Ett tryggare återvändande. för personer utsatta för prostitution och människohandel i Sverige

Transkript

1 Rapport 2001: :03 Ett tryggare återvändande för personer utsatta för prostitution och människohandel i Sverige

2 Foto omslag: LFV/Daniel Asplund Utgivningsår: 2010 ISBN: Rapporten kan laddas ned som pdf från Länsstyrelsens webbplats

3 Författare: Claes Lyckner Rapport 2010:03 Ett tryggare återvändande för personer utsatta för prostitution och människohandel i Sverige

4 Innehåll Sammanfattning... 5 Inledning... 9 Människohandel i Sverige... 9 Särskilda insatser för ett tryggare återvändande av brottsutsatta... 9 Avgränsningar och disposition Dokumentation kring återvändande The Nordic-Baltic Pilot Project Cooperation against Trafficking in South-East Baltic CATSEB Dignified Return - Cross border cooperation between Lithuania and Sweden Joint Cooperation between the Police and Social Service against Trafficking COPSAT Ekumeniska nätverket mot människohandel KAN DET VARA MÄNNISKOHANDEL? - Informationsskrift från UNICEF och Socialstyrelsen Reference guide on protecting the rights of child victims of trafficking in Europe - UNICEF Working Group for Cooperation on Children at Risk - Östersjöstaternas råds samarbete The IOM Handbook on Direct Assistance for Victims of Trafficking NATIONAL REFERRAL MECHANISMS, Joining Efforts to Protect the Rights of Trafficked Persons - A Practical Handbook Svenska erfarenheter av återvändande Patrik Cederlöf, Nationell samordnare mot prostitution och människohandel vid Länsstyrelsen i Stockholm Jonas Flink, socialsekreterare vid prostitutionsgruppen, Social resursförvaltning, Göteborgs stad Mats Paulsson, chef över Traffickinggruppen vid Länskriminalpolisen i Västra Götaland Thomas Ekman, chef över traffickinggruppen under åren vid Länskriminalpolisen i Västra Götaland Ewa Carlenfors, kriminalinspektör/chef och Jonas Trolle kriminalinspektör/förundersökningsledare - Kommissionen mot Människohandel Återvändandeprocessen förslag på åtgärder Sammanställning av återvändandeprocessen Förslag på åtgärder för framarbetande av återvändanderutiner Avslutande kommentar Källförteckning... 56

5 Förord Regeringen har genom sin handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål tagit ett krafttag mot en av vår tids mest avskyvärda utnyttjande av människor. Som ett led i detta arbete har Länsstyrelsen i Stockholms län fått flera uppdrag från regeringen. Ett av dessa är att samordna och utveckla insatser för att personer utsatta för prostitution och människohandel tryggare ska kunna återvända till sina hemländer. Att effektivisera återvändandet syftar till att skapa förutsättningar för de utsatta att lämna prostitution, minimera riskerna för att de återigen hamnar i handeln vid hemkomst, minska det mänskliga lidandet och öka känslan av trygghet och säkerhet. I detta arbete ska Länsstyrelsen ha god överblick över olika återvändandeinitiativ och sprida dess erfarenheter till relevanta målgrupper. Det är särskilt viktigt att stimulera framtagande av konkreta rutiner för ett tryggare återvändande vilket måste göras i samverkan med aktörer i ursprungs- och transitländer. Länsstyrelsen kommer också under perioden att fördela statsbidrag till strategiska insatser som strävar mot ett tryggare återvändande. I syfte att ta tillvara redan befintlig kunskap och få en överblick hur återvändandet sker idag i Sverige, har Länsstyrelsen genomfört en översyn vars resultat presenteras i rapporten. Det är Länsstyrelsens förhoppning att detta ska stimulera till fortsatt utveckling av ett tryggare återvändande. Maria Backe Chef vid enheten för sociala frågor

6

7 Sammanfattning Länsstyrelsen i Stockholms län har genom regeringsbeslut i uppdrag att planera, samordna och genomföra insatser i syfte att ge stöd och skydd åt de personer som varit utsatta för prostitution och människohandel och för att de ska kunna återvända till sina ursprungsländer. Syftet med denna rapport är att ta tillvara redan befintlig kunskap, få en överblick hur återvändandet sker idag samt stimulera till fortsatt utveckling mot ett tryggare återvändande. Rapporten är baserad på dokumentstudier och ett antal intervjuer med personer som alla arbetar eller har arbetat på operativ nivå med brottsutsatta som ska återvända till sina hemländer. Fokus ligger på en genomgång av projekt och verksamhet som ligger relativt nära i tid då fenomenet människohandel är i ständig förändring och metoder snabbt blir inaktuella. Då majoriteten av de brottsoffer som påträffas i Sverige kommer från forna Sovjetunionen samt Östeuropa, har Länsstyrelsen valt att undersöka projekt som har en inriktning på dessa regioner. Under arbetet med kartläggningen har ärenden från Nigeria aktualiserats i Sverige och det finns ett stort behov av att undersöka vidare hur återvändande i dessa ärenden på bästa sätt kan genomföras. Detta ligger dock utanför ramen för denna översyn. I kapitlet Dokumentation kring återvändande presenteras projekt, initiativ, centrala dokument och riktlinjer vars slutsatser bör tas tillvara och utvecklas ytterligare. Från Sveriges sida så har det främst varit frivilligorganisationer som drivit särskilda projekt inriktade på att förbättra återvändande, men med deltagande av svenska myndigheter. I rapporten lyfts också fram utvalda internationella organisationers arbete med återvändande såsom UNICEF, IOM, OSSE med flera. I kapitlet Svenska erfarenheter av återvändande kompletteras dokumentstudien med ett antal intervjuer med personer som har operativ erfarenhet av återvändande av brottsutsatta i Sverige. Det framgår av rapporten att det finns ett behov av att ta fram återvändanderutiner utifrån ett svenskt perspektiv och som sedan kan utgöra ett stöd till myndigheter och frivilligorganisationer när ett återvändande är aktuellt. Mycket kunskap finns redan hos prostitutionsgrupper vid socialtjänster, Polisen, frivilligorganisationer och andra aktörer som på olika sätt varit delaktiga i operativa återvändandeärenden, men kunskapen behöver systematiseras för att underlätta framtagandet av rutiner. 5

