KONSTRUKTION AV ÅTTA VATTENTANKAR I KARAGWE I TANZANIA

Transkript

1 KONSTRUKTION AV ÅTTA VATTENTANKAR I KARAGWE I TANZANIA Ett samarbete mellan MAVUNO Project i Tanzania, Ingenjörer utan gränser och Sveriges Ingenjörer

2 FÖRORD Inom ramen för ett samarbete mellan svenska Ingenjörer utan gränser och den tanzaniska organisationen MAVUNO Project konstruerades under augusti 2012 samt under januari och februari 2013 åtta vattentankar i landsortsdistriktet Karagwe i Tanzania. Arbetet har samordnats av Ingenjörer utan gränsers representant samt personal anställd vid MAVUNO. Uppförandet av vattentankarna var möjligt tack vare ekonomiskt stöd från Sveriges Ingenjörers medlemmar. Dessa har som deltagare i en kampanj hos Sveriges Ingenjörer valt att gå över till elektroniska betalningsalternativ av sin medlemsavgift, och därmed bidragit ekonomiskt till Ingenjörer utan gränser och det vattentanksprojekt som beskrivs i denna rapport. Å mottagarfamiljernas vägnar riktar vi vårt varmaste tack till samtliga involverade som genom ekonomiska bidrag, handgripligt arbete och engagemang att sprida information om projektet stöttat arbetet att förbättra vattensituationen för människorna i Karagwe. Föreliggande rapport ämnar beskriva vattentanksprojektet generellt samt konstruktionen av de vattentankar som sponsrats av Sveriges Ingenjörer och dess medlemmar specifikt. Konstruktionen av dessa vattentankar är fortsättningen på ett etablerat och förhoppningsvis långvarigt samarbete mellan MAVUNO och Ingenjörer utan gränser. MAVUNO arbetar på flera plan för att förbättra levnadsvillkoren för människor i Karagwe, vilket är ett ovärderligt arbete och en förutsättning för att detta projekt skall vara framgångsrikt. Grunden till kontakten med MAVUNO uppstod då undertecknad under bodde i byn Ihanda och arbetade med termisk solenergi samt vattenfrågor på MAVUNO. Fram till slutet av 2011 hade sammanlagt 19 vattentankar byggts, vilka nu försörjer över 500 personer med delar av sitt vattenbehov. I januari 2012 övergick vattentanksprojektet från att vara ett privat initiativ till att genomföras i Ingenjörer utan gränsers regi. Tack vare denna förändring har projektet kunnat växa ytterligare. Under 2012 byggdes sju vattentankar, och hittills under 2013 har fyra vattentankar konstruerats. Lovande diskussioner med våra projektpartners runt om i Sverige tyder på att siffran inom snar framtid skall komma att öka ytterligare. Sedan 2008 har årliga återbesök kunnat göras i Karagwe, vid vilka samtliga nybyggda och flertalet av de tidigare byggda vattentankarna besökts. Då så är möjligt konstrueras nya vattentankar i samband med besöken, för att underlätta dokumentationen av arbetet. Vid besöken har vattentankarna till vår stora glädje funnits flitigt använda och i gott skick. Det goda samarbetet i vattentanksprojektet har även resulterat i att projekt inom andra områden såsom elförsörjning, matlagningstekniker för skolkök samt fiskodling diskuteras mellan MAVUNO och Ingenjörer utan gränser, och i skrivande stund håller en kort dokumentärfilm om vattentanksprojektet på att produceras. Håll utkik efter dokumentärfilmen och våra andra projekt i samarbete med Mavuno på Ingenjörer utan gränsers hemsida. Ingenjörer utan gränser är övertygade om att detta projekt förbättrar vattensituationen och förhoppningsvis även livssituationen för de familjer som får stöd för att konstruera vattentankar. Det är mycket glädjande att se att intresset för projektet ökar, vilket till stor del är tack vare att engagerade sponsorer sprider informationen om projektet bland familj, vänner, organisationer och företag i sin närhet. Vi hoppas att intresset för projektet skall fortsätta växa och att vi skall kunna stödja ännu fler familjer i deras arbete att uppnå säker och hygienisk vattenförsörjning. Än en gång, ett stort tack till alla inblandade för ert stöd och ert engagemang! Caroline Bastholm Ingenjörer utan gränser caroline.bastholm@ingenjorerutangranser.se

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INTRODUKTION... 4 INGENJÖRER UTAN GRÄNSER... 5 MAVUNO PROJECT... 5 TANZANIA OCH KARAGWE... 6 VATTEN... 7 VATTENTANKSPROJEKTET... 8 SÅ BYGGS EN VATTENTANK... 9 UNDERHÅLL MOTTAGARFAMILJERNA BILDER FRÅN KONSTRUKTIONEN AV VATTENTANKARNA EKONOMISKT UTFALL RESULTAT REFERENSER

