Kan man bli sjuk av ord? Det osynliga våldet mot själen #1/2008

Transkript

1 Kan man bli sjuk av ord? Det osynliga våldet mot själen 2008 En studie om psykisk barnmisshandel och emotionell omsorgssvikt i BRIS barnkontakter år 2007 #1/2008

2 BRIS Kanslier Riksförbundet BRIS Karlavägen Stockholm Tel: Fax: E-post: BRIS region Nord Kungsgatan Umeå Tel: Fax: E-post: BRIS region Väst Hvitfeldtsgatan Göteborg Tel: Fax: E-post: BRIS region Mitt Karlavägen Stockholm Tel: Fax: E-post: BRIS region Syd Östra Rönneholms - vägen Malmö Tel: Fax: E-post: bris.syd@bris.se Barnens Rätt I Samhället är en ideell, partipolitiskt och religiöst BRIS obunden organisation som bistår barn och ungdomar som far illa. BRIS är en länk mellan barn, vuxna och övriga samhället. Kärnan i BRIS verksamhet är Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen dit barn och ungdomar upp till 18 år anonymt och kostnadsfritt kan vända sig när de behöver stöd av en vuxen. BRIS fungerar också som opinionsbildare och remissinstans för att öka vuxnas respekt för barn som individer och för att de principer som slagits fast i FN:s barnkonvention ska tillämpas fullt ut. BRIS använder sin samlade kunskap om barns och ungdomars situation för att på olika plan informera, påverka och skapa opinion i barnrättsliga frågor. BRIS tar även emot samtal från vuxna som behöver någon att prata med om egna eller andras barn. BRIS bildades år 1971 och är organiserat i ett riksförbund med fem regionala kanslier. Kanslierna finns i Malmö, Göteborg, Norrköping, Stockholm och Umeå. BRIS verksamhet bygger på frivilligt arbete samt ekonomiska bidrag och gåvor från såväl privata som offentliga givare. BRIS har sammanlagt 500 frivilliga medarbetare som bemannar Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen. De frivilliga medarbetarna rekryteras, utbildas och handleds av anställd BRIS-personal. BRIS Vuxentelefon om barn, bemannas vanligtvis av anställda BRIS-ombud och kostar som ett vanligt samtal. BRIS region Öst Korsgatan 2, Hus E Norrköping Postadress: BRIS Norrköping Tel: Fax: E-post: bris.ost@bris.se Barnens Hjälptelefon för dig upp till 18 år Måndag till fredag: kl Lördag, söndag och helgdag: kl BRIS Vuxentelefon om barn Måndag till fredag: kl BRIS-mejlen BRIS-mejlen ger personligt svar inom några dagar. På Diskussionforum som också finns på BRIS.se kan barn och ungdomar kommunicera med varandra med översyn av en vuxen moderator. 2

3 Alla barn föds med en drivkraft för att leva och en potential för att utvecklas. innehåll Samman fattning 4 Bakgrund 5 Definition av begreppen 8 Syfte och fråge ställ ningar 11 Material & metod 12 Res ultat 13 P rocess e n 15 F a mi l j ef ö rh å l la nd e n & r i s kf a k to re r 17 A.1. Vuxnas missbruk 18 A.2. Vuxnas ohälsa 18 A.3. Vuxnas oförmåga 19 A.4. Styvföräldrar 20 A.5. Adoptivföräldrar 20 A.6. Föräldrar från andra kulturer 21 A.7. Syskon med stora behov 21 A.8. Barnets egen partner 21 A.9. Skolan 21 Hur går det till? 23 Aktiv psykisk misshandel 24 B.1. Att utsättas för verbal tyranni 24 B.2. Att utsättas för hot och straff 24 B.3. Att utsättas för aggressioner och hat 25 B.4. Att få skuld och orimligt ansvar 26 B.5. Att utsättas för fysisk misshandel 27 B.6. Att utsättas för sexuella övergrepp 27 B.7. Att bli mobbad 27 Passiv psyk ISK miss handel 28 B. 8. Emotionell omsorgssvikt 28 Ind Irekt psyk ISK miss handel 29 B. 9. Vittne till våld, hot och aggressioner 29 Barnets respons gentemot familjen 31 C.1. Att anpassa sig 32 C.2. Att protestera 32 C.3. Att skydda sig genom att dra sig undan 32 Effekter för barnet 35 D.1. Reaktioner och respons 36 D.2. Blåmärken i själen 38 D.3. Symtom på psykisk ohälsa 38 D.4. Övriga konsekvenser 40 Strategier & uttryck 43 E.1. Man försöker lösa problemen 44 E.2. Man försöker stå ut med situationen 44 E.3. Man försöker förstå 44 E.4. Man agerar utåt 44 E.5. Man vänder det mot sig själv 45 E.6. Man vill ha hjälp 45 E.7. Man vill flytta hemifrån eller dö 45 Sköl den som hind rar 47 F.1. Barnets hinder 48 F.2. Föräldrars hinder 48 F.3. Hjälparens hinder 48 Vad händer i mötet med hjälp aren och vad blir resultatet? 51 G.1. Man får adekvat hjälp men den är bristfällig 52 G.2. Åtgärder vidtas som förvärrar situationen 52 G.3. Man fick adekvat hjälp som man var nöjd med 53 Sam band 55 Barns språk när de be rätt ar 57 D i sk u ss i o n 60 A. Barnens bild av familjen 61 B. De olika formerna av psykisk misshandel 63 C. Effekter av psykisk misshandel och emotionell omsorgs svikt 65 D. Mötet med hjälparen, åtgärder och resultat 67 H. Samband 69 I. Barns språk när de berättar 73 Avs l u tn i n g 74 Bilagor 75 Detaljerad metodbeskrivning 77 Litteratur 78 tel PG Text Karin Johansson Foto Johan Bergling, omslag Ingvor Farinotte Form Helena Lunding Illustrationer Lena Sjöberg/Söderberg Agentur, Tryck Grafiska Punkten, Växjö 3

4 Sammanfattning Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt är två närbesläktade former av utsatthet som många barn lever med, ofta utan att omvärlden uppmärksammar vare sig vad barnen utsätts för eller vilka konsekvenser det får för dem och ofta utan att barnen får den hjälp och det stöd som de skulle behöva. v ä l d i g t lite f i n n s skrivet om detta i svensk forskning och klinisk dokumentation. Då BRIS har tillgång till en unik databas med över kontakter med barn varje år där barn, tack vara att de är anonyma, väljer att berätta sådant som de kanske aldrig tidigare berättat för någon, finns möjlighet till fördjupningsstudier om barns utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, som kan ge kunskap som annars skulle vara svår att få. Denna studie har gjorts utifrån kontakter där barn själva valt att berätta om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, begrepp som de oftast inte använder själva. Det går att identifiera vissa typer av riskfaktorer som har betydelse för att barn ska löpa extra stor risk att drabbas av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, till exempel familjer där det förekommer missbruk eller familjer där någon vuxen lider av psykisk sjukdom. Men emotionell omsorgssvikt kan också uppträda i socialt välfungerande familjer och då som ett resultat av att föräldrar arbetar för mycket eller av andra anledningar väljer att prioritera annat än barnen. Att leva med psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt innebär en ökad risk för att drabbas av psykisk ohälsa, ökad risk för att skolarbetet drabbas och ökad risk för negativa sociala konsekvenser. När barn och ungdomar i dessa former av utsatthet söker hjälp hos elevhälsan, socialtjänsten eller bup möts de ibland av oförståelse. Det uppstår en sköld som hindrar såväl barnet från att berätta om sin situation som hjälparen från att lyssna. Skölden blir ett hinder i kommunikationen. Både föräldrar, barn och hjälpare bidrar till att skapa och upprätthålla denna sköld. Ett annat skäl till att det är svårt för barn att nå fram till vuxna utanför familjen med sitt hjälpbehov, är att barnen använder ord, vars allvarliga innebörd de vuxna inte alltid förstår. Studien har gjorts av Karin Johansson, utredare och leg. psykolog i samarbete med utvecklingssekreterare Peter Irgens. Båda är anställda inom BRIS. Vi vill framföra ett varmt tack till alla som hjälpt till med att granska studien och kommit med synpunkter och kloka idéer; Inga Tidefors, Eja Pedersen, Annalena Ståhl, Eva Waltré, Eva Stenelund, Tomas Jonsland, Ingeborg Moqvist och Cecilia Nauclér. 4

5 Bakgrund BRIS, Barnens Rätt i Samhället, är en ideell organisation som arbetar för att alla barn i Sverige ska få en barndom och uppväxt som motsvaras av de krav som ställs i FNs Konvention om barnens rättigheter. Stödverksamheten i BRIS består av Barnens Hjälptelefon, BRIS-mejlen och BRIS Vuxentelefon om barn. Under 2007 hade BRIS över stödjande kontakter med barn och ungdomar som på ett eller annat sätt bad om hjälp eller bara ville ha kontakt med en vuxen. c i r k a h ä l f t e n a v dessa kom via telefon och hälften via mejl. BRIS får ta del av många hemligheter. Då barn och ungdomar är helt anonyma när de vänder sig till BRIS vågar de berätta om sådant som de aldrig berättat för någon annan. Ibland har de under många år ensamma burit på tunga hemligheter. Många är i ett stort och akut behov av hjälp. Många har redan kontakt med myndigheter och professionella hjälpare men tycker inte att den hjälp de får räcker. BRIS driver ett opinionsbildande arbete som grundar sig på den information barnen ger i stödverksamheten. I BRIS omfattande databas finns många berättelser från barn som utsätts för olika former av misshandel, övergrepp och omsorgssvikt. Behovet av relationer Alla barn föds med en drivkraft för att leva och en potential för att utvecklas. Jung/von Franz (1992) beskriver utvecklingsprocessen (i deras termino logi kallad individuationsprocessen) som ett långsamt, omärkligt, fortgående växande som inte kan åstadkommas genom medveten ansträngning eller viljestyrka utan sker ofrivilligt och naturligt. Individuationsprocessen är sam- 5

6 spelet mellan de medfödda anlagen och de yttre öden som möter människan. Varje steg i barnets utveckling kräver en plattform att stå på, en känsla av säkerhet om vad det är som gäller så här långt. Behovstillfredsställelse, förutsägbarhet och stabilitet är viktiga grundstenar i plattformen. För att spädbarnet ska kunna använda föräldern som en trygg bas, utifrån vilken det kan utforska världen, måste det ha haft tillräckligt mycket erfarenhet av att föräldern har hört, förstått och velat hjälpa barnet. (broberg m.fl. 2006) Förmågan att uthärda och vänta på behovstillfredsställelse utvecklas inte genom att barnet utsätts för tidig frustration, utan genom tryggheten i att någon ser behoven och tillfredsställer dem. Emotionell omsorgssvikt i form av utebliven stimulans och behovstillfredsställelse kan få ett litet barn att sluta sig inom sig själv och uppvisa i det närmaste autistiska drag. Detta är vad många adoptivföräldrar möter när de hämtar barn i länder där barnen från sin första stund i livet tvingats konkurrera med allt för många andra barn om uppmärksamhet För att kunna växa och utvecklas behöver individen få positiv feedback på sina framsteg, något som gäller alla människor. från alltför få vuxna på barnhemmet. Samma sak kan möta socialtjänsten när de upptäcker barn vars liv tagit sin början i en tillvaro av bristande fysisk och emotionell omsorg. Bowlby (1973) kallade detta tillstånd för modersdeprivation, vilket innebär att livskraften liksom rinner ur barnet i en form av depression, barnet blir uppgivet och ger upp sin strävan att leva, vilket är ett livshotande tillstånd. Den medicinska termen nonorganic failure to thrive (fft) anger ett tillstånd som karaktäriseras av dålig viktuppgång och fysisk tillväxt till följd av bristande omsorg och för lite stimulans (wikipedia). När man i början av 1990-talet öppnade barnhemmen i Rumänien i samband med slutet av det kalla kriget gavs rika möjligheter att studera vilka effekter barn drabbas av som ett resultat av bristande anknytning. För att kunna växa och utvecklas behöver individen få positiv feedback på sina framsteg, något som gäller alla människor. Från sin allra första stund i livet söker barnet bekräftelse, kärlek och känslomässig näring från sina närmaste vårdnadshavare. Barnet befinner sig i en egocentrisk tillvaro där upplevelsen av att själv vara världens medelpunkt genomsyrar alla upplevelser. Vårdnadshavarnas spegling av barnet ska också bekräfta att det lilla barnet står i centrum för deras uppmärksamhet. Genom omvärldens bemötande bygger barnet sakta men säkert upp sin bild av sig själv och världen. Om bemötandet är gott och varmt får barnet en känsla av att världen är en god och varm värld att leva i. Barnet fylls också av känslan av att själv vara god och värd att älskas, vilket är grunden till den självbild och självtillit som ska utvecklas. Crafoord (1993) beskriver vad som händer i samspelet mellan barn och föräldrar och benämner det som den utvecklande dialogen. I dialogen finns ett ständigt känslomässigt flöde, vars strömmar och kvaliteter bestämmer barnets möjligheter att bygga upp sitt inre referenssystem. Bekräftelse är det centrala och ett positivt flöde stimulerar barnet och hjälper det att öppna och utveckla sitt inre referenssystem. Bekräftelsen i dialogen är en komplicerad process som hämtar material från föräldrarnas eget inre referenssystem, vilket förhoppningsvis gör det möjligt för dem att se barnet och dess behov och bekräfta det på ett känslomässigt nyanserat och adekvat sätt. Rogers (1961) använder begreppet en hjälpande relation, vilket kan vara både en relation mellan barnet och vårdnadshavaren, relationen mellan barnet och den person (professionell eller annan) som barnet söker hjälp hos men även relationen till exempelvis en lärare. En hjälpande relation kan definieras som en relation som ger uppskattning, uttrycksmöjligheter och funktionell användning för de latenta inre resurser som individen besitter. Sålunda en relation som gynnar utveckling. En stabil grund att bygga sitt liv på I de första nära relationerna bygger barnet upp fundamentet till sin världsbild och bilden av sig själv. Barnets inre värld, dess tankar och känslor blir en slags spegelbild av den värld det vistas i. Om barnet har en väl fungerande relation till en eller flera stabila, trygga och kärleksfulla vuxna, kommer även barnets inre värld att bli trygg och stabil. Känslan av att vara en individ som är värd 6