8 Av genomgången framträder en bild av åtgärder för att åstadkomma ett tryggare och mer effektivt återvändande av brottsutsatta. Dessa har strukturerats och sammanfattats schematiskt i en grundprocess av återvändandeprocessen: Figur. Återvändandeprocessen Sverige Landgräns Ursprungseller transitland 1. Påträffande 3. Förberedelser 5. Mottagande 2. Stödåtgärder 4. Hemresa 6. Återanpassning 7. Återkoppling I varje skede (1-7) återfinns en rad utmaningar och saker att beakta för de aktörer som är direkt ansvariga för återvändande av brottsutsatta. Genom att bryta upp återvändandeprocessen kan man därmed lista en rad olika åtgärder och utvecklingsområden baserat på vad som beskrivits i rapporten och använda detta som en startpunkt för vad som skulle kunna finnas med i svenska återvändanderutiner. Då genomgången baseras på både svenska och internationella erfarenheter, återstår det att se vad som inte passar in i en svensk kontext och vad som är förenligt med svensk lagstiftning och praxis. Detta ligger dock utanför ramen för denna rapport. Förutom konkreta förslag på praktiska åtgärder i återvändandeprocessens olika faser, lämnar rapporten också förslag på områden som behöver utvecklas och vidare undersökas. Dessa utvecklingsområden är bland annat: Det bör tydliggöras hur myndigheter identifierar presumtiva offer för människohandel och brottsutsatta i Sverige, det vill säga när myndigheter i Sverige anser en person vara ett brottsoffer eller brottsutsatt. Detta är viktigt då omfattningen av stöd och hjälp i återvändandet kan vara beroende av detta. Ansvars- och rollfördelningen behöver tydliggöras mellan svenska aktörer för att återvändande ska fungera så bra som möjligt. Detta gäller såväl mellan myndigheter, men också mellan myndigheter 6

9 och frivilligorganisationer. Detta borde dokumenteras och om möjligt läggas in i den nationella samverkansplanen som nu är under revidering. Samtliga aktörer som på olika sätt är inblandade i ärendet i Sverige ska hantera all information med största hänsyn till sekretess och den brottsutsattas rättigheter. Det behöver dock tydliggöras hur de svenska sekretessbestämmelserna påverkar utbyte av information med mottagande aktörer i den brottsutsattas hemland. Många gånger vill den brottsutsatta inte ta emot hjälp i återvändandet eller att någon kontaktas i hemlandet. Förtroendeskapande åtgärder behöver därför vidare utvecklas som gör det lättare för den brottsutsatta att ta ett beslut om hjälp i återvändandet om det finns ett uppenbart behov av det. En person bör utses i varje aktuellt ärende för att bära huvudansvaret för stödinsatser och förberedelser inför ett återvändande, företrädesvis en socialsekreterare inom socialtjänsten. Denna person kan kompletteras med en kontaktperson på skyddat boende eller annan lämplig frivilligorganisation. Rollfördelningen mellan socialtjänsten och frivilligorganisationer bör i detta hänseende tydliggöras. Beroende på hur länge den brottsutsatta stannar i Sverige bör stödet också, där situationen kräver, innehålla framåtblickande åtgärder såsom möjligheter till praktik, någon form av teoretisk utbildning (exempelvis språkstudier), jobbcoachning med mera. Detta för att skapa förutsättningar för den brottsutsatta att ta sig ur prostitution och att minimera risken för att återigen drabbas av prostitution och människohandel. Det behöver undersökas ytterligare vad som idag är möjligt och hur detta stöd kan utvecklas, och framförallt vem som har betalningsansvaret. Såväl flickor, kvinnor, pojkar och män har rätt till ett kvalificerat stöd i återvändandet. Mycket av den erfarenhet som finns idag i Sverige utgår dock ifrån att den brottsutsatta är en flicka eller kvinna. Det finns således ett behov av att klargöra hur beredskapen i Sverige är för att hantera om den brottsutsatte är en pojke eller man. Utifrån vad som framkommer i rapporten så finns det ett behov av att upparbeta kontakter med lämpliga mottagande aktörer i hemländerna och utifrån det upprätta kontaktlistor som sedan kan spridas till svenska aktörer som är ansvariga för återvändande. Det finns också ett behov av att kunna kvalitetssäkra mottagare, utarbeta rutiner för hur själva återförandet av brottsutsatta bör ske med mera. Rapporten lyfter fram att Sverige behöver mer kunskap om återvändandeärenden till länder som vi tidigare inte har erfarenhet av, till exempel Nigeria. 7

10 Det finns ett intresse från svensk sida att veta hur situationen för brottsoffret är efter hemkomst och om möjligt, bör man undersöka om det går att arbeta fram ett sätt att få bättre feedback på vad som hänt efter ett återvändande. Idag är återkopplingen högst sporadisk eller obefintlig. Former för hur denna återkoppling ska gå till behöver undersökas och utvecklas i samverkan med mottagare i ursprungslandet. Rapporten pekar ut att det behövs insatser i två huvudsakliga delar för svenskt vidkommande. Den första delen handlar om handhavande och rutiner för hur svenska aktörer ska hantera återvändandet i den egna myndigheten/organisationen och hur samverkan bör se ut med andra svenska myndigheter/organisationer. Den andra delen härrör kommunikation och samarbete med aktörer i hemlandet och måste göras i samråd och direkt samverkan med utländska aktörer. Särskilda insatser krävs för att barnperspektivet tydliggörs i återvändandet. Arbetet med att ta fram konkreta riktlinjer och förhållningssätt bör göras i Sverige av dem som arbetar operativt med återvändande, det vill säga av såväl myndigheter som frivilligorganisationer. Länsstyrelsen i Stockholms län kan genom sin samordnande roll underlätta arbetet med att utveckla ett tryggare återvändande genom att: 1) Initiera, finansiera och bistå strategiska återvändandeprojekt som skapar ett nationellt mervärde för ett tryggare återvändande av personer utsatta för prostitution och människohandel. 2) Stimulera framtagandet av konkreta riktlinjer, inklusive handläggningsrutiner, för hur vi i Sverige vill arbeta med ett mer effektivt och tryggare återvändande. 3) Möjliggöra möten mellan svenska aktörer och aktörer i de brottsutsattas hemländer med sikte på operativ samverkan vid återvändande. 4) Identifiera problem och hinder för ett bättre och tryggare återvändande. 5) Sprida erfarenheter till relevanta målgrupper. 8

