JUZN02 Kön och rätt Hemtentamen

Transkript

1 JUZN02 Kön och rätt Hemtentamen Välj en av de två artiklarna nedan och diskutera den utifrån två olika teoretiska perspektiv som tagits upp på kursen! Du ska lämna in minst 2 sidor och max 3 sidor, ange ditt namn. Använd 12 punkters typsnitt med 1,5 radavstånd. Glöm inte att ange källor, du väljer själv referenssystem. Lycka till! Ulrika Tentan ska skickas till Hans.Liepack@jur.lu.se Hemtentan kan max ge 50 poäng och bedöms utifrån tre kriterier för vilka poängsättningen är fördelad enligt nedan. - Språk och upplägg (10 P) o Här handlar det om språket i allmänhet, upplägget och begripligheten - Anknytning till respektive teori (20 p) o Här handlar det om hur teorierna återges och appliceras - Problemhantering, analys och argumentation(20 p) o Här handlar det om argumentation och analys kring artikelns frågor och problem

2 1. Feminism är inte lika med jämställdhet Att som feministerna ensidigt fokusera på utfall där kvinnor missgynnas kan inte långsiktigt vara bra för ett välfungerande och jämställt samhälle, skriver Per Johansson, professor vid Uppsala universitet. Man kan konstatera att det ofta glöms bort att kvinnor i många avseenden lyckas bättre än män. Framgångarna för Feministiskt initiativ (Fi) har satt extra fokus på jämställdhet i den politiska debatten. Underförstått ses partiets och feminismens strävanden som synonyma med ökad jämställdhet i samhället. Detta är förståeligt mot bakgrund av de framsteg som gjorts på jämställdhetsområdet i feminismens namn. Att sätta likhetstecken mellan feminism och jämställdhet är emellertid inte problemfritt. Utgångspunkten för feminismen är att det finns en strukturell ordning i samhället som leder till att kvinnor systematiskt missgynnas. Därför lyfts ofta områden fram där kvinnor de facto är missgynnade och statistik ges en ensidig tolkning för att bekräfta att så är fallet. Baksidan av detta är att frågan om jämställdhet riskerar att bli alltför smal och till och med missriktad. Som exempel på detta kan man konstatera att det ofta glöms bort att kvinnor i många avseenden lyckas bättre än män. Exempelvis, lever de längre, de har bättre betyg, utbildar sig mer, och har lägre kriminalitet. Man kan konstatera att män och kvinnor i genomsnitt konsumerar lika mycket, och vad gäller hälsokonsumtion gör kvinnor betydligt fler besök på sjukhus och vårdcentraler än män. Det senare tolkas ofta som att kvinnors hälsa är sämre än mäns. Emellertid visar forskning att skillnaderna till stor del kan vara socialt betingade och att vårdbesöken sannolikt är bra för hälsan. I en studie av mig och en kollega visar vi att män efter en sjukhusinläggning har dubbelt så hög dödlighet under en treårsperiod som kvinnor, och att detta gäller oavsett diagnos. För ensamstående män med cancer är risken att dö fyra gånger så hög jämfört med för en ensamstående kvinna. En tolkning av resultaten är att kvinnor i genomsnitt söker vård tidigare än män och att de därför har högre chans att överleva. Detta skulle i sin tur kunna vara en bidragande orsak till att det skiljer i genomsnitt fyra år i livslängd mellan män och kvinnor. Min övertygelse är att dessa skillnader, i likhet med löner och toppositioner i samhället, kan påverkas genom norm- och attitydpåverkande åtgärder i jämställdhetssyfte. Pojkar har sämre betyg än flickor och dessutom är män underrepresenterade i högre utbildning. Detta inger oro, speciellt med tanke på att allt färre män får allt fler barn och att det är primärt män med låg utbildning och låga löner som inte får barn (se Boschini m fl 2011). Om vi inte kan vända denna negativa trend med allt större skillnader mellan män och kvinnors studieresultat finns det en uppenbar risk att vi får en allt större grupp av män i utanförskap. Av naturlig anledning är detta ingen fråga på Fi:s agenda, men ett parti med jämställdhetsambitioner borde kunna lyfta även denna och liknande frågor.

