Regeringskansliet Näringsdepartementet STOCKHOLM. YTTRANDE Dnr /2025

Transkript

1 LANTMÄTERIET l (7) YTTRANDE Dnr /2025 Regeringskansliet Näringsdepartementet STOCKHOLM Remiss av Europeiska kommissionens förslag till förordning om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, (KOM 2013(147) slutlig) Regeringskansliets dnr N2013/2375/ITP Allmänt I Sverige finns ett fungerande regelsystem för framdragande av bl.a. bredband. Lagen om elektronisk kommunikation, jordabalken och ledningsrättslagen utgör viktiga beståndsdelar i detta regelsystem. Sverige är tämligen ensamt om att ha ett så effektivt rättsmedel som ledningsrätt för att både snabbt och rättssäkert kunna ge innehavare av olika typer av allmännyttiga ledningar rätt att anlägga ledningar över annans mark. I flertalet andra länder krävs ett domstolsförfarande för att uppnå motsvarande resultat. Det finns dock behov av ytterligare effektivisering av de svenska processerna för att snabbare få till stånd den planerade utbyggnaden av bredbandsnätet. Bristerna har beskrivits av bl.a. Bredbandsforum. Kommissionens förslag kretsar mycket kring de problem som de svenska operatörerna har beskrivit i olika sammanhang. Lantmäteriet har ett uppdrag från regeringen att kartlägga hinder och möjligheter vid markåtkomst för bredbandsinfrastruktur (N2012/ 5521 /ITP). Förslaget från kommissionen om en ny förordning innehåller många positiva delar som skulle underlätta bredbandsutbyggnaden även i Sverige. Det gäller främst Artikel 4, 5 och 7. Många tankegångar känns igen från SOU 2003:78 "Bredbandsnät i hela landet", där det föreslogs att statens befintliga infrastruktur skulle användas på ett mer effektivt sätt för utbyggnad av bredband. Lantmäteriet är däremot mycket tveksam till den föreslagna Artikel 3. Det gäller då inte syftet med regleringen, utan de rättsliga konsekvenserna för främst tredje man (fastighetsägare m.fl.). Den Lantmäteriet, Division fastighetsbildning, GÄVLE

2 lantmäteriet föreslagna regleringen kan stå i strid med 2 kap. 15 regeringsformen. Motsvarande problematik kan uppkomma beträffande Artikel8. Vidare skulle vissa delar av den föreslagna Artikel 6 medföra olika typer av problem vid förrättningar enligt ledningsrättslagen. Enligt Lantmäteriets uppfattning borde åtminstone Artikel 3 lyftas ur förslaget och i stället utformas som direktiv. En sådan lösning skulle innebära betydande fördelar för Sverige. Lantmäteriet har erhållit ett särskilt uppdrag från regeringen att analysera och bedöma konsekvenser av EDkommissionens förslag till förordning avseende åtgärder i syfte att minska kostnader vid bredbandsutbyggnad (N2013/3048/ITP). Detta uppdrag ska redovisas till regeringen senast Inom ramen för det nämnda uppdraget kommer Lantmäteriet att göra närmare analyser av främst de frågor som mer översiktligt behandlas i det nu aktuella yttrandet. Lantmäteriets synpunkter på de av kommissionen föreslagna artiklarna redovisas närmare nedan. Artikel l, Syfte och tillämpningsområde 1.3 Att den föreslagna förordningen inte påverkar medlemsstaternas rätt att behålla eller införa bestämmelser i enlighet med unionslagstiftningen som är mer detaljerade än de som fastställs i denna förordning är enligt Lantmäteriets mening positivt. Artikel 2, Definitioner Innebörden av den föreslagna förordningen tydliggörs av de definitioner som finns i artikeln. Definitionen av "nätoperatör" kan dock verka något förvirrande, eftersom begreppet även avses omfatta bl.a. ägare av olika typer av fysisk infrastruktur. Jämför också förordningsförslagets skälpunkt (11). Definitionen av "fysisk infrastruktur" tycks ha blivit mer begränsad än som varit avsikten. Detta framgår av skälpunkt (11). Även fysisk infrastruktur såsom nät för el, gas, vatten och avlopp, uppvärmning och transporter bör därför nämnas under definitionen av "fysisk infrastruktur".

