Kerstin Fredga. En intervju av Nina Wormbs och Johan Gärdebo 1 december år i rymden

Transkript

1 Kerstin Fredga En intervju av Nina Wormbs och Johan Gärdebo 1 december år i rymden Denna intervju har genomförts inom ramen för projektet 50 år i rymden som bedrivs vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH, finansierat av Rymdstyrelsen och Vinnova. Originalinspelningen finns tillgänglig på Tekniska museet i Stockholm. Intervjun bör refereras på följande sätt: Kerstin Fredga, intervju från 2017 av Nina Wormbs och Johan Gärdebo, KTH. Nyckelord: Delegationen för rymdverksamhet (DFR), Rymdstyrelsen, Rymdbolaget, Bengt Hulqvist, Viking, Kiruna, Esrange, Kiruna Geofysiska/Institutet för rymdfysik (KGI/IRF), 1

2 Gunnar Hoppe, Fjärranalyskommittén (FAK), Goddard, European Space Agency (ESA), Europeiska unionen (EU). 2

3 Abstract The interview treats Kerstin Fredga s experiences as a scientist and increasingly a decision-maker for Swedish space activities, from the 1960s until present. Fredga became involved in astronomy from an early age. She studied astronomy at Uppsala University and Stockholm University, and also participated in summer schools where she met many future decision-makers of scientific organisations in Europe. She later travelled to the US and Goddard Space Flight Center. This period allowed Fredga to focus and make contributions to studies of the sun. It was during this period in the US that she formed a close friendship with Bengt Hultqvist who would later build up the Kiruna Geophysical Institute. Back in Sweden, Fredga participated in the establishment of the Swedish Board for Space Activities (SBSA) in In 1988, Fredga took over as director general for SBSA and oversaw its transformation into the Swedish National Space Board (SNSB). SNSB worked closely with the Swedish Space Corporation (SSC) in promoting Swedish space activities. Fredga was project scientist for Viking, the first Swedish satellite. Fredga describes that many of the successes for SNSB and SSC were due to influential networks. As part of building scientific programmes, like Viking, Fredga sought to make the space activities also support industrial aims and be of regional support to Kiruna, where many of the space activities were conducted. Membership in the European Space Agency (ESA) provided Swedish scientists with opportunities to participate in the European space programmes with instruments on major European satellites. Meanwhile, the European Union took a greater role in financing space applications. During this period, Fredga s work to support the Swedish space activities became more complex. 3

4 Berättare: Kerstin Fredga Intervjuare: Nina Wormbs och Johan Gärdebo Tid: 1 december 2017 Plats: KTH, Stockholm Kerstin Fredga: Jag är född i Uppsala alltså, nej det är jag inte, jag råkar vara född i Stockholm men mina föräldrar bodde i Uppsala hela tiden. Och jag gick i skolan i Uppsala. Först var det en femårig flickskola, kommunala flickskolan i Uppsala. Sedan gick jag fyraårigt realgymnasium på Uppsala högre allmänna läroverk. Johan Gärdebo: Det som är Katedralskolan idag? Kerstin Fredga: Ja, det är det som kallas Katedralskolan. Jaha, vad jag fann viktigt i skolan? Ja, jag tyckte om matematik, fysik, kemi och idrott. Och vad gjorde jag på min fritid, jo jag åkte väl skidor. Så fort jag hade slutat skolan, jag tog studenten 1955, så fick jag möjlighet att arbeta varje sommar som assistent vid den svenska solforskningsstationen på Capri. Nina Wormbs: Hur kom det sig? Kerstin Fredga: Ja, det var ju en gren utav Stockholms observatorium, så var man intresserad av astronomi och ville läsa astronomi så rekryterades man då av Yngve Öhman som var chef där för olika studenter som ville åka ner och jobba där på sommaren. Och det tyckte ju jag var en fantastisk grej helt enkelt. Så där fick jag en väldigt god start i de ämnen som jag var intresserad av. Nina Wormbs: Men det här var innan du började läsa på universitetet då, om du tog studenten -55? Kerstin Fredga: Ja, det var första sommaren efter studenten. Nina Wormbs: Så då hade du redan då kontakt med astronomin. Kerstin Fredga: Mm, jag hade kontakt med astronomin. Nina Wormbs: Minns du hur den kontakten först togs? Kerstin Fredga: Ja, det måste nog ha varit genom mina föräldrar på ett sätt därför att min far var kemist och ledamot i Vetenskapsakademien och där satt Yngve Öhman också. Så det var känt inom KVA att Öhman ville ha studenter som åkte ner och jobbade där. Nina Wormbs: Och sedan läste du på universitetet. Kerstin Fredga: Och så läste jag på universitetet i Uppsala först, ända upp till lic:en, fil lic alltså i astronomi, astrofysik. Nina Wormbs: Skulle du säga att det var ett självklart val, det var vad du ville och visste. Eller fanns det flera alternativ? Kerstin Fredga: Det är en bra fråga. Nej, jag funderade inte på något annat, det gjorde jag inte. När jag var mycket liten, när jag var tio år då ville jag åka till månen. Det tyckte ju mina föräldrar de tog det med upphöjt lugn då, men sedan blev det ju liksom lite annorlunda. 4

5 Nina Wormbs: Efter -57 eller -61 men var det givet att du skulle läsa vidare och lic:a, den gamla lic:en? Kerstin Fredga: Ja, det tror jag. Det tror jag. Inte för att jag kände det som något tryck och en förväntan men det var ju den möjligheten man hade liksom om man ville gå vidare. Jag har ju en typisk akademisk bakgrund. Min far var kemist. Men jag kände aldrig något tryck så där att jag skulle det var väl att mina önskningar sammanföll ungefär med deras. Så att det var inga problem. Nina Wormbs: Var det Öhman som var din handledare då, eller? Kerstin Fredga: Ja, Öhman var min handledare och jag skrev mina första vetenskapliga papper just på jobb ifrån solstationen där nere. Och jag fick möjlighet att här i höstas, när jag åkte ner till La Palma, att återknyta kontakterna. Capristationen flyttades så småningom till La Palma på grund av den goda seeingen, du vet astronomer ska inte bara se klart och tydligt utan det ska vara klart ännu längre upp också. Så att du får en stadig solbild om du vill studera detaljer. Så småningom så blev föroreningarna från Neapel lite för mycket och Capristationen flyttades då till La Palma. Och den funkar där nu idag med Göran Scharmer som chef. Nina Wormbs: När flyttades den, minns du det? Kerstin Fredga: Jag kan inte svara på det. Nina Wormbs: Ja, det kan vi ta reda på. Men har du forskat på Capri också då eller vad säger jag, på La Palma? Kerstin Fredga: Nej. Nina Wormbs: Nej, då hade du Kerstin Fredga: Då hade jag lämnat. Jag var ganska lång tid i USA där emellan. Nina Wormbs: Då är lic:en Kerstin Fredga: Ja, okej. -62 ja. Nina Wormbs: Så vad händer -62. Vad händer när du har lic:at i astronomi i Uppsala? Fick du den där forskningsassistenttjänsten? Kerstin Fredga: Ja. Där, -62 ja. Då var jag på KTH faktiskt. Institutionen för plasmafysik. Nina Wormbs: Hos Hannes Alfvén? Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Hur kom du dit då, sökte du dig dit eller blev du rekryterad? Minns du hur det kan ha gått till och hur såg kopplingarna mellan Öhman och plasma ut? 5