11 Inledning Människohandel i Sverige Rikspolisstyrelsen är nationell rapportör och har ett regeringsuppdrag att regelbundet rapportera om människohandelns omfattning och utbredning i Sverige. I den senaste lägesrapporten så är det enligt Rikskriminalpolisen svårt att uppskatta hur många som kan ha varit offer för människohandel i Sverige under 2007 och Antalet människohandelsoffer som uppdagas i Sverige beror också till stor del på vilka resurser polisen lägger ner på att upptäcka denna brottslighet. Dessa insatser skiftar mellan polismyndigheterna och ser olika ut från år till år. Det är inte heller möjligt att identifiera, eller ens lokalisera, alla flickor och kvinnor som nämns under telefonavlyssning eller iakttas under polisens spaning, menar Rikspolisstyrelsen. Dessutom är det svårt att bara inskränka sig till att uppskatta antalet offer som ses som målsägande under människohandelsparagrafen då flertalet av utredningarna resulterar i domar om koppleri/grovt koppleri. Den information som kommit in till Polisen under åren 2007 och 2008 visar att de flickor och kvinnor som utnyttjas för prostitutionsändamål i första hand kommer från Estland, Ryssland, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Nigeria, Thailand och Polen. Det finns även information om att kvinnor och flickor från Lettland, Tjeckien och Ukraina rekryterats till Sverige. Under 2008 rapporterade polismyndigheterna i Stockholms och Västra Götalands län att de utländska kvinnor som anträffats i gatuprostitution främst kommit från Mellanöstern, Nigeria, Ungern, Rumänien och Albanien. 1 Särskilda insatser för ett tryggare återvändande av brottsutsatta I regeringens skrivelse, Handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål (Skr. 2007/08:167), har regeringen vidtagit särskilda åtgärder för att utveckla samarbete mellan svenska aktörer och organisationer och myndigheter i ursprungsländerna för att öka möjligheterna för personer som varit utsatta för prostitution och människohandel för sexuella ändamål att återvända till sina hemländer. 2 1 Rikspolisstyrelsen (2009). Lägesrapport 10. Människohandel för sexuella och andra ändamål , s. 9 2 Integrations- och jämställdhetsdepartementet (2008). Handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål (Skr. 2007/08:167), s. 15f 9

12 Länsstyrelsen i Stockholms län har därför genom regeringsbeslut i uppdrag att planera, samordna och genomföra insatser i syfte att ge stöd och skydd åt de personer som varit utsatta för prostitution och människohandel och för att de ska kunna återvända till sina ursprungsländer. Detta åstadkoms genom att samverka med andra myndigheter och organisationer i såväl Sverige som andra länder, samt att ta tillvara befintliga verksamheter och om det behövs, utveckla dessa. Syftet med denna översyn är att ta tillvara redan befintlig kunskap, få en överblick hur återvändandet sker idag samt stimulera till fortsatt utveckling mot ett tryggare återvändande. Detta görs genom att: 1) redovisa projekt och andra initiativ i Sverige som på olika sätt syftar till att förbättra stödet till brottsutsatta vid ett återvändande, 2) identifiera centrala dokument rörande återvändande från internationella organisationer, 3) tala med svenska aktörer som har praktiskt erfarenhet av återvändande, samt 4) sammanställa ett underlag för framarbetande av konkreta, operativa riktlinjer och rutiner. Länsstyrelsen har använt en bred tolkning av vad som innefattar återvändandeprocessen där återvändande omfattar alla de åtgärder och förberedelser som genomförs från påträffande av den brottsutsatta i Sverige till det att hon eller han har återvänt hem och påbörjat eventuella stödåtgärder i sitt hemland eller tredjeland. Rapporten är baserad på dokumentstudier och ett antal intervjuer med personer som alla arbetar eller har arbetat på operativ nivå med brottsutsatta som ska återvända till sina hemländer. Då genomgången av projektbeskrivningar och slutrapporter i mångt och mycket beskriver en normativ idealprocess, det vill säga hur återvändandeprocessen bör gå till, har det ibland varit svårt att bilda sig en uppfattning av hur återvändandet idag går till i operativa svenska ärenden. Till detta hör också att ett flertal projekt har deltagare från olika länder och sammanställning av slutrapporter tenderar att vara en sammanvägning av olika länders erfarenheter. Det har därför varit svårt att urskilja svenska erfarenheter. I syfte att få en uppfattning om hur just det svenska återvändandet fungerar i praktiken har ovanstående dokumentgenomgång därför kompletterats med ett antal intervjuer med personer som arbetat länge med människohandelsfrågan. Ytterligare personer har kontaktats i syfte att få en bakgrundskunskap, men som inte särskilt återges i rapporten. Avgränsningar och disposition Av utrymmesskäl går det inte i denna rapport att återge allt arbete som bedrivits utan vissa avgränsningar har varit tvungna. Detta gäller främst undersökningsperiod och geografiska avgränsningar. Fokus ligger på en genomgång av projekt som ligger relativt nära i tid då fenomenet människohandel är i ständig förändring och metoder snabbt blir inaktuella. Då majoriteten av de brottsoffer som påträffas i Sverige kommer från forna Sovjetunionen samt Östeuropa, har 10

13 Länsstyrelsen valt att undersöka projekt som har en inriktning på dessa regioner. Under arbetet med kartläggningen har ärenden från Nigeria aktualiserats i Sverige och det finns ett stort behov av att undersöka vidare hur återvändande i dessa ärenden på bästa sätt kan genomföras. En djupare analys ligger dock utanför ramen för denna översyn. I andra och tredje kapitlet presenteras projekt, initiativ, centrala dokument, riktlinjer och intervjuer vars slutsatser och konkreta åtgärder bör tas tillvara. Läsaren kommer att finna att vissa åtgärder upprepas ett flertal gånger. Detta har återgetts avsiktligt då det pekar på att det finns en samsyn kring vissa åtgärder. Dessa två kapitel ligger till grund för fjärde kapitlet där slutsatser och riktlinjer dras samman och görs mer överblickbart i ett schematiskt återvändandeflöde. 11