7 att få ett gott liv och att det goda finns och är möjligt att få, blir till ett fundament, en grund som resten av utvecklingen kan byggas på. När barnets tillvaro präglas av kontinuitet och förutsägbarhet kommer barnet också att känna tillit till andra vuxna människor och andra barn. Om de vuxna runt barnet själva har ett språk för att förklara livshändelser, livsvillkor, känslor och tankar kommer barnet också att utveckla sådana förmågor. Språket som förklarar den yttre och inre världen blir ett viktigt redskap som hjälper barnet att hantera händelser i livet och att bygga nära relationer till andra människor. Detta är vad som med en anknytningsteoretisk term kallas för en trygg bas (bowlby, 1988). Barn och trauma Det finns en växande kunskap om att barn som utsätts för fysisk misshandel och sexuella övergrepp inte bara skadas fysiskt utan också psykiskt. Övergrepp är traumatiska upplevelser som kan leda till psykiska besvär också långt efter det att övergreppen upphört. Trauma kännetecknas av händelser som är överväldigande och okontrollerbara och som innebär en extraordinär psykisk påfrestning för de barn eller ungdomar som drabbas. Vanligtvis sker detta hastigt och oväntat, men vissa händelser upprepar sig i mer eller mindre samma form, som till exempel misshandel och sexuella övergrepp, utan att barnen kan förhindra detta. (dyregrov, 1997) De trauman som består av upprepade upplevelser kallas kumulativa trauman och de psykiska effekterna byggs upp över tid. Barn reagerar således både omedelbart och på längre sikt. Några barn kan reagera med förfäran, protest och ett slags känslostorm medan andra barn blir som förlamade. Dyregrov beskriver normala efterreaktioner som visar att vårt mentala system behöver tid för att bearbeta det som skett. Några av de vanligaste efterreaktionerna, som kan beskrivas som krisreaktioner, är rädsla och ångest, sömnsvårigheter, skuldkänslor, koncentrationsproblem, inlärningssvårigheter, nedstämdhet och depression, psykosomatiska reaktioner, ätstörningar, beteendestörningar och relationsproblem. Senare forskning visar också att trauman under barndomen kan ge efterverkningar långt senare i livet. Detta gäller både när barn och ungdomar utsätts för kumulativa trauman och efter en enstaka traumatisk händelse. På längre sikt kan detta enligt Dyregrov bland annat orsaka störningar i personligheten, problem i relationer till andra människor, störningar i den biologiska utvecklingen, försvagad självtillit och självkänsla samt inlärningssvårigheter. Via forskning har också konsekvenser av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt belysts. Forskning har visat att psykiska problem av känslomässig, beteendemässig och kognitiv natur kan förknippas med utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt Problemen kan visa sig senare i barndomen eller under tonårstiden och kan kvarstå i vuxenlivet. (glaser, 2002). Om barnet i ett tidigt skede får hjälp att bearbeta traumat minskas risken för psykiska svårigheter på kort och lång sikt. Familjens sätt att handskas med erfarenheterna, familjens nätverk eller barnets tillgång till andra och mer välfungerande vuxna runt barnet har också betydelse för bearbetningen. Salutogena faktorer (friskfaktorer) kan ha avgörande betydelse för vilka effekter ett trauma får för ett barn på längre sikt. 7

8 Definition av begreppen Det var svårt att fastlägga en kort definition som tog hänsyn till alla nyanser i och aspekter av fenomenen psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt kan uppstå vid ganska många olika slags förhållningssätt mot barn och det kändes viktigt att inte utelämna något av detta i definitionen. 8

9 Barnmisshandelsutredningen 2001 SOU 2001:72 Killén (2003) och Hindberg (2003) föreslår definitioner som innefattar konsekvenserna av psykisk misshandel, vilket då skulle innebära att allt bemötande som leder fram till dessa konsekvenser är att betrakta som psykisk misshandel. Man kan tycka att definitionen då blir något begränsad i det att den förutsätter konsekvenserna för att definitionen ska uppfyllas. Ett destruktivt förhållningssätt kan ju vara psykisk misshandel även om det inte leder till att barnet reagerar i enlighet med definitionen, det vill säga att förhållningssättet är förödande för eller förhindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet (killén) eller stör barnets intellektuella och emotionella utveckling, sociala kompetens och förutsättningar för nära känslomässiga relationer. (hindberg) Samtidigt ger detta sätt att formulera definitionen en öppenhet för att begreppen kan innehålla former av psykisk misshandel som man inte tänkt sig men som visar sig vara psykisk misshandel eftersom de leder till de nämnda konsekvenserna. Definition av psykisk misshandel När man resonerar kring och försöker förstå fenomen som psykisk misshandel behöver man en definition som ramar in begreppet. I litteratur och forskning definierar man begreppet på snarlika sätt. Psykisk misshandel är ett permanent för hållnings sätt hos föräldrar eller andra vårdnadshavare som är förödande för eller förhindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet. Kari Killén (2003) Psykisk misshandel är varje handling eller underlåtenhet att handla som stör barnets intellektuella och emotionella utveckling, självkänsla, sociala kompetens och förutsättningar för nära känslomässiga relationer. Barbro Hindberg (2003) När vi har kategoriserat de barnkontakter som vi haft i BRIS, har vi utgått från den definition som den statliga Barnmisshandelsutredningen 2001, under ledning av Bodil Långberg, kom fram till. Den är ganska heltäckande men tar inte med mobbning som en situation där det förekommer psykisk misshandel, ofta i form av kränkningar, hot och social isolering, vilket man skulle kunna komplettera den med. Barnmisshandel i form av psykiskt våld. Psykisk barnmisshandel innebär att en vuxen person systematiskt eller oftast under lång tid utsätter ett barn för nedvärderande omdömen, nedbrytande behandling eller avsiktligt känslomässigt lidande. Det kan även vid allvarliga fall handla om en enstaka företeelse för att betecknas som misshandel. Som psykisk barnmisshandel räknas t.ex. orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande, kritik, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav, påtvingad isolering från sociala kontakter och åldersanpassade aktiviteter eller konstant vägran att lyssna på barnets synpunkter. Som exempel på nedbrytande behandling kan nämnas fostran till asocialt beteende eller kriminalitet. Vissa skadliga expositioner skall också ses som psykisk misshandel, t.ex. att barnet tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld förekommer ofta. Psykiskt lidande hos ett barn kan ta sig uttryck i skräck, ångest, glädjelöshet eller negativ påverkan av barnets självförtroende. I alla former av fysiska övergrepp mot barn, inklusive sexuella övergrepp, ingår psykisk misshandel. Kränkningar Kränkning innebär att en vuxen person, oftast under lång tid skadar eller äventyrar barnets psykiska hälsa genom att i ord eller handling behandla barnet nedlåtande eller angripa barnets personlighet. Kränkning (med flytande gräns mot psykisk barnmisshandel) kan exempel vis vara att på ett förnedrande sätt kommentera barnets utseende, språk, begåvning; säga att barnet är odugligt eller att syskon är mycket sötare och mer framgångsrika, förolämpa barnet fysiskt eller verbalt inför kamrater eller vuxna, läsa barnets dagbok eller liknande. Fysisk och psykisk misshandel samt sexuella övergrepp innebär alltid att barnet kränks. De psykiska skadorna vid fysisk misshandel och sexuella övergrepp är oftast allvarligare än de tillfogade fysiska skadorna. 9

10 Definition av emotionell omsorgssvikt När det gäller emotionell eller känslomässig omsorgssvikt så är det ett begrepp utredaren valt att använda för att beskriva det som förekommer i gränslandet till psykisk misshandel. Om psykisk misshandel beskriver ett mer aktivt destruktivt förhållningssätt till barnet, så beskriver emotionell omsorgssvikt snarare ett passivt förhållningssätt, en brist i relationen till barnet som tar sig uttryck i frånvaro av de komponenter i relationen mellan vårdnadshavare och barn som skulle vara stärkande för barnet. Relationen präglas av avsaknad av psykiskt och känslomässigt stärkande komponenter. Istället för emotionell omsorg uppstår ett tomrum där denna skulle vara och den ersätts inte av något annat. Frånvaron av känslomässig omsorg kan i vissa fall ersättas av psykisk misshandel vilket då försätter barnet i en dubbelt belastande situation. Man skulle kunna beteckna emotionell omsorgssvikt som det primära tillståndet, det tillstånd som ligger till grund för att det ska bli möjligt att även utsätta barnet för psykisk misshandel. Det närmaste en renodlad definition av begreppet emotionell omsorgssvikt man kan komma finner man i Barnmisshandelsutredningens definition av psykisk försummelse (se ruta). Man skulle också i en kort sammanfattning kunna definiera psykisk misshandel som olika former av systematisk destruktiv kommunikation med psykiskt nedbrytande effekter, samt emotionell omsorgssvikt som olika former av systematiskt utelämnad konstruktiv kommunikation som förhindrar psykisk uppbyggnad. Man bör även lägga till att psykisk misshandel kan utgöras av en enstaka påfrestning, om den är tillräckligt kraftfull, till exempel ett väldigt aggressivt eller förnedrande angrepp såsom en våldtäkt eller misshandel. Psykisk försummelse (SOU 2001:72) Psykisk försummelse innebär att en vuxen person, oftast under lång tid, skadar eller äventyrar barns psykiska hälsa eller utveckling genom att underlåta att tillgodose ett barns grundläggande behov av t.ex. uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, vägledning, stimulans och undervisning. Psykisk försummelse kan t.ex. vara otillgänglighet och känslomässig likgiltighet för barnet (med flytande gräns mot psykisk misshandel), underlåtenhet att ge barnet erfarenheter, att lära barnet vad som är rätt och fel och att se till att barnet får skolutbildning. Alla tänkbara aspekter av barns utveckling avses med definitionen, t.ex. fysisk, psykisk, känslomässig, social, moralisk, intellektuell och utbildningsmässig. Som barnmisshandel räknas även försummelse att respektera barnets rättigheter. 10

11 Syfte och f r å gest ä l ln i n ga r Syftet med studien var att utifrån barnets perspektiv försöka förstå och beskriva den psykiskt nedbrytande process som psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt innebär för de barn och ungdomar som drabbas. Följande frågor var utgångspunkten: 1 Vad berättar barn om psykisk misshandel och emotionell omsorgsbrist? (övergripande fråga) 2 Kan man utifrån barns berättelser identifiera speciella riskfaktorer? 3 Hur beskriver barn att den psykiska misshandeln går till? 4 Hur beskriver barn att det går det till när de utsätts för emotionell omsorgssvikt? 5 Vilka effekter får psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt för barnet och vilka konsekvenser beskriver barn att de drabbas av? 6 Hur uttrycker och förmedlar barn sina upplevelser och vilka strategier använder barn för att hantera sin situation? 7 Vad, enligt barns beskrivningar händer, när de söker hjälp? 8 Vilken hjälp får barnet och vad händer i mötet med hjälparen? Studien är gjord med målsättningen att belysa barnets perspektiv i den psykiskt nedbrytande process som psykisk barnmisshandel och emotionell omsorgssvikt innebär. Utifrån föräldrars och professionella hjälpares perspektiv skulle barnens situation troligen beskrivas annorlunda. Men det perspektivet ser inte BRIS som sin uppgift att belysa. De barn som väljer att kontakta BRIS för att berätta om sina erfarenheter, är i första hand barn och ungdomar vars situation ännu inte kommit till hjälpande instansers kännedom eller de som inte är nöjda med de försök att hjälpa dem, som gjorts från samhällets sida. Vår förhoppning är att studien ska leda till ökad kunskap om barn som tillhör en utsatt grupp och som inte alltid får den hjälp som de behöver och vill ha. 11