6 Kerstin Fredga: Ja, jag tror det finns ju kopplingarna Öhman, Alfvén och Akademien, alltså KVA. De höll ju på med plasmaexperiment och de ville ha någon som kunde göra temperaturmätningar på plasmat med spektralanalys. Johan Gärdebo: Hur kom det sig att du sökte vidare då till Goddard? Var det ett naturligt steg för andra i din miljö eller var det en specifik plats du själv ville till. Kerstin Fredga: USA ville då bygga upp sina forskningsområden. Så Goddard sökte efter folk som var villiga. Jag fick ett ganska fint stipendium ifrån Goddard, kommer jag ihåg, för att åka över och delta i deras rymdverksamhet. Det var ju ganska nytt då och folk var väl lite så där, vad ska vi kalla det nu tröga att rekrytera för det var lite osäkert. Skulle man lyckas, skulle det bli någonting, fick man skjuta upp någonting och allt det här. Så att det var nog ja, lite äventyrslystnad, vad vet jag. Nina Wormbs: Men det var inte så ja äventyrslystet, okej. Johan Gärdebo: Men jag tänker också utifrån den här tidpunkten i rymdhistoria i USA. Hur var det att som svensk eller som utländsk då att komma in i den amerikanska kontexten? Kerstin Fredga: Jag tyckte inte att det var nu ska inte jag säga att det inte var några svårigheter, men de behövde folk helt enkelt och de behövde folk också som hade kanske erfarenhet ifrån olika typer av vetenskapsverksamhet. Jag fick något sorts fellowship som de börjat med, Goddard var ju ganska nystartat då. Så jag hade nog hört talas om det via Yngve Öhman. Bengt Hultqvist hade ett år på Goddard också. Nina Wormbs: När lärde du känna Bengt? Kerstin Fredga: Jag träffade Bengt 1963 då han föreläste på ESRO:s första sommarskola i Alpbach i Österrike, där jag deltog. Det var flera andra utav kanonerna så att säga i den generationen där. Det här med rymd var väldigt nytt och spännande. Nina Wormbs: Minns du en parentes, men när du går tillbaka till 1955, var du inblandad i solförmörkelsen -54, minns du någonting från den också Kerstin Fredga: Ja, det var jag Nina Wormbs: För då kanske fler utav de här Kerstin Fredga: Ja, det var jag, jag var inblandad i den också och det var också via Yngve. Ja, just det, vad bra. Nina Wormbs: Så då kan du ha varit med i något amatörastronomiskt sällskap eller Kerstin Fredga: Nej, men jag var med i Svenska astronomiska sällskapet. Nina Wormbs: Svenska astronomiska sällskapet, tidigt då, redan under gymnasieåren och del Kerstin Fredga: Ja, jag visste hela tiden att astronom skulle jag bli, inget annat. Inte någon kemist och inte en ren fysiker heller, men naturvetare. Du har rätt i det, det ligger redan där ja. 6

7 Nina Wormbs: Så du knyter, om jag förstår dig rätt, kontakt med flera utav de här ganska tidigt och då kommer de tillbaka. Du sade också att Goddard ville ha folk med olika erfarenhet. Tror du att de här få åren på KTH här som du nämnde, att de också var viktiga för att få komma till Goddard, att du hade erfarenhet av olika forskningsgrupper eller hade det inte spelat någon roll. Om man tänker att man gjorde olika saker i Uppsala och på KTH, så att du hade Kerstin Fredga: Det tror jag inte spelade så stor roll utan NASA, de startade med ett fellowship program, som för oss var väldigt fina villkor och kommer inte ihåg några siffror för det säger inte så mycket. Så att nej, men det kommer nog från den där sommarskolan i Österrike. Johan Gärdebo: Minns du om det var några andra som du träffade där eller andra professorer som du såg upp till som du rådfrågade inför att bege dig till USA. Kerstin Fredga: Ja, det tror jag nog. Nina Wormbs: Men Hannes Alfvén hade ju starka kopplingar till NASA? Kerstin Fredga: Ja, precis. Men inte så tidigt som -62 och -63. Nina Wormbs: Jo, första rymdskottet -61 finansierades av NASA. Och det bygger ju bland annat på att Alfvén har upparbetade kontakter. Kerstin Fredga: Han hade upparbetade kanaler ja. Men jag tror framför allt den här sommarskolan, då träffade man ju allihop. Han Bengt, van der Hulst, han var ju holländare. Det är rätt kul alltså, du kommer på det som jag har glömt bort. Nina Wormbs: Jo men det är ett sorts grävarbete. Kerstin Fredga: Ja, det är ett grävarbete. Nina Wormbs: För jag är lite intresserad också utav de här övergångarna. Du har varit länge i Uppsala, är uppvuxen i Uppsala och så kommer du hit innan du sedan kommer till USA. Kan du dra dig till minnes någonting som skiljer de olika forskningsmiljöerna, det är olika saker sade du, men du skulle räkna på ett annat vis. Men det är också olika kontexter för forskningens Kerstin Fredga: Det stämmer, det stämmer, precis det du är ute efter. Därför att Hannes Alfvén hade en teori om solfläckarnas uppträdande. Solfläckcykeln som man observerar, det är ju en elvaårscykel. Och det är klart att han ville ju gärna ha en solforskare, så han satte mig på att räkna på det där och ta fram statistik över solfläckarna, deras utbredning och du vet de har en massa hysch för sig. I början på solfläckscykeln ligger de på rätt höga latituder på både norra och södra halvkloten och sedan så har de ett maximum. Själva cykeln är ungefär elva år och sedan går de ner mot lägre latituder. Och det där är ju fortfarande ska inte säga att det är ett mysterium men det är ett väldigt konstigt beteende av Nina Wormbs: Av sol 7

