JUZN02 Kön och rätt Hemtentamen

Transkript

1 JUZN02 Kön och rätt Hemtentamen Välj en av de två artiklarna nedan och diskutera den utifrån två olika teoretiska perspektiv som tagits upp på kursen! Du ska lämna in minst 2 sidor och max 3 sidor, ange ditt namn. Använd 12 punkters typsnitt med 1,5 radavstånd. Glöm inte att ange källor, du väljer själv referenssystem. Lycka till! Ulrika Hemtentan kan max ge 50 poäng och bedöms utifrån tre kriterier för vilka poängsättningen är fördelad enligt nedan. - Språk och upplägg (10 p) o Här handlar det om språket i allmänhet, upplägget och begripligheten - Anknytning till respektive teori (20 p) o Här handlar det om hur teorierna återges och appliceras - Problemhantering, analys och argumentation (20 p) o Här handlar det om argumentation och analys kring artikelns frågor och problem Hemtentan ska mailas till Hans.Liepack@jur.lu.se senast 21 oktober kl

2 1. "Problemet är inte vem av de två som har mest existensberättigande utan att förlegade feminina normer förs fram med misogyna argument och tekniker, och budbärarna är kvinnor som nedvärderar andra kvinnor". Det skriver Katarina Rosengren Falk apropå debatten mellan Blondinbella och Blanco. Katarina Rosengren Falk är idéhistoriker vid Stockholms universitet. Det sägs att mediadrev och den offentliga smutskastning som följer med desamma har blivit vanligare här i landet. En pågående debatt om och med storheter i den så kallade bloggosfären bekräftar den bilden. Ofta kommer den tändande gnistan från sociala media, som också används för att elda på under processen. Gränserna för vad som får sägas förskjuts ibland för långt och i den pågående debatten om och med de två högt profilerade bloggarna Isabella Löwengrip (Blondinbella) och Quetzala Blanco har den senare nyligen kallats mediahora. Konflikten startade då Löwengrip kritiserade Blanco för att vara en dålig förebild för unga tjejer eftersom hon berättar öppet om sin ibland destruktiva livsstil. Blondinbella har alltmer profilerat sig som en präktig entreprenör tack vare sina framgångar, bland annat genom tidningen Ego, till skillnad från hur bloggen såg ut i början av karriären då den ofta ibland innehöll festbilder med Blondinbellas kompisgäng utklädda till Playboy Bunnies. Likheter med bimbodebatten Två kvinnor och två sorters kvinnligheter ställs mot varandra och scenariot har likheter med 00-talets bimbodebatt då Slitz-brudar blev ett begrepp. Det nya PR- och karriärknepet ansågs vara att figurera som lättklädd omslagsflicka på livsstilsmagasinen för män. Inte många feminister deltog i den debatten, men mer etablerade kvinnor i underhållningsbranschen, bland andra Pernilla Wahlgren, som själv var med i Café två gånger, uttalade sig. Wahlgren med flera menade att idén om att göra karriär på den sortens kändisskap var naiv. Yrkesverksamma kvinnor däremot, som hon själv, hade något att använda uppmärksamheten till. De unga kvinnorna som påstod att utviken var en språngbräda gav andra tjejer den felaktiga uppfattningen att det kunde leda till karriärmöjligheter de var dåliga förebilder. Liknande åsikter om hur kvinnor bör uppföra sig i media har förekommit i många andra sammanhang sedan dess, i synen på allt ifrån dokusåpor, (kvinnliga) bloggare i allmänhet, modebloggare i synnerhet och ibland på hela sociala media-fenomenet. Att som kvinna söka uppmärksamhet genom dessa kanaler betraktas som statusjakt och/eller bekräftelsebehov. Kvinnor och kvinnlighet som syns och tar plats provocerar, och ju mer vi får se av allt från utfläkt hud till utfläkta känsloliv, desto mer förkastlig uppfattas femininiteten. "Blondinella mot Blanco" är därmed en upprepning av samma gamla tema; ifrågasättandet av (unga) kvinnor i offentligheten. Men utmärkande för både blogg- och bimbodebatterna är att den normerande kritik som kommer från kvinnor och riktas mot andra kvinnor.

