SCRIPTA ISLANDICA ISLÄNDSKA SÄLLSKAPETS ÅRSBOK 67/2016 REDIGERAD AV LASSE MÅRTENSSON OCH VETURLIÐI ÓSKARSSON

Transkript

1 SCRIPTA ISLANDICA ISLÄNDSKA SÄLLSKAPETS ÅRSBOK 67/2016 REDIGERAD AV LASSE MÅRTENSSON OCH VETURLIÐI ÓSKARSSON under medverkan av Pernille Hermann (Århus) Else Mundal (Bergen) Guðrún Nordal (Reykjavík) Heimir Pálsson (Uppsala) Henrik Williams (Uppsala) UPPSALA, SWEDEN

2 Publicerad med stöd från Vetenskapsrådet. Författarna och Scripta Islandica 2016 ISSN Sättning: Ord och sats Marco Bianchi urn:nbn:se:uu:diva

3 Innehåll Aðalheiður Guðmundsdóttir, Tales of Generations: A comparison between some Icelandic and Geatish narrative motifs Eldar Heide, The term leizla in Old Norse vision literature contrasting imported and indigenous genres? Heimir Pálsson, DG 3 in memoriam Sveinn Yngvi Egilsson, Jónas Hallgrímssons inre och yttre natur Úlfar Bragason, Jón Halldórsson of Stóruvellir and his reading circle: Readings in the farming community in Iceland around Recensioner Judy Quinn, rev. of Eddukvæði, red. Jónas Kristjánsson & Vésteinn Ólason Daniel Sävborg, rec. av Riddarasǫgur: The Translation of European Court Culture in Medieval Scandinavia, utg. Karl G. Johansson och Else Mundal Heimir Pálsson, rec. av Þórunn Sigurðardóttir. Heiður og huggun: Erfiljóð, harmljóð og huggunar kvæði á 17. öld Veturliði Óskarsson, anm. av Jón Ólafsson úr Grunnavík: Ævisögur yppar legra merkismanna, utg. Guðrún Ása Grímsdóttir Isländska sällskapet Agneta Ney & Marco Bianchi, Berättelse om verksamheten under Författarna i denna årgång

4

5 Þórunn Sigurðardóttir. Heiður og huggun: Erfiljóð, harmljóð og huggunarkvæði á 17. öld. Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum. Rit 93. Reykjavík s. Den tidigmoderna perioden (eng. early modern period; isl. árnýöld), det vill säga tiden mellan reformationen och industrialiseringen, har inom den isländska litteraturhistorien rönt liten uppmärksamhet. Ett undan tag utgör barock mästaren Hallgrímur Pétursson ( ). Hans ställ ning i litte ratur historien är unik och hans verk finns utgivna, medan de flesta andras litterära alster fortfarande bara finns i de stora bibliotekens handskrifts samlingar. På senare tid har dock forskare som Anthony Faulkes, Einar G. Pétursson, Matthew Driscoll, Margrét Eggertsdóttir bidragit med viktiga utgåvor och diskussionsinlägg. De har belyst olika litteraturgenrer och därmed lyft fram rätter från det litteraturkök som under denna period produ cerade lektyr för islänningarna. I dag saknar man mest information om 1500-talet. År 2015 kom ett viktigt tillskott, nämligen Þórunn Sigurðar dóttirs Heiður og huggun (Heder och tröst). Boken är en utökad och revi derad version av Þórunn Sigurðardóttirs doktorsavhandling från 2013 vid Háskóli Íslands och behandlar den typ av tillfällighetsdiktning från 1600-talet som kan kallas minnesdikter och sorgesånger. Þórunn Sigurðar dóttir har även tidigare publicerat flera viktiga artiklar i ämnet. Från och 1700-talen har det, både i handskrifter och i tryck, bevarats ett stort antal minnes- och sorgedikter, en viktig del av tidens till fälles skrifter för att använda Lucidors term. Man kan lätt instämma i Þórunn Sigurðardóttirs påpekande att denna poesi inte riktigt har uppmärk sammats i den etablerade litteraturhistorien. Till en del förklaras detta av att en stor andel av dikterna bara finns i outgivna hand skrifter i bibliotekens arkiv, och man kan knappast förvänta sig att för fattare som skriver om litteratur för den läsande allmänheten eller läro böcker för gymnasie elever skulle kunna ägna flera år åt arkivstudier. På detta område har det saknats grundforskning av den typ Þórunn Sigurðardóttir före träder. Den läroboksförfattare som skriver detta kan bara beklaga att han inte är ung igen och kan dra nytta av den nya tidens grund forskning. Men samtidigt inser han att trots Þórunns kloka belysning av dikt genrerna kvar står den pedagogiska utmaningen att väcka skolungdomarnas intresse för själva poesin. För man kan inte förbigå det faktum att de estetiska krav