14 Dokumentation kring återvändande The Nordic-Baltic Pilot Project Nordic-Baltic Pilot Project syftade till att stärka samverkan mellan myndigheter och frivilligorganisationer och mellan de olika länderna. De nordiska och baltiska länderna deltog och arbetade fram modeller för hur man på bästa sätt kan stötta flickor och kvinnor, baserat på ett brottsofferorienterat synsätt. Projektet koordinerades av European Women s Lobby och finansierades av de nordiska länderna samt pågick under perioden oktober september Programmet har genomfört en rad aktiviteter och producerat centrala dokument som presenteras mer ingående på programmets hemsida. 3 Projektet identifierar sex fokusområden. Dessa grundar sig på FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn (Palermoprotokollet) samt Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor: 4 1. Identifiering av flickor och kvinnor som utsätts för människohandel 2. Uppehållstillstånd och reflektionsperiod 3. Skyddade boenden och specialiserat stöd 4. Samverkan och säkert återvändande 5. Skydd och sekretess 6. Skadestånd och annat ekonomiskt stöd Ett urval av de slutsatser Nordic-Baltic projektet kom fram till Identifiering av flickor och kvinnor som utsätts för människohandel Projektet poängterar att identifieringen av brottsoffer är mycket viktig. Detta för att kvinnan ska få det stöd hon har rätt till. Denna identifieringsprocess ska ske i samarbete mellan nyckelaktörer. Man framhåller också att det är svårt för kvinnorna att prata om vilka övergrepp de varit utsatta för och därmed bli identifierade som brottsoffer. Detta gör att identifieringsprocessen därför kan ta lång tid. Kvinnoorganisationer och prostitutionsenheter kan spela en viktig roll i identifieringsprocessen då dessa organisationer har lång erfarenhet av att arbeta med kvinnor i prostitution och The European Women s Lobby (2008). Working together - Prevention and Assistance to Women Victims of Trafficking for Sexual Exploitation, s

15 med andra våldsutsatta kvinnor. När kvinnor i prostitution påträffas ska man utgå ifrån att de kan vara brottsoffer som har utsatts för människohandel och inte anklagas för något, till motsatsen har bevisats. Det är viktigt att de som kan komma i kontakt med brottsutsatta har tillräckliga kunskaper om hur man identifierar brottsoffer och ett sätt att säkerställa detta är att ta fram en manual på hur man identifierar brottsoffer. Uppehållstillstånd och reflektionsperiod Projektet anser också att på grund av de övergrepp som skett är det viktigt att brottsoffret får en tillräcklig reflektionsperiod och att denna bör vara minst tre månader, men helst sex månader lång. Det är också viktigt att brottsoffer får nödvändigt stöd under denna period såsom skyddat boende, kläder, hälso- och sjukvård, samtalsstöd och juridiskt stöd. Reflektionsperioden bör också innehålla framåtblickande aktiviteter för kvinnan. Under reflektionsperioden, och när kvinnan har blivit beviljad ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, ska hon ha tillgång till praktik och utbildning samt ha rätt att arbeta. Projektet tycker att myndigheter i destinationslandet måste utöka möjligheterna för brottsoffret att kunna beviljas uppehållstillstånd för både kortare och längre tid. Brottsoffret ska kontinuerligt hållas informerad om vad som händer härnäst i sitt ärende, till exempel om möjligheter att återvända till hemlandet eller stanna i destinationslandet. Skyddade boenden och specialiserat stöd Projektet framhåller att allt stöd till kvinnan ska ges med största hänsyn till den enskilda kvinnans behov. Individuella handlingsplaner ska innehålla: skyddat boende, mat och kläder, tillgång till sjukvård, juridiskt bistånd, psykoterapeutiskt stöd, fickpengar, möjligheter till praktik/utbildning, hjälp med att hitta ett arbete samt stöd och hjälp i kontakten med myndigheter. Alla kvinnor ska ha rätt till stöd oavsett om de har kontakt med myndigheter eller huruvida de har brutit all kontakt med traffickörerna eller hallickarna. Kvinnan ska också kunna röra sig fritt trots att hon bor på ett skyddat boende. Riktlinjer för hur man bäst kan stötta brottsoffret bör arbetas fram på skyddade boenden. I det juridiska biståndet ingår att stötta brottsoffret i kontakter med rättsvårdande myndigheter i hemlandet vid till exempel återvändande. Samverkan och säkert återvändande Ett säkert återvändande måste ses som en pågående process som inkluderar stöd i destinationslandet, tid för återhämtning, hotbildsbedömning, en förberedelse- och planeringsperiod innan återvändandet och slutligen en rad stödåtgärder för brottsoffret i landet dit brottsoffret återvänder till. Återvändandet får inte stå i motsats till vad som är bäst för brottsoffret och bör i 13

16 allra möjligaste mån vara frivilligt. Brottsoffer ska aldrig behöva stå för några kostnader som uppstår i samband med återvändandet. Ett säkert återvändande kräver ett nära samarbete mellan de aktörer som tillhandahåller stöd till kvinnan. En plan för brottsoffrets säkerhet bör utvecklas vid varje enskilt återvändande. En enskild aktör bör identifieras som ansvarig för återvändandet och som också får tillräcklig finansiering för att kunna samordna återvändandet. Projektet anser att en behovsanalys måste genomföras för att på så sätt planera och försäkra sig om att särskilda stödåtgärder finns på plats när kvinnan återvänder. Detta gäller boende, möjlighet till stöd/rådgivning, hälso- och sjukvård, ekonomiskt stöd samt stöd i att finna arbete. Skydd och sekretess Alla personuppgifter och annan information rörande brottsoffret måste skyddas. Detta gäller såväl i stödåtgärder, vid rättegångsförfarande samt vid ett återvändande. Projektet menar att särskilt vittnesskydd ska omfatta fysiskt skydd och psykologiskt stöd som hindrar att brottsoffret traumatiseras ytterligare. Vid deltagande i rättegång ska brottsoffret ha rätt till ett målsägandebiträde och särskild hänsyn tas genom att låta brottsoffret vittna utan insyn från vare sig allmänhet eller förövare. Skadestånd och annat ekonomiskt stöd Projektet säger att brottsoffer ska ha rätt till skadestånd som kompensation för den skada kvinnan har lidit, såväl fysiskt som psykiskt, materiellt som ekonomiskt. Regler kring skadestånd ska meddelas till brottsoffret så tidigt som möjligt. I pilotprojektet skapades i varje deltagarland ett så kallade National interagency team och i Sverige bestod detta team av aktörer från kvinnojourer, Sveriges Kvinnolobby och Prostitutionsenheten i Stockholm stad. Till denna grupp har fyra grupper av kvinnojourer bildats för att utveckla stöd och skydd till offer för människohandel för sexuella ändamål. Grupperna finns i södra Sverige, i Västra Götaland, i norra Sverige och en mittgrupp med kvinnojourer i Stockholm och Östergötland. Grupperna påbörjade under projektperioden ett arbete med att ta fram en handlingsplan med konkreta rutiner som ska kunna användas av kvinnojourer i Sverige. 5 Vid färdigställandet av denna rapport, har beslut tagits av Länsstyrelsen i Stockholms län att bevilja statsbidrag till tjej- och kvinnojourer i Sverige för att kunna vidareutveckla rutiner för stöd och återvändande. 6 5 Samtal med Sveriges Kvinnolobby och Roks, 19 augusti Länsstyrelsen i Stockholms län, beslut

