Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser

Transkript

1 Tillsynsrapport 2014:9 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser Rikspolisstyrelsen

2

3 Sammanfattning 1 Sammanfattning Inspektionsgruppens uppdrag har varit att göra en uppföljande inspektion och se över användandet av riskanalyser i samtliga polismyndigheter. I rapporten konstateras att verksamheten på detta område har utvecklats i positiv riktning. Till skillnad från lägesbeskrivningen i Inspektionsrapport 2010:8 har samtliga polismyndigheter i dagsläget en relativt väl fungerande struktur för genomförande av de strukturerade riskbedömningarna. Trots vissa olikheter myndigheterna emellan genomförs i dagsläget ett mycket stort antal bedömningar. Flertalet av dessa hamnar hos brottsoffer- och/eller personsäkerhets verksamheten för kvalitetssäkring och beslut om åtgärder. Inspektionsgruppen lämnar dock rekommendationen att samtliga myndigheter/regioner bör använda sig av samma instrument för riskanalyserna och att samtliga myndigheter/regioner bör organisera verksamheten på ett enhetligt sätt. Inspektionsgruppen lämnar vidare rekommendationer om vissa förtydliganden i de riktlinjer som finns för verksamheten med riskanalyser samt att bättre uppföljningssystem ska tas fram.

4 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser 2

5 Innehåll 3 Innehåll Sammanfattning Inledning Uppdraget Inspektionsgruppen Genomförande Metod Bakgrund Tidigare inspektion Upptäcka våld och hot om våld Metoder för strukturerade polisiära bedömningar Fördjupade bedömningar Lokalt personsäkerhetsarbete Samverkan Åtgärder med anledning av tidigare inspektion Iakttagelser Organisation och arbetsfördelning [del 1] Myndigheternas svar Organisation och arbetsfördelning (del 2) Myndigheternas svar Uppföljning och utvärdering Myndigheternas svar Samverkan Myndigheternas svar Bedömningar och rekommendationer Utgångspunkter Allmänt Instrument för riskanalys Organisation och arbetsfördelning Dokumentation och utlämnande av riskanalyser Överlämnande inom myndigheten Kompetens och utbildning Samverkan Uppföljning och utvärdering Rekommendationer i sammanfattning Instrument för riskanalyser Organisation och arbetsmetoder Uppföljning och utvärdering Definitioner och förkortningar Bilaga... 28

6 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser 4

7 1. Inledning 5 1. Inledning 1.1 Uppdraget Under 2010 genomfördes en inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser. Denna redovisades i Inspektionsrapport 2010:8. Rikspolischefen har beslutat att under våren 2014 genomföra denna uppföljande inspektion i ämnet. Inspektionen 2010, och den nu aktuella uppföljande inspektionen, har inriktats på hur polismyndigheterna gör riskanalyser på individnivå samt det lokala personsäkerhetsarbetet. Brottsofferverksamheten i dess helhet och den särskilda personsäkerhetsverksamheten har tidigare inspekterats av Rikspolisstyrelsen (RPS) och omfattas därför inte av inspektionerna. Inspektionen 2010 uppmärksammade omständigheter som pekade på brister i det lokala arbetet med att använda strukturerade metoder för riskanalys. Rikspolischefen underströk till följd av inspektionen vikten av att prioritera brottsofferarbetet som ett viktigt led i utredningsverksamheten och poängterade att den nationella handlingsplanen för brottsofferarbetet ska följas. Den myndighet som tillämpar en annan metod för riskanalyser än den som anvisas av Rikspolisstyrelsen ska vara beredd att visa den struktur som följs vid arbetet med riskanalys samt ange skälen för det gjorda valet. RPS publicerade 2010, dvs. i nära anslutning till förra inspektionen, Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå. I riktlinjerna definieras hot- och riskbedömningar som riskanalys och denna delas in i: initiala bedömningar, strukturerade bedömningar och fördjupade bedömningar. verksamheten. Inspektionen har haft i uppdrag att fokusera på vilka åtgärder polismyndigheterna har vidtagit i syfte att förbättra arbetet med de strukturerade riskanalyserna, dvs. punkten 2 under indelningen ovan, och då särskilt beakta enhetlighet mellan polismyndigheterna, kompetens hos de medarbetare som genomför bedömningar/analyser, förmågan att åtskilja riskanalyser från brottsutredningar, uppföljning och utvärdering av beslutade skyddsåtgärder m.m. samt samverkan med externa intressenter som Åklagarmyndigheten, Skatteverket och kommunernas socialtjänst. Strukturerade bedömningar utgör komplement till initiala bedömningar, om dessa visar på risk för hot eller våld. Det finns checklistor som utformats för att kunna användas av polisanställda som saknar klinisk kompetens. Bedömaren bör dock ha genomgått särskild utbildning för ändamålet. De aktuella checklistorna är SARA, som används vid partnerrelaterat våld, SAM, som används vid upprepade trakasserier, s.k. stalkning, samt Patriark, som används vid hedersrelaterad brottslighet. Inspektionsgruppen vill understryka att rapporten således inte behandlar initiala eller fördjupade bedömningar och inte heller eventuella åtgärder som finns att vidta beroende av riskbedömningarnas utfall. Syftet med den nu aktuella inspektionen är att granska vilka åtgärder polismyndigheterna vidtagit till följd av rekommendationerna i Inspektionsrapport 2010:8 samt hur de har implementerat Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå i

8 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser Inspektionsgruppen Deltagare i inspektionsgruppen har varit: Länspolismästare Ebba Sverne Arvill, inspektions ledare, Rikspolisstyrelsen, Chefen för Staben Juridik Åsa Hasth, sekreterare, Polismyndigheten i Uppsala län, Bo Wickström, kommissarie, Polismyndigheten i Uppsala län, samt Ulf Haquinius, inspektör, Polismyndigheten i Stockholms län.

9 2. Genomförande 7 2. Genomförande 2.1 Metod Den uppföljande inspektionen har berört samtliga polismyndigheter och har genomförts som en s.k. kontorsinspektion, dvs. utan besök vid myndigheterna. Med utgångspunkt från Inspektionsrapport 2010:8 har frågor, som besvarats skriftligt, ställts till samtliga polismyndigheter. Flertalet av frågorna utgick från den förra rapportens iakttagelser och förslag. Frågorna till myndigheterna delades upp i tre huvudområden: organisation och arbetsfördelning, uppföljning och utvärdering, samt samverkan. Svarsmaterialet har analyserats och ligger till grund för rapportens bedömningar och rekommendationer.