8 Kerstin Fredga: Ja, på solen. Men där ligger det, det är klart det ligger där. Han ville ha en astronom som kunde räkna på hans solfläckar som alla andra fysiker tyckte, vad är det där för konstigt ungefär. Han hade så mycket idéer Hannes. De andra som arbetade där, de var ju ofta fysiker, plasmafysiker. Och sedan så skulle jag hjälpa dem med att bestämma temperaturen på ett plasma också, kommer jag ihåg. Mm, det är viktigt. Nej men jag funderade själv på, hur hamnade jag egentligen där från början. Nina Wormbs: Du fick jobba med Hannes då? Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Men skulle du säga för han fick ju nobelpris sedan för plasma, eller hur? Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Skulle du säga att hans solfläcks- och solforskning, var det en mindre del då utav vad institutionen ägnade sig åt så att du blev Kerstin Fredga: Högsta grad mindre del. Så att han hade ju väldigt mycket idéer och en del var ju lite, som du säger, lite mer perifera då, de andra var ju mera typiskt plasmafysik så där så att nej men sedan fick jag den här möjligheten att åka till USA då, så jag packade ihop och stack bara, i stort sett. Och det var ju också lite äventyrligt så där men då fanns Bengt där, ser du, så att han tog emot mig när jag kom till USA. Och det är ju rätt kul alltså, nyårsafton, tror jag, fullständigt tomt flygplan kommer jag ihåg för det var ingen människa som åkte på nyårsafton. Och så stod Bengt där och hans hustru och så fick jag bo hos dem en vecka först tills jag hade skaffat någonstans att bo där ute vid Goddard. Det såg ut som ett sandtag alltihop. Och sedan var det bara att sätta igång och jobba där. Nina Wormbs: Och vad var dina arbetsuppgifter då? Kerstin Fredga: Jo, då skulle jag ju förbereda ett raketskott. För då skulle vi upp över atmosfären för att se hur solen såg ut i ultraviolett helt enkelt. Man har ju vissa spektrallinjer på solen som är intressanta. Den viktigaste som är synligt från jorden är ju H-alfa, alltså det är en röd linje som då skapas av väte, det är därför den heter H, H för väte och så alfa för den första i serien. När man sitter i en sådan solpatrull och tittar på den är solen röd och snygg. Och Yngve Öhman, han hade byggt ett filter som kunde sortera ut just den linjen. Det gjorde också en fransman samtidigt då ungefär, så det fick tyvärr namnet Lyot. Men de som vet bättre de kallar det för Lyot-Öhman-filter. Men sedan så observerade vi i kortare våglängder i kalcium, det ligger i det synliga området. Sedan var jag ute i magnesium som ligger ännu längre ut i ultraviolett, ungefär 2800 Å, och då måste du upp över atmosfären. Så det var därför jag skulle åka till Goddard, för att köra det där experimentet. Och de ställde upp och jag fick resurser och det var bara att jobba på. Men det blev ju många gånger, jag var tre gånger i USA under den där tiden. Ja. Jag har ett skumt förflutet, jag inser det. Nina Wormbs: Kan du säga någonting om arbetsmiljön och förhållandena och kreativitet och organisationer, är det stor skillnad att komma till USA från att först varit i Uppsala och sedan på KTH. Vad var den största skillnaden. Kerstin Fredga: Nej, jag tycker inte det var så väldigt stor skillnad, vetenskapliga institutioner är sig ganska lika. Men man kanske har lite olika förväntningar. Att bo och leva i USA det var ju väldigt annorlunda än hemma, så att säga, så det tog ju ett tag att anpassa sig 8

9 till det, hitta någonstans att bo, köpa bil, ja du vet man kommer ju ingenstans utan bil. Så på en vetenskaplig institution, där tycker jag att det är ganska så lika faktiskt. Att finna ut någonting nytt om naturen eller ta en bild i någon spektrallinje som man aldrig har tittat i förut, det är ju det som driver, det där att göra någonting första gången, och se om det eventuellt är väldigt annorlunda mot det man då känner till. Genom att observera i olika spektrallinjer så kan man säga att man observerar i olika höjder i kromosfären. Johan Gärdebo: Men det att Bengt tog emot dig när du kom dit, minns du några andra kontakter, internationella, som blev betydelsefulla för dig under den här tiden i USA. Kerstin Fredga: Ja sedan lärde jag ju känna massor med folk och så där, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga, man blev ju inlemmad i någon sorts forskargrupp, men samtidigt så hade jag ju hela tiden mitt eget projekt också. Men de ställde ju upp och jag fick ju raketer, jag fick ju folk som jobbade med mig och tekniska specialister och allting. Men de var nog lite förvånade över att det faktiskt blev något av det hela. De sade det, för ofta kommer gästforskarna och så är de ett år här och sedan så åker de hem igen och så har de inte gjort så mycket. Men jag gjorde ju faktiskt någonting men jag stannade ju ganska länge också. Nina Wormbs: Hur såg publikationsmönstren ut, publicerade du själv eller tillsammans med andra? Kerstin Fredga: För det första tar det väldigt lång tid innan man kommer fram till att publicera. Men sedan publicerade jag i eget namn och det rent vetenskapliga, det stod jag ju för, men jag fick ju väldigt mycket absolut nödvändig också hjälp med det rent tekniska. Bygga instrumentet, ha ett ordentligt filter som filtrerade ut på rätt sätt och så fick jag ju alla tekniska faciliteter på Goddard stod till mitt förfogande på något vis. Nej, det är fantastiskt egentligen. Men det var att de hade det där fellowship programmet, för att de ville både sprida kännedom om sina laboratorier och komma igång snabbt eller hur man ska säga. Nina Wormbs: Jag blir också lite nyfiken, som Johan kanske antydde här förut, på hur det här är ju en period i USA när rymdverksamheten får väldigt, väldigt stort utrymme i medierna mer så kanske. Kerstin Fredga: Ja, både i medier och Nina Wormbs: Forskningsmässigt. Kerstin Fredga: Forskningsmässigt och i pengar. Nina Wormbs: Så bakom det kanske, att ditt stipendium var så välfinansierat ligger möjligen i det amerikanska rymdprogrammet så att säga. Kerstin Fredga: Absolut. Men de bestämde sig, det här är något nytt, det här är framtiden, det här är viktigt och så satsade de vet du. Nina Wormbs: Men i relation till det då, NASA, det var ju en icke-militär rymdstyrelse. Kerstin Fredga: Just det. Nina Wormbs: Och forskningen är ju öppen och civil, men det är fortfarande så att du arbetar i USA, det finns ju ett kallt krig bakom. Gjorde det sig påmint på något sätt för en 9