17 Cooperation against Trafficking in South-East Baltic CATSEB Projektet bedrevs under perioden februari 2007 februari 2009 och syftade till att utveckla former och rutiner för gränsöverskridande samarbete, etablera ett fungerande nätverk av frivilligorganisationer och myndigheter i regionen, öka kunskapen om människohandel samt finna metoder för skydd och stöd till brottsoffer. Gemensamt för projektdeltagarna var att de alla arbetar mot människohandel i någon av de orterna som länkas samman av färjeförbindelserna i Blekinge, Polen, Litauen och Lettland. Projektet koordinerades av Kvinnojouren Frideborg i Karlskrona och finansierades av Daphneprogrammet. 7 I projektet har man bland annat tagit fram en aktivitetsplan för hur man ska bemöta brottsoffret och hur man kan bygga upp ett samarbete med andra aktörer. Här följer ett sammandrag av dess viktigaste slutsatser: 8 En kvinna som utsatts för människohandel kan uppsöka ett skyddat boende, antingen genom att själv ta kontakt med boendet, eller hänvisas till boendet av polis och sociala myndigheter. Frivilligorganisationerna ska samarbeta med alla relevanta myndigheter, särskilt polisen, sociala myndigheter, sjukoch hälsovården samt migrationsmyndigheter. Om brottsoffret är minderårigt, måste sociala myndigheter kontaktas omgående. Brottsoffret behöver en särskild kontaktperson på det skyddade boendet som stöttar henne och som sedan ansvarar för kontakter med myndigheter. Projektet anser att om brottsoffret behöver en tolk så bör tolkning ske via telefon. Projektet framhåller också att det skyddade boendet ska ta kontakt med relevanta myndigheter. Detta kan gälla till exempel kontakt med åklagare för att undersöka möjligheterna att ansöka om tidsbegränsat uppehållstillstånd. Polisen ska kontaktas om kvinnan har en hotbild mot sig, sociala myndigheter kontaktas om ekonomiskt stöd och migrationsmyndigheter om hennes legala status i landet eller om hon ska betraktas som skyddsbehövande. Under vistelsen på det skyddade boendet ska brottsoffret få tillgång till en rad stödinsatser och rehabilitering, till exempel: psykologiskt stöd hälso- och sjukvård språkstudier, om brottsoffret kan tänkas få stanna i destinationslandet stöd till brottsoffret om hon deltar i rättegång mot förövare andra meningsfulla aktiviteter, till exempel fritidssysselsättning 7 Cooperation Against Trafficking in South-East Baltic CATSEB (2009). Final Report 1, s. 2 8 Cooperation Against Trafficking in South-East Baltic CATSEB (2009). Final Report 2, s

18 Om brottsoffret ska återvända till sitt hemland måste återvändandet planeras noggrant och en rad frågor ställas: Hur ser situationen ut i hemlandet? Det skyddade boendet kan stötta brottsoffret i kontakter med familjen, släkt och vänner i hemlandet. Vem betalar för de kostnader som uppstår inför återvändandet? Vilka relevanta kontakter måste tas med myndigheter eller skyddade boenden i hemlandet? Finns det ett behov av ledsagare som kan följa med brottsoffret på resan? Finns det en hotbild mot brottsoffret? Hur det har gått för brottsoffret efter hemkomst? På ett mer allmänt plan lyfter projektet hur viktigt det är att alla samverkanspartners har förtroende för varandra, såväl nationellt som mellan länder, när det gäller stöd till brottsoffret och särskilt vid ett återvändande. Det är också viktigt att allas roller och ansvar är klarlagda samt att det är tydliggjort hur samverkan ska ske. Dignified Return - Cross border cooperation between Lithuania and Sweden 2008 Projektet var ett samarbete mellan Stiftelsen Kvinnoforum och den litauiska frivilligorganisationen, Missing Persons Families Support Centre i Vilnius, Litauen. Projektet syftade till att kartlägga hur återvändandeprocessen ser ut samt att identifiera problem och ge förslag på lösningar för att kunna förbättra återvändandet mellan Sverige och Litauen. Projektet genomförde två workshops, en i Sverige och en i Litauen med deltagare från polismyndigheter, sociala myndigheter, åklagare, frivilligorganisationer med flera. Projektet finansierades av Sidas Östersjöenhet och löpte under perioden januari augusti Projektet lyfter fram att det finns ett flertal grundläggande problem för ett effektivare återvändande i Sverige. Man menar att det hittills har varit begränsad, eller ingen samordning alls mellan olika återvändandeinsatser i Sverige. Detta har lett till dubbelarbete och att erfarenheter inte spridits i tillräcklig omfattning och därmed inte tagits tillvara. Ett annat grundläggande problem anses vara att det ibland har varit svårt att få till en effektiv samverkan mellan myndigheter och frivilligorganisationer till följd av olika synsätt, mandat och roller. 9 9 Stiftelsen Kvinnoforum (2008). Workshop on Return of Trafficking Victims. 11th of June 2008 in Vilnius, s

