Gråter riktiga män? Kriminologiska institutionen. En observationsstudie om män och offerskap vid tingsrättshuvudförhandlingar. Examensarbete 15 hp

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Gråter riktiga män? En observationsstudie om män och offerskap vid tingsrättshuvudförhandlingar Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2012 Julia Ring

2 2

3 Sammanfattning Syften med den här uppsatsen är att undersöka hur aktörer vid en tingsrättshuvudförhandling resonerar kring målsägaren som brottsoffer och den tilltalade som gärningsperson samt hur maskulinitetsnormer och kategorierna kön, ålder, etnicitet, funktionalitet och klass framställs och kombineras med positionerna brottsoffer och gärningsperson. Jag har besökt fyra huvudförhandlingar vid Uppsala tingsrätt där jag genomfört halvstrukturerande observationer. Uppsatsen har en tyngdpunkt som både är viktimologisk och genusvetenskaplig. Min teoretiska utgångspunkt är Nils Christies teori Det idealiska offret som förklarar vilka egenskaper en person bör ha för att lättare betraktas som offer eller gärningsperson, det vill säga hur en person får status som ett idealiskt offer eller en idealisk gärningsperson. Jag har även använt mig av Structured Action Theory och Intersektionalitet. Den första är en teori som förklarar hur människor lär sig vilket genus, maskulint eller feminint, de tillhör under sin uppväxt. Människor gör sedan genus genom att förkroppsliga sociala praktiker i bestämda sociala strukturer. I vissa kontexter och sociala situationer kan vårt beteende även gå emot vår inlärda maskulinitet eller femininitet. Jag utgår ifrån att det finns flera former av maskuliniteter och femininiteter där vissa har en starkare maktposition och värderas högre gentemot andra. Det intersektionella perspektivet används för att ta fram dessa makthierarkier med hjälp av att undersöka de kategoriseringar av människor som ständigt sker baserade på människors kön, ålder, funktionalitet samt etnicitet och klass. Jag har tagit del av tidigare forskning som är av relevans för mitt ämne. Malin Åkerström och Veronica Burcar har undersökt mäns kombinerande av rollerna brottsoffer och ung man. Anita Heber har studerat fenomenet manliga brottslingar som brottsoffer och Jenny Karlsson mäns utsatthet för sexuella trakasserier. Mina slutsatser är att positionerna brottsoffer och gärningsperson är mycket komplexa. Makt, kategorier så som funktionalitet och ålder, samt genusnormer spelar alla en viktig roll i aktörernas skapande av gärningsperson och brottsoffer. En del av de manliga målsägarna tycks själva kunna kombinera ett maskulint genusgörande med en brottsofferposition, även fast detta möter motstånd från övriga aktörer. Andra väljer att ge mindre utrymme åt maskulinitetsgörande och mer åt att framställa sig som ett idealiskt offer, medan ytterligare en annan gör tvärtom; betonar sin maskulinitet och förminskar eller förkastar en position som brottsoffer. 3

4 4

5 Innehållsförteckning Sammanfattning... 3 Bakgrund & Introduktion... 7 Syfte & Frågeställningar... 8 Definition av begrepp... 8 Tidigare forskning... 9 Teori Det idealiska offret Structured Action Theory Intersektionalitet Metod & Genomförande Urval Observationsschema Forskarroll Etiska aspekter Reliabilitet & Validitet Huvudförhandling nummer 1. Misshandel Huvudförhandling nummer 2. Grov misshandel Huvudförhandling nummer 3. Misshandel Huvudförhandling nummer 4. Misshandel Resultat & Analys Maktpositioner och kategoriseringar Idealt offer, ideal gärningsperson? Maskuliniteter, femininiteter och normer Avslutning Litteraturförteckning Övriga källor Bilagor Bilaga 1. Observationsschema

6 6

7 Bakgrund & Introduktion Enligt Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsundersökning utsätts nära dubbelt så många fler män än kvinnor för misshandel (BRÅ, 2011, s.35). Trots detta diskuteras sällan mäns brottsofferroll, det är i stället det faktum att män är de vanligaste gärningspersonerna vid misshandelsbrott som hamnar i fokus. Ett exempel på det är att BRÅ:s hemsida innehåller fördjupande avsnitt om misshandel mot kvinnor respektive misshandel mot barn, men inget om misshandel mot män trots att det framkommer att de tillhör den grupp som är mest utsatta för detta brott (BRÅ Misshandel mot kvinnor, 2011 & BRÅ Misshandel mot barn, 2011). Veronica Burcar menar att de beskrivningar av män, kvinnor och brott som förekommit i forskning reproducerar och bibehåller en föreställning kring kvinnor som offer och män som förövare. Tidigare forskning kring brottslighet har ofta intresserat sig enbart för män och uteslutit kvinnor. Gällande forskning om brottsoffer är det istället kvinnor som studeras och männens offerskap som ignoreras (Burcar, 2005, s.15). Jag kommer i det här arbetet diskutera att det finns en föreställning kring vem det typiska brottsoffret är som går emot de normer om hur en man ska och bör vara. Utifrån det kan det uppstå en konflikt då maskulinitetsnormer ska kombineras med positionen brottsoffer. Maskulinitet förknippas bland annat med egenskaper så som styrka, aktivitet och överordnad (Pettersson, 2003, s.142). I motsats till detta beskrivs ett offer i termer som förlorad kontroll, passivitet och lidande. Ett offer är i behov av hjälp, det är svagt och oskyldigt (Burcar, 2005, s.20-21). Dessa offeregenskaper liknar de föreställningar som tillskrivs femininitet, det vill säga, underordnad, passiv och svag. Enligt det här synsättet betraktas maskulinitet och femininitet som en dikotomi, att vara maskulin är att inte vara feminin och tvärtom (Pettersson, 2003, s ). Att kombinera maskulinitet med positionen offer, som mer liknar femininitet, blir då problematiskt. Domstolarna är den dömande makten. Genom rättegångar prövar de om ett brott har begåtts, vem som är gärningspersonen och vem som är brottsoffret. Det här kan bidra till att skapa en föreställning om att domstolens åsikt är den sanna. Juridiken har en viktig roll i konstruerandet av vad som anses vara normalt respektive avvikande, där rättsreglerna skapar en mall för hur vi bör förhålla oss till andra (Granström, 2006, s.233). En tanke är att domstolarna och de aktörer som medverkar under huvudförhandlingarna i likhet med kriminologisk forskning reproducerar och bibehåller föreställningen om kvinnor som brottsoffer och män som gärningspersoner. Jag menar därför att det är intressant att observera 7