10 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser 8

11 3. Bakgrund 9 3. Bakgrund I ett betänkande 1998 konstaterades att det är relativt sällan som målsägaren eller vittnen utsätts för hot eller andra övergrepp 1. Utredningen ansåg trots detta att redan den omständigheten att det förekommer hot och övergrepp är tillräckligt allvarligt för att motivera att åtgärder vidtas för att förhindra detta. Utredningen föreslog därför att ett nationellt handlingsprogram till skydd för bevispersoner borde utarbetas. Regeringen tillsatte därefter en utredning (Personsäkerhetsutredningen) som föreslog att ett nationellt program om personsäkerhet skulle införas och regleras i en särskild lag. RPS fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till ett sådant program och redovisade i december 2000 förslaget Nationellt handlingsprogram för skydd av bevispersoner. Polisen skulle enligt förslaget ha ansvar för programmet. Den 1 juli 2006 genomfördes ändringar i polislagen då en ny bestämmelse om särskilt personsäkerhetsarbete infördes och en särskild förordning om särskilt personsäkerhetsarbete beslutades. Detta medförde även att RPS meddelade föreskrifter om det lokala personsäkerhetsarbetet, FAP I föreskriften anges att polismyndigheterna ska bedriva person säkerhetsarbete och att det ska finnas kompetens att ta hand om dessa ärenden. Det ska också finnas en tydlig sammanhållen organisation och arbetsfördelning. Vidare ska det finnas personsäkerhetshand läggare som har personsäkerhet som sin huvudsakliga arbetsuppgift. Sedan förra inspektionen har även förändringar skett i FAP 480-3, som bl.a. innebär att allmänna råd om uppföljning har ändrats till att bli föreskrift. I juni 2009 beslutade RPS Nationella riktlinjer för Polisens lokala personsäkerhetsarbete, som en utveckling och ett kompletterande stöd till föreskrifterna. RPS har också beslutat om en handbok med rutiner och arbetsmetoder för polisens hantering av skyddsärenden. De nationella riktlinjerna och handboken utgör inte föreskrifter utan är allmänna råd. Den handledning om brottsofferarbete som RPS tog fram 2001 var en åtgärd för att arbeta mer strukturerat med brottsoffer. Arbetet fortsatte med att RPS 2003 beslutade om en nationell handlingsplan för brottsofferarbete inom polisen. I denna framhålls bl.a. vikten av kontinuerliga hot- och riskbedömningar. Dessa dokument har ersätts av riktlinjer för Polisens brottsofferarbete (2012). RPS beslutade 2005 Riktlinjer och rutiner för polisiära hot och riskbedömningar vid våld i nära relationer samt ärenden om besöksförbud. Dessa har nu ersatts av Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå, som beslutades av RPS den 2 juli 2010, d.v.s. strax efter det att den förra inspektionen avslutades. Av polisens planeringsförutsättningar 2014 framgår under avsnittet 6.8, Brottsofferarbete, att de skyddsåtgärder som vidtas ska baseras på strukturerade riskanalyser för våld i enlighet med de nationella riktlinjer som finns. 3.1 Tidigare inspektion Under 2010 genomfördes en inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser. Inspektionen leddes av polisöverintendenten Håkan Rosenqvist. Vid detta inspektionstillfälle konstaterades att de viktigaste åtgärderna som bör vidtas för att ge brottsoffer ett bättre skydd är: ett bra och brett brottsofferarbete som utgör grunden för ett bättre skydd för brottsoffren. att det finns strukturerade metoder för att bedöma hot och risker för brottsoffer vid alla typer av hot och att metoderna används enhetligt inom polisen. att verksamheten följs upp och utvärderas på ett strukturerat sätt. När ett brottsoffer hotas eller utsätts för våld trots att polisen vidtagit skyddsåtgärder ska dessa situationer analyseras särskilt för att identifiera orsakerna till att inte skyddet för brottsoffret varit tillräckligt. Uppföljningen ska också omfatta att beslutade arbetssätt används. en fortsatt bra samverkan med andra myndigheter, främst åklagare och socialtjänst, samt brottsofferorganisationerna. 1 Se betänkande Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40).

12 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser Upptäcka våld och hot om våld Den förra inspektionsgruppen konstaterade att det är viktigt att polisen har metoder för att upptäcka hot och bedöma risker. Det saknades vid tidpunkten för inspektionen en gemensam arbetsmetod för att fånga upp risksituationer. Dåvarande inspektionsgrupp konstaterade vidare att möjligheterna att få en bra bild av hotsituationen och en bra brottsanmälan förbättras om: brottsoffret gör anmälan vid ett personligt sammanträffande med en anmälningsupptagare det finns rutiner kring de kontrollfrågor som bör ställas. T.ex. Varför tror du att du utsatts för detta brott? och Har du tidigare varit utsatt för något (liknande) brott? kontrollfrågorna kan kopplas till vissa brottskoder som en stödfunktion i Rar. Den förra inspektionsgruppen rekommenderade att polismyndigheterna, som ett led i sin egenkontroll, bör följa upp upprepad brottslighet och analysera situationerna för att se om skyddsåtgärderna varit tillräckliga och om det finns generella problem eller förbiseenden från polisens sida när det gäller skydd av brottsoffer Metoder för strukturerade polisiära bedömningar I den förra inspektionsrapporten framgick att Polisen sedan 1990-talet har använt sig av strukturerade bedömningar (checklistor) för att bedöma risken för framtida våld i parrelationer (SARA), stalkning (SAM) och hot vid hedersrelaterade brott (Patriark). Av drygt anmälda brott år 2009 var det dock endast i av dessa som brottsoffret var bekant med gärningsmannen. En slutsats som drogs var att checklistornas användningsområde vid misshandelsbrott omfattar färre än vart fjärde brott. Vid Polismyndigheten i Skåne används inom hela myndigheten sedan den 1 juli 2010 en metod som tagits fram inom myndigheten, den s.k. Skånemodellen, för att bedöma hot och risker. Detta är inte en checklista utan en bedömningsmetod. Dåvarande inspektionsgrupp föreslog följande. I och med den oklarhet som idag råder om strukturerade metoder ska användas och deras värde, bör dessa frågor klarläggas. Detta för att få kunskap om det finns skillnader i träffsäkerheten i bedömningarna när det gäller erfarenhetsbedömningar, SARA, SAM och Patriark samt den metod som används vid Polismyndigheten i Skåne. Om SARA, SAM och Patriark är de metoder som är bäst så bör arbetet för att få fram metoder som täcker in samtliga typer av våld och hot om våld genomföras. Det är inte tillräckligt att endast var fjärde som misshandlas omfattas av en bedömningsmetod. En gemensam metod för polisen måste sedan fastställas. Denna omfattar även riktlinjer för i vilka fall hot och riskbedömningar ska genomföras Fördjupade bedömningar Vid förra inspektionstillfället konstaterades att det vid polismyndigheterna fanns såväl resurser som kompetens för att genomföra fördjupade bedömningar. Det som skiljde myndigheterna åt var vilka brott som låg till grund för bedömningarna och hur pass allvarligt våldet eller hotet behövde vara för att en bedömning skulle genomföras. Inspektionsgruppen påpekade att det kan diskuteras om gränsdragningen när en fördjupad bedömning görs eller inte görs är den rätta och om det är acceptabelt att denna varierar mellan polismyndigheterna. Dåvarande inspektionsgrupp föreslog att en gemensam metod för fördjupade bedömningar skulle utvecklas och beslutas Lokalt personsäkerhetsarbete Vid förra inspektionstillfället konstaterades att då personsäkerhetsarbetet i stor utsträckning styrs av tvingande regler så har resurser avsatts för den verksamheten och en särskild organisation skapats. Skillnaden mot ledning och styrning av övrig brottsofferverksamhet var därför påtaglig. En farhåga som den tidigare inspektionsgruppen lade fram var att utvecklingen av personsäkerhetsarbetet skedde på bekostnad av den övriga brottsofferverksamheten. Inspektionen konstaterade vidare att detta vore synnerligen olyckligt då ett väl fungerande personsäkerhetsarbete förutsätter en väl fungerande brottsofferverksamhet, som utgör grunden för polisens arbete med brottsoffer. Vidare fastslås i den tidigare rapporten att bristen på uppföljning och utvärdering av verksamheten är ett generellt problem. Inspektionsgruppen framhöll

