ILO:s treparts expertworkshop om matpriskrisens inverkan på anständigt arbete Genève, 5-6 mars 2009 En presentation av Sue Longley, IUL

Transkript

1 ILO:s treparts expertworkshop om matpriskrisens inverkan på anständigt arbete Genève, 5-6 mars 2009 En presentation av Sue Longley, IUL IUL vill tacka för att vi fått möjlighet att presentera vår uppfattning på detta FNmöte om matkrisen. Vi vill även offentligt tacka ILO för att de kallat till mötet samt övriga FN-organ för deras närvaro. Förmiddagens presentationer och diskussioner har definitivt gett oss viktig information och nya idéer till framtida arbete. Vi välkomnar uttalandet från David Nabarro, samordnare för FN:s expertgrupp (UNHLTF) för den globala livsmedelskrisen, om att de ånyo måste granska handlingsplanen Comprehensive Framework for Action (CFA) genom ILO:s ögon, i synnerhet rörande de internationella arbetsnormernas och den internationella arbetsrättens funktion. IUL inbjöds att tala på panelsamtalet om matkrisen i samband med Internationella arbetskonferensen förra året. Den texten är tillgänglig här och det är överflödigt att upprepa analysen, men vi vill påpeka att analysen bekräftas av händelseutvecklingen. I fjol fick lantarbetare och landsbygdens och städernas fattiga höra lögnen att en bristsituation var orsaken till att deras matkostnader dubblerats eller tredubblats. Ökande välstånd och växande aptit i Indien och Kina påstods driva fram en tilltagande världssvält. Sedan dess har matpriserna fallit men maten är fortfarande alltför dyr. Nu får vi höra att rekordskördar 2008 leder till nya eventuella prishöjningar när odlare skär ner på odlingsmarken. Än en gång kan vi alltså se att vare sig priset till bonden stiger eller sjunker så står lantarbetarna de som ger världen mat på tröskeln till svält. I mars i fjol var det få som förutsåg att vi var på väg in i den allvarligaste krisen för vårt ekonomiska system sedan depressionen på 1930-talet. Under depressionen föll jordbruks- och råvarupriserna kontinuerligt och miljontals människor tvingades ut i avgrundsdjup fattigdom och bort från gård och grund. Jordbruket och dess förmåga att samtidigt alstra dels rikliga skördar, dels skriande fattigdom, står ännu idag i centrum för det ekonomiska och sociala fiaskot. Råvarububblan brast förra året och utlöste en massflykt från spekulativa terminsmarknader. Kollapsen pressade även ner oljepriset, vars snabba prisstegring var en av drivkrafterna bakom boomen för biobränslen. Den kraftigt statssubventionerade satsningen på biobränslen som drev upp matpriserna genom att sluka enorma mängder spannmål och tömde livsmedelslagren och ledde till rekordvinster för handlare och primärförädlare har mattats av, men konkurrensen mellan mat och bränsle fortsätter att äventyra den globala livsmedelstryggheten. Därför slöt IUL i fjol upp bakom kravet på ett stopp för ökad användning av biobränslen i avvaktan på ett fullständigt klarläggande av konsekvenserna för samhälle, miljö och sysselsättning.

2 Stater och regeringar och privata investerare tävlar med varandra om att köpa upp den bästa odlingsmarken för exportproduktion, vilket ytterligare äventyrar livsmedelstryggheten. Världens fattigaste länder tävlar med varandra om att sälja eller hyra ut väldiga landområden för produktion av mat som deras invånare aldrig får se skymten av. Här finns inte plats för självbelåtenhet: om spekulation och biobränslen sammanfaller och driver fram hyperinflation kan vi inte luta oss tillbaka och bara se på när pengarna rinner bort, i tron att problemet löst sig själv genom marknadsanpassning. Maten och livsmedelsarbetarna har absorberats av instabila globala kapitalmarknader, kapitalmarknader som omedelbart måste regleras om nästa katastrof ska undvikas. Det är dags att skära av navelsträngen som förbinder oljan med jordbruket, så att vi kan gå över till mer hållbara produktionsmetoder, hejda klimatförändringarna, rädda den hotade matjorden och vattentillgångarna. Det här är dessutom vardagsproblem för lantarbetarna. Har vi då gjort några framsteg sedan juni i fjol? När IUL:s generalsekreterare Ron Oswald talade på Internationella arbetskonferensens panelsamtal om matkrisen framhävde han den fullständiga frånvaron av verkliga sociala och ekonomiska aktörer i FAO:s politiska rekommendationer till World Food Summit. Det fanns marknader men inga företag, kapital, men inga investerare, regeringar och livsmedelstillgångar men inget WTO och inget IMF. Nu har vi expertgruppen och CFA-planen, och som vi hört idag finns det flera väsentliga luckor. Det finns intressenter, svältande, utsatta men inga lantarbetare, trots att ILO uppskattar att 700 miljoner kvinnor och män lönearbetar i jordbruket och producerar maten vi äter utan att för den skull alltid själva ha råd med den. De är ännu fler om man tar med i beräkningen att många småproducenter faktiskt är beroende av säsongs- eller tillfälligjobb för sin överlevnad. Arbetstagare som förvandlats till så kallade outgrowers är oftast helt beroende av sin tidigare arbetsgivare för utsäde, avyttring och lån. David Nabarro berättade om luckorna och motsägelserna i CFA-planen. Jag vill utveckla resonemanget om några av dem: I CFA-planen diskuteras sociala skyddsnät, men inget sägs om de systematiska överträdelserna av lantarbetarnas grundläggande rätt att skydda sig själva och sina familjer genom att utöva sin kollektiva rätt att bilda fackföreningar och förhandla kollektivt med arbetsgivarna. Inte ett ord nämns om hur lantarbetarna formellt utestängs från system för reglering av relationen mellan arbetsmarknadens parter och socialförsäkringar, bland annat i några av världens rikaste länder. Regeringen i provinsen Ontario i Kanada bad nyligen landets högsta domstol fastställa att lantarbetare inte omfattas av provinsens arbetsrättslagstiftning genom att vägra klassificera dem som anställda i samband med kollektivavtal. Eftersom varje arbetstagares rätt att gå med i en fackförening i likhet med andra mänskliga rättigheter automatiskt gäller alla människor ombads domstolen i praktiken att avgöra om lantarbetare är människor på riktigt eller bara tillfälliga deltidsmänniskor som inte är människor när de arbetar med att producera mat. 2