19 Projektet pekar ut ett flertal områden som man menar närmare behöver analyseras 10 Ansvarsfördelningen i återvändandearbetet Ansvarsfördelningen i återvändandearbetet i Sverige bör analyseras tillsammans med berörda aktörer, såväl med myndigheter och frivilligorganisationer. Detta kan mynna ut i en så kallad National Referral Mechanism. Betalningsansvaret hos de olika myndigheterna bör också utredas vidare för att få ett svar på frågan om vem betalar för vad i återvändandeprocessen. Sekretesslagstiftningens roll Hur spelar den svenska sekretesslagstiftningen in i samordning av återvändandet? Kan den utgöra ett hinder för samverkan mellan olika myndigheter i Sverige eller mellan svenska och utländska aktörer? Översyn av kontaktnätverk i transit- och ursprungsländer En översyn måste göras bland de kontakter som finns i transit- och ursprungsländerna och därefter arbeta fram kontaktlistor till mottagarorganisationer eller myndigheter. En sammanställning bör göras tillgänglig för alla svenska aktörer som har ett aktuellt återvändandeärende, eller i framtiden kan tänkas få ett återvändandeärende. Vidgning av kontaktnätverk i transit- och ursprungsländer Insatser måste göras för att sprida framtida National Referral Mechanism 11 och kontaktlistor till mottagande aktörer i transit- och ursprungsländerna. Detta underlättar för utländska aktörer att kontakta rätt myndighet i Sverige om någon myndighet eller organisation i hemlandet får vetskap om ett brottsoffer som befinner sig i Sverige. Vilka stödinsatser kan ges? Vilka stödinsatser kan ges till brottsoffer som ska återvända och vad finns tillgängligt idag i Sverige? Kan stödet utvecklas och tas ett steg längre än 10 Ibid, s samt Stiftelsen Kvinnoforum (2008). Report. Workshop on Return of Trafficking Victims, 16th of April 2008 in Stockholm, s Ett NRM är ett sätt att försäkra sig om att brottsutsattas rättigheter tas tillvara samt får ett bra stöd och omhändertagande. Detta fungerar som ett tvärsektoriellt institutionellt ramverk och pekar ut lämpliga åtgärder och har ett inbyggt system för uppföljning och utvärdering. Även om ett NRM varierar beroende på nationell kontext och därför måste anpassas, så rymmer ramverket fem huvudsakliga byggstenar: identifiering av presumtiva brottsoffer, riktlinjer för samverkan, stöd och skydd av utsatta, återvändande och återanpassning samt juridiska instrument. OSCE Office for Democratic Institutions and Human Rights (OSCE/ODIHR), baserade i Warszawa, har utvecklat metoden kring NRM. Se vidare National Referral Mechanisms: Joining Efforts to Protect the Rights of Trafficked Persons. A Practical Handbook, OSCE/ODIHR

20 mat och husrum? Det finns ett behov av framåtblickande åtgärder som gör att brottsoffret kan påbörja en process där hon/han kan ta sig ur den situation som från början var orsaken till att personen hamnade i prostitution och människohandel. Informationsbehov hos mottagande aktörer Vilken information behöver den mottagande aktören i transit- eller ursprungslandet av den sändande svenska myndigheten eller frivilligorganisationen? Litauiska frivilligorganisationer som arbetar med mottagande av brottsoffer från andra länder är intresserade av följande information innan brottsoffret förs över till hemlandet: vilka stödåtgärder som har satts in för brottsoffret uppgifter om brottsoffrets fysiska och psykisk hälsa vilka behov brottsoffret kan tänkas ha av fortsatt kontakt med sjukoch hälsovård, samtalskontakt och terapeutiskt stöd vilken region/stad i ursprungslandet brottsoffret kommer ifrån om det finns familj och/eller vänner som stötta brottsoffret vid hemkomst om det föreligger en risk för familjerelaterad människohandel (family-related trafficking) eventuell hotbild mot brottsoffret i hemlandet Organisation i mottagarlandet Sändande aktörer i Sverige ser ett behov att få vetskap om vilken hjälp och stöd som finns i hemlandet. Av intresse är till exempel att veta hur den mottagande organisationen har organiserat sin verksamhet. Detta kan röra sig om: vilket stöd som tillhandahålls säkerhetsrutiner mottaganderutiner rehabiliterings- och återanpassningsinsatser finns personal tillgänglig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan personalens kompetens Projektet föreslår att en checklista tas fram hos de svenska aktörerna med frågor att ställa till den mottagande organisationen för att på så sätt få en bild av vad brottsoffret återvänder till. 18

21 Hur bemöta när brottsoffer inte vill ha hjälp med återvändandet? Ansvariga myndigheter och skyddade boenden i Sverige ser ett problem i att brottsoffer ofta inte vill ha hjälp med återvändande och att ingen kontakt får tas med någon i hemlandet. Orsakerna till detta kan vara många, till exempel bristande förtroende för myndigheter eller rädsla för att familj och vänner i hemlandet ska få reda på vad som har hänt deras barn/släkting/vän. Att avböja hjälp med återvändandet ligger i brottsoffret fulla rätt men att återvända på egen hand kan också utgöra en risk för så kallad retraffickering, det vill säga när brottsoffret återigen hamnar i människohandeln vid hemkomst. Projektet ställer sig frågan hur vi i Sverige kan bygga in förtroendeskapande åtgärder så att brottsoffren vill ta emot hjälp i återvändandet? Ett förslag på åtgärder är att ta fram information om den mottagande aktören, på hemspråket, som ska kunna tillhandahållas redan i Sverige. Annan viktig information kan vara att tillhandahålla kontaktuppgifter till så kallade hotlines i hemlandet, där brottsoffret kan få hjälp, råd och stöd och dessutom vara anonym. Rutiner för förberedelser inför återvändandet måste arbetas fram Detta kan gälla: införskaffandet av resedokument och andra personliga handlingar som kan vara beslagtagna av förövarna att genomföra hotbedömningar bedömning av om brottsoffret är i sådant skick att hon/han kan återvända behovet av översättningar av centrala dokument till brottsoffrets hemspråk, till exempel recept på medicin, domar, polisanmälan att få feedback från brottsoffret på hur hon/han har upplevt omhändertagandet i Sverige. Detta i syfte att konstant förbättra återvändanderutinerna och omhändertagandet i Sverige om brottsoffret deltagit i en rättegång mot förövarna och tilldöms skadestånd, vem bevakar så att skadeståndet verkligen kommer brottsoffret tillhanda? vilken plats i hemlandet som är lämpligast att återvända till vilken resväg som är mest lämplig och med vilket färdsätt (buss, tåg, båt, flyg) vilken information som ska lämnas över till den mottagande parten hur informationen ska lämnas över till exempel via mejl, brev, via brottsoffret hur vi ifrån Sverige kan säkerställa att informationen inte kommer i orätta händer 19

