Gränsöverskridande överföringar i euro från och med den 1 juli i år vanliga frågor (se även IP/03/901)

Transkript

1 MEMO/03/140 Bryssel den 26 juni 2003 Gränsöverskridande överföringar i euro från och med den 1 juli i år vanliga frågor (se även IP/03/901) Vad är det som ändras den 1 juli? I förordning 2560/2001/EG om gränsöverskridande betalningar i euro fastställs det att fr.o.m. den 1 juli i år ska principen om lika avgifter för gränsöverskridande respektive inhemska transaktioner in om Europeiska unionen tillämpas. När en betalning sker i euro mellan två eurokonton, finns det inget skäl till en högre avgift bara för att transaktionen passerar en gräns. Inom euroområdet i dag är de geografiska gränserna inte längre några valutagränser. Enligt förordningen är en gränsöverskridande överföring i euro, som sker med IBANeller BIC-nummer, att jämställa med en överföring inom landet. Följaktligen ska avgifterna för att både skicka och ta emot pengar vara desamma som för överföringar inom landet. Gällande regler är de som är tillämpliga i det land där kontot är registrerat. Om ett belopp överförs från Nederländerna till Tyskland, ska de nederländska avgifterna betalas av avsändaren och de tyska av mottagaren (om sådana tas ut för att ta emot överföringar i landet). Vilka överföringar ska beläggas med samma avgift som transaktioner inom landet? De överföringar som uppfyller följande villkor: - belopp om högst euro som skickas till ett annat land inom unionen - mottagarens IBAN- och BIC-nummer ska uppges av avsändaren på den standardblankett som används av banken (dessa blanketter är inte desamma som för överföringar inom landet), och - avsändaren ska stå för sina egna avgifter. Vad händer om villkoren inte är uppfyllda? Om minst ett av villkoren inte uppfylls gäller inte förordningen och avgifterna kan därför bli mycket högre. Blir det några förändringar för överföringar som överstiger euro? För närvarande gäller inte förordningen dessa belopp. Den 1 januari 2006 kommer den att omfatta belopp som inte överstiger euro. Denna eftersläpning har införts för att statistiska uppgifter ska kunna samlas in.

2 Uppgifterna om gränsöverskridande betalningar kommer att användas av statistikerna för att beräkna handelsflödena också inom unionen. Därför måste alla transaktioner rapporteras. Enligt förordningen ska alla rapporteringskrav för belopp som understiger euro tas bort. Statistikerna behöver mer tid för att utveckla ett nytt system för insamling av uppgifter om betalningar av högre belopp. Vad är IBAN och BIC? Syftet med förordningen är också att hjälpa bankerna med att automatisera överföringssystemen. Internationella bankkontonummer (IBAN) och det kontoförande institutets bankidentifieringskod (BIC) är förutsättningar för automatiseringen. Den kan inte genomföras om kunden inte tillhandahåller dessa uppgifter. IBAN (International Bank Account Number) är betalningsmottagarens internationella bankkontonummer. Nuvarande system för bankkontonumrering är strikt nationella och innehåller inga uppgifter som anger i vilket land kontot finns. IBAN-standarden är helt enkelt ett fyrställigt prefix framför varje kontonummer: två bokstäver som anger landet, precis som ett landsnummer, och två siffror som gör att IBAN kan kontrolleras. Det omfattar maximalt 34 tecken, men det finns en fastställd längd för respektive land: exempelvis 16 tecken i Belgien men 27 i Frankrike. Land Österrike Belgien Danmark Finland Frankrike Tyskland Grekland Irland Italien Luxemburg Nederländerna Portugal Spanien Sverige Storbritannien Exempel på IBAN-nummer AT BE DK FI FR M02606 DE GR IE29AIBK IT40S LU NL39RABO PT ES SE GB29NWBK BIC (Bank Identifier Code) anger betalningsmottagarens bank. Detta nummer innehåller information som framgår av IBAN-numret. BIC-numret omfattar vanligen elva tecken, men ibland bara åtta. Ofta kallas BIC-numret SWIFT-nummer eller SWIFT-adress. 2

