Kampen om döttrarna INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR 2 TEXT & FOTO: STINA LINDE

Transkript

1

2 INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR 2 Kampen om döttrarna Hundratusentals flickfoster aborteras varje år i Indien. Ultraljud och annan teknologi hjälper föräldrar att ta reda på om deras blivande barn är en dotter eller son. Könskriget börjar därför redan i livmodern. I flera delstater råder det sådan brist på kvinnor att männen tvingas åka långväga för att hitta en hustru. Fenomenet är inte nytt och är vanligast inom den välutbildade medel- och överklassen. Tradition och modernitet är i detta fall inte varandras motsats. De går i stället hand i hand. TEXT & FOTO: STINA LINDE 30-åriga Mitu Khurana kliver in i huset igen efter att ha burit ut en av sina fyra månader gamla tvillingdöttrar i taxin. Nu har hon bestämt sig. Hon tänker lämna sina svärföräldrars hem och det arrangerade äktenskapet. Hennes egna föräldrar väntar på henne hemma hos sig. De är också övertygade om att trakasserierna av deras dotter och båda barnbarn måste få ett slut. Den scen som spelas upp framför Mitu när hon kommer in genom ytterdörren för att hämta sin andra dotter har förföljt henne alltsedan dess. Svärmodern har ställt spädbarnet i bilbarnstolen på översta trappsteget. Med full kraft sparkar hon stolen nerför trappan. Sedan händelsen i december 2005 har barnläkaren Mitu Khurana från New Delhi i Indien blivit vida känd. Hon har synts på tv, i tidningar, på bloggar och till och med i Indiens motsvarighet till Guinness rekordbok. Orsaken: hon är den första person någonsin i Indien som har polisanmält sin make och sina svärföräldrar för att ha försökt tvinga henne till könsselektiv abort. Att gå ut i media är det enda sättet för mig att komma någonstans med mitt fall. Dessutom gör det mitt liv säkrare. Jag är hotad från flera olika håll och att bli en offentlig person ger mig och mina döttrar större skydd och stöd, berättar hon. I Indien, främst i de norra delarna, råder så kallad sonpreference. Det betyder att söner har mycket högre status än döttrar på alla plan. Vid sida om denna förkärlek för söner finns ett förakt mot döttrar, vilket leder till mångsidig diskriminering. Det är ett gammalt mönster som har flera orsaker. Besattheten av söner i Indien beror delvis på kulturella traditioner. Ett exempel är att bara söner anses kunna föra vidare familjenamnet, eftersom döttrar tillhör sin makes familj efter att de har gift sig. Därför tycker de flesta familjer att de behöver åtminstonde en son. En annan tradition

3 3 INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR 4 är att sonen är den enda som kan tända begravningselden på sina föräldrars begravning. Söner är därför starkt förknippade med status. I vissa fall kan en kvinna som bara har fött döttrar betraktas som barnlös. Även den ekonomiska faktorn är starkt bidragande till föraktet mot döttrar. De anses vara en ekonomisk börda för föräldrarna, främst på grund av den hemgift som de måste betala när hon gifter sig. Men även för att hon enligt traditionella synsätt inte kommer att kunna försörja sina föräldrar när de blir gamla. Det är sonens plikt. Han är ett socialt skyddsnät för föräldrarna, medan dotterns alla plikter är gentemot hennes svärföräldrar. Mitu Khuranas äktenskap var, som så många i Indien, arrangerat och efter giftermålet flyttade hon hem till sin makes föräldrar. Hon och hennes man, som även han är läkare, träffades knappt alls före bröllopet och svärföräldrarna krävde en mycket hög dowry, som hemgift kallas i Indien. Mina föräldrar tyckte att de krävde för mycket pengar, men i den situationen har man inte så mycket att säga till om, så de