1 Årgång 35 Nr 4, december 2011

Transkript

1 1 Årgång 35 Nr 4, december 2011 Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb Foto: Roger Utas Innehållsförteckning KALENDARIUM...4 ASTROFOTO MED CCD-KAMERA,...5 DAGS ATT ANMÄLA SIG TILL...9 GAMMASTRÅLNINGSUTBROTT...11 PLANETFOTOGRAFERING...13 PEGASUS HÖSTENS STJÄRNBILD...14 PRESSRELEASE ASTRONOMIUTSTÄLLNING...16 RECENSIONER...17 WEIRD ASTRONOMY...17 DISCOVERERS OF THE UNIVERSE...18

2 2 Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in 200 kronor till plusgirokonto: ungdom till och med 19 år: 100 kronor familj: 300 kronor skola/bibliotek/institution: 500 kronor* Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 18)! Som medlem får du: - tillgång till klubbens bibliotek - gå på 3-4 populärvetenskapliga föredrag per termin - gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke - komma med på star parties på olika ställen i landet - rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF) Är du inte medlem så passa på att betala redan idag. Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar! Tilläggsavgifter: (Obs! Angivna tilläggsavgifter gäller för dem som betalar grundavgift till GAK ) Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS): 190:- (ordinarie avgift 240:- ) Då får du tidskriften Populär Astronomi, 4 nummer per år. Hemsida: Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF): 150:- (ordinarie avgift 200:- ) Då får du tidskriften Telescopium, 4 nummer per år. Flerårig prenumeration ger mängdrabatt. Hemsida: * Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information! E-postadresser: ordforanden@goteborgsastronomiskaklubb.se Bidrag till denna tidskrift kan sändas till aurora@goteborgsastronomiskaklubb.se Penninggåvor till GAK-fonden mottages tacksamt när som helst! Du kan också läsa AURORA via hemsidan. - Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan. - På Aurorasidan hittar du texten: - Klicka på länken. I år (2011) skall du ange och lösenordet Nästa nummer beräknas utkomma i början av mars MANUSSTOPP: 1 februari 2012 Omslagsbilden: Jupiter Fotograf: Roger Utas, Visby Datum: 9 september 2011 Teleskop: Celestron C 9.25 Kamera: TIS DMK.21 monokrom astrokamera med RGB-filter

3 3 GAK:s STYRELSE: Christian Vestergaard Claes-Göran Carlsson Jan Persson Jan-Gunnar Tingsell Göran Kajler Olof Karmedal Ingemar Ewaldz (ordf.) (vice ordf.) (kassör) (sekr.) (obs.-förv.) (ledamot) (ledamot) Gunnar Sporrong Sven-Göran Lätt Joaquin Vijil Christer Brattås Hans Almgren Saied Amini Anders Winnberg (ledamot) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (medlemsadm.) SV:s och GAK:s årsmöten är planerade till söndagen den 18 mars 2012 (kl. 12:00 resp. kl. 13:00, föredrag kl 14:00) i Slottsskogsobservatoriet

4 4 KALENDARIUM Aktuellt kalendarium finns alltid på GAK:s hemsida. Kontrollera gärna tider och ev. ändringar. Om inget annat anges, hålls föredragen i Hörsalen, Slottsskogsobservatoriet Adress: Björn Hedvalls stig 20 nov. 11 dec Se program på Slottsskogsobservatoriets hemsida! (sidan Öppettider) För vägbeskrivning och anmälan (obligatorisk), kontakta respektive visningsledare. Datum inom parentes ska ses som reservdatum vid dåligt väder. Medtag ficklampa och varma kläder. 2 & (3) december, kl. 20:00 Johan Sandqvist tel: , j.sandqvist@hotmail.se 14:00 Docent Dan Kiselman, Inst. för solfysik, Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) 14:00! Professor Claes-Ingvar Lagerkvist, Uppsala Universitet. 8 jan. 14:00 " #!$!% Docent Johan Kärnfelt, GU 5 febr. 14:00 &' '!$% Docent Kay Justtanont CTH/OSO Föredraget hålles på engelska.