10 svensk som kom till USA för att forska i astronomi eller är det någonting som du kunde reflektera över eller? Kerstin Fredga: Jag tror inte jag gjorde det heller. Det var ju så pass mycket jobb och så pass mycket att göra så att det där, det hade man inte tid att tänka på och det störde inte mig i alla fall. Men sedan kan man ju då ha olika synpunkter om det men det är ju oftast i ljuset av vad som har hänt senare. Då var det ju bara framtiden och det Nina Wormbs: Men i ljuset av vad som har hänt senare, skulle du karaktärisera 60-talet på något särskilt sätt för astronomin, just med tanke på att det kom in mycket pengar till rymdverksamhet och den typen av forskning. Jag frågade förut om skillnader mellan olika forskningsmiljöer och du svarade att det inte var så stor skillnad, men ibland är det ju så att vissa forskningsmiljöer de får bra skjuts kanske för att de har en karismatisk ledare som lyckas dra till sig pengar och resurser och andra framstående forskare och ibland så känner man skjutsen i ryggen därför att man gör någonting som alla vill ha just då, till exempel rymdastronomi under 60-talet. Nu lägger jag nästan orden i mun men det är inte meningen. Men det är snarare fråga, om du tittar över ditt hela liv, vi hoppar lite nu, och så sätter 60- talet i relation till andra perioder där du har varit inne i forskningen omkring astronomi. Hur ser det ut då? Kerstin Fredga: Ja då tycker jag nog att det kändes mer optimistiskt och mer möjligt och öppnade upp på något sätt för nya möjligheter under 60-talet, åtminstone i USA. Så kändes det i alla fall. Nina Wormbs: Kan du minnas hur du fick den känslan, vad som fick dig att känna så? Var det att det var välfinansierat eller fanns det Kerstin Fredga: Ja, det var välfinansierat och då tog man på något vis för givet att då hade samhället bestämt sig för att det här ska vi satsa på. Vi ska vara bäst, vi ska vara först med det och det och det och vi ska vara, ja USA ville väl vara bra på allt. Och då var rymden ett nytt fält. Och det här med att jag valde rymden, jag upplever att alla barn är väldigt intresserade av rymden i tio-, tolvårsåldern, för de flesta går det över men inte för alla. Nina Wormbs: Men du har en forskningsassistenttjänst på KTH under den här perioden så du kommer tillbaka till den. Kerstin Fredga: Ja, sedan kom jag tillbaks till den, det var ju lite udda det där att jag var borta så länge och sedan kunde jag komma tillbaks till det, men då fortsatte jag ju bland annat med det här med solfläckar och lite grann sådant och sedan hamnade jag ju då tillsammans med plasmafysikerna och vi jobbade då med plasmat och jag kommer ihåg vi försökte mycket med att försöka bestämma temperaturen i plasma på olika sätt och det var inte så enkelt. Nina Wormbs: Hur kommer det sig att du åker till Utrecht? Kerstin Fredga: Ja de hade bra solforskning där så det var när jag skulle tolka mina bilder som jag vistades några år där och professorn där hette de Jager, en mycket framstående solforskare, som också hade varit på den här sommarskolan och undervisat. Det är lite lustigt vad det går tillbaks till den alltså. Nina Wormbs: Sedan disputerar du. 10

11 Kerstin Fredga: Ja det är ganska långt mellan Nina Wormbs: Men det gör du först -71. Kerstin Fredga: Ja och det är ju just då för att jag har hållit på med allt möjligt här så det är ju ganska lång tid mellan lic:en och att jag disputerar. Men det beror ju då på att då hade jag ju varit först i Uppsala, sedan i Stockholm, sedan i USA och sedan så disputerade jag på resultaten ifrån raketflygningarna i USA. Nina Wormbs: Men hade du behövt disputera. Alltså lic:en var ju rätt mycket värd under den här perioden. Eller var ditt var det inom astronomikretsar det sätt som man gick vidare. Var alla disputerade? Kerstin Fredga: Ja, det tycker jag nog. Att sluta med en lic som nu på senare tid har översatts med en amerikansk PhD lite grann, då var ju en svensk doktorsgrad och sedan också eventuell docentur betydligt högre. Det var nog det man skulle göra om man ville stanna inom forskningen. Nina Wormbs: Men varför Stockholms universitet då? Kerstin Fredga: Jo men det var väl för att det var där solforskningen hörde hemma. Jag fick ju bygga ett speciellt filter för att sortera ut de här våglängderna i ultraviolett och det var inte så himla enkelt. Bland annat så beställde vi från Tjeckoslovakien, vissa sådana här dubbelbrytande plattor som behövdes. Så det här var egentligen det första filtret som verkligen sorterade ut mycket jag talar om smala våglängdsområden, alltså det handlar om två Ångström eller något sådant där. Så att det filtret byggdes delvis i Tjeckoslovakien och sedan skulle jag ha med mig det till USA. Ja, det packade jag bara ner i min väska och så åkte jag och ville helst inte att amerikanska tullen skulle titta på det, för de begrep ju inte vad det var. Ja, det var en lång historia. Och sedan skulle det kalibreras. Det är nämligen temperaturkänsligt, det driver i våglängd med temperatur så det måste vara temperaturkontrollerat under hela tiden och även under flight. Och det var ju inte det var en ganska avancerad teknisk lösning för det. Det var bara att sätta igång att bygga det med NASA:s resurser, det hade jag inte kunnat göra i Sverige faktiskt. Jag tror inte det fanns något labb som skulle haft de resurserna riktigt. Nina Wormbs: För det kostar så mycket att skicka till Tjeckoslovakien Kerstin Fredga: Nej, jag byggde om filtret på Goddard, men att avsätta så mycket resurser omkring ett sådant här projekt men amerikanarna var ju vana att betala för sina raketprojekt. Nina Wormbs: Vem var din handledare på SU då. Minns du det. Kerstin Fredga: Ja det var Yngve Öhman. Nina Wormbs: Han flyttade från Uppsala då till Stockholm eller hade han inte varit i Kerstin Fredga: Då var han i Stockholm. Saltsjöbadsobservatoriet, det var hans heminstitution så att säga. Men jag kände ju honom framför allt för att jag hade jobbat så mycket på Capri. Så det var min handledare. 11

12 Nina Wormbs: Så han hängde med där. Och sedan blir du professor i astrofysikalisk rymdforskning bara två år senare. Eller kanske redan året efter. Minns du hur det gick till. Kerstin Fredga: Jag tror man fick söka och sedan så gjorde de någon sorts bedömning utav mina meriter, en sorts kompetensbedömning. Jag har en väldigt udda karriär, ja men då blev jag biträdande professor först. Och sedan så små småningom så försvann den titeln. Så blev vi alla professorer. Och sedan när jag var vetenskaplig sekreterare vid Statens delegation för rymdverksamhet, den inrättades ju då där någon gång Nina Wormbs: -72. Kerstin Fredga: Ja, och då flyttade jag faktiskt dit så jag hade mitt dagliga kontor där. Nina Wormbs: Men var låg DFR då någonstans? Kerstin Fredga: Jo, det låg ute i Solna. Nina Wormbs: Det låg redan i Solna? Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Men inte i det huset vad, eller fanns det Kerstin Fredga: Ja Nina Wormbs: På Tritonvägen, där? Kerstin Fredga: Det fanns, det var alldeles nybyggt då, tror jag. Nina Wormbs: Så då började du jobba med Jan Stiernstedt då? Kerstin Fredga: Just det. Nina Wormbs: Och Håkan Kerstin Fredga: Hans Håkansson. Men jag funderade lite på det, du hade en fråga här om det betydde något när vi gick över från SBSA till Johan Gärdebo: Från Swedish Board for Space Activities till SNSB? Kerstin Fredga: Ja till Swedish National Space Board ja. Det måste varit i någon omorganisation av något slag och det borde egentligen vara då som Håkansson och Stiernstedt kom över, för de flyttade från departementen då över till Tritonvägen. Nina Wormbs: Ja, jag är inte säker på vilken fråga det här är. Kerstin Fredga: Det är senare. Då är vi ju fram runt -88, -89. Så det är ganska sent. Nina Wormbs: Ja, det är sent. Statens delegation för rymdverksamhet heter länge DFR och också länge 12

