5 februari Till Jordbruksdepartementet Miljö- och landsbygdsenheten Stockholm

Transkript

1 PETER EINARSSON Tel & fax E-post 5 februari 2002 Till Jordbruksdepartementet Miljö- och landsbygdsenheten Stockholm Översyn av miljö- och landsbygdsprogrammet Ert Dnr Jo 2001/3942 Ekologiska Lantbrukarna lämnar synpunkter i första hand på de förslag som berör miljöstödet till ekologisk produktion. Dessa synpunkter har placerats först i remissvaret. I begränsad omfattning kommenterar vi också andra delar av rapporten. Dessa kommentarer återfinns i slutet av remissvaret och följer rapportens disposition. KOPPLINGEN DJUR/AREAL I EKOSTÖDET Den nya utformningen av ekostödet innebär bland annat att en betydligt större del av den totala ersättningen nu baseras på antalet djur i ekologisk produktion. I och med detta har det blivit tydligt att kopplingen av djurtillägget till vallareal leder till en snedfördelning av stödet. Många gårdar som uppfyller alla villkor för ekologisk djurhållning kvalificerar trots detta inte för fullt djurtillägg, beroende på att de inte utnyttjar så stor vallareal som krävs. Problemet är inte nytt, men effekten var tidigare mindre märkbar, eftersom djurtillägget bara stod för en begränsad del av den totala ersättningen. De som drabbas är framförallt tre kategorier: gårdar som har god avkastning i vallodlingen gårdar som utnyttjar stora arealer naturbeten och därför behöver mindre vall gårdar med spannmålsbaserad djuruppfödning (svin eller fågel) som bara behöver små vallarealer. Sågargatan 10 A Uppsala Telefon rikskansli Telefax rikskansli Webplats

2 Jordbruksverkets förslag Jordbruksverkets förslag till åtgärd är att arealkopplingen av djurtillägget ändras så att även annan foderodling än vall kan räknas in i arealunderlaget. Vi stöder grundtanken i förslaget. Om kravet 1 hektar per djurenhet tillämpas på hela gårdens foderodling, istället för enbart på vallarealen, får vi en begränsning som ligger väl i linje med det faktiska arealbehovet för en ekologisk gård som är självförsörjande med foder. En vanlig tumregel säger att helt självförsörjande ekologiska djurgårdar maximalt klarar en djurtäthet kring 0,8 DE/ha (motsvarande 1,25 ha/de) räknat på hela foderodlingen. Effekten skulle bli att endast gårdar med små eller inga foderinköp skulle kvalificera för fullt stöd, vilket vi tycker är en riktig princip. Men samtidigt föreslår SJV två restriktioner som skulle kraftigt minska eller helt eliminera möjligheterna att räkna in andra fodergrödor i arealunderlaget. Förslagen är 1. att ekostödet för de arealer med spannmåls- och proteingrödor som ligger till grund för djurtillägg skulle reduceras från till 500 kr 2. att generell arealersättning inte skulle få sökas för denna areal (cirka kr/ha beroende på gröda och region). För en areal som annars skulle varit berättigad både till fullt ekostöd och till arealersättning skulle då den totala stödreduktionen bli betydligt större än hela djurtillägget: Djurtillägg eko Avgår reduktion ekogröda Avgår förlorad arealersättning min/max / Netto min/max -800/ Förlorad arealersättning Som framgår av tabellen är det förslaget om förlorad arealersättning som ger den kraftigaste inskränkningen. Även som lägst är arealersättningssumman ensam lika stor som djurtillägget, och i de allra flesta fall betydligt större. Ska denna restriktion gälla, kan enligt vår bedömning inga ekologiska gårdar utnyttja den nya möjligheten. SJV verkar förutsätta att det finns en grupp ekologiska företag som skulle kunna utnyttja spannmåls- eller proteingrödeareal som redan anmäls som foderareal för de generella djurbidragen. Vi har räknat på en rad olika gårdsexempel utan att finna belägg för detta. Av de typgårdar som SJV själva redovisar (bilaga 9) är det bara en som har sådan areal, och det handlar då om 3 av totalt 291 hektar foderareal. Övriga typgårdar kan med stor marginal täcka sitt foderarealsbehov med vall och naturbetesmark. (Se våra kalkyler i bilaga.) Skälet är uppenbart. Foderarealsberäkningen för de generella djurbidragen kräver för högsta ersättningsnivå en djurtäthet på maximalt 1,4 DE/ha. Man behöver alltså inte avsätta mer än drygt 0,7 ha/de. Därtill får denna areal i mån av tillgång läggas på naturbetesmark, varför behovet av foderareal på åkermark oftast är betydligt mindre 2

