SCRIPTA ISLANDICA ISLÄNDSKA SÄLLSKAPETS ÅRSBOK 68/2017 REDIGERAD AV LASSE MÅRTENSSON OCH VETURLIÐI ÓSKARSSON

Transkript

1 SCRIPTA ISLANDICA ISLÄNDSKA SÄLLSKAPETS ÅRSBOK 68/2017 REDIGERAD AV LASSE MÅRTENSSON OCH VETURLIÐI ÓSKARSSON under medverkan av Pernille Hermann (Århus) Else Mundal (Bergen) Guðrún Nordal (Reykjavík) Heimir Pálsson (Uppsala) Henrik Williams (Uppsala) UPPSALA, SWEDEN

2 Publicerad med stöd från Vetenskapsrådet respektive författare (CC BY) ISSN EISSN Sättning: Ord och sats Marco Bianchi urn:nbn:se:uu:diva

3 Innehåll Lars-Erik Edlund, Ingegerd Fries ( ). Minnesord... 5 Aðalheiður Guðmundsdóttir, Some Heroic Motifs in Icelandic Art. 11 Daniel Sävborg, Blot-Sven: En källundersökning Declan Taggart, All the Mountains Shake: Seismic and Volcanic Imagery in the Old Norse Literature of Þórr Elín Bára Magnúsdóttir, Forfatterintrusjon i Grettis saga og paralleller i Sturlas verker Haukur Þorgeirsson & Teresa Dröfn Njarðvík, The Last Eddas on Vellum Heimir Pálsson, Reflections on the Creation of Snorri Sturluson s Prose Edda Magnus Källström, Monumenta lapidum aliquot runicorum: Om runstensbilagan i Verelius Gothrici & Rolfi Westrogothiae Regum Historia (1664) Matteo Tarsi, Creating a Norm for the Vernacular: Some Critical Notes on Icelandic and Italian in the Middle Ages Olof Sundqvist, Blod och blót: Blodets betydelse och funktion vid fornskandinaviska offerriter Sveinn Yngvi Egilsson, Kan man skriva pastoral poesi så nära Nord polen? Arkadiska skildringar i isländska dikter från artonhundratalet Tommy Kuusela, Þá mælti Míms hǫfuð : Jätten Mimer som kunskaps förmedlare i fornnordisk tradition Recensioner Lars Lönnroth, Rec. av A Handbook to Eddic Poetry: Myths and Legends of Early Scandinavia, red. Carolyne Larrington, Judy Quinn & Brittany Schorn Lars-Erik Edlund, Rec. av Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. Red. Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson & Karl G. Johansson

4 Aðalheiður Guðmundsdóttir, Rev. of Agneta Ney. Bland ormar och drakar: Hjältemyt och manligt ideal i berättar traditioner om Sigurd Fafnesbane Isländska sällskapet Agneta Ney & Marco Bianchi, Berättelse om verksamheten under Författarna i denna årgång

5 Recensioner Carolyne Larrington, Judy Quinn & Brittany Schorn (red.), A Handbook to Eddic Poetry: Myths and Legends of Early Scandinavia. Cambridge: Cambridge University Press xii s. Det har tidigare kommit ut flera samlingsvolymer med uppsatser om den poetiska Eddan, t ex Robert J. Glendinning & Haraldur Bessason (red.), Edda: A Collection of Essays (Winnipeg 1983) och Paul Acker & Carolyne Larrington (red.), The Poetic Edda: Essays on Old Norse Mythology (New York 2000), men detta är den första med anspråk på att vara en övergripande handbok som presenterar såväl forskningshistoria som det aktuella läget inom edda-forskningen. En sådan handbok behövs verk ligen, inte minst för nya forskare inom nordistik och litteratur forskning, och det skall redan från början sägas att denna bok fyller sin upp gift väl, om än inte lika väl för alla områden. Den kommer också i rättan tid, eftersom edda-forskningen under de senaste åren genomgått stora förändringar, influerade av bland annat den nya filologin, Milman Parry och Albert Lords oral-formulaic theory samt andra teorier om det muntliga framförandet, men även av nya vetenskapliga utgåvor och detaljkommentarer. Bland utgåvorna bör sär skilt nämnas två isländska: Gísli Sigurðssons av såväl nyfilologi som oralformulaic theory påverkade Eddukvæði (Reykjavik 1998) samt Jónas Kristjáns sons och Vésteinn Ólasons auktoritativa, utförligt kommenterade tvåbandsutgåva Eddukvæði i serien Íslenzk fornrit (Reykjavik 2014). Vidare bör nämnas det stora, ännu inte slutförda internationella Skaldic Editing Project, som under ledning av Margaret Clunies Ross, Kari Gade, Guðrún Nordal och andra forskare även innefattar nya textutgåvor av Lönnroth, Lars Rec. av A Handbook to Eddic Poetry: Myths and Legends of Early Scandinavia, red. Carolyne Larrington, Judy Quinn & Brittany Schorn. Scripta Islandica 68: Lars Lönnroth (CC BY)