3 Hur får man reda på betalningsmottagarens IBAN- och BIC-nummer? Dessa uppgifter måste lämnas av betalningsmottagaren till den person som ska genomföra betalningen. För att kunderna ska få reda på dessa uppgifter ska, enligt förordningen, bankerna fr.o.m. den 1 juli på kontoutdraget, eller i en bilaga till detta, ange kundens IBAN-nummer och institutets BIC-nummer. Likaså ska de fakturor som ska betalas genom en gränsöverskridande överföring innehålla dessa uppgifter. Alla nödvändiga åtgärder ska vidtas för att dessa uppgifter ständigt ska finnas tillgängliga. Dessutom krävs det att användarna tillämpar dessa uppgifter. Därför har kommissionen vid upprepade tillfällen uppmärksammat bankvärlden på vikten av att det sprids information om hur IBAN och BIC används. Kommissionen har också framställt en informationsfolder som finns tillgänglig på Europaservern på följande adress: Vad händer om IBAN- och BIC-numren inte anges? En överföring som inte är automatiserad blir mycket dyrare för banken. Därför har bankerna redan infört olika avgifter beroende på vilken information de har att tillgå. Den kund som måste genomföra en gränsöverskridande betalning måste betala betydande extraavgifter om han inte kan uppge mottagarens BIC- och IBANnummer. I förordningen ges ett uttalat utrymme för sådana extraavgifter p.g.a. att IBAN- och BIC-numren inte anges. Berörs avgifterna för överföringar inom landet av förordningen? Förordning innehåller en princip om förbud mot att skilja på överföringar inom landet och gränsöverskridande betalningar i euro. Denna anpassning av avgiften kommer att leda till en betydande sänkning av priserna på gränsöverskridande överföringar. Priset på tjänsten fastställs av banken. Om en bank anser att den måste kompensera sina förlorade intäkter i samband med att förordningen träder i kraft genom en höjning av priset på överföringar inom landet, finns inget förbud mot detta i förordningen. Bankvärlden påstår ofta att det går en gränsöverskridande överföring på hundra inhemska. Om man utgår ifrån att kostnaden för en gränsöverskridande överföring är 25 euro, visar ett enkelt överslag att en höjning av priset på inhemska överföringar med 25 cent vore rimlig. Men denna motivering tar inte hänsyn till de enorma produktivitetsvinster som automatiseringen innebär för de transaktioner som tidigare var manuella. Vissa banker höjer sina avgifter på överföringar inom landet. Vad anser kommissionen? Pågående initiativ inom bankvärlden kommer att göra de gränsöverskridande överföringarna lika billiga som överföringar inom landet. Därför är det förvånande att konstatera att vissa banker tar förordningen till intäkt för avgiftshöjningar som helt verkar sakna koppling till de verkliga kostnaderna. Bankvärlden motsatte sig denna förordning med argumentet att de gränsöverskridande överföringarna inte utgör mer än 1 % av alla överföringar. Det är därför inte logiskt att två år senare besluta att överföringarna inom landet som kostade några cent i juni i år plötsligt ska kosta några euro i juli och att vilja påskina att denna prisökning beror på att en EU-förordning trätt i kraft. 3