8 hur de olika aktörerna under en huvudförhandling resonerar kring brottsoffer och gärningsperson samt gör genus, då detta kan ha stor betydelse i att skapa en föreställning om vem som bör betraktas som ett brottsoffer och vem som inte bör göra det. Syfte & Frågeställningar Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur de olika aktörerna vid en tingsrättshuvudförhandling resonerar kring män som brottsoffer för misshandel. Genom att observera aktörernas tal och kroppsspråk vill jag studera hur de framställer målsägaren och den tilltalade som brottsoffer respektive gärningsperson. Jag ämnar belysa vilken betydelse föreställningen om vad/vem som är ett idealiskt offer respektive en idealisk gärningsperson har i denna framställning samt vilken betydelse genusnormer och kategorierna kön, ålder, etnicitet, klass och funktionalitet har. Då domstolarna, som ovan nämnt, kan betraktas vara en viktig aktör i skapandet av normalitet och avvikelse menar jag att det är intressant att undersöka huruvida de reproducerar den stereotypa föreställningen om kvinnor som offer och män som gärningspersoner. För att underlätta besvarandet av mitt syfte har jag formulerat följande frågeställningar: Hur framställer aktörerna målsäganden i förhållande till kriterierna för, det Christie kallar, det idealiska brottsoffret? Hur framställer aktörerna den tilltalade i förhållande till kriterierna för, det Christie kallar, den idealiska gärningspersonen? Hur framställs maskulinitetsnormer i aktörernas resonemang och hur kombineras dessa med positionerna brottsoffer och gärningsperson? Hur framställs aktörernas kön, ålder, etnicitet, klass och funktionalitet i aktörernas resonemang och hur kombineras det med positionerna brottsoffer och gärningsperson? Definition av begrepp Begreppen offer och brottsoffer har ingen entydig definition (Burcar, 2005, s.17). Veronica Burcar har sökt i olika ordböcker och menar att offer kan ha ett flertal olika betydelser, men finner en gemensam nämnare i att ett offer är någon som är passiv, som 8

9 drabbas eller blir utsatt av något (Burcar, 2005, s ). Ordet brottsoffer definieras i Norstedts svenska ordbok som person som har blivit utsatt för brott och ofta lidit fysisk eller psykisk skada (Norstedts svenska ordbok, 2004). I den här uppsatsen kommer bland annat aktörernas framställning av målsägandena som offer undersökas. Offer definieras då utifrån Christies beskrivning av det idealiska offret. Jag vill emellertid påpeka att de övriga begreppsbestämningarna även tillämpas i arbetet samt att offer och brottsoffer används synonymt om inget annat anges. Tidigare forskning Veronica Burcar har i sin avhandling Gestaltningar av offererfarenheter bland annat genomfört samtalsintervjuer med tio män mellan år. De intervjuade har blivit utsatta för rån eller misshandel av en eller flera manliga gärningspersoner (Burcar, 2005, s.25). Syftet var att undersöka hur männen framställer sig själva under intervjun och hur de förhåller sig till att vara både brottsoffer och man, med fokus både på vad de säger och hur de säger det (Burcar, 2005, s.22-23). De intervjuade männen tenderar att avdramatisera våldet genom ordval, medan Burcar pratar om våld menar männen att de slåss. Våldet beskrivs som något naturligt och vardagligt, dels genom förstärkningar så som alla begår brott och avdramatiseringar i stil med att det är himla naturligt att slåss (Burcar, 2005, s.44 & 46). Männen framställer sig som vana och oberörda vid våld i allmänhet, däremot när de pratar om egen utsatthet beskrivs våldet som något annorlunda gentemot de vardagliga slagsmålen. Våldet mot dem själva är oväntat och oprovocerat. Männen framhäver sin oskuld genom att bland annat förklara att de var nyktra och höll på med någon respektabel aktivitet (Burcar, 2005, s.54 & 59). Trots att de menar att de inte bär något ansvar för misshandeln, vill flera av männen inte positionera sig som passiva offer. De använder ord som slagsmål istället för misshandel, då det första antyder att mannen är en delaktig aktör. Då männen har lämnat situationen utan att försvara sig markeras att det är ett rationellt och självständigt beslut, att till exempel försöka försvara sig mot en knivbeväpnad gärningsperson är onödigt riskabelt och farligt (Burcar, 2005, s.64-65). Enligt stödpersonal vid brottsofferjourer har män oftare svårare att prata om känslor kring sin utsatthet för brott (Burcar, 2005, s.90). Burcar menar att männen i intervjuerna talar om känslor, framförallt ilska och rädsla, men att de inte alltid sker i konventionella termer. Vissa av männen använder sig av nedtoningar och indirekta beskrivningar, vilket kan anses vara ett mer manligt sätt att uttrycka sig emotionellt (Burcar, 2005, s ). Andra talar mer direkt om sina känslor, vilket stämmer mer in på ett 9

10 traditionellt brottsoffer. Burcar menar att männen även har svårt att ge några kortfattade svar på om de upplever sig själva som brottsoffer. Hon skriver vidare att brottets allvarlighetsgrad och frekvens, eventuella skador, egen delaktighet och omgivningens sympati är relevanta faktorer för att någon ska få betraktas som ett brottsoffer (Burcar, 2005, s.74). Burcar drar slutsatsen att männen verkar godta offerstatus men motsätter sig identiteten brottsoffer (Burcar, 2005, s.163). De intervjuade männen gestaltar manlighet snarare än en offeridentitet under samtalen. Burcar menar dock att även om männen bryter mot de normativa föreställningarna kring offerskap, så påvisar de sin offerstatus (Burcar, 2005, s.162). Även Malin Åkerström har undersökt unga mäns upplevelse av utsatthet för brott (Åkerström, 2007, s.427). Hennes utgångspunkt är att undersöka huruvida det finns ett dilemma i att kombinera de två identiteterna ung man och offer (Åkerström, 2007, s.429). Intervjumaterialet som analyseras är detsamma som Burcar använder i sin avhandling. Fokusen ligger på hur de intervjuande männen gör ambivalens genom att framställa sig som både unga män och offer (Åkerström, 2007, s.428). Åkerström beskriver hur de intervjuade männen identifierar sig som offer då de berättar om gärningspersonens oprovocerade handlingar och som män då de förklarar hur de försvarat sig. Männen beskriver eventuella skador som uppkommit i och med brottshändelsen som ganska bagatellartade. Istället låter de omgivningens reaktioner på skadorna presentera en mer allvarlig bild (Åkerström, 2007, s.439). I likhet med beskrivningen av skador balanseras upplevelsen av rädsla mellan hur männen beskriver den ur eget perspektiv, respektive hur omgivningen uppfattade deras rädsla (Åkerström, 2007, s ). Det förekommer även en diskussion kring hur männen betraktar och hanterar omgivningens sympati. De unga männen verkar uppskatta vänners och familjs sympati så länge den inte blir överdriven (Åkerström, 2007, s.448). Många av dem är tveksamt inställda till att polisanmäla, Åkerström menar att det kan tolkas som att en polisanmälan visar på ett behov av hjälp, vilket inte passar en riktig man. Däremot kritiserar männen polisen då de upplever att deras brottsutsatthet inte tagits på allvar (Åkerström, 2007, s ). Åkerströms slutsats är de två identiteterna offer och ung man inte är oförenliga, att de trots motsättningar kan existera parallellt (Åkerström, 2007, s.429). Anita Heber har undersökt hur våldsbrottslingar förhåller sig till sitt brottsofferskap (Heber, 2011, s.204). Heber har utfört intervjuer med våldsbrottslingar som hon sedan analyserar (Heber, 2011, s.208). I studien använder hon sig av det teoretiska begreppet rollblandning, 10