4 INTRODUKTION Rent vatten är ett av människans mest grundläggande behov. Trots omfattande arbete världen över saknar många människor denna tillgång (1). I det kuperade distriktet Karagwe i Tanzania hämtar man sitt vatten i naturliga vattenkällor nere i dalarna (Figur 1). Inte sällan innebär det flera timmars vandring för kvinnor och barn, vilka är de som enligt tradition ansvarar för familjens vattenförsörjning (2). Det vatten man har tillgång till är ofta förorenat på grund av att vattnet är stillastående, att djur använder sig av samma vattenhål, och att människor använder sig av smutsiga kärl för att hämta vatten. Varje år dör två miljoner människor världen över, av vilka de flesta är barn, på grund av vattenrelaterade sjukdomar (dricksvatten, sanitet och hygien) (3). Brist på rent vatten är ett av världens största hälsoproblem. Ingenjörer utan gränser implementerar detta projekt tillsammans med den tanzaniska organisationen MAVUNO Project. MAVUNO är en gräsrotsorganisation som arbetar för att förbättra levnadsvillkoren för människor i landsortsdistriktet Karagwe i nordvästra Tanzania (2). Ett av MAVUNOs många fokusområden är vattentillgång och sanitet. Under många år har organisationen varit involverad i konstruktionen av regnvattentankar, vilket har visat sig vara en framgångsrik lösning på områdets vattenproblem. Lika viktigt som det är för människor att få tillgång till vatten snarast möjligt är att projekt som genomförs på lång sikt är till godo för befolkningen som beträffas. Ett väl genomfört projekt kan uppnå multipla positiva effekter som hjälper befolkningen i området att inspireras till att förbättra sin egen livssituation utan att bero av externt stöd. Med utgångspunkten att direkt engagemang och känsla av ägande har betydelse för projektets långsiktiga framgång genomförs vattentanksprojektet enligt en modell som lägger stor vikt vid mottagarfamiljernas personliga initiativ och engagemang (4). Det ekonomiska stöd som i detta fall Sveriges Ingenjörers medlemmar bidragit med genom övergång från pappersfakturor till elektroniska betalningsalternativ har täckt kostnader för konstruktion av de åtta vattentankarna i denna rapport. I dessa kostnader ingår arvode till de hantverkare man anlitar samt det dyrare byggnadsmaterial man behöver såsom plåtbleck och cement. Mottagarfamiljerna är ansvariga för att samla det byggnadsmaterial som kan hittas lokalt, såsom sand, sten och träbalkar, samt för att tillhandahålla det vatten som krävs i samband med konstruktionen av tanken. De utför även det fysiska arbete som inte kräver utbildade hantverkare, till exempelvis att gräva gropen som skall komma att utgöra vattentanken. MAVUNO bidrar med sin expertkunskap och erfarenhet inom området, samt samordnar projektet. De pengar som skänkts har gått oavkortat till konstruktionen av vattentankar, då dokumentation och Ingenjörer utan gränsers arbete görs ideellt. Figur 1: Barn på väg hem med vatten från Nyakagera vattenkälla 4

5 INGENJÖRER UTAN GRÄNSER Ingenjörer utan gränser är en ideell, politiskt och religiöst obunden organisation (5). Med ingenjörskonst och naturvetenskap, entreprenörskap och projektkompetens bedriver vi bland annat fältprojekt som bidrar till bättre teknik och miljö för skolbarn i Tanzania och Kenya, organiserar seminarier i Sverige under rubriken "Den reflekterande ingenjören", samt verksamhet för att ge ungdom och media en bättre förståelse av ingenjörsyrket, dess kreativitet och sociala gemenskap. Ingenjörer utan gränsers verksamhet är reflekterande, kreativ, professionell och 'utan gränser'. Reflekterande för en genomtänkt, ansvarsfull hållning som svarar mot dagens och morgondagens behov. Kreativ med projekt som baseras på kvalificerad ingenjörskonst och konstruktiv fantasi i skapande gemenskap. Professionell med teknik, projektledning och entreprenörskap som vilar på ingenjörsvetenskaplig grund och etablerad ingenjörsetik. 'Utan gränser' arbetar vi tillsammans i gemenskap, respekt och sympati för alla berörda i vår 'global village'. Fältarbete bedrivs i lokalt partnerskap med respekt för kompetens, kultur och värderingar. Vi samarbetar även med tekniska högskolor och universitet, med organisationer, näringsliv och myndigheter, och ingår i det internationella nätverket Engineers Without Borders i samarbete med svenska INUG-föreningar. Ingenjörer utan gränsers medlemskap och nätverk inkluderar 'utan gränser': Studerande, yrkesverksamma, seniorer och andra intresserade, ingenjörer och andra naturvetare, arkitekter, pedagoger, hantverkare, vårdpersonal och många andra, aktiva eller passiva, är välkomna. MAVUNO PROJECT Ordet mavuno är swahili och betyder skörd, vinst, förtjänst, utfall och resultat. MAVUNO är en politiskt oberoende tanzanisk organisation som sedan 1993 är registrerad under the Ministry of Home Affairs of the United Republic of Tanzania (2). Organisationen startades av en grupp lantbrukare och bestod initialt av 34 familjer, från byarna Ihanda och Bugene i distriktet Karagwe. Sedermera har organisationen utökats till att även omfatta byarna Chonyonyo, Rukole och Mabira. Antalet medlemsfamiljer uppgår nu till 218. Alla övriga familjer som bor i byarna är välkomna och uppmuntras att deltaga i projekt och program samt ansöka om stöd hos organisationen. Samtliga fem byar ligger längs vägen som går nordvästerut från Omurushaka genom Karagwe på kartan i Figur 2, i ordningen Bugene, Ihanda, Rukole, Chonyonyo, Mabira. Som gräsrotsorganisation utgörs och drivs MAVUNO av lokalbefolkningen, och man arbetar tätt tillsammans med invånarna i byarna för att uppnå långsiktig och hållbar positiv utveckling (2). Förutom det vattentanksprojekt som denna rapport beskriver arbetar MAVUNO med flertalet projekt inom förnyelsebar energi och långsiktigt hållbart jordbruk. Vidare erbjuder man mikrolån och stöttar särskilt utsatta grupper såsom föräldralösa barn och personer med HIV/AIDS. Just nu arbetar MAVUNO hårt med sitt genom tiderna största projekt; uppförandet av en teknik- och jordbruksorienterad skola riktad till såväl lokala jordbrukare som studenter på högre nivå (6). Målet är att genom ökad kunskap inom dessa områden öka de lokala böndernas ekonomiska utdelning samt säkerställa långsiktigt hållbart användande av lokala resurser. 5

