Förord. Asa minns! Soe Ekholm

Transkript

1 1

2 2 Förord Asa minns! Asa minns var rubriken på två fullbokade aktiviteter som RTPK hade För den som inte hade tillfälle att deltaga, men som är intresserad i hans upplevelser av TVs uppbyggnad, som han hade det tekniska ansvaret för, och de därefter följande 15 åren är hans personliga berättelse: MIN SVENSKA TV- HISTORIA intressant. TV:s förste driftchef hette Arne Sanfridsson. Signaturen Asa, vilket var det namn han bar i dagligt tal. Asa var för oss som jobbade inom TV-driften under 50 och 60-talen den obestridde chefen, som med småländsk syn på arbete och sparsamhet fick oss att acceptera en krävande men rättvis chef. Asa fanns överallt i vår vardag oavsett om det rörde sig om goda insatser eller dåliga. 1971, endast vid 49 års ålder beslöt sig Asa för att sluta som avdelningschef för TV-driften motiven var flera som framgår av hans egen historia. Hans vardag under 1970-talet bestod i en halvtidstjänst på TV som han till stor del inte utnyttjade i stället arbetade han åt FN med olika projekt i Afrika och Asien samt sin hobby: orkidéer. 1981, när han arbetade på Teknikens stab, meddelade han mig att han ville sluta (utan avgångsvederlag eller förtidspension 59 år gammal) Jag bad honom då att ägna sina sista månader åt att skriva sin egen TV-historia, vilket han gjorde och resulterade i boken MIN SVENSKA TV-HISTORIA. Soe Ekholm

3 3 INLEDNING Jag har haft förmånen att vara verksam vid televisionen inom Radiotjänst - Sveriges Radio - Sveriges Television från allra första början och var också under uppbyggnadstiden ansvarig för den tekniska driften. Härigenom har jag haft möjlighet att följa och överblicka utvecklingen från första sändningen till en helt utbyggd verksamhet med TV-hus, färg-tv och allt. Denna utveckling är mycket dåligt dokumenterad på den tekniska sidan, och det har känts angeläget att samla vad som finns, för att eftervärlden skall få någon uppfattning om hur det hela förlöpte litet mera i detalj, och då speciellt under det första årtiondet. Jag måste först med skam och beklagande konstatera, att jag inte fört dagbok eller systematiskt samlat material för en historieskrivning. Man var så mitt uppe i de dagliga problemen att föra verksamheten framåt, att man aldrig tänkte på något sådant. Och just när det hände, var det närmast en lek, och en lek med synnerligen osäker fortsättning. Man uppfattade väl egentligen inte heller förrän långt senare, att man upplevt begynnelsen av något stort och revolutionerande. Den redogörelse som här följer är strängt personlig, och den innehåller i huvudsak mina egna upplevelser och intryck. Där inte mitt minne räckt till, har jag frågat andra som var med och på så sätt försökt komma sanningen litet närmare. De områden som behandlas är också de som jag mest kom att syssla med, och jag gör inte anspråk på att här ge en allsidig och fullständig skildring av den svenska televisionens tekniska historia. Arbetet har bedrivits på lediga stunder, hemma och på arbetsplatsen. Jag har därvid varit fullt medveten om att en objektiv och heltäckande skildring skulle krävt mångfaldigt större insatser och därför avstått. Det lär antagligen inte finnas någon annan heller som kan eller vill ge sig i kast med den uppgiften. I synnerhet under televisionens första år var programverksamheten så sammanvävd med tekniken, att det inte gått att hålla dessa åtskilda. Därför är detta inte någon rent teknisk skildring. Jag har försökt skriva så rakt och rättframt som möjligt. Börjar man frisera sin egen uppfattning, hamnar man snart i svårigheter. Det kan komma in felaktigheter ändå pga minnets ofullkomligheter, men det blir åtminstone inte mer felaktigt än nödvändigt. Och att återge de känslor man hade och som lever kvar kan väl också ha sitt historiska värde Framställningen har delats upp i lämpliga kapitel och försetts med så beskrivande dokumentation som möjligt. Tyvärr har det inte annat än undantagsvis varit möjligt att återge brev och andra dokument i facsimil, därför att jag inte haft tillgång till annat än mer eller mindre dåliga genomslagskopior. Kopieringsapparaterna har ju kommit till långt senare. Stockholm i maj 1981.

4 4 Sida Kapitel 3 Några TV-historiska bakgrundsfakta 9 Televisionens tidigaste historia 27 Samarbetet med Televerket 40 Televisionen före försöksverksamheten 68 Sandrew-veckan maj Första TV-året Tiden efter Arbets- och anställningsförhållanden 117 Personal inom TV 133 Televisionens studiolokaler i Stockholm 136 Produktionsutrustning 144 Radiotjänsts länkbygge till Göteborg Några data om TV i Göteborg 162 Några data om TV i Malmö 164 Filmlaboratoriet 168 Testbilder 175 Johan von Utfalls betydelse för svensk television 179 Claes Wachtmeisters betydelse för svensk television 180 Min egen TV-historia 189 Brevdokumentation ISBN STOCKHOLM 1981

5 5 MIN SVENSKA TV-HISTORIA Under gymnasietiden blev jag mycket intresserad av oscilloskop och dithörande teknik, vilket då var något alldeles nytt. Och jag kom därmed också att läsa allt om televisionen, som just brutit fram i Tyskland och England. Det kom ut ett bokverk som hette Kunskapens Bok, där bl a ikonoskopet förklarades ganska ingående. Jag vet inte hur många gånger jag läste dessa artiklar utan att lyckas förstå, hur det hela fungerade. Efteråt inser jag att de fysikkunskaper som skolan förmedlade inte räckte till för att fatta en förklaring, som väl inte var så klar på alla punkter. Men intresset var väckt. Under kriget och min Teknistid var televisionen skjuten i bakgrunden, det var mer krigiska tillämpningar av elektroniken som radar och mikrovågsteknik som tilldrog sig intresset. Och mitt personliga intresse för ljud och akustik blev också väckt med stor betydelse för mitt framtida yrkesval. Min första verkliga kontakt med televisionen kom under en studieresa till Frankrike, vilken ordnades av Tekniska Högskolan på våren Det var ett synnerligen krigshärjat och eländigt Europa som vi fick uppleva, men tekniken hade börjat hämta sig, och nya verksamheter hade kommit igång, däribland televisionen. Jag passade på att bekanta mig med fenomenet, och upplevelsen finns kvar i form av en studiereseberättelse, inte helt utan intresse att läsa så här långt efteråt (1). På sommaren samma år, alltså 1947, gjorde Arne Lindgren, sedermera verksam inom Philipskoncernen, och jag vårt examensarbete på Radiotjänst. Det var en undersökning av vad som händer vid inspelning av grammofonskivor, en undersökning vars resultat varit utan varje som helst betydelse för inspelningsteknikens framåtskridande. Lindgren och jag tillhörde den första årskurs på Teknis som hade elektroakustik som ett fristående ämne. Den leddes som under så många år framåt av Claes Wachtmeister och som alltid med en blandning av ironi, retsamhet och bra studiemateriel. En ganska effektiv blandning. Frågan är väl om inte vi som var först fick lära oss mest av alla årskurser, ett resultat av lärarens stora startambitioner och vår gedignare underbyggnad i matematik etc. Grundskolorna har ju på senare år inte lagt an på samma grundliga kontakt med baskunskaperna som tidigare var fallet. Samma dag som jag fick mitt betyg från Teknis, den 11 maj 1948, började jag min anställning på Radiotjänst. Man fick mycket litet handledning, när man började som studiotekniker på den tiden, och som ung civilingenjör bemöttes man med blandade känslor av olika blivande kollegor. Det säger väl rätt mycket om ändrade livsmönster och om vilket aristokratiskt företag Radiotjänst då var, att det dröjde år innan jag blev Du med de äldre teknikerna. Efter ett halvår på studion med flera retsamma misstag bakom mig fick jag ansvaret för flyttningen av Inspelningen från Kungsgatan 8 till matsalsbyggnaden på Al, som just förhyrts för ändamålet. Det var ett svårt uppdrag, för de planer som fanns för den tekniska installationen var urusla, och den anskaffade materielen var otillräcklig och i stor