3 Män ses inte som könsvarelser Flera etablerade skribenter har kritiserat Blondinbellas åsikt om Blanco som en dålig förebild, och uttalat sig för den senare. Hanna Hellquist använde i en DN-krönika karaktärerna "Spara" och "Slösa" som metaforer. Den slarviga Slösa, aka Quetzala, sägs skildra verkligheten mer sanningsenligt. Hellquist tar därmed ställning för Blanco men undrar också: varför ställs inte samma krav på unga (media-)män? Svaret är: normens privilegium, det vill säga detta maskulinitetens till synes eviga överläge som tillåter personer av manskön att bete sig på många fler sätt utan att utsättas för kritik och som gör att dessa män inte heller avkrävs att ta ansvar för alla av samma kön eftersom män inte ses som framför allt könsvarelser. Maskuliniteten är konstruerad så: män är människor och därmed inte del av en könad kategori så som kvinnor är. Idén om att män är mer rationella och därmed står emot andras påverkan bättre finns där också. Unga (sociala-)mediakonsumerande kvinnor betraktas tvärtom som lättledda offer. De tros ta till sig information okritiskt, utan medvetenhet och integritet. Att vara man däremot, är att ha kontroll över sig själv. Det gör att killars idoler inte måste vara oförvitliga föredömen. Därför är Löwengrips angrepp på Blanco ett utslag av könsmaktordningens krav på kvinnor att vara representativa inte bara som fotbollsspelare, musiker eller poliser utan för alla personer av samma kön. Kvinnor är i första hand (biologiska) kvinnor. Medialt skådespel Dekadenta förebilder riskerar att dra med sig jag-svaga unga tjejer i synd och skam. Men när Blondinbella i sin tur möter kritik för åsikterna om Blanco är det också problematiskt i ett könsmaktperspektiv. Att, som många nu gör, ta ställning i debatten är att delta, vilket reproducerar den könade kvinnosynen, samt föreställningen att femininitet bör begränsas på olika sätt. Den som deltar genom att ta någons parti är även delaktig i ett medialt skådespel där två unga kvinnor på ett cyniskt sätt ställs mot varandra, två kvinnor som faktiskt har stora likheter. Vilket inte minst det vanliga bemötandet av Löwengrip visar, den kritik som grundas i åsikten att det är skamligt att söka uppmärksamhet och utkomst via det privata i det offentliga. Mitt i den sociala media-storm som har rört till mediaklimatet verkar många vara överens om detta: de som söker alltför mycket uppmärksamhet, och på fel sätt, via nätet och/eller i annan media är bekräftelseberoende narcissister. Ibland associeras hela sociala media-fältet till viss del med femininitet och privatliv (det kan inte vara bra PR och det är säkert ingen slump att det nu börjar dyka upp reklamkampanjer inom desamma, enbart riktade till män som den Dr Pepper-kampanj där kvinnor är uteslutna). Väcker känslor Det mest bekväma är att förkasta det fenomen som är en uppenbar fördel idag: att ha förmågan att skapa sig en intresseväckande internet-/mediapersona och göra PR för