3 Det faktum att kvinnor blir gravida och att de också behövs mer än mannen en kort tid efter det att barnet föds är en väsentlig skillnad mellan män och kvinnor. Jag har med kollegor kunnat visa att när par får barn påverkar skillnader i löner och sjukfrånvaro inom paret. Femton år efter det första barnets födelse har skillnaderna i löner mellan män och kvinnor ökat med 10 procentenheter. Det finns ingen skillnad i sjukfrånvaro innan det första barnet föds men femton år efter det första barnet fötts har kvinnan i familjen i genomsnitt dubbelt så mycket sjukfrånvaro. Även om resultaten i genomsnitt döljer väldigt stora skillnader mellan par (till exempel har kvinnan bättre löneutveckling än mannen efter barnafödande bland 20 procent av paren, och bland de par där kvinnan haft en bra löneutveckling har kvinnan lika eller mindre sjukfrånvaro än mannen) kan jag inte se annat än att en individualiserad föräldraförsäkring skulle vara betydelsefullt för att öka jämställdheten i arbetslivet. Kanske den också leder till en mer jämställd hälsa; detta skulle kunna bli resultatet om männen får en bättre kontakt med hälso- och sjukvården och en bättre relation med barnen. Att som feministerna ensidigt fokusera på utfall där kvinnor missgynnas kan inte, långsiktigt, vara bra för ett välfungerande och jämställt samhälle. Jag har absolut inget problem med feminism som särintresse. Problemet just nu är att det inte finns någon motvikt. Innebörden av detta kan bli att invanda föreställningar och fördomar kan förstärkas vilket kan vara till nackdel för en ökad jämställdhet. Exempelvis är nog den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta för våld än män. Anledningen till denna tro är att det är våld mot kvinnor som diskuteras i medier. Utifrån Socialstyrelsens inläggningsregister kan man dock konstatera att män utsätts för våld är ungefär fyra gånger så ofta som kvinnor och att våldet mot män är minst lika allvarligt som mot kvinnor. Min tro är att det finns en föreställning eller norm att kvinnor är offer för omständigheter utanför deras kontroll medan män är i stånd att klara sig själva och därför är våldet mot män inte värt att skildra. Invanda föreställningar om att män är i stånd att klara sig själva, men att kvinnor inte är det, utan är offer för omständigheter tillsammans med att detta våld skildras i medier kan vidmakthålla skillnader vi säger oss vilja motverka. Till exempel kan kvinnors frihet begränsas av en överdriven risk för våldsutsatthet och män kan ges större ansvar och därmed högre lön. För ett jämställt samhälle måste vi därför sluta sätta likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Vi måste också sluta stirra oss blinda på små skillnader i genomsnitt mellan grupper. Inom varje grupp ryms mycket stor heterogenitet. Att till exempel utifrån skillnader i genomsnittlig makt och lön definiera en grupps överordning är problematiskt eftersom det inom samma grupp som definieras som överordnad finns individer med väldigt liten makt över sitt liv. Att se till att individer oavsett kön ges samma möjligheter måste vara politikens målsättning, inte att se till att vissa specifika utfall, definierade av ett särintresse, ska vara lika i genomsnitt. PER JOHANSSON professor i ekonometri, mikroekonomisk utvärderingsforskning, Uppsala universitet

4 2. Nya mål och ny myndighet stärker jämställdheten Utredning överlämnas i dag. ( ) Utvecklingen mot ett jämställt samhälle går alldeles för långsam och vissa fall bakåt. Jag bedömer att en jämställdhetsmyndighet är ett nödvändigt verktyg för en feministisk regering för att nå de jämställdhetspolitiska målen, skriver statens utredare i jämställdhet Cecilia Schelin Seidegård. Ofta framställs Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Resultaten i betänkandet Mål och Myndighet en effektiv styrning av Jämställdhetspolitiken (SOU 2015:86), som jag i dag överlämnar till regeringen, manar dock till eftertanke. Trots att utvecklingen på vissa områden har gått framåt är samhället långt ifrån jämställt. Utvecklingen går dessutom alldeles för långsamt och i vissa fall bakåt. Jag vill särskilt uppmärksamma följande: Kvinnor och män har inte samma tillgång till makt och inflytande. Även om en jämnare könsfördelning har nåtts inom politiken och den statliga förvaltningen råder en fortsatt dominans av män inom centrala områden. Andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna har sjunkit i två val i rad. Inom näringslivet och akademin återstår mycket att göra. Glastaket består, även om det har krossats på vissa områden. Den ekonomiska ojämställdheten är alltjämt intakt. Även om kvinnors arbetstider har förlängts fortsätter kvinnor att arbeta deltid i stor omfattning. Detta innebär lägre inkomst, vilket i sin tur påverkar såväl ersättning vid föräldraledighet, arbetslöshet och sjukdom som framtida pension. Arbetsmarknaden har blivit något mindre könsuppdelad, vilket beror på att kvinnor har börjat arbeta i mansdominerade yrken. Kvinnors löner fortsätter att vara lägre än mäns. Sedan 1996 har den standardvägda skillnaden minskat med enbart 1,0 procentenhet. Skillnaden är störst inom privat sektor. Kvinnor och män delar inte jämnt på det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Även om andelen män som tar ut föräldrapenning har ökat, tar kvinnor ut 75 procent av föräldrapenningen och utför merparten av det obetalda arbetet. Föräldraförsäkringens utformning bidrar paradoxalt nog inte till en utveckling mot en jämn fördelning av obetalt arbete, ett jämställt föräldraskap eller ett jämställt arbetsliv. Mäns våld mot kvinnor har inte minskat. Även om kvinnors benägenhet att anmäla våld har ökat och oron och otryggheten bland kvinnor har minskat är kvinnors våldsutsatthet konstant eller möjligen ökande. Kvinnor och flickor drabbas också i högre grad än tidigare av kränkningar och hot om våld via digitala kanaler. Det finns stora jämställdhetsproblem inom utbildningen. Flickor presterar bättre än pojkar i alla ämnen utom idrott, men upplever samtidigt mer stress. Maskulinitetsnormer och antipluggkulturer i skolan kan få stora konsekvenser på sikt där inte bara pojkars förmåga att tillgodogöra sig all form av utbildning äventyras utan även deras chanser till etablering på arbetsmarknaden. Det finns också tydliga könsskillnader inom hälsa, vård och omsorg. Kvinnor i åldern år med kort utbildning har haft den sämsta hälsoutvecklingen de senaste tio åren. Dödligheten i cancer är 50 procent högre bland kvinnor med grundskoleutbildning, jämfört med dem med eftergymnasial utbildning.