6 6 utsträckning inte heller användbar. För att få det hela att fungera fick jag jobba dag och natt och sov en tid i sovsäck i en hörna uppe på Al för att hinna med. Över Kristi Himmelsfärdshelgen 1949 flyttade inspelningen till Al, och det var radioföretagets första allvarliga uppbrott från den gamla högborgen på Kungsgatan. Som många andra aristokrater var Radiotjänst fattigt. Det fanns egentligen inte pengar till någonting, och det mesta var nerslitet, en sak som det blev Rydbecks första åtgärd att ändra på, när han tillträdde som radiochef Jag minns tydligt hur chockade alla blev över att han började sin tjänst med att beordra ommålning av entrén på K8 och beställa nya möbler och mattor till sitt rum. Tidigare klippte man sönder gamla studiomattor för att företagets ledande personer skulle få en chefsmatta. En mycket viktig symbol för makt. Då som nu! Vi hade så ont om materiel, och detta inte bara av ekonomiska skäl, för Telegrafverket lade alla möjliga hinder i vägen för vår anskaffning att vi var tvungna att mata ut programmen från studioblocken på Al över en enda förstärkare direkt på ledningarna till Telegrafverket. Mixningen av en mikrofon och två grammofontallrikar fick alltså ske på mikrofonnivå, och det kunde ju inte ge någon kvalitet ur dynamiksynpunkt. När Al var färdigt 1949 och hela inspelningsverksamheten, kortvågen och grammofonarkivet flyttat dit, kom von Utfall hem från Amerika, där han arbetat åt FN några år. Jag hade aldrig träffat honom och kände inte hans minst sagt rättframma sätt. Han var ju också van vid litet större förhållanden i USA, och vår påvra standard kom honom att klart deklarera vad han ansåg om anläggningen. Jag som lagt ner hela min själ under ett par år för att få det hela att fungera, drabbades då av den största besvikelsen i mitt yrkesverksamma liv. Jag var djupt nere ett slag och sökte annan anställning. Händelsen hade det goda med sig, att jag senare tålt det mesta av kritik av vad slag det vara må. Genom att jag sökt annat arbete, råkade jag i kläm mellan Radiotjänst och Telegrafverket. Görling på Telegrafverket fick under festmiddagen i samband med SR:s 25-årsjubileum på våren en mycket storstilad tillställning på Berns, som sedan aldrig upprepats - veta att jag skulle sluta, och det gick han hem och berättade för Esping, hövdingen på det verket. Denne ringde och erbjöd mig arbete på Telegrafverket, vilket jag avböjde utan minsta betänkande. Samma eftermiddag kom Mattsson inrusande högröd i ansiktet och frågade, om jag sökt jobb på Telegrafverket. Mattsson och Esping var dödsfiender, och ett sådant förräderi kunde inte Mattsson tåla. Antagligen för att reta Esping blev jag erbjuden en väsentlig löneförhöjning och stannade alltså kvar. Att jag inte slutade då, när jag var så nära, har jag nog ångrat många gånger. Arbetet på det här företaget har varit oerhört intressant ur teknisk synpunkt, och man har fått vara med om att föda fram något alldeles nytt och betydelsefullt. Men detta är inget företag för tekniker med självkänsla och rationell läggning och besvikelserna blir också många och man tvingas göra så mycket som är meningslöst, dumt och oekonomiskt på impulser från människor som bara ser till sin egen person. Alltför ofta i varje fall.

7 7 Ett exempel på förhållandena på Radiotjänst under dessa år av Mattssonsk diktatur kan vara, att man aldrig visste om man fick betalt för övertid eller ej. Det berodde hell på Mattsons humör, om han satte en röd kråka vid en rad i arbetslistan. Utan appell. Genom att Radiotjänst under kriget låtit AEG bygga en serie bandspelare - magnetofoner hette de då - hade man när jag började 10 obrukbara maskiner stående. För de förändringar som gjorts av konstruktionen hade inte verkat i förmånlig riktning. Genom medverkan av Karl Erik Gondesen, tysk ingenjör verksam vid radion i Hamburg och senare med stor betydelse för utvecklingen av ljudet i TV, gjorde jag om hela maskinen. Detta var en oerhört värdefull utbildning för mig, för Gondesen var mycket kunnig och villig att dela med sig av kunskaperna, och jag blev så småningom något av expert på magnetisk inspelning, vågar jag säga. Kanske det enda jag kunnat ordentligt av teknik under min bana, vilken (tyvärr) kom att bli allt mera administrativ än teknisk i fortsättningen. Här kan det vara lämpligt att återge en liten episod från den tiden. Vid ett tillfälle sommaren 1949 fick jag besök av en amerikan av den stöddiga typ som det fanns gott om efter kriget. Han berättade med stora ord, att nu hade amerikanarna uppfunnit något som skulle revolutionera radion, nämligen inspelning på plastband. Jag lyssnade till honom en stund och tog honom sedan med mig till korridoren intill, där våra AEG-maskiner stod och snurrade i fyra rum å rad. Hakan föll ner på besökaren och det tog en lång stund, innan han fick mål i mun igen, och då var tonläget ett annat. Det var amerikanska "intelligenstrupper" som efter krigsslutet letade igenom Tyskland efter hemligheter och där fann några magnetofoner. Dessa tog man med sig hem till USA och var nu i färd med att göra efter. Men denna bakgrund kände min besökare inte till, han hade bara sett något som han förutsatte var helt amerikanskt. I detta sammanhang vill jag gärna få med, att jag är stolt över att ha träffat en person som var medarbetare till Marconi och deltog i dennes första radioöverföring över Atlanten år Han var anställd vid Marconi-företaget i England under hela sitt liv och sedan länge pensionerad, när jag träffade honom. Tyvärr har jag glömt hans namn. Jag minns att jag kände historiens berömda vingslag susa om öronen, när jag andäktigt lyssnade på hans berättelser. När televisionen började bli aktuell i Sverige genom Televisionsnämndens tillkomst, var vi några på Radiotjänst som försökte hänga med så ofta och så gott det gick i och med att Radiotjänst började egen verksamhet, blev det också så att von Utfall och jag kom att stå för vad som hände. Han genom att alltid komma med nya och oftast fantasifulla uppslag och förslag och jag genom att försöka genomföra sådant som råkade vara genomförbart. Den första TV-tiden på företaget var en rent teknisk tid; programverksamheten var en bisak, som tekniken också svarade för. Jag var då chef för anläggning-underhåll, och de flesta problemen gällde ju anskaffning av resurser. Hyra, låna, stjäla som von U. uttryckte det.