5 5 ASTROFOTO MED CCD-KAMERA, EN HÄLSNING FRÅN HOK Mats Olsson Det är nu tre år sedan jag köpte mitt första teleskop och började med astrofoto. Efter ca 6 månader hade jag redan hunnit byta ut mitt första SC6-teleskop mot en refraktor, WO FLT98 och en SW ED80 för autoguidning. Efter lite strul med fokuseraren på FLT:n blev denna sedermera utbytt mot ett WO FLT110, som jag använder nu. Monteringen är i dag en HEQ5 pro, ett stativ som jag är väldigt nöjd med. Efter att ha tröttnat på min Nikonkameras känslighet för värmestörningar och fukt, köpte jag för två år sedan en kyld CCD-kamera, Atik 314LC. Att valet föll på en ren färgkamera är mest praktiskt, jag slipper hålla på och strula med färgfilter. Men där finns även en annan tanke; Många av dagens teleskop har fokuserare som inte är helt dimensionerade för den tyngd som hamnar där bak med all kamerautrustning. Nu har jag en kraftig, förmodligen överdimensionerad fokuserare och en lätt kamera (500g). Det bör hålla ett tag Nackdelen med färgkameran är nog i första hand att den kräver mer exponeringstid. Jag har ofta hört argumentet att färgkameran får sämre upplösning pga. att det krävs fyra pixlar, i stället för en på den svartvita kameran. Men det brukar sällan vara den begränsande faktorn när det gäller upplösning, så jag anser inte att det argumentet håller. Begränsande faktorer Viktigast när man fotograferar är nog att lära känna sin utrustning, för att kunna använda den optimalt. När det gäller bildens skärpa finns ett antal begränsande faktorer, utöver teleskopets optiska kvalitet förstås. Dessa blir då framför allt brännvidden, kamerachipets storlek och seeingen, viken kan ändras mycket från kväll till kväll. I mitt fall, med ett teleskop som nog får anses relativt vasst och ett medelstort chip (10,5 mm x 8,5 mm) blir ofta seeingen den begränsande faktorn. Om jag ser, i början av kvällen när jag visuellt håller på att aligna teleskopet, att stjärnorna blinkar mycket kan jag plocka ihop och gå in igen. Det blir ändå inga vettiga bilder denna kväll. Men om de lyser med ett fast sken brukar det bli bra. Nästa begränsande faktor är pixeltätheten. Den beror naturligtvis mycket på hur många pixlar man har i kameran, men även i hög grad på hur många bilder man tar. I mitt fall, med 1,4 Mp i kameran, har jag lärt mig att ca bilder behövs för att få ett diffust objekt att se snyggt ut. Det kan vara en stor skillnad hur ett objekt framträder efter 15 bilder mot hur det sedan blir med bilder.

6 6 En 10 min. exponering på nebulosan IC405, Flaming star. Jag brukar alltid plocka fram en bild från nätet först så att jag kan identifiera området, när objektet inte syns. Då kan man lägga saker och ting precis som man vill, så att kompositionen blir rätt. Nästa faktor är självklart tiden. Jag brukar ha en enda princip här. Ta många och långa exponeringar. Tid, mer tid och ännu mer tid. En kväll räcker sällan till ett ljussvagt nebulosaobjekt. Med min kamera och viss gatubelysning i närheten har jag lärt mig att 10 min. bilder fungerar bra. Då behöver jag inga darks och sällan flats heller. Det enda som kan begränsa exponeringstiden är vissa ljusa galaxkärnor eller liknande som gör att bilden överexponeras. På två till tre kvällar kan jag ha fått ihop 5-8 h. tid på ett objekt. Då finns lite att arbeta med, och man kan få fram fina strukturer utan att behöva pressa för mycket i Photoshop. Om man pressar mister man 3D effekten på stjärnorna och hela bilden ser platt ut. Jag föredrar då i stället att inte dra fram maximalt ur objektet, och få en i mitt tycke snyggare bild.

