört. Två båthus finns i viken, en brygga finns också i vikens mynning. Båttrafiken består av fastigheternas mindre motorbåtar och roddbåtar och det är sällan andra båtar syns till i viken, men någon enstaka gång dyker det upp sportfiskare. Under inventeringen syntes det bara till två ytterligare båtar. Båttrafiken är som störst sommartid. Däremot ligger det 13 hus inom området vilka har tillgång till viken och har enskilda avlopp, så även om påverkan inte syns kan den inte helt uteslutas. Resultaten i större delen av viken tyder dock inte på en övergödd vik. I flera områden växte kransalger vilka är känsliga för övergödning. Bäcken har tidigare utdikats vilket har bidragit till att insjöns vattennivå sjunkit snabbare än vad det naturliga förloppet hade bidragit till. Dock syntes inga synliga ankringsskador, skräp eller annan mänsklig påverkan till idag. Representativitet; Området representerar en trösklad flada var placering är nordväst i en fjärd som vetter mot öppet hav. Det inventerade området visar på karaktärer som är representativa för denna typ av miljö; riklig tillväxt av emers vegetation (bladvass), en tämligen rik bottenfauna i de flesta utav lokalerna, vegetation som kransalger och hårnating, mycket lekande fisk. Ekologisk status; Dybläddra används för att beräkna ett EK-värde (ekologisk kvalitetsindex) för insjön. Det EK-värdet som erhölls var 1,4 (bilaga 12) vilket gör att insjön borde få en ekologisk status som kan klassas som hög, se tabell 2. Blåstång användes för att räkna ut ett EK-värde i viken genom metoden för djuputbredning (bilaga 13). Det värdet som då räknades ut var ett EK-värde på 0,4 vilket motsvarar en otillfredsställande status (tabell 3). Den ekologiska statusen som räknades ut genom förhållandet mellan vikens känsliga och toleranta arter (bilaga 14) vilka i detta fall var; rödsträfse (känslig), kransalg (känslig), och axslinga (tolerant), fick ett värde på 4 vilket motsvarar en hög ekologisk status (tabell 4). 20

22 Tabell 2. De olika EK-värdenas intervall och dess motsvarade status. Uträkning av ekologisk status i insjön (värdena tagna från Naturvårdsverket (2007 b). Område Status Ek-intervall 3 Söder om Limes Norrlandicus Hög 0,98 God Måttlig, otillfredsställande dålig 0,88<0,98 0,58 och <0,88 Tabell 3. De olika EK-värdenas intervall och dess motsvarade status. Uträkning av ekologisk status genom djuputbredning (värdena tagna från Naturvårdsverket (2007 b). Status Ek- intervall Hög status 0,81-1,0 God status 0,61-0,80 Måttlig status 0,41-0,60 Otillfredsställande status 0,21-0,40 Dålig status 0-0,20 Tabell 4. De olika EK-värdena och dess motsvarade status. Uträkningen av ekologisk status genom förhållandet mellan känsliga och toleranta arter (värdena tagna från Hansen (2012), Hansen & Snickars (2014)). Status Värde Hög 4 God 3 Måttlig 2 Otillfredsställande 1 Dålig 0 Ekologisk funktion; Den grunda viken utgör ett viktigt område för vårlekande fisk och sannolikt också för häckande fåglar. Detta eftersom den under våren snabbare blir varm än det omgivande havet och andra otrösklade vikar vilket bidrar till att vegetation som kransalger och nating växer snabbare och skapar ett viktigt uppväxtområde för fisken. Eftersom det inte finns så många skyddade havsvikar inom detta område fyller detta område sannolikt en viktig ekologisk funktion för flera olika djur däribland; fåglar, fiskar och amfibier. Då viken har ett sötvattenstillflöde från en liten insjö blir det också ett viktigt område för vissa sötvattensarter. I bäcken utgör vegetationen ett bra skyddoch levnadsområden för bland annat större evertebrater. Insjön verkar inte utgöra en viktig ekologisk funktion för någon av de inventerade grupperna, men det som ändå observerades är att insjön verkar vara ett bra lekområde för amfibier. Förekomst av prioriterande naturtyper; Området utgörs av en grund havsvik med växtlighet bestående av bland annat kransalger och hårnating. Viken har också ett djup som inte är större än 2 meter. Området klassas därför som en prioriterad naturtyp. Efter sammanställning av poäng och jämförelse med klasskala i bilaga 9 och 10 bedöms det inventerade området i Utanåfladen till ett mycket högt naturvärde (tabell 4). 21