betalade, säger hon. Det dröjde inte länge förrän Mitu Khurana var gravid. Det är vanligt att nygifta par i Indien skaffar barn nästan direkt eftersom pressen från föräldrar och svärföräldrar är stor. Omedelbart började Mitus man och hans mor pressa henne att gå till en klinik för att ta reda på om hon väntade en pojke eller flicka. Mitu vägrade, trots deras ständiga tjat. Hon är själv uppvuxen i en familj där man aldrig gjort skillnad på pojkar och flickor och hennes föräldrar gav henne och systern lika stora möjligheter att utvecklas som om de hade varit söner. När jag bestämde mig för att utbilda mig till läkare fick jag starkt stöd av mina föräldrar, berättar hon. När 16 veckor av graviditeten gått, hade Mitu Khurana fått veta att hon bar på tvillingar. Men hon vägrade fortfarande att ta reda på barnens kön. En dag blev hon bjuden på efterrätt av sin svärmor, som var väl medveten om att Mitu är svårt allergisk mot ägg. Hon hade därför medvetet tillsatt ägg i kakan och Mitu fick en allvarlig allergisk reaktion. Hon fördes omedelbart till sjukhus för undersökning. Läkaren tog henne till förlossningsavdelningen och förklarade att han skulle göra ett ultraljud på hennes njurar. Jag anade att något var galet när jag togs till förlossningsavdelningen. Men det var inte förrän senare som jag hittade bevis för att det var då som de tog reda på könet på mina tvillingar. Mina svärföräldrar och min man hade betalat läkaren att göra det i samband med att han undersökte mig för allergichocken. Det var under och 80-talet som sjukhus och kliniker i Indien började erbjuda könsbestämning av foster med hjälp av ultraljud eller fostervattensprov, och därtill abort om det skulle visa sig att fostret var kvinnligt. Fenomenet började kallas för Female foeticide. Sedan 1971 är det lagligt med abort i landet, men den nya teknologin bidrog till att det nu nästan bara aborterades kvinnliga foster. I början av 1980-talet ökade de kliniker som specialiserade sig på könsbestämning och abort lavinartat och de tjänade stora pengar. Vissa erbjöd kombinerat könstest och abort till ett reducerat pris. Tio år senare fanns det runt kliniker bara i huvudstaden Delhi. Regeringen insåg då att missbruket av ultraljud skulle få allvarliga konsekvenser trädde därför en lag mot könsselektiv abort i kraft. Könsselektiv abort är vanligast i norra Indien. De nordliga delstaterna Punjab, Haryana och Delhi har kallats för The Bermuda Triangle for girls Bild: Pyroelectric.com Pre-conception and Pre-natal Diagnostic Techniques act, PCPNDT, som lagen heter, förbjuder all form av könsbestämning av foster. Kliniker och läkare får inte informera om könet på ett ofött barn och föräldrarna får inte fråga om det. Det är också förbjudet att göra reklam för dessa tjänster och enligt lagtexten är straffet upp till fem års fängelse. Sjukhus som har ultraljudsmaskiner måste registrera dem och de får bara användas till kontroller av fostrets hälsa. Dessutom är det lag på att ha en väl synlig skylt, som både på engelska och det lokala språket förklarar att könsbestäming är olagligt och straffbart. Att svärföräldrarna och maken nu visste att Mitu bar på två flickor innebar stor stress för henne. Hon blev trakasserad både fysiskt och psykiskt. En dag när graviditeten pågått i ungefär 20 veckor började hennes man tjata på henne att göra abort. Mitu förklarade för honom att hon inte tänkte gå med på det. Hon älskade redan sina barn och det faktum att de var flickor spelade ingen som helst roll. Men maken gav sig inte. Tjafset urartade i ett våldsamt bråk och Mitus man tog tag På Central Hospital i New Delhi finns denna skylt uppsatt utanför förlossningsavdelningen. Alla sjukhus som utför ultraljud är skyldiga