3 än 0,7 ha/de. Med de djurtätheter som gäller i ekologisk produktion (se ovan) blir det därför aldrig aktuellt med foderareal på annan åkermark än vall. Djurtillägget i ekostödet kräver däremot en ett arealunderlag på 1 ha/de. Man skulle därför behöva avstå från generell arealersättning på minst ytterligare 0,3 ha, och oftast mer, för att kunna tillgodogöra sig den. Detta delförslag är alltså helt orimligt, eftersom det omöjliggör själva syftet med förändringen. Vi förstår inte heller motivet. SJV redovisar inga argument. Vi kan inte se något skäl att koppla ersättningsnivån inom ekostödet till arealens status inom de generella areal- och djurersättningarna. De två systemen har skilda syften, skilda beräkningssätt och skilda finansieringsvägar. Såvitt vi vet finns heller inga sådana kopplingar inom några andra miljöersättningar. Förslaget är därtill inkonsekvent, eftersom dagens regler inte hindrar att vallareal samtidigt utnyttjas som underlag för djurtillägg i ekostödet och för arealersättning (ensilagestöd). Vad vi förstått av muntliga besked från SJV finns ingen avsikt att införa motsvarande begränsning för arealersättning till vall. Om det finns ett skäl att göra detta för spannmålsareal, varför gäller inte det skälet även för vall? Slutligen skulle genomförandet vara en administrativ mardröm. Enligt muntliga uppgifter från SJV är tanken att införa en särskild "ekologisk foderareal" med särskilda grödkoder, vilket säkerligen vore nödvändigt. Denna skulle också på något sätt behöva kopplas till arealersättningssystemet, eftersom rätten till ekodjurstöd skulle påverkas av ändringar i ansökan om arealersättning. Här tycker vi inte riktigt att SJV har lyckats med att "hitta förenklingar av åtgärderna både för brukarna och för de administrativa myndigheterna" (citat från rapportens förord). Reducerat stöd för ekologisk areal Förslaget om reducerat ekostöd för den spannmåls- och proteingrödeareal som utnyttjas som arealunderlag får mindre omvälvande effekter, men vi ställer oss ändå frågande till själva principen. Förutsatt att endast denna reduktion skulle gälla motsvarar den en knapp halvering av djurtillägget till den del det baseras på spannmåls- eller proteingrödeareal. Djurtillägg eko Avgår reduktion ekogröda Netto 900 SJV anger inga motiv heller för detta förslag, men här antar vi att man har sett budgetskäl. Med en bredare bas för djurtillägget ökar antalet djurenheter som kvalificerar, och därmed totalkostnaden för stödet. Eftersom SJV inte redovisar några beräkningar är det svårt att bedöma om detta är ett rimligt skäl eller ej. Vi återkommer till detta nedan. Att lösa ett eventuellt budgetproblem på detta sätt är emellertid tveksamt, eftersom snedfördelningen av djurtillägget då delvis kvarstår och därmed även de bakvända incitament den skapar. 3