6 TANZANIA OCH KARAGWE I Östafrika, just söder om ekvatorn, ligger Tanzania. Landet upptar knappt km2 och det uppskattade invånarantalet är knappt 47 miljoner (7). Inom landets gränser finner man regnskogar och savanner, paradisstränder och bergslandskap, Kilimanjaro (Afrikas högsta berg), Victoriasjön (Afrikas största sjö), och några av världens mest kända nationalparker såsom Serengeti, Ngorongoro och Gombe Stream National Park (8). De flesta invånarna är bantufolk och tillhör någon av landets cirka 130 stammar. Man talar förutom sitt stamspråk även swahili, och utbildningsspråk vid högre studier är engelska (7). Medellivslängden i landet är 53 år och medianåldern knappt 19 år. 75 % av befolkningen bor på landsbygden, och försörjer sig genom småskaligt jordbruk. Över två tredjedelar av landets befolkning uppskattas leva i extrem fattigdom (under 1,25 USD om dagen i 2005 års penningvärde vilket motsvarar cirka 1,5 USD i dagens penningvärde) (9). Sjuårig primär skolgång är obligatorisk i Tanzania, vilket kan följas av fyra plus två år i secondary school (10). Det förekommer dock att barn inte får möjligheten att slutföra ens primär skolgång på grund av att deras hjälp behövs i hushållet och jordbruket. I Tanzanias nordvästra hörn ligger Karagwe, utritat på kartan i Figur 2. Det är ett av åtta distrikt i Kageraregionen (11), vilken ligger mellan Victoriasjön, Rwanda, Burundi och Uganda (12). Karagwe upptar 7716 km 2 och har uppskattningsvis invånare (11). Utav dessa bor endast några procent i de två större samhällena Kayanga och Omurushaka, medan övriga är bosatta på landsbygden och i byar (13). Ett medelstort hushåll i Karagwe utgörs av 5 personer, och kring hälften av befolkningen är yngre än 15 år. Figur 2: Tanzanias nordvästra hörn med distriktet Karagwe. Figur 3: En typisk vy över Karagwe. Karagwe är kuperat med bergskammar på till meter, och fuktiga dalar på drygt meter över havet (14). Distriktet har tropiskt klimat med en årsmedeltemperatur på 26 C. Det förekommer två regnperioder per år, under september till december, och från mars till maj. Klimatet och den fruktbara jorden gör Karagwe gynnsamt för jordbruk. Man livnär sig i mycket stor utsträckning på jordbruk för självhushållning och vanliga grödor är bönor, matbananer, majs, kassava, sötpotatis, jordnötter, sockerrör och olika tropiska frukter. Det är sällan distriktet upplever brist på mat. Kaffe är den viktigaste inkomstbringande grödan, då viss kaffeodling, -bearbetning och försäljning finns (15). Jordbrukare som lyckas sälja en del av sin skörd av andra grödor än kaffe får ofta låg förtjänst på produkterna då alla i området odlar det de själva behöver, och de flesta har mycket låg köpkraft (6). Det är svårt för människor att finna arbete som ett alternativ till jordbruk. I området finns mycket få industrier. Ett stort problem är att de få ungdomar som lyckas utbilda sig lämnar distriktet för att söka arbete på annan ort då antalet arbetsplatser i Karagwe som kräver högutbildad personal är lågt. 6

7 Karagwe är isolerat och med bristande infrastruktur. Där finns endast 10 km asfalterad väg, och endast ett fåtal människor utanför de två huvudorterna Kayanga och Omurushaka har tillgång till elektricitet (6). I tätorten Kayanga finns ett vattensystem med ca 350 inkopplade kunder (16). Dock levererar detta system endast drygt 10 % av det uppskattade vattenbehovet. Vattnet ransoneras därför och varje kund har i genomsnitt tillgång till vatten under 1,5 timmar per dag. Rening och kontroll av vattnet saknas och i Karagwe finns inga centrala avloppssystem. VATTEN Brist på färskt vatten och möjlighet till adekvat rengöring är världens största hälsoproblem. Enligt World Health Organization (WHO) dör varje år 2,4 miljoner människor, av vilka över 90 % är barn under 14 år, av vatten, hygien och sanitetsrelaterade sjukdomar såsom diarrésjukdomar, dysentri, trakom, filariasis mm (17). Ytterligare en halv miljon människor dör i sjukdomar kopplade till vattenhantering, såsom malaria och dengue feber. WHO menar att en tiondel av alla världens sjukdomsfall skulle kunna undvikas genom förbättrad vattenhantering. I Tanzania är 13 % av alla dödsfall vattenrelaterade. Millenniummål 7C lyder: Halvera antalet människor utan tillgång till rent dricksvatten och grundläggande sanitet (1). Glädjande nog uppfylldes målet för dricksvatten redan 2010! Dock ligger länderna i Afrika söder om Sahara efter i utvecklingen. Tanzania är tyvärr inte ens på god väg att uppnå Millenniummålet, då den takt som vattentillgången ökar knappt håller jämna steg med befolkningsökningen i landet (17). Olika undersökningar visar på att % av den Tanzaniska landsbygdsbefolkningen saknar tillgång till rent och säkert vatten (9) (17) (18). I Karagwe får de flesta människor och djur sitt vatten från naturliga vattenkällor nere i de fuktiga dalarna (6). För att undvika att smittas av malaria bosätter sig befolkningen uppe i höglandet, vilket gör att avståndet till vattenkällorna blir mycket långt för många familjer, ofta flera timmar enkel väg. I bilderna i Figur 4, Figur 5 och Figur 6 ses typiska vattenkällor i Karagwe. Vissa källor torkar ofta upp under torrperioderna (19). Figur 4: Omukitale vattenkälla Figur 5: Vatten från Kangarubingo Figur 6: Cheitobokeire vattenkälla I Tanzania är det traditionellt sätt kvinnans ansvar att se till att familjen har tillgång till det vatten familjen behöver (6). Ofta blir det barnens uppgift att utföra det tunga och tidskrävande arbetet att anskaffa vatten. Förutom dricksvatten behöver en familj vatten till matlagning, städ, tvätt, hygien, boskapshållning och odling (2). Dessa aktiviteter utförs till allra största del av kvinnor, vilket gör att 7