11 som handlar om att männen i fråga både har begått och utsatts för våldsbrott. Rollblandningen i sig förklaras sedan av livsstilsteorin där det argumenteras för att människors val av aktiviteter påverkas av om de riskerar att utsättas för brott. Vilka val en människa gör påverkas i sin tur av den individuelles bakgrund och egenskaper. Vidare tas Christies resonemang om Det idealiska offret upp som en förklaring på att vissa människor lättare får ett erkännande som brottsoffer. Männen i Hebers studie passar inte in i den idealiska offerrollen, eftersom de bland annat anses vara delaktiga i sin egen utsatthet för brott genom deras kriminella livsstil. Den här typen av resonemang kallas blaming the victim. Slutligen presenteras en teori om att de som begått brott stämplas som brottslingar, vilken gör det svårt att betraktas som något annat, exempelvis ett brottsoffer (Heber, 2011, s ). Heber kommer fram till att intervjuerna präglas av två diskurser: Det negativa brottsofferskapet och Brottslingar kan inte vara brottsoffer. Männen vill ogärna se sig själva som brottsoffer. En brottsofferroll ger inga fördelar inom rättsystemet för kriminella, inte heller gentemot andra kriminella. Att vara ett brottsoffer är också förknippat med negativa egenskaper. Brottsling och brottsoffer framställs som två motsatta och oförenliga roller. Utifrån det menar Heber att rollblandning inte är ett tillämpligt begrepp, då det syftar på att de båda rollerna kan kombineras. Hon menar istället att det finns en hierarki, där de intervjuade männen värderar brottsling som högre än brottsoffer (Heber, 2011, s ). Jenny Karlsson diskuterar hur män utsätter andra män för sexuella trakasserier. Hon menar att det finns en allmän föreställning kring att detta är något som enbart män utsätter kvinnor för (Karlsson, 2003, s.47-48). Karlsson beskriver hur mäns maktutövande över kvinnor förklaras med att män som grupp har ett strukturellt maktövertag gentemot kvinnor. Detta maktövertag behöver dock inte existera på individnivå. Utifrån detta menar Karlsson att det är viktigt att uppmärksamma att det finns olika maskuliniteter. Män besitter inte automatiskt samma typ av makt på grund av att de tillhör ett visst biologiskt kön. Olika maskuliniteter har olika makt och möjligheten att utöva denna makt är beroende av vilken roll personen har i sociala relationer. Klass, etnicitet och sexualitet har betydelse, till exempel har heterosexuella män ofta ett maktövertag gentemot homosexuella män (Karlsson, 2003, s.53-54). Karlsson visar på att det finns en problematik gällande mäns utsatthet för sexuella trakasserier. De traditionella modellerna förklarar kvinnors utsatthet för detta brott genom den strukturella maktobalansen mellan kvinnor och män. Enligt denna tankegång kan inte män falla offer för trakasserier (Karlsson, 2003, s.57). Hon illustrerar detta med en verklig händelse där en man utsatts för trakasserier av sina manliga medarbetare. Bland annat hånade kollegorna honom kring hans 11

12 sexuella erfarenheter och han fick även utstå fysiska angrepp i from av att de blottade sig för honom och stoppade in ett finger i hans mun för att simulera oralsex. Då fallet kom upp i rätten menade domstolen att han inte utsatts för sexuella trakasserier eftersom samtliga inblandade var heterosexuella män och att han därför inte befann sig i en fientlig omgivning (Karlsson, 2003, s.50). Karlsson menar att domstolens resonemang kan tolkas utifrån att alla inblandade tillhörde samma biologiska kön och därmed hade lika mycket makt (Karlsson, 2003, s.58). Burcar och Åkerströms studier är, enligt mig, relevanta för den här uppsatsen då de, i likhet med mitt syfte, fokuserar på om och hur en offerroll kan kombineras med maskulinitetsnormer. Även om deras undersökningsmetod skiljer sig från min finns en gemensam tyngdpunkt på männens framställning av sig själva som brottsoffer. En betydande skillnad är att Burcar och Åkerström analyserar övriga aktörers reaktion och bemötande av männens offerskap utifrån hur männen upplevde det, medan jag har valt att utgå från observationer av aktörerna vid fyra huvudförhandlingar. Det kan tänkas att de manliga målsäganden, i likhet med männen i Hebers studie, har svårt att få status som idealiska offer på grund av sitt kön. Det är möjligt att det krävs en tydlig status som idealiskt offer för att männen ska vara villiga att trotsa maskulinitetsnormer och identifiera sig som ett offer. Karlssons resonemang om olika maskuliniteter och den hierarki som existerar mellan dem återfinns i de teorier som jag redogör för i nästa kapitel. Om aktörerna i huvudförhandlingarna gör olika maskuliniteter bidrar det till en maktasymmetri. Denna maktasymmetri kan i sin tur vara avgörande för hur de olika aktörerna uppfattar och behandlar varandra. Karlssons studie tar även upp att det finns en föreställning om att enbart kvinnor kan utsättas för sexuella trakasserier. Det påminner om Burcars, Åkerströms och Hebers arbeten där de beskriver problematiken i att vara man och brottsoffer samt att vara brottsling och brottsoffer, det vill säga motsättningen som grundar sig i offrets kön. Föreställning om att icke-kriminella kvinnor, även så kallade ideala offer, är det typiska brottsoffret återfinns i samtliga studier. Teori Jag har ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Det innebär att verkligheten inte betraktas som något objektivt, något som alla upplever likadant. Verkligheten är istället något som ständigt förändras genom vår uppfattning och tolkning av den. Våra erfarenheter och egenskaper påverkar vår unika upplevelse av omvärlden. Genom sociala samspel och 12