3 CFA-planen är fokuserad på fattigdom och svält, men löner nämns bara en gång och då i samband med en varning för de potentiellt destabiliserande följderna av lönehöjningar! IUL anser att lantarbetare måste ha en lön som man kan leva på, och att en lön som lantarbetaren kan leva på är ett viktigt inslag i kampen för livsmedelstrygghet. Sedan matkravallerna förra året förde upp svält på den politiska dagordningen igen har mycket ny forskning sett dagens ljus, en del av den av hög kvalitet. Men ännu finns inget förhållningssätt till svält som baserar sig på den enkla insikten att en av de viktigaste faktorerna för att få bukt med undernäring är anständigt arbete i jordbruket för lönearbetare. Till största delen förekommer svält på landsbygden och lantarbetare tillhör dem som har allra sämst livsmedelstrygghet. De svälter för att de är fattiga och de är fattiga för att deras grundläggande rättigheter till exempel deras kollektiva rättigheter som arbetstagare dagligen överträds. De här arbetstagarna är inga passiva, utsatta offer. Ger vi dem bara möjlighet att utöva sina rättigheter så kan de ge livsmedelsproduktionen en helt ny inriktning på väg mot den sociala och miljömässiga hållbarhet som ju är grundläggande inte enbart för deras egen existens utan också för alla andras. Dagens jordbruk dödar, lemlästar, förgiftar och förorenar kropparna, livet och miljön för dem som producerar vår mat. Framsteg i kampen mot svält betyder framsteg för anständigt arbete i jordbruket. På toppmötet i Madrid efterlyste FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon ett tredje spår som svar på världssvälten: Rätten till mat som en grund för analys, agerande och ansvar. Detta måste välkomnas, men han bekräftade bara än en gång något som redan är djupt förankrat i internationell rätt och FN-stadgan. Regeringars och staters människorättsliga åligganden äger företräde framför alla andra avtalsåtaganden. Regeringar är skyldiga att skydda, försvara och främja rätten till mat. Maträttigheterna inkluderar rätten till mat och rättigheter för dem som producerar mat. Därför är anständigt arbete inom jordbruket en grundförutsättning för framsteg i kampen mot svält. ILO är ju det enda FN-organet med arbetslivsuppdrag och måste därför aktivt medverka i kampen för maträttigheter om vi inte ska misslyckas igen. Det finns idag fyra FN-organ som huvudsakligen ägnar sig åt livsmedelsfrågor. Det globala samarbetet kan betyda ytterligare en nivå. Deras bidrag till en minskning av svält och undernäring är bara effektivt om det har en fast förankring i ett människorättsligt ramverk och det förtjänar att påpekas att endast Genèvekonventionerna om fångars rättigheter är äldre inom normativ människorätt än ILO:s konventioner. När vi talar om att skapa samförstånd om biobränslen så måste det samförståndet bygga på att företräde ges åt mänskliga behov och mänskliga rättigheter, till exempel rätten till mat och rättigheter för matarbetare. När vi talar om att reglera råvarumarknaderna så måste målet för den regleringen vara framsteg för maträttigheter. 3