8 kvinnors framgång med sina arbetsuppgifter är starkt kopplat till vattentillgång. Kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta styrs i hög grad av hur mycket tid som behöver läggas på hemarbete, och likaså barns möjlighet att fullfölja sin skolgång. Tillgång till rent vatten är en av de viktigaste faktorerna i bekämpningen av fattigdom och ohälsa (17). Vattnet från de naturliga källorna i Karagwe är ofta smutsigt på grund av att djur använder samma vattenhål, att människor använder smutsiga kärl för att hämta vatten, samt av ohälsosam växtlighet i de ofta stillastående dammarna (19). Vissa familjer kokar sitt vatten innan de dricker det för att förbättra dess kvalitet, andra gör det inte (17) (19). VATTENTANKSPROJEKTET I början av 90-talet övergick många familjer i Karagwe från de traditionella bananbladstaken till plåttak (19). Detta öppnade för möjligheten att kunna samla in vatten via hängrännor under taken under regnperioden för att sedan använda det under torrperioderna. Olika tekniker har genom åren provats för att bevara vattnet, och ett effektivt och framgångsrikt sätt har visat sig vara att konstruera regnvattentankar. MAVUNO har ända sedan dess varit aktiva i konstruktionen av regnvattentankar för familjer, skolor och andra institutioner, och har mycket god kunskap och stor vana av att driva den typ av projekt. Grunden till Ingenjörer utan gränsers engagemang i projektet etablerades 2008 (4). Projektet var initialt ett privat initiativ, vilket under sina tre år bidrog till att nitton vattentankar byggdes vilka försörjer över 500 personer med stor del av deras vattenbehov. Sedan årsskiftet 2012 genomförs vattentanksprojektet inom ramarna för Ingenjörer utan gränsers arbete. Familjer i MAVUNOs upptagningsområde kan anmäla sitt intresse att bygga en vattentank. Vanligtvis går ungefär fyra till fem familjer samman och väljer det hus som har ett plåttak stort nog att samla vatten på, och en nog stor plats att bygga vattentanken på. Med målsättningen att familjerna själva skall visa engagemang och uppnå en känsla av ägande av den färdiga vattentanken finns krav på att alla nödvändiga förberedelse skall vara färdiga innan något ekonomiskt stöd blir aktuellt. Dessa förberedelser innefattar att gräva den cirka två meter djupa och tre meter i diameter cylinderformade grop som skall komma att utgöra vattentanken. Detta görs uteslutande med enkla handverktyg såsom hackor och spadar. Vidare behöver familjerna skaffa den sand och de stenar som behövs för att mura upp väggarna på vattentanken, de träbalkar som skall hålla upp vattentankens tak, samt det vatten som behövs för konstruktionen. Det finansiella stöd som ges genom Ingenjörer utan gränser täcker kostnader för dyrare material såsom plåtbleck och cement, samt täcker de utbildade hantverkarnas löner. Det arbete som kan utföras av icke utbildad arbetskraft utförs av mottagarfamiljerna. Vi tror att mottagarfamiljernas personliga engagemang förbättrar förutsättningarna för att deras vattentank skall tas om hand och utnyttjas på bästa sätt. Vidare tror vi att projektet hjälper befolkningen i området att inspireras till att förbättra sin egen livssituation utan att vara helt beroende av externt stöd. De pengar som skänks till projektet går oavkortat till konstruktionen av vattentankar, då Ingenjörer utan gränsers arbete sker ideellt. Då ett av Karagwes hinder för ekonomisk utveckling är brist på arbetstillfällen och svårighet att finna inkomstbringande aktiviteter är en del av vattentanksprojektets strategi att utbilda och anlita lokala hantverkare för konstruktionen av vattentankar. Därigenom får lokala ungdomar en utbildning som gör det möjligt för dem att försörja sig. Då fler lokala arbetsillfällen har skapats ökar även de potentiella kunderna till andra bybors jordbruksprodukter. Hantverkare som arbetar med byggnationen av tankarna har utbildats i samarbete med andra organisationer, bland andra tyska Ingenjörer utan gränser. Hantverkarteamen anställs inte bara vid konstruktionen av de vattentankar som kommer till tack vare Ingenjörer utan gränsers stöd, utan även av andra organisationer, privatpersoner och företag som vill bygga vattentankar. 8