13 kommunikation tar vi del av varandras upplevelser och skapar gemensamma föreställningar om vissa fenomen. Jag vill därmed inte hävda att verkligheten enbart existerar i människors tankar (Mattsson, 2010, s.27-29). Exempelvis kan vi tänka oss att det biologiska könet, i form av könsorgan, är en mer objektiv och reell verklighet, medan våra föreställningar om personligheter och egenskaper kopplade till könsorganet är något som skapas genom olika sociala processer. Det socialkonstruktionistiska perspektivet är ett genomgående tema i den här uppsatsen, vilket färgar valet av den forskning och de teorier som jag redogör för samt observationer och analyser. Jag betraktar de valda teorierna som ett verktyg för min analys. De förekommer även i den tidigare forskning som jag beskrivit ovan. Min tanke är att samtliga teorier inte ska tilldelas helt olika betydelser eller användas åtskilda, utan att de ska integreras med varandra för att ge möjlighet till en bättre förståelse och tolkning av materialet. Det idealiska offret Nils Christies teori om Det idealiska offret är av central betydelse för en studie där det undersöks hur vissa människor får en legitim status som brottsoffer. Teorin beskriver de olika egenskaper som ett brottsoffer och en gärningsperson bör ha för att lättare betraktas, både av sig själva och av omgivningen, som offer och förövare. Dessa är: Offret är svagt. Offret är upptaget med ett respektabelt projekt. Offret är på en plats som denne inte kan klandras för att vara på. Gärningspersonen är stor och ond. Gärningspersonen är okänd och har ingen personlig relation till offret. Offret är tillräckligt starkt för att uppmärksamma sitt fall och kräva offerstatus men samtidigt inte så starkt att omgivningens sympati kan äventyras. (Christie, 2001, s.48 & 50-51). Christie menar att gärningspersoner som flyter in i en offerroll är dåliga gärningspersoner och att samma sak gäller för offer. Han beskriver detta med ett exempel om knarkhajar. De framställs som onda gärningspersoner som säljer droger för att tjäna pengar på utsatta människor, trots att de förmodligen själva är offer för ett drogmissbruk (Christie, 2001, s.54-55). Människor vill föreställa sig två motsatta poler: en ond, stor och farlig gärningsperson som själv aldrig utsätts för brott och ett svagt, oskyldigt offer som aldrig begår brott. De 13

14 ideala offren är oftast inte de verkliga offren. Även den ideala gärningspersonen stämmer sällan in på hur verkligheten ser ut (Christie, 2001, s.57 & 55). Ett tydligt exempel på det är Hebers studie om brottslingar som brottsoffer. De är varken typiska gärningspersoner eller typiska offer, utan antar båda rollerna i olika situationer. Vidare skriver Christie att människor föreställer sig en gärningsperson som är främmande och omänsklig. I själva verket känner ofta gärningsperson och offer varandra vid våldsbrott (Christie, 2001, s.55). Makt är ytterligare en problematik när det gäller föreställningar om idealiska offer. Christie menar att ju mer makt en person får desto större är sannolikheten för att denne kommer bli mindre rädd för att utsättas för brott, vilket i sin tur kan bidra till en mer risktagande livsstil. Samtidigt kommer maktaspekten bidra till att han eller hon får det svårare att betraktas som ett brottsoffer. Kvinnors strukturella underordad gentemot män underlättar deras legitimitet som brottsoffer (Christie, 2001, s.57-58). Det problematiska i att använda sig av teorin i en studie där mäns offerskap studeras är den maktaspekt som Christie tar upp. Då män åtnjuter en strukturell överordnad blir det rimligen svårare för dem att betraktas som underordnade offer. Här vill jag betona det betydelsefulla i att utgå från att det finns flera olika maskuliniteter, vilka tilldelas olika mycket makt. Alla män kan då inte antas ha ett maktövertag i samtliga kontexter, vilket jag kommer beskriva mer ingående under de två följande avsnitten. Vidare kan det vara intressant att fråga sig hur långt utanför de tydliga dikotomierna offer och gärningsperson det går att tillämpa teorin. Hur positioneras de som befinner sig i gråzonen mellan polerna offer respektive gärningsperson? Som Christie själv betonar är det just i denna gråzon som de flesta verkliga offer och gärningspersoner placeras. Structured Action Theory James W Messerschmidt beskriver Structured Action Theory som en teori där genus anses skapas genom förkroppsligandet av sociala praktiker i specifika sociala strukturer. Definitionen av kön är beroende av en social och historisk kontext, även om vi tänker oss att skillnaden mellan man och kvinna främst avgörs utifrån våra könsorgan gör vi dagligen en könkategorisering av människor utan att ha vetskap om deras könsorgans utseende. Istället för att se till könsorgan utgår vi då från kläder, frisyr och kroppsbyggnad samt hur personen talar och för sig. Genom våra kroppar upplever vi omvärlden och integrerar med andra människor, vi visar upp ett beteende som av andra ska bedömas som passande för vårt kön (Messerschmidt, 2004, s.36 & 45-46). 14

15 Den allmänt rådande idén om två bestämda biologiska kön skapar en dikotomi, människor är antigen av manligt eller kvinnligt kön. Denna uppdelning sker redan vid vår födsel. Under vår uppväxt lär vi oss sedan hur vi ska handla utifrån vårt kroppsliga kön. Denna inlärning och anpassning efter vårt biologiska kön kallar Messerschmidt för fundamental gender project och den har en betydande roll i utvecklingen av vår person. Även om vi har lärt oss att vi tillhör ett specifikt kön och att vi därmed ska handla på ett visst sätt så varierar våra maskulina eller feminina beteenden beroende på den sociala situation vi befinner oss i. Vi kan bete oss maskulint trots ett feminint gender project och tvärtom. Det förekommer även att vi antar ett gender project som inte är detsamma som vårt biologiska kön, exempelvis kan en person av kvinnligt kön engagera sig i ett maskulint projekt (Messerschmidt, 2004, s.36-38). Ytterligare ett viktigt antagande är att det inte existerar enbart en form av maskulinitet respektive femininitet, utan att det förekommer flera slags femininiteter och maskuliniteter. Här blir makt en viktig aspekt, en form av maskulinitet kan i en situation värderas högre och ha ett maktövertag gentemot en annan maskulinitet eller femininitet. Dessa maktkonstellationer är inte konstanta utan varierar beroende på kontexten. Begrepp som etnicitet, sexualitet och klass påverkar maktfördelning, vilket förklaras mer genomgående i följande avsnitt Intersektionalitet. Hegemonisk maskulinitet är ett begrepp som anger den maskulinitet som kulturellt, historiskt och socialt är den mest idealiska och därmed är överordnad såväl övriga maskuliniteter som samtliga femininiteter. Emphasized femininitet är den idealiska femininiteten. Den är underordnad samtliga maskuliniteter då den syftar till att uppmärksamma och tillfredställa mäns behov. Det är viktigt att förstå att hegemonisk maskulinitet inte alltid tar sig samma uttryck. Dess egenskaper kan variera så länge den är dominant över andra maskuliniteter. Övriga maskuliniteter och femininiteter kan vara complicit: de som gynnas av hegemoni, exempelvis har andra maskuliniteter fördelar i att femininiteter underordnas, subordinated: de som exempelvis är underordande på grund av klass eller sexualitet samt oppositional: de som motsätter sig hegemoni och utmanar den (Messerschmidt, 2004, s.41-43). Det finns naturligtvis svårigheter i att utifrån en enstaka observation uttala sig om aktörernas fundamental gender project och huruvida deras genusgörande stämmer överens eller går emot det. Jag menar att det värdefulla i teorin, för just den här studien, är beskrivningen av vad genus innebär samt att den går att applicera på en valfri kontext, förslagsvis en 15