6 362 Lars Lönnroth vissa eddadikter. Viktigast är den nyss utkomna Poetry in fornaldarsögur i två volymer (Turnhout 2017). Slutligen bör i detta sammanhang också nämnas den monu mentala men ur teoretisk synpunkt ganska konservativa tyska Kommentar zu den Liedern der Edda, utgiven i flera tjocka band av Beatrice La Farge, Klaus von See med flera i Frankfurt sedan Den nu föreliggande hand boken är däremot i allt väsentligt en anglosaxisk produkt, i huvudsak till kommen inom det av de tre redaktörerna bildade Eddic Network, som arrangerat förträffliga edda-symposier (dock under den anspråkslösa beteck ningen workshops ) vid St John s College i Oxford under 2013 och Handboken inleds med en introduktion, där Carolyne Larrington (Oxford) även känd som framstående Edda-översättare redogör för verkets tillkomst och syfte samt översiktligt presenterar medarbetare och ämnes områden. Under rubriken The transmission and preservation of eddic poetry sammanfattar därefter Margaret Clunies Ross (Univ. of Syd ney) edda-dikternas bakgrund i tidig germansk diktning och nordisk muntlig tradition, deras nedteckning i runinskrifter samt i Codex Regius och andra isländska handskrifter från 1200-talet och framåt. Till skillnad från många äldre eddaforskare lägger hon stor vikt inte bara vid bevarandet av eddadikter för mytologiska och poetologiska syften i Snorre-Eddan utan också vid eddadikternas förekomst som prosimetrum i fornaldarsagor och som inspiration för kristen och moraliserande skaldedikt som Merlinusspá och Sólarljóð. I nästa kapitel, Traditions of eddic scholarship, redogör Joseph Harris (Harvard) för några huvudlinjer inom forsknings historien med tonvikt på de senaste decenniernas utveckling. En sådan huvudlinje är den som handlar om muntlighet och skriftlighet (jämför Walter Ongs inflytelserika Orality and Literacy, 1982). Harris konstaterar att försök som gjorts att strikt tillämpa Parrys och Lords formelteori på eddadikten visser ligen inte haft större framgång men ändå fått väsentlig betydelse såtill vida, att eddaforskarna blivit mer uppmärksamma på eddadiktens formelbundenhet, muntliga framförande och föränderlighet i traditionen. Detta har också fått konsekvenser för bestämningen av enskilda texters datering och ursprung en annan huvudlinje inom traditionell eddaforskning. Man tror knappast längre som förr att texterna kunnat bevaras praktiskt taget oförändrade i muntlig tradition under flera hundra år. I stället får man tänka sig att texterna gradvis förändrats och omformats fram till ned skrivningen. Många äldre dateringsförsök och den traditionella textfilologins försök att rekonstruera en ursprunglig eddatext har därmed kommit att