4 Extensivt drivna gårdar med låg vallavkastning skulle även i fortsättningen få fullt djurtillägg för alla djur, även om de är delvis beroende av foderinköp (kraftfoder). Självförsörjande gårdar med normal eller hög vallavkastning och egen kraftfoderproduktion skulle även i fortsättningen få reducerad ersättning för delar av sitt djurinnehav, i synnerhet om de samtidigt nyttjar stora arealer naturbetesmark. Ekologisk kraftfoderodling på djurlösa gårdar (oreducerat stöd) skulle gynnas framför motsvarande odling på gårdar med djur (reducerat stöd). Den faktiska effekten är svår att bedöma, men det skulle utan tvekan finnas incitament för djurgårdarna att öka kraftfoderinköpen och därmed djurtätheten. Kan också uppmuntra till uppdelning av brukningsenheter. Motverkar en av huvudmålsättningarna med ekostödet, balansen mellan djurhållning och växtodling på gårdsnivå. Gårdar som väljer att endast söka stöd för ekologisk areal, men inte för djuren, skulle få behålla full ersättning för all areal. Ekoareal där det odlas foderspannmål och proteingrödor till konventionella djur skulle alltså få full ersättning, medan ekoareal där det odlas motsvarande foder till ekologiska djur skulle få reducerad ersättning. Motverkar målsättningen att stimulera till ökad omläggning av djur. Spannmålsbaserad djurhållning För ekologiska producenter med spannmålsbaserad djurhållning (svin och fjäderfä) har djurtillägget idag liten eller ingen betydelse. Det beror inte i första hand på vallkopplingen, utan på att det endast är suggor som får räknas med i djurenhetsberäkningen. Slaktsvinen, som utgör den stora delen av djurantalet på svingårdarna, är uteslutna. För fjäderfä finns överhuvudtaget inget djurtillägg. Om slaktsvin och fjäderfä skulle få räknas med i djurenhetsberäkningen, skulle däremot vallkopplingen bli ett hinder för att utnyttja stödet. Båda produktionsgrenarna utnyttjar visserligen vall (till skillnad från sina konventionella kollegor) men arealerna är små jämfört med i nöt- eller fårproduktionen, och skulle bara räcka till en bråkdel av de faktiska djurenheterna. SJV berör detta problem bara i förbigående och ger inga förslag till förbättringar, vilket vi anser att de borde ha gjort. Utredningsuppdraget poängterar uttryckligen vikten av att särskilt analysera åtgärder för ökad övergång till ekologisk produktion i slättbygd. Svin- och fjäderfäproduktionen är nyckelfaktorer i det sammanhanget. Vårt förslag Ekologiska Lantbrukarnas grundinställning är att djurtillägget i ekostödet ska utgå med en och samma summa per djurenhet i ekologisk drift, oavsett djurslag och oavsett vilket slags foder djuren är skapta för att äta. Den enda begränsning vi ser behov av är ett tak för djurtätheten, dvs ett krav på en minsta areal ekologiskt brukad mark per stödberättigad djurenhet. Detta är viktigt eftersom balansen mellan växtodling och djurhållning är den kanske mest avgörande faktorn för miljöeffekterna av ekologisk produktion. 4

5 Det finns däremot ingen anledning att i stödet skilja mellan olika fodergrödor, och inte heller mellan fodergrödor och avsalugrödor, eftersom fördelningen knappast påverkar miljöeffekterna. De miljömässigt avgörande faktorerna, som minsta andel egenproducerat foder och minsta andel grovfoder i foderstaten, regleras redan i detalj i ekostödets produktionsregler. Låt säga att en gård har en viss andel av exempelvis brödspannmål, oljeväxter, sockerbetor eller grönsaker inom ramen för den ersättningsgrundande arealen, och istället köper in motsvarande mängder ekologiskt foder från en annan ekologisk producent. Eller anta att en gård säljer vissa mängder foderspannmål och i utbyte köper in rapsfrö eller betfor som komplettering av foderstaten. Varför skulle detta behöva påverka ekostödet? Det viktiga för stödets miljösyfte, balansen mellan gårdens totala växtproduktion och djurantalet, samt den stora grovfoderandelen i foderstaten, ändras inte genom ett visst sådant utbyte. I och med att uttagsareal nu utan inskränkning får användas för ekologisk foderproduktion bör även denna få räknas in i arealunderlaget. Efter den inledande förvirringen med sent beslut 2001 bedömer vi att de allra flesta ekologiska djurgårdar kommer att lägga in uttagsarealen på en del av sin vall i den normala växtföljden. Detta innebär en ökning av