7 7 Efter tre kvällar och 35st. 10 min. exponeringar, alltså nästan 6h, ser bilden ut så här direkt från Deep Sky Stacker. Jag använder inga avancerade program. Deep Sky Stacker är gratis, och funkar bra för mig. Därefter slutbehandling i Photoshop, ibland med hjälp av Noels plugins som jag har skaffat mig. Vad skulle jag då önska mig, för att kunna ta bättre bilder? Jo, i första hand ett större kamerachip förstås. Därför har jag nu beställt en Atik383LC, och går i väntans tider. Ska bli spännande att få lära sig använda den!

8 8 Det färdiga resultatet efter behandling i Photoshop. Fick pressa en del här (ändå måttligt) för att få fram nebulosan. Här har jag även använt Noels plugins för att reducera stjärnornas storlek en aning, så att nebulosan kan framträda mer. Seeingen var medelgod dessa kvällar, inte perfekt, vilket syns på att skärpan inte är helt hundra Trots det en bild som jag är väldigt nöjd med. Lyssna på SLOTTSPOD

9 9 ( ) ** "+,- &) *&-.,/+- "( * /0 /* Då börjar det bli dags för populära Värmland Starparty, årgång 22 som går av stapeln februari Som vanligt så hålls evenemanget på Berga Gård i Lysvik med fantastisk vy över både sjön Fryken och den mörka stjärnhimlen. Programpunkterna är delvis fastställda och du kan se dessa här nedan (med reservation för ändringar). Huvudföredragshållare är professor Claes Uggla, Karlstads Universitet som ska hålla föredrag om astrobiologi. Bland andra föredragshållare kan nämnas meteorolog Anders Wettergren, Norrköping samt "Deep-Sky"-mogulen Jan Sandström, Arvika. Amatörastronomiska priset kommer att delas ut vilket årligen ska tilldelas en privatperson eller en organisation som har arbetat för att inspirera, utveckla eller stärka svensk amatörastronomi. Vidare så är firma Astro Sweden på plats och som vanligt har vi den astronomiska tipspromenaden, den uppskattade lunchen, kommers, levande musik, försäljning av kaffe, korv och filippinska grillspett, observationer med teleskop och inte minst tid för vanligt umgänge. Ta gärna med ditt eget teleskop! För anmälan till VSP ring Conny Pettersson, tel (kvällstid) eller sätt in 130:- på plusgiro (hela helgen) eller 80:- (1 dag) och ange "Mats Yderstig" som betalningsmottagare. Obs! Vill du äta den utsökta lunchen på lördag (120:-) anmäler du också detta till Conny, senast 21 februari (betalas på plats). Platserna är begränsade så först till kvarn... För bokning av rum för övernattning kontakta snarast Berga Gård på (vardagar)! Vill du hålla ett föredrag kontakta Mats Yderstig på Varmt välkomna önskar Värmlandsgänget!

10 Fred. 24 februari 15:00 Anmälningar och incheckning. 18:00 Kaffeservering, umgänge, försäljning, observationer. Vi bjuds även på musikunderhållning av Ingela och Gert. Lörd. 25 februari 10: års VSP invigs. 10:15 Jan Sandström, Arvika håller föredrag (ämne: ej fastställt) 11:00 SAAF s årsmöte. 11:45 Astronomisk tipspromenad. 12:30-15:00 Lunch. 15:00 Utdelning av Amatörastronomiska Priset. 15:10 Professor Claes Uggla, Karlstads Universitet håller föredrag om astrobiologi. 16:30 Kaffepaus. 18:00 Ej fastställd programpunkt...! 19:30 Observationer, småföredrag, kaffeförsäljning, astronomiskt samkväm. Sönd. 26 februari 10:00 Meteorolog Anders Wettergren håller fördrag om en intressant stjärnbild! 11: års VSP avslutas.