8 8 Rydbeck satte igång en genomgripande omorganisation av hela företaget med herrarna Karl-Erik Lundevall och Gustaf Olivecrona som utredare. Den senare kom att fortsätta att biträda Rydbeck i organisationsfrågor och han hjälpte bl a till med att administrera vår länkbyggnad till Göteborg Han frågade mig på våren 1958 om jag ville bli chef för en nyinrättad avdelning som skulle ha hand om alla tekniska och närliggande driftfrågor inom TV. Jag var mycket motsträvig, för jag hade en utpräglad motvilja mot att komma bort från den rena tekniken, men det hjälpte inte organiserades TV-driften, som avdelningen kom att kallas, och det var ett arbete som jag hade till den 31 dec 1970, officiellt till Denna avdelning blev snabbt företagets största, omfattande drygt en fjärdedel av företagets personal. Dit hörde studio, film, ateljé och underhåll och omfattade då även fotografer, filmklippare och dekoratörer för att använda de gamla yrkesbenämningarna. Redan före Olivecronas ingripande hade planerna inom tekniken att inrätta en driftavdelning för TV avancerat ganska långt. Detta skulle ske genom en sammanslagning av studio-, film- och underhållsdelarna. Vi hade tom anställt Per Wikström som chef för denna blivande avdelning. Men han tillträdde aldrig utan startade i stället en egen agenturverksamhet under namnet Pergus AB, ett företag som vi hade mycket att göra med i fortsättningen. Tiden från 1958 till ungefär 1965 var en synnerligen expansiv period, en period som jag upplevde mycket positivt. Man fick stor frihet i arbetet och stort personligt ansvar. Man fick yttra sin åsikt och fick klart besked om vad man sedan hade att rätta sig efter. Jag har alltid haft ett stort behov att få säga vad jag tycker och har sedan lojalt kunnat följa det utslag som kommit. Det var nog detta förhållande som kom mig att vantrivas så utomordentligt starkt, när öppenheten inom företaget senare förbyttes i motvilja att låta linjepersonalen yppa sina åsikter i känsliga frågor och i stället hämta råd och synpunkter från handgången kanslipersonal. Den tekniska verksamheten var under många år mycket starkt sammanvävd med programverksamheten, och under de första åren bestämdes programmen långt mer av de tekniska möjligheterna än efter någon medveten programlinje. Detta betydde bl a att jag deltagit i alla s k programsammanträden vid TV ända fram till 1969, då tvåkanalsystemet genomfördes. Härigenom blev man delaktig av alla tankegångar och policybeslut, och tekniken uppfattades som en integrerad del av verksamheten, vilket långt ifrån varit fallet under senare år, och inte heller varit möjligt genom uppdelningen på två kanaler med stark samhörighetskänsla inom varje kanal mot hela företaget i övrigt. Den tidigare närmare gemenskapen upplevde jag som mycket värdefull. De första åren deltog även radiochefen i TV:s programsammanträden, och därigenom kändes företagsgemenskapen ännu starkare, inte bara för mig utan för alla inom IV. Man märkte tydligt allt eftersom åren gick, att även programledningen kände ett ökat avstånd till radiochefen. Ett annat område där teknikerna direkt deltog i programsidans uppgifter var att sitta sändningsledare. Även i detta fall var det ju så att de rent tekniska möjligheterna i början var styrande för vad man kunde göra, och därför blev det naturligt att man i stor utsträckning sat-

9 9 te in tekniker som sändningsledare. I början satt man i programkontrollen nästan en kväll per vecka, men senare blev det något glesare. Under 10 års tid har jag alltså regelbundet suttit som ansvarig för utsändningarna i PK, och det var ett arbete, speciellt under de första årens mindre välordnade förhållanden, som gjorde att man verkligen fick leva med i verksamhetens alla faser. Och man fick komma många människor nära inpå livet i situationer som krävde snabba och riktiga beslut. Då avslöjas karaktärerna ganska brutalt, och alla är inte på djupet vad de ger sken av att vara. Genom att tekniken betydde så mycket för programuppläggningen under uppväxtperioden, och genom att programpersonalen i så stor utsträckning fick rätta sig efter resurserna, växte det fram en opposition bland de yngre producenterna, en opposition som fick möjlighet att blomma upp, när resurserna blivit rikligare och man tyckte sig ha rätt till större handlingsfrihet. Programledningen byggde upp ett s k produktionskontor, som hade till uppgift att fördela resurser och ekonomi mellan olika avdelningar och program, och det var mot slutet av den s k TV-0-tiden en mycket effektivt arbetande organisation. Men den minskade inte missnöjet, och produktionskontoret uppfattades som teknikens förlängda bromsredskap i programverksamheten. Detta ledde till otaliga utredningar och stämningslägen, som var mycket olyckliga. Jag vill nog lägga Rydbeck till last att denna process blev så plågsam och utdragen. Han fick egna problem med en radioutredning som gick honom emot, och han blev dessutom alltmera intresserad av internationella problem. Motsättningarna inom företaget blev härigenom onödigt markerade. Hade frågorna tagits om hand med kraft och förts fram till ett bestämt avgörande, hade säkerligen mycket varit annorlunda. Både för tekniken och TV i övrigt. Perioden efter 1967 fram till efter starten av kanal 2 upplevde jag personl igen som mycket nedstämmande. Då bröts den goda andan ner och det som tidigare var en enhet splittrades. Ur arbetssynpunkt var det emellertid den mest hektiska delen av mitt liv. Dels höll vi på att inreda TV-huset, som skulle stå färdigt till starten av TV2, och dels fick vi både färginförandet och utbildningen av de ca 300 tekniker som behövdes för TV2 på oss samtidigt. TV-huset blev ett långt större problem än vi tänkt oss genom att beslutet om färgen kom först ca halvtannat år före ibruktagandet. All planläggning var därmed förspilld. Det var som sagt en hektisk tid, och nervositeten låg i luften på alla kanter, men samtidigt gjorde alla sitt allra bästa för att det skulle gå ihop. Och man gjorde det utomordentligt väl. De personer som direkt svarade för idriftsättningen och instruktionen av personalen gjorde ett fantastiskt arbete, speciellt de som kom att få hand om allt som rörde kopplingscentralen och apparatur och problem däromkring. Inom tekniken fungerade alltså allt mycket bra bortsett från en del olika uppfattningar mellan anläggning och drift. Men inom företaget i övrigt var upplösningen i full gång. De nybildade kanalerna drog för fulla segel åt var sitt håll, och alla som inte blev kallade att följa med dessa stolta skepp gick omkring och deppade. Och tekniken och allt som påminde om det gamla skulle tryckas ner, det var den enda gemensamma nämnaren för alla.