6 152 Recensioner som romantiska diktare under 1800-talet och nyromantiska och modernis tiska diktare under 1900-talet format egen diktning utifrån totalt ändrat läsarnas smak och läsvanor. Det är en av förklaringarna till att moderna läsare har ytterst svårt att ta till sig litteratur från tidigmodern tid på det sätt som vi kan förmoda att samtiden gjorde. Och detta gäller inte bara isländsk litteratur. Ett av den svenska stormaktstidens mest framstående verk, Stiernhielms Hercules, som först trycktes 1658, låter milt sagt gammal dags i moderna svenska öron. Till och med Frithiofs saga av Tegnér, den diktsamling under 1800-talets första hälft omvandlade nordisk medeltids litteratur till världslitteratur, klingar som urtidssång för unga svenskar. Þórunn Sigurðardóttirs huvuduppgift i Heiður og huggun är tvådelad. Dels argu menterar hon på ett övertygande sätt för uppdelning av minnesdikt ningen i två genrer, den epitafiska och den tröstande (erfiljóð respektive harm ljóð; på svenska skulle kanske minnesdikter och sorge dikter vara lämp liga termer), dels lyfter hon klart fram diktarnas sociala uppgift, eftersom dom över död man var mycket viktig för arvingarna. Tidigt i boken skriver Þórunn att hon vill visa hur dikter som skapades med anled ning av en persons död hade en klar social funktion men också att det är naturligt att tolka somliga dikter som skrevs till minne av en avliden, mer från psyko logiska än från sociala synvinklar (Heiður og huggun, 28). Båda tolk nings alter nativen framträder tydligt i boken. Men redan i en artikel från 2002 har Þórunn belyst den sociala funktionen mycket bra. Hon diskuterar där om och i så fall på vilket sätt (den isländska) över klassen under 1600-talet, använde litteraturen för att definiera sin identitet och sam tidigt att skapa sig en starkare ställning i samhället (Vestfirskur aðall, 202). I isländsk litteraturhistoria har man vanligtvis använt termerna erfiljóð (begravningsdikt) och eftirmæli (dödsruna) närmast som syno nymer om minnes diktningen som helhet, men Þórunn anser att de två huvudgrupperna erfi ljóð (minnesdikt) och harmljóð (sorgedikt) i grunden skiljer sig åt och bör definieras som två olika genrer. I avhandlingens slut kapitel, där ton vikten inte minst ligger på diktarjaget beskrivs de båda genrerna på detta sätt. Först om erfiljóð: Minnesdikt formuleras som regel som en opersonlig berättelse (tredje person talar), där diktarjaget informerar den allmänna läsaren eller en bestämd läsargrupp om den döde. Man behandlar släkt och ursprung, utbildning, yrke, äktenskap och barn, den avlidnes dygder, inte minst de sociala, och fromhet, hens 1 1 Jag tillåter mig denna nybildning. Þórunn använder han både om diktarjaget (ljóðmælandi)