foderproduktionskapaciteten med 5-10 %. Det är en så stor förändring att den bör återspeglas i stödberäkningen. Vi föreslår därför följande alternativa lösning. Kravet på 1 ha vall/grönfoder per DE ersätts med krav på 1 ha ekologiskt brukad areal, oavsett gröda. Endast obrukad areal undantas. Uttagsareal som brukas och skördas får medräknas. Slaktsvin och fjäderfä blir stödberättigande på motsvarande villkor som andra djurslag. DE-tal sätts så att de ger motsvarande relation till arealbehovet för foderproduktion som i övrig animalieproduktion. Förslagsvis 0,15 DE per slaktsvin och 0,01 DE per höna (årsmedeltal i båda fallen). Samtliga stödsummor, både för grödor och djurenheter, förblir oförändrade. Till skillnad från SJVs förslag ger detta en likformig behandling av så gott som alla ekologiska djurproducenter. För exempel på utfallet se bifogade kalkyler. Förutom de typgårdar som redovisas i SJVs rapport har vi räknat på en "valloptimerad" extensiv dikobesättning och en integrerad svinbesättning. Framförallt förbättras utfallet för gårdar med hög avkastning i vallproduktionen, med hög andel ettåriga grödor, och med spannmålsbaserad djuruppfödning, dvs för den typ av gårdar som är vanligast i slättbygderna och hittills varit underrepresenterade i anslutningen till stödet. Men även i andra delar av landet förbättras utfallet för mer aktivt drivna lantbruk relativt den extensiva produktion som tenderar att gynnas av nuvarande regler. Det återstående problem vi kan se med denna lösning gäller gårdar med mycket hög andel naturbetesmark. SJVs typgård "skogsbygd Västra Götaland" får även i vårt förslag en viss reduktion av djurtillägget. Detta beror dock inte enbart på den höga naturbetesandelen, utan också på att gården inte är självförsörjande på spannmål och 5

6 därför har en total åkerareal som är mindre än 1 ha/de. En alternativ beräkning där spannmålsarealen ökas till självförsörjningsnivå ger fullt djurtillägg. Det kvarstår dock att en jämförbar gård som istället betade åkermark skulle få fullt djurtillägg även utan att vara självförsörjande med spannmål. Såvitt vi ser är enda sättet att utjämna denna skillnad att på något sätt räkna med naturbetesarealen i underlaget för djurtillägget. Men det är en lösning vi tvekar att rekommendera eftersom naturbetena idag överhuvudtaget inte omfattas av ekostödet. En rättvis beräkning skulle också behöva ta hänsyn till naturbetenas mycket skiftande fodervärde. En enklare och rimligare lösning kunde vara att införa ett "ekotillägg" i betesmarksstödet för den som betar med ekologiska djur (utan rutinmässig avmaskning m m). Administrativt skulle vår lösning vara betydligt enklare än SJVs. Behovet av att beräkna en särskild underlagsareal med sänkta arealsummor bortfaller, liksom behovet av särskilda grödkoder för denna. Underlagsarealen för djurtillägget blir lika med gårdens totala ekologiskt brukade areal. Att utvidga stödet till slaktsvin och fjäderfä medför däremot ökad administration. Vad gäller svinen bör den dock underlättas betydligt av det svinregister som nu ändå införs, varifrån uppgifter om totalt antal årssvin bör kunna hämtas på liknande sätt som idag för nöt. För fjäderfä finns inget motsvarande rapporteringssystem, utan uppgifter måste samlas in via ansökningarna liksom idag för får, getter och suggor. Men antalet besättningar är litet, så detta är ett begränsat problem. För lantbrukare och konsulter bör vår lösning kraftigt underlätta kalkyleringen, eftersom nominella stödsummor för arealer och djurenheter också är de summor som betalas ut, så länge det handlar om gårdar med tillräcklig grad av självförsörjning. Budgetkonsekvenser Om hindren för att fullt utnyttja djurtillägget elimineras och dessutom slaktsvin och fjäderfä tillkommer som stödberättigade, stiger givetvis totala kostnaden för