13 3. Bakgrund 11 att det måste finnas en fortlöpande uppföljning och utvärdering som omfattar såväl kvantitet som kvalitet. Den konstaterade vidare att trots att många polismyndigheter hade satt upp mål eller reglerat i tjänsteföreskrifter hur riskanalyser ska hanteras, så skedde i allmänhet ingen uppföljning på myndighetsnivå. Dåvarande inspektionsgrupp föreslog därför att: Polismyndigheterna bör se till att det finns rutiner för att fortlöpande följa upp personsäkerhetsarbetet. Detta gäller särskilt uppföljning och utvärdering av skyddsärenden som inte lett till avsett resultat (se allmänt råd i anslutning till 22 i FAP 480-3). det allmänna rådet i anslutning till 22 FAP bör vara en föreskrift. en förnyad inspektion ska genomföras om 2 3 år. Dåvarande inspektionsgrupp ansåg att följande områden bör vara utgångspunkter och miniminivå för myndigheternas uppföljning. Polisverksamhet som styrs av regler bör följas upp av myndigheten för att garantera att verksamheten bedrivs inom lagstiftningens ram. När myndigheten har satt upp mål bör dessa följas upp av lednings- och styrningsskäl. Verksamhet som är särskilt kostnadskrävande bör följas upp av ekonomiska skäl Samverkan Vid det tidigare inspektionstillfället konstaterades att Polisens samverkan med myndigheter och brottsofferorganisationer fungerade mycket bra på handläggarnivå och att detta gällde generellt i landet. Samverkan med åklagarna var traditionellt bra och samverkan med socialtjänsten fungerade också mycket bra. 3.2 Åtgärder med anledning av tidigare inspektion En bedömningsmetod som täcker in samtliga typer av våld och hot om våld, Check-10, tillämpas vid många polismyndigheter. Sedan den förra inspektionen har Malmö Högskola på uppdrag av RPS genomfört en utvärdering med syfte att bedöma värdet och betydelsen av Polisens arbete med risk analyser utifrån den s.k. Skånemodellen och Check-10. En första del av denna utvärdering redovisades i Riskanalys i polisverksamhet FOU rapport 2012:2 och en slutrapport har nyligen publicerats. Enligt rapporten har Skånemodellens öppna struktur både fördelar och nack delar. I rapporten anges bl.a. att Skånemodellen inte är en strukturerad checklista på samma sätt som andra verktyg som används av polisen idag är, till exempel SARA:SV. Skånemodellen är istället uppbyggd kring ett antal rubriker utifrån vilka bedömaren samlar in information och sedan slutligen gör en bedömning av risken på en femgradig skala. Den öppna strukturen försvårar en utvärdering av modellen enskilt, och en jämförelse av modellen med andra verktyg. Övergripande visar resultatet att andelen som blir upprepat utsatta för något brott under uppföljningsperioden uppgår till 38 procent, motsvarande andel utsatta för endast våldsbrott är 17 procent vilket är jämförbart med tidigare liknande studier. Skånemodellens öppna struktur har både fördelar och nackdelar. Modellen tillåter bedömaren att göra en helhetsbedömning baserad på faktorer som lokalkännedom och förtrogenhetskunskap. Den öppna strukturen innebär samtidigt att det är svårt att veta vilken information som en bedömning faktiskt bygger på, vilket lämnar utrymme för bedömarna att själva avgöra vilken information som är relevant att inkludera. En studie av interbedömar reliabiliteten visar att det finns skillnader i vilken information som inkluderas men att bedömarna är eniga om vilken risknivå som bedöms samt vilka åtgärder som rekommenderas. Sammantaget ställer Skånemodellen höga krav på användarnas kompetens och förmåga att göra erfarenhetsbaserade bedömningar. I rapporten lämnas också rekommendationer för att förbättra användandet av modellen. Sedan förra inspektionen har även förändringar skett i FAP 480-3, som bl.a. innebär att allmänna råd om uppföljning ändrats till att bli föreskrift. RPS underströk till följd av den förra inspektionen vikten av att prioritera brottsofferarbetet som ett viktigt led i utredningsverksamheten och poängterade att den nationella handlingsplanen för brottsofferarbetet ska följas. Som tidigare nämnts beslutade RPS år 2010, dvs. i nära anslutning till den förra inspektionen, Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå.

14 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser 12 Av polisens planeringsförutsättningar 2014 framgår under avsnittet 6.8, Brottsofferarbete, att de skyddsåtgärder som vidtas ska baseras på strukturerade riskanalyser för våld i enlighet med de nationella riktlinjer som finns.