att förklara att det är olagligt att ta reda på barnets kön innan födseln. i henne och kastade henne nerför trappan som ledde till undervåningen. Mitu fick kraftiga blödningar av fallet och togs än en gång i ilfart till sjukhus, livrädd för att ha förlorat sina barn. Lyckligtvis hade båda två på ett mirakulöst Jag blev djupt deperimerad och funderade på självmord vis klarat sig i magen. Men svärföräldrarna och maken slutade inte försöka provocera fram ett missfall. När hon kom hem från sjukhuset låste de in henne på ett rum utan mat och vatten. Jag blev djupt deperimerad och funderade allvarligt på att begå självmord, berättar hon. Tills slut beslöt Mitu Khurana att berätta för sina föräldrar som det var. Fadern sa till henne att genast komma hem. Han hotade Mitus svärföräldrar med polis om de inte släppte iväg henne. Den sista tiden innan förlossningen åkte jag in och ut på sjukhus hela tiden. Mina föräldrar visade inte så mycket känslor. Jag tror att de inte ville göra mig mer upprörd än jag var, men jag vet att de hela tiden tog detta mycket hårt. I augusti 2005 tvingades Mitu som då var i sjunde månaden att förlösa sina döttrar genom kejsarsnitt. Flickorna klarade sig bra, men själv blev hon medtagen av förlossningen och bodde hemma hos sina föräldrar de första månaderna efteråt. När flickorna blivit fyra månader gamla beslöt hon sig dock för att flytta tillbaka till sina svärföräldrar. Jag ville fortfarande till varje pris rädda mitt äktenskap. Det är svårt att förklara såhär i efterhand, men jag älskade faktiskt fortfarande min man. Jag tänkte också att de borde acceptera flickorna nu när de var födda, förklarar hon. Men efter fyra dagar med fortsatta trakasserier ringde Mitu Khurana sin mamma, som ordnade så att en taxi skulle komma och hämta henne. Min svärmor visste om att jag tänkte ge mig av med flickorna. Hon erbjöd sig att bära ner en av dem till taxin. Att jag gick med på det är det största misstaget i mitt liv, berättar Mitu. Tack vare barnstolen av hårdplast som fyramånadersflickan satt fastspänd i och att hon hade ett bälte runt sig, så klarade hon sig utan större skador. Det var efter att hennes svärmor i december 2005 hade sparkat dottern nerför trappan som Mitu Khurana kontak- Female foeticide är mest utbrett i de norra delarna av Indien. I de nordliga delstaterna Haryana, Punjab föds det bara runt 800 flickor per 1000 pojkar. I de sydligare staterna är fördelningen betydligt jämnare, trots att balansen även där på senare år har rubbats. Det är mycket svårt att säga exakt hur många selektiva aborter som utförs varje år i Indien, främst eftersom de sker i det dolda. Enligt FN:s befolkningsfond, UNFPA, aborterades flickfoster om året mellan 2001 och Det föds 904 flickor per 1000 pojkar i Indien. Internationellt är den siffran drygt 952.

4 5 INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR 6 tade polisen. Nu hade de visat att de faktiskt var beredda att döda ett barn, inte bara tvinga mig till abort. Men jag sa åt polisen att inte göra något ännu. Jag ville bara att de skulle ha informationen, ifall något ännu värre skulle hända. Jag hade fortfarande hopp om att allt skulle bli bra. Även om Mitu nu flyttat ifrån svärföräldrarna, så besökte hon dem två gånger i veckan. Det var när hon gick igenom sin och sin makes gamla saker i deras före detta gemensamma hem som hon hittade ett dokument. Ett dokument från sjukhuset där hon togs in för den allergiska reaktionen på grund av äggkakan. Där stod det att ett ultraljud hade gjorts. Men inte varför. När man gör ultraljud så måste man fylla i ett formulär där man anger exakta orsaker till undersökningen. Det saknades i det här dokumentet. Nu hade Mitu bevis på att hennes