13 Kerstin Fredga: Ja, det är DFR det ja. Men sedan så måste vi ju ha en engelsk förkortning och då måste Swedish gärna vara med och då blev det SBSA. Swedish Board för Space Activities. Men varför vi sedan gick över till Swedish National Space Board, det vet jag inte riktigt. Johan Gärdebo: Jag tror det är först 1988, eller någonstans där. Vi kan komma tillbaks till det sedan. Kerstin Fredga: Jamen okej, du kanske har bättre koll på det än jag. Men då flyttade jag också från KTH. Dels hade jag varit i USA och sedan så hade jag ju då ett delat tjänsterum med många då på KTH. Och sedan så när jag tog hand om forskningskommittén så flyttade jag till Rymddelegationen står det något fel eller? Nina Wormbs: Nejdå, du har skrivit själv i din CV att det bytte namn här -92. Kerstin Fredga: -92 bytte Delegationen namn till Rymdstyrelsen, men det är mycket senare. Det är min förtjänst för jag tyckte man kan ju inte ha ett sådant här långt namn. Jag tycker vi ska heta Rymdstyrelsen, sade jag, -92 och då tyckte en del att, ja det var väl bra, det var kort och bra och sedan var det en massa idioter som tyckte en massa annat, nämligen att vi kan väl inte hålla på att styra över rymden och det kan inte heta Rymdstyrelsen, men då hade jag ju konsulterat personer som var bättre på språk än jag, så det har jag hållit fast vid och nu heter den Rymdstyrelsen och det tycker jag är mycket bättre. Nina Wormbs: Men det är början då det är efter DFR grundas då -72, så kommer du in som vetenskaplig sekreterare ganska snart. Kerstin Fredga: Ganska snart ja. Nina Wormbs: Och då är det en ganska liten organisation förstås. Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Får jag då fråga om du har haft kontakt med Stiernstedt innan, han har ju ändå varit drivande i mycket under 60-talet från departementet och så, så är det människor du redan kände. Kerstin Fredga: Nej. Nej, jag lärde känna honom och Håkansson då när de flyttade in hos oss, kan man säga. Jag kände ju till honom och jag hade ju ja du vet så småningom så har man ju kontakt med departementen och så där, men sedan blev det ju liksom min uppgift att skaffa fram pengar för hela verksamheten och största delen av verksamheten var ju alltid har alltid varit plasmafysiken. Det är också ett arv från Hannes. Men som då också hade övertagits mycket av Bengt Hultqvist. Nina Wormbs: Sökte du den här tjänsten som vetenskaplig sekreterare eller blev du tillfrågad. Kerstin Fredga: Jag blev tillfrågad när min företrädare på den posten som hette Ernst Åke Brunberg ville sluta. Jag tror att han tyckte att det blev för mycket utav pappersvändande och att skaffa fram pengar och styra och ställa. Han ville nog gärna sista åren han hade gå tillbaks till han kom också från Hannes labb och ägna sig lite åt det. Och då blev jag 13

14 tillfrågad om jag ville, ja ta hand om det då. Ja det kan jag väl göra, sade jag. Det var väl inte så mycket att göra och då bytte jag, då flyttade jag från KTH när jag var i Sverige, till Tritonvägen. Johan Gärdebo: Fanns det vid den här tidpunkten några andra arbetsmöjligheter eller jobb som du också tittade på, som hade varit spännande att syssla med? Kerstin Fredga: Nej, egentligen inte därför att det här var ju då, som jag uppfattade först när jag tog det, en liten del av det jag skulle göra och jag tänkte ju fortsätta med att bearbeta mina data och se om man kunde få ut någon mer vetenskap av det. Ja, sedan blev det väl att det tog mer och mer tid och så var det. Nina Wormbs: Men först var det mer ett uppdrag än bisyssla. Kerstin Fredga: Ja, precis. Nina Wormbs: Men vad hette den där kommittén innan, när ni ingick i DFR, om den nu hade en föregångare med Ernst Åke Brunberg. Kerstin Fredga: Den hette nog Forskningsrådens nämnd för Rymdverksamhet eller något sådant där. Någonting i den stilen. Så att det var bara en utav många sådana här underavdelningar. Du vet om du tänker på hur NFR var organiserat då. De hade någon övergripande styrelse och sedan har de ju specialgrupper för varje ämne då, biologi eller kemi eller alla deras områden. Och då kan man väl jämställa den här med ett sådant underorgan, som förbereder besluten. Men sedan svällde ju rymdverksamheten rätt mycket och den som var väldigt drivande och framgångsrik, tycker jag, det var ju Stiernstedt. Alla gånger, och för honom var det ett gammalt barndomsintresse, som det ofta är. Tänkte på hans bok Nina Wormbs: Ja. Jag hade ju förmånen att få lära känna Jan. Kerstin Fredga: Ja. I vilket sammanhang? Nina Wormbs: I samband med min avhandling så pratade jag mycket med honom. Kerstin Fredga: Ja du gjorde det, ja. Nina Wormbs: Och jag träffade honom också på Övre Slottsgatan i Uppsala i hans hem och fick del av hans material och så där. Kerstin Fredga: Jamen visst, håller du inte med om att han var väldigt han var fascinerad av rymden och gjorde väldigt mycket för att främja den verksamheten. Och sedan hade han ju ingångarna i departementet för han var ju på expeditionschefsnivå, så att han och Bengt det är ju en otrolig kombination, eller vad man ska säga, tycker jag. Nina Wormbs: Vad skulle du säga under den här perioden att Håkansson bidrog med? Kerstin Fredga: Ja, jag hade ju själv mest att göra med Jan. Håkansson skulle ju då bland annat vara ordförande i Rymdbolagets styrelse. Jag hade ganska lite med honom att göra egentligen. Nina Wormbs: Han var inte så inriktad på forskningen, kanske? 14