ekostödet jämfört med dagens situation. Detta är dock ett problem endast om totalbudgeten för ekostödet överskrids. SJV redovisar inga beräkningar för kostnadsutvecklingen inom ekostödet, endast klumpsummor i en tabell. Vi har därför gjort egna kalkyler. De bygger på för oss tillgängliga siffror om nuvarande anslutning, plus uppskattningar av trolig utveckling fram till 2005 (se bilaga). Vid rimliga antaganden om grödfördelning och nyanslutning av olika djurslag ser vi inte att det skulle saknas budgetutrymme för den lösning vi föreslagit här. De stora kostnadsposterna inom ekostödet är spannmålsareal, vallareal och nötboskap. Avgörande för utvecklingen av totalkostnaden till och med 2005 är hur stor nyanslutningen blir inom dessa sektorer. Resterande grödor är så små arealer att de bara påverkar totalkostnaden marginellt. Övriga djurslag påverkar inte heller mycket. Exempelvis betyder den föreslagna utvidgningen till slaktsvin och fjäderfä endast cirka 16 MSEK per år vid en anslutning om 5 % av totala djurantalet, som är 6

7 vad vi kalkylerat med. Detta ska jämföras med en totalbudget på cirka 675 MSEK per år i slutet av budgetperioden. Vad beträffar sannolik grödfördelning har vi jämfört med statistiken från KRAVkontrollen, som för 2000 har en betydligt högre andel spannmål (37 % jämfört med 25 % i ekostödet) och en motsvarande lägre andel vall (49 % jämfört med 68 % i ekostödet). Utvecklingen inom KRAV-kontrollen har stadigt gått mot ökad andel spannmål. Det är rimligt att anta att samma tendens kommer att visa sig inom ekostödet. Det finns dock ingen möjlighet att spannmålsandelen i ekostödet kommer att nå lika hög nivå som i KRAV-kontrollen, beroende på den stora grupp valldominerade extensiva smålantbruk som finns inom stödet men inte inom KRAV. Det rimliga antagandet är därför att spannmålsandelen inom ekostödet ökar efterhand, men att den stannar på en nivå avsevärt under KRAV-kontrollens. Även om nyanslutningen av spannmålsareal skulle öka mycket kraftigt relativt vallen, finns redan så stora vallarealer i stödet att relationen inte kan förändras snabbt. I kalkylen har vi förutsatt att målet 20 % av total åkerareal nås Vi har antagit att nyansluten areal fördelas ungefär lika mellan vall och ettåriga grödor. Vi har också antagit en ökad andel uttagsareal, med tanke på att vallodling på uttag nu är mycket förmånligt i ekologisk produktion (möjlighet till vallskörd utan restriktioner med full arealersättning). Antagandena överensstämmer med tendensen i KRAVkontrollen. Vad beträffar nyanslutningen av ekologiska djur har vi förutsatt en fortsatt ökning inom de djurslag som redan har god anslutning (nöt till 13 %, får till 50 %) och en anslutning omkring 5 % för svin och fjäderfä. Vi tror att dessa antaganden är realistiska, möjligen till och med optimistiska när det gäller djursidan (total ökning av antalet DE cirka 50 % på fyra år, och flera hundra procent för spannmålsbaserade djur). Om antagandena håller finns inget problem med att klara budgettaket och följaktligen inget skäl att reducera gällande stödsummor vare sig enligt SJVs förslag eller på annat sätt. Det kan finnas faktorer vi förbisett som borde påverka kalkylen. Skulle det finnas en uppenbar risk att de föreslagna ändringarna skulle spräcka budgeten, är vi öppna för justeringar. Men vi förordar i så fall en justering av djurtillägget, som slår lika mot alla, inte SJVs modell med reducerade arealsummor som bibehåller snedfördelningarna av stödet. Det primära är inte summorna i sig, utan att incitamenten är de rätta. (Se typgårdskalkylerna för ett alternativ med sänkt DEsumma.) En justering av djurtillägget skulle endast kunna genomföras fullt ut för nyanslutna brukare. Gällande 5-årsbeslut kan endast beröras om brukaren självmant ansöker om förändring av beslutet. Men eftersom den totala ekonomiska effekten inräknat övriga förändringar (utökat arealunderlag, nya djurslag) är positiv för alla som idag får reducerat stöd, har sannolikt flertalet producenter egenintresse av att flytta sitt beslut till det nya regelverket. Större delen av djurenheterna skulle troligen därmed omfattas av de nya reglerna redan från Endast extensiva nöt- och fårproducenter skulle ha intresse av att behålla den gamla modellen. 7