9 I samarbete med de olika partnerorganisationerna har MAVUNO utvecklat olika typer av vattentankar som tillgodoser olika behov. Ingenjörer utan gränsers strategi, framtagen i samarbete med MAVUNO, är att initialt konstruera en billigare typ av vattentank, för att täcka de mest grundläggande vattenbehoven för så många människor som möjligt. Det innebär vatten att dricka och till matlagning, medan vatten till tvätt, disk, och städ under torrperioderna får hämtas i naturliga vattenkällor. Kvalitén på vattnet i tankarna kan inte jämföras med den vattenkvalitet vi är vana vid här i Sverige, utan bör bedömas utifrån de alternativ som finns tillgängliga i Karagwe, vilka oftast är sämre. SÅ BYGGS EN VATTENTANK Då mottagarfamiljerna grävt den cirka två meter djupa och tre meter i diameter stora cylinderformade grop som skall komma att utgöra vattentanken (Figur 7), samt samlat de stenar, den sand (Figur 8) och de träbalkar som behövs för konstruktionen är det dags för Ingenjörer utan gränser och vattentanksprojektet att involveras. Man skriver ett kontrakt som klargör vem som är ansvarig för vad i samband med konstruktionen samt klargör underhållsansvaret för vattentanken efter den är konstruerad (Figur 9). MAVUNO och Ingenjörer utan gränser ser till att det byggmaterial som familjerna får hjälp med, såsom cement och plåtbleck finns för avhämtning hos MAVUNO. Då mottagarfamiljerna transporterat byggmaterialet till byggplatsen sätter de utbildade hantverkarteamen igång med sitt arbete. De åtskilliga liter vatten som går åt till att gjuta cementen i tanken hämtar familjerna vanligtvis efter hand som byggnationen fortgår. Ironiskt nog är just tillgången på vatten ofta ett problem vid uppförandet av vattentankarna. Figur 7: Gropen grävs Figur 8: Stenar och sand Figur 9: Kontraktskrivning Precis som familjerna använder hantverkarna enkla handverktyg så som spadar, hackor, spatlar, hinkar och tråg. De börjar med att täcka botten på den grävda gropen med cement. Cementen läggs på ett lager byggplast, för att undvika att vattnet från den våta cementen sugs ner i jorden och försämrar tankgolvets hållfasthet (Figur 10). Därefter bygger de upp väggar invändigt med hjälp av stora stenar, mindre sten, och cement (Figur 11). Man bygger väggarna ungefär cm högre än marknivån. Ovanpå väggarna murar man fast träbalkar som skall hålla taket på vattentanken på plats (Figur 12). I väggens överkant monteras även ett plaströr, vilket fungerar som bräddavlopp och förhindrar översvämning i tanken. Detta rör monteras alltid en bit under maxhöjden på tanken så att vatten skall rinna undan innan det når träbalkarna, vilka skulle ruttna fortare om de låg i vatten under de perioder som tanken står full. 9

10 Figur 10: Botten täcks med cement Figur 11: Väggar muras Figur 12: Träbalkar håller tankens tak När grunden står klar lägger man på ett lager cement in- och utvändigt längs hela väggarna (Figur 13), och därefter kläs vattentanken invändigt med vattentålig cement. Sedan spikas plåtbleck fast i träbalkarna ovanpå tanken, vilket fungerar som ett lock och hindrar smuts från att komma ner i tanken (Figur 14). Man murar därefter ett lager tegelsten runt kanten på vattentankens tak för att hålla locket på plats, och skär upp en lucka i locket genom vilken man skall kunna hämta vatten då vattentanken står klar. Slutligen kläs tanken utvändigt med vattentålig cement (Figur 15). Figur 13: Insidan kläs med cement Figur 14: Plåtbleck spikas fast Figur 15: Tanken görs vattentålig Man bygger även hängrännor, också de av plåtbleck, som fästs längs kanten på hustaket. Då cementen fått torka förlänger man hängrännorna med stuprör som leder vatten ner i tanken. När man vill hämta upp vatten sänker man ner en hink eller dunk i ett snöre genom luckan i plåtlocket, vilken vanligtvis förstärks med en träkonstruktion och förses med ett lås. 10