22 om det finns ett behov av ledsagare vem som möter i hemlandet om det finns ett behov av ett resebidrag i form av fickpengar eller kläder, hygienartiklar så att brottsoffret klarar sig den första tiden efter hemkomst Rutiner kring återvändande i väntan på rättegång i Sverige Om brottsoffret återvänder till hemlandet i väntan på att vittna i rättegång i Sverige, behövs rutiner för vem i Sverige som ansvarar för att hålla kontakt med brottsoffret. Det kan vara viktigt för brottsoffret att få information om vad som händer i rättegångsprocessen, hur allt kommer att gå till på rättegången, hur brottsoffret kan resa säkert till Sverige och vem som möter efter ankomst till Sverige med mera. Hur har det gått för brottsoffret efter hemkomst? Enligt projektet så finns det ett intresse från svensk sida att veta hur situationen för brottsoffret är efter hemkomst. Idag är återkopplingen högst sporadisk eller obefintlig. Man bör därför undersöka om det går att arbeta fram ett sätt att få feedback på vad som hänt efter ett återvändande. Detta är självklart baserat på om brottsoffret verkligen samtycker till att dela med sig av sina erfarenheter efter hemkomst. Joint Co-operation between the Police and Social Service against Trafficking COPSAT Syftet med projektet är bland annat att utveckla och stärka samarbetet mellan polismyndigheter och socialtjänster i kampen mot transnationell organiserad människohandel i Sverige, Estland, Rumänien och Polen. Projektet ska bland annat undersöka möjligheterna att bygga upp så kallade Joint Investigation Teams med uppgift att bland annat skapa bra förutsättningar för samverkan mellan länderna i underrättelsearbete, utredningsarbete samt åtal av förövare. Till detta ska projektet utveckla metoder, däribland rutiner för återvändande, för samverkan mellan socialtjänster och polismyndigheter i nämnda länder. Denna samverkan ska byggas på den modell för samarbete som finns mellan polismyndigheten i Stockholm och Prostitutionsenheten vid Socialtjänsten i Stockholm stad. Genom att polis och socialtjänst arbetar tillsammans från första tillslag och påträffande, ökar möjligheterna för den brottsutsatta att återhämta sig. Förutom samverkan i operativa ärenden länderna emellan kommer projektet att utveckla en manual med konkreta rutiner som sedan ska kunna spridas och användas av andra polismyndigheter och socialtjänster inom EU. Projektledare och samordnare i projektet är Kommissionen mot människohandel vid Stockholmspolisen, den enhet som tidigare gick under namnet Projekt Europa. 20

23 Ekumeniska nätverket mot människohandel Ekumeniska nätverket startades 2004 i Stockholm och består av medarbetare, anställda och frivilligarbetare inom Svenska Kyrkan, Frälsningsarmén, Missionskyrkan, Baptistförbundet och Caritas. Syftet är att samla kunskap och information om människohandel och skapa opinion. Inom nätverket finns ett resursteam sedan 2007 som arbetar för att stötta personer som blivit utsatta för människohandel i Stockholmsområdet. Resursteamet arbetar i nära samarbete med myndigheter och andra organisationer och kan agera som kontaktperson för utsatta, ge socialt och medmänskligt stöd, erbjuda boende, meningsfull sysselsättning, hjälp i kontakter med myndigheter med mera. Under hösten 2009 påbörjades särskilda insatser för att erbjuda stöd till brottsoffer i Stockholmsområdet som ska återvända till sina hemländer. Kan det vara människohandel? - Informationsskrift från UNICEF och Socialstyrelsen Syftet med skriften är att göra det lättare att upptäcka barn som kan ha utsatts för människohandel. Den är också tänkt som ett stöd så att barn som kan vara offer för människohandel också identifieras och att deras rättigheter tas tillvara. Skriften utgår från UNICEF:s riktlinjer för att garantera barn utsatta för människohandel skydd och rättigheter samt redogör för regler enligt gällande svensk rätt. UNICEF:s riktlinjer har bestämmelserna i FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) som utgångspunkt. Skriften innehåller en checklista på frågor och åtgärder som kan behöva vidtas om det finns misstanke om människohandel. 12 Skriften pekar på en rad punkter som är särskilt viktiga vid ett återvändande: I kontakter med barnets hemland är det viktigt att socialtjänsten och Migrationsverket samarbetar när efterforskning av barnets vårdnadshavare eller andra anhöriga görs eller när kontakter tas med myndigheter i barnets hemland. Migrationsverket kan bistå med information kring efterforskning av familjemedlemmar via svensk beskickning eller internationella organisationer. Om det finns behov av att kontakta aktörer i barnets hemland och det är svårt att veta vart man ska vända sig eller hur man ska gå tillväga, kan man kontakta den nationella kontaktpunkten på Justitiedepartementet. Kontaktpunkten kan hjälpa till med att förmedla kontakter i Östersjöregionen. Om barnet söker asyl gäller särskilda bestämmelser. Då får till exempel hemlandets ambassad i Sverige eller myndigheter i hemlandet inte kontaktas. Det följer av utlänningslagen och 12 Unicef och Socialstyrelsen (2008). Kan det vara människohandel?, s

24 internationella konventioner, bland annat 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning. Kontakta Migrationsverket för information. Ett barn får inte avvisas från Sverige utan att det är säkerställt att en vårdnadshavare, annan anhörig, ansvarig myndighet eller institution kan ta emot barnet vid ankomsten och tillförsäkra henne eller honom god omvårdnad. Det framgår bland annat av en resolution från Europarådet om underåriga medborgare i tredje land utan medföljande vuxen, liksom av UNHCR:s riktlinjer från 1997 och FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar från Vid ett återvändande till hemlandet kan det vara viktigt att en person som barnet har förtroende för följer med på resan. Reference guide on protecting the rights of child victims of trafficking in Europe - UNICEF UNICEF bedriver ett omfattande arbete för att ta tillvara barns rättigheter. Ett viktigt styrdokument vad gäller bland annat återvändande är Reference guide on protecting the rights of child victims of trafficking in Europe. 13 I riktlinjerna lägger man särskild vikt vid att skapa en gynnsam långsiktig lösning för barnet. Detta gäller antingen en situation där barnet stannar kvar i destinationslandet, återvänder till sitt hemland eller återanpassas i tredje land. Oavsett situation, så anser UNICEF att ansvariga myndigheter måste se till: att barnet är skyddat från hot från förövare att en vuxen ansvarar långsiktigt för barnet eller en god man om barnet inte återvänder till sina föräldrar att barnet har ett tillfredställande boende antingen i familj, eller om barnet är äldre, eget boende att varje barns behov utreds individuellt att stödåtgärder sätts in för barnets sociala återanpassning och att barnets behov tillgodoses att barnet får avsluta sin skolgång eller erhåller lämplig yrkesinriktad utbildning/praktik att barnets utveckling följs upp i syfte att undvika att barnet hamnar återigen i människohandeln UNICEF menar att innan ett återvändande kan ske, så ansvarar myndigheterna i destinationslandet för att säkerställa att sociala 13 Unicef (2006) Reference guide on protecting the rights of child victims of trafficking in Europe, se särskilt kapitel 11 Implementation of a Durable Solution, s samt Bilaga 1, s