15 4. Iakttagelser Iakttagelser 4.1 Organisation och arbetsfördelning del 1 Inom detta område har polismyndigheterna ombetts svara på följande frågor. 1. Beskriv kortfattat hur organisation och ansvarsfördelning för genomförande av strukturerade bedömningar är uppbyggd vid myndigheten. Om denna avviker ifrån i FAP 480-3, inklusive de allmänna råden till dessa, eller kapitel 6 i de nationella riktlinjerna, ange på vilket sätt och skälet för denna avvikelse. 2. Hur säkerställer myndigheten att 11 2 st. i FAP beaktas vid upprättandet av strukturerade bedömningar? 3. Behandlas frågan om riskanalyser och det lokala personsäkerhetsarbetet i något av myndighetens styrdokument? 4. Används de checklistor för strukturerade bedömningar som finns beskrivna i Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå och som också står omnämnda i bakgrunden ovan? Om annan checklista eller metod används ange skälen för detta. 5. Vilka funktioner vid myndigheten har i uppdrag att utföra strukturerade bedömningar och hur har kompetensen för dessa säkerställts? Myndigheternas svar Av polismyndigheternas svar framgår att initiala bedömningar och akuta åtgärder som regel genomförs i samband med anmälningstillfället. Beträffande vad som sker därefter verkar två olika linjer ha utvecklats i myndigheternas arbete. I ungefär hälften av myndigheterna överlämnas ärendet till brottsoffersamordningen och riskanalyserna utförs av personal inom denna verksamhet. I övriga myndigheter utförs riskanalyserna av förundersökningsledare, utredare eller yttre personal. Därefter analyserna överlämnas till brottsofferverksamheten för kvalitetssäkring och beslut om åtgärder. Som exempel på den först nämnda metoden kan nämnas Polismyndigheten i Uppsala län där brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten är samlad i en egen enhet under KUT. Vid denna enhet finns tre särskilt utpekade brottsofferhandläggare som är utbildade för att utföra strukturerade bedömningar och som har det som sin huvuduppgift. Även vid Polismyndigheten i Västerbottens län genomförs bedömningarna av brottsoffersamord nare som hämtar upp relationsärenden i dygnslistorna. Det finns dessutom en förmarkering i Rar som säkerställer att det görs en riskbedömning även i andra ärenden än brott i nära relation. Vid Polismyndigheten i Stockholms län är däremot intentionen att de strukturerade bedömningarna ska göras i samband med anmälningstillfället, dvs. i linjen. Enligt myndighetens svar är det avrapporterande patrull som ska initiera en strukturerad bedömning och den som granskar en anmälan ansvarar för initiala åtgärder innan ärendet lämnas vidare till brottsoffersamordningen. Beroende på risknivån överlämnas sedan ärendet till den lokala brottsoffersamordningen eller till någon av myndighetens personsäkerhetsgrupper. Myndigheten påpekar dock att frågan hanteras olika i de olika polismästardistriken. I Polismyndigheten i Västernorrlands län görs de strukturerade bedömningarna av förundersökningsledare/arbetsledare vid resp. utredningsenhet. Vid behov begärs sedan biträde av brottsoffersamordningen eller personsäkerhetsverksamheten. Även i Polismyndigheten i Södermanlands län görs de strukturerade bedömningarna på utredningsrotlarna och överlämnas sedan till en riskanalytiker på brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten för kvalitetssäkring. Polismyndigheten i Örebro län har angett att det är utredaren i respektive ärende som har i uppdrag att utföra strukturerade bedömningar. Samtliga myndigheter redovisar att man särskiljer den brottsutredande delen från brottsoffer- eller personsäkerhetsverksamheten. Det uppnås genom att man organisatoriskt placerar verksamheterna olika.

16 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser 14 Personsäkerhetsverksamheten ligger ofta som en sorts beställarverksamhet utanför utredningsverksamheten. Utredningsverksamheten ligger i regel närmare brottsoffersamordningen. Ärenden kan skickas vidare till personsäkerhetsverksamheten om hotbilden motiverar detta. De strukturerade bedömningarna är genomförda innan ett ärende överlämnas till personsäkerhetsverksamheten. Personsäkerhetshandläggarna har regelbunden kontakt med ärendets utredare och frågor som rör utredningen överlämnas dit. I sammanhanget kan nämnas att Polismyndigheten Krono bergs län saknar lokalt personsäkerhetsarbete men att samverkan sker med Polismyndigheten i Skåne. Polismyndigheten i Västmanlands län har gått ytterligare ett steg och har angett att man medvetet lokaliserat personsäkerhetsverksamheten utanför polisens lokaler. Anledningen till detta är en önskan att tydligt markera att verksamheten bedrivs åtskilt från utredningsverksamheten. Samtliga myndigheter har någon form av reglering kring hanteringen av de strukturerade bedömningarna. Det handlar om verksamhetsplaner, handlingsplaner, åtgärdsplaner, tjänsteföreskrifter, metodstöd, handböcker, riktlinjer etc. Polismyndigheterna i Norrbottens län och Södermanlands län har angett att man dokumenterar brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet i PUM-A. Så gott som samtliga polismyndigheter använder de checklistor som finns upptagna i riktlinjerna d.v.s. SARA, SAM och Patriark. Därutöver använder också flertalet myndigheter checklistan Check-10 för vissa av de ärenden där de övriga checklistorna inte är tillämpliga. Två undantag finns dock. Polismyndigheten i Skåne använder sig av den s.k. Skånemodellen. Myndigheten har uppgett att modellen som verktyg kan liknas vid de verktyg som används vid fördjupade bedömningar men i light-version. Den är mer öppen och beskrivande än övriga modeller som tillämpas i landet. Skånemodellen är snarare ett managementverktyg än ett riskverktyg, det vill säga det syftar till att sätta in rätt åtgärder för att förhindra brott och inte främst till att predicera farlighet. Bedömaren tar hjälp av sina professionella kunskaper och erfarenheter när den samlade bedömningen ska göras. Såväl den framtagna informationen som bedömarens erfarenheter har betydelse för den samlade bedömningen. Enligt myndigheten håller Skånemodellen hög kvalitet och är lättare än andra modeller att följa upp gällande upprepad utsatthet, interbedömarreliabilitet och prediktiv validitet utifrån bedömd risknivå. Bedömningarna enligt Skånemodellen anses mer utförliga och kvalificerade och de utförs av en begränsad specialistgrupp bestående av utbildade brottsoffersamordnare. Det leder till samstämmighet avseende risknivå och åtgärdsnivå. Polismyndigheten i Södermanlands län redovisar också att instrumentet HCR-20 används istället för Check-10 och att de har en person som är utbildat på det förstnämnda instrumentet. Flertalet myndigheter har personal som utbildats vid Polishögskolan genom utbildningarna Kvalificerad brottsofferkompetens och de två riskanalyskurserna (strukturerad bedömning samt fördjupad bedömning). Professor Henrik Belfrage har också engagerats av flera myndigheter under årens lopp. Polismyndigheten i Västernorrlands län och Polismyndigheten i Jämtlands län har även genomfört forskningsprojekt i samverkan med Mittuniversitetet (Belfrage/Strand). Flera myndigheter anger också att fortlöpande intern utbildning genomförs med olika personalgrupper i syfte att öka förståelsen för behovet av att riskanalyser görs och hur instrumenten är utformade. Polismyndigheten i Stockholms län, där avrapporterande patrull ska initiera en strukturerad bedömning, anger att en stor utbildningsinsats genomfördes för ca 700 personer vid införandet av de strukturerade bedömningarna under Polismyndigheten i Uppsala län har uppgett att tre riskanalytiker samverkar med varandra i avsikt att hålla en hög och jämn kompetens samt vara varandras kvalitetskontroll. De har samtliga utbildning i strukturerade och fördjupade bedömningar. Polismyndigheten i Västmanlands län har angett att myndighetens personsäkerhetssektion medvetet är sammansatt med bredd och att den består av erfarna poliser med bland annat kompetens från arbete med utredningar, bl.a. barnutredningar inom ramen för Barnahus och grova brott. På enheten finns även en socialpedagog, som är steg 1-utbildad terapeut.