23 Tabell 4 Bedömt område Artrikedom och variation Raritet Orördhet/naturlighet Representativitet Ekologiskstatus Ekologisk funktion Förekomst av prioriterande NT Poängsumma Klassgräns Utanåfladen MKT Högt (Viken, bäcken och insjön) 4.0 Diskussion 4.1 Naturvärdesbedömningen. Naturvärdesbedömningen ger en sammanlagd poäng på 14 vilket motsvarar ett mycket högt naturvärde. Faktorer som medförde att viken inte klassades som högsta naturvärde var; artrikedom & variation, raritet, orördhet/naturlighet och ekologisk status. De faktorer som drog ned värdet för artrikedom och variation var främst att variation och artrikedom i bottenfauna inom vissa områden var låg (t ex i insjön). Dessutom hade det varit nödvändigt att genomföra en inventering av vegetation under hösten för att få fram ett säkrare värde av vegetationen. I detta skede går det bara att fastställa att det var tidig vår när inventeringen ägde rum och att det var därför inte fler arter eller högre täckningsgrad observerades. Av de arter som inventerats fanns inga rödlistade arter. Dock observerades lekande gädda och abborre som nu för tiden har brist på bra lekområden i Stockholms ytterskärgård. Dessutom påträffades också kransalger som är en känslig submers vegetation, därmed fick området en fyra på raritet. Noggrannare studier skulle behövas för att dokumentera områdets naturlighet t ex skulle undersökningar av påverkan från land kunna göras genom att studera de olika fastigheternas avlopp, och övriga utsläpp t ex användning av eventuell gödsel. Det finns hus belagda nära viken med sjötomt och sommartid finns det även en viss båttrafik. Viken har dessutom muddrats och bäcken utdikats en gång och därför kunde inte en etta ges. Då inga synliga tecken på ankringskador eller skräp på botten eller annan mänsklig påverkan syntes idag kunde det ändå fastställas att området var relativt naturligt. Då dessutom kransalger fanns i viken som är känsliga för fysisk påverkan kunde området tilldelas en 3a. Troligen hade också fler störningar från människan synts till om inventeringen ägt rum under sommarhalvåret istället då fler sommarbosatta finns inom området. Det var krångligt att få fram ett representativt värde för den ekologiska statusen. Då det bara fanns en art av submers vegetation i insjön (dybläddra) var det inte så mycket värden att gå på och huruvida uträkningen fungerar på bara en art är osäkert. I viken var uträkningen av den ekologiska statusen genom djuputbredningen inte något säkert värde att gå på. Kriteriet för att kunna göra en sådan uträkning kräver tre transekter och tre olika arter vilket inte gick då bara en av arterna som inventerats hade ett referensvärde i rapporten från Naturvårdsverket (2007 b) och inte hittades i några övriga rapporter heller. Det gick därför inte att räkna ut ett korrekt medelvärde och dessutom var 22