11 UNDERHÅLL Det enda kontinuerliga underhållet av vattentanken som mottagarfamiljerna rådgörs till är att rengöra vattentanken invändigt två gånger per år. Detta görs i slutet av de båda torrperioderna, då vattentanken nästan är tom och regnperioden ändå är på väg. Rengöringen är nödvändig eftersom det då har samlats en hel del damm i vattentanken från torkan. MAVUNO och Ingenjörer utan gränser följer upp projektet genom att utföra vattenkontroller och utvärderingar, samt ge råd till familjerna angående vattentankarna. De vanligaste reparationerna som behöver göras av vattentankarna är att byta ut de träbalkar som bär upp vattentankens tak, eftersom dessa oftast har ruttnat efter cirka 5 år. Det kan även uppstå sprickor i vattentankens väggar, som måste åtgärdas eftersom vattnet annars läcker ut. Att åtgärda dessa brister är relativt enkelt men är ändå en betydande engångsutgift för familjerna som äger vattentankarna. För att kunna klara av den höga engångskostnaden för reparationer av sina vattentankar har många mottagarfamiljer, på eget initiativ, slutit sig samman i en så kallad "Water Club". Varje vattentanksägare betalar kontinuerligt en liten summa pengar till sammanslutningen. Pengarna används när det behövs göras reparationer/underhåll av någon av familjernas vattentankar. MAVUNO stöttar vattentanksägarnas initiativ genom att administrera deras ekonomi och ge råd då reparationer krävs. MOTTAGARFAMILJERNA Tack vare det bidrag som Sveriges Ingenjörers medlemmar, som genom att övergå från pappersfakturor till elektroniska betalningsalternativ, skänkt till Ingenjörer utan gränsers vattentanksprojekt har åtta vattentankar kunnat byggas. Dessa förser inte bara de åtta familjer som formellt är mottagare av vattentankarna och vid vilkas hus vattentankarna byggts, utan även tre till fem grannfamiljer till varje formell mottagarfamilj har fått bättre tillgång till vatten tack vare överenskommelser familjerna emellan. Beati och Jasson Beati och Jasson och deras fyra barn bor i byn Rukole. Rukole är en by längs vägen nord västerut från Omurushaka, som syns i Figur 2. Enligt 2002 års folkräkning bor det cirka 4200 människor i Rukole och medelåldern är knappt 15 år gjordes en ny folkräkning som kommer att ge en mer uppdaterad och troligen högre siffra. I Tanzania är sjuårig grundskola obligatorisk, och i Rukole finns det två grundskolor; Rukole Primary School byggd på åttiotalet, och Karalo Primary School byggd år Byn har ingen Secondary School, men de elever som lyckas ta sig vidare kan gå i Ruicho Secondary School i grannbyn Chonyonyo. Beati och Jassons barn är 9, 6, 4 och 3 år gamla. De två äldsta går i skolan respektive i förskoleklass i Rukole Primary School. Det är tre kilometer från familjens hus till skolan. Sommaren 2008 byggdes elnätet ut söderifrån längs vägen mot Rukole, men bara fram till Ihanda, vilket ligger ungefär en timmas gångväg från Rukole. Även om de delar av Rukole som ligger nära huvudgatan skulle få el, dröjer det med största sannolikhet mycket lång tid innan de delar av byn som inte ligger i direkt anslutning till vägen utrustas med denna facilitet. Vidare är anslutningsavgiften långt över vad de allra flesta familjer kan betala. Det gör att andelen människor på landsbygden som är anslutna till elnätet är låg även där ledningen passerar förbi. Det finns heller inget vattenledningssystem eller något avloppssystem i byn, eller några asfalterade vägar. 11

12 Figur 16: Beati, Jasson och deras fyra barns bostad Beati och Jasson är jordbrukare, De odlar främst mat- och fruktbananer, majs, bönor och kaffe. Det mesta av sin skörd använder de inom familjen, men de kan sälja en del av sina bönor och kaffet, och har på så vis viss inkomst. Kaffe är områdets största inkomstbringande gröda, och områdets enda industriella verksamhet är en kaffebearbetningsfabrik. Den naturliga vattenkälla som ligger närmast Beati och Jassons hem heter Chakahuta. Det tar en timma att gå från deras hus till källan, enkel väg. Det är där familjen hämtat allt sitt vatten fram till dess att de nu får tillgång till en vattentank. I fortsättningen kommer de bara behöva gå dit för att tvätta kläder och för att hämta vatten till städ och dusch. Beati och Jassons vattentank kommer förutom deras eget hushåll även användas av tre grannfamiljer. Dessa fyra familjer utgörs av 27 personer, av vilka 19 är barn. Figur 17: En bananodling i Rukole. Figur 18: Chakahuta vattenkälla 12

13 Makulatha och Beneth Liksom Beati och Jasson bor Makulatha och Beneth i Rukole. De har också fyra barn; en sjuåring, en femåring, en treåring och en ettåring. Sjuåringen går i Rukole Primary School, dit det är två timmars gångväg. I likhet med de flesta andra familjer har varken Makulatha eller Beneth något formellt arbete. De är småskaliga jordbrukare, vilka som så många andra huvudsakligen odlar frukt- och matbananer, majs och bönor för egen konsumtion, och kaffe för försäljning. Familjen har sex hönor och kycklingar, vilka förutom att bidra till att familjen får en mer mångsidig kost, även är en ytterligare en inkomstkälla då ägg och ibland kött och djur kan säljas. Figur 19: Makulatha och Beneths hus Makulatha och Beneth bor en och en halv timmas gångväg från närmaste vattenkälla; Chakatudu. Lyckligtvis torkar denna vattenkälla aldrig ut, utan kan användas året runt under såväl torr- som regnperioder. Tidigare har familjen hämtat allt sitt vatten i denna källa. Efter att få tillgång till vattentank behöver de bara gå till källan för att tvätta, och hämta vatten till städ och dusch, främst under torrperioderna. Makulatha och Beneths vattentank kommer även att användas av tre grannfamiljer. Det innebär att 15 barn och 8 vuxna kommer att dela på vattnet i vattentanken. Cemilembe och Daniel Cemilembe och Daniel och deras barn bor i ett lerhus med plåttak, också de i Rukole. Att huset har plåttak, och inte ett tak av halm eller bananblad, är en förutsättning för att det skall gå att samla upp vatten från taket (vilket leds ner i vattentanken). De har även en separat liten kökshydda, också den byggd i lera. 13

14 Figur 20: Cemilembe, Daniel och deras barns bostad. Familjens tre barn är sju, fyra och ett och ett halvt år gamla. Jacqueline, som är äldst, går i Rukole Primary School. Det tar henne en timma att gå dit från familjens hem. Varken Cemilembe eller Daniel har något formellt arbete utan arbetar, i likhet med de flesta andra familjerna i området, med att bruka sin egen åkerplätt. Där odlar de kok- och fruktbananer, bönor, kaffe, kassava, jordnötter och soyabönor. Det mesta av skörden använder de inom familjen, men en del kaffe och bönor säljer de och får på så vis en viss inkomst. Familjen har även tre getter och några höns. Innan Cemilembe och Daniel får byggt sin vattentank hämtar de sitt vatten i källan Kibale, som det enkel väg tar två timmar att gå till. Även Daniels släktingar som bor i närheten kommer att använda vattentanken, varför även de kommer att behöva lägga mindre tid och energi på att hämta vatten! Figur 21: Cemilembe, Daniel och deras barn Figur 22: Kibale vattenkälla 14