5 Det finns tendenser till en ökande jämställdhetsklyfta mellan kvinnor och män med olika inkomster och utbildningsbakgrund och mellan inrikes och utrikes födda. För att nå de jämställdhetspolitiska målen är det därför viktigt att fokusera på samspelet mellan kön och andra maktordningar. Det behövs därmed ett tydligare intersektionellt perspektiv i jämställdhetspolitikens genomförande och uppföljning. Jämställdhetspolitiken måste bli strategisk, strukturerad och långsiktig. Jag kan konstatera att det varken saknas kunskap om jämställdhet eller goda exempel på hur den kan främjas. Sedan 2007 har mängder av lovvärda projekt genomförts, initiativ tagits och förändringsprocesser satts igång. Över 70 myndigheter har fått olika uppdrag att utveckla jämställda verksamheter. Satsningar har genomförts i kommuner, landsting, regioner och organisationer och särskilda insatser har gjorts för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi kan konstatera att dessa insatser i flera fall har lett till ökad kunskap och att nya metoder har tagits fram, men att de ännu inte har lett till några bestående effekter på samhällsnivå och att det finns brister i styrningen av jämställdhetspolitiken. Jämställdhetsintegrering behöver i högre grad få genomslag i styrningen av myndigheter och verksamheter. Trots omfattande återrapportering av myndigheternas insatser saknas det ofta analyser av effekter och regeringen brister i återkopplingen till myndigheterna. Det finns ett stort behov av fortsatt stöd till myndigheter, kommuner och landsting i strävan att utveckla jämställda verksamheter. Jämställdhetspolitiken behöver också samordnas, inte minst i fråga om samhällets insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Samtidigt visar utvecklingen att det är möjligt att åstadkomma förändring. Resultat nås när tydliga mål sätts upp och kraftsamling görs. Jämställdhet är dock inget som uppnås med automatik. Jämställdhetsarbete innebär långa och komplicerade processer, där också motstånd finns. Jämställdhet kräver därför styrning och kontinuitet och att både politik, offentlig förvaltning, arbetsmarknadens parter, näringsliv och civilsamhället tar sitt ansvar. Jag föreslår därför att: 1. Det övergripande målet alltjämt bör vara att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. De nuvarande delmålen om jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet och jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet bör i stort sett kvarstå. Delmålet mäns våld mot kvinnor ska upphöra kvarstår i sin helhet. 2. De fyra delmålen kompletteras med två nya delmål om utbildning respektive hälsa, vård och omsorg. 3. Uppdragen till myndigheterna görs tydligare och länsstyrelsernas roll att följa upp och stödja utvecklingen i respektive län utnyttjas mer.

6 4. En Jämställdhetsmyndighet bildas för att ge jämställdhetspolitiken stadga och långsiktighet. En Jämställdhetsmyndighet skulle ge såväl myndigheter, kommuner och landsting som andra aktörer bättre möjligheter att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Med en myndighet får regeringen också det stöd som krävs för samordning av insatser och en samlad analys och uppföljning av politiken. Detta bör stärka såväl effekterna av som effektiviteten i jämställdhetspolitiken. Jag bedömer att en Jämställdhetsmyndighet är ett nödvändigt verktyg för en feministisk regering för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Cecilia Schelin Seidegård, landshövding på Gotland, statens utredare i jämställdhet