10 10 När TV-huset var färdigt och fungerade och kanaldelningen var genomförd, beslöt jag mig för att lämna den programnära verksamheten. Kanske hade jag en känsla av att det mesta nu var gjort, i varje fall var det stora lyftet gjort. Hade inte min ålder och pensionsförhållanden varit vad de var, hade jag säkerligen slutat helt på företaget. Detta mitt avhopp kanske behöver belysas litet närmare, för det är ju ett stort steg, som man inte bara tar på en impuls. Och det är väl inte så vanligt att man drar sig tillbaka när man bara är 49 år. Förhållandena kring TV 2-starten blev som jag antytt mycket svåra för den tekniska driften, genom att ingen instans på programsidan längre kände något som helst ansvar för resursernas utnyttjning. Det blev ett stort slöseri med såväl folk som materiel. Slöseriet märktes ju även av företagsledningen, men man hade ingenting att sätta emot. I stället begärde man rapporter om beställda och inte utnyttjade resurser och andra missförhållanden. Jag tyckte det var ojuste att sända in dessa rapporter bakom ryggen på kanalledningarna och skickade därför en kopia även dit, så de skulle veta vad som var på gång och kunna rätta till förhållandena. Men i stället kom jag mycket snart att betraktas som en direkt fiende till kanalerna, och någon förbättring av planeringen eller resursutnyttjningen märktes inte. När den s k översynsutredningen blev beslutad, och för dess tillkomst bidrog säkerligen mina påpekanden om missförhållandena en hel del, tyckte jag inte jag ville eller behövde vara med längre. Och översynsutredningen verkade verkligen inte ta former som ingav förtroende, farhågor som tyvärr besannades. I ett uppriktigt ögonblick sa jag om en medarbetare på TV1, att inte har vi mycket gemensamt, men det finns ändå en sak som vi tillsamman får ta åt oss den tvivelaktiga äran av. Och det är översynsutredningen. Han genom att göra den oundviklig och jag genom att styra om att den kom till. Uttalandet gjordes i någon affekt, men det finns onekligen en botten av sanning däri. Jag var nog just då ganska bitter på kanalledningarna, och speciellt kanal 1, som inte gjorde något för att komma tillmötes. Men jag var aldrig bitter på företaget som sådant, som jag alltid uppfattat som mycket bra. Så mycket större blev min förvåning över att en lång rad människor kom och öppnade sitt hjärta för mig med anklagelser mot företaget. Man uppfattade mig inte längre som en "makthavare" utan som en person som vänt företaget ryggen. Det var fruktansvärda vulkaner av företagshat och aggressioner som öppnade sig för mig och som jag inte var upplagd för att ta emot. När detta skrivs har jag varit deltidsarbetande i många år. Det är dock så att sitter man inte "i linjen" så blir arbetsuppgifterna vad som blir över, när andra tagit sitt. Och det är inget att säga om det, i synnerhet inte om man själv satt sig i situationen. Och jag sitter bra och är nöjd med mitt val. Genom mitt deltidsjobb har jag haft möjlighet att ta en rad s k expertjobb i U-länder åt UNESCO och ITU. Jag har sålunda arbetat i Shahens Iran, i Indonesien, Kuwait, i Idi Amins Uganda och i Swaziland, alla exotiska och intressanta länder som jag annars aldrig skulle fått uppleva. Jag har också kunnat uppfylla en gammal dröm att göra en botanisk resa genom Colombia och tillfredsställa mitt intresse för orkidéernas växtplatser.

11 11 Deltiden har ju också gett mig tillfälle att ägna mer tid åt denna hobby. Skall man sammanfatta ett personligt omdöme om detta företag från en lång anställning som tekniker i utsatt position så blir det väl ungefär följande: SR - eller vad det för tillfället heter - är ett bra företag och en bra arbetsgivare. Jag har aldrig känt något behov att klaga på företaget. Enda felet är att dess publika inriktning drar till sig en del personer som inte är angenäma att ha som kollegor och arbetskamrater. Ego-personer är inte bra i något avseende, inte ens för sig själva! SR har en bra teknisk personal, utomordentligt lojal och ansvarskännande, långt mera lojal mot företaget än många av medarbetarna framför mikrofon och kamera. Att sändningarna hänger ihop och blir vad de blir är teknikernas förtjänst - och då tekniker i vidaste bemärkelse - långt mera än vad som är känt eller erkänt. SR är ett ganska svårt företag för tekniker i ansvarsbärande ställning men utvecklingen på detta området har i stort sett gått mot en förbättring, och en bidragande orsak till detta är underligt nog, att ekonomisk knapphet har tvingat fram ett rationellt tänkande, och däri har tekniker vissa försteg. Tekniken är ofta en begränsande faktor för programsidans kreativitet, och när man måste säga nej, blir man lätt betraktad som negativ till själva kreativiteten. Om i stället ekonomien säger nej och tekniken finner en lösning, blir man i stället positiv, så enkelt är det. Vissa stjärnor behandlar tekniker nedlåtande, och det har jag aldrig kunnat tåla. Givetvis är de flesta programmedarbetare goda människor och goda kollegor, och man har mycket trevligt tillsammans och kommer överens, även om önskemål och möjligheter inte stämmer överens. Men det finns tyvärr skrämmande undantag som fördunklar bilden. Speciellt har jag blivit mycket besviken på en del journalister, som jag funnit ohederliga på ett djupt plan både kollegialt, mot publiken och mot intervjuoffren. SR har varit i blåsväder på alla möjliga sätt, men tekniken har i stort sett gått fri. Bortsett från ett och annat rop om textapparaternas krångel har SR:s teknik haft ett gott anseende för kvalitet och pålitlighet. Och det kommer nog att fortsätta. Den verkliga behållningen av åren vid SR är den samhörighetskänsla och det förtroende som funnits till och från alla medarbetare inom tekniken. Här har undantagen varit mycket få!