15 Kerstin Fredga: Hur långt har vi kommit nu? Johan Gärdebo: Början eller mitten på 70-talet nu? Kerstin Fredga: Mitten på 70-talet. Nina Wormbs: Det här funkar, tycker jag också, ganska bra att vi går kronologiskt din roll här på DFR och sedan så småningom Rymdstyrelsen är vi ju intresserade av förstås. Du har ju haft andra uppdrag och utredningar men vi är ju främst intresserade av din verksamhet Kerstin Fredga: Jag har haft en massa uppdrag. Nej men du vet, jag ska säga som det var. Det var att från departementet, när de väl hade fått ögonen på mig så tyckte de, skitbra, för det skulle vara en tjej och det fanns nästan inga tjejer alls i fältet och jag kunde dessutom både administrera och förstå vad de snackade om när folk börjar skriva ansökningar för lite orealistiska experiment, de kunde inte lura mig för jag visste vad det handlade om och jag kunde ställa rätt frågor och sådant där. Nina Wormbs: Du kommer in i ESA väldigt tidigt också? Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Kerstin Fredga: Det gör jag då i egenskap av vetenskaplig sekreterare så jag sitter först i Science Program Board, sen blir jag ordförande i Science Program Board och där är samma grej, att ESA ska ju dels ta hand om folk men de ska också fördela det mellan länderna, de behöver någon från Sverige och så vidare. Jo, ni har en fråga om jag ansökte för någon position där när Rymdbolaget bildades och det gjorde jag inte och jag tror möjligtvis att det berodde på att jag var i USA eller att jag inte tyckte att det var min starka sida för de är ju de både är och ska vara kommersiella. Jag hade ju liksom ingen som helst kommersiell utbildning, så att det tror jag inte jag hade platsat på, så svaret är nej där. Och sedan kom vi då till SSC, när de valde projekt. Nej det lade jag mig inte i så att säga, för att de skulle ju verka på en kommersiell marknad så det var ju en helt annan frågeställning än den som jag hade. Men sedan tyckte jag att det som vi gjorde med Viking, att det blev näst intill genialt därför att RB kunde få sina mål uppfyllda, visa att de kunde bygga satelliter, du vet man måste ha gjort någonting hemma för att bli betrodd. Och vi kunde bestämma vilken vetenskap som skulle vara ombord. Det lade de sig inte i och att få med alla forskargrupper, så många som möjligt och så vidare. Så att svaret där är att jag inte var inblandad i vilka projekt de valde. Nina Wormbs: Men om man förstår dig rätt så är du professor vid Stockholms universitet fram till Då har du din grundtjänst på SU? Kerstin Fredga: Mm, det kan man säga, ja. Nina Wormbs: Och så har du alla de här uppdragen då, dels som vetenskaplig sekreterare men också inom ESA. Reste du ofta till Paris och hur ser den här kontakten med ESA ut under 70-talet. 15

16 Kerstin Fredga: Men herre jösses. Visst. Reste mycket var fjortonde dag var vi i Paris ungefär. Nina Wormbs: Också på 70-talet innan du blir chef. Kerstin Fredga: Ja. Därför att då var jag vetenskaplig rådgivare till ESA. Vetenskaplig rådgivare till generaldirektören och lite av varje. Så att det var ett jäkla resande och det tycker jag ja, det är klart det var kul men det var rätt jobbigt också. Du vet det är så mycket som hänger ihop med ja, vad du har möjlighet att göra, vad du har för support hemma. Om det var femton barn eller om det var ett, jag har bara ett barn. Så de som kunde resa fick väl resa då. Men det gällde ju alla som var på Rymdstyrelsen, vi var ju en liten myndighet, när jag slutade var vi max elva stycken. Nina Wormbs: När föddes din son? Kerstin Fredga: -74. Nina Wormbs: -74. Så några år där så var det svårare att resa då kanske eller. Om du reste Ja, nu är jag på sista sidan i din CV där. Kerstin Fredga: Jag tyckte det var bättre att göra så där så man såg Nina Wormbs: Men det är ju skitbra. Kerstin Fredga: Men du, den är gammal den här, den gjorde jag i maj år 2000, men jag tänkte att jag hade inte mycket att bidra med efter det. Nina Wormbs: Så han föds -74 då så Kerstin Fredga: Lennart Nordh vikarierade för mig någon gång där. Det här är ju gamla kompisar. Nina Wormbs: Så då var Lennart redan på delegationen då? Eller vikarierade han som astronom? Kerstin Fredga: Det hade ju blivit ett rent administrativt uppdrag, så han höll ordning och reda mest. Det var inga problem, det var ju bra att han gjorde det. I ESA började jag redan Det var i ESA Solar Systems Working Group. Då satt jag i en utav specialgrupperna under Nina Wormbs: Hur stor var en sådan specialgrupp. Kerstin Fredga: Ja, det kunde vara ungefär tio personer eller någonting sådant. Nina Wormbs: Och ni var vetenskapspersoner allihop. Kerstin Fredga: Ja, det är meningen, där ska de sitta som svarar för det vetenskapliga innehållet. Sedan har du andra grupper som svarar för det administrativa, fördelningen av kontrakt och allt det där. De ska svara för att det här är en aktuell och bra vetenskaplig frågeställning, värd att göra. Sedan har du tre, fyra sådana här arbetsgrupper som håller på och sedan kan du bara skicka upp en satellit. Vad gör du då? Ja, då får de här ju argumentera 16