24 blåstången ingen dominerande art i viken vilket gör att det blir ännu mer missanvisande. Den metoden som sålunda fungerade bäst var den från Hansen (2012), Hansen & Snickars (2014) som räknar ut förhållandet mellan känsliga och toleranta arter. Eftersom denna inventering skedde på våren var utbredningen av vegetationen inte fullständig och täckningsgraden underskattades sannolikt. Det gjorde att metoden för känsliga och toleranta arter var bättre att använda då den inte använder täckningsgraden i första hand utan istället fokuserar på olika arter av vegetation. Då två av metoderna fick höga värden blev dock den ekologiska statusen klassad som en tvåa. En viktig punkt att belysa är att det som framförallt drar ner naturvärdet är insjöns tillstånd med en liten bottenfauna och knappt någon submers vegetation. Viken kan dock ändå beskrivas som ett område med mycket högt naturvärde. Det är ett utomordentligt lekområde för fisk och har därmed en mycket viktigt ekologisk funktion. Det är ett område som representerar en flada och har också en god potential till att vara ett bra häckningsområde för många fåglar. 4.2 Inventeringen Det kan diskuteras huruvida det beräknade naturvärdet skulle kunna bli högre. Det faktum att det inventerade området redan bedöms till ett mycket högt naturvärde är skäl nog att bevara området för den fauna och flora som observerats. Men finns det några åtgärder att ta till för att förbättra områdets situation ytterligare? Ytterligare inventering av vegetationen under sensommar/höst är nödvändiga för att få en mer korrekt beskrivning. Med största sannolikhet är vegetationen mer utvecklad och täckningsgraden betydligt högre på hösten (Naturvårdsverket 2007 b). Inventeringen av den submersa vegetation i insjön var inte heltäckande. Då insjön hade ett cirka 1 meter tjockt lager utav gyttja kunde inte den inventering som var tänkt från början utföras (se 3.2 sida11; Vegetation, bottenfauna och fisklek i Insjön). Därför visar resultatet bara den submersa vegetationen på ett fåtal platser. Det vore därför intressant att inventera insjön igen under sensommar/höst och t ex använda en mindre båt för att inventera området. Om det skulle visa sig att en inventering av vegetation under sensommar/höst inte skulle visa på ett större antal olika arter skulle jag föreslå att insjön restaureras. Ett första steg vore att gräva bort en del av bladvassen. Försvinner en del vass öppnas en yta upp där submers vegetation i sin tur kan få ljus och utrymme att växa. Vegetationen kan sedan hjälpa till att binda upp delar av det lösa bottensedimentet för att underlätta för fler arter att växa där. Om antalet och täckningsgraden av submers vegetation ökar gynnar det också bottenfaunan. En begränsning för submers vegetation i insjön är främst den lösa gyttjan. Så för att submers vegetation ska kunna börja växa där är det också nödvändigt att först försöka ta bort delar av det lösa bottensedimentet. I bäcken fanns inom vissa områden en hög täckningsgrad av vegetation och dessa kan utgöra ett bra skydd för evertebrater. Rimligtvis är också täckningsgraden större i bäcken längre in på sommaren. Förekomsten av axslinga och påväxtalger i form av trådslick/molnslick i viken indikerar ett näringsrikt vatten (Hansen 2011). Förekomsten av kransalger tyder dock på att viken har en god vattenkvalité och ett område som inte är övergött eller fysiskt påverkat på andra sätt (Hansen (2012), Hansen & Snickars (2014)), vilket då blir något motsägande. Viken har bra potential för vegetation som är viktig för lekande fisk t ex hårnating, 23