12 12 (1) Studiebesök den 8 och 11 april 1947 vid Television de la Radiodiffusion Francaise, 15, Rue Cognacq-Jay Televisionen i Paris är fördelad på två platser, studios och kontrollrum vid Rue Cognacq-Jay och själva sändaren i toppen av Eiffeltornet. Våra besök berörde endast den förra platsen, och vi var där en gång för demonstration av apparatur och anläggningar och en gång för bevistande av en ordinarie utsändning. Allmänt: Det franska televisionssystemet byggde på en bildhastighet av 20 bilder/sek och 440 linjer på bilden. Den ganska låga bildhastigheten orsakade inga obehag i form av flimringar, eftersom katodstrålerören voro så tröga, att bilden stannade kvar under den mörka perioden. För att ytterligare nedbringa flimringen uppdelades bilden i två delar, så att varannan rad sändes först och därefter de överhoppade raderna. På detta sätt blev ju också bildfrekvensen på sätt och vis fördubblad. Sändare: Sändarna lågo som nämnts i Eiffeltornet och utgjorde för bildsändningen: 30 kw på 46 Mc/s, dvs 6,5 m ljudet: 10 kw på 42 Mc/s, " 7,1 m Några uppgifter på bandbredder od kunde ej erhållas. Upptagning: Upptagningen skedde med ikonoskop, och kameraskötaren hade en särskild skärm, där han såg den upptagna bilden. Han riktade alltså kameran efter denna bild och ej direkt genom något slags kamerasikte. /Ikonoskopet injusterades med hjälp av polariserat Ijus på något sätt, som vi inte fick förklarat/. Alla upptagningar måste ske inomhus än så länge, därför att ikonoskopet krävde så mycket ljus ca 4000 Lux för en god bild. Den första tagningen utanför studion kommer förresten att försiggå den 5 juni i år från en av Paris teatrar. Stor del av upptagningarna tycktes ske från film, varvid ikonoskop och filmprojektor byggts ihop till en enda apparat. För att reglera belysningen och därmed utstyrningen fanns ett oscilloskop, som direkt visade moduleringsgraden. Kontrollrum: Ovanför studion fanns ett rum, placerat ungefär som maskinrummet på en vanlig biograf, och därifrån kunde dels hela studion övervakas och dels sköttes där den sak, som inom filmen kallas klippning. På fyra bildskärmar visades vad de olika film- och scenkamerorna "såg", och sedan kunde vakthavande ingenjören ta just den bild, som för tillfället erfordrades. Därigenom flöt alla scener och akter ihop utan mörka avbrott. Han kunde även ta in ett par kameror på en gång för bildernas intoning i varandra eller för åstadkommande av bakgrund e d. I ett särskilt rum injusterades de upptagna bilderna av två ingenjörer som hela tiden med hjälp av en hel mängd rattar försökte åstadkomma jämn ljusstyrka över hela bilderna. I detta rum påtrycktes alla synkroniseringsimpulser för bild- och radväxling, varefter det hela förstärktes och över en koaxialkabel överfördes till sändarna. Mottagarna: Skärmen på mottagarna var uppskattningsvis 20 x 30 cm, dvs ganska stor, varför bilden var tydligt läsbar på 8-10 m avstånd. Det bästa avståndet var ca 1,5-2 m. Bildkvaliteten var god, bättre vid

13 13 direkt upptagning än vid upptagning från film, då i senare fallet emellanåt något hörn av bildrutan blev blankt. I Paris och dess omnejd uppgavs finnas mellan 1500 och 2000 mottagare för television och avståndet från Paris för nöjaktig mottagning var ungefär 80 km. Därvid anmärktes särskilt, att ett område uppe i Belgien hade mycket god mottagning, trots att det låg långt utom detta avstånd. Någon licensavgift för innehav av televisionsmottagare utkrävdes inte. Diverse: Experiment pågick för övergång till ett system med 1000 linjer och sändning på en våglängd mellan 25 och 45 cm. Denna övergång torde dock dröja ett par år. Likaså planerades införandet av utomhustagningar i den mån ikonoskop och andra hjälpapparater utvecklas. Vad själva upptagningslokalerna beträffar, så voro fyra nya studios under byggnad, och hela anläggningen skulle ges en mera permanent karaktär. Även om bildens kvalitet och njutbarhet var överraskande bra, eller kanske just därför att kvaliteten var så bra, att man glömde bort, att det var en televisionsutsändning man tittade på, framträdde televisionens stora svårigheter. Vid vårt senare besök kördes en kabaret, som var mycket trevlig, när man såg den direkt, men som inte gjorde sig särskilt bra genom mottagarna, trots att bilden hela tiden var mycket bra. Man vet ju hur stora ansträngningar som erfordras för att en film skall bli något så när intressant, och vi fick det bestämda intrycket, att televisionen inte var mindre anspråksfull i det fallet. Detta är ju ett mycket sorgligt faktum för ett land som Sverige, vars ringa och glesa befolkning säkert skulle göra det svårt för ett ev "Televisionstjänst" att ge ett i längden intressant program, utan alltför stora ekonomiska uppoffringar från stat och enskilda. Arne Sanfridsson

14 14 NÅGRA TV-HISTORISKA BAKGRUNDSFAKTA 1843 Skotten Alexander Bain patenterar en bildtelegraf med bildavsökning linje för linje och automatisk synkroniseri ng 1880 Tysken Paul Nipkow tog ut patent på en överföringsmetod för TV 1894 R.Berglund fick svenskt patent på sin elektriska fjerrskådningsapparat benämnd Telefotograf 1900 ca Karl Braun konstruerade det första elektronstråleröret med fosforicerande yta 1922 ca Philo Farnworth konstruerade sitt s k sektorrör 1923 Vladimir Zworykin sökte patent på ett elektroniskt kamerarör, ikonoskopet 1926 J L Baird överförde rörliga bilder med ett mekaniskt 27 jan TV-system i England från ett rum till ett annat 1927 Svensken Ernst Alexandersson sände rörliga TV-bilder med 60 linjer över en radiostation i USA 1928 Överfördes Bairds bilder över Atlanten 9 febr 1929 Vladimir Zworykin uppfann kineskopet,dvs det första helt elektroniska mottagarröret (9") 1929 okt Startade BBC provsändningar med Bairds system. 30 linjer, 12 1/2 bilder/s, 10 khz bandbredd. Mottagarens bildyta var 5 x 10 cm (bredd x höjd, alltså på hög-kant) 1930 Bairds system demonstrerades på Röda Kvarn i Stockholm hösten 1931 Gjordes första utomhussändningen i England (Baird) 8 maj med en gatuscen och den 3 juni samma år från en hästkapplöpning i Epsom 1935 Demonstrerades ett tyskt elektroniskt TV-system (Löwe) 29 juli i Stockholm av Svenska Radiobolaget. 25 bilder/s Mer eller mindre reguljära TV-sändningar startades: 1935 Berlin. 180-linjer, 25 bilder/s. Många utsändningar 22 mars från Olympiaden i Berlin Paris. 60 linjer, senare också 441 linjer, efter mars 819 linjer 1935 London. 240 linjer, 25 bilder/s. 500 khz bandbredd juli