17 4. Iakttagelser Organisation och arbetsfördelning del 2 Inom detta område har polismyndigheterna ombetts svara på följande frågor. 1. Görs den strukturerade bedömningen i samband med ett personligt sammanträffande med den utsatte? 2. Används de aktuella checklistorna endast genom ifyllande av de obligatoriska fälten eller kompletteras dessa regelmässigt med kommentarer och rekommendationer i fritext? 3. Hur initieras en strukturerad bedömning vid myndigheten? 4. När en strukturerad bedömning är färdigställd, vem är mottagare av denna? Myndigheternas svar När det gäller frågan om personligt sammanträffande med den utsatte varierar rutinerna mellan myndigheterna och det är också beroende på vem som utför riksanalysen. I de fall det är en utredare som ska utföra riskanalysen sker detta ofta efter ett personligt möte medan rutinen i andra myndigheter är att ett personligt möte ska undvikas. Polismyndigheterna i Uppsala, Hallands, Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, Västmanlands län och Skåne anger att den som utför riskanalysen som huvudregel inte har personlig kontakt med inblandade parter innan analysen är slutförd. I Polismyndigheterna i Västra Götaland och Blekinge län utförs de strukturerade bedömningarna till stor del utifrån personligt möte med den utsatte men också genom diskussion med handläggare i ärendet och genom inhämtande av utredningsuppgifter. Polismyndigheten i Västerbottens län anger att ett säkerhetssamtal med den utsatte i vissa fall finns med som underlag för en riskanalys. I högriskärenden utförs bedömningen enligt rutinen bl.a. genom ett personligt möte. Polismyndigheten i Västernorrlands län anger att målssättningen är att ett personligt sammanträffande med den utsatte ska äga rum före den strukturerade bedömningen. Om detta inte är möjligt utgår man från olika informationskällor som intervju/förhör med den misstänkte gärningsmannen, intervju/ förhör med offret/offren samt registerkontroll/källor. Majoriteten av polismyndigheterna anger att man använder sig av fritextfältet där man bland annat anger bakgrund, sammanfattning, relation, om det finns minderåriga barn, anmälan till socialtjänsten enligt 14 socialtjänstlagen (2001:453) samt analys, slutsats och rekommendation på åtgärder. Myndigheterna anger att de obligatoriska fälten i huvudsak används som avprickning på att variablerna har kontrollerats och bedömts. Inom de större myndigheterna verkar det som om rutinerna även i detta avseende varierar. Polismyndigheten i Västra Götaland uppger att kommentarer och rekommendationer antecknas i de flesta fall men att rutinerna skiljer sig åt mellan polisområdena. I flera polisområden kompletteras de obligatoriska fälten alltid med kommentarer och rekommendationer. I vissa polisområden görs kommentarerna, och i synnerhet rekommendationerna, i ett annat dokument och inte direkt i checklistan. Hur frågan om en riskanalys ska utföras initieras varierar mellan myndigheterna. I flera polismyndigheter finns lokala tjänsteföreskrifter om när en strukturerad riskanalys ska genomföras och om att varje polisanställd som kommer i kontakt med brottsoffer ska göra en initial bedömning om det finns risk för omedelbart våld eller hot om våld. Efter bedömningen ska denne överlämna ärendet till brottsoffersamordningen som ska tillse att en riskanalys genomförs. Några myndigheter bl.a. Polismyndigheterna i Blekinge län, Västra Götaland, Skåne, Uppsala län, Västmanlands län, Gävleborgs län och Hallands län använder sig bl.a. av en tvingande fråga i Rar vid anmälningstillfället och reglering i tjänsteföreskrift som ålägger förundersökningsledaren och/eller utredaren att agera när en hotbild misstänks föreligga. Några myndigheter kompletterar detta med att lägga ansvaret på förundersökningsledaren i samband med granskningen av ärendet. Enligt tjänsteföreskrifter i Polismyndigheten i Öster götlands län har cheferna vid utredningsen heterna skyldighet att initiera riskanalyser vid inkomna anmälningar till polismyndigheten gällande vissa angivna brottsområden. I Polismyndigheten i Kalmar län initieras bedömningarna i samband med ärende-

18 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser 16 fördelning av utredningar eller vid brottsoffer- och personsäkerhetsenhetens genomgång av dygnslistor. I några myndigheter, bland annat Polismyndigheten i Hallands län och i vissa polisområden i Polismyndigheten i Västra Götaland ska brottsoffersamordningen eller dess chef dagligen gå igenom dygnslistor, Web-storm, Rar och Durtvå och ta fram de ärenden där strukturerade bedömningar ska göras. Polismyndigheten i Västmanlands län har infört en beställningsfunktion där exempelvis anmälningsupptagaren får skriva en beställning till brottsoffersamordningens funktionsbrevlåda om biträde och med önskemål om en strukturerad riskanalys. I andra myndigheter bl.a. Polismyndigheterna i Kalmar län, Örebro län, Södermanlands län, Gotland och Värmlands län ska utredaren själv initiera och genomföra riskbedömningen eller i allt fall inleda den för att sedan lämna över den till brottsoffersamordningen för slutlig handläggning. Polismyndigheten i Norrbottens län har en särskild P-säk flaggning i Storm, där personal på ledningscentralen, LKC, kan göra Brottsoffer-samordningen uppmärksam på ärenden som kanske inte genererat en anmälan, men som ändå kan behöva uppmärksammas. Myndigheten har även en funktionstelefon, till vilken såväl allmänheten som myndighetsanställda kan vända sig med ärenden. Nästan samtliga myndigheter har valt att ha den lokala brottsoffersamordnaren/samordningen som mottagare av de strukturerade riskbedömningen. Detta gäller t.ex. Polismyndigheterna i Uppsala, Gävleborg och Västerbottens län som har valt att ha chefen för Brottsoffersamordningen/personsäkerhetsverksamheten som mottagare. Polismyndigheten i Västernorrlands län uppger att mottagare är den som begärt bedömningen, t.ex. åklagare eller polisens förundersökningsledare/ arbetsledare. Polismyndigheten i Östergötlands län har angett att man har följande rutin. Efter kvalitetssäkring och underskrift av chef vid utredningsenheterna skickas riskanalysen med mail till riskbedömningar Östergötland. Mailboxen kontrolleras varje vardag året runt. Vid brådskande ärenden och där skyddsåtgärder utförs före analysen (t.ex. via vakthavande befäl i samråd med personsäkerhetsgruppen) ska en analys ändå utföras skyndsamt. 4.3 Uppföljning och utvärdering Inom detta område har polismyndigheterna ombetts svara på följande frågor. 1. På vilket sätt följs strukturerade bedömningar och rekommendationer upp? 2. Finns det statistik över antalet utförda bedömningar eller annan statistik på området? 3. Sker någon uppföljning och utvärdering av beslutade skyddsåtgärder? Myndigheternas svar Generellt kan sägas att de flesta myndigheter följer upp bedömningar och rekommendationer i enskilda fall, dvs. i linjeverksamheten. Vanligen är det en brottsoffenhet eller motsvarande som har ansvaret för att löpande följa ett ärende. Flera av myndigheterna anger också att en slutlig utvärdering sker när ärendet avslutas. Några av myndigheterna har redovisat att man har strukturerade metoder för detta arbete medan det i andra myndigheter verkar ske genom att enskilda ärenden gås igenom när behov uppstår. T.ex. har Polismyndigheten i Västra Götaland redovisat att ärenden följs upp via ärendeloggar för skyddsåtgärder. Även polismyndigheterna i Östergötlands län och Norrbotten har angett att en logg upprättas. Polismyndigheten i Västerbottens län har angett att man följer upp riskanalyser genom ärendegenomgångar och beslutsmöten varje vecka. Polismyndigheten i Hallands län anger att de strukturerade riskanalyserna och rekommendationerna följs upp genom regelbundna (veckovisa) gruppmöten på brottsofferfunktionen där de färdiga riskanalyserna diskuteras. Myndigheten har, bl.a. med hjälp av en student från Högskolan i Malmö, följt upp rekommendationen att ge ut en larmtelefon. Polismyndigheten i Södermanlands län har bl.a. uppgett att man även följer upp vilka skyddsåtgärder som vidtagits, t.ex. antal utdelade larm samt att det finns en särskild arbetsanvisning för uppföljning vid förhöjd hotbild och att rekommendationer då följs upp månadsvis i ett uppföljningsformulär. Polismyndigheten i Västmanlands län har särskilt