25 kransalger och rödsträfse. Gädda påträffades leka bland vegetationen och abborre hade lagt sina romsträngar runt hårnatingen. En till inventering vore nödvändig för att få en bild av vegetationen när den är som störst i viken. Om en inventering på hösten inte skulle ge fler arter/högre täckningsgrad skulle det kanske vara aktuellt att också här försöka höja förekomsten av submers vegetation. Därmed skulle också fiskar få ett bättre lekområde. Det borde t ex vara möjligt att få en större täckningsgrad av makrofyter och evertebrater genom en ökad mängd rovfisk. Rovfisken ökar indirekt mängden makrovegetation genom att äta karpfiskar som då kommer att minska i antal vilket gör att fler evertebrater får en chans att etablera sig och beta av fintrådiga alger. Rovfisk, makrofyter och evertebrater ökar i antal. Variationen mellan lokalernas bottenfauna var stor. Då undersökningsperioden var begränsad var det inte möjligt att utföra fler hugg på fler lokaler, men den stora variationen kan därmed bero på att undersökningen inkluderade för få lokaler och hugg. Fler hugg per lokal hade varit nödvändigt för att få ett säkrare resultat av bottenfaunan och för att lyckas täcka av hela viken. Likheten i bottenfauna mellan de olika huggen var som störst 50 %. Variationen kan också bero på att botten såg så olika ut vid de olika lokalerna). Fladen 2 låg längst norr ut i viken nära vikens mynning och hade en mjukbotten av gyttjig sand medan fladen 3, 4 och 5 låg i vikens mittpartier och hade en gyttjig botten. Fladen 6 låg i området där botten bestod av svavelluktande gyttja, den svavelluktande gyttjan kan vara ett tecken på ett mindre oxiderande område vilket sålunda kan vara anledningen till att inga djur eller växter påträffade där (för låg syrehalt). Möjligen kan tillrinningsområdet från åkern ha bidragit med närsalter och kan ha gjort att södra delen är något övergödd. En annan anledning till den svavelluktande gyttjan kan vara att vissa arter av kransalger kan utsöndra en svavelluktande doft (J. Nilsson, muntligen). I viken dominerade fjädermygglarver på 3 av de 6 lokalerna. De kan leva i syrefattiga lokaler då många arter ofta har en stor koncentration av hemoglobin i sig. De är bra bytesdjur för fiskyngel (Lingdell m fl 2007). Den stora mängden fjädermygglarver som påträffades skulle kunna tyda på att sedimentet på några platser i viken är dåligt syresatt. Dock observerades mycket musslor, snäckor, kransalger och dessutom lekande abborre vilka inte trivs i syrefattiga områden vilket indikerar att vattenkvalitén/bottensedimentet är olika i olika delar av viken. I bäcken på lokal 2 påträffades bäcksländelarver som är både försurnings- och föroreningskänsliga och dessutom kräver höga syrehalter (Lingdell m fl 2007). På samma lokal påträffades också flest nattsländelarver och de flesta arterna av nattsländelarver är också känsliga mot försurning. Vattengråsugga trivs i områden som missgynnar andra arter, t ex försurade områden (Lingdell m fl 2007). Vattengråsuggorna påträffades som mest i bäckens första område nära insjön och där påträffades också fjädermygglarver som kan leva i syrefattiga områden, resultaten tyder på att insjön har en sämre vattenkvalité än bäcken och då verkar det ganska sannolikt att bäckens område närmast insjön också har en sämre kvalité. Få djur påträffades i insjön, men fler hugg behövs för att fastställa om det var en tillfällighet eller om det generellt är mindre djur i insjön. För tillfället finns det inte någon metod för hur en naturvärdesbedömning av lekandefisk ska utföras, men i denna studie prövades två olika inventeringsmetoder mellan den april De metoder som användes för att inventera lekande fisk fungerade olika 24