3 lantmäteriet Artikel3, Tillträde till befintlig fysisk infrastruktur Den typ av infrastruktur som artikeln möjliggör upplåtelser i är vanligen belägen på egendom som tillhör någon annan än "nätoperatören" (enligt definition i Artikel2). Normalt utgörs den underliggande egendomen av en fastighet eller fastighetstillbehör, men det kan många gånger även vara fråga om lös egendom, t.ex. mobilmaster, kanalisationer, byggnader som uppförts med stöd av tomträtt, eller vägar (allmänna såväl som enskilda). Nätoperatörens rättigheter och begränsningar i nyttjandet av den underliggande egendomen regleras normalt genom någon form av upplåtelse från fastighetsägaren eller motsvarande. Den kan vara civilrättslig eller bygga på en myndighets beslut. Det finns vissa förutsättningar inom gällande rätt under vilka en nätoperatör kan upplåta sin infrastruktur i andra hand. I fråga om infrastruktur som är säkrad med civilrättsligt avtal krävs det att avtalet medger en sådan andrahandsupplåtelse (sublokation). I fråga om infrastruktur som är säkrad med någon form av officialrättighet krävs det att myndighetens beslut ger en sådan rätt (jfr. 11 a ledningsrättslagen). En nätoperatör som vill upplåta sin egendom i andra hand är därför för detta beroende av antingen markägarens medgivande eller en myndighets beslut. Det förekommer även legalrätt, t.ex. enligt 30 jämförd med 44 väglagen. En myndighets beslut föregås normalt av en avvägning mellan den begärda upplåtelsen och intrånget för den drabbade fastighetsägaren. Markägaren får också ersättning för det totalt uppskattade möjliga intrånget. Om de två nätoperatörerna ("Operatör 1" resp. "Operatör 2"), trots avsaknad av befogenhet till andrahandsupplåtelse, är överens om att ingå avtal om andrahandsupplåtelse på de grunder som anges i Artikel 3 så kan de upprätta ett civilrättsligt avtal. "Operatör 2" har då alltså inte avtal med ägaren av underliggande fastighet, och "Operatör l" saknar myndighetsbeslut som ger befogenhet att göra andrahandsupplåtelse. Enligt gällande svensk rätt skulle därmed markägaren normalt ha rätt att säga upp det ursprungliga markupplåtelseavtalet (med "Operatör 1"). Vid Lantmäteriets kontakter med företrädare för olika större fastighetsägare, bl.a. skogsbolag och LRF, betonar dessa vikten av att kunna teckna egna avtal med varje operatör. Det finns i flertalet fall där det kan bli aktuellt med andrahandsupplåtelse en möjlighet att ansöka om ledningsrätt och i beslutet

4 Lantmäteriet förordna om att ledningsrättshavaren får upplåta utrymme i andra hand (11 a ledningsrättslagen). Behovet ska dock prövas av lantmäterimyndigheten. Vidare kan en sådan upplåtelse bara ske om den är proportionerlig i det enskilda fallet. Dessutom ska ersättning utgå till markägaren för det utökade intrånget. Det intrång som en andrahandsupplåtelse innebär för markägaren är sannolikt i flertalet fall av mindre omfattning (jfr. förarbetena till3 a och 11 a ledningsrättslagen). Uppenbarligen finns det också fall där intrånget kan bli större, t.ex. om det gäller att få utrymme för en teknikbod med anslutningskabel och antenn inom en befintlig "site" för mobilmast. I samtliga fall måste dock de nya anläggningarna anbringas på fastigheten eller på den befintliga anläggningen, dvs. ta i anspråk ytterligare utrymme inom fastigheten. Vidare ska den nytillkomne nätoperatören ha möjlighet att serva och förnya anläggningen samt kunna nå den snabbt om avbrott eller andra tekniska fel inträffar. Att utan den underliggande fastighetsägarens samtycke medge ytterligare rättigheter inom dennes egendom kan medföra problem. Särskilt om upplåtelsen inte knyts till någon form av ersättningsregler för den skada som den enskilde drabbas av. Det är enligt Lantmäteriets mening också rimligt att markägaren ska kunna påverka hur tillträde får ske, vilka aktsamhetskrav som gäller, vilka särskilda säkerhetsrutiner som måste företas med mera. Den föreslagna regleringen kan stå i strid med markägarens rättigheter så som de kommer till uttryck i 2 kap. 15 regeringsformen och Europakonventionens tilläggsprotokoll, Artikel l. Om den föreslagna förordningen antas skulle det innebära att Sverige både fick en ny rättsfigur och ett nytt system, inklusive tillhörande myndighetsstruktur. Möjligen skulle konsekvenserna kunna mildras om vi införde regler i jordabalken som möjliggjorde "tvångsavtal". Men detta är främmande för svensk rätt. Ytterligare ett problem med den föreslagna förordningen torde vara att även samfällighetsföreningar som förvaltar gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (SFS 1973:1149) i vissa fall skulle komma att omfattas av en skyldighet att upplåta utrymme för en nätoperatörs anläggningar, t.ex. i sin enskilda väg. Detta skulle direkt strida mot de befogenheter som samfälligheten har. Det saknas också möjlighet att i efterhand ge sådana befogenheter med stöd av anläggningslagen.