15 Pascasia och Anagrete Även Pascasia och Anagrete bor i Rukole, i ett murat hus. De har nio barn i åldrarna 25 till 3 år. De tre äldsta, 25, 25 och 20 år, har alla gift sig och flyttat hemifrån. De bor med sina fruar i hus nära Pascasia och Anagretes hem. Liksom sina äldre bröder har nästa son i ordningen, 18 år, avslutat sina sju år i primary school, men inte fortsatt i secondary school. Han bor fortfarande hemma. Familjens tre skolbarn, 13 och 12 åriga killar och en 9 årig tjej går i Rukole Primary School. Det tar barnen en timma att gå till skolan. En femårig dotter skall snart börja i förskoleklass på samma skola som sina äldre syskon, och familjens minsting, en treårig kille, är hemma med sina föräldrar på dagarna i ett par år till. Figur 23: Anagrete och Pascasia med sju av sina nio barn, samt en liten grannflicka, framför familjens bostad. Pascasia och Anagrete odlar kaffe som de säljer till områdets kaffebearbetningsfabrik. För husbehov odlar de bananer, majs, bönor, kassava, sötpotatis och andra lokala grödor. De har 15 getter, ett par får och några kycklingar, vilka ger dem välkomna tillägg i kosten, och ibland en extra inkomst vid försäljning av djur, kött eller ägg. Förutom Pascasia och Anagrete med hemmaboende barn kommer deras tre utflugna söner med växande familjer att använda vattnet i vattentanken. I nuläget har dessa tre söner med fruar sammanlagt fyra barn, vilket innebär att 18 personer kommer att använda vattentanken. Innan vattentanken byggdes har familjerna hämtat allt sitt vatten i samma källa som Cemilembe och Daniel, Kibale (Figur 22). Josephina och Philimon Byn Ihanda ligger mellan Rukole och Omurushaka, längs vägen som går nord västerut från Omurushaka i Figur 2. I Ihanda bor Josephina och Philimon med sina två barn, Editha som är elva år och Lewina som är nio år. De båda barnen går i Nyakasana Primary School, tre kilometer från familjens bostad. Ingen av föräldrarna har något formellt arbete, utan arbetar båda i sitt jordbruk. De odlar frukt- och matbananer, majs, bönor, jordnötter, kassava och kaffe. Det mesta av grödorna de skördar används inom familjen, men en del kan de sälja och på så vis få viss inkomst. Familjen har några få höns vilka ger dem ägg. 15

16 Figur 24: Josephina lagar mat i familjens kök Figur 25: Josephina och döttrarna hämtar vatten Enligt 2002 års folkräkning har Ihanda cirka 4700 invånare och medelåldern är drygt 17 år. Det innebär att medelåldern är högre än i närliggande Rukole, där den ligger på strax under 15 år, men lägre än i området som innefattar den större orten Omurushaka, i vilken medelåldern är 20 år. Hur invånarantalet och åldersfördelningen ser ut nu, drygt 10 år senare, får vi se då resultaten av 2012 års folkräkning presenteras. Sommaren 2008 byggdes en elledning från Omurushaka längs med vägen som Ihanda och Rukole ligger utmed. Den når ungefär halvvägs in i Ihanda. Josephina och Philimon bor längre bort, mot Rukole till, och de har således inte tillgång till el nära sitt hem. Även där elnätet går förbi är det få familjer som har el i sina bostäder, då kostnaden för att ansluta sig till det är för hög för de allra flesta. I Ihanda finns områdets enda vattenledningssystem. Där pumpas vatten från vattenkällan Nyakagera, belägen nere i en dal, upp till en cistern i byn med hjälp av pumpar drivna av el från solceller. Josephina och Philimon har möjlighet att köpa vatten därifrån, men det skulle vara en betungande kostnad för dem. Istället har de innan de fick tillgång till en vattentank hämtat allt sitt vatten i den naturliga vattenkällan Chakatundu, där även Makulatha och Beneth från Rukole får sitt vatten. Från Josephina och Philimons hem tar det en timma att gå dit, och det är de båda döttrarnas uppgift att hämta vatten. Josephina och Philimon delar sin vattentank med fyra grannfamiljer. De fyra familjerna utgörs av åtta vuxna och 15 barn, vilket innebär att vattentanken skall förse 27 personer, av vilka 17 är barn men dricksvatten och vatten till matlagning. De nyblivna vattentanksägarna har redan anslutit sig till den vattenklubb som bildats av vattentanksägare i området. Medlemskap i denna klubb kommer att underlätta för Josephina och Philimon att täcka kostnader för framtida eventuella reparationer av vattentanken. 16