svärföräldrar, make och läkaren hade brutit mot lagen. Jag kallar det för mord, jag kallar det för utrotning. För det är vad det är. I Indien så dödar vi våra döttrar. Bijayalaxmi Nanda tittar ut över gruppen med lärare som sitter uppradade på röda plaststolar i källarlokalen bredvid skolbiblioteket. Hon är kvinnorättsaktivist och en av grundarna av organisationen CAPF, Campaign against Pre-birth elimination of Females. I dag håller hon i en workshop för lärarna på grundskolan Vidya Niketan i södra Delhi. I åhörarskaran sitter ett tjugotal kvinnliga lärare, klädda i färgranna saris, men bara två manliga. I Indien är det ovanligt att män arbetar som grundskolelärare, för det anses vara ett mjukt och kvinnligt yrke. Vidya Niketan är en skola för överklassens barn och den är blandad, det vill säga att eleverna består av både pojkar och flickor. Men en av lärarna berättar att det bara är i två eller tre av klasserna som det finns lika många flickor som pojkar. Regeln är att det finns en stor överrepresentation av pojkar. Som en av flera föreläsare denna dag är det Bijayalaxmi Nandas uppgift att berätta för lärarna om den indiska lagen mot könsselektiv abort. Det är inget fel på lagen som sådan. Den är välskriven och innebär totalt förbud mot både utförande av och reklam för könsselektiv abort. Problemet är att lagen inte följs, och den som bryter mot den straffas inte, säger hon. Bijayalaxmi Nanda tar en klunk vatten ur ett glas. Luften i skolans källarlokal är torr och dammig. Hon reser sig sedan för att komma åt sin laptop. Bijayalaxmi Nanda berättar för lärarna på grundskolan Vidya Nu vill jag berätta en historia för er, säger hon och klickar upp en stor powerpoint-bild på väggen. Bilden föreställer Mitu Khurana. Hon tittar rakt in i kameran och håller sina två döttrar i famnen. Jag har kännt Mitu i ungefär fyra år. Hon kontaktade mig för att hon inte visste vad hon skulle ta sig till, berättar Bijayalaxmi Nanda. Med bilden av Mitu vilandes på väggen berättar hon för en knäpptyst publik den absurda historien om två döttrar som mot alla odds finns i livet och om deras mor som när hon kämpat för deras rätt att leva bemötts med starkt motstånd från nästan alla håll. CAPF bildades i början av 2000-talet och hade då ambitionen att vara ett moraliskt stöd för kvinnor som utsätts Niketan om lagen mot könsselektiv abort. för press att könsbestämma foster eller att göra abort. När Mitu Khurana kontaktade Bijayalaxmi Nanda hade varken hon eller någon annan i organisationen försökt driva ett Jag kallar det rättsfall. Vi hade till och med svårigheter att komma i kontakt med kvin- för mord, jag kallar det för utrotning nor som befann sig i den här typen av situation. Fast vi så väl visste att de fanns, så var de svåra att hitta, förklarar Bijayalaxmi. Det är en offentlig hemlighet att selektiv abort pågår i stor skala och att massor av kvinnor pressas till det. Alla vet vilka kliniker som utför det illegalt, fast det inte talas högt om det. Inte heller Mitu Khurana ville från början gå till domstol. Hon hade just funnit dokumentet som visade att läkaren hade gjort ett ultraljud, men inte fyllt i rätt uppgifter. Trots att detta visade att han brutit mot lagen så ville Mitu bara ha hjälp av mig med att få rätt att flytta hem till sina föräldrar igen, det var allt, säger Bijayalaxmi Nanda. Men CAPF visade att de var redo att gå längre i sin kamp för Mitu Khuranas sak anmälde Mitu sin man, sina svärföräldrar och läkaren för brott mot PCPNDT Act. Med hjälp av CAPF skaffade hon sig en advokat och började lägga fram bevisen. Därmed blev hon den första personen någonsin att faktiskt använda lagen som hade funnits i 14 år. Nästan genast började Mitu Khurana att