11 11 ) Jan Sandström Vårt universum är en outsägligt vacker plats, men det är också ett mycket våldsamt ställe där högenergetiska händelser utspelar sig som det mänskliga intellektet knappt förstår. Det är också ett bevis på snabbt vår kunskap om kosmos ökar. För bara några decennier sedan kände vi inte ens till att de våldsamma utbrott som utspelar sig långt ut i universum både i tid och rum existerade. Och det är bara under de sista tiotalet år som vi börjar att förstå de astrofysikaliska skeenden som ligger bakom gammastrålningsutbrotten, eller Gamma Ray Bursts som är den vedertagna benämningen på dom. Paradoxallt nog så upptäcktes de första utbrotten i början av 1970-talet av amerikanska spionsatelliter som skulle övervaka att ryssarna i bröt mot de provstoppsavtal för kärnvapen som undertecknats. De högenergetiska utbrott som i regel bara varade någon sekund förstod man snart, hade inte något med jordiska händelser att göra. Men vad var de då? För att förstå lite bättre vad det är frågan om här, låt oss titta lite närmare på det elektromagnetiska spektrat. Det ljus som våra ögon detekterar är bara en liten del av spektrat. Mer långvågiga och därmed energisvagare vågor utsänds av i tur och ordning infraröd strålning, mikrovågsdito och radiostrålning. De här våglängderna bortsett från radiostrålning är våglängder som astronomerna under 1900-talet har upptäckt och allt mera börjat använda för att förstå universum. Mer energirik strålning än vårt vanliga, synliga ljus är ultraviolett strålning, det är den som gör att vi blir bruna när vi solar, röntgenstrålning och den mest energirika av alla, gammastrålning. Gammastrålning är direkt dödlig för organiskt material inklusive våra människokroppar. Den uppstår när elementarpartiklar accelereras till relativistiska hastigheter nära ljushastigheten eller när materia och antimateria stöter ihop och förintas. Som tur är för livet på jorden skyddar vårt magnetfält och vår atmosfär mot det mesta av den här strålningen. Men åter till gammastrålningskällorna, vad var dom? Hur långt bort låg de? Vilka processer styrde strålningsutbrotten? Till att börja med försökte man bestämma deras positioner på himlen. Föreföll de vara knutna till vår vintergata, eller låg de jämt fördelade på himlavalvet? Snart fann man att det senare alternativet var det riktiga. Det uteslöt att utbrotten skulle vara näraliggande fenomen på vår egen kosmiska bakgård. Eftersom inget av den här strålningen når ner till våra markbundna teleskop så var man helt beroende av goda satellitburna instrument. I takt med att de utvecklades så kom så genombrottet på 1990-talet. Man upptäckte ljussvaga objekt i efterdyningarna av en del utbrott. Det visade sig att de här objekten var ljussvaga galaxer som låg miljarder ljusår bort. Det betydde att energiutvecklingen i ett gammastrålningsutbrott var enormt, faktiskt den allra kraftigaste som man har funnit, bortsett från energin i själva Big Bang, universum skapelse. På någon sekund utstrålas lika mycket energi som vår lilla sol gör av med under tiotals miljoner år. Gammastrålningsutbrott är av två typer, dels de som är kortare än två sekunder, dels de som kan vara åtskilliga sekunder, ja till och med någon minut. De längre utbrotten