26 bra för olika fiskarter. Synlig lek av gädda var lätt att iaktta då gäddan karaktäristisk leker genom att plaska till i ytvattnet. Rom från gäddan och andra fiskarter (förutom abborren) var däremot svårare att hitta. Abborromsträngarna var dock karaktäristiska och lätta att se med vattenkikare. Resultaten som erhållits visar inte förekomst av all fisklek i hela viken under april utan resultaten visar att gädda lekte på de områden som för tillfället undersöktes. Inventering av fisklek hamnade sålunda i bakgrunden vissa dagar när inventering av bottenfauna och vegetation utfördes samtidigt. De dagarna då en mindre mängd fisklek markerats i diagrammet behöver därför inte betyda att fisklek saknades. En större orsak kan istället vara att fokus låg på inventering av vegetation/bottenfauna eller att viken helt enkelt inte undersöktes just den dagen. Med mer tid hade det varit möjligt att ägna några dagar till att enbart koncentrerat sig på fisklek i både insjön, bäcken och viken. Då hade det varit möjligt att varje dag genomsöka hela områdena mellan olika tidpunkter; morgon, eftermiddag, kväll och natt, för att sedan kunna dra slutsatser om när mest lek äger rum. Om hela dagar prioriterades på enbart synlig gäddlek hade troligen mer lekande gädda observerats och en bättre översikt av hur många som faktiskt lekte i viken kunde fastställas. Med lite mer tid skulle även fiskyngelfällor (i viken, bäcken och insjön) kunna användas som metod för att få fram eventuell lekande fisk. Det skulle passa i senare studier om bäcken någon dag blir ett aktivt lekområde igen. En annan metod som skulle kunna testas är att använda en undervattenskamera för att försöka filma lekande fisk och för att försöka få med rom som kanske annars hade missats av en vattenkikare. Kameran skulle kunna sättas under en båt och hela tiden filma botten, filmen skulle sedan studeras och vegetation samt fiskrom antecknas. Det skulle även underlätta när antal gäddor som leker ska bestämmas. Gäddan verkar trivas bra i viken och förhoppningsvis trivs ynglen som kläcks också. Ynglen har enligt bottenfaunainventeringen också relativt bra med föda på de flesta ställena i viken (fjädermygglarver). Tidigare hade gädda även lekt i insjön väster om viken, men där fanns det idag inga tecken på lek. Enligt Engstedts rapport (2010) är föryngring i sötvatten framgångsrik och väldigt givande trots att många lekområden idag är förstörda. Han jämför de relativt stora lekområden som finns i havet med små områden i bäckar, och menar på att gäddans produktion gynnas i sötvatten. Hans rapport visar på att minst 45 % av gäddorna kan ha sötvattensursprung och det vore därför mest effektivt att återupprätta gamla lekområden som bäckar som mynnar ut i havet än att skapa nya (Engstedt 2011). Eftersom gädda tidigare har lekt uppe i insjön och mycket gädda observerades leka i fladen under våren 2014 skulle det vara intressant att undersöka området igen. Det som då skulle kunna undersökas är om det går att återetablera lekområden i insjön. Bäcken som tidigare har dikats ut kanske går att dämma upp igen så att insjöns avrinning till bäcken sker i takt med tillrinningsområdet till insjön. I insjön skulle det kanske vara nödvändigt att göra en restaurering för att få en mer levande insjö och mer submers vegetation och evertebrater. En restaurering av insjön med en ökad mängd evertebrater skulle även locka dit fler djur (t ex fåglar och amfibier) som skulle kunna dra nytta av området och öka artmångfalden. Det första steget vore att ta bort delar av vassen (som nämnts ovan) så mer utrymme ges till submers vegetation och därefter en rikare bottenfauna. Det skulle kunna vara en början till att insjön på nytt blir ett levande vattenområdet dit fisk återigen kan vandra upp och leka. Bäcken skulle då ses över så att inga hinder var i vägen för fisk som vill vandra upp till insjön. Idag skulle uttorkning av vissa områden i bäcken vara ett av de största hindrena för fisk senvår/sommartid. Om bäcken dämmas upp skulle problemet med uttorkning minska. Två andra viktiga delar i denna undersökning är att 25