15 London. 405 linjer, 1 MHz bandbredd 1936 New York. 343 linjer, senare 525 linjer Wallenbergs inregistrerade AB Television. Ovisst om det gäl Ide programverksamhet eller mottagartillverkning 1938 Demonstrerade Philips ett system i Stockholm, 567 linjer nov Vid krigsutbrottet fanns 9 TV-sändare i drift i 5 städer i världen och ca TV-mottagare 1947 Bildades TV-nämnden av FOA, Tekniska Högskolan, Statens Tekniska 8-11 Forskningsråd, LM Ericsson och Televerket. Radiotjänst och radioindustrin april kom med TV-nämndens utvecklingsverksamhet upphörde 1952, och rörelsen avvecklades helt Den formella likvidationen skedde dock inte förrän Verksamheten leddes av Björn Nilsson och Hans Werthén 1947 Demonstrerades ett franskt TV-system i Stockholm med 28 nov TV-nämndens och Radiotjänsts medverkan 1948 PYE-sändning från China-biografen t i l l NK okt 1948 TV-nämndens första sändare färdig. 1 kw, kanal 4 hösten 1949 Dansk TV började provsända 1 juni 1949 Sändning från Teknis till Tekniska Museet Juni 1949 Sändes Lucia från Teknis ti l l Radiotjänst på Kungsgatan 8. Gerd Ågren var 13 dec Lucia 1950 Bildades Radiotjänsts TV-klubb. De mest verksamma under de följande åren var: Johan von Utfall, Manne Ginsburg, Ragnar Ölander, Ruben Zehlén, Ingrid Samuelsson, Sören Hoffman, Arne Samuelsson, Nils Dahlbeck, Nils Nevréus, Börje Lindell, Carl-Axel Jacobsson, Christina Leeb-Lundberg, samt utanför företaget Börje Lund och Pelle Persson 1950 Ordnade CCIR:s studiegrupp 11 demonstrationer av olika TV-system i 27 mars- USA, Frankrike, Holland och England med deltagare från TV-nämnden. Senare 5 maj fastlade CCIR en standard som blev grunden för det system, 625 I injer,25 bilder/s, som vi använder i dag 1950 Demonstrationssändning inom slutet system på Liseberg maj-juni (PYE)

16 Onsdagssändniningar "TV från Teknis" började, så småningom med Radiotjänst som ensam ansvarig för programmen. Dessa sändningar pågick regelbundet fram till Mest film men mot slutet oftast också studioinslag. Större delen av tiden var Ruben Zehlén ensam ansvarig för programsammansättningen 1950 Nobelfesten sändes i slutet system med RCA-utrustning 10 dec 1950 Samma utrustning användes för en specialvisning för regeringen 11 dec (Medverkan av Lennart Hyland, Tage Olhagen, Qvitt Holmgren) 1951 TV-nämndens andra sändare färdig. 25 kw, kanal 5 hösten 1951 Startades reguljära sändningar i Danmark 2 okt 1951 Lånade Radiotjänst en liten RCA-kamera (v i d i kon) för mera lekfulla försök okt 1951 Övningsprogram på Teknis med Hyland och andra 14 nov 1951 Skol-TV-sändning från Teknis (Mäster Olof mm) 11 dec 1952 Specialsändning för statsutskottet (Stig Järrel, matlagning mm) 20 febr 1952 Sändning för publicistklubben (Cello, Gustav Näsström, 29 febr Kjell Stensson, Jarl Kulle, Doris Svedlund m fl) 1952 BBC-kurs i London för Johan von Utfall, Åke Falck, 17 sept Ragnar Ölander och Arne Sanfridsson 20 okt 1953 Ordnades en teknisk kurs med TV-nämndens medarbetare våren (Hans Werthén, Björn Nilsson, Ulf Enfors) som lärare för Radiotjänsts personal. Elever: Hans Ekman, Carl-Axel Jacobsson, Lars-Erik Jansson, Curt Klangemo, Sture Palmér, Johan von Utfall, Arne Sanfridsson, Tore Lindholm, Olle Moberg, Åke Lundin och Gösta Riback. Kursen var så tekniskt kvalificerad att bara ett fåtal av eleverna kunde tillgodogöra sig den. Men den var bra Radiotjänst inredde en studio på Teknis 1954 Radiotjänstpersonal (Gösta Riback och Åke Ericsson) april på utbildning hos Marconi i England 1954 Sandrewveckan i Stockholm. Första verkliga program sändningen i Sverige. Kom att betyda starten för TV maj i vårt land

17 Mottog Radiotjänst de 2 Marconi-kameror som använts 26 maj under Sandrewveckan 1954 Började några tekniker utbildas på den inköpta utrustningen juni 1954 Radiotjänsts Televisionsgrupp togs ut: aug Nils Dahlbeck Lennart Holmberg Nils Nevréus Bertil Danielsson Ivar Ivre Gösta Riback Henrik Dyfverman C-A Jacobsson Ingrid Samuelsson Hans Ekman Karl Jansson Arne Sanfridsson Åke Ericsson Gertrud Lilliesköld Olof Swembel Lennart Fahlén Tore Lindholm Barbro Svinhufvud Åke Falck Tore Ljungberg Staffan Tjerneld Yngve Hallberg Kjell Mel in Håkan Unsgaard P-M Hamberg Jan Molander Johan von Utfall 1954 Började försöksverksamheten med programproduktion 1 sept 1954 Förhyrdes Kinocentralens ateljé vid Al (Studio A) okt 1954 Sändes Radiotjänsts första helt egenproducerade TV-pro- 13 okt gram (trafikprogram) från Al 1954 Sändes invigningsprogrammet "En skål för televisionen" 29 okt 1954 Användes för första gången en provisorisk OB-enhet in- 5 nov redd i en gammal Ijudradiobuss 1955 Tillkom ytterligare 3 Marconi-kameror (förhyrda, senare inköpta) Uppsattes en TV-kabel från Al till Teknis med Elverkets hjälp jan -feb Tillkom en rad privatbyggda och åtminstone ti l l en bör framåt jan illegala satellitsändare för TV, bl a i Gävle, Visby, Sundsvall, Norrköping och Slite 1955 Förhyrdes Södra Teatern i Stockholm för 5 år och inreddes till TV-studio maj 1955 Försökte Rtj sända TV från utställningen H55 i Helsingborg över 1 juni Köpenhamnssändaren 1955 Infördes produktionsnummer för programmen. Nr 1/55 21 aug var ett filmprogram 1955 Började provsändningar över en sändare på Chalmers i 12 dec Göteborg