19 4. Iakttagelser 17 angett att man följer upp vissa mer omfattande ärenden i samverkan med interna och externa parter i syfte att ta reda på erfarenheter och vidtagna åtgärder i ärendet. När det gäller att fånga och följa upp ärenden där riskanalys inte har gjorts har endast ett fåtal myndigheter redovisat en metod för detta. Polismyndigheten i Västmanlands län har uppgett att man varje fredag gör en veckoavstämning i Rar i syfte att fånga upp de ärenden som inledningsvis haft en annan brottsrubricering än de särskilt angivna brottskoderna för riskanalys. Där fångas ärenden som under utredningen omrubricerats upp. Polismyndigheten i Södermanlands län har uppgett att i samtliga fall där brottskoden som huvudregel ska medföra en riskanalys men då en sådan inte har utförs ska respektive rotelchef lämna en redovisning av skälen för detta. Inte någon myndighet har särskilt angett hur uppföljningen sker i de ärenden där en riskanalys har gjorts men ingen åtgärd eller rekommendation har föreslagits eller beslutats. När det gäller den mer generella uppföljningen görs denna av alla myndigheter genom en kvantitativ uppföljning av antalet genomförda riskanalyser som redovisas till Rikspolisstyrelsen halvårsvis. Enligt Polisens planeringsförutsättningar för 2014 ska en strukturerad riskanalys göras bl.a. i ärenden om brott i nära relation. Rikspolisstyrelsen begär därför in en redovisning från samtliga polismyndigheter över antalet genomförda riskanalyser samt andelen riskanalyser i förhållande till anmälda brott inom vissa angivna brottskategorier. Eftersom strukturerade riskanalyser även görs i ärenden med andra brottskoder redovisar vissa myndigheter en andel som överstiger 100 procent. Den uppföljning som sker på detta sätt synes i ungefär hälften av myndigheterna användas för någon form av mer utförlig utvärdering i den egna myndigheten. Detta sker antingen genom månatlig uppföljning eller registrering uppdelad på olika brottskategorier eller hotnivåer. I några fall synes även beslutade åtgärder registreras men det är oklart hur dessa följs upp i de enskilda ärendena. Några myndigheter däribland Polismyndigheten i Södermanlands län har fastställt mål för antalet utförda riskanalyser. Utöver denna kvantitativa uppföljning synes endast ett fåtal myndigheter ha en strukturerad uppföljning eller utvärdering av kvalitet. Polismyndigheten i Stockholm län uppger att uppföljning sker inom ramen för brott i nära relationer och handlar både om antal och distriktens upplevda kvalitet av det stöd och den hjälp som har erbjudits brottsoffren. Polismyndigheten i Norrbotten har låtit utföra en analys där en kriminolog har analyserat brottsoffergruppens (BOSAMs) arbete och resultat under ett antal månader. Bedömningen var att de upprättade riskanalyserna höll jämn och god kvalitet. Myndigheten har också gjort en detaljerad uppföljning i PUM-A-systemet för 2013 samt utför en fortlöpande uppföljning Vid Polismyndigheten i Skåne förs samtliga initiala och strukturerade riskanalyser in i ett redovisningssystem varje månad. De strukturerade analyserna delas även in i olika brottskategorier samt hotnivå. Antalet utförda analyser och utförda åtgärder redovisas på områdesnivå. 4.4 Samverkan Inom detta område har polismyndigheterna ombetts svara på följande frågor. 1. Utifrån genomförda riskanalyser, med vilka externa intressenter samverkar myndigheten och i vilka former? 2. Delges myndighetens riskanalys någon annan myndighet och i så fall på vilket sätt? 3. Är polisens respektive de externa intressenternas olika roller tydliga och klarlagda? Myndigheternas svar Av myndigheternas svar framgår att samverkan sker med en mängd olika myndigheter och frivilligorganisationer. De främsta samverkanspartnerna är åklagare och socialtjänst samt i viss mån Skatteverket (folkbokföringen), Frivården och kvinnojourerna. Samverkan anges fungera väl i de flesta fall och det finns ofta upparbetade forum för att lösa eventuella oklarheter. I de fall friktioner uppstår är det ofta fråga om enskilda ärenden och då ifråga om ansvarsfördelning kring den ekonomiska ersättningen i olika skyddsärenden. Så gott som samtliga polismyndigheter uppger att riskanalyserna i sin helhet inte lämnas till andra myndigheter. Polismyndigheten i Gävleborgs län har

20 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser 18 dock uppgett att riskanalysen delges socialtjänsten. De flesta myndigheterna uppger att själva riskbedömningen, d.v.s. nivån på hotbilden, kan lämnas till andra myndigheter, framförallt åklagaren och socialtjänsten. Ungefär hälften av myndigheterna anger att man i detta sammanhang även kan överlämna en sammanfattning av analysen. Några myndigheter har uppgett att man endast lämnar informationen muntligt. Polismyndigheten i Örebro län har angett att man har tagit fram mallar för den information som lämnas till socialtjänsten då en riskbedömning enligt SARA respektive Patriark har gjorts. Enligt mallen ska hotbildsnivån redovisas liksom tänkbara scenarier om inga åtgärder vidtas. Flera myndigheter påpekar också att socialtjänsten ska göra egna riskbedömningar som underlag för sina beslut om åtgärder.