4 När vi talar om investeringar i jordbruket måste vi fråga oss vilket slags investeringar vi avser och för vem. När vi talar om att knyta matproducenter till nationella och internationella marknader måste vi fråga oss exakt vilka kopplingarna är, om de höjer levnadsstandarden, förbättrar tillgången till billig och näringsrik mat, främjar hållbarhet och arbetstagarnas rättigheter. När vi talar om ett snabbt fullbordande av agendan för WTO:s Doharunda råder det då samförstånd om att detta främjar rätten till mat och rätten för matarbetare? Isåfall ifrågasätter vi detta samförstånd. IUL har länge förespråkat inrättandet av ett ekonomisk och socialt säkerhetsråd i FN, som kan se till att rättigheterna tillämpas. Med tanke på omfattningen av de problem vi idag står inför - världssvält, världsdepression, global miljöförstöring och globala brott mot grundläggande rättigheter så är den idén mer aktuell än någonsin. Salazar berättade i förmiddags att jobb är bästa sättet att ta sig ur fattigdom. Jag håller med men anser att vi måste gå ett steg längre i diskussionen. Entydig statistik från bland annat ILO pekar på de låga lönerna i jordbruket ända ner till 1 USD om dagen. Svältlöner gäller inte bara för daglönare utan också för plantagarbetare. Lösningen är kollektivavtal. Alltför många lantarbetare är utestängda från möjligheten att teckna kollektivavtal, därför måste ett stärkande av fackets kapacitet att förhandla och åstadkomma löner värda namnet uppmärksammas i CFA-planen som ett viktigt verktyg i säkrandet av livsmedelstrygghet för löneanställda lantarbetare. Detta framgick tydligt av kommentarerna här från Olivier de Schutter, FN:s specialrapportör för rätten till mat. Att människor inte har tillgång till mat idag beror på bristande köpkraft, berättade han, inte matbrist. Det är orsaken till att människor svälter idag. IUL:s kompetensområde är inte småskaligt jordbruk, men vi inser vikten av att det småskaliga jordbruket stärks. Men det är bara en del av lösningen. För lantarbetare är lösningen på den bristande livsmedelstryggheten ökad köpkraft. Det kan uppnås på olika sätt, till exempel med socialförsäkringar. Men för oss är den absolut centrala frågan kollektivavtal. Vårt viktigaste bidrag och det vi helst vill se inkluderas i CFAplanen är tillämpningen av ILO:s normer om föreningsfrihet och kollektivavtal. Sammanfattningsvis och i det mer omedelbara sammanhanget av detta samtal och FN-organens roll yrkar arbetstagargruppen enträget på att: <ul><li> säkrandet av maträttigheter ställs i centrum för FN-organens politik samt att det kontinuerligt kontrolleras att denna politik verkligen främjar rätten till mat;</li> <li>fn-organens agerande avseende matkrisen beaktar lantarbetarnas livsmedelstrygghet anställningsbehov, samt uppmärksammar deras centrala betydelse för säkrandet av världens livsmedelsbehov och en hållbar livsmedelsproduktion;</li> <li>ilo:s styrande organ ber generaldirektören formalisera interaktionen mellan ILO och UNHLTF. ILO:s bidrag ska konkret baseras på dess speciella kompetensområden, till exempel hiv/aids på arbetsplatsen och avskaffandet av barnarbete i jordbruket; </li> 4

5 <li>kvinnornas strategiska roll i produktion, beredning, förädling, marknadsföring av mat och handel därmed måste byggas in i de politiska åtgärderna och tillämpningen; </li> <li>fn-organen samarbetar om att samla in och granska heltäckande statistik om arbetskraften på landsbygden, arbetsmarknaden på landsbygden och företag på landsbygden, samt hjälper till att utforma en nationell och internationell politik för livsmedelstrygghet. I enlighet med ILO:s mandat ska ILO genomföra en studie av matkrisens konsekvenser för sysselsättning, försörjningsmöjligheter och grundläggande principer och rättigheter på jobbet; </li> <li> HLTF och FN-organ som arbetar med global livsmedelstrygghet uppmanas utnyttja arbetstagar- och arbetsgivarorganisationernas nätverk på internationell och nationell nivå när de utformar en relevant politik samt för att säkerställa att politiken verkligen levererar de avsedda resultaten. De uppmanas engagera arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer i utformningen och tillämpningen av nationella planer;</li> </li> och slutligen, att ILO ska bidra till arbetet i det globala samarbetet Global Partnership on Agriculture, Food Security and Nutrition, i synnerhet på områdena sysselsättning, grundläggande principer och rättigheter på jobbet, socialförsäkring och avskaffandet av barnarbete i jordbruket</li></ul>. Vi rekommenderar att den handlingsplan (Plan of Action) som förra året utarbetades av Internationella arbetskonferensens kommitté för fattigdomsminskning via sysselsättning på landsbygden används vid utformningen av ILO:s bidrag till CFA-planen. Vi anser att protokollet speglar våra diskussioner här och vi är positiva till att dess innehåll delges ILO:s styrande organ och generaldirektören. Tack för ordet. 5