4 den. Samma grundtankar kring den gränslösa exploateringen av det egna problemfyllda privatlivet för karriäristiska syften som Ann Heberlein anklagas för, och som hon i sin tur hävdar att omgivningen och media har delat ansvar för. När två till medierna fallna kvinnor nu träter väcker det känslor och åsikter som påminner om vissa bemötanden av kring Ann Heberleins "Ett gott liv". Kändisskapet är en plats i solen med mörka konsekvenser som människor med narcissistisk läggning, passande för dagens (social-)mediala kultur ofta söker sig till. Den debatten, om vad den socialmediala kulturen gör med oss genom att vara ett effektivt redskap för de allra mest uppmärksamhetstörstande personerna, måste fortsätta, och, lika viktigt, debatten om hur traditionella media bör handskas med detta. Men Blondinbella/Blanco-debaclet däremot, tar förhoppningsvis snabbt slut. Problemet i ett könsmaktperspektiv är inte vem av de två som har mest existensberättigande utan att förlegade feminina normer förs fram med misogyna argument och tekniker, och budbärarna är kvinnor som nedvärderar andra kvinnor. Löwengrip hade kunnat ha så rätt i att det är viktigt med förebilder, om syftet hade varit att det idag är nödvändigt för oss alla att vara medvetna och eftertänksamma vad gäller såväl budskap och avsändare som vad vi själva sänder ut i sociala- och andra media, och inte som en kritik av enskilda personer. Det gäller såväl henne själv när hon uttalar sig nedsättande om bloggkollegor som i medias behandling av kvinnor som framgångsrikt har sökt sig till uppmärksamheten som Cafékvinnorna, Blondinbella, Quetzala Blanco och Ann Heberlein. Katarina Rosengren Falk

5 2. Nya mål och ny myndighet stärker jämställdheten Utredning överlämnas i dag. ( ) Utvecklingen mot ett jämställt samhälle går alldeles för långsam och vissa fall bakåt. Jag bedömer att en jämställdhetsmyndighet är ett nödvändigt verktyg för en feministisk regering för att nå de jämställdhetspolitiska målen, skriver statens utredare i jämställdhet Cecilia Schelin Seidegård. Ofta framställs Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Resultaten i betänkandet Mål och Myndighet en effektiv styrning av Jämställdhetspolitiken (SOU 2015:86), som jag i dag överlämnar till regeringen, manar dock till eftertanke. Trots att utvecklingen på vissa områden har gått framåt är samhället långt ifrån jämställt. Utvecklingen går dessutom alldeles för långsamt och i vissa fall bakåt. Jag vill särskilt uppmärksamma följande: Kvinnor och män har inte samma tillgång till makt och inflytande. Även om en jämnare könsfördelning har nåtts inom politiken och den statliga förvaltningen råder en fortsatt dominans av män inom centrala områden. Andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna har sjunkit i två val i rad. Inom näringslivet och akademin återstår mycket att göra. Glastaket består, även om det har krossats på vissa områden. Den ekonomiska ojämställdheten är alltjämt intakt. Även om kvinnors arbetstider har förlängts fortsätter kvinnor att arbeta deltid i stor omfattning. Detta innebär lägre inkomst, vilket i sin tur påverkar såväl ersättning vid föräldraledighet, arbetslöshet och sjukdom som framtida pension. Arbetsmarknaden har blivit något mindre könsuppdelad, vilket beror på att kvinnor har börjat arbeta i mansdominerade yrken. Kvinnors löner fortsätter att vara lägre än mäns. Sedan 1996 har den standardvägda skillnaden minskat med enbart 1,0 procentenhet. Skillnaden är störst inom privat sektor. Kvinnor och män delar inte jämnt på det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Även om andelen män som tar ut föräldrapenning har ökat, tar kvinnor ut 75 procent av föräldrapenningen och utför merparten av det obetalda arbetet. Föräldraförsäkringens utformning bidrar paradoxalt nog inte till en utveckling mot en jämn fördelning av obetalt arbete, ett jämställt föräldraskap eller ett jämställt arbetsliv. Mäns våld mot kvinnor har inte minskat. Även om kvinnors benägenhet att anmäla våld har ökat och oron och otryggheten bland kvinnor har minskat är kvinnors våldsutsatthet konstant eller möjligen ökande. Kvinnor och flickor drabbas också i högre grad än tidigare av kränkningar och hot om våld via digitala kanaler. Det finns stora jämställdhetsproblem inom utbildningen. Flickor presterar bättre än pojkar i alla ämnen utom idrott, men upplever samtidigt mer stress. Maskulinitetsnormer och antipluggkulturer i skolan kan få stora konsekvenser på sikt där inte bara pojkars förmåga att tillgodogöra sig all form av utbildning äventyras utan även deras chanser till etablering på arbetsmarknaden. Det finns också tydliga könsskillnader inom hälsa, vård och omsorg. Kvinnor i åldern år med kort utbildning har haft den sämsta hälsoutvecklingen de senaste tio åren. Dödligheten i cancer är 50 procent högre bland kvinnor med grundskoleutbildning, jämfört med dem med eftergymnasial utbildning.