16 tingsrättshuvudförhandling, där det är önskvärt att undersöka hur maskuliniteter, femininiteter och maktkonstellationer framställs. Intersektionalitet Intersektionalitet innebär att maktstrukturer i samhället analyseras utifrån ett mer komplext perspektiv där olika kategorier, så som kön, klass, etnicitet och sexualitet, tas i beaktande. Teorin utvecklades utifrån 1990-talets kritik mot att genusforskning behandlade kvinnor som en homogen grupp och därmed förtryckte och ignorerade de kvinnor som inte tillhörde vit, heterosexuell medelklass. Kritiken belyste att förtryck kan förekomma såväl mellan olika kvinnor och olika män som mellan kvinnor och män (Mattsson, 2010, s.17-18). Tina Mattson skriver i sin bok Intersektionalitet i socialt arbete att vi ständigt grupperar allting i olika kategorier för lättare kunna organisera och förstå världen (Mattsson, 2010, s.37). En form av detta kategoriserande är att ordna saker och ting i så kallade binära oppositioner. Binära oppositioner är motsatspar där den ena halvan existerar och karaktäriseras utifrån vad den andra inte är. Det går även att urskilja att den ena halvan har en överordnad maktposition gentemot den andra, till exempel är kvinna den underordnande delen i paret man/kvinna. Dessa binära oppositioner påverkar vår uppfattning om kön, sexualitet, etnicitet och klass och därmed den skeva maktfördelning som uppstår i kategoriseringen (Mattsson, 2010, s.40-41). Genom att anta att det finns flera olika former av maskuliniteter och femininiteter, i likhet med det jag beskrivit ovan om hegemoninsk maskulinitet och emphasized femininitet, kan de olika kategorierna klass, etnicitet och sexualitet användas för att undersöka hur maktförhållandena mellan exempelvis olika maskuliniteter ser ut (Mattsson, 2010, s.17). Beroende på kontexten varierar de olika kategoriernas betydelse och relevans samt hur de samspelar med varandra (Mattsson, 2010, s.19). Exempelvis får kategorin sexualitet en mer central roll i en situation där de aktuella aktörerna utgörs av såväl heterosexuella som homosexuella män. I likhet med kön betraktas sexualitet, etnicitet och klass som sociala konstruktioner, som varierar över tiden och beroende av kultur och samhälle. Till exempel betraktades sexuellt umgänge mellan män i antikens Grekland som en enskild handling utan kopplingar till en sexuell läggning. Det var först under 1900-talet som begreppet homosexualitet uppstod och kom då att kategoriseras som något avvikande från en heterosexuell norm (Mattsson, 2010, s.60 & 62). 16

17 Gemensamt för de olika klassteorierna är att de belyser olika samhällsgrupper och den makthierarki som finns mellan dem. Främst har denna indelning i samhällsgrupper baserats på ekonomiska tillgångar, men klasstillhörighet påverkas även av utbildning, kulturella kunskaper och intressen samt sociala nätverk. Likt kön lär vi oss vilken klass vi tillhör och klasstillhörigheten påverkar såväl vår självbild som omgivningens uppfattning av oss. Medelklassen är den normgivande klassen som betraktas som ren, kontrollerad och bildad gentemot arbetarklassen som tilldelas egenskaper så som smutsig och farlig (Mattsson, 2010, s.67 & 69-71). Begreppet etnicitet har, i likhet med de andra kategorierna, inte haft en entydig betydelse. Från att ha klassificerat människor utifrån olika raser pratar vi idag mer om gruppsamhörighet, där kulturen i form av språk, religion, seder och bruk är det centrala. Den här gruppsamhörigheten är inte självklar utan kan se olika ut i olika situationer. Till exempel kan svenskar bosatta utomlands känna en samhörighet till varandra som skiljer sig från den de skulle ha upplevt i Sverige (Mattsson, 2010, s.77 & 79). Postkolonialismen fokuserar på hur det koloniala arvet påverkar synen på människor och etnicitet. Västvärlden med dess kultur och normer betraktas som överordnad den kolonialiserade världen. I likhet med femininitet och arbetarklass betraktades de kolonialiserade länderna och deras befolkning som primitiva, känslostyrda och underordnade gentemot västvärldens maskulina medelklassideal där intellekt och kultur var primära (Mattsson, 2010, s & 85). Det finns andra kategorier, utöver de jag nämnt ovan, som kan inkluderas i en analys med intersektionellt perspektiv. Jag har utöver kön, klass och etnicitet valt att ta med funktionalitet och ålder i min analys. Jag vill betona att det finns en problematik i att använda sig av ett intersektionellt perspektiv. Kategoriserandet går, som tidigare nämnt, ut på att ordna saker och ting i binära oppositioner, det vill säga motsatspar där den ena halvan existerar och karaktäriseras utifrån vad den andra inte är. Utifrån detta tankesätt finns inget utrymme för gråzoner eller andra problematiska kategoriseringar. Exempelvis kan en person under sin uppväxt ha lärt sig att denne tillhör arbetarklass och identifierar sig med detta. Senare i livet skaffar sig personen en akademisk utbildning, vilket leder till ett välbetalt jobb och omfattande sociala kontakter med människor som kategoriseras som medelklass. Frågan är då om personen fortfarande kategoriseras som arbetarklass eller om denne nu anses tillhöra medelklass. Personen ifråga kanske fortfarande upplever sig själv som arbetarklass, även om dennes ekonomiska tillgångar, utbildning och 17