5 lantmäteriet Artikel 4, Öppenhet och insyn när det gäller fysisk infrastruktur 4.1 Det kommer att ställas stora krav på en sådan "central informationspunkt" som föreslås. Lantmäteriet är berett att medverka vid diskussioner rörande uppbyggnad och funktion av en sådan mot bakgrund av de erfarenheter vi har när det gäller Geodataportalen. 4.3 Samfällighetsföreningar eller helt privat tillkomna organisationer som har för höghastighetsnät lämplig infrastruktur, t.ex. väg, skulle även få skyldighet att i elektroniskt format inleverera uppgifter om denna infrastruktur till en central informationspunkt Detta skulle ställa till problem för flertalet av dessa föreningar eftersom de själva inte har tillgång till alla nödvändiga uppgifter. Artikels, Samordning av bygg- och anläggningsprojekt Inom ramen för det uppdrag som Lantmäteriet har fått från regeringen att kartlägga hinder och möjligheter vid markåtkomst för bredbandsinfrastruktur (N2012/5521/ITP) har intervjuer hållits med ett stort antal operatörer. Det har vid flera av dessa intervjuer framhållits ett starkt behov från operatörernas sida av att finnas med när gator och annan infrastruktur anläggs. Enligt operatörerna är det en stor brist att det saknas effektiva lösningar för detta idag. Detta leder till merkostnader samt i flera fall till att en utbyggnad av fibernätet inte är ekonomiskt försvarbar. Förslaget synes därmed kunna begränsa ett av de problem som branschen anser vara mycket stort. Behovet av samordning gäller dock inte bara gentemot med allmänna medel finansierad infrastruktur, utan även gentemot innehavare av rent privatägd (normalt bolagsägd) sådan. Det kan t.ex. gälla va-nät, starkströmsnät, telekomnät, vägar etc. Artikel 6, Tillståndsförfarande 6.1 En sådan informationspunkt som avses skulle kunna byggas upp på ett liknande sätt som har gjorts för utbyggnad av vindkraft-

6 Lantmäteriet verk, se portalen vindlov.se. Där samarbetar f.n. ca 20 offentliga myndigheter och organisationer för att ge en samlad information om tillståndsfrågor m.m. 6.2 Lantmäteriförrättning kan f.n. inte sökas i elektronisk form, men arbete pågår inom Lantmäteriet, i samråd med justitiedepartementet, för att få till stånd en lagändring som skulle möjliggöra detta. 6.3 Kravet på att tillstånd eller avslag ska meddelas inom sex månader kan medföra problem särskilt vid mer komplicerade förrättningar enligt ledningsrättslagen. En förrättning som inte grundas på överenskommelser mellan berörda parter, och där således tvångsbeslut måste fattas och officialvärdering av intrånget göras kan ta längre tid. Om kravet om sex månader upprätthålls kan resultatet då bli att ansökan i vissa fall måste avslås enbart av den anledningen att lantmäterimyndigheten inte hunnit utföra nödvändiga utredningar, samråd, värderingar etc. Alternativt att ett tillståndsbeslut pressas fram med risk för att rättssäkerheten påverkas negativt. 6.4 Enligt förslaget ska tillståndsmyndigheten ersätta sökanden för skada som denne drabbas av till följd av att de föreskrivna tidsfristerna inte följs. Att ett beslut dröjer torde i flera fall kunna bero på förutsättningar som ligger utanför lantmäterimyndighetens kontroll. Bland annat dröjsmål som beror av en part i prövningen, dröjsmål från någon annan som innehar nödvändig information, svårigheter att delge någon av parterna, brister i ansökan eller p.g.a. ärendets komplexitet. Om förslaget genomförs är det därför väsentligt att den centrala informationspunkten i förekommande fall omedelbart vidarebefordrar ansökningarna till lantmäterimyndigheten. Det föreslagna skadeståndsansvaret riskerar att leda till en forcerad prövning vilket påverkar rättssäkerheten. Detta sker på bekostnad av alla motstående intressen, sannolikt främst de berörda fastighetsägarna och de allmänna intressena. Det kan starkt ifrågasättas om det är önskvärt att på bekostnad av övriga intressens rättssäkerhet forcera denna typ av prövningar. Särskilt som ett beviljat tillstånd i flera fallleder till omfattande ingrepp i den en-

7 lantmäteriet skildes äganderätt. Förfarandet leder sannolikt till fler överklaganden, som i stället fördröjer processen. Artikel 8, Tillträde till utrustning i byggnader Lantmäteriet bedömer att denna artikel relaterat till det svenska regelsystemet får anses innehålla tvångsrättigheter. Då måste den ställas mot 2 kap. 15 regeringsformen om egendomsskyddet Är det ett angeläget allmänt intresse? Vidare måste ersättningen för ett sådant ingripande rymmas inom ramen för "full ersättning" och i förlängningen omfattas av expropriationslagens ersättningsbestämmelser. Detta pekar även på ett, som vi uppfattar det, huvudproblem. En ED-förordning blir omedelbart gällande i det svenska systemet. Sverige får därmed små eller inga möjligheter att själva nyansera det här regelverket så att det passar in i vårt rättssystem. Eftersom det kommer in grundlagsaspekter på detta så kan det bli extra problematiskt. Lantmäteriets beslut i detta ärende har fattats av generaldirektören Bengt Kjellson. I handläggningen har också deltagit divisionschefen Anders Lundquist, sektionschefen Lennart Sundström och fastighetsrättslige specialisten Carl-Erik Sölscher, föredragande. Carl-Erik Sölscher

8