motarbetas. Sjukhuset där testet genomförts försökte få henne att dra tillbaka stämningen. Bijayalaxmi Nanda berättar att personalen på den ansvariga myndigheten sa till Mitu att du kommer att ångra det här och du är fortfarande ung, varför försöker du inte bara föda honom en son i stället för att ställa till med en scen?. De trodde inte heller på att hon, som själv är utbildad läkare, kunde ha genomgått könsbestämning av fostren utan att själv ha vetat om det. När Bijayalaxmi Nanda har berättat om Mitus fall finns det en sista punkt på programmet innan dagens workshop är slut. Hon delar in lärarna i fyra grupper och ger dem i uppgift att komma överens om hur de på bästa sätt ska få skolbarnen medvetna om diskrimineringen av döttrar och flickor. Det viktigaste för er, i rollen som lärare är att berätta för barnen hur det står till i vårt samhälle. Vi måste fånga upp dem innan de får samma syn på flickor och pojkar som de flesta människor i Indien har i dag, säger hon. De två senaste åren har varit tunga för Mitu Khurana. Hon har tvingats säga upp sig från sitt jobb som barnläkare. Mina svärföräldrar började gå på personalen på mitt jobb. En läkare hotade att våldta mig om jag inte drog tillbaka stämningen. Då beslöt jag mig för att sluta där. Alla vet vilka kliniker som utför det illegalt I stället läser hon nu en collegekurs i Hospital and health management. Där har jag funnit mycket stöd. Mina klasskompisar hjälper mig igenom detta. När Mitu för två månader sedan bröt ihop på grund av pressen från poliser, domare och arbetskamrater ville hon avsluta fallet. Men då protesterade hennes klasskamrater. De är tio, tolv år yngre än mig och har så mycket energi. De säger Nej, ge inte upp! Du måste föra den här kampen. Det är för vår skull också. Nu driver klassen en kampanj med hjälp av namninsam- Innan modern teknologi möjliggjorde för indiska par att ta reda på om de väntade en dotter eller son, mördades många flickor i stället strax efter att de fötts. Detta kallas för infanticide, spädbarnsmord och pågår fortfarande i viss utsträckning. I början av 1800-talet rapporterade brittiska officerare i Indien om female infanticide och 1870 infördes en lag mot det. Trots det så har spädbarnsmorden bidragit till dagens obalans mellan kvinnor och män. I Indien är det tradition att brudens föräldrar ger pengar och presenter till brudgummens och i många fall rör det sig om mycket stora summor. Sedan 1961 är det förbjudet att ta emot och ge hemgift, men lagen ignoreras helt. Det finns många sätt att komma runt den, exempelvis genom att kalla hemgiften för gåva. Hetsen över hemgift har ökat på senare tid och föräldrar tvingas ibland betala flera årsinkomster i hemgift, vilket givetvis raserar familjeekonomin.

5 7 INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR 8 0LWXV NODVVNDPUDWHU DQRUGQDU QDPQLQVDPOLQJDU Sn JDWRU RFK WRUJ I U DWW SURWHVWHUD PRW KXU KRQ KDU EOLYLW EHKDQGODG DY GHOV VLQD VYlUI UlOGUDU RFK PDNH GHOV DY VDPKlOOHW RFK UlWWVV\VWHPHW Foto: Privat /luduqd Sn VNRODQ 9LG\D 1LNHWDQ KDU InWW L XSSJLIW DWW GLVNXWHUD KXU GH Sn ElVWD VlWW NDQ XQGHUYLVD L MlPVWlOOGKHW RFK N QVGLVNULPLQHULQJ lingar på gator och torg. De senaste dagarna har runt tio tusen personer skrivit på för Mitu Khuranas kamp. Jag har faktiskt gett upp många gånger. Men sedan tittar jag på mina döttrar och minns plötsligt varför jag gör det här. De ger mig självförtroendet tillbaka, berättar hon. Bijayalaxmi Nanda är övertygad om att deras kamp kommer att skapa förändringar. ± -DJ lu Vn JODG DWW GHW QQV en modig kvinna som har trätt fram. Det är just det som behövs för att lagen ska få någon verkan. Mitu har också haft stort stöd av sin advokat och inte minst sina