6 Det finns tendenser till en ökande jämställdhetsklyfta mellan kvinnor och män med olika inkomster och utbildningsbakgrund och mellan inrikes och utrikes födda. För att nå de jämställdhetspolitiska målen är det därför viktigt att fokusera på samspelet mellan kön och andra maktordningar. Det behövs därmed ett tydligare intersektionellt perspektiv i jämställdhetspolitikens genomförande och uppföljning. Jämställdhetspolitiken måste bli strategisk, strukturerad och långsiktig. Jag kan konstatera att det varken saknas kunskap om jämställdhet eller goda exempel på hur den kan främjas. Sedan 2007 har mängder av lovvärda projekt genomförts, initiativ tagits och förändringsprocesser satts igång. Över 70 myndigheter har fått olika uppdrag att utveckla jämställda verksamheter. Satsningar har genomförts i kommuner, landsting, regioner och organisationer och särskilda insatser har gjorts för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi kan konstatera att dessa insatser i flera fall har lett till ökad kunskap och att nya metoder har tagits fram, men att de ännu inte har lett till några bestående effekter på samhällsnivå och att det finns brister i styrningen av jämställdhetspolitiken. Jämställdhetsintegrering behöver i högre grad få genomslag i styrningen av myndigheter och verksamheter. Trots omfattande återrapportering av myndigheternas insatser saknas det ofta analyser av effekter och regeringen brister i återkopplingen till myndigheterna. Det finns ett stort behov av fortsatt stöd till myndigheter, kommuner och landsting i strävan att utveckla jämställda verksamheter. Jämställdhetspolitiken behöver också samordnas, inte minst i fråga om samhällets insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Samtidigt visar utvecklingen att det är möjligt att åstadkomma förändring. Resultat nås när tydliga mål sätts upp och kraftsamling görs. Jämställdhet är dock inget som uppnås med automatik. Jämställdhetsarbete innebär långa och komplicerade processer, där också motstånd finns. Jämställdhet kräver därför styrning och kontinuitet och att både politik, offentlig förvaltning, arbetsmarknadens parter, näringsliv och civilsamhället tar sitt ansvar. Jag föreslår därför att: 1. Det övergripande målet alltjämt bör vara att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. De nuvarande delmålen om jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet och jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet bör i stort sett kvarstå. Delmålet mäns våld mot kvinnor ska upphöra kvarstår i sin helhet. 2. De fyra delmålen kompletteras med två nya delmål om utbildning respektive hälsa, vård och omsorg. 3. Uppdragen till myndigheterna görs tydligare och länsstyrelsernas roll att följa upp och stödja utvecklingen i respektive län utnyttjas mer.

7 4. En Jämställdhetsmyndighet bildas för att ge jämställdhetspolitiken stadga och långsiktighet. En Jämställdhetsmyndighet skulle ge såväl myndigheter, kommuner och landsting som andra aktörer bättre möjligheter att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Med en myndighet får regeringen också det stöd som krävs för samordning av insatser och en samlad analys och uppföljning av politiken. Detta bör stärka såväl effekterna av som effektiviteten i jämställdhetspolitiken. Jag bedömer att en Jämställdhetsmyndighet är ett nödvändigt verktyg för en feministisk regering för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Cecilia Schelin Seidegård, landshövding på Gotland, statens utredare i jämställdhet