27 tillrinningsområdet söder i viken och tillrinningsområdet till insjön borde undersökas närmre så att påverkan från dessa också kan räknas in. I viken observerades också ett häckande svanpar, storskrakepar, gräsandspar, enkelbeckasin och havsörn, samt ejder, storspov och fisk/silvertärna utanför vikens mynning. Vanlig padda observerades också leka i viken. En restaurering av insjön vore nödvändig för att öka vattenkvalitén och få fler evertebrater och submers vegetation att trivas där. Idag verkade insjön i alla fall fungera som ett lekområde för groda. Om lekområdet i insjön återetablerades skulle bäcken med dess rika bottenfauna bli ett exemplariskt område för ynglen att växa upp på. Med denna rapport kan vikten av Utanåfladen och dess kringliggande områden belysas. Trots den tidigare muddringen verkar viken idag fungera som ett viktigt lekområde för gädda och abborre och dessutom verkar flera fågelpar och amfibier trivas. Området var relativt orört/naturligt innan muddringen genomfördes. Kanske bidrog denna naturlighet till att viken kunde återhämta sig? Ett orört/naturligt område har (som nämnts ovan) en artsammansättning som har en bättre återhämtningsförmåga än ett exploaterat område (Naturvårdsverket 2007a). Frågan är om området idag skulle klara av att återhämta sig igen, om ett likande projekt genomfördes. Betydelsen av just denna grunda vik i Stockholms ytterskärgård borde ändå fastställas. Det finns inte många områden vid Väddös östra kustsida som kan fungera som ett lekområde för fisk och idag är det även generellt brist på lekområden för bland annat gädda. Så även om några områden i Utanåfladen skulle ha en sämre vattenkvalité, är det ändå viktigt att försöka bevara det lekområde som finns. Om en ytterligare exploatering av Utanåfladen skulle bli aktuell bör därför beslutet tänkas igenom en extra gång. 5.0 Referenser Anderberg A. Virtuella floran Naturhistoriska riksmuseet. Andersson S. & Nilsson J Marin inventering vid Störnöhalvön och Boön, Blekinge, oktober Rapport 2012:14 Linnéuniversitetet. Borgiel M. & Qvarfordt S Nacka kommuns marina kustområde: Marinbiologisk undersökning och naturvärdesbedömning oktober Sveriges vattenekologer AB. Brönmark C. & Hansson LA The biology of lakes and ponds, second edition. Oxford University Press. 285 sid. Danielsson PO Yttrande; Muddring i Utanåfladen på fastigheterna Utanå 1:3 m.fl. Björkö-Arholma. Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningen i Norrtälje kommun Engstedt O Anadromous Pike in the Baltic Sea. Linnéuniversitetet. 61/2011. Eriksson B., Ljunggren L., Sandström A., Johansson G., Mattila J., Rubach A., Råberg S. & Snickars M Declines in predatory fish promote bloom-forming macroalgae. Ecological Applications 19:

28 Fagergren C Länsstyrelsen i Stockholms län. Trösklade havsvikar i Stockholms län. Rapport 1991:9. Field J.G., Clarke K.R. & Warwick R.M A practical strategy for analysing multispecies distributionpatterns. Mar. Ecol. Pro. Ser. 8: Hammar L., Magnusson M., Rosenberg R. & Granmo Å Miljöeffekter vid muddring och dumpning. Naturvårdsverket. Rapport oktober Hansen J., Johansson G. & Persson J Grunda havsvikar längs Sveriges kust; Mellanårsvariationer i undervattensvegetation och fiskyngelförekomst. Upplandsstiftelsen. Rapport 2008:16. Hansen J Grunda havsvikar - skyddande och varma. Stockholms universitet. Botaniska institutionen. Havsutsikt 3/2011. Hansen J Benthic vegetation in Shallow Inlets of the Baltic Sea. Stockholms universitet. Botaniska institutionen. 2012/2. Hansen J. & Snickars M. (submitted) Applying macrophyte community indicators to assess anthropogenic pressures on shallow soft bottoms. Johansson G., Dahlgren K. & Berglund J Fintrådiga alger i Västerbotten En jämförelse mellan kvalitativ provtagning och videoanalyser. Meddelande Länsstyrelsen i Västerbottens län. Lingdell P.E. & Engblom E Småkryp i skogsvattendrag. Världsnaturfonden Mandahl-Barth G Vad jag finner på havsstranden. Nordstedts förlag AB. 160 sid. Mandahl-Barth G Småkryp i sötvatten. Fältbiologerna Förlag. 48 sid. Naturvårdsverket 2007a. Skydd av marina miljöer med höga naturvärden vägledning. Rapport: Naturvårdsverket 2007b Status, potential och kvalitetskrav för sjöar, vattendrag, kustvatten och vatten i övergångszon. Rapport:2007:4. Naturvårdsverket Undersökning av utsjöbankar; Inventering, modellering och naturvärdesbedömning. Rapport Nilsson J & Andersson S Inventering av vegetation och bottenfauna i Brunnsviken, väster om Elleholm i Blekinge. Rapport 2010:10. Linnéuniversitetet. Nilsson J. Engstedt O. Larsson P Wetlands for northern pike (Esox lucius L.) recruitment in the Baltic Sea. Hydrobiologia Volume 721. Issue 1. pp