17 mot nästa nivå så att säga och säga att nu är det dags och det är så viktigt att vi åker upp just nu därför att då och då händer det och det. Och sedan väljer man då en satellit så att så många som möjligt kan komma ombord. Så ESA tar hand om allt det stora, dyra, bygga satelliten och se till att den kan göra det den ska och svarar för uppsändningen. Nina Wormbs: Givet att det är så stor dragkamp i ESA på både politiskt och monetär grund så att säga, inte minst och framför allt kanske i de industriella komponenterna, finns det någonting sådant som pågår på det vetenskapliga området, att nu är det faktiskt den här italienska gruppens tur. Fick du i så fall känna av den typen av påtryckningar eller de typerna av resonemang. Kerstin Fredga: Ja, det kan man väl säga att alla försökte med det. Det är vår tur och vi har inte fått vara med på länge och ja, varför inte det då, du har väl inte varit tillräckligt bra. Det är en kamp. Men det sorterar ju också ut det som blir bra sedan. Det är ju inte bara av ondo men det är ganska tufft. Nina Wormbs: Kan du komma ihåg något särskilt sådant tillfälle som är minnesvärt eller intressant eller så, med det här. Kerstin Fredga: Jag tror att det kommer igen lite grann längre ner någonstans. Nina Wormbs: För mig låter det som att du har ju ändå ganska tidigt i din karriär fått ett ganska stort inflytande genom att du sitter på du har blivit betrodd med tunga poster och med det kommer ju också en viss makt, inflytande och då kan man ju också bli utsatt för Kerstin Fredga: För påtryckningar ja. Men jag har inte något minne av att någon har kommit med någon, ska vi kalla det oegentlig påtryckning utan att det kommer någon och vill berätta om sitt projekt för att de tycker att det är så himla bra och det tyckte jag var okej och då fick man ju lyssna på det. Men jag kunde ju samtidigt på grund av min vetenskapliga bakgrund så kunde jag ju samtidigt ställa relevanta frågor, det gick inte att lura mig för att det då sade jag bara, hördu du, försök längre ut på landet, det där håller inte eller man bad om mer information eller man gjorde det eller det och så vidare. Det tycker jag inte var så farligt med det. Jag vet inte, det kommer någon fråga här någonstans om jag hade fiender eller vänner, det var ju aldrig personligt. Det var någon fråga längre ner här. Nina Wormbs: Vet du vilken fråga det är? Johan Gärdebo: Jag tror att det är en generell fråga senare, om eventuella konfliktytor i början på 70-talet eller mitten på 70-talet. Nina Wormbs: Men man kan ändå tänka sig att det kan ha funnits inriktningskonflikter inom Solar Systems Research? Kerstin Fredga: Inom Solar System, det kan det ha gjort. Ja, nej men jag har inget direkt minne av det för att i och med att jag fick så mycket med det här rent administrativa att göra och även övergripande som du säger, framför allt skaffa pengar till svensk forskning. Och sedan så var vi med i ESA därför att då tog ju ESA hand om de riktigt stora kostnaderna, satellit, uppsändning och allt det där. Så att det var ju väldigt fördelaktigt. Vi fick ju liksom åka med de stora grabbarna på det här viset. Johan Gärdebo: Minns du första gången du kom i kontakt med Rymdbolagets verksamhet? 17

18 Kerstin Fredga: Mm. De hette Rymdtekniska gruppen först och sedan hette de så småningom Rymdbolaget och vi hade väl kontakt med dem nästan från början för det var ju de som byggde och det skulle de göra och var ju i allmänhet väldigt duktiga. Vi hade sedan i vårt småsatellitprogram inte en enda misslyckad uppsändning, egentligen, på mycket mycket lång tid. Så att det gick ju väldigt bra. Nina Wormbs: Men det är senare då förstås, satellitprogrammet. Kerstin Fredga: Ja, det startade med Viking, kan man säga. Johan Gärdebo: Även tidigare alltså, även under 70-talet, när du jobbade i ESA? Alltså, om vi pratar om påtryckningar eller försök att sälja in projekt Kerstin Fredga: Ja, jag tittade lite på det där för att det var en fråga här ja. Ja, vi pratade om det här med SSC om val av projekt. Du vet att hur man valde projekt var ju också väldigt kopplat till vilka möjligheter det fanns att finansiera det hela. Jag menar det var ju ingen idé att sitta och drömma om något projekt som vi insåg att det här kan vi aldrig få pengar till. Det fanns möjligheter då och det var väl mycket genom Stiernstedt. Han satt på departementet och så hade vi ju diskussioner tvärs över där. Och sedan stod det här, whether other companys that made similar developement for space technology De tre stora inom industrin var Volvo, Ericsson och SAAB Space. Det var väl de tre som fanns, och så Rymdbolaget. Och då är det klart att de här andra tre, de tyckte kanske att Rymdbolaget var favoriserat och det var de väl i den bemärkelsen att de satt i samma hus och de hade lättare att få snabb information. Men när det sedan gällde att bygga eller göra något, då var det ju bara den som kom med bästa förslaget till billigaste kostnaden. Och det är ju inte så lätt att avgöra det, vem är bäst och blir det verkligen gjort och alltihop, men så småningom så känner man sina pappenheimare. Nina Wormbs: Var du någonsin uppe i Kronogård under de här tidiga åren? Kerstin Fredga: Nej, jag var faktiskt inte det. Nina Wormbs: Så när fick du första kontakten med Lennart Lübeck och Fredrik Engström och de som sedan drev på 70-talet, Sven Grahn och så. Kerstin Fredga: Det är väl då när jag verkligen börjar sitta där på Tritonvägen. Nina Wormbs: Ja, -72 och -73. Kerstin Fredga: Ja först var det ju Fredrik Engström och han var en helt annan personlighetstyp än Lennart Lübeck. Han skulle ha sin vilja igenom och var rätt jobbig att arbeta tillsammans med. Det tycker jag nog att jag kan säga utan att förtala honom. Nina Wormbs: Var han inte astronom? Kerstin Fredga: Jo. Nina Wormbs: Från SU. Till skillnad från de andra som var tekniska fysiker. 18

19 Kerstin Fredga: Ja, de flesta, de som hade gått KTH ja. Så att han var väl inte alltid så lätt att ha att göra med, det kan jag inte säga. Men å andra sidan vi brukade skämta om det och säga, han hade en väldigt bra fru så när man hade rykt ihop med Fredrik så gick han hem och så pratade han väl med Birgitta och sedan så kom han tillbaks dagen därpå och bad om ursäkt. Så att det funkade väl. Sedan kom Lennart. Första gången jag träffade Lennart var vid uppskjutning av Viking. Då dök han upp -86, februari, tror jag, och den sändes upp från Kourou med SPOT-satelliten. Men vi hade kontrollcentret i Kiruna. Då var vi uppe i Kiruna. Nina Wormbs: Kan vi inte prata lite om Viking? Kerstin Fredga: Jo, precis, jag vet att du sade det. Ni ska få lite papper här. Här är en beskrivning av Viking. Jag vet inte vem jag ska lämna till men ni slåss väl inte om papperen. Där har jag skrivit i Forskning och Framsteg om Vikingprojektet. Och det är så kul att jag skriver där innan vi skickar upp den. Vi visste ju inte om det skulle gå åt helsike, vi höll ju på så länge med den. Men sedan så hittade jag det här som jag pratade om 2011 och här står det om hur det gick med Viking, att det blev en väldigt stor succé, en stor framgång på många olika sätt och det kan jag lämna här också, kan ni läsa dels lite grann om resultaten och vad jag pratar om, att man kan inte nog betona hur viktigt det var med det här samarbetet för det gällde verkligen i alla lägen. Sverige är ett litet land och våra konkurrenter finns ute i Europa, inte här hemma. Det är ingen idé grabbar att ni slåss mot varandra för vi går som en nation ut och vi slåss med de i Europa för att få en plats på en satellit. Och jag menar verkligen alla. Rymdstyrelsen, Rymdbolaget, industrin, forskare, departement, finansiärer. Och sedan säger jag här också, att det gick utmärkt under många, många år med personer som Fredrik Engström, Sven Grahn, Lennart Lübeck på Rymdbolaget. Nils G Åsling på industridepartementet, Jan-Erik Wikström på utbildning, Gunnar Hoppe och Jan S Nilsson på Wallenbergstiftelsen. Vi satte ju in alla klutar som fanns vet du. Jo, här skriver jag också varför Viking var så unik och varför det gick bra. Nina Wormbs: Vi kan bifoga det, men det är ett tal som du håller på tjugofem års jubileet. Kerstin Fredga: Just. Nina Wormbs: Det är ett seminarium. Kerstin Fredga: Nej, vi hade en samling helt enkelt i foajén bara. Så då brassade jag på lite där. Det är efter att jag har slutat då. Nina Wormbs: Så för dig personligen sedan, vad betydde Viking, om du skulle bara säga Kerstin Fredga: Jo, det betydde väldigt mycket därför att då kvalade vi in i satellitgruppen. Du måste visa att du kan bygga, du måste visa att du jag brukade säga till mina medarbetare, du måste träna hemma på köksgolvet innan du har en chans att komma ut i de stora sammanhangen och det gjorde vi med Viking. Det var Bengt Hultqvist som sade, för sjutton gubbar, vi har byggt sondraketexperiment som tar sig upp under tuffa förhållanden det skakar och det väsnas och det ska fällas ut bommar och det ska mätas kan vi det, så visst kan vi göra en enkel och billig satellit med sondraketteknik. Och glöm det där gold plated och alltihop. Så startade vi Viking och så körde vi småsatellitprogrammet. Det är Bengts förtjänst väldigt mycket. Nina Wormbs: Du är vetenskaplig projektledare. 19