4 Bankerna bestämmer själva sina avgifter. Kommissionen vill ändå påminna om att ingen avgiftshöjning får ske utan att kunden har informerats på förhand (artikel 4.2 i förordning 2560/2001). I juli 2004 kommer den också att inför rådet och parlamentet lägga fram en rapport om avgiftsutvecklingen för betalningar inom landet. Varför var de gränsöverskridande överföringarna tidigare så dyra? Idag är överföringar inom länderna helt och hållet automatiserade: när en betalningsorder registreras elektroniskt (vid luckan eller centralt i samband med processeringen), avklaras hela transaktionen utan någon mänsklig inblandning. Denna höga automatiseringsgrad är förklaringen till att kostnaden för överföringar inom landet inte uppgår till mer än några cent. En stor del av dessa överföringar handhades tidigare manuellt just p.g.a. att en standardiserad kontonumrering saknades. Det är därför principen om lika avgifter för jämförbara överföringar enligt förordningen ska gälla, alltså även för gränsöverskridande överföringar med IBANoch BIC-nummer. Vad görs för närvarande för att förbättra hanteringen av överföringarna? Direkt efter det att förordningen offentliggjordes i december 2001 inrättade den europeiska bankbranschen sitt Europeiska betalningsråd (European Payment Council). Genom detta organ skall ett europeiskt betalningsområde inrättas som är lika effektivt som de tidigare nationella områdena. Den 28 april infördes således ett kompensations- och regelsystem (STEP2) för överföringar av små belopp. Detta första PEACH (Pan European Automatic Clearing House), eller sameuropeiska clearingställe, ska under den första tiden handha de gränsöverskridande överföringarna. Nya normer och regler har också utarbetats för dessa överföringar (projektet CREDEURO). För närvarande pågår liknande ansträngningar för att skapa ett europeiskt system för direktdebitering (automatisk betalning). Kommissionen arbetar å sin sida med en översyn av hela den rättsliga ramen för betalningar. Den kommer inom kort att offentliggöra ett meddelande med en förteckning över de hinder som kvarstår och förslag till lösningar på hur de ska kunna avlägsnas. Vad är det gemensamma betalningsområdet? Det innebär att principen om upphävandet av gränserna tillämpas också på betalningsområdet. Den ledande tanken är att betrakta de transaktioner som genomförs i den gemensamma valutan euron som inhemska transaktioner, även om de passerar en gräns. Det krävs alltså att de gränsöverskridande transaktionerna stegvis genomförs till samma kostnad och inom samma tidsfrister som de inhemska transaktionerna. Inom nuvarande tolv nationella betalningsområden inom euroområdet är avgifterna för en transaktion desamma, oavsett hur den gjorts. Genom principen om ett gemensamt betalningsområde omvandlas tolv nationella betalningsområden till att ett inre euroområde. Samma princip gäller också transaktioner i euro som genomförs både från och till övriga EU-stater. 4

5 Vad har kommissionen för politik för att inrätta detta gemensamma betalningsområde? Det kommer att ta flera år att inrätta detta område. Kommissionen arbetar för närvarande med att omforma den rättsliga ramen för betalningar. Förordningen innebär en harmonisering av avgiftsprinciperna, men de olika ländernas lagstiftning om olika betalningsinstrument kräver också harmonisering. Idag är det nästan omöjligt att inrätta gränsöverskridande system för automatisk betalning (direktdebitering). Detta beror bl.a. på att lagstiftningen skiljer sig åt mellan olika länder och oftast är oförenlig. Men automatisk betalning är ofta ett av de enklaste betalningssätten. Men andra faktorer är också avgörande, exempelvis möjligheten att samköra systemen samt säkerheten. Vad gäller samkörningen är de elektroniska pengar som idag finns inom union strikt nationella. För säkerhetens skull är det viktigt att de nya standarder för användningen av kontantkort och kontrollen av de personliga koderna blir identiska inom hela unionen. Om säkerhetsnormerna är olika försämras säkerheten till nivån i det land som har de lägsta normerna i samband med en gränsöverskridande transaktion. Den 16 september i år kommer kommissionen att anordna en konferens i frågan: Vad innebär förordningen för transaktioner till eller från länder utanför euroområdet? Om ett belgiskt företag gör en överföring i euro till ett eurokonto i Storbritannien som innehas av ett företag där, gäller reglerna i förordningen. Den som skickar betalningen betalar samma avgifter som för en överföring inom landet. När det brittiska företaget skickar betalningar i euro till konton inom euroområdet, är avgifterna för överföringen desamma som för en överföring i euro inom Storbritannien, och avgifterna för mottagaren (om sådana tas ut) desamma som för en överföring inom landet. Vilka påföljder kan utmätas? Enligt förordningen skall efterlevnaden av denna förordning säkerställas genom effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. (artikel 7) Det åligger varje enskild medlemsstat att utmäta dessa påföljder. Detta är en princip enligt gemenskapslagstiftningen: varje medlemsstaterna skall se till att varje överträdelse av gemenskapslagstiftningen får liknande påföljder som överträdelser mot den nationella lagstiftningen. 5