29 Qvarfordt S. & Borgiel M 2009 Marinbiologisk undersökning och naturvärdesbedömning av grunda bottnar. Rapport 2009:09. Sveriges Vattenekologer AB. Qvarfordt S. Johansson G. Fredrikson R. & Borgiel M Marin inventering i naturreservaten Nämndö och Lilla Husarn Sveriges vattenekologer AB. SMHI Vattenwebb. Uppdaterad 24 september Mossberg B. Stenberg L Svensk fältflora. W&W. 316 sid. Tolstoy A. & Österlund K Alger vid Sveriges östersjökust - en fotoflora. Ågren J. & Svensson R. Gävle 2007 Postglacial Land Uplift Model and System Definition for the New Swedish Height System RH Rapport 2007:4. Lantmäteriet. Bilagor Bilaga 1 Vegetationens utbredning i bäcken Bilaga 2 Utbredning av submers vegetation i viken Bilaga 3 Utbredning av hårnating och axslinga i viken Bilaga 4 Utbredning av trådslick/molnslick och rödsträfse i viken Bilaga 5 Utbredning av kransalger och blåstång i viken Bilaga 6 Sammanställning av vegetationsinventering i bäcken och insjön 2014 Bilaga 7 Sammanställning av submers vegetation inventerad i Utanåfladen del 1 våren 2014 Bilaga 8 Sammanställning av submers vegetation i Utanåfladen del 2 inventerad våren 2014 Bilaga 9 Sammanställning av bottenfauna inventerad under våren 2014 Bilaga 10 Naturvärdesskala Bilaga 11 Poängsättning som använts vid naturvärdesbedömningen av Utanåfladen Bilaga 12 Uträkning av den ekologiska statusen del 1 Bilaga 13 Uträkning av den ekologiska statusen del 2 Bilaga 14 Uträkning av den ekologiska statusen del 3 28

30 Bilaga 1. Vegetationens utbredning i bäcken Utbredning av vegetation i bäcken; Sjöfräken (brun markering), kabbleka (gul markering), Veronica (blå markering), Näckmossa mörkgrön markering), Höstlånke (röd markering), förgätmigej (ljusgrön markering), och vass (rödbrun markering) Vassens markeringar till väster motsvarar en täckningsgrad på 50 % och markeringen till öster en täckningsgrad på 100 %. I

31 Bilaga 2. Utbredning av submers vegetation i viken Hårnating Kransalg Trådslick/molnslick Axslinga Blåstång Rödstäfse Vikens olika transekter; område 1-5, område 6-10, område 11-15, område område 21-25, område 26-30, område II

32 Bilaga 3 Utbredning av hårnating och axslinga i viken Hårnating med en täckningsgrad på 25 % <50% i fladen. Axslinga med en täckningsgrad på 5 % <10 % i fladen III

33 Bilaga 4 Utbredning av trådslick/molnslick och rödsträfse i viken Trådslick/molnslick med en täckningsgrad på <5 % i viken. Rödsträfse med en täckningsgrad på <5 % IV

34 Bilaga 5 Utbredning av kransalger och blåstång i viken Kransalger med en täckningsgrad på <5% Löslevande blåstång med en täckningsgrad på 1% V

35 Bilaga 6 Sammanställning av vegetationsinventering i bäcken och insjön 2014 VI