7 Rec. av A Handbook to Eddic Poetry 363 framstå som föråldrade. I nyfilologisk andra har man därför på senare tid ofta betraktat varje nedskrift av en eddadikt som en separat text, och de teorier om ålder och ursprung som ännu framförs är i allmänhet försiktigare än förr. Även teorier om utländskt inflytande på eddadikten har blivit försiktigare än de var på exempelvis Sophus Bugges tid. Rent litte rära analyser av eddatexterna har däremot blivit vanligare, om än inte alls lika tongivande som inom den anglosaxiska Beowulf-forskningen. Harris slutar sin väl avvägda forskningsöversikt med det enligt min mening mycket rimliga påståendet att det ännu finns mycket som åter står att veta om eddadikter som poesi. De textfilologiska problemen behandlas mer utförligt av Judy Quinn (Cam bridge) i tredje kapitlet, The editing of eddic poetry. Hennes främsta exempel är Völuspá, som ju föreligger i tre skilda versioner i Codex Regius, Hauksbok och Snorres Edda. Äldre utgivare skapade härav en syntetisk text, som de på tvivelaktiga grunder antog vara ursprungligare än någon handskrifts version. De företog dessutom ett antal emendationer i denna förmodade urtext, också i sådana fall där handskrifterna överensstämde med varandra. Judy Quinn visar övertygande varför detta tillvägagångs sätt var olämpligt, och att emendationerna i flera fall beror på missför stånd av texten. Sålunda ändrade den tyske filologen Karl Müllen hoff pro nominet hon till han i sista raden av Völuspá, så att den kom att lyda nú mun hann søkkvask ( nu sjunker han ned ), eftersom han felaktigt antog att den skildrade hur draken Nidhögg mordiskt sänker sig ned över jorden vid utbrottet av Ragnarök. Emendationen infördes i Gustav Neckels Edda-utgåva, men Judy Quinn visar att slutraden i själva verket skildrar hur völvan sjunker ned i jorden efter att ha avslutat sin spådom. Det finns många exempel på sådana missvisande emendationer i äldre edda utgåvor. Dagens utgivare presenterar de tre Völuspá-versionerna som sepa rata texter, och de undviker helst emendationer utom i uppenbara fall av felskrivning i handskriften. I fjärde kapitlet behandlas dateringsproblemen av norrmannen Bernt Øjvind Thor valdsen (Højskolen i Sydöstnorge). Han har där i synnerhet lagt vikt vid de språkliga dateringskriterier som åberopats av hans alltför tidigt bort gångne landsman Bjarne Fidjestøl i den postumt utgivna boken The Dating of Eddic Poetry (1999). De flesta forskare är numera eniga om att Fi dje støls bok är ett för sin tid enastående gediget och skarpsinnigt verk. På pekas bör dock att Fidjestøl tyvärr dog alltför tidigt för att fullt ut dra kon sekvensen av den nya syn på muntlig tradering som debatten om Parrys och Lords formelteori lett fram till och som Thorvaldsen själv är väl insatt i.

8 364 Lars Lönnroth Ty accepterar man möjligheten att eddadikterna kontinuerligt förändrats under traditionens gång, kan det ju mycket väl vara så, att vissa formu leringar i en enskild text är urgamla, medan andra formuleringar i samma text är mycket sent tillkomna. Skall man i så fall datera texten som tidig eller sen? Thorvaldsen ger inte något riktigt svar på den frågan, men hans framställning kan ändå sägas vara medveten om att dateringsproblemen numera framstår som ännu mer svårlösta än de gjorde vid Fidje støls död Kapitlet är med rätta kritiskt mot den konservativa tyska Edda-kommentaren, som under Klaus von Sees ledning fortsatt att behandla varje eddadikt som en enhetlig text, slutgiltigt diktad en gång för alla vid en bestämd tidpunkt. Frågan är väl om man i dag kan säkert datera några eddadikter alls utom sådana som tillkommit omedelbart före, eller samtidigt med, nedskrivandet. De problem som gäller själva det muntliga framförandet behandlas av Terry Gunnell i kapitel 5, Eddic performance and eddic audiences. Också på detta område har det skett väsentliga förändringar under de senaste decennierna, inte minst tack vare Gunnell själv, som framfört nya argument för den av Bertha Phillpotts redan 1920 framförda teorin att vissa dialogdikter i versmåttet ljóðaháttr (häribland Skírnismál och Lokasenna) varit avsedda att framföras som dramatik under medverkan av flera skådespelare. Phillpotts lyckades aldrig övertyga forskarsamhället om denna teoris hållbarhet, och det har väl knappast Gunnell heller, men han har otvivelaktigt lyckats påvisa en rad omständigheter som tyder på något slags teatralt framförande, om än möjligen begränsat till en enda aktör eller snarare recitatör. Hur det än förhåller sig med detta, så har de senaste decenniernas forskning om muntlig diktning (där även jag själv med verkat) gjort det alltmer uppenbart att flertalet eddadikter, inte bara dialogdikter i ljóðaháttr, vinner på att analyseras som muntligt reciterad text med stark dramatisk potential, inte som skriven poesi avsedd för tyst läsning. Handbokens återstående kapitel behandlar forskningsområden som inte i lika stor utsträckning som de hittills omtalade utsatts för stora föränd ringar, men också här kan man notera intressanta förskjutningar i forskarnas intresse. Att modern källkritik numera gjort det svårare för religions forskarna att använda eddadikter som källor till forngermansk mytologi och religion märks till exempel i kapitlen Eddic poetry and mythol ogy (John Lindow, Berkeley) och Eddic poetry and the religion of pre-christian Scandinavia (Jens Peter Schjødt, Aarhus). Här skulle jag dock ha önskat att Schjødt hade givit ordentligt utrymme åt den östtyske