föräldrar. Det är de som gjort att jag orkat kämpa. Pappa tar hand om mina döttrar och ger mig fullt stöd i allt jag gör. Jag tackar mina föräldrar, mina döttrar och mina klasskompisar. Och jag tackar min man för att han har fått mig att starta den här kampen! Det är många som har frågat Mitu Khurana hur hon, en högutbildad kvinna från en modern familj kunde hamna i denna situation. Hon förklarar att fenomenet inte har något att göra med klass eller social tillhörighet. Både fattiga och rika, analfabeter och högutbildade vill ha minst en son i familjen. Skillnaden är att de fattiga inte tar död på de döttrar de får. De fortsätter bara att skaffa barn tills de får en son. Det är de utbildade som har tillgång WLOO GHQ WHNQRORJL VRP NUlYV I U DWW NXQQD DERUWHUD ÀLFNRU 'lul OLJJHU SDUDGR[HQ -X K JUH NODVV GHVWR PHG VR VWLNHrad teknologi, förklarar Mitu Khurana. Skillnaden är att de fattiga inte tar död på de döttrar de får Än är Mitus fall långt ifrån avgjort och kommer att tas upp i högre instanser. Hon har blivit hotad av alla möjliga, inklusive polisen. Mitt fall är korrupt på alla plan. De DOOUD ÀHVWD lu HPRW PLJ GHW QQV LQJHQ som vill att jag ska få rätt. Jag har verkligen ingen aning om hur det ska gå i det KlU IDOOHW 0HQ MDJ KRSSDV DWW ÀHU NYLQnor ska följa mitt exempel. Än har dock bara en kvinna gjort som Mitu Khurana. Jag läste om det i Hindustan Times. Men hon hade tvingats genomföra aborten och jag vet inte hur det har gått för henne, säger Mitu. Mitus make kämpar å sin sida för att få rätt till vårdnad om barnen. Samtidigt har han ifrågasatt att de verkligen är hans barn. När de var nyfödda gjorde min man ett DNA-test för att han var osäker på om han var fadern. En astrolog hade 5HJHULQJHQ L,QGLHQ DUEHWDU I U DWW GLVNULPLQHULQJHQ DY G WWUDU VND XSSK UD 0DQ KDU VWDUWDW VW GSURJUDP GlU IDW WLJD IDPLOMHU PHG G WWUDU InU HQ VXPPD SHQJDU QlU GRWWHUQ I GV 3HQJDUQD InU WDV XW I UVW QlU GRWWHUQ lu DUWRQ nu RFK VND DQYlQGDV WLOO EODQG DQQDW XWELOGQLQJ, YLVVD IDOO ELGUDU UHJHULQJHQ RFNVn PHG HQ VXPPD SHQJDU QlU G WWUDU från fattiga familjer ska gifta sig, för att den börda som hemgiften innebär inte ska bli så tung. 8QGHU NDSLWOHW 'HYHORSPHQW L /LPFD %RRN RI 5HFRUGV QQV 0LWX.KXUDQD RFK KHQQHV WYn G WWUDU +RQ lu I UVW L,QGLHQ PHG DWW DQPlOD VLQD VYlUI UlOGUDU RFK PDQ I U EURWW PRW ODJHQ PRW N QVVHOHNWLY DERUW 3&31'7 DFW 0DUNQDGHQ I U N QVEHVWlPQLQJ KDU VSULGLW VLJ lyhq WLOO LQGLHU XWRPODQGV, GHQ SXQMDE VSUnNLJD WLGVNULIWHQ 'HV 3DUGHV JMRUGH EULWWLVND RFK VNRWVND NOLQLNHU L E UMDQ DY WDOHW UHNODP I U VLQD WMlQVWHU Bild: Human Genetics Alert sagt till honom att han bara skulle få söner. Han vill ha vårdnaden bara för att han vet att tvillingarna är mitt liv, de är allt jag har, säger Mitu. 7YLOOLQJÀLFNRUQD I GGHV L YHFND PHQ GH KDU DOGULJ haft några problem med hälsan. De är nu fem år gamla och kan inte undgå att höra talas om sin mammas kamp. En gång var jag försenad och körde lite för snabbt med bilen. De satt i baksätet och en av dem frågade, Mamma, jagar pappa oss, är det därför du kör så snabbt? Jag blev förskräckt och förklarade att det inte var så. Men de är väldigt intelligenta, de förstår mycket av vad som händer. De har inte träffat sin far på tre år, och de är rädda för honom. Samtidigt har de sagt åt mig att Mamma, var inte ledsen för vår skull. Vi behöver inte honom. I Indien är det vanligt att döttrar är lika med ekonomisk börda för familjen. Något som väl illustrerar detta är en re NODPVORJDQ VRP Sn WDOHW XSSNOLVWUDG UXQW RP L %RPED\ ³6SHQG UXSHHV QRZ DQG VDYH ODWHU VWRG GHW L UHNODPHQ 9LWVHQ YDU DWW In NXQGHUQD DWW EHWDOD HQ OLWHQ VXPPD SHQJDU I U HQ DERUW RFK Sn Vn YLV VSDUD HQ VWRU summa i framtiden, det vill säga dotterns hemgift.