12 12 tror man kommer från massiva stjärnor som har minst 40 gånger solens massa. När en sådan kollapsar under slutet av sitt liv bildas ett svart hål. Alldeles innan stjärnan sluter sig i sig själv bakom händelsehorisonten sänds det ut en enorm energipuls från stjärnans rotationsaxlar längs superkraftiga magnetfält. De här chockvågorna, om polaxlarna är riktade mot vår jord, ser vi som gammautbrott. Här kan man också hitta bakgrundstrålning i energisvagare spektralområden, inklusive synligt ljus. Ett utbrott för ett par år sedan var så kraftigt att hade någon människa råkat titta åt rätt håll i rätt sekund så hade vederbörande sett en ljussvag stjärna blinka till under några sekunder. Detta trots att energiutbrottet skedde bortåt 8000 miljoner ljusår från vårt solsystem. Korta gammastrålningsutbrott tror man beror på att två neutronstjärnor kolliderar och sänder ut ett energiutbrott innan de förvandlas till ett svart hål. Här förekommer ingen bakgrundstrålning i energifattigare spektral områden. Det svarta hålet slukar allt. Utbrott av det kortare slaget kan också bero på s.k. magnetarer. Det är neutronstjärnor med magnetfält tusentals gånger starkare än vanliga neutronstjärnor. Om man nu kan tala om vanliga när det gäller objekt som har en massa dubbelt så stor som vår sol, en diameter av kilometer och där en tesked materia väger många miljarder ton. Gammastrålning kan också uppstå i osymmetriska supernovautbrott. Är de här utbrotten farliga för livet på jorden. Definitivt ja, skulle ett sådant utbrott inträffa på bara några hundra ljusårs avstånd från jorden och riktningen på utbrottet ligga mot oss så skulle utan vidare all atmosfär blåsas bort. Nu har vi tack och lov inga sådana potentiella strålningskällor i vår närhet. Men solen vandrar runt vår vintergata med en hastighet av ca 220 kilometer i sekunden så vem vet vad som kan hända i en fjärran framtid? För er som vill veta mera om dessa fascinerande objekt, gå in på Google och slå på gammastrålningskällor, gammastrålningsutbrott, Gamma Ray Bursters, svarta hål, neutronstjärnor och magnetarer. Bild: Gammastrålningskällan grb Foto: NASA Swiftobservatoriet

13 13 0'' Martin Högberg, Örebro Planetfotografering (och till detta räknar jag även månen) är en relativt enkel och billig form av astrofotografering. Det ställer inga stora krav på följning av objekten och med en webkamera går det att ta utmärkta bilder. Jag tar uteslutande bilder i primärfokus. Med andra ord, teleskopet får agera som ett objektiv till kameran. Utrustningen jag använder är ett 10 newtonteleskop på en EQ6 pro montering, en färgplanetkamera (DBK21.au) och ett par barlowlinser. Man behöver också en dator att ansluta kameran till. Planetfotografering handlar egentligen om filmning av planeter. När man anslutit kameran till teleskopet och riktat in sig så börjar man filma med kameran. Exponeringstid och längd på filmen varierar från planet till planet beroende på hur snabbt dem roterar. På en typisk Jupiter bild har jag exponering 1/30s och filmar med 30 bildrutor i sekunden i 2 minuter. Med sin film på datorn så är det dags att bildbehandla. På grund av atmosfärens kraftiga turbulens så ser filmen oftast ganska dålig ut. Därför är det viktigt att samla på sig så många bildrutor som möjligt på filmen. I exemplet ovan blir det ca 3600 bildrutor. Nu använder jag mig av gratisprogrammet Registax. Det skulle ta för mycket plats att beskriva allt som Registax gör. Men som sammanfattning kan jag säga att Registax rangordnar alla bildrutor, lägger alla bilder rätt eftersom planeten förmodligen rört sig lite under filmningen (aligning) samt bakar ihop bildrutorna till en bild (stacking.) Dessutom finns ganska bra bildbehandlings funktioner i Registax så man kan skärpa upp bilden och reducera brus. Man häpnas över skillnaden i en enstaka bildruta och den slutliga bilden! Bild: Jupiter med månen Europa och månskuggan. Foto: Martin Högberg