12 Material & metod d e r i k a ber ät te l ser som barn och ungdomar förmedlar till BRIS ger oss ett unikt material att bearbeta och analysera. Varje år får BRIS över berättelser där barn på eget initiativ berättar om sina liv, sina tankar och känslor. Vi vet sedan länge att vi många gånger får ta del av berättelser och hemligheter som barnet aldrig tidigare vågat delge någon. Vi känner ett stort ansvar att förvalta detta material på bästa sätt så att den kunskap som ryms i berättelserna kommer makthavare, myndigheter och yrkesutövare, men även privatpersoner till del. Vi ser det som en viktig uppgift att försöka förmedla barnens röster så mycket som möjligt utifrån deras eget perspektiv. Den kvantitativa informationen i denna studie kan inte sägas vara representativ för gruppen alla barn i Sverige. Siffrorna säger således ingenting om hur vanligt det är med psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Siffrorna säger inte heller något om hur vanligt förekommande det är bland de barn som väljer att kontakta BRIS. Denna form av utsatthet kan mycket väl förekomma även hos många av de barn som valt att berätta om något annat. Däremot berättar siffrorna hur stor andel av de barn och unga som kontaktar BRIS som berättar om just de här ämnena. Det betyder att det kvantitativa resultatet troligen skiljer sig troligen från vad som skulle framkomma vid en enkätundersökning av ett slumpmässigt urval av svenska barn. Siffrorna i tabell 2 (bilaga), resultatet från kodningen, ger en uppfattning om förekomsten av de olika formerna av psykisk misshandel i materialet. De barnkontakter som analyserades var ett urval av de sammanlagt drygt kontakter som BRIS hade med barn under år Urvalet bestod av dokumentation från telefonsamtal och mejl från barn och ungdomar som själva valt att kontakta BRIS och själva valt vad de vill berätta. Dokumentationen består av jourarens 1 kategorisering av kontaktområde, jourarens samtalsbeskrivning samt de genuina mejltexterna.vi har inte ställt samma frågor till alla barn utan bara gjort det möjligt för dem att berätta vad de har på hjärtat. I en tidigare kvantitativ sammanställning av hela databasen för år 2007, vilken redovisats i BRIS-rapporten 2008, visade sig ca 9 procent 2 av 1 De ideella medarbetare i BRIS som svarar på barnens telefonsamtal och mejl kallas jourare. 2 Vid den direkta dokumentationen av kontakterna handlar 4 procent om psykisk misshandel. Vid en särskild genomgång av kontakterna ser man att det snarare förekommer i upp till 9 procent av kontakterna. kontakterna handla om psykisk misshandel och en okänd andel 3 om emotionell omsorgssvikt. De kontakter som ligger till grund för denna studie har inkommit mellan januari-augusti kontakter har analyserats. För att generera ny kunskap om och förståelse för den process som barn och ungdomar blir indragna i när de utsätts för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, har vi valt en kvalitativ analysmetod. En kvalitativ analysmetod används för att generera teori ur en textmassa som i detta fall utgörs av barnens genuina mejltexter inkomna till BRIS-mejlen samt den skriftliga dokumentation som gjorts av BRIS telefonjourare efter varje telefonsamtal till Barnens Hjälptelefon. Materialet har läst igenom noga och kodats i flera omgångar. Analys är inte en linjär process av att endast röra sig från en fas till en annan. Istället är det en mer återupprepande process, där rörelse framåt och bakåt är nödvändigt, genom de olika faserna (braun & clarke). Under en inledande förutsättningslös genomläsning registrerades ca 250 koder. Den övergripande frågan Vad berättar barn och ungdomar för BRIS om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt var utgångspunkten. Alla data i texterna har inte kodats utan bara de som på något sätt svarar på den övergripande frågan. Allt eftersom data samlades in och ett mönster började skönjas, gick det att formulera ett antal underliggande frågeställningar utifrån vilka ytterligare analys gjordes. Den inledande kodningen var öppen i den bemärkelsen att det inte fanns några förväntningar på vilka koder som skulle hittas, bara att de på något vis skulle relatera till den övergripande frågan. En mer detaljerad metodbeskrivning återfinns i slutet av bilagan. 3 I det statistikformulär som BRIS jourare fyller i efter varje kontakt med ett barn för att samla kvantitativ statistik, har hittills inte funnits någon kryssruta för emotionell omsorgssvikt. Därför finns ingen siffra på hur stor andel av kontakterna som utgörs av detta. Men vid en genomläsning av texterna inför BRIS-rapporterna 2007 och 2008 fann vi att ett överraskande stort antal kontakter handlade om detta. 153 av dessa kontakter markerades i efterhand och ingår i det nu analyserade materialet. 12

13 Res ultat Generellt om resultatet Totalt omfattade denna studie kontakter från januari augusti , med barn och ungdomar som själva valt att berätta om sådant som vi senare kategoriserade som psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Av dessa var 639 kontakter via telefon och 522 kontakter via BRISmejlen. 84 procent av kontakterna handlade om flickor, 16 procent om pojkar och 4 kontakter där vi inte visste barnets kön. Medelåldern var 14,35 år, vilket var ungefär samma medelålder som på samtliga kontakter till BRIS (14,1 år). (tabell 0) Vi kunde se att fenomenen psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt ofta sitter ihop med andra problem. Många av de berättelser som BRIS fått ta del av innehåller flera komponenter samtidigt i form av beskrivningar av familjens historia, ofta med skilsmässor och långvariga familjekonflikter. Barnen berättar om hur omogna styvföräldrar kommit in i deras liv, beskriver hur den psykiska och fysiska misshandeln går till och vilka former den emotionella omsorgssvikten tar sig. Barnen beskriver också hur de mår och vilka fysiska och psykiska symtom de lider av. Ibland finns även en beskrivning av hur det gått när barnet sökt hjälp hos någon utanför familjen, på grund av att de mått så dåligt att de inte längre orkat försöka hantera problemen ensamma. Resultatet redovisas under rubriker som beskriver processens olika delar i tur och ordning. Texten kompletteras i vissa fall med exempel från barnens berättelser. Som kommer att märkas går en del av kategorierna in i varandra och det finns inga vattentäta skott emellan dem, de är ofta inte varandra ömsesidigt uteslutande vilket innebär att vissa begrepp uppträder under mer än en rubrik. Till exempel är självskadebeteende både en strategi för att hantera sin smärta, ett symtom på psykisk ohälsa, ett sätt att respondera gentemot familjen och ett sätt att skicka signaler (uttryck) till omvärlden. 4 Av totalt under perioden. 13

14 Barnens boende Som framgår av tabell 3, skiljer sig barnens boende i de undersökta kontakterna något från barnens boende i BRIS kontakter totalt för samma period Bland dessa barn är det mindre andel som bor i kärnfamilj, större andel som bor med en ensamstående mor eller far och större andel som bor i styvfamilj. Kontaktområde Som framgår av tabell 4 skiljer sig dessa kontakter en hel del jämfört med BRIS kontakter totalt för samma period, när det gäller jourarnas registrering av kontaktområden. De kontakter som denna studie bygger på handlar fyra gånger så ofta om fysisk misshandel, mer än tre gånger så ofta om missbruk i familjen och fysisk/psykisk ohälsa i familjen, dubbelt så ofta om familjekonflikter, skilsmässoproblem, sexuella övergrepp, sorg och stress, jämfört med alla barnkontakter under samma period. Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt sitter alltså ofta ihop med andra problem. Förövare vid psykisk misshandel Som framgår av tabell 5 är det i första hand barnets egen pappa (27 procent) och mamma (21 procent) som utsätter barnet för psykisk misshandel. I 14 procent av fallen är både pappa och mamma tillsammans de som utsätter barnet. Sammanlagt återfinns 73 procent av förövarna inom familjen och 22 procent av förövarna är jämnåriga. Ser man på förövarnas kön, utgörs 52 procent av män/pojkar, 25 procent av kvinnor/ flickor och i 23 procent av kontakterna utgörs förövarna av båda könen tillsammans. Variation i kön, ålder och boende mellan olika former av misshandel Vad beträffar det utsatta barnets kön, visar siffrorna en något större andel pojkar som utsatts för fysisk misshandel, jämfört med i det totala antalet kontakter samt en övervikt för flickor när det gäller sexuella övergrepp. Både för psykisk misshandel och sexuella övergrepp är medelåldern något högre än för det totala antalet kontakter. När det gäller både psykisk och fysisk misshandel ser vi en överrepresentation av barn i familjer där föräldrarna genomgått en skilsmässa. (tabell 6) Övriga jämförelser Vi har jämfört kontakterna om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt med hela databasen av barnkontakter från samma tid år 2007 utifrån ytterligare några aspekter. Kontakterna om psykisk misshandel tar i genomsnitt avsevärt längre tid i anspråk jämfört med medelvärdet för det totala antalet kontakter, 25 minuter jämfört med 18 minuter per kontakt. Mejl om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt innehåller i genomsnitt 55 procent mer ord än normalmejlet. Arbetet bygger på ett omfattande material, vilket avspeglas i presentationen av resultatet. För att underlätta läsningen presenteras först en modell över hur data hänger samman med varandra. Därefter inleds presentationen av varje huvudtema med en tabell över vilka teman som återfinns under respektive huvudtema. 14

15 P roce ssen A D F G Familjen B C Barnet E Sköld Möjlig hjälpare utanför familjen A = Riskfaktorer. Barnens bild av familjen B = Olika former av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt som barnet utsätts för. C = Barnets respons gentemot familjen. D = Effekter för barnet, reaktioner och inre konsekvenser. E = Strategier / Uttryck, respons och kommunikation gentemot omvärlden. F = Sköld. Hinder för kommunikation (som både föräldrar, barn och hjälpare bidrar till). G = Mötet med hjälparen och vilka åtgärder det resulterar i. Figur 1 Modellen (fig. 1) illustrerar den process som utkristalliserar sig ur barnens berättelser. I modellen är barnet (D) den centrala figuren, eftersom det är barnets perspektiv som hela studien utgår ifrån och det är med hjälp av barnens berättelser vi får bilder av vad som händer och hur det hänger ihop. Barnen har för att beskriva sin situation lämnat information som de själva ansett vara relevant, för att vi på BRIS ska förstå deras situation. Processen kan beskrivas som ett flöde som utgår ifrån familjen (A) och de beskrivningar som finns av föräldrar, styvföräldrar, andra vuxna, syskon, släktingar och egna partners. Vi får en bild av vissa riskfaktorer som visar sig vara vanligt förekommande i dessa beskrivningar. Sedan följer barnens beskrivning av vad de utsätts för och hur det går till, dvs. själva utsattheten (B). Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt kommer att beskrivas både som två fenomen var för sig och sammanvävda när gränserna mellan dem är otydliga eller där man kan se att fenomenen är beroende av varandra. Detta illustreras med den högerriktade pilen. Barnen beskriver också sin egen respons gentemot familjen på vad de utsätts för (C). Detta illustreras av den vänsterriktade pilen. Som en följd av vad de utsätts för reagerar barnen på olika sätt och utsattheten får olika effekter och konsekvenser för dem (D). Här beskriver barnen de inre processer som följer på utsattheten. De har sedan olika medvetna och omedvetna sätt att uttrycka och kommunicera detta på (E). Här beskrivs deras respons gentemot omvärlden utanför familjen och de strategier de använder för att hantera eller försöka lösa problemen. De barn som söker hjälp hos någon vuxen utanför familjen beskriver vad som hänt och händer i denna kontakt och vilken form av hjälp eller brist på hjälp som kontakten leder fram till (G). Det kan vara professionella tjänstemän inom socialtjänsten, sjukvården, kommunen, kyrkan eller skolan. Slutligen beskrivs den sköld eller de hinder som uppträder mellan barnen och den möjlige hjälparen och som byggs och upprätthålls med hjälp av både föräldrar, barn och de möjliga hjälparna (F). Denna sköld hindrar kommunikation om barnets situation att nå fram till den möjlige hjälparen. 15

16 16

17 A Fa mi ljef örhåll an den & risk fakt orer A. 1. Vuxnas missbruk A. 2. Vuxnas ohälsa A Fysisk ohälsa A Psykisk ohälsa A. 3. Vuxnas oförmåga A Bristande emotionell kompetens A Socialt och ekonomiskt välfungerande vuxna A Svårigheter i föräldrarollen A Skilsmässor A Ensamstående föräldrar A Frånvarande pappor och mammor A Föräldrar med andra problem A. 4. Styvföräldrar A. 5. Adoptivföräldrar A. 6. Föräldrar från andra kulturer A. 7. Syskon med stora behov A. 8. Barnets egen partner A. 9. Skolan 17

18 e t t s ä t t a t t identifiera möjliga riskfaktorer är att titta på en över- eller underrepresentation av något. Man ser om det i det undersökta materialet går att finna fler eller färre exempel på vissa omständigheter än vad som återfinns i en normalfördelning eller i ett annat material som man jämför med. Här tittade vi dels på överrepresentation i bakgrundsvariabeln barnens boende och dels utgick vi från den kvalitativa analysen av barnens berättelser för att se vilka omständigheter de beskrev som kunde tolkas som möjliga riskfaktorer. Generellt för alla former av psykisk misshandel är att den sker systematiskt och att den till allra största delen äger rum i situationer när inga utomstående har någon insyn. Bakom hemmets stängda dörrar förändrar människor karaktär och visar sidor av sig själva inför sina familjemedlemmar, som man väljer att inte visa i andra sammanhang. Ingen kan ana hur min pappa är 5. I den privata sfären kan man slappna av och släppa de normer för socialt umgänge som man efterlever utanför familjen. Man släpper kontrollen, lättar på fördämningarna och visar alla de former av känslouttryck som annars inte anses socialt acceptabla. Medvetenheten om vad som inte passar sig och om att man egentligen träder över gränser för vad som rent allmänt skulle uppfattas som respektfullt bemötande av sina närstående, gör att man håller isär sina olika sätt att relatera till människor i och utanför familjen. Barnen beskriver hur föräldrar uppträder på olika sätt hemma och utanför familjen. A.1. Vuxnas missbruk Att ha föräldrar eller andra vuxna familjemedlemmar som använder mycket alkohol och andra droger innebär en ökad risk, både för att utsättas för psykisk misshandel och för att drabbas av emotionell omsorgssvikt. I 235 eller 20 procent (se tabell 2.) av kontakterna berättar barnen att de vuxna dricker mycket alkohol eller använder andra droger. Alkohol och andra droger spelar ofta en stor roll när det gäller hur vuxna klarar av att hantera sin ilska och frustration och när det gäller förmågan att prioritera barnen och deras behov. Pappor blir enligt många barn argare och våldsammare efter att de druckit. Bland de alkoholdrickande papporna och styvpapporna dominerar risken för att de ska tappa kontrollen över sin ilska och få aggressionsutbrott, 5 Samtliga exempel i detta dokument är genuina barncitat som hämtats ur stödverksamhetens databas för år Exemplen är komprimerade och detaljer i dem är ändrade för att barnen inte ska kunna identifieras. Vissa stavfel och grammatiska fel har också korrigerats för att underlätta läsandet och för att ytterligare avidentifiera exemplen. som ibland leder till fysisk misshandel, medan konsekvensen efter mammornas drickande oftare blir brister i den fysiska och emotionella omvårdnaden. Mammor dricker ibland tills de somnar på soffan mitt på dagen och barnen kan inte väcka dem förrän nästa dag. Ofta beskrivs att föräldrars drickande eller missbruk av andra droger tilltagit efter en skilsmässa eller efter en partners död. Extra komplicerat för barnen blir det när föräldern är psykiskt sjuk och dessutom missbrukare. Min pappa dricker för mycket och blir ofta våldsam. Jag kom till skolan med blåmärken flera gånger. Alla minnen, jag kan inte glömma, allt som hänt finns där och det är bara så hemskt. Han kan helt oväntat dyka upp hemma hos mamma och om jag är ensam de gångerna då blir jag lika rädd som de gånger jag bodde hos honom. Jag klarar inte mer. Jag kan inte ens sova längre. Flicka 15 år A.2. Vuxnas ohälsa I 100, eller 9 procent av kontakterna, berättar barnen om föräldrars fysiska eller psykiska ohälsa. A Fysisk ohälsa Att ha en eller två föräldrar som lider av fysisk ohälsa kan medföra en ökad risk för framför allt emotionell omsorgssvikt men även i vissa fall risk för psykisk misshandel. Barn berättar om hur den friska föräldern tvingas ta ett dubbelt ansvar för familjens försörjning och för hemmets skötsel och därmed har mindre ork över för barnen. Det leder till ökad risk för konflikter eftersom både den sjuka och den hårt belastade friska föräldern har mindre tålamod än vanligt. Den oro och maktlöshet som barnen känner orkar ingen av föräldrarna hjälpa dem med och de blir därför lämnade med många svåra tankar som de försöker hantera på egen hand. Om den sjuka föräldern dessutom är ensamstående, lämnar det barnen i en ännu större utsatthet. A.2.2. Psykisk ohälsa Barnen till de vuxna som lider av psykisk ohälsa blir ofta osynliga, eftersom mest fokus hamnar på den sjuke. Den sjuke har själv så stora behov att barnens behov inte uppmärksammas vare sig av dem eller av andra. Den sjuke har ofta mer fokus på sitt eget lidande än på barnen. Barnen har inte alltid tillräcklig kunskap om förälderns sjukdom och ibland ställer de egna diagnoser med hjälp av information från bland annat internet. De beskriver föräldrar som lider av de- 18