8 EKOLOGISKT UTSÄDE SJV föreslår att kravet på ekologiskt utsäde tas bort från villkoren för ekostödet. Samtidigt aviserar man att den dispenshantering som hittills skötts av SJV kommer att upphöra, och ersättas av ett förfarande där de godkända kontrollorganen får ansvaret även för denna del av certifieringen. Vi välkomnar den senare delen av förslaget. SJVs hantering av utsädesdispenserna har inte fungerat tillfredsställande. Att kontrollorganen får ansvaret vad beträffar sina kunder är en naturligare ordning som vi tror har förutsättningar att löpa smidigare. Vi kan däremot inte stödja den första delen av förslaget, att slopa kravet på ekologiskt utsäde i ekostödet. Detta av två skäl. Det första skälet har att göra med relationen mellan ekostödet och den ekologiska marknaden. Den starka tillväxten inom ekologisk produktion de senaste åren har byggt på en samverkan mellan marknaden och statliga stödinsatser. Detta tror vi är den enda möjliga grunden för en långsiktigt stabil utveckling. En förutsättning för att modellen ska fungera är emellertid att kraven för ekostödet i allt väsentligt motsvarar certifieringskraven, så att det inte skapas en "halvekologisk" gråzon. Kraven kan skilja i detaljer, men inte på viktiga punkter som har stor ekonomisk betydelse. Utsädesfrågan är en sådan punkt. Om kravet skulle tas bort i ekostödet samtidigt som det finns kvar i certifieringen, skapar det ett starkt incitament för lantbrukare att endast utnyttja stödet men inte certifiera sin produktion. Om vi inte vill ha en bidragsdriven utveckling utan marknadskontakt måste sådana incitament undvikas. Det andra skälet är att ett slopat utsädeskrav i ekostödet radikalt skulle minska möljigheterna att bygga upp en ekologisk utsädesmarknad. Redan i utgångsläget är den svenska ekologiska sektorn i minsta laget för att motivera kommersiella satsningar. Som SJV själva kunnat konstatera har det funnits en stor tveksamhet bland aktörerna på utsädesmarknaden att satsa på ekologiskt utsäde. Effekten av ett slopat utsädeskrav i ekostödet blir att denna redan lilla marknad halveras. Vi bedömer att det i ett sådant läge skulle bli mycket svårt att ens behålla den nivå på utsädesförsörjningen som vi har idag, för att inte tala om nysatsningar. Vårt förslag Den lösning vi kan se är en hantering efter liknande modell som redan gäller för användningen av gödselmedel inom ekostödet. Certifierade producenter skulle då vara skyldiga att redovisa sin utsädesanvändning för kontrollorganet (liksom idag användningen av gödselmedel). En godkänd kontroll gäller automatiskt som godkänd redovisning av utsädesanvändning gentemot ekostödet. Icke certifierade producenter skulle själva ha ansvaret för att alltid använda ekologiskt utsäde i mån av tillgång. De skulle också vara skyldiga att redovisa för 8