20 Kerstin Fredga: Ja, jag blev vetenskaplig projektledare på Viking. Nina Wormbs: Vem är teknisk projektledare, fanns det en sådan som inte var vetenskaplig? Kerstin Fredga: Ja, det var Rymdbolaget och Nina Wormbs: Varför? Kerstin Fredga: Ja, för de hade ju hela det tekniska ansvaret och hela byggandet. Jag undrar om det inte var Lennart Björn. Men även Sven Grahn var inblandad och jag vet inte om de hade flera olika som liksom ansvarade för olika delar så att säga. Så att den fick valsa runt både här och var, både nere i Tyskland för att testas och i Holland. Vi hade en liten vagn som vi åkte runt med en buss med den där Viking efter och så skulle den testas här och där och där, för vi fick ju använda de faciliteter som fanns i Europa, så fick man hyra in sig där, Viking var lite speciell, men det är för att det är första barnet, vet du. Nina Wormbs: Men parallellt med det här första barnet så försöker man ju också koncipiera Tele-X. Kerstin Fredga: Tele-X ja. Nina Wormbs: Ja. Den produceras ju samtidigt fast den skjuts upp lite Kerstin Fredga: Och den var ju som och det vet ju du mycket mer om än jag Nina Wormbs: Drabbade det Viking på något sätt? Kerstin Fredga: Nej, inte Viking men det kanske fördröjde nästa vetenskapliga småsatellit, möjligtvis. Men det tycker jag inte att Tele-X blev så speciell, den var ju så stor, den var egentligen för stor för oss, kan man säga, på ett sätt. Men i och med att det gick bra så blev ju det en väldig fjäder i hatten. Jag upplevde det aldrig som att den trängde ut annat. Den gjorde det på sätt och vis, men vi var väl alla stolta och glada när det gick bra. Nina Wormbs: Men då skickas Viking upp -86 och det är ett lyckat projekt, det sätter Sverige på den så kallade rymdkartan då, om jag får tolka det på det viset. Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Då får vi leka med de stora. Då är du fortfarande professor vid Stockholm. Sedan blir du då heltidsanställd som avdelningschef. Kerstin Fredga: Ja. Nina Wormbs: Så då lämnar du formellt, i någon mening, akademin där. Kerstin Fredga: Ja, det gör jag och så går jag in för att så att säga, ja vad ska vi kalla det, skaffa fram pengar till hela rymdprogrammet. Nina Wormbs: Hur känns det, hur är det beslutet att ta, att lämna forskningen för någon som sedan barnsben har velat ägna sig åt rymden? Var det ett naturligt steg, eller? 20

21 Kerstin Fredga: Jag tycker nog att det var det. Nej, jag har aldrig ångrat det heller. Jag fortsätter ju att syssla med rymden fast i en annan roll. Jag fick inblick i mycket. Samtidigt så tyckte jag lite grann, vi kan inte bara hålla på med plasmafysik för de starka grupperna låg ju där, Hultqvist, Fälthammar. Alltså Fälthammar är efterträdare till Hannes här på KTH och så vidare. Men det som jag tycker till slut knäckte en lite grann det var väl allt det här resandet. Det är inte som alla tror, åh resa, vad trevligt att åka till Paris, du vet. Upp tidigt, med första morgonplanet, rakt in i sammanträde, hem med sista planet, komma hem tolv på natten, rapporten klar morgonen därpå, det är måttligt kul. Men ja, det hörde ju till jobbet så Nina Wormbs: Men du fortsatte ju att resa förstås som GD sedan? Kerstin Fredga: Ja, det är det jag menar, jag reser som en galning på ett sätt. Men ja, det kom ju med jobbet så det var inte mycket att göra åt det. Nina Wormbs: En liten fråga till här om -86 då när du slutar på SU och Viking skickas upp. Då blir du också invald i IVA, du är medlem i KVA, du har varit invald i KVA sedan -78. Kerstin Fredga: Mm, det är tidigt. Nina Wormbs: Det är tidigt. Hur många kvinnliga ledamöter fanns det då? Kerstin Fredga: Tre. Nina Wormbs: Så du var den tredje? Kerstin Fredga: Ja, jag tror det. Nina Wormbs: Men du blir första kvinnliga ordförande? Kerstin Fredga: Ja. 1 Nina Wormbs: Men på IVA så ser det ungefär lika illa ut, om jag får använda den formuleringen. Eller hur? Tio år senare är det du måste också varit en av de första kvinnliga IVA-ledamöterna. Kerstin Fredga: Ja, jag var väldigt tidig där ja. Nina Wormbs: Hur ser du det invalet, det är ju -86 samtidigt med Viking. Finns det Kerstin Fredga: Jag vet faktiskt inte vem som föreslog mig till inval i IVA. Nina Wormbs: För det är ju en ingenjörsakademi. Kerstin Fredga: Ja. Men det kan ju ha att göra med Viking, för det var ju så mycket ingenjörsjobb i det. Jag vet faktiskt inte vem som kom med det invalsförslaget. 1 Tillägg av Kerstin Fredga, : Ordförandeposten i KVA kallas för preses. 21