19 pression, utbrändhet och stress och föräldrar som pratar om sina självmordstankar och även gör självmordsförsök. Någon beskriver en mamma som skadar sig själv efter konflikter med barnen och det förekommer även föräldrar med ätstörningar. Föräldrarna orkar inte axla föräldrarollen och samtidigt försöka ta hand om sin egen smärta. Istället för att härbärgera sin egen ångest eller hantera sin aggression och frustration projicerar 6 föräldrar med psykiska störningar ut dessa känslor på barnen genom att anklaga dem för olika saker eller uppträda provocerande och hotfullt och de slutar först när barnen gråter, blir arga eller på annat sätt visar sin förtvivlan. Men det förekommer bara i något enstaka fall att barn berättar att föräldern bett om ursäkt för sitt beteende. Däremot berättas om föräldrar som agerar martyrer och ger barnen skulden för att de själva gått över gränserna, vilket kan ses som ytterligare en projektion. Efter ett gräl så var alla väldigt ledsna och jag grät på mitt rum. Då kom pappa upp, inte för att säga förlåt, utan antingen för att berätta hur vidrigt allting var eller Ja du, din pappa är ju som sagt dum i huvet och alla hatar honom för det, inte sant? han skulle ALLTID vara martyr, precis innan vi skulle släcka för natten kom han in. Inne i mitt lilla barnahjärta skar sorgen djupt, men jag visade inte så mycket, man fick ju inte visa svaghet för pappa. Flicka 14 år Min pappa är utbränd. Han skriker väldigt ofta och blir arg. Sådant klarar inte mitt psyke av. Jag har panikångest och även ganska mycket depressioner. Flicka 14 år A.3. Vuxnas oförmåga I 70, eller 6 procent av kontakterna, beskriver barnen det som vi i den här studien har valt att kalla vuxnas oförmåga. A.3.1. Bristande emotionell kompetens Av olika skäl har en del föräldrar brister i sin förmåga att tillgodose barnens behov. De situationer som barnen beskriver kan förstås med hjälp av begreppet emotionell kompetens och många föräldrar visar prov på brister i denna eller ibland total avsaknad av den. Oförmågan kan utgöra en ökad risk för att barnen utsätts för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Denna oförmåga 6 Se avsnittet om projektioner i diskussionsdelen. kan ha sin grund i att föräldrarna under sin egen uppväxt inte fått ett bra bemötande och inte fått med sig redskap för att hantera nära relationer till barnen eller att de är omogna eller lider av någon form av begåvningshandikapp, bakgrundsfaktorer som några få barn i materialet beskriver. Barn beskriver föräldrar som inte har förmåga att känna empati eller kärlek och som inte kan lyssna på dem, inte har förmåga att sätta sig in i hur saker och ting blir för barnen, föräldrar som inte förstår att de kan ta barnens parti gentemot den andre föräldern eller gentemot en styvförälder som utsätter barnet för kränkningar, utan betraktar vad barnen utsätts för med vad barnen upplever som ointresse eller likgiltighet. Barnen beskriver det som att de vuxna struntar i dem. Ibland när vuxna ger utlopp för sin frustration inför eller emot barnen, saknar den vuxne ord för att uttrycka sig på annat sätt än genom att skrika och gapa. Barnen beskriver också de vuxnas oförmåga att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. I beskrivningarna återfinns många vuxna med ett väldigt temperament, de är lättkränkta, egocentriska och har stora svårigheter med att förstå hur barn fungerar, tänker och känner. Lättkränkta föräldrar reagerar oproportionerligt på vad barnen säger och gör. De ger ofta uttryck för att barnen mest är i vägen. Några barn beskriver att föräldrarna tycks oförmögna att prata med dem i normal samtalston. A.3.2. Socialt och ekonomiskt välfungerande vuxna Det går även att identifiera en annan grupp föräldrar som brister i sin emotionella omsorg om barnen. Det är föräldrar där båda jobbar heltid, ibland med mycket övertid och där de på sin fritid prioriterar något annat än barnen. De ägnar sig åt datorspel, fritidssysselsättningar, renoverar huset, ser på TV, träffar vänner eller ägnar sig åt sin partner. Det finns exempel på vuxna som rest tre veckor på semester och lämnat barnen (11-13 år gamla) ensamma hemma. A.3.4. Svårigheter i föräldrarollen Svårigheter i föräldrarollen visar sig särskilt när barnen blir tonåringar. Då förändras relationen mellan barn och deras föräldrar från att ha varit trygg och positiv till att bli kaotisk. Föräldrar famlar efter lösningar på relationsproblem och prövar uppfostringsmetoder på sätt som ofta leder till konflikter och missförstånd och man anar att uppgiften som tonårsförälder många gånger är dem övermäktig. Här finns också flera exempel på föräldrar som helt enkelt abdikerat genom att antingen flytta själv, slänga ut barnet eller vända sin uppmärksamhet åt ett annat håll. 19

20 A.3.5. Skilsmässor Svårigheter i föräldrarollen i samband med skilsmässor är också något som många barn rapporterar om. Föräldrarnas egen upptagenhet av att hantera skilsmässan resulterar i emotionell omsorgssvikt under ibland långa perioder vilket gör att barnen kan lämnas med att själva hantera känslor och tankar som väcks i samband med separationen samt själva får hantera allt annat som händer i livet just då. Konflikter mellan de vuxna som både föregår skilsmässan och följer i dess spår drabbar barnen på flera sätt; 1. barnen hör på när föräldrarna bråkar, 2. barnen dras in i bråken, 3. barnen ges skulden för bråken eller för hela skilsmässan, 4. föräldrarna talar illa om varandra inför barnen 5. föräldrarna vill att barnen ska ta den enes parti, 6. konflikterna slukar föräldrarnas energi och uppmärksamhet som barnen hade behövt. A.3.6. Ensamstående föräldrar Andelen ensamstående mammor (20 procent) och pappor (9,9 procent) visar på en klar överrepresentation i förhållande till andelen ensamstående föräldrar i det totala antalet kontakter till BRIS och även en överrepresentation när det gäller andelen ensamstående pappor i denna studie, i förhållande till andelen ensamstående pappor i hela befolkningen (19,2 procent mammor och 4,8 procent pappor) (scb 2007). I de flesta av de kontakter där föräldern är ensamstående, föreligger även andra omständigheter som till exempel missbruk eller en svår skilsmässa. Det är också i flera fall så att barnet bor hos den ena föräldern, i de flesta fall mamma, men utsätts för psykisk misshandel eller emotionell omsorgssvikt av den andre föräldern. A.3.7. Frånvarande pappor och mammor Förvånansvärt många barn rapporterar om pappor som inte alls finns med i deras liv. En del har försvunnit redan innan barnet föddes eller när barnen var mycket små. Andra har försvunnit när barnen varit äldre, några har flyttat långt bort, bildat nya familjer och helt släppt kontakten med de gamla barnen. I dessa kontakter finns ingen information från barnen som beskriver papporna, utan man kan bara spekulera i den oförmåga att förstå barnens behov av dem, som ligger till grund för att de helt släppt kontakten. Det finns även några exempel på mammor som helt försvunnit ur barnens liv. A.3.8. Föräldrar med andra problem Det förekommer också beskrivningar av föräldrar som har andra egna problem, till exempel problem på arbetet eller ekonomiska problem som gör att de inte har tillräcklig kraft kvar för barnen eller lätt förlorar tålamodet. Någon förälder beskrivs också ha utvecklat ett dator beroende vilket får till följd att barnen försummas. A.4. Styvföräldrar När föräldrarna träffar nya partners och dessa kommer in i barnens liv, har barnen ofta inte så mycket att säga till om. I 126, eller 11 procent av kontakterna, beskriver barnen att det finns en eller två styvföräldrar med i bilden, enligt kodningen som gjorts i samband med denna studie. Enligt den registrering som gjorts av jourare är andelen barn som lever med styvföräldrar 12 procent 7. Barnen beskriver hur föräldrarna prioriterat sina egna behov av att ha sin partner på nära håll och flyttat ihop med denne utan att egentligen ta så mycket hänsyn till vilka konsekvenser det får för barnen. I många fall har barnen plötsligt fått styvföräldrar som inte är lämpade för eller beredda på föräldrarollen, en del barn upplever att styvföräldern hatar dem och dessutom tydligt ger uttryck för detta mot dem. Situationen blir ännu värre när den biologiska föräldern inte tar barnens parti när en styvförälder hotar, trakasserar och slår barnen, utan låter det ske. Vissa barn har styvföräldrar som inte tycker om dem både när de bor hos mamman och hos pappan, vilket inte ger dem en fristad någonstans. A.5. Adoptivföräldrar Ett fåtal av kontakterna, 8 eller 1 procent av kontakterna, handlar om barn vars adoptivföräldrar behandlar dem illa. Det berättas om adoptivföräldrar som favoriserar sina biologiska barn, som har rasistiska åsikter och uttrycker förakt för invandrare trots att de har ett färgat barn, som lämnat barnen i Sverige och återvänt till missionärsarbetet utomlands och adoptivföräldrar som ångrat sig när de väl insett vad det innebär att ha barn. Det finns också exempel på barn som adopterats till terrorliknande förhållanden med föräldrar som leker sadistiska och förnedrande lekar där barnen utsätts för fysisk såväl som psykisk misshandel och sexuella övergrepp under en följd av år samt barn som adopterats av psykiskt 7 Skillnaden kan förklaras med att jourare har gjort markeringar för information som framkommit i ett telefonsamtal men som inte finns nedskrivet i den kvalitativa dokumentation om dessa samtal. 20

21 sjuka föräldrar som utsatt dem för både psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Jag har haft ätstörningar och gjort försök till självmord. Det som känns värst är att familjen nästan utesluter mig, inte bara syrran hatar mig, utan alltid så är det mitt fel och pappa drar alltid upp att jag har förstört så mycket för den här familjen. Min syster vill att jag flyttar tillbaka till mitt hemland till min biologiska familj, jag är adopterad. Jag mår också dåligt av min pappa som hela tiden har rasistiska åsikter. Flicka 16 år A.6. Föräldrar från andra kulturer Det finns flera exempel på det som brukar kallas hedersrelaterat fysiskt och psykiskt våld, dvs. barn med föräldrar från andra kulturer som med aga, stränga regler och hot begränsar barnens liv och hindrar dem från att leva som andra tonåringar. I 39, eller 3 procent av kontakterna, berättar barnen att det är på grund av kultur eller religion som föräldrarna är så stränga. Föräldrar beskrivs ibland som desperata i sina försök att få barnen att efterleva deras regler. Flera av föräldrarna lider själva av psykiska problem till följd av traumatiska upplevelser i krig, förluster av anhöriga, förföljelse och flykt. I ingen av de kontakter som beskriver föräldrar från andra kulturer återfinns dock berättelser om sexuella övergrepp och i endast två kontakter beskrivs föräldrars missbruk. A.8. Barnets egen partner I 18, eller 2 procent av kontakterna, beskriver flickor hur de far illa i sin kärleksrelation, oftast i ett samboförhållande med en något äldre pojkvän. Pojkvännerna beskrivs som svartsjuka, hotfulla, våldsamma och kontrollerande omväxlande med att de är ångerfulla och kärleksfulla. A.9. Skolan Eftersom långvarig mobbning ofta utgörs av psykisk misshandel i form av systematisk utfrysning och isolering, hån, hot, verbala kränkningar och förödmjukande behandling, utgör även skolan en riskmiljö. 14 procent av det totala antalet kontakter till BRIS under år 2007 handlade om mobbning. De flesta av de beskrivna mobbningssituationerna ägde rum i skolan. A.7. Syskon med stora behov Barn som lever med syskon som lider av sjukdomar eller handikapp får ofta stå tillbaka när syskonets behov blir överskuggande. Den mesta av föräldrarnas energi går åt till att ta hand om och oroa sig för det sjuka eller handikappade syskonet. I 59, eller 5 procent av kontakterna, beskrivs detta. Det finns beskrivningar av hur syskon med olika diagnoser som adhd/damp och Aspergers syndrom får ofta återkommande aggressiva utbrott, kastar saker, slåss och skriker och situationer där föräldrarna inte kan eller orkar skydda barnen från att fysiskt och psykiskt misshandlas av sina syskon. Under den här kategorin hamnar också de beskrivningar som skildrar hur syskon behandlas orättvist och hur föräldrarna gör orättvisa jämförelser mellan syskon. 21