14 14 05!. Jan Sandström Lite kort berörde vi den fina stjärnbilden Pegasus, den bevingade hästen i förra stjärnspalten. Nu ska vi se lite närmare på denna praktfulla konstellation som dominerar senhöstkvällarna på våra nordliga breddgrader. Låt oss börja med lite fin grekisk mytologi. Pegasus sägs vara född när droppar av blod från den förfärliga Medusas avhuggna huvud nådde marken. Här kan man verkligen säga att något avskyvärt födde något gudomligt. Medusa fick ju bita i gräset för hjälten Perseus svärd, en hjälte som vi kan se på kvällshimlen strax öster om Pegasus. Där detta underbara djur först slog ner skapade han källan Peirene som dyrkades som helig av innevånarna i Korinth, en grekisk stadsstat. Pegasus kan ses på mynt från Korinth så tidigt som år 550 f.kr. Han sägs också ha skapat källan på Helikons berg, välkänd och hyllad av senare tiders stora poeter. Det var endera den strålögda gudinnan Pallas Athena, skyddsgudinna för Aten eller Minerva, vishetens gudinna som tämjde Pegasus och gav honom till de nio muserna. Enligt en annan legend var hästen den som bringade åskan och blixtarna till Zeus. Så småningom blev han involverad i den korinthiske prinsen Bellerophons äventyr. Staden plågades av den fruktansvärda Chimaeran, ett odjur som likt Sfinxen ställde frågor och man inte kunde svara slukade hon dom. Bellerophon dräpte med hjälp av Pegasus besten. Men sedan drabbades olyckligt nog den unge prinsen av hybris, övermod, en stor dödssynd hos forntidens hellener. Han försökte att bestiga själva Olympen, gudarnas hemvist. Zeus slungade då en åskvigg på honom och hans saga var all. Kanske kan vi även se en rest av myten om Pegasus i Burak, det heliga riddjur som profeten Muhammed besteg på Temeplberget i Jerusalem på 600-talet för att fara till himlen. Hur som helst. Det är ju där vi finner vårt bevingade riddjur. Fyra 2:a magnitudstjärnor utgör den berömda Pegasuskvadraten. I tur och ordning medsols så är det i nordöst Alpheratz som egentligen hör till stjärnbilden Andromeda, den kedjade prinsessan, men jag tycker att den lika väl hör hemma i Pegasus. I nordväst har vi Scheat. Det är en röd jättestjärna av spektralklass M 2. Likt alla röda jättar varierar dess ljusstyrka. Den brukar ligga på mellan solluminositeter. Avståndet är ungefär 200 ljusår. Kvadratens sydvästra hörn markeras av Markab. Stjärnan är en O9 eller A0-stjärna vilket ger den en lätt blåvitt skimmer. Belägen ca 110 ljusår bort lyser den med en luminositet ungefär 95 gånger solens. I sydöst blinkar så Algenib vänligt mot stjärndrömmaren i natten. Det är en blåvit jätte spektralklass B2. Nästan 600 ljusår avlägsen lyser den ca 1900 gånger kraftigare än vår sol. En viktig stjärna i Pegasus är den stjärna som ligger längst i väster i konstellationen och som utgör hästens mule. Det är Enif, ordet sprunget från arabiskans Al Anf som betyder just nosen. En orange K2-sjärna. Massan beräknas till 8-10 gånger solens och dess luminositet är 5800 gånger solens. Cirka en grad nordväst om Enif kan den tappre observatören hitta en fin klotformig stjärnhop, Messier 15. Den har magnituden 6. Från ett mörkt ställe och med en kikare 7x50 stadigt hållen går den att se som en dimfläck. I själva verket är det en hop som innhåller bortemot en halv miljon solar. Belägen ca ljusår bort. Det ljus vi ser ikväll började sin färd till oss när