18 , 22 dec- Sändes den sk Sydsvenska TV-journalen över 1958, 30 maj Köpenhamnssändaren varje fredag kl Sände Rtj första gången från den provisoriska TV-studion vid Chalmers 17 maj i Göteborg, f ö den första fastighet som Radiotjänst självt ägde: 1956 Godkände riksdagen införandet av TV i Sverige 24 maj 1956 Togs en provisorisk länkförbindelse i bruk mellan Grimeton och Göteborg, 3 sept varigenom Göteborg kunde ta program från Danmark 1956 Officiell start för TV 4 sept 1956 Startades den nya storsändaren för Stockholmsområdet i Nacka. Kanal 4 15 sept 1956 Förhyrdes Cirkus i Stockholm och inreddes till TV-studio hösten 1957 Byggde SR en egen länkförbindelse till Göteborg. Första överföringen skedde juli-aug den 28 aug. Förbindelsen togs ur bruk i slutet av maj Invigningsprogrammet "Klart Göteborg" sändes den 30 sept 1957, kl Togs studio B i bruk Våren 1958 Öppnades den permanenta länkförbindelsen från Stockholm över Göteborg- 23 maj Malmö till kontinenten och Eurovisionen. Samtidigt togs de tre permanenta sändarna i Norrköping, Göteborg och Malmö i bruk 1958 Sändes första eurovisionsprogrammet från Sverige. Det 1 juni var operan "Orfeus och Eurydike" från Drottningholmsteatern 1959 Invigdes en mindre TV-studio vid Delsjövägen i Göteborg (Synvillan) 30 jan 1959 Togs SR:s första professionella OB-enhet i bruk Febr 1959 Togs de första videobandmaskinerna i bruk. Ampex 27 aug presenterade sin första maskin den 14 april Invigdes länkförbindelsen med Norge 1 okt 1959 Öppnades TV-länkförbindelsen med Finland 31 dec

19 Togs den permanenta TV-studion (studio 8) vid Baltzarsgatan i Malmö i bruk 1 jan 1961 Första programöverföringen från Ryssland 1 maj 1962 Sändes den första TV-satelliten Telstar upp 10 juli 1962 Genomfördes det första samsända amerikansk-europeiska 23 juli TV-programmet via Telstar 1964 Togs filmcentralen i Luleå i drift, den första utanför 14 sept storstäderna 1965 Sändes första programmet från filmcentralen i Örebro 31 okt 1966 Anskaffades första färgkameran 19 april 1966 Första färgprogrammet utifrån (Holland) 14 sept 1966 Första svenska färgsändningen,enbart över Stockholm 14 dec 1967 Började färg-tv-försöken sändas över hela landet 21 nov 1968 Togs Kaknästornet i Stockholm i bruk som centralpunkt 12 nov i det svenska TV-nätet 1969 Togs den första studion i nya TV-huset i bruk med våren inspelningen av Mumintrollen 1969 Startade TV2 29 nov 1970 Reguljär start för färg-tv i Sverige 1 april

20 20 TELEVISIONENS TIDIGASTE HISTORIA Tankarna på television väcktes tidigt även i vårt land, men företeelsen kallades förstås inte så, för ordet television användes så vitt man vet första gången år 1900 av ryssen Constantin Perskyi. Det finns nämligen ett svenskt televisionspatent daterat den 11 juni Uppfinningen kallas telefotograf och patentinnehavaren hette R. Berglund. Men det är givetvis inte den Ragnar Berglund som under talen slogs för ett eget sterosystem inom FM-radio, för den Berglund var inte född när patentet togs ut. (Några utdrag ur patenttexten). "Denna uppfinning afser en apparat för att genom en kombination af ett ljuskänsligt ämne med en elektrisk ström på en gifven ort åstadkomma på en annan ort bilden af ett föremål, som å den förra orten befinner sig inom den der varande apparatens verkningsområde, och sålunda möjliggöra för en person, som befinner sig vid en station å en elektrisk ledningslinje, att skåda föremål befintliga å en annan station af linjen. Denna apparat har uppfinnaren kallat telefotograf, emedan den å ena stationen direkt uppfångar föremålens ljusbilder och likaledes direkt återgifver dessa ljusbilder å den andra. Denna bild kan der göras synlig på åtskilliga sätt, såsom genom fotografering medelst en lämpligt anordnad kamera, eller genom direkt betraktande genom en mer eller mindre förstorande linsapparat, eller ock genom att upptagas och återgifvas medelst någon af härför afsedda optiska apparater på en skärm, i likhet med bilderna af en s.k. laterna magica.

21 21 För apparatens drifvande kan begagnas hvilken lämplig motor som helst; kraften behöfver icke vara betydlig, men hastigheten måste tydligtvis lämpas så, att intervallerna mellan selenspetsens ljusintryck från en och samma punkt af bilden icke blifva större än vid pass 1/8 sekund eller så, att motsvarande ljusintryck, uti åskådarens öga alstra en kontinuerligt fortvarande totalbild. Till förstärkande af den till mottagningsstationen anländande strömmen kan, om så behöfves, användas induktionsanordning." För övrigt innehåller patentet en utförlig beskrivning av de mekaniska anordningarna, vilka inte har lika stort intresse för oss. Patentet innebär i korthet att en liten fotocell av selen rör sig i en spiralformad bana från centrum och utåt, så att den täcker en cirkelyta i bildplanet från ett objektiv. Den ström som flyter genom selencellen överförs till en liten lampa, som rör sig på samma sätt som cellen på sändarsidan. De uppmätta ljusvärdena i bilden återges alltså av lampan, som bygger upp en likadan bild för ögat. Det finns ingenting i denna princip som är annorlunda än våra dagars TV. Bildavsökningen sker visserligen i cirklar som på en radarskärm i stället för i horisontella linjer, men det ändrar ingenting i princip. Intressant är att märka att Berglund anser bildfrekvensen 8 bilder/ sek vara den lägsta acceptabla. Men det hade nog blivit en fladdrig bild, om han hade kunna få apparaten att fungera, för det är alldeles för långsamt med så svag ljusstyrka som här skulle bli fallet. Ett riktigt TV-system är det som Berglund tänkt ut, det är säkert. Han var bara litet före sin tid för att det skulle vara möjligt att förverkliga idéerna. TIDIG LITTERATUR Det finns tre utomordentliga sammanställningar av bild- och ljudteknikens tidigaste utvecklingshistoria, nämligen: Georg Shiers: Historical Notes on Television Before SMPTE-Journal mars 1977, sid Walter Bruch: Von der Tonwalze zur Bildplatte. Funkschau avsnitt. Finns som särtryck. Beril Lane: 75 Years of Magnetic Recording. Wireless World. Mars-april-maj-juni Funkschau har aviserat en ny fullständig serie om magnetisk inspelning.och man har all anledning vänta sig en motsvarande genomgång av televisionen efter 1900.

22 22 Så bifogas kopior av titelbladen av den första boken i historien om TV, beskrivningen av Bairds system från 1930, liksom de första svenska böckerna i ämnet. Många data om TV:s tidigare historia i Sverige och Sveriges Radio finns i den stora "Boken om TV" med Gert Engström som sammanhållande. I detta sammanhang visas här en bild av en TV-kamera använd vid OLYMPIADEN I BERLIN 1936 Det tyska TV-systemet arbetade då med 180 linjers upplösning. Den gigantiska linsen har en brännvidd av 1600 mm och 45 cm öppningsdiameter. Det är grejor det! TEKNISKA FÖRGRUNDSFIGURER Televisionen har två tekniska förgrundsfigurer som reser sig skyhögt över alla andra, nämligen skotten John Baird och ryss-amerikanen Vladimir Zworykin.