22 22

23 B Hur går det till? B. 1. Att utsättas för verbal tyranni B. 2. Att utsättas för hot och straff B Hotad B Straffad B Skrämd B Förödmjukad B Livet begränsas B. 3. Att utsättas för aggressioner och hat B Aggressioner och hat B Gräl och bråk B. 4. Att få skuld och ansvar B Att beläggas med skuld B Att vara särbehandlad i familjen B Att tvingas ta orimligt ansvar B. 5. Att utsättas för fysisk misshandel B. 6. Att utsättas för sexuella övergrepp B. 7. Att bli mobbad B. 8. Emotionell omsorgssvikt B. 9. Att vara utsatt för indirekt psykisk misshandel B Vittne till våld, hot och aggressioner 23

24 Aktiv b a r n e n b e s k r i v e r h u r den psykiska misshandeln och den emotionella omsorgssvikten går till, vilka uttryck den tar sig. De använder inte mer än i undantagsfall begreppet psykisk misshandel och aldrig begreppet emotionell omsorgssvikt, utan de förklarar med andra ord. Inte sällan beskrivs flera olika sorters psykisk misshandel samtidigt. Psykisk misshandel kan beskrivas tillsammans med fysisk misshandel och sexuella övergrepp men också helt fristående från dessa. Det finns en skillnad mellan aktiv och passiv psykisk misshandel. (figur 2) Den aktiva är resultatet av en (destruktiv) kommunikation / förhållningssätt medan den passiva är resultatet av en utebliven (konstruktiv) kommunikation / förhållningssätt. Det senare är det som benämns som emotionell omsorgssvikt. Den aktiva psykiska misshandeln kan dessutom vara antingen direkt riktad mot barnet eller indirekt då den riktar sig mot någon annan än barnet, men där konsekvenserna drabbar barnet ändå. B 1. Verbal tyranni B 2. Hot och straff B 3. Aggressioner och hat B 4. Skuldpåläggning B 5. Fysisk misshandel B 6. Sexuella övergrepp Indirekt Vittne till ovanstående Figur 2 Passiv B 8. Emotionell omsorgssvikt om rejält nedsättande och nedvärderande kommentarer som ofta uttrycker en stor dos förakt. Man kallar sina barn för hora, slampa, värdelös, ful, fet, för dum, elak, djävla snorunge och säger till dem att man önskar att man aldrig hade fått dem och att de aldrig blivit födda eller att de var 18 år så att de kunde flytta hemifrån. Vuxna kan tydligt säga att de inte anser att barnen är värda att få prata och att de hatar dem. Mamma kallar mig gris, jävla ungjävel, dum i huvudet och världens elakaste syster. Vissa föräldrar använder enligt barnen en svordom i varje tilltal. De hårda orden är mycket värre än när mamma slår, skriver en flicka. Jag hatar min pappa. Varje dag säger han att jag är en jävla snorunge som inte borde bli född, att jag var ett jävla misstag att han önskar att jag inte vore född och morsan håller bara med! Hon säger inte i mot eller något. Farsan slår mig ibland också, jag vill bara slå tillbaka, men då vet jag att jag bara får mer stryk. Kommer ta livet av mig om det fortsätter såhär. Är det mitt fel att mina föräldrar inte tycker om mig? Jag vill bara att dom ska dö, slippa dom jävla idioterna. Mejl från flicka 15 år Pappa sa till mig i dag dra åt helvete din bög jag hatar dig första dagen jag såg dej så hatade jag dej åk till din mamma i stället för jag vill inte ha dej här jag ångrar att din mamma gjorde dej. KAN NI SVARA JAG BEHÖVER HJÄLP Mejl från pojke 9 år Aktiv psykisk misshandel B.1. Att utsättas för verbal tyranni Detta är den kanske mest uppenbara formen av psykisk misshandel och den görs med hjälp av språket och det talade ordet som vapen. Verbal psykisk misshandel beskrivs i 279, eller 24 procent av kontakterna, och är därmed den näst vanligaste formen av psykisk misshandel. Den innebär att nedsättande ord och uttryck riktas direkt mot barnet samtidigt som aggression eller känslor av förakt och i vissa fall hat förmedlas. Detta sker i vissa fall dagligen. Vissa av barnen i materialet berättar att de aldrig fått höra något positivt eller bekräftande från de vuxna i familjen. Istället blir de ständigt påminda om att de gör fel och får utstå negativ kritik för det mesta de företar sig, eller ingen feedback alls. Det handlar Vid verbal psykisk misshandel använder de vuxna systematiskt ord och utryck som är nedsättande gentemot barnet. Kraften i uttrycket förstärks om de inbegriper generaliseringar med hjälp av orden aldrig och alltid, till exempel du kan aldrig göra rätt eller du gör alltid fel. Generaliseringarna förstärker effekten av det som sägs och den negativa känslan hos barnet blir starkare. Det blir då inte enstaka handlingar som kritiseras utan hela barnet underkänns. B.2. Att utsättas för hot och straff B.2.1. Hotad Den andra kategorin av aktiv psykisk misshandel som är direkt riktad mot barnet utgörs av hot och straff. I 383, eller 33 procent kontakter, beskriver barnen detta (i siffran ingår även bråk, hat och aggressioner riktade mot barnet), vilket gör detta till den vanligaste formen av psykisk misshandel. Man kan ibland skilja hot och straff åt men i flera 24

25 fall är de sammanlänkade genom att de vuxna många gånger hotar om att barnet ska straffas. Hotet i sig kan också vara ett straff och ytterligare straff verkställs inte om själva hotet fått önskad effekt. Hoten kan förmedlas både med och utan aggressivitet. Men hoten kan också utgöras av själva aggressiviteten och det aggressiva förhållningssättet i form av skrik och bråk som riktas mot barnen. Hoten handlar om att bli skickad till en fosterfamilj eller bara utslängd, hot om att få stryk, hot om indragna rättigheter och till och med dödshot förekommer. Styvmorsan hatar mig och har sagt tusen gånger att hon vill mörda mig. Jag är livrädd att hon verkligen kommer att göra det en dag. Hon har sagt att i morgon gäller det Vad menar hon? Just nu hör jag att hon står och slipar en kniv i köket. Hon kanske bara vill skrämma mig, det vore typiskt henne snälla HJÄLP mig! Pojke 16 år B Straffad Barnen förstår inte alltid varför de utsätts för så stränga straff. Straffens allvarlighetsgrad står inte i för barnen rimlig proportion till vad de har gjort för fel. Straffen verkställs ofta helt överraskande för barnen samtidigt som det finns vissa som berättar att de nästan förväntar sig att bli straffade, trots att de inte egentligen har gjort något, eftersom straffandet sker systematiskt och har blivit ett slags förhållningssätt. Som straff har barnen blivit utslängda, misshandlade, blivit utan mat i flera dagar, fått sitt liv begränsat, blivit fråntagna sina pengar och inlåsta. Ett inte så vanligt, men dock förekommande straff är att utsätta barnet för tystnad, ignorera och sluta relatera till det, vilket kan pågå i flera dagar i sträck. B.2.3. Skrämd Barnen berättar ibland att de har blivit skrämda av de vuxna, särskilt när de var små. Det kan gå till så att den vuxne ställer sig nära barnet och skriker med hög röst, eller gör överraskande plötsliga uppdykanden eller oförutsägbara handlingar. Lite äldre barn berättar att de blivit skrämda om att de eller någon annan ska drabbas av hemska saker och dö. En flicka berättar att hennes mamma visar henne otäcka sårbilder från läkarböcker trots att mamman vet att flickan tycker det är otäckt. Men efter det där började min farmor att misshandla mig och min syster psykiskt och skrämma oss, samt prata illa om mamma och pappa. De talade om för oss hur elaka och dumma vi var, att de kommer att dö och att det är vårt fel och att det fanns andra barn de gav bort saker de köpt till oss till, eftersom vi var dåliga människor. Flicka 18 år B.2.4. Förödmjukad Vuxna förödmjukar sina barn på olika sätt. En flicka berättar att hennes pappa spottat på henne, en annan om att hennes pappa brukar sträcka upp långfingret åt henne i en föraktfull gest, flera andra vittnar om att föräldrar pratar nedsättande om dem och hånskrattar åt dem inför andra eller läcker förtroenden till andra om sådant som barnen inte vill att andra ska veta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Pappa erkänner inte längre att jag är hans dotter, han sprider rykten om mig att jag är en hora fast jag är hans dotter. Ser han mig på stan nu säger han inget, inte ens hej, bara hora till mig och ger mig en dödsskrämmande blick. Jag mår skit, vill verkligen inte leva mer för jag pallar verkligen inte. Flicka 13 år B Livet begränsas Det är framför allt flickor med föräldrar från andra kulturer som berättar att de lider av den stränghet med vilken deras föräldrar och släktingar begränsar deras liv. Ungdomarna kan förvägras rätten att träffa pojk- och flickvänner, klä sig som de vill, vara ute tillsammans med vänner de själva valt, gå på bio eller lyssna på den musik de vill. Några ungdomar känner sig intvingade i arrangerade äktenskap. Med hjälp av hot och straff ser föräldrarna till att reglerna efterlevs. B.3. Att utsättas för aggressioner och hat B.3.1. Aggressioner och hat Den stämning som råder i många av dessa barns hem präglas av aggressioner och fientlighet, i vissa fall hat. Aggressioner och hat fanns inte med som en separat kategori vid den selektiva kodningen, utan ingick i kategorin hot och straff vilket gör att här inte finns separata siffror, trots att vi valt att förklara aggressioner och har separat. 25

26 Du får mig att känna mig värdelös och hatad när du säger att du verkligen hatar mig. Du är min mamma, du ska säga att du älskar mig. Inte tvärt om. Jag sliter som ett djur för att slippa bråk och tjafs. Flicka 13 år Vuxna som inte kan hantera sin ilska och frustration utsätter dagligen sin familj för terror. Ordet skrik förekommer i 161 av kontakterna (tabell 1) och ordet skäll i 44 kontakter. Många barn berättar att de vuxna nästan alltid är arga. Mamma blir arg för minsta lilla grej. Barn beskriver hur deras föräldrar eller i vissa fall syskon får anfall av raseri dagligen. Ett barn berättar att till och med hunden blir nervös av pappas aggressivitet. Några barn beskriver hur man kommit in i en ond cirkel där barnens psykiska ohälsa driver föräldrarna till vansinne, vilket ytterligare förvärrar situationen. Min pappa får damp och slänger saker. Och skriker som fan åt mig utan att jag har gjort nåt dumt. Sen tvingar han mig till slavarbete. Idag petade han på mig hårt i revbenet. Förr slog han mig ofta för småsaker och skriker på mig jämt. Han skriker på mig dagligen. Mejl från pojke 15 år Mina föräldrar förvränger allt jag säger så att dom kan skälla på mig om det. Min pappa är en diktator med aggressionsproblem. Han säger att jag är psykisk störd hela tiden. Mejl från pojke 16 år B.3.2. Gräl och bråk I vissa familjer grälar man enligt barnen om allt. I familjer där det dricks mycket alkohol skriks det också mycket. Man verkar ha fastnat i ett mönster där konflikter till slut blir det enda sättet att kommunicera. Ordet bråk förekommer i 144 av kontakterna och ordet gräl i 9 av kontakterna. (tabell 1) B.4. Att få skuld och orimligt ansvar Olika former av skuldpåläggning beskrivs i 118, eller 10 procent av kontakterna. B Att beläggas med skuld Barnen får ofta skulden för allt möjligt. De vuxna skyller på barnen när det blir bråk. De får också höra att det är deras fel att mamma och pappa mår dåligt, att familjen har dålig ekonomi eller att pappa är arbetslös. De får skulden för sådant som de inte har gjort och inte har ansvar för, till exempel för sjukdomar, olyckor och skilsmässor. I familjer där det förekommer mycket konflikter dras barnen ofta själva in i bråken vilket spelar de vuxna i händerna eftersom de då kan lägga skulden för konflikterna på barnen. Ibland ska mamma och pappa skilja sej och då är det mitt fel för att jag bråkar och förstör familjen. Ibland så slår pappa mej eller trycker upp mej mot väggen när vi bråkar. Och så blev jag nästan avstängd från skolan av rektorn för jag bråka med lärarna och störde så mycket. Varje dag är jag ledsen, bråkar eller funderar på att ta självmord. Jag skär mej för jag måste få ut min frustration. Flicka 15 år B.4.2. Att vara särbehandlad i familjen Syskon är ofta väldigt noga med att saker och ting ska fördelas rättvist mellan dem och det är lätt att som syskon känna att man blivit orättvist behandlad i familjen. Det händer nog alla då och då. Men när särbehandlingen sker systematiskt, när familjen gett något av barnen en lägre status än övriga då talar man ibland om Askungesyndromet (killén 2003). Dessa barn får ofta skulden för sådant som händer, vare sig de bär ansvar för det eller ej, de få dra ett tyngre lass än andra när det gäller att hjälpa till hemma, de får färre presenter och kläder än övriga syskon och de utsätts för större påfrestningar i form av gnäll och utskällningar. De blir inte bara utsatta för psykiska övergrepp av sina föräldrar utan även av syskonen. Jag har börjat må väldigt dåligt på sista tiden. Min syster får all uppmärksamhet och får allt hon vill. Tror du mamma och pappa gör så mot mig för att jag är ful och tjock eller vad gör jag för fel? Mina föräldrar hatar verkligen mig. Dom har till och med sagt att dom gör det så jag kan vara säker på att dom inte gillar mig. Vad ska jag göra? Mejl från flicka 13 år B.4.3. Att tvingas ta orimligt ansvar Barn ges ibland så stort ansvar för vissa saker att de inte får tid och ork kvar för åldersadekvata aktiviteter. De beskriver hur de varje dag har ansvar för att lämna och hämta småsyskon på dagis, sköta städning, matlagning, tvätt och handla eftersom föräldrarna arbetar till sent, är sjuka eller missbrukare. De kan vara så sysselsatta med hushållsarbete att de inte kan börja med sina läxor förrän vid niotiden på kvällen när de nattat sina småsyskon. Barn till missbrukande 26