9 länsstyrelsen vilket utsäde som använts. Antingen kräver man bara att redovisning görs på anmodan (t ex vid stickprovskontroll). Alternativt kräver man en rutinmässig redovisning enligt liknande procedur som redan gäller för gödselmedel, dvs på en särskild blankett som ska skickas till länsstyrelsen före användning (gödselblanketten skulle kunna kompletteras med anmälan av utsädesanvändning). För att möjliggöra för KRAV och länsstyrelserna att göra de rimlighetsbedömningar som krävs, och för lantbrukarna att följa reglerna, skulle det behövas någon form av offentlig databas över tillgängliga utsädeskvantiteter. Den skulle behöva uppdateras löpande, i synnerhet under våren, i takt med utsädesförsäljningen. Det bör ligga i utsädesföretagens eget intresse att lämna tillförlitliga uppgifter. KRAV är sannolikt lämpligaste huvudman för en sådan databas, men eftersom den även skulle utnyttjas flitigt av länsstyrelserna och ej certifierade lantbrukare, tycker vi det är rimligt att staten bidrar till finansieringen. För att vidareutveckla den ekologiska utsädesmarknaden behövs också ett intensivare aktörssamarbete, som vi gemensamt med KRAV är beredda att initiera. EKOSTÖD I KOMBINATION MED SKYDDSZONER Vi stöder SJVs förslag, som är en välkommen förenkling. EKOSTÖD I KOMBINATION MED MILJÖSTÖD FÖR SOCKERBETOR RESPEKTIVE BRUNA BÖNOR Vi stöder helt SJVs förslag, som korrigerar det märkliga förhållandet att bruna bönor och gotländska sockerbetor varit de enda livsmedelsgrödor där miljöstödet inte gett något incitament till ekologisk produktion. SKÖRDEKRAVET I EKOSTÖDET En anomali i ekostödet som SJV inte tar upp i sin rapport är kravet på årlig skörd. I LBU-förordningen föreskrivs att ekostöd endast får ges till grödor "som årligen används till foder-, livsmedels- eller utsädesproduktion". Detta krav leder regelbundet till problem då enskilda bönder eller hela områden drabbas av odlingsförhållanden, oftast väder, som omöjliggör skörd av grödan, utan att de själva på något sätt misskött odlingen. När det handlar om missväxt i hela områden finns nu en dispensmöjlighet som SJV varje år utnyttjar i större eller mindre omfattning. För enskilda bönder är det i allmänhet svårt att få dispens och många drabbas därför av indraget ekostöd ovanpå förlusten av grödan. I många fall undviker man också att plöja upp en misslyckad gröda eftersom detta skulle leda till förlust av stödet. Den vettiga åtgärden att utnyttja tillfället till mekanisk ogräsbearbetning förhindras, och istället sker ofta en extra ogräsförökning i den misslyckade grödan. Det finns inget rimligt skäl att ha en regel som straffar lantbrukare för ogynnsamma väderförhållanden. Inga sådana regler finns heller någon annanstans i hela EUstödsystemet, vare sig i de generella stöden eller i övriga miljöstöd. 9

10 Kravet bör istället omformuleras så att lantbrukaren är skyldig att 'vidta normala odlingsåtgärder med sikte på god skörd', eller någon liknande formulering i linje med dem som gäller för andra EU-stöd. Därmed skulle också åtskilligt arbete med utredning och dispensgivning sparas hos länsstyrelser och SJV. KOMPETENSUTVECKLING INSATSOMRÅDE I SJV föreslår relativt stora nysatsningar inom två områden, växtnäringsläckage och djurens välfärd. Vi stöder i och för sig ambitionen att vidga KULM, men noterar att SJV inte redovisar hur nysatsningarna ska finansieras. Samtidigt har nedskärningar gjorts i existerande KULM-program, i synnerhet inom området ekologisk produktion, där både länsstyrelser och andra aktörer nu tvingas minska verksamheten, trots att nyanslutningen till ekostödet är stor och planeras öka ytterligare till Vi kan därför bara stödja nysatsningarna under förutsättning av ny finansiering (mer om detta nedan). Återställande av minst den tidigare budgetnivån inom områdena ekologisk produktion och biologisk mångfald måste prioriteras innan nysatsningar diskuteras. Vad beträffar växtnäringssatsningen inom "Greppa näringen" vill vi föreslå att den tillförs medel från den stora återföring av pengar från handelsgödselskatten som planeras. Enligt underhandsuppgifter har redan en andel av medlen öronmärkts för gemensamma utbildningssatsningar inom näringen, och detta progam måste vara ett mycket lämpligt ändamål. På motsvarande sätt kan kanske LBU-medel frigöras genom att återförda medel från bekämpningsmedelsskatten används