7 Heiður og huggun 153 bete ende i döds ögonblicket, samt tålmodigheten på sjukdomsbädden (ibland före kommer alla dessa detaljer i samma dikt, men ibland omtalas bara vissa). Årtal förkommer ofta och då helst födelseår, äktenskapsår och dödsår, varav man kan se vilka etapper i livet som ansågs viktigast. Dikterna förknippas sålunda alltid till en bestämd person som namnges i dikttexten. De är därmed fast knutna till en bestämd händelse och alluderar knappast till något annat [ ] ( ). Senare om harmljóð: Sorgediktens jag talar alltid i första person och skiljer sig därmed från dödsrunornas berättarperson. Här talar diktens jag med den allsmäktige, sin egen själ eller den avlidne och orerar om sin stora förlust, sorg och saknad. Hen tittar på den döde och förlusten av den nära utifrån sina egna känslor, sin egen syn vinkel. Därmed blir sorgedikterna både teatraliska och egocentriska och de beskriver sinnestillstånd och känslor. Det handlar sällan om biografiska detaljer och den avlidnes dygder beskrivs endast såvida de berör diktjaget och dess liv. Den dödes namn förekommer ytterst sällan i själva dikten (ibland dolt i anfanger eller ordlekar, och ofta framgår det i rubriken). Av dessa skäl blir sorge dikterna inte så fast knutna till anledningen och en speciell individ som döds runorna. Därför och för att sorgedikternas jag talar i första person och dikt jaget blir lika med den sörjande, kan vilken läsare som helst sätta sig i jagets spår och identifiera sig med den talande. Sålunda kan sorge dikterna an knyta till flera och bli allmän egendom [ ] (339). 2 Även om dessa definitioner är ganska klara och tydliga, finns det enskilda verk för vilka indelningen blir problematisk. Þórunn påpekar (sid ) att hon och Margrét Eggertsdóttir inte är alldeles eniga om huruvida Hallgrímur Péturssons ena dikt om sin dotter skall definieras som minnesdikt (M.E.) eller sorgedikt (Þ.S.). Men trots att man kan diskutera enstaka dikter verkar Þórunns genredelning mycket nyttig. Det bör understrykas att Þórunn inte alls låter som om hon har upptäckt hjulet i Heiður og huggun. Hon argumenterar mycket bra för sina metoder med stöd i internationell forskning, inte minst tysk, engelsk och nordisk. För vidare forskning är Þórunns katalog över sorgedikter och minnesdikter från 1600-talet (Viðauki I, sid ) ovärderlig. Där listas knappt 140 dikter, varav 40 sorgedikter, med information om såväl handoch den döde (hinn látni) såsom de grammatiska reglerna gör det naturligt på isländska. 2 Ett mycket intressant exempel får vi i en sorgedikt som Guðmundur Erlendsson skrev för Halldóra, dotter till biskopen Guðbrandur Þorláksson. Det är Halldóra som talar, men när man strök hennes namn ur diktens första strof och ändrade den en aning blev dikten till en allmän giltig klagosång (jfr sid ).

8 154 Recensioner skrifter som tryck. För varje dikt får läsaren handskriftens eller tryckets rubriker samt diktens första rad och andra nyttiga upplysningar, som för varings plats. Denna katalog blir för den nyfikna en viktig källa som dessutom öppnar vägen till vidare forskning. Ibland kan man efterlysa ytterligare diskussion, vilket kan ses som ett gott omen. Jag skulle till exempel önska mig mera om udda dikter, där den döde själv talar, inte minst vad avser själva tolkningen. Man kan också efterlysa en diskussion om varför tidigare litteraturhistoriker varit så övertygade om att Hallgrímur Péturssons dikter om Steinunn var enastående, eftersom det möjligen inte bara är en fråga om ren okunnig het. Om Jonas Rugman och Jakob Istmanius och deras klagosång över Magnus Gabriel De la Gardie junior, finns det nog mer att säga. Här är Þórunn Sigurðar dóttirs forskningsresultat en viktig grund att bygga vidare på. På Island har Þórunn Sigurðardóttir fått både lovord och priser för Heiður och huggun. Det är välförtjänt. Med sin forskning har hon lyft fram ett viktigt material till fortsatt granskning av de mörka tiderna i isländsk litteraturhistoria, 1500-, och 1700-talen. Det bör man vara henne tacksam för. 3 Heimir Pálsson Institutionen för nordiska språk Uppsala universitet Box 527, SE Uppsala heimir.palsson@nordiska.uu.se 3 Förutom Heiður og huggun citeras Þórunn Sigurðardóttirs artikel Vestfirskur aðall i Ársrit Sögufélags Ísfirðinga 43 (2002),