27 och psykiskt sjuka föräldrar tar också orimligt stort ansvar för att sköta om sina föräldrar, de uttrycker det ibland som att de blir föräldrar till sina föräldrar. B.5. Att utsättas för fysisk misshandel I 301, eller 26 procent av kontakterna, beskriver barnen att de utsätts för olika former av fysisk misshandel. Barn kan utsättas för enbart psykisk misshandel men om de utsätts för fysisk misshandel så innebär det alltid även en psykisk misshandel. Barnen beskriver att de blir slagna, puttade in i väggar och ned för trappor, fasthållna, upptryckta mot väggar, nedbrottade på golvet, dragna i håret och spolade i kallt vatten för att de inte ska få blåmärken när de sedan blir slagna. Ibland kan de inte gå till skolan på mer än en vecka eftersom de har så tydliga blåmärken. B.7. Att bli mobbad Det är ingen tvekan om att mobbning ofta är psykisk misshandel. Den orsakar stor psykisk smärta och ofta långvarigt lidande för de drabbade barnen. Deras förtvivlan förstärks av att både föräldrar och skolpersonal ofta nonchalerar dem när de söker hjälp. Den mobbning som beskrivs av barnen är ofta grov och systematisk. Barnen blir kallade för nedsättande uttryck, tvingade att säga förnedrande saker om sig själva, hotade till livet, inlåsta på toaletterna, slagna och förföljda. Mobbning fanns inte med som en separat kategori vid den selektiva kodningen, därför finns här inga siffror. B.6. Att utsättas för sexuella övergrepp I 125, eller 11 procent av kontakterna, beskriver barnen att de utsatts eller fortfarande utsätts för sexuella övergrepp eller ofredanden. Ett sexuellt övergrepp innebär alltid även ett psykiskt övergrepp. De sexuella övergrepp som beskrivs äger rum i skilda sammanhang. Mest frekvent (BRISrapporten 2008) är att det händer i hemmet och de mest frekventa förövarna är biologiska pappor och därefter styvpappor. Men det finns även ett antal flickor som beskriver regelbundna sexuella övergrepp som de utsätts för i sina samboförhållanden. De beskriver pojkvänner som hotar, misshandlar, våldtar och förnedrar dem. Några beskriver också att de blivit inlåsta. Det förekommer beskrivningar av hur män i familjer utnyttjar barnen sexuellt, varefter barnen skär sig för att döva sin inre smärta, något som gör förövarna upphetsade, varpå de hjälper barnen att skära sig och ser till att skärsåren blir ännu djupare än barnen tänkt sig. 27

28 Passiv psyk isk miss handel B. 8. Emotionell omsorgssvikt Begreppet emotionell omsorgssvikt beskriver brist på och avsaknad av positivt och konstruktivt bemötande i relationen mellan förälder och barn. Barnen får inte tillräcklig känslomässig näring i form av närhet, kärlek, uppmärksamhet, bekräftelse, stöd, positiv feedback och gränser. I 426, eller 37 procent av kontakterna, beskriver barnen detta. När barnen beskriver brister i den emotionella omsorgen gör de det ofta utifrån någon slags insikt om vad de borde ha fått men som uteblivit. De känner avsaknaden och märker av tomrummet som uppstår där omsorgen skulle ha funnits. Vissa berättelser antyder att föräldrarna haft svårigheter från början med att knyta an till sina barn. Jag har försökt komma nära mamma men det funkar inte. Jag har aldrig haft bra kontakt med mamma, eller någon annan i släkten Flicka 16 år Vi ser att det ofta förekommer även emotionell omsorgssvikt när det förekommer psykisk misshandel, det ligger på något sätt strukturen hos fenomenet psykisk misshandel, att man inte kan ge barnet den känslomässiga omsorg som det behöver. Som framgått av definitionen av begreppet emotionell omsorgssvikt tidigare, kan man betrakta emotionell omsorgssvikt som det primära tillstånd som gör det möjligt att även utsätta barn för psykisk misshandel. Vi ser att det ibland stannar vid detta primära tillstånd, dvs. barnet utsätts inte dessutom för aktiv psykisk misshandel. B.8.1. Att ingen bryr sig Barnen uttrycker ofta den bristande emotionella omsorgen som att ingen bryr sig. Om man gråter så kommer ingen och tröstar, om man är ute sent är det ingen som vill att man ska komma hem och om man skadar sig eller blir sjuk så är det ingen som tycker synd om en. Det berättas om föräldrar som jobbar så mycket att barnen nästan aldrig träffar dem och om föräldrar som lämnat sina barn och flyttat någon annanstans, tonårsföräldrar som abdikerat eller föräldrar som gett upp tidigt i barnens liv. Föräldrar sviker barnen genom att inte ringa när de har lovat eller inte komma och titta när barnen tävlar i någon idrott trots att de lovat komma. Den förälder som inte själv utövar den fysiska eller psykiska misshandeln men ser på utan att ingripa orsakar med sin passivitet en skada hos barnet. Bristen på civilkurage och bristen på lojalitet med barnet upplevs av barnet som ett svek. Visst, hon slår mig inte eller något sådant, men hon verkar inte bry sig, även om hon gör det. Typ om jag säger någonting om det att pappa slog mig, hon vet om det för hon såg själv på, så verkar hon liksom inte alls bry sig. Skulle jag vara mamma skulle jag ha skrikit argt på pappa som gjort det och typ anmäla men inte hon. Flicka 15 år B.8.2. Att inte få hjälp eller stöd Till den emotionella omsorgssvikten hör också de berättelser där barn beskriver traumatiska händelser och kriser som de upplevt, men som de inte fått hjälp att bearbeta. Det kan vara att en betydelsefull person, kanske en förälder dött, barnet har varit med om en olycka eller någon annan omtumlande upplevelse som långt efteråt fortfarande ger dem ångestanfall, krampanfall och flashbacks. Den livskris som en skilsmässa innebär för ett barn, kan de också bli lämnade ensamma med att försöka hantera. Bristen eller avsaknaden av hjälp med krishantering och hjälp att hantera och bearbeta det inträffade gör att barnen inte kommer vidare i läkningsprocessen utan uppvisar reaktioner som går utöver vad som kan betraktas som normala krisreaktioner. B.8.3. Att pressas Bland berättelserna finns några exempel på barn som mår dåligt och till exempel drabbas av ätstörningar som ett resultat av att föräldrarna pressar dem för hårt i olika idrotter. De får kroppsliga skador och försöker förmå föräldrarna att förstå att de inte orkar träna och tävla så mycket. Då kan de få höra att de är lata och på olika sätt bli pressade att fortsätta trots att de inte vill längre. Föräldrarna ger uttryck för egna önskningar om att barnen ska bli framgångsrika inom sin idrott men förmår inte vara lyhörda för barnens behov. Det finns också exempel på barn som mår dåligt och känner stress över att föräldrar pressar dem för hårt och ställer för stora krav på skolprestationer. 28

29 I n Di r ek t psy ki s k miss handel B. 9. Vittne till våld, hot och aggressioner I 142, eller 12 procent av kontakterna, beskrivs olika former av indirekt psykisk misshandel. Den situation i hemmet som flera barn och ungdomar beskriver är i flera fall närmast att betrakta som en psykologisk krigszon. Stämningen som råder är mer eller mindre ständigt laddad av fientlighet och strider, med ständiga konflikter som ofta utmynnar i både fysiskt och psykiskt våld, ibland även sexuellt våld. Men aggressionerna är inte alltid direkt riktade mot barnet utan förekommer ofta mellan vuxna eller riktar sig mot syskon eller mot personer utanför familjen. Det vanligaste enligt BRIS statistik är pappor och styvpappor som slår och hotar mammorna men det förekommer även mammor som slår pappor som inte kan eller vill försvara sig. Barnen beskriver hur de maktlösa tvingas se och höra hur mamma eller någon enstaka gång pappa blir misshandlad och hur mamma efter långvarig systematisk misshandel ändå inte vågar eller vill göra en anmälan eller söka hjälp. Ofta förekommer en blandning av direkt och indirekt psykisk misshandel. Ibland är misshandeln riktad direkt mot barnet och ibland bevittnar barnet när den riktas mot någon annan. Min mammas man, min låssas pappa har slagit henne flera gånger. En gång bröt hon till och med av 2 revben när han slog henne. Jag pallar inte med deras bråk här hemma, jag vill bara hem till pappa. Men när jag är där så tror jag att min låssas pappa slår min mamma. Jag sitter och gråter nästan varje kväll för att hon är skadad och ledsen. Mejl från flicka 12 år I avsnitt D samt i diskussionen under avsnitt C beskrivs vilka konsekvenser indirekt psykisk misshandel kan leda till för de barn som drabbas. 29

30 30

31 C Barnets respons gentemot familjen C. 1. Att anpassa sig C. 2. Att protestera C. 3. Att skydda sig genom att dra sig undan 31

32 f ö r b a r n s o m lever med psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt innebär livet ofta en daglig kamp för att försöka behålla sin värdighet. Man hittar olika sätt att försöka anpassa sig till den rådande situationen men finner ofta att det inte spelar så stor roll vad man gör, man blir lika utsatt ändå. Valet när det gäller respons gentemot familjen står mellan att anpassa sig, protestera eller dra sig undan. Responsen gentemot familjen varierar beroende bland annat på vad barnen utsätts för. I 335, eller 29 procent av kontakterna, har barnen beskrivit olika former av reaktioner och respons både gentemot familjen och gentemot omvärlden. C.1. Att anpassa sig Barn som utsätts för omsorgssvikt responderar ofta med att bli ansvarstagande och försöka kompensera för de vuxnas brister. De lär sig att sköta hushållssysslor och ta hand om småsyskon. De kan också agera omhändertagande gentemot föräldrarna och stötta dem både fysiskt och psykiskt. De ser till att fysiskt sjuka föräldrar får mat och mediciner och de lyssnar på psykiskt sjuka och missbrukande föräldrar när de har behov av att prata av sig. Barn tar också stort ansvar för en förälder som är misshandlad, vilket kan leda till att barnet inte vågar lämna hemmet om det innebär att den misshandlade föräldern blir ensam med förövaren. Barns behov av kärlek, bekräftelse och stöd finns där oavsett om föräldrarna tillfredsställer behoven eller inte. I sina berättelser beskriver barnen hur de gör allt de kommer på för att försöka vinna föräldrars kärlek. En del barn anstränger sig allt vad de kan för att föräldrar som ställer orimligt höga krav på skolprestationer ska bli nöjda med barnens skolresultat, oftast till ingen nytta eftersom bekräftelsen, trots mvg i alla ämnen, fortsätter att utebli. I många fall där man skulle förvänta sig en respons gentemot den som gör dem illa, uteblir responsen, ofta beroende på rädsla för att allt skulle bli ännu värre om man protesterade. När de försöker förbättra och förändra sitt sätt att vara för att åstadkomma någon slags förändring i de vuxnas beteende, märker de till slut att det inte spelar så stor roll vad de gör. Flickor som blir hotade, skadade och våldtagna av pojkvänner som de bor tillsammans med finner sig i situationen länge, men till slut är det något som får dem att känna att måttet är rågat och de tar kontakt med BRIS för att få någon form av spegling på sin situation. Däremot vågar de inte berätta något för sina föräldrar. C.2. Att protestera Barn som växer upp med aggressiva vuxna hamnar i ett dilemma när de kommer i tonåren och ska försöka frigöra sig. Det är svårt att revoltera mot aggressiva föräldrar för det blir en kamp som de vuxna alltid vinner och detta komplicerar frigörelsen. Tonåringarna väntar på en upprättelse som aldrig kommer, men som de skulle behöva för att kunna göra avstampet bort från familjen. Aggressionerna binder på detta sätt barnen till familjen, trots att de mår dåligt och uttrycker att de inte orkar bo kvar hemma längre. Barn som utsätts för aggressioner blir själva bärare av aggressioner. De kan antingen svara med att uttrycka aggressioner eller kuvas i relation till aggressorn och vända sina aggressioner mot sig själva eller mot andra i sin omgivning. När barnen vänder aggressionerna mot familjen kan det ta sig uttryck i misshandel av familjemedlemmar eller skadegörelse. De kan också ge sig på syskon för att få utlopp för sin ilska. C.3. Att skydda sig genom att dra sig undan Efter många år av kamp för att relationen till föräldern ska bli vad man uppfattar som någorlunda normal, ger man ibland till slut upp. Istället för att fortsätta anpassa sig eller protestera, vilket varit strategier som inte gett önskat resultat, väljer man att dra sig undan. Hur fan ska man överleva? Mitt liv, det är väl inte så mycket till liv över huvud taget. Det går mest ut på att försvinna och gömma sig. Inte fan skulle man kunna tro att farsan min var psykiskt sjuk, att min morsa var nästan mer sjuk än han på grund av stressen. Flicka 15 år Det finns barn vars förtroendekapital gentemot föräldrarna är helt förbrukat. De orkar inte längre relatera till de vuxna i familjen utan uppträder känslomässigt avstängda i umgänget, som ett sätt att skydda sig från att bli sårade. Hon har slängt ut mig från huset, slagit mig, tryckt ner mig (hon har alltid varit sjuk men har aldrig fått hjälp för det). Jag bröt det känslomässiga bandet från henne för 4 år sedan. Flicka 17 år De vuxna som utsätter barnen för fysisk misshandel är oftast starkare än barnen, så det händer oftast inte att barnen slår tillbaka, men det förekommer. Istället drar sig de misshandlade och 32