18 sociala kontaktnät av andra uppfattas som medelklassmarkörer. Utifrån detta vill jag understryka att de kategoriseringar som görs av aktörerna i tingsrättshuvudförhandlingarna speglar hur de framställs i den kontexten, inte nödvändigtvis hur de framställs i andra situationer eller hur de själva identifierar sig. Det finns en reproduktionsrisk i tillämpandet av ovanstående teorier. Då teorierna syftar till att synliggöra stereotypa föreställningar och grupperingar av människor är det angeläget att forskaren vid användningen av teorierna visar på att detta är just föreställningar men att dessa föreställningar får reella sociala konsekvenser. Att exempelvis kategorin arbetarklass förknippas med egenskaperna smutsig och farlig är inte detsamma som att människor som positioneras som arbetarklass är smutsiga eller farliga, däremot kan det leda till att människor uppfattar och föreställer sig personer med arbetarklassmarkörer på ett visst sätt. Metod & Genomförande Metoden för min undersökning är en observationsstudie. Jag har, i egenskap av åhörare, besökt fyra huvudförhandlingar vid tingsrätten och observerat aktörernas handlande samt hur de uttrycker sig i talspråk och kroppsspråk. Utifrån mitt tillvägagångssätt vid observationstillfällen vill jag beskriva min metod som halvstrukturerad, det vill säga en blandning av strukturerad och ostrukturerad observation. En strukturerad observation innebär att deltagarna, det vill säga de som studeras, observeras på i förväg bestämda tider och platser. Ett observationsschema avgör exakt vad som ska iakttas (Bryman, 2002, s.176). Jag menar att den metoden är alltför låst för mitt syfte och begränsar möjligheten att noggrant studera handlingar, kroppsspråk och resonemang vid huvudförhandlingarna. En ostrukturerad observation innebär att forskaren beskriver hur deltagarna handlar och talar med så stor detaljrikedom som möjligt utan att använda sig av ett observationsschema (Bryman, 2002, s.176). Vid mitt första rättegångsbesök utförde jag en ostrukturerad observation och kom fram till att det var svårt att få med allt av relevans genom att enbart anteckna fritt. Jag konstruerade således ett observationsschema i syfte att vara ett kompletterande hjälpmedel till de anteckningar som jag så detaljerat som möjligt förde över allt som hände under huvudförhandlingen. En fördel med kvalitativ metod, i det här fallet observation, är att den är lämplig då begränsade och specifika miljöer och aktörer ska studeras. En nackdel är att metoden blir otymplig vid större, mer täckande studier som kan ge mer generaliserbara resultat. Min roll 18

19 som observatör skapar en bättre inblick i det sociala samspelet mellan aktörerna. Jag kan ta del av deras tonfall, ansiktsuttryck och rörelsemönster (Repstad, 2007, s & 34). Däremot är det nödvändigt att påminna sig själv om att människors yttre handlingar inte alltid är medvetet eller speglar deras tankar och känslor. Hade jag ställt frågor till aktörerna hade jag möjligtvis fått en annan bild av dem och deras upplevelse, däremot hade mitt deltagande i ett samtal kunnat påverka hur de framställde sig själva. Då jag redogjort för tidigare forskning där de aktuella metoderna har varit intervjuer kan jag utgå ifrån deras resultat. Mitt syfte med den här uppsatsen skiljer sig emellertid ifrån deras, vilket gör att en observation är betydligt mer lämplig. Urval Jag har valt att besöka fyra huvudförhandlingar i Uppsala tingsrätt. Valet av tingsrätt beror på en geografisk närhet till mitt hem. Då intresset för min undersökning är hur män framställs som brottsoffer, har jag valt att besöka huvudförhandlingar där målsäganden har varit man och brottsrubriceringen innehåller misshandel eller grov misshandel. De observerade huvudförhandlingarna är slumpmässigt utvalda utifrån ovan nämnda kriterier. Observationsschema 1 Brottsoffermyndigheten har framställt texten Rättegången hur blir den? som innehåller en beskrivning av hur en rättegång går till (Brottsoffermyndigheten, 2004). För att få en bättre struktur i mina observationsanteckningar har jag utifrån Brottsoffermyndighetens text skrivit ned vilka aktörer som är aktiva i de olika stegen av huvudförhandlingen och i vilken ordning. Detta resulterade i en lista där de olika stegen är numrerade efter ordningsföljd. Jag medförde listan när jag utförde observationerna och utifrån den numrerade jag mina anteckningar av huvudförhandlingen. Det här underlättar dels under själva observationen då det är lättare att fokusera på situationen och vad som sägs, dels under renskrivningen och bearbetningen av observationsanteckningarna då det ger en tydligare bild av vilken aktör som gjort vad och under vilken del av huvudförhandlingen. Observationsschemat innehåller även två tabeller som är konstruerade utifrån två av de tidigare nämnda teorierna/begreppen: Intersektionalitet och Det idealiska offret. Jag har valt att ha med dessa för att tydligöra för mig själv vad jag ska notera i observationen. I den ena tabellen antecknar jag hur aktörernas kön, ålder, etnicitet, klass samt funktionalitet framställs. Jag vill påpeka att det är min tolkning av aktörerna och deras framställning. Jag har till 1 Se bilaga 1. 19