6 9 INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR 10 INDIENS OÖNSKADE DÖTTRAR 7UDGLWLRQHU JLULJKHW RFK NRUUXSWLRQ. QVVHOHNWLY DERUW lu HWW NRPSOH[W SUREOHP RFK WHRULHUQD RP GHVV RUVDN lu PnQJD 7URWV GHW lu DNDGHPLNHUQD HQLJD RP HQ VDN IUDPWLGHQ VHU OMXV XW Det är läkarna som skapar problemet 'U 0DQRKDU $JQDQL lu FKHI I U 1DWLRQDO 5XUDO +HDOWK 0LVVLRQ L %KRSDO +DQ lu VHGDQ PnQJD nu HQJDJHUDG L MlPVWlOOGKHWVIUnJRU RFK KDU VNULYLW ERNHQ Missing Girls 5DYLQGHU.DXU lu SURIHVVRU L VRFLRORJL YLG,QGLDQ,QVWLWXWH RI 7HFKQRORJ\ Pressen att gifta bort sina barn är enormt stor 'H VWDWHU L,QGLHQ GlU GHW I GV DOOUD PLQVW ÀLFNRU OLJJHU L QRUU 3XQMDE +DU\DQD RFK 'HOKL EUXNDU NDOODV I U ³7KH %HUPXGD WULDQJOH IRU JLUOV Ravinder Kaur är professor i sociologi vid Indian Institute of Technology i Delhi. Hon förklarar att anledningen till att diskimineringen av döttar är så mycket starkare i norra Indien främst beror på synen på äktenskap. I de norra delstaterna gifter man sig absolut inte inom släkten. I söder är det mycket vanligare med till exempel giftermål mellan kusiner. Då stannar dottern kvar inom familjen, hon kan ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och känslan av att hon är bortkastad blir inte lika stark. Dessutom, förklarar Ravinder Kaur är traditionen att mark och ägor bara kan ärvas av söner mycket starkare i norr. Om man går långt tillbaka i historien så kan detta bero på att folket i de norr i större utsträckning behövde skydda sig mot omvärlden och därför helst ville ha söner som kunde kriga.. Ravinder Kaur har nyligen undersökt balansen mellan antalet pojkar RFK ÀLFNRU VRP I GV L GH ROLND GHOVWDterna och hon kan konstatera att norra Indien fram tills nu har uppvisat de sämsta siffrorna. Men hon ser att den negativa trenden nu rör sig både österoch söderut. Jag tror att det till stor del beror på att dowrysystemet sprider sig söderut, dit det hittills inte varit lika starkt som i norr, förklarar hon. 5DYLQGHU.DXU KDU VNULYLW ÀHUD DUtiklar om konsekvenserna av att Indiens kvinnor blir allt färre. Bland annat ökar våldet mot dem. Det är en myt att ju färre kvinnor GHW QQV L HWW ODQG GHVWR K JUH EOLU deras status. Det är precis tvärtom. På många ställen blir också polygami allt vanligare. Kvinnor tvingas gifta sig PHG ÀHUD PlQ RFK SURGXFHUD PDVVRU med barn. Hon förklarar att det är det två saker som måste förändras om könsselektiv abort ska kunna bekämpas. Dels måste arvssystemet bli jämlikt, dels måste synen på giftermål lösas upp. ± 'HW QQV HQ ODJ VRP VlJHU DWW döttrar har lika stor rätt att ärva sina föräldrar, men den följs inte. Om föräldrarna ska kunna förlita sig på att även dottern kan ta hand om dem när de blir gamla så måste hon få rätten att luyd 6HGDQ QQV GHW QQV HQ RHUK UG press att gifta sig och att få sina barn bortgifta i dag. Jag hade en doktorand Sn LQVWLWXWLRQHQ YDUV SDSSD FN KMlUWattack på grund av att han inte lyckats gifta bort henne ännu.om männsikors synsätt inte förändras blir vi aldrig kvitt problemet, förklarar Ravinder Kaur. Enligt Manohar Agnani är lagen mot könsselektiv abort värdelös så länge GHW QQV HQ HIWHUIUnJDQ Sn WMlQVWHQ Det saknas en tredje part som är villig att använda lagen. Som det ser ut nu så tjänar alla inblandade på att 0DQRKDU $JQDQL ElU