till KULMområdet bekämpningsmedel. HÄSTAR Ekologiska Lantbrukarna kan sympatisera med många av argumenten för att vidga LBU-programmet till att även omfatta hästar. Liksom ifråga om KULM måste vi dock konstatera att de förändringar som SJV föreslår är ofinansierade. Det antyds, även om det inte direkt föreslås, att finansiering skulle ske genom generell neddragning av stödnivåer. Vår uppfattning är att en utvidgning till hästsektorn gärna kan diskuteras om nya medel görs tillgängliga, men inte på bekostnad av existerande stödmottagare. Vi har två skäl. Dels anser vi att det vid brist på medel är jordbrukets kärnverksamhet som bör prioriteras, det vill säga livsmedelsproduktionen och de som är beroende av denna för sin försörjning. Det är ingen tvekan om att hästhållningen i en jämförelse har bättre förutsättningar att klara sig utan de aktuella stöden, samtidigt som livsmedelsproduktionen är mer central för landsbygdens ekonomi och infrastruktur. Dels skulle en sådan neddragning kräva ändring av redan existerande femårsbeslut om stöd. Vi betvivlar att det ens skulle vara juridiskt möjligt för staten att frångå sina redan ingångna åtaganden. Men även om det skulle finnas en sådan möjlighet, vore det direkt förkastligt att utnyttja den. Det skulle allvarligt skada förtroendet för staten 10

11 som avtalspart och i synnerhet förtroendet för LBU-programmen som helhet, med bestående följder för alla framtida miljö- och landsbygdsprogram. VALLODLING UTANFÖR STÖDOMRÅDENA Vi instämmer i SJVs slutsatser. Ett fortsatt generellt vallstöd skulle vara positivt, men måste då utgå med lika hög summa över hela landet, för att inte ytterligare försvåra konkurrensläget för djurproduktionen i skogsbygderna och Norrland. Finansiering till detta finns för närvarande inte. Vi vill också notera att vallens konkurrenskraft i slättbygderna förbättrats genom möjligheten till ensilagestöd, vilket dessutom är differentierat i slättbygdens favör. BUDGET OCH MODULERING Som redan konstaterats kräver merparten av de föreslagna ändringarna ny finansiering som idag inte finns tillgänglig. Många av förslagen är svåra att ta slutgiltig ställning till utan klara besked om hur de är tänkta att betalas. Som vi redan markerat är vår grundinställning att existerande, beslutade program ska prioriteras. I de fall där lantbrukare redan har beslut om 5-årsåtaganden ser vi det som helt självklart att dessa måste respekteras. Men även när det gäller redan inledda satsningar som till exempel kompetensutveckling är kontinuiteten viktig. Nya satsningar får komma i andra hand. Vi kan tänka oss flera olika lösningar för att öka budgetutrymmet i LBUprogrammen. Den kollektiva delen av återföringen av handelsgödsel- och bekämpningsmedelsskatter har redan nämnts. Vi är heller inte principiellt negativa till modulering, vare sig i rak eller differentierad form, men har svårt att ta definitiv ställning utan ett konkret förslag om var de modulerade medlen i så fall ska satsas. Exempelvis skulle vi vara tveksamma till en modulering som flyttar medel från livsmedelsproduktionen till hästhållningen. Däremot ser vi inga problem med en modulering som flyttar medel från generella ovillkorade stöd till mer specifika och villkorade inom samma sektor. En annan möjlighet som vi vill peka på är att öka skatteuttaget på bekämpningsmedel och/eller handelsgödsel. Eftersom det nu finns en bred politisk majoritet för principen att skatterna ska föras tillbaka till näringen, finns inga principiella hinder för att öka uttaget och därmed vinna både en styreffekt bort från insatsmedelsanvändningen och en budgetförstärkning som kan användas inom LBU. Den konkurrensnackdel gentemot övriga EU-länder som tidigare fanns bortfaller helt i och med att medlen återförs. /Enligt uppdrag Med vänlig hälsning Peter Einarsson 11