9 Rec. av A Handbook to Eddic Poetry 365 religions forskaren Walter Baetkes epokgörande och radikalt källkritiska studier, som visat att stora delar av Snorre Sturlusons framställning av asaläran måste betraktas som en otillförlitlig kristen konstruktion. Att Baetkes Die Götterlehre der Snorra-Edda (1950) saknas i denna handboks litteratur förteckning måste betraktas som ytterst beklagligt. Källkritiken har också gått hårt fram med äldre studier av Eddans hjältedikter som gick ut på att spåra deras ursprung till verkliga händelser under folk vandrings tiden, där härskare som Attila, Ermanarik och Theoderik den store var inblandade. Carolyne Larringtons kapitel Eddic poetry and heroic legend nämner bara i förbigående sådana förmodade samband mellan dikt och historisk verklighet. Hon koncentrerar sig i stället, klokt nog, på det litteraturhistoriska och folkloristiska studiet av hjältediktens genrer samt bakomliggande vandringssägner, delvis gemensamma för stora delar av det germanska språkområdet. Eddadikternas ortnamn behandlas gemensamt av ortnamnsforskaren Stefan Brink (Aberdeen) och mytforskaren John Lindow (Berkeley) i kapitlet Placenames in eddic poetry. Förekomsten av Eddans myter på run stenar, gotländska bildstenar och andra monument av sten redovisas i Eddic poetry and the imagery of stone monuments av Lilla Kopár (Catholic University of America). Ämnet eddadikt och arkeologi behandlas av arkeologen John Hines (Cardiff) i Eddic poetry and archaeology. Det sistnämnda ämnet har tidigare utförligt behandlats av svensken Birger Ner man, men dennes metoder och slutsatser utsätts för hård kritik av Hines, såvitt jag förstår med all rätt. I stället för att som Nerman använda arkeo login som nyckel till eddadikters datering och historiska bakgrund vilket torde vara omöjligt vill Hines i stället använda arkeologi och edda dikt för att klargöra den symboliska betydelse som forntida föremål haft i äldre tid, exempelvis vissa typer av sköldar eller sängar. Handbokens fem följande kapitel handlar alla om olika sätt att närma sig edda dikten som rent litterär text. Mest övergripande är här det inledande kapitlet om eddadiktens genrer och former, Eddic modes and genres av Brittany Schorn (Cambridge). Här diskuteras inte bara traditionella indel ningar som eddadikt/ skaldedikt eller gudadikt/ hjältedikt utan också på ett klargörande och innovativt vis sådana inhemska genrebeteckningar som senna, spá, hvǫt, mál och kviða. Uppenbarligen återstår dock mycket forskning just när det gäller studiet av Eddans genrer och deras användning. Betydligt mer upparbetat är studiet av eddadikternas metrik, som tidigare ägnats ingående studier av berömda äldre forskare som Andreas