20 exempel ingen vetskap om aktörerna har för mig, okända funktionshinder, samt hur de själva betraktar sin könstillhörighet eller klass etc. Det jag vill observera är emellertid konstruktionen av dessa kategorier i den aktuella kontexten. Hur aktörerna i andra sammanhang framställer och upplever exempelvis sin etnicitet är inte intressant här. Ibland gavs information om födelseår för vissa aktörer, annars uppskattade jag en ungefärlig ålder. Detsamma vid bedömning av funktionalitet. Gällande klass skrev jag, i mån av information, ned inkomst och yrke samt hur aktörerna klär sig och vilket språk de använder. Jag har valt att använda mig av begreppet markör när jag behandlar kategorin klass för att ytterligare betona att jag inte ämnar placera aktörerna i en låst identitet. I de förhandlingar där målsägande eller tilltalade hade en ej svensk etnicitet bekräftades det av att en aktör berättade det. Jag har även utgått ifrån Mattsons beskrivning av hur etnicitet bedöms och värderas, där den binära opposition vit/svart syftar till att synligöra den skevfördelning av makt där vit hudfärg värderas högre än svart (Mattsson, 2010, s.81). Med ej svensk etnicitet menas i det här fallet en person som invandrat till Sverige och/eller har en svart hudfärg. I den andra tabellen har jag skrivit ned de sex kriterierna för ett idealiskt offer och en idealisk gärningsperson i kolumnerna. Utifrån varje egenskap antecknar jag Ja/Nej/Delvis, i vilken del av huvudförhandlingen det behandlas samt en kort beskrivning av vad som sägs och sker. Jag har vid bearbetningen av observationsanteckningarna gått igenom dem ett flertal gånger. Syftet har varit att lyfta fram delar ur huvudförhandlingarna som är relevanta för studiens syfte och besvarandet av frågeställningarna. Det innebär bland annat att text där de valda teorierna är applicerbara samt där jag finner likheter och skillnader med den tidigare forskningen har markerats och kommenterats. Jag har sammanställt en sammanfattning av samtliga huvudförhandlingar för att underlätta läsarens förståelse för det som ska analyseras. I samband med att dessa sammanfattningar presenteras kommer jag även att beskriva hur aktörernas kön, ålder, etnicitet, klass och funktionalitet har kategoriserats. Forskarroll Jag har tidigare läst en översiktskurs i juridik, under vilken jag bland annat diskuterade och tog ställning till olika juridiska aspekter i rättsfall samt besökte huvudförhandlingar. Under de kurser jag genomfört i kriminologi har jag studerat straffrätt, viktimologi och genusvetenskap. Dessa förkunskaper kan påverka hur jag tolkar huvudförhandlingarna. Jag hade kunnat resonera utifrån ett mer juridisk perspektiv och därmed förminskat andra faktorer så som genus och viktimologiska teorier med hänvisningen till att det bara är juridikens formalitet och jargong eller tvärtom. Detta anser jag mig emellertid inte ha gjort utan har försökt 20

21 fokusera på skapandet/ icke-skapandet av ideala offer och gärningspersoner samt normer och maktstrukturer kring kön m.m. i relation till det juridiska. Hur jag framställer mig och beter mig vid observationerna kan även vara av betydelse. Jag har haft för avsikt att vara opartiskt och varit noggrann med min placering i korridoren vid pauser där jag försökt signalera att jag inte tar ställning genom att exempelvis inte inleda ett samtal med någon av parterna. Under själva huvudförhandlingen har jag tänkt på att fördela tiden då jag betraktar olika aktörer samt att behålla ett neutralt ansiktsuttryck och kroppsspråk. Etiska aspekter Då jag vid samtliga observationstillfällen suttit på en åhörarplats och fört anteckningar fullt synlig vill jag inte beskriva min observation som dold för aktörerna. Däremot har de ingen vetskap om vad det är jag observerar, att det är deras beteende snarare än det juridiska. De känner inte heller till syftet med min undersökning och vad den ska användas till. Aktörerna har inte heller någon möjlighet att ge sitt samtycke till observationen. Enligt Vetenskapsrådets forskningsetiska direktiv ska kravet på information och samtycke vara uppfyllt. Informationskravet innebär att undersökningsdeltagarna ska informeras om syftet med undersökningen, vad deras deltagande innebär samt att deltagandet är frivilligt och kan avbrytas. Samtyckeskravet syftar till kravet på att deltagarna godkänner sitt deltagande och har rätt att avbryta det (Vetenskapsrådet, s.7 & 9-10). Pål Repstad skriver att ett undantag för dessa krav är observation i offentliga sammanhang och på offentliga platser (Repstad, 2007, s.42). Då en huvudförhandling är offentlig, förutsatt att den inte sker bakom stängda dörrar, där åhörare är välkomna att ta del av det som sker anser jag mig inte nödgad att informera aktörerna om att jag observerar dem. På grund av att en rättegång kan vara av känslig karaktär har jag valt att hantera allt material konfidentiellt. Inga namn, brottsmålsnummer eller datum förekommer i uppsatsen. Förvisso framkommer det att jag besökt huvudförhandlingar vid Uppsala tingsrätt, men då det i regel hålls ett flertal rättegångar med brottsrubriceringen misshandel varje arbetsdag anser jag att risken för identifiering av de studerade rättegångarna är tämligen låg. Det finns även en problematik i att beskriva aktörerna för väl, då detta kan utgöra en risk för identifiering. I denna fråga har jag valt att göra en avvägning mellan vad jag anses är av vikt att beskriva utifrån syftet och valda teorier och vad som inte är lika relevant. 21

22 Reliabilitet & Validitet Inom kvalitativ forskning kan det vara problematiskt att uppfylla kravet på extern reliabilitet, det vill säga det mått som anger hur pass replikerbar en undersökning är. Då sociala miljöer och människors beteenden studeras, som är fallet med mina observationer, är det inte möjligt att frysa det som undersöks så att någon annan forskare, vid ett annat tillfälle, kan ta del av samma bild. Däremot kan det tänkas att om en annan person skulle observera huvudförhandlingar i misshandelsmål med manliga målsägande på liknande vis som jag har gjort kan våra undersökningar jämföras, vilket kan anses uppfylla en form av extern reliabilitet (Bryman, 2002, s.257). Intern validitet inom kvalitativ forskning kan sägas vara uppfyllt då observationerna stämmer väl överens med de teorier och begrepp som forskaren använder sig av, att metoden undersöker vad den avsågs undersöka (Bryman, 2002, s.257). Observationsschemat är som tidigare nämnt konstruerat utifrån valda teorier och har används som konsultation gällande mina egna tolkningar under observationerna. Jag ämnar presentera resultat, analys och slutsatser i relation till de teorier och den tidigare forskning jag använt mig av, för att på så vis förstärka det valida i resultaten. Slutligen vill jag framhålla vikten av att ställa sig kritisk till de slutsatser som görs utifrån det som observerats. På de ställen där jag anser att en eller flera aktörer gör genus, exempelvis om jag observerar att en manlig målsägande blir bemött på ett visst sätt på grund av hans maskulinitetsgörande bör jag ställa mig frågande till om aktörerna skulle ha handlat på liknande vis om målsägande varit en kvinna som gjort femininitet, för att på så vis ifrågasätta genusgörandets roll i situationen. Den externa validiteten kan, i likhet med den externa reliabiliteten, skapa problem. Här handlar det om att kunna generalisera sina resultat på andra miljöer och människor (Bryman, 2002, s.258). Jag vill argumentera för att kvalitativ forskning inte nödvändigtvis behöver ha för avsikt att vara generaliserbar. Min observationsmetod grundar sig i att jag som observatör betraktar några aktörer i en bestämd miljö. Såväl deras framställning av sig själva som samspelet mellan dem är unikt. I mitt syfte och mina frågeställningar framgår det att jag intresserar mig av de specifika observationsobjekten, inte en mer generell population. Huvudförhandling nummer 1. Misshandel Jag uppfattar målsägande som en man mellan år. Han berättar att han är sjukskriven sedan han fått en stroke, men vad hans tidigare yrke var förblir okänt. Han nämnder vid ett flertal tillfällen sin nedsatta funktionalitet i och med stroken. Hans fru medverkar som vittne 22