23 23 John Logie Baird föddes 1888 och gjorde sina första TV-försök i början av 1920-talet. Det var de första praktiska försöken med framgång, och han använde naturligt nog ett mekaniskt-optiskt system se mera därom senare. Härigenom blev han nödvändigtvis förhindrad att gå vidare mot högre bild- och linjetal, för mekaniken orkar inte med att röra sig fort. Hans egensinniga läggning förhindrade honom också att ändra sin inriktning, så hans insats, hur stor den än var, ledde aldrig till något bestående. BBC började sina sändningar med Bairds system,i oktober 1929, men man började mycket snart att även sända med Marconis elektroniska system, som givetvis var långt mera utvecklingsbart, och det blev detta som slog igenom. Baird blev tidigt osams med BBC, vilket ledde till en brytning dem emellan.(läs inledningen till "Television today and tomorrow" nedan! Baird var som sagt enveten och stridbar och gav inte upp, trots att förnuftet bort säga honom att han var inne på fel spår. Han fortsatte sin utveckling och lyckades 1939 demonstrera färg-tv och senare även stereo-tv. Men hans försök var dödsdömda, tekniken hade sedan I änge tagit - en helt annan bana. Baird dog besviken och utfattig 1946.

24 24 En av Baird s kameror, byggd i USA Baird s standardmottagare, kallad Televisor.

25 25 Bilder avfotograferade från en Baird-mottagare. Bildytan var i verkligheten 6 x 10 cm. Följande är en direkt översättning ur "Television today and tomorrow". Dock ej rubriken! DEN FÖRSTA BILDSKIVAN Bilder "på flaska" En utveckling med fascinerande betydelse har skett på detta område, nämligen att överföra bilder på stora avstånd. Det gäller möjligheten att förvara bilder - att "hälla dem på flaska" - med ett ord upptäckten av Phonovision. När detta skrivs har Storbritannien tagit ledningen även i denna vetenskap genom att Mr Baird är den ende uppfinnare som använt sina kunskaper om television för att skapa denna form av underhållning. Vad är då Phonovision? I television överförs först bilden av en person eller scen som skall utsändas till en varierande elektrisk ström, som sänds iväg via en tråd eller ut i etern. Denna ström kan "höras" på samma sätt som sker i telefonen, så om _man ansluter en telefon i stället för Televisormottagaren, "hör" man i stället för ser bilden. Ett ansikte hörs t ex som ett egendomligt rytmiskt nynnande, och varje ansikte eller scen har sitt eget läte. Om man nu tar upp detta ljud på en grammofonskiva, kommer det att bevaras som vanligt ljud och kan senare återges i en Televisormottagare.

26 26 Inspelningsapparat för Phonovision-skivan. Framställning av Phonovision-skivan

27 27

28 28

29 29 Vladimir Kosma Zworykin föddes 1889 och var alltså jämgammal med Baird. Han föddes i Ryssland och studerade i S:t Petersburg innan han vid revolutionen flydde till Sverige. Här arbetade han en tid vid L M Ericsson men fortsatte efter en tid till USA anställdes han vid RCA:s utvecklingsföretag i Camden och blev snabbt televisionens stora tekniska geni. Zworykin brukar kallas televisionens fader och det med rätta. Han står bakom såväl ikonoskopet - det första kameraröret och kineskopet, dvs mottagarröret med katodstråle, samma rörtyp som används än i dag. Han hade sin del även i andra betydelsefulla framsteg som flying-spotprincipen och bildortikonen. Han uppfann också elektronmultiplikatorn som varit förutsättningen inte bara för bildortikonen utan även för t ex elektronmikroskopet, som han också står bakom. Som sig bör blev Zworykin föremål för ett otal utmärkelser och hedersbefattningar. Zworykin besökte vårt land kring 1960 och uppträdde då i radio, kanske även i TV, jag minns inte riktigt. Men det finns ingenting kvar i våra arkiv av det programmet. När det gäller tekniska företeelser är kraven på arkivering och odödlighet helt annorlunda än när någon efemär poet öppnar näbben eller en politiker gapar till. Båda sorterna drösar det av. Men Zworykin finns det bara en av!

30 30

31 31

32 32

33 33

34 34

35 35

36 36

37 37

38 38 SAMARBETET MED TELEVERKET Den institution som vårt företag har mest att göra med är Televerket, och det samarbetet har färgat hela vår tillvaro, så det kan vara värt att beskriva litet hur det förlöpt genom åren. Genom att vi svarar för programproduktionen och Televerket för distributionen av programmen till allmänheten är samarbetsytorna mångtaliga, och det är ytor där friktionen varit utomordentligt hög under många år, särskilt accentuerat under perioden Televerket - eller Telegrafverket som det då hette - betraktade sig länge som huvudman för hela radiorörelsen; det var ju de som förvaltade licenspengarna, och Seth Ljungqvist på Telegrafverket var styrelseordförande och allt bestämmande inom Radiotjänst under många år. En del medarbetare på "Verket" flyttade tidigt över till Radiotjänst, bland dem Erik Mattsson, Ragnar Ölander och Kjell Stensson. Esping, som seglade upp som den starke mannen på Telegrafverket, och Mattsson var tidigare arbetskamrater och konkurrenter, och detta konkurrensförhållande blommade ut till fullt krig mot slutet av 40-talet. Men motsättningarna sträckte sig längre upp än så. Håkan Sterky, generaldirektör i Telegrafverket, accepterade t ex aldrig att beteckningen radiochef infördes för Radiotjänsts chef i samband med att Yngve Hugo trädde till. "Det finns bara en radiochef och det är jag", konstaterade Sterky. Chefen för Telegrafverkets Rundradiocentral, eller Förstärkaravdelningen som namnet var då, var Assar Svensson. Han var lika mån om att radion skulle fungera, som att Radiotjänsts teknik skulle bekämpas. Han hade då också ansvaret för den tekniska utrustningen i samtliga studiolokaler med undantag för högtalare, bordskivorna, inspelningsapparaturen och några ytterligare detaljer, som Radiotjänst svarade för. Det finns en otalig mängd historier om alla friktioner detta ledde till, inte minst att Telegrafverket alltid hade en övervakande och sysslolös tjänsteman närvarande i alla studior utanför Kungsgatan 8, dvs Teaterstudion vid Gustav Adolfstorg, Konserthuset, Musikaliska Akademien etc. När Radiotjänst började sin inspelningsverksamhet, först på skivor och sedan på stålband och magnetofoner, ville den snåle Ljungqvist inte vara med och betala. Det var leksaker som Radiotjänst fick bekosta själva, om man ville roa sig med dem! Så uppstod Radiotjänsts egen tekniska verksamhet, och det var Johan von Utfall som blev företagets förste tekniker. Inspelningstekniken växte snabbt och krävde mer kvalificerade tekniker än studioverksamheten, och motsatsförhållandet till Telegrafverket växte i samma takt. Man kan gott kalla situationen för krig, när jag började på Radiotjänst 1948, och värre skulle det bli. Utan min förskyllan förstås. Motsättningarna ledde till att regeringen måste ingripa, och rege-