21 5. Bedömningar och rekommendationer Bedömningar och rekommendationer 5.1 Utgångspunkter Polisen står inför en stor organisatorisk förändring den 1 januari Den framtida Nationella operativa avdelningen kommer att få samordnings- och processansvar för brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet vid Polismyndigheten. Funktionen ska också ansvara för metodutveckling. Detta kommer troligen att medföra krav på en ökad enhetlighet inom dessa verksamheter. Inspektionsgruppen anser en sådan enhetlighet kommer att öka kvalitet och likabehandling i hela landet. Våra rekommendationer tar därför bl.a. sikte på att underlätta enhetlighet och gemensamma arbetsmetoder. Det kan också påpekas att rikspolischefen i samband med att den tidigare inspektionsrapporten överlämnades till polismyndigheterna betonade att riskanalyser ska följa en strukturerad metod och att det finns anvisningar för hur arbetet ska bedrivas. Rikspolischefen angav särskilt att den myndighet som tillämpar en annan metod än den som anvisas ska vara beredd att visa den struktur som följs i arbetet med riskanalys samt ange skälen för det gjorda valet. I den tidigare inspektionsrapporten konstaterades flera brister i polismyndigheternas verksamhet avseende riskbedömningar. Bl.a. angavs att åtta polismyndigheter inte använde checklistorna eller använde dem i mycket liten omfattning, att det saknades en genomtänkt strukturerad och allmänt accepterad arbetsmodell för att upptäcka risken för upprepat våld samt att ingen polismyndighet i samband med anmälningar om t.ex. brott i nära relationer genomförde en bedömning med hjälp av SARA i samtliga fall. Efter den förra inspektionen har riktlinjer för arbetet med polisiära riskanalyser fastställts (Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå). Riktlinjerna innehåller bl.a. definitioner, beskrivning av nivåer, organisation och ansvarfördelning, kompetens samt riskhantering. Dessutom behandlar riktlinjerna partsinsyn och sekretess, diarieföring, uppföljning och utvärdering samt samverkan. 5.2 Allmänt Till skillnad från lägesbeskrivningen i Inspektionsrapport 2010:8 har samtliga polismyndigheter i dagsläget en relativt väl fungerande struktur för genomförande av de strukturerade riskbedömningarna. Trots vissa olikheter myndigheterna emellan genomförs i dagsläget ett mycket stort antal bedömningar. Flertalet av dessa hamnar hos brottsoffer- och/eller personsäkerhetsverksamheten för kvalitetssäkring och beslut om åtgärder. De rekommenderade checklistorna används på bred front. Polismyndigheten i Skåne använder dock den s.k. Skånemodellen. För de fall checklistorna inte är tillämpliga använder många myndigheter sig av den s.k. Check-10-modellen. Polismyndigheten i Södermanlands län använder sig i dessa fall av HCR-20. Det lokala personsäkerhetsarbetet verkar vara väl utbyggt och det hålls separerat från den brottsutredande verksamheten. Samtliga myndigheter har styrdokument som reglerar arbetet med riskanalyser. Hur ärenden initieras varierar mellan myndigheterna. Det finns fortfarande brister vad gäller uppföljning och utvärdering av riskanalyser och effekter av användningen. Samtliga myndigheter har kunskap om hur många riskanalyser som görs i myndigheten. Rikspolisstyrelsen begär också in uppgifter om hur många riskanalyser som utförs i ärenden med vissa angivna brottskoder. Eftersom många myndigheter utför riskanalyser i fler ärenden än dessa överstiger dock måluppfyllelsen i vissa myndigheter 100 procent. Detta medför att den tillgängliga statistiken inte svarar fullt ut mot vad som efterfrågas. Många myndigheter har också rutiner för hur uppföljningen ska ske i enskilda ärenden. Någon mer systematisk uppföljning av effekterna av riskanalyserna och rekommenderade åtgärder i anledning av dessa verkar dock endast ske i begränsad omfattning. Samverkan med andra myndigheter uppges fungera bra i stort sett men ett antal myndigheter redovisar att det inte sällan uppstår problem när det gäller ekonomiska frågor i enskilda ärenden.