23 under rättegången, hon ser ut att vara i samma ålder som målsägande. Målsäganden berättar att han kom till Sverige för 30 år sedan, men var han bodde innan dess framkommer inte. Den tilltalade tolkar jag som en man, år gammal. Han har tidigare arbetat som svetsare och har nu ett eget företag inom byggbranschen. Hans flickvän lämnar ett skriftligt omdöme om sin pojkväns personlighet, där han beskrivs som empatisk, generös och skötsam när det gäller arbete och andra åtaganden. Under personalia framkommer att den tilltalade tidigare dömts för misshandel, ringa narkotikabrott, rattfylleri samt brott mot knivlagen. Åklagaren är en man som jag uppskattar är i 40-årsåldern. Försvararen vill jag beskriva som en kvinna i 40- årsåldern. Ordföranden verkar vara äldre, kanske 60 år. Nämndemännens ålder varierar mellan år. Åklagare, försvarare, ordförare och nämndemän verkar inte ha några synliga handikapp eller någon nedsatt funktionalitet. Deras etnicitet framställs som svensk. Språket som de använder, kläderna de har på sig samt deras akademiska utbildning kan beskrivas som medelklassmarkörer. Den tilltalade kan av samma anledning beskrivas ha arbetarklassmarkörer. Händelsen skedde vid midnatt då målsägaren var ute med sin hund i området där han bor. Han menar att den tilltalades okopplade och jättestora hund hade attackerat hans lilla hund och jagat den. Den tilltalade anlände till platsen kort därefter för att hämta hunden. Han menar att han hört hunden tjuta av smärta och när han anlände till platsen slog målsägaren den tilltalades hund. Målsägaren nekar till anklagelserna om att han slagit hunden och menar att den tilltalade gått fram och skallat honom i huvudet, vilket gjorde att han föll omkull på marken. Den tilltalade menar att han böjde sig ner för att klappa målsägarens hund och när han sedan reste sig kan han ha råkat knuffa till målsägaren. Efter det här ska den tilltalade ha lämnat platsen och, enligt honom, en oskadd målsägare. Målsägaren följer efter den tilltalade en länge sträcka för att sedan ringa polisen. Följande morgon upptäckte målsägarens fru att hans näsa var sned och att han verkade nedstämd. Han ska ha berättat vad som hänt och på hustruns initiativ besökte målsägaren läkare. Han fick även bekräftat, i och med ett redan inplanerat tandläkarbesök, att två tänder gått av, vilket han menar orsakades av den påstådda skallningen. Åklagarsidan yrkar på skadestånd för såväl den fysiska som den psykiska smärtan och menar att händelsen är en allvarlig kränkning. Domarna anser att målsägarens berättelse är trolig och dömer den tilltalade till en månads fängelse för misshandel. Huvudförhandling nummer 2. Grov misshandel Målsägaren framställs som en 20-årig man med en svensk etnicitet. Han har ett arbete, men inom vad framgår inte. Han är lång och smal. Den tilltalade är en kvinna, jämngammal med 23

24 målsägare. Det framgår av personalia att hon är tidigare dömd för våldsbrott i ett europeiskt land. Hon har bott i Sverige i fyra år. Hon studerar vid en gymnasieskola. Målsägaren och den tilltalade hade vid tillfället för den påstådda misshandeln ett förhållande och bodde tillsammans i en lägenhet. Genom personalia framgår det att den tilltalade innan händelsen för misshandeln gick i olika former av terapi bland annat på grund av aggressivt beteende. Enligt den tilltalade använder målsägaren droger. Såväl advokaten som åklagaren betraktar jag som kvinnor, den första runt år gammal och den andra ungefär 5 år äldre. Ordförande och nämndemän uppfattas som män, i åldrarna år. Målsägarbiträdet är en advokat av manligt kön, i åldern år. Samtliga framställs som att de har en svensk etnicitet och ingen nedsatt funktionalitet. Deras yrke, klädsel och tal betraktas som medelklassmarkörer. Den aktuella händelsen ska ha inletts med att målsägaren och den tilltalade var på väg till sin gemensamma bostad efter att ha varit på fest. Båda parter berättar att de började bråka på vägen hem. När de kommit hem ska målsägaren ha gått och lagt sig i sängen. Enligt honom ska den tilltalade ha spelat hög musik och bråk utbröt då han upprepade gånger gick upp för att stänga av musiken som den tilltalade sedan satte på igen. Målsägaren säger att den tilltalade ska ha dragit honom i håret, bränt honom med en cigarett och rispat honom med en kniv. Enligt den tilltalade ska målsägaren, efter att ha stängt av musiken för sista gången, slängt ner henne på golvet och satt sig på henne. I självförsvar har hon då bitit målsägaren i ansiktet och tagit en kniv. Om hon har rispat honom med kniven ska det ha varit av misstag. Den tilltalade säger att hon bett målsägaren att gå hem till sin pappa, men att han vägrat. Hon har då viftat med kniven för att få honom att gå. Målsägaren menar istället att han försökt ta sig ut från lägenheten men att den tilltalade har hindrat hans väg och ännu en gång huggit efter honom med kniv. Målsägaren ska ha lyckats slagit kniven ur den tilltalades hand, då hon huggit efter honom och sprungit ut ur lägenheten. Därefter ska paret ha ringt polisen på var sitt håll. En vän till den tilltalade ska också ha ringt polisen och sagt att den tilltalade blivit knivskuren. Bevisningen visar på att det fanns hårtussar, blodstänkt och en blodig kniv i lägenheten. Målsägarens kläder var blodiga och han visar i rätten upp ärr på händerna. Den tilltalade ska även hon ha blivit knivskuren, enligt ett rättsintyg. Tidigare ska målsägaren ha berättat en annan historia för polisen och då skyllt blodstänken i lägenheten på en tidigare incident med ett trasigt glas. Han menar nu att han då ljög för att skydda den tilltalade som han var så kär i. Domen avkunnades inte vid tidpunken för huvudförhandlingen. Då jag i efterhand tagit del av domen framkommer det att den tilltalade döms till åtta månaders fängelse samt att betala skadestånd. 24