DOOWLG HQ NQDSS Sn WU MDQ GlU GHW VWnU /HW JLUOV EH ERUQ bryta mot den. Föräldrarna får veta könet på sitt ofödda barn och läkaren mål. Men då brukar jag svara att Nej, Son preference har alltid funnits. tjänar en hacka. Det hela hemlighålls det är ni som skapar hela problemet. Men nu får även de fattiga och outbilgivetvis. Så vem ska polisanmäla? Enligt en undersökning gjord av dade tillgång till teknologi som länge Enligt Agnani är det på grund av lä- Christian Medical Association of In- bara varit tillgänglig för rika. karna som könsselektiv abort är ett så dia, ökar risken för abort av döttrar om Trots detta är även Manohar Agnani stort problem i Indien. föräldrarna är utbildade. Störst är ris- försiktigt positiv inför framtiden. Det är väldigt få läkare som fak- ken i hushåll där båda föräldrar har gått Den yngre generationen är idealistiskt utför det. Men alla vet vilka de ut gymnasiet. Lägst risk är det om båda ter. De är inte korrupta och vågar säga är, även om det inte talas högt om det. föräldrar bara har gått i grundskola. nej till traditioner. Om 10 eller 20 år Jag har hört skyldiga läkare rättfärdiga Men nu, förklarar Manohar Agnani, Vn WURU MDJ DWW VWDWLVWLNHQ I U ÀLFNRU VHU sina handlingar genom att säga att Vi sprider sig fenomenet även bland out- mycket bättre ut. Men vem vet, det kan tillgodoser bara patienternas önske- bildad landsbygdsbefolkning.. lika gärna ta 200 år, säger han. Folk vill inte göra sig av med systemet Dowry är ett traditionellt system, som folk inte vill göra sig av med. De är uppväxta med det och vet ingenting annat. Dessutom går Indien allt mer mot att bli ett konsumtionssamhälle och girigheten breder ut sig. Därför kräver folk större och större summor i hemgift, förklarar Raka Arya. Hon säger att den lag som sedan sedan 1961 förbjuder att både ge och ta emot dowry helt ignoreras. ± (QEDUW GHW IDNWXP DWW GHW QQV en lag som förbjuder en handling gör 5DND $U\D XQGHUYLVDU GRPD- inte att folks uppfattningar förändras. Det behövs också ett gensvar från beuh L MlPVWlOOGKHW YLG 1DWLRQDO /DZ,QVWLWXWH 8QLYHUVLW\ folkningen. Indiens regering har tagit L %KRSDO L GHOVWDWHQ 0DG\KD många initiativ för att stoppa selektiv abort, men de har ju ingen chans att 3UDGHVK kontrollera den enorma massa som be (QOLJW KHQQH lu GRZU\ GHQ folkningen utgör. IUlPVWD RUVDNHQ WLOO GLVNULEnligt Raka Arya är det i praktiken PLQHULQJHQ DY G WWUDU omöjligt för en kvinna att protestera om hon blir tvingad till könsbestämning eller abort. Då blir hon förmodligen utkastad och ställs helt utan försörjning. Lagen missar den mest sårbara parten, de kvinnor som den egentligen ska skydda. Men många kvinnor tar själva på sig skulden för att de väntar en dotter och inte en son. Få vet om att det är mannens kromosomer som avgör om barnet EOLU HQ ÀLFND HOOHU SRMNH 'HW lu EHIlQJW att beskylla kvinnan, men det är hon som får utstå spott och spe om hon inte föder några söner. Raka Arya anser att straffet för könsbestämning är alldeles för kort. Dessutom är det väldigt lätt att komma undan, i alla fall om man är läkare. Högt uppsatta personer smörjer varandra och löser saker och ting genom mutor, säger hon. Men Arya ser ändå ljust på framtiden. Med hjälp av påtryckningar av aktivister tror hon att lagen kan stärkas.