25 myndigheter, andra ansvariga för barns välbefinnande, föräldrar eller goda män är beredda att ta emot barnet vid hemkomst. Personal från socialtjänsten eller god man i destinationslandet ska också följa med barnet på hemresan, oavsett resväg och färdsätt. Detta för att se till att barnet lämnas över till rätta myndigheter, International Organization for Migration (IOM) 14 eller annan organisation som har ansvaret för mottagandet av barnet. Personen som lämnar över barnet ska se till att hon eller han lämnas över personligen till lämplig mottagare och ska under inga omständigheter lämna barnet utan uppsikt. Den person som ansvarar för överlämnandet ska alltid skriva under eller erhålla ett skriftligt intyg på att barnet har lämnats över, ett så kallade Notification of transfer. Enligt UNICEF så är det antingen barnets föräldrar eller en god man som ansvarar för barnet vid hemkomst. Om barnets föräldrar inte anses vara lämpliga, ska ansvarig myndighet i ursprungslandet utse en annan lämplig vårdnadshavare eller god man. Efter det att barnet har återvänt, ska en bedömning göras av vilka behov barnet har och en återanpassningsplan upprättas. Denna ska innefatta och tillförsäkra till exempel: skydd mat tryggt boende tillgång till hälso- och sjukvård psykosocialt stöd juridiskt stöd sociala insatser och utbildning UNICEF anser att det främst är de sociala myndigheterna som ansvarar för barnet vid hemkomst. Under senare år har dock IOM och andra frivilligorganisationer, både internationella och lokala, kommit att spela en allt större roll vad gäller barnets skydd och utveckling när myndigheters resurser inte räcker till. Det kan vara svårt att avgöra i destinationslandet huruvida ett återvändande till hemlandet ligger i barnets bästa eller inte. Därför har UNICEF tagit fram riktlinjer för beslutsfattare som kan utgöra ett stöd. Av central betydelse är 14 Established in 1951, IOM is the leading inter-governmental organization in the field of migration and works closely with governmental, intergovernmental and non-governmental partners. With 127 member states, a further 17 states holding observer status and offices in over 100 countries, IOM is dedicated to promoting humane and orderly migration for the benefit of all. It does so by providing services and advice to governments and migrants. [ ] The International Organization for Migration (IOM) has been working to counter the trafficking in persons since In this time, the Organization has implemented almost 500 projects in 85 countries, and has provided assistance to approximately 15,000 trafficked persons. IOM's primary aims are to prevent trafficking in persons, and to protect victims of the trade while offering them options of safe and sustainable reintegration and/or return to their home countries. Källa: 23

26 att spåra barnets föräldrar eller släktingar i hemlandet och därigenom bestämma om ett återvändande är det mest lämpliga för barnet. Så kallad family tracing syftar till att hitta barnets föräldrar och klarlägga om barnet har lämpliga vårdnadshavare (föräldrar eller sociala myndigheter). Innan denna process påbörjas är det viktigt att en god man eller sociala myndigheter i destinationslandet undersöker om barnet verkligen vill att man kontaktar barnets vårdnadshavare i hemlandet. Om barnet inte vill ha kontakt med sina föräldrar bör man i destinationslandet undersöka orsakerna till detta. Det kan vara så att barnet har lämnat hemmet då de har utsatts för övergrepp från någon i familjen och då bör man i destinationslandet överväga om ett återvändande till hemlandet kan ske till någon annan vårdnadshavare än barnets familj. UNICEF lyfter fram att det är två typer av bedömningar som måste göras: 1) en bedömning vad gäller barnets omedelbara säkerhet, en så kallade security assessment och, 2) en riskbedömning eller en så kallade risk assessment. I det första fallet fokuserar man på potentiella hot mot barnet eller barnets familj från förövare. Dessa hot kan till exempel handla om att ta kontroll över barnet igen, att pressa familjen till att betala en utstående skuld eller hot/fysiskt våld mot barnet eller barnets släktingar. I denna bedömning bör man också ta hänsyn till om barnet riskerar att arresteras vid återkomst till hemlandet. I den andra bedömningen gör man mer allmänna efterforskningar kring hur barnets hemmiljö ser ut, i familjen, i hemorten och i samhället. Detta för att på så sätt bedöma om det verkligen ligger i barnets bästa att återvända hem. I denna bedömning ligger också att undersöka huruvida familjen har tillräckliga resurser att ta hand om barnet vid hemkomst. Det är också viktigt att undersöka vilken inställning familjen, släkten och samhället i stort har till personer som utsatts för prostitution och människohandel samt vilka samhällsresurser som finns tillgängliga för barnets utveckling vid hemkomst. Working Group for Cooperation on Children at Risk - Östersjöstaternas råds samarbete Inom ramen för Östersjöstaternas råd och The Working Group for Cooperation on Children at Risk (WGCC), har det bedrivits ett omfattande arbete i syfte att skydda och rehabilitera barn utsatta för våld, övergepp och sexuell exploatering. WGCC består av en grupp högre tjänstemän inom departement och ministerier ansvariga för barnfrågor i Östersjöstaternas råds medlemsstater och EU-kommissionen (Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Island, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och Sverige). WGCC utvecklar samverkan mellan länder och organisationer i regionen kring utsatta barn. Aktiviteter och program utförs i samarbete med nationella myndigheter, regionala och internationella organisationer