22 Uppföljande inspektion av polismyndigheternas hantering av rutiner vid bl.a. riskanalyser Instrument för riskanalys Som tidigare har beskrivits finns i Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå exempel på checklistor som kan användas vid strukturerade bedömningar. Dessa har utformats för att användas av polisanställda som saknar klinisk kompetens. Bedömaren bör dock ha genomgått särskild utbildning för ändamålet. De aktuella checklistorna är SARA, som används vid partnerrelaterat våld SAM, som används vid upprepade trakasserier, s.k. stalkning, samt Patriark, som används vid hedersrelaterad brottslighet Dessa checklistor används också i samtliga polismyndigheter med undantag för Polismyndigheten i Skåne som använder den s.k. Skånemodellen. Myndigheten har motiverat detta bl.a. med att Skånemodellen håller hög kvalitet och är lättare än andra modeller att följa upp gällande upprepad utsatthet, interbedömarreliabilitet och prediktiv validitet utifrån bedömd risknivå. Myndigheten anser att bedömningarna enligt Skånemodellen är mer utförliga och kvalificerade. De utförs av en begränsad specialistgrupp bestående av utbildade brottsoffersamordnare vilket leder till samstämmighet avseende risknivå och åtgärdsnivå. Som framgår ovan bör de arbetsmetoder som används inom Polisen vara enhetliga och gemensamt utformade. Om en myndighet använder sig av en egen modell måste det finnas skäl för en sådan avvikelse. Någon utvärderande jämförelse mellan de olika arbetssätten har inte gjorts. Dock har Skånemodellen på uppdrag av RPS utvärderats av Malmö Högskola, FOU-rapport 2012:2. Att endast en begränsad krets ska utföra riskanalyser även enligt övriga polismyndigheters arbetsätt framgår av riktlinjerna. De skäl som myndigheten har angett är enligt inspektionsgruppens mening inte så starka att det finns anledning till en avvikelse från riktlinjerna. Inte heller slutsatserna som redovisats i RPS:s rapport 2014:4 i anledning av utvärdering av Skånemodellen ger stöd för att den skulle ha sådana fördelar att samtliga övriga myndigheter ska använda denna modell istället för de som anges i riktlinjerna. Inspektionsgruppen rekommenderar därför att även Polismyndigheten i Skåne och den kommande Region Syd ska använda de tre ovan nämnda instrumenten. I vissa fall då inte något av dessa instrument är tillämpligt använder sig flertalet myndigheter av en checklista som kallas Check-10. En myndighet anger dock att instrumentet HCR-20 används. Även här anser inspektionsgruppen att enhetlighet bör eftersträvas. In-spektionsgruppen rekommenderar att endast Check-10 eller annan rekommenderad checklista används. Användandet av Check-10 inom polisen är ännu inte utvärderat. Inspektionsgruppen rekommenderar därför Rikspolisstyrelsen låter utvärdera Check Organisation och arbetsfördelning Den nu aktuella inspektionen kan konstatera att verksamheten med riskanalyser utvecklats i positiv riktning. Som anges ovan har samtliga polismyndigheter numera en relativt väl fungerande struktur för genomförande av strukturerade riskbedömningar. Trots vissa olikheter genomförs i dagsläget ett mycket stort antal bedömningar och flertalet av dessa hamnar hos brottsoffer- och/eller personsäkerhetsverksamheten för kvalitetssäkring och beslut om åtgärder. Två olika linjer har utvecklats i myndigheternas arbete. I ungefär hälften av myndigheterna utförs riskanalyserna av personal inom brottsofferverksamheten. I övriga myndigheter utförs eller påbörjas utförandet av riskanalyserna av förundersökningsledare, utredare eller yttre personal, varefter analyserna överlämnas till brottsofferverksamheten för kvalitetssäkring och beslut om åtgärder. I de ovan angivna riktlinjerna anges att det är viktigt att varje polismyndighet har en tydlig organisation och struktur för riskanalyser och uppföljande åtgärder. I kapitel 5 anges att bedömningarna ska göras av ett fåtal utsedda personer. Det medför enligt riktlinjerna högre kompetens och ökad vana vilket leder till mer enhetliga och träffsäkra bedömningar (s. 13). Enligt kapitel 6 i riktlinjerna ska brottsoffersamordningen ansvara för att strukturerade bedömningar utförs enligt fastställda checklistor (s. 14). Enligt inspektionsgruppens bedömning bör rimligen riktlinjerna tolkas på så sätt att det är brottsoffersamordningen eller i vart fall ett fåtal utpekade funktioner som ska utföra de strukturerade riskanalyserna inklusive bedömningarna. Fördelarna med detta arbetssätt är många. Dels skapar det enhetlighet och hög kvalitet,

23 5. Bedömningar och rekommendationer 21 dels kan utförandet av riskanalyser och bedömningar hållas åtskilda från den utredande verksamheten. Visserligen är utredaren eller den som ändå har kontakt med brottsoffret redan insatt i ärendet vilket både av effektivitets- och kunskapsskäl kan tala för att denna kategori ska utföra de strukturerade analyserna. Samtidigt innebär en sådan ordning att väsentligt fler personer behöver ha den utvidgade kompetensen samt måste hålla sig uppdaterade inom kunskapsområdet. Det finns också en risk för sammanblandning av de olika verksamheterna utredning och riskanalys om det är samma person som utför båda momenten. En utredare som är engagerad i själva utredningen och som har personlig kontakt med skyddspersonen och som sedan gör en riskbedömningen kan påverkas av en upplevd hotbild som i realiteten bör bedömas allvarligare alternativt mindre allvarlig. Denna fråga hänger också ihop med frågan om personligt möte. I ungefär hälften av polismyndigheterna sker riskbedömningen efter ett personligt möte med skyddspersonen. I många fall är detta en följd av arbetsmetoden där utredaren och riskbedömaren är samma person. Inspektionsgruppen menar att en strukturerad risk analys som huvudregel bör bestå av insamlad information från olika dokument och polisiära system som sedan ligger till grund för en strukturerad riskanalys. Bedömningen bör också, som fastslås i riktlinjerna, utföras av ett fåtal särskilt utsedda personer. Ett ifrågasättande av analysen kan bemötas på ett mer objektivt sätt om den bygger på dokumenterade fakta. Självfallet kan det finnas skäl för undantag från denna huvudregel då den som utför riksbedömningen har behov av att träffa skyddspersonen. Däremot bör det enligt inspektionsgruppens uppfattning endast i undantagsfall komma ifråga att utredare och bedömare är samma person. Inspektionsgruppen rekommenderar därför att verksamheten vid samtliga myndigheter/regioner organiseras så att de strukturerade riskanalyserna inklusive bedömningarna sker vid brottsoffersamordning eller motsvarande och av ett mindre antal specialiserade funktioner. Vid redovisningen från myndigheterna har flera bra metoder att initiera den strukturerade riskanalysen beskrivits. Vissa av metoderna kan dock upplevas något omständliga. Även beträffande de initiala bedömningarna och åtgärderna där alla polisanställda har ett ansvar och där förundersökningsledarna har en särskilt viktig roll, synes rutiner och arbetssätt variera. Inspektionsgruppen rekommenderar därför Rikspolisstyrelsen att se över riktlinjerna för att skapa enhetliga metoder och rutiner även för de initiala bedömningarna och för hur att de strukturerade riskanalyserna ska initieras. I detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas hur senare tillkomna risker kan fångas upp. 5.5 Dokumentation och utlämnande av riskanalyser De flesta myndigheter använder sig av både de obligatoriska fälten i checklistorna och av fritextfälten. Vad som antecknas i fritextfälten varierar något men bland annat anges bakgrund, sammanfattning, relation, om det finns minderåriga barn, anmälan till socialtjänsten enligt 14 socialtjänstlagen samt analys, slutsats och rekommendation på åtgärder. I vissa myndigheter görs kommentarerna, och i synnerhet rekommendationerna, i ett annat dokument och inte direkt i checklistan. Inom de större myndigheterna verkar det som om rutinerna även i detta avseende varierar. Åtgärder som rekommenderas i anledning av en riskanalys ska som regel hanteras av en brottsofferhandläggare alternativt en personsäkerhetshandläggare, t.ex. genom att förbereda skyddsarbetet och sammanställa en skyddsplan. Det är av stor vikt att handläggaren får del av alla relevanta uppgifter som finns i ärendet. Den som genomfört riskanalysen har ofta en bra bild av ärendet. En uppdelning på flera dokument medför att det finns en risk för att fullständig information inte finns med i den fortsatta hanteringen. Inspektionsgruppen rekommenderar därför Rikspolisstyrelsen att förtydliga riktlinjerna så att det framgår att all information om bedömningen ska vara samlad i ett och samma dokument. Riskanalyser omfattas av flera sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen. Enligt riktlinjerna bör försiktighet iakttas vid utlämnande av uppgifter ur riskanalyserna. I riktlinjerna anges bl.a. att en rekommendation eller sammanfattning av