33 kränkta barnen undan genom att stänga in sig på sitt rum där de gråter eller fortsätter misshandeln genom att skada sig själva. Barn väljer ibland väldigt medvetet att inte visa den sorg de känner, eftersom de då skulle framkalla skuldkänslor hos den vuxne. För att skydda sig själva mot skulden över att ha fått den vuxne att känna skuldkänslor, bär de sorgen inom sig. Ett annat sätt att skydda sig är att vara hemma så lite som möjligt och att passa på att gå hem när man vet att den som kan såra en inte är hemma. Ibland är det möjligt för barnen att söka hjälp inom familjen. Några av barnen berättar om utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt bara hos den ena av de skiljda föräldrarna. I dessa fall händer det att de rymmer till den andra föräldern för att söka skydd och för att komma till en lugnare miljö. Några berättar också om hur de söker en fristad hos mor- och farföräldrar. 33

34 34

35 D Effekter för barnet D. 1. Reaktioner och respons D Bråk orsakar smärta D Maktlös D Uttröttad och uppgiven D Omskakad och rädd D Kränkt, förnedrad och missförstådd D Värdelös och i vägen D Fylld av aggressioner D Oro D Skuld och skam D Stressad D. 2. Blåmärken i själen D. 3. Symtom på psykisk ohälsa D Man skadar sig själv D Deprimerad D Ångest D Ätstörningar D Självmordstankar och självmordsförsök D Fysiska symtom D Sömnproblem och mardrömmar D Övriga symtom D. 4. Övriga konsekvenser D Det går ut över skolarbetet D Sociala konsekvenser 35

36 D.1. Reaktioner och respons Reaktioner uppstår direkt efter det att barnet utsatts för en psykisk påfrestning. Reaktionen är den känslomässiga händelse som blir det omedelbara psykiska resultatet av en utsatthetssituation, till exempel en känsla eller en tanke. En reaktion blir inte ett bestående tillstånd. Ordet respons betecknar den utåtriktade rörelse, eller det agerande som utlöses av reaktionen, till exempel ett känslouttryck eller en aktiv handling. Reaktioner och respons kan vara både medvetna och omedvetna. Begreppen är oftast tvinnade in i varandra och därför presenteras de tillsammans. D.1.1. Bråk orsakar smärta Barn känner en inre smärta både när de vuxna bråkar med varandra och när de själva dras in i bråken. Det gör så ont att man får svårt att sova, gråter eller skadar sig själv. Barn beskriver hur de gråter sig till sömns efter bråk och utskällningar. På morgonen när man vaknar känns det lika smärtsamt men då beskriver barnen hur de vuxna tycks ha lagt grälet bakom sig och uppträder som om inget har hänt, vilket gör att barnet ifrågasätter sina känslor och undrar om de är för känsliga eller har uppfattat situationen fel. Min lille bror har nån sorts ADHD och mamma och pappa bråkar hela tiden och jag ligger i min säng och håller för örona. Det här har pågått i 10 år nu är jag 13 år och vet inte om jag står ut längre. När jag och min lille bror säger att dom ska sluta bråka blir mamma sur och kastar ut mig ur huset. Mejl från flicka 13 år Minst lika smärtsamt som den ena förälderns angrepp, är den andra förälderns frånvaro av reaktion. Att mamma inte bryr sig när pappa slår barnet och skriker, eller att pappa inte tycker att styvmammans nedsättande ord är något att bry sig om, upplever barnen som ett stort svek. Den ena förälderns passivitet är många gånger förvånande för barnen, då de ofta förväntat sig att föräldern skulle stå på deras sida. Detta leder till att de känner besvikelse. Alla former av psykisk misshandel leder till att barnen känner sig ledsna. Barnen beskriver det på olika sätt. I 79 av mejlkontakterna använder barnen ordet ledsen, 148 kontakter ordet gråt. När föräldrar talar illa om varandra inför barnen känner sig barnen sårade. D.1.2. Maktlös Känslan av maktlöshet är central för hela processen. Barnen lever i ett beroendeförhållande till de vuxna i familjen och har ingen möjligheter att välja en annan familj. När familjen inte är trygg och när ens olika strategier för att förhålla sig till det inte hjälper, känner man sig maktlös. Man känner sig maktlös över att man befinner sig i situationer som man inte kan påverka, trots att man försöker med alla medel man känner till. Man känner sig och man är maktlös inför föräldrars missbruk, föräldrars fysiska eller psykiska sjukdom, föräldrars oförmåga och de uttryck den tar sig i form av destruktivitet och aggressivitet. Känslan av maktlöshet är också kännetecknande för de barn som bevittnar våld mellan föräldrarna. Man känner sig ofta förtvivlad över att inte kunna göra något för att förhindra att den ena föräldern blir misshandlad av den andre. Man känner inte bara maktlöshet gentemot den aggressive föräldern utan även gentemot den slagna föräldern och dennes oförmåga att ta sig ur den destruktiva relationen. D.1.3. Uttröttad och uppgiven Efter tillräckligt lång tid av maktlöshet drabbas många av känslan av uppgivenhet. I många av mejlkontakterna uttrycks ungdomarnas uppgivenhet med orden nu orkar jag inte mer eller jag klarar inte mer. Man ser ofta två olika möjliga utvägar, den ena är att flytta och den andra är att ta livet av sig. (se E) D.1.4. Omskakad och rädd På senare år har man förstått att barnet inte själv behöver vara utsatt för våld i eller utanför hemmet för att skadas av det, det räcker med att bevittna det. Oftast förekommande när det gäller det våld som barn bevittnat är enligt BRIS statistik pappor eller styvpappor som slår mammorna, något som orsakar stor förtvivlan hos barnen. Men det förekommer även mammor som slår och sparkar pappor, vilket ur barnens perspektiv inte skiljer sig från hur barnen upplever det. Att bli vittne till hur en älskad förälder blir ett hjälplöst offer för hänsynslös misshandel och kränkande behandling är omskakande och skrämmande och knappast något som ett barn vänjer sig vid. Det är traumatiska upplevelser som försätter barnen i chocktillstånd, framkallar oro, ständig rädsla, sömnproblem och en känsla av maktlöshet. Det framkallar också ilska hos barnet som kan ta sig olika uttryck men som barnet ofta inte vågar visa för den som misshandlar. Ordet rädd förekommer i 138 kontakter. 36

37 När de vuxnas aggressioner riktas direkt mot barnen blir de ofta väldigt rädda. Varje gång när mamma har druckit så blir hon arg, hon kan slåss och hotas då. Det gör mig väldigt rädd. Varje dag när mamma har druckit sitter jag vid datorn och gråter och försöker låtsas som ingenting. Flicka 12 år D.1.5. Kränkt, förnedrad och missförstådd Vare sig man utsätts för psykisk misshandel, fysisk misshandel eller sexuella övergrepp har man blivit utsatt för en kränkning, dvs ett övertramp över den personliga integritetsgränsen. Någon har visat att de inte anser att man är värd att respekteras, vilket försätter en i en känsla av att vara förnedrad och förminskad. Eftersom man egentligen känner att man är värd att bli behandlad på ett bättre sätt, något som många barn ger uttryck för, känner man sig missförstådd. När barnen ska förklara hur det känns skriver de att de mår dåligt och att de blir ledsna. D.1.6. Värdelös och i vägen Som en direkt reaktion på nedvärderande behandling kommer känslan av att vara värdelös. När föräldrar ger uttryck för att barnen står i vägen för deras egna möjligheter i arbets- eller privatliv och att föräldraskapet är ett hinder för dem, känner barnen att de är i vägen. D.1.7. Fylld av aggressioner Det barn som utsätts för mycket aggressioner och frustrationer fylls själv av aggressivitet. Ungdomar berättar att de lider av att vara så fyllda av aggressioner att de inte kan kontrollera dem. Deras utbrott ställer till det för dem både i sociala relationer och i kärleksrelationer. Ofta känner de skuldkänslor för att de förorsakar lidande hos andra med sin ilska. På grund av skilsmässan och hennes (mammas) ändrade humör har jag helt ändrats som människa. Jag känner mer hat och ilska och skriker mer, är allt mer våldsam! Har till och med hamnat så fel att jag gick i en så kallad fotbollsfirma som slåss bara för skojs skull. Pojke 18 år D.1.8. Oro Livet i den kaotiska familjen är många gånger oförutsägbart. Det går inte för barnet att lita på sådant som utlovats och barnet vet att det bara är en tidsfråga innan en lugn period förvandlas till ett konfliktfyllt helvete igen. Barnet vet inte vad som ska komma att utlösa nästa storm men de vet att den kommer. Det går aldrig att slappna av helt och hållet. När föräldrar och syskon är utsatta för misshandel känner man oro när man inte är där, vilket gör att man kan känna motstånd mot att vara hos kompisar, sova borta eller till och med mot att gå till skolan. Man oroar sig för vad som händer hemma medan man är borta. Barn till missbrukande eller sjuka föräldrar eller föräldrar som hotar att ta sitt liv, känner också oro för vad föräldrarna ska ta sig till. När barnens föräldrar lider av fysisk sjukdom innebär det en ständig oro för att föräldern ska försämras eller för att de ska dö. D.1.9. Skuld och skam Oavsett om föräldrarna sagt att de tycker att barnet bär skulden för familjesituationen eller inte, så känner många barn skuld. Det hänger delvis samman med att barn är egocentriska i sitt tänkande och tror att saker och ting som händer runt dem beror på dem. Men i de fall där föräldrarna som en del av sin psykiska misshandel lägger skulden på barnen för både det ena och det andra, är det ännu större risk för att barnen tar på sig skulden för att de blir illa behandlade och därefter dessutom anklagar sig själva för att de inte lyckas lösa situationen. Barnen kan känna skuld för allt möjligt. De som utsatts för sexuella övergrepp känner sig smutsiga och skyldiga efter övergreppen. Barn kan känna skuld över att de inte lyckas hjälpa föräldrar att sluta missbruka, eller bli friska från sina psykiska eller fysiska sjukdomar. En stor börda av skuldkänslor vilar på de barn vars föräldrar hotar med att ta livet av sig eller faktiskt gjort det. Inför sina kompisar kan man känna skuld för att man inte har det som andra. Man kan också klandra sig själv för att man aldrig vågar prata och berätta för någon om hur man har det. Barn som sökt hjälp kan känna skuld för att de sviker familjen eller för att de väntat så länge med att söka hjälp. Barn som får hjälp när inte syskon får det, känner skuld för att de sviker syskonen. Om barn förväntas ta parti för den ena föräldern mot den andre kan de drabbas av en inre lojalitetskonflikt och försätts i en olöslig situation. Hur de än gör så gör de fel. Eftersom barnet oftast känner kärlek till båda föräldrarna får de skuldkänslor när de blir utnyttjade som ett redskap i de vuxnas konflikt. De upplever också ett underkännande eftersom de gör fel som älskar den andre föräldern också. När man har blivit så stor att man kan förstå att alla barn inte har det så som man själv har det i sin familj, kan man känna skam. Om man 37

38 har föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka undviker man att ta hem kompisar därför att man skäms för sina föräldrar. Att inte kunna ta hem kompisar är även i sig en orsak till att man känner skam. D Stressad När föräldrar ställer orimligt höga krav på barns skol- eller idrottsprestationer känner sig barnen stressade. När föräldrarna saknar förmåga att vara lyhörda för barnens behov och för hur mycket de orkar, vet barnen inte vart de ska vända sig för att få stöd. D.2. Blåmärken i själen I 229, eller 20 procent av kontakterna, har barnen beskrivit det som utredaren valt att kalla blåmärken i själen. Många av de psykiska konsekvenser som drabbar barn som utsatts för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt blir till långsiktiga problem för dem. Många år efter det att misshandeln och sveken upphört lever de fortfarande med ett stukat självförtroende, en negativ självbild och känslan av att vara en misslyckad människa. När de får beröm av andra kan de inte ta emot det, ta till sig det eller tro på det, för de tycker inte att de är värda det. De plågas av minnen från skrämmande upplevelser och beskriver hur bilder från våldsamma situationer fortsätter att dyka upp på näthinnan många år efteråt. Den rädsla de känner för personer som utsatt dem för psykisk misshandel sitter kvar även om de inte träffar personen längre, vilket kan leda till att de begränsar sitt liv och isolerar sig. Känslan av hat mot de människor som gjort dem så illa ersätter den lojalitet och kärlek som de i det längsta försökte klänga sig fast vid. Efter år av kränkningar förvandlas kärleken till hat. De känner sorg över en förlorad barndom som aldrig går att få åter och en oro för att de själva ska bli likadana som sina föräldrar när de blir vuxna. Många bär med sig en känsla av ensamhet, de har svårt för att känna tillit till vuxna människor och svårt att känna hopp om att de ska kunna få ett bra liv. Fem år av brutna löften, hårda ord, världskrig, svek och föräderi. Och när jag var fjorton tog hon livet av sig. Jag pallar fan inte med sorgen. Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag gör, jag vet inte vad jag känner, jag vet inte ett jävla dugg! Flicka 15 år Som ett resultat av emotionell omsorgssvikt uppstår ett inre tomrum i barnet. Där föräldern skulle ha planterat inre referenser för det som är gott i livet i form av goda minnen, där det skulle ha funnits förutsättningar för tillit till den egna förmågan, inre trygghet, förmåga att knyta an till andra människor och skapa givande relationer och där det skulle ha funnits en tro på att andra människor kan ge hjälp när man behöver det, där finns ingenting. Där är tomt. Och den tomheten är smärtsam och kan vara förlamande. Man lever med en ständig längtan efter det man aldrig fick, kombinerat med en svårighet eller oförmåga att ta emot det när det bjuds. Tomrummet och den känslomässiga näringsbristen kan också utgöra grogrunden för depressioner, självskadebeteende, ätstörningar och annan psykisk ohälsa. Vill inte bli misshandlad mera men känner mig som ett litet kraftlöst barn som vill bli älskat och omtyckt och ha tryggheten. Vill ha en familj.. Flicka 20 år D.3. Symtom på psykisk ohälsa Med begreppet psykisk ohälsa menas i detta sammanhang de över en längre tid bestående tillstånd av subjektivt upplevda psykiska besvär som inte kan anses tillhöra den normala tonårsutvecklingen eller vara normala krisreaktioner. Psykisk ohälsa kan leda till psykisk sjukdom, men är inte liktydigt med det. Med begreppet symtom menas de uttryck eller de tecken genom vilka den psykiska ohälsan manifesterar sig. Symtom är uttryck som man inte upplever sig ha full kontroll över. I 356, eller 31 procent av kontakterna, beskrivs olika symtom på psykisk ohälsa som drabbat barnen. Det är en lång lista över symtom på psykisk ohälsa som barnen beskriver. Ibland beskriver de symtomen med egna ord och ibland använder de kliniska begrepp, eller diagnoser som de fått när de varit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin eller som de ställt på sig själva efter att ha hittat information på Internet eller som de känner till från andra sammanhang. Kan man bli sjuk av ord? frågar en 13-årig flicka när hon ringer till BRIS. Hon anar att det finns ett samband mellan hur hon behandlas och hur hon mår och behöver få det bekräftat. Att leva med psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt innebär en ökad rik för att drabbas av psykisk ohälsa. 38