15 15 Neanderthalare fortfarande strövade omkring i Sydtyskland, där det förvisso har strövat omkring människor med snarlik mentalitet betydligt senare. Messier 15 antas ha ett svart hål i sitt centrum. Det beror på en s.k. kärnkollaps. Stjärntätheten i centrum har helt enkelt blivit så hög att stjärnorna kolliderat och när deras sammanlagda massa har överstigit 3 solmassor, dragit sig innanför sin egen händelsehorisont och i de flesta bemärkelser lämnat vårt universum. I Pegasus finns många intressanta galaxer att se för den som äger ett medelstort teleskop (4-10-tums). Detta beroende på att konstellationen ligger en god bit från vintergatsbandet och vi ser således ut i den extragalaktiska rymden. 50 ljusår bort ligger en stjärna som även om den i sig inte ser märkvärdig ut i kikaren eller teleskopet då den faktiskt är nästan en tvilling till vår sol, är stjärnan 51 Pegasi ändå en som är inskriven i historieböckerna. Det beror på att år 1995 fann astronomer den första säkert detekterade exoplaneten här. Tyvärr är det inte någon där vi kan förvänta oss att hitta något liv på. I motsats till vår jord som kretsar kring solen på ett tryggt avstånd av 150 miljoner km så är 51 Pegasis exoplanets medelavstånd från stjärnan bara ca 7.5 miljoner kilometer. Förutom att vara en gasjätte så har planeten också en obehagligt hög yttemperatur på 900 Celsius. Ge dig nu ut i kvällen och beskåda den bevingade hästen som galopperar fram på hösthimlen, kanske hovarnas dån och vingarnas sus ackompanjeras av en västlig storm. Se höstnatten, vild och skön. Bild: Se artikeln på nästa sida

16 16 05 Den 6 oktober öppnades för allmänheten och skolorna en astronomiutställning på Gislaveds Industrimuseum. Utställningen görs i samarbete mellan museet och Gislaveds Astronomiska Sällskap (GAS). Museets nya balkong och stora ljusa montrar används för utställningen. Det är ingen extrakostnad för att se astronomiutställningen. GAS är en aktiv förening med ca 50 medlemmar och med eget observatorium i Båraryd. Varje månad hålls medlemsmöten med föredrag om vårt solsystem och universum. Syftet med utställningen är dels att tillvarata det allmänt ökande intresset för astronomi och dels att bevara och informera om det arbete inom astronomin som den kände läkaren Bo Ekström, Gislaved, startade på 1950-talet. Han var en erkänt skicklig amatörastronom, som tidigt började fotografera stjärnhimlen och som även själv byggde många av sina instrument. Bilderna bestod av diapositiv som nu har scannats och redigerats till fina utställningsbilder. Dessa visas på ett instruktivt sätt tillsammans med instrument och annan dokumentation i museets nya utställningsmontrar. Initiativtagare till utställningen är Clement Svensson, Naturgalleriet, Tånnö. Han har också tagit fram och bearbetat utställningsmaterialet. Utställningen kommer att pågå ända fram till och med maj månad Den 24 nov. kommer dessutom en temakväll om astronomi med anknytning till utställningen att arrangeras på museet. Då får vi besök av Gustav Holmberg, född i Anderstorp och nu verksam som astronomihistoriker vid Lunds Universitet. Vi återkommer senare om detta. Gislaveds Astronomiska Sällskap Gunnar Lindahl, tidigare ordförande i GAS Tel