10 366 Lars Lönnroth Heusler och Eduard Sievers. Här behandlas ämnet i kapitlet Eddic metres av en verklig metrikexpert, R.D. Fulk (Indiana University). Hans genom gång av den norröna versläran är på många sätt föredömlig, men jag kan omöjligt dela hans uppfattning att metriska kunskaper kan användas för att rätta eddatexter där de förvanskats i den muntliga traditionen. En sådan uppfattning förutsätter ju att dikterna från början följt strikta vers regler och sedan i huvudsak traderats utan större förändring fram till ned skrivandet. Den förutsättningen kan i dag inte accepteras. Allt tyder i stället på att såväl de ursprungliga skalderna som senare traditionsbärare känt sig ganska fria i behandlingen av versläran. De har knappast känt sig tvungna att låta sina versfötter taktfast marschera i vare sig Snorres, Heuslers eller Sievers fotspår. Om eddadikternas stil skriver Brittany Schorn (Cambridge) i kapitlet Eddic style, också här med många utmärkta iakttagelser. Dock vill jag sätta frågetecken vid hennes uppfattning att det skulle finnas EN eddastil. Enligt min mening finns det flera stilar i Eddan. Den höga stilen i Völuspá är helt annorlunda än den låga för att inte säga grova stilen i Lokasenna och skiljer sig även från stilen i berättande hjältedikter som Helgakviða Hundingsbana I och II. Mer speciella och för all norrön poesi utmärkande stildrag behandlas av Judy Quinn (Cambridge) i Kennings and other forms of figurative language respektive Maria Elena Ruggerini (Università di Cagliari) i Allit terative lexical collocations in eddic poetry. Om det första ämnet har det redan forskats och skrivits mycket men däremot inte om det senare, märkligt nog, trots att allittererande ordpar som mey/ meiðma ( flicka / skatter ) är ofta återkommande i Eddan. Båda kapitlen är användbara för stilforskare men också för den som i Parrys och Lords efterföljd intresserar sig för eddadikternas formelrepertoar. Ett kapitel med genusperspektiv får väl numera betraktas som ett obliga torium i den här sortens handböcker, och ett sådant med titeln The represen tation of gender in eddic poetry har mycket riktigt författats av David Clark (University of Leicester) och Jóhanna Katrín Friðriksdóttir (Arna magnæanska institutet, Reykjavik). Såvitt jag kan bedöma är det kompe tent utfört med förväntade referenser till dagsaktuella teoretiker som Judith Butler. Min enda invändning är att kapitlet gott kunde ha omtalat Preben Meulengracht Sørensens studie The Unmanly Man: Concepts of Sexual Defamation in Early Northern Society (1983), som hör till pionjärinsatserna på detta område och publicerades långt innan norröna genusstudier hade blivit ett etablerat forskningsfält.

11 Rec. av A Handbook to Eddic Poetry 367 Sista kapitlet handlar om eddadikternas reception, The reception of eddic poetry, författat av Heather O Donoghue (Oxford). Här ges en kompe tent framställning av den medeltida receptionen på Island och den senare receptionen i anglosaxiska länder. Däremot sägs nästan ingenting om receptionen i Tyskland (bortsett från några rader om Wagner) eller de skandi naviska länderna. Inte heller förefaller O Donoghue vara medveten om det stora internationella forskningsprojekt som bedrivits på detta område under 1990-talet (se härom Margaret Clunies Ross och Lars Lönnroth, The Norse Muse: Report from an International Research Project, alvíssmál 9, 1999). Handboken avslutas med en mycket fyllig bibliografi, som åtminstone del vis kompenserar för sådana kunskapsluckor. Här återfinns de flesta om än ingalunda alla väsentliga Edda-studier som utkommit under de senaste hundra åren, även sådana som utkommit på tyska eller nordiska språk (dock tyvärr inga verk av radikala källkritiker som Baetke eller bröderna Weibull). Lars Lönnroth Göteborgs universitet Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion Göteborg, Sverige lars.lonnroth@lit.gu.se

12