17 Paulina och Ludovick Paret Paulina och Ludovick har sex barn, fjorton, tretton, nio, sex, fyra och två år gamla. Familjens bostad består av två lerhus i byn Rulalo. Alla barnen går i Rulalo Primary School, som ligger bara två kilometer från familjens bostad. I familjens hem bor även en släkting till familjen. Paulina och Ludovick får sitt vatten från samma källa som Pascasia och Anagrete och Cemilembe och Daniel; Kibale (Figur 22). Det tar en timma att gå från familjens hem till Kibale. Kibale torkar tyvärr ibland upp under årets torraste månader. Då hämtar Paulina och Ludovick sitt vatten i en källa i byn Ihanda. Förutom Paulina och Ludovick och deras sex barn kommer ytterligare fem familjer att använda vattnet i deras vattentank. Dessa familjer utgörs alla av två vuxna och nio, ett, fyra, fem respektive tre barn. Det innebär att sammanlagt 13 vuxna och 28 barn kommer att använda vattnet i vattentanken. Paulina och Ludovick har anslutit sig till den vattenklubb som finns att läsa om underhåll tidigare i rapporten. Figur 26: Paulina och Ludovicks bostad Paulina och Ludovick odlar mat- och fruktbananer, majs, bönor, jordnötter, kassava och kaffe på sin jordlott. Som så många andra säjer de lite bönor och kaffe, men använder det mesta av sin skörd inom det egna hushållet. Familjen äger 10 getter, ett får och 10 hönor, vilka ger deras jordbruk ytterligare avkastning och ger dem en mer varierad och balanserad kost. Georgina Georgina bor tillsammans med två vuxna släktingar samt sina tre barn i ett hus av tegel. De bor i Rukole, i samma sub-by som Makulatha och Beneth. Georginas äldsta barn är nio år, och går i skolan. Nästa barn i ordningen är en pojke på sex år som går i förskoleklass, och minstingen som fortfarande är hemma på dagarna är fyra år. Barnen går i Nyakasana Primary School då den ligger närmare familjens bostad än Rukole Primary School där Makulatha och Beneths barn går. Det är tre kilometer mellan familjens hem och Nyakasana Primary School. Geroginas hushåll äger fyra getter, en gris och fem hönor. De odlar de för området vanliga grödorna mat- och fruktbananer, majs, bönor, jordnötter, kassava och kaffe, framför allt för självhushållning. Kaffet går till största del till försäljning till områdets kaffebearbetningsindustri, och en del andra grödor säljs då skörden get en större avkastning än vad familjen förbrukar. Varken Georgina eller de två släktingarna hon bor tillsammans med har något formellt arbete, men de hjälps åt att sköta Georginas jordbruk. 17

18 Figur 27: Georgina, de två släktingar hon bor med samt barn och grannbarn. Figur 28: Familjens bostad Innan man fått tillgång till en vattentank hämtar Georgina och hennes familj vatten i källan Chetobokeire (Figur 6). Det tar en timma att gå dit, och vattnet är stillastående och av dålig kvalitet. Chetobokeire torkar ofta upp under de torra månaderna på året. Då går Georgina och hennes familj istället till Chakatundu, där även Makulata och Beneths familj, och Josephina och Philimons familj hämtat sitt vatten. Georgina kommer att dela sin vattentank med fem grannfamiljer. Dessa fem familjer utgörs av 27 personer av vila 17 är barn. Georgina har gått med i vattenklubben, samt planerar att i framtiden bygga ut sitt tak, så att hon kan samla mer vatten till sin vattentank. Generoza Generosa är en ensamstående kvinna med fyra barn; sjutton, fjorton, tolv och nio år gamla. I familjens tegelhus, beläget i byn Ihanda, bor även Generosas föräldrar. De yngre barnen går i Ihanda Primary School, och den äldsta har den för området ganska ovanliga förmånen att få fortsätta med sina studier efter att ha slutfört sju år i primary school, och går nu i Bugene Secondary School. Från familjens bostad är det två kilometer till Ihanda Primary School, och tre kilometer till Bugene Secondary School. Figur 29: Generosas hus, vattentank, och det nya taket som uppförts för att samla in så mycket regnvatten som möjligt. 18

19 Generosas vattentank kommer att delas med fem andra familjer. Dessa utgörs alla av två vuxna samt två, tre, fyra, fem respektive nio barn. Sammanlagt kommer således 40 personer att använda vattnet i vattentanken. Innan de fick tillgång till en vattentank gick de varje dag till vattenkällan Munyama som ligger två timmars gångväg från familjernas bostäder. Munyama torkar inte ut ens under de längre torrperioderna. Då Generosas tak var ganska litet har hon, för att säkerställa att vattentanken har tillräcklig tillförsel av regnvatten från taken, byggt ett fristående tak i anslutning till vattentanken. Hon har även blivit medlem i vattenklubben. Generosa har i likhet med de andra människorna som står omskrivna i denna rapport inte något formellt arbete, utan arbetar på sin åkerplått. Hon odlar bananer, bönor, majs, jordnötter, kassava och andra grödor för familjens husbehov, och kaffe som hon säljer. Generosa äger sju getter och tio hönor som ger familjen välkommet tillskott i så väl kassans om i kosten. BILDER FRÅN KONSTRUKTIONEN AV VATTENTANKARNA Figur 30: Familjemedlemmar och grannar bär sten till Pascasia och Anagretes vattentank. Figur 31: Gropen som skall utgöra Beati och Jassons vattentank är färdiggrävd. Figur 32: Sand och cement mixas till Georginas tank. Figur 33: Botten på Makuatha och Beneths tank gjuts. 19

20 Figur 34: Stora stenar placeras och väggarna på Generosas tank muras. Figur 35: Väggarna på Paulina och Ludovicks tank har nästan nått fullhöjd. Figur 36: Cemilembe och Daniels tank har nått sin fulla höjd. Figur 37: Insidan av Generosas tank täcks med vattentålig cement. Figur 38: Taket på Beati och Jassons tank spikas fast i träbalkarna. Figur 39: Josephina och Philimons tank täcks utvändigt med vattentålig cement. 20