17 /$ 17 Weird Astronomy David A.J. Seargent, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN , häftad, 317 sidor, pris: pund. Fritt översatt blir väl närmast titeln på den här intressanta och kittlande boken Underlig astronomi och när det gäller ett ämne som astronomi så har väl den här disciplinen verkligen haft sina egna kufar och eccentriska observatörer. I det här fallet är den i de flesta fallen inte fråga om några kufar utan ganska väletablerade observatörer som har sett fenomen som i förstone har trotsat naturliga förklaringar, men som i många fall senare har fått åtminstone tänkbara och plausibla härledningar. Boken är indelad i sju kapitel, där det första behandlar udda observationer när det gäller vår egen måne, andra avsnittet handlar om olika märkligheter nära solen, kometer, den hypotetiska planeten Vulcanus etc. Tredje rubriken samlar ihop konstigheter när det gäller planeterna i vårt solsystem och det fjärde handlar om underliga meteorer. I avsnitt fem lämnar vi solsystemet och ägnar oss åt underliga stjärnor och stjärnliknande objekt. Sjätte kapitlet tangerar de andra då det här rör sig om Moving mysteries and Wandering stars. Sista delen är ett slags uppsamlingsheat där allt från den yngsta nymånen observerad till Betlehems stjärna finns med. Boken är illustrerad, men inte mer än nödvändigt. Den innehåller också fyra appendix över kommande mån och solförmörkelser etc. Författaren, den australiske akademikern och erfarne amatörastronomen David Seargent skriver intressant och klart och är väl förtrogen med olika objekts bettende och utseende. I de flesta fall hittar han också tänkbara förklaringar, även om han ibland kanske måste tänja banden långt. Mysterierna här är inga UFO-rapporter och beskrivningar typ planeten Venus nära horisonten utan är verkligt gåtfulla. Så gott som alla utspelar sig från 1600-talet och fram till nuet så det är inga gamla skrönor det handlar om. Boken är lämplig läsning både för nybörjaren och den erfarne observatören. En del av de observationer som betvivlades först typ, visslande och sprakande ljud från bolider och dylikt, har initierat forskning som senare har förklarat det hela. I det ovan nämnda exemplet handlar det om elektromagnetiska störningar i det lokala magnetfältet. Allt som allt visar boken på att man visserligen ska vara skeptisk till underliga observationer (kom ihåg Occams rakkniv), så finns det mycket under och i himlen som inte alla gånger låter sig så förklaras. Jan Sandström

18 18 Discoverers of the Universe Michael Hoskin, Princeton University Press, 2011, ISBN , inbunden, 272 sidor, pris: pund. William och Caroline Herschel, tillsammans med Williams son John Herschel torde utan vidare kunna räknas som världens genom tiderna mest eminenta astronomifamilj. Andra storheter som Struves etc. får ursäkta. William ( ) tillsammans med systern Caroline ( ) var av Hannoverskt ursprung. Deras far Isac var regementsmusiker i Hannover och ehuru fattig och relativt obildad själv såg han till att hans begåvade barn fick den utbildning som låg inom hans ekonomiska möjligheter. Tack vare att Englands konung George III var från Hannover så hamnade Wilhelm som han först hette i England. Tack vare hans musikutbildning fick han så småningom tjänst som organist och oboespelare i Bath. Undan för undan växte hans intresse för astronomi och han kom så småningom att slipa speglar och tillverka teleskop som både i fråga om storlek och kvalitet överträffade allt som samtiden kunde erbjuda. Så småningom lockade han över Caroline som hushållsföreståndarinna och så småningom som astronomisk assistent från Hannover och på den vägen blev det. William upptäckte planeten Uranus 1781, upptäckte infraröd strålning, katalogiserade dubbelstjärnor, spekulerade om kosmologi, och till råga på allt fann han och katalogiserade tillsammans med Caroline ca 2500 deep sky-objekt. Caroline upptäckte nio kometer och flera deep sky-objekt med de kometsvepare som William tillverkade åt henne. Den här fina biografin över syskonparet har som upphovsman den kände astronomihistorikern Michael Hoskin från Cambridge University. I boken har han åstadkommit en mycket fin blandning av vetenskaplig lärdom presenterad på ett lättfattligt och trivsamt sätt. Men man får också fina ögonblicksbilder av syskonparet Herschel och deras samtida. Miljöskildringar av ett Pre-Dickenskt England är också legio. Boken är väl illustrerad både i färg och svartvitt och innehåller också notapparat, samt vidareläsningstips. Ett måste för den som vill kunna säga att vederbörande är astronomiskt allmänbildad. Också en mycket lämplig guide på astronomisemestern till de Brittiska öarna. Jan Sandström

19 19

20 20 JUPITER Foto: Martin Högberg, Örebro GAK:s och SV:s årsmöten äger rum söndagen den 18 mars 2012 i Slottsskogsobservatoriet