39 D.3.4. Ätstörningar I de beskrivningar som flera av dessa barn ger av sin situation och sina symtom går det att se ett samband mellan utebliven känslomässig näring och ätstörningar. Man hetsäter för att trösta sig när föräldrarna konsekvent sviker, man låter bli att äta eller framkallar kräkningar för att man inte känner att man duger som man är, vilket i dessa fall är kopplat till nedvärderande behandling eller utebliven emotionell omsorg. D.3.1. Man skadar sig själv I många av kontakterna berättar barn, framför allt flickor att de skadar sig själva. En del beskriver att de gör det i direkt anslutning till bråk eller övergrepp och andra beskriver att de gör det som en konsekvens av hur de mår och som ett sätt att hantera smärtan i efterhand. Många skär sig själva i handlederna, på magen eller på benen, sätter en plastpåse över huvudet eller tar strypgrepp på sig själva tills de svimmar, bränner sig själva med cigaretter eller håller händerna under rinnande hett vatten för att slippa gråta. Några beskriver insiktsfullt att de har fler sexuella relationer än de mår bra av, några låter sig utnyttjas sexuellt eller prostituerar sig, några missbrukar droger och alkohol sedan tidig ålder eller sniffar tändargas (boffar). Några barn beskriver att de skär sig eller drabbas av ätstörningar som ett resultat av att föräldrarna ställer för höga krav på dem när det gäller skol- eller idrottsprestationer. D.3.2. Deprimerad Många av barnen använder uttrycket Jag mår dåligt vilket kan betyda många olika saker, inte bara att man känner sig deprimerad. Men som ett resultat av systematisk psykisk misshandel, övergrepp eller emotionell omsorgssvikt uppger många att de lider av depression, man använder ordet eller beskriver känslan av att vara deprimerad som att man saknar lust och ork att göra saker, man upplever en inre tyngd och ett inre mörker. Man känner hopplöshet och uppgivenhet. Ofta är känslan av att vara deprimerad kopplad till tankar om att inte vilja leva längre. D.3.3. Ångest Barnen beskriver olika former av ångestupplevelser som antingen uppkommer i direkt anslutning till övergrepp eller som uppträder i efterhand. Man beskriver hur man får panikattacker, hyperventilerar, faller ihop, svimmar, kräks, skakar i hela kroppen, svettas och får hjärtklappning. Jag har allvarlig bulimi. Mer än hälften jag äter kommer upp igen. Jag började med det här pga pappas sk flickvän. Hon har mobbat/ trakasserat mig i snart 8 år! Jag klarar inte mer. Jag är väldigt skadad psykiskt. När hon håller på så går han bara därifrån, han har aldrig försökt stoppat det eller nått. Flicka 13 år D.3.5. Självmordstankar och självmordsförsök När man befunnit sig i en situation präglad av missförhållanden under en längre tid, när man inte tycker sig se någon ljusning och när den psykiska ohälsan blir alltför plågsam och outhärdlig, ser man till slut döden som en möjlig utväg eller som en lösning. Som tidigare nämnts går självmordstankar ofta hand i hand med depression. Men att ha självmordstankar och att ha gjort självmordsförsök betyder inte nödvändigtvis att man egentligen vill dö. I alla kontakter som innehåller självmordtankar går det att finna uttryck för att man vill leva, bara inte så här. Bara det faktum att man kontaktat BRIS för att berätta om sina självmordstankar visar att man inte helt gett upp hoppet. Man vill egentligen leva och ha det bra men man ser inte hur det ska bli möjligt när alla inre och yttre vägar känns stängda. Barn som utsätts för långvarig mobbning får ofta en känsla av maktlöshet. Det är bland annat den känslan som kan utvecklas till självmordtankar. Jag vill inte ta självmord men jag ser snart ingen annan utväg. Flicka 17 år D.3.6. Fysiska symtom Kroppen reagerar ibland med olika former av symtom till följd av psykiska påfrestningar. Barn berättar att de lider av ont i magen, ont i lungorna, svårt att andas, ont i huvudet, ont i öronen när de vuxna skriker, ont i hjärtat, diffusa smärtor och värk i hela kroppen, magkatarr, nedsatt immunförsvar och ont i muskler och leder. Man 39

40 beskriver att symtomen uppstått som en följd av det man utsatts för. Barn beskriver också smärta och blåmärken som uppkommit när de blivit fysiskt misshandlade och då fått ont i tänderna, ont i sidan eller ont i axeln, samt smärtor som uppkommit i samband med sexuella övergrepp, inte bara i underlivet utan även på andra ställen när man blivit fasthållen eller slagen i samband med övergreppet. D.3.7. Sömnproblem och mardrömmar Det blir svårt att somna när man är fylld av ångest och oro. Barnen beskriver hur de ligger vakna länge, många gråter, tankarna snurrar kring det som hänt och man är fylld av starka känslor. När man äntligen somnar har klockan blivit mycket och när man vaknar på morgonen har man inte fått tillräckligt med sömn. D.4. Övriga konsekvenser D.4.1. Det går ut över skolarbetet I 93, eller 8 procent av kontakterna, beskriver barnen att situationen medför negativa konsekvenser för skolarbetet. För många barn leder sömnsvårigheterna och den ständiga oron till att man är väldigt trött på dagarna och får svårt att hålla sig vaken och koncentrera sig på skolarbetet. Man får svårt att hänga med och det märks på skolresultatet. Om man har mycket blåmärken eller andra skador efter fysisk misshandel kan det hända att man stannar hemma från skolan för att slippa frågor om vad som hänt. Det händer också att man väljer att skolka från gymnastiken på grund av att man har blåmärken och andra skador. D.3.8. Övriga symtom Barnen beskriver även andra symtom som de drabbats av såsom psykotiska upplevelser i form av röster och syner, tvångsmässigt beteende, bacillskräck och koncentrationssvårigheter, D Sociala konsekvenser När man inte mår bra är det inte lika lätt att fungera socialt. Många berättar att de ofta hamnar i bråk med kompisar, hamnar utanför eller att kompisarna tycker de är konstiga. Om man har en förälder som är psykiskt sjuk eller missbrukar alkohol eller droger kan man inte ta hem kompisar och inte heller förklara detta för kompisarna. Samma sak gäller om det ständigt är bråk hemma. Har man en förälder hemma som pratar om självmord, vågar man inte åka hemifrån för att vara med kompisar eftersom man är rädd för att föräldern ska ta livet av sig medan man är borta. Några berättar att de låter sina uppdämda aggressioner gå ut över pojk- och flickvänner, trots att de inte vill det. 40

41 41

42 42

43 E Strategier & uttryck E. 1. Man försöker lösa problemen E. 2. Man försöker stå ut med situationen E. 3. Man försöker förstå E. 4. Man agerar utåt E. 5. Man vänder det mot sig själv E. 6. Man vill ha hjälp E. 7. Man vill flytta hemifrån eller dö 43

44 b a r n s o m utsätts för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt kan uppleva både ett yttre och ett inre kaos. Till det yttre kaoset förhåller de sig på olika sätt, vilket tidigare beskrivits under rubriken Barnets respons gentemot familjen. De utvecklar också olika strategier för att hantera känslor och de har olika sätt uttrycka sig gentemot omvärlden. I 187, eller 16 procent av kontakterna, återfinns beskrivningar av detta. Strategier och uttryck kan vara konstruktiva eller destruktiva och de syftar inte till att lösa problemet, om det inte står i barnets makt. Istället kan de syfta till att avleda uppmärksamheten från det egentliga problemet och till att försöka få resten av livet att fungera så bra som möjligt, trots allt. Barn som utsätts för mycket aggressioner blir själva bärare av aggressivitet, som tidigare nämnts. När de ska ge uttryck för vad de känner, vad de behöver och vad de vill, eller när de ska ge utlopp för uppdämda känslor, sker det inte alltid på ett medvetet och planerat sätt. En del uttrycksformer är helt omedvetna, andra är medvetna men ändå inte möjliga för barnet att kontrollera. Uttrycket kan vara tydligt riktat mot omvärlden men man kan också rikta det mot sig själv. Barn och ungdomar kommunicerar både med ord och ordlöst. E.1. Man försöker lösa problemen Många barn och ungdomar vars berättelser ligger till grund för denna studie lägger mycket kraft på att försöka tänka fram lösningar på sina problem. Det tar mycket energi vilket leder till att de ofta känner sig trötta. De försöker förmå föräldrar och syskon att ändra sitt beteende gentemot dem, samtidigt som de försöker handskas med sin egen psykiska ohälsa. E.2. Man försöker stå ut med situationen När barnen märker att de inte kan förändra sin situation, försöker de hitta olika strategier för att stå ut med den. Ett sätt att försöka få någon slags kontroll är att inte visa för någon vad man känner. Man lär sig att visa upp en glad och stark fasad gentemot omgivningen och håller alla tankar och känslor för sig själv. Genom att låta andra se bilden av en person som klarar sig fint i livet, upprätthåller man lite av sin självkänsla. Det är inte för alla av de utsatta barnen som det går ut över skolarbetet på ett negativt sätt. Att lägga all energi på skolan och bli verkligt duktig kan vara ett sätt att behärska situationen när hemmiljön blir kaotisk. Skolan kan vara något som får stå för det friska i livet, en fristad där man slappnar av och hämtar kraft för att stå ut med allt annat. Här får man bekräftelse på att man trots allt inte är så värdelös som det påstås hemma. Genom att anstränga sig och åstadkomma bra resultat i skolan överlever man, trots svårigheter hemma. Flera skriver att de inte tror att någon på skolan anar hur de har det egentligen. Jag vet vad folk förväntar sig av mig och jag gör som jag alltid har gjort lever upp till förväntningarna, för det är i alla fall ett mål. Flicka 15 år Flera flickor berättar att de skriver dikter som ett sätt att stå ut med övergrepp och hantera självmordstankar och annan psykisk ohälsa. Oftast får ingen annan än BRIS ta del av dikterna. Många söker tröst hos djur, för vilka de berättar alla sina hemligheter. De beskriver djuren som sina enda vänner och de enda som älskar dem, tröstar och förstår. När dessa enda vänner dör, sörjer barnen så mycket att det blir oförståeligt för den omgivning som inte känner till barnets utsatthet. E.3. Man försöker förstå För att kunna leva med sin situation försöker man förstå den. Man letar efter förklaringar till varför man blir så illa behandlad. Ibland hittar man förklaringen i föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom eller i att de själva har haft en svår barndom och ibland lägger man skulden på sig själv. Barnen brottas med frågor om vad som är rätt och fel och om hur vuxna egentligen får bete sig mot barn. De undrar om det kan vara riktigt att vuxna får göra barn så illa. Hur arg är det ok att vara? De ställer frågor om detta eftersom de är osäkra över vad som egentligen gäller och över vilka rättigheter de har. E.4. Man agerar utåt Pojkars uttryckssätt är utåtagerande i högre grad än flickornas. De får aggressionsutbrott som de har svårt att kontrollera, de hamnar oftare i bråk med jämnåriga och vuxna och de lever i högre utsträckning ut sina destruktiva impulser. Även flickor kan bli utåtagerande och precis som pojkarna hamna i en ond cirkel av att reagera destruktivt på omvärldens bemötande, handla impulsivt och aggressivt för att därefter få ytterligare negativ feedback från omvärlden. 44

45 Han berättar att hans föräldrar misshandlar honom och att de dricker. Detta har pågått i fem år, han vet inte vad han ska göra. Han vill döda dem, han bryr sig inte om vad som händer sen. Pojke okänd ålder, telefon E.5. Man vänder det mot sig själv Självdestruktivt beteende är ett symtom på psykisk ohälsa som ungdomarna ofta uppger att de tar till som en strategi för att försöka hantera psykisk smärta. Men det är också, vilket några beskriver, ett sätt att försöka signalera till omvärlden, ett sätt att försöka få andra att förstå det inre lidande man bär på. Man skulle kunna tro att självskadebeteende är ett sätt att kommunicera som man tar till när man saknar ord för att beskriva vad man känner, men i de kontakter som har analyserats här saknas ofta inte orden, utan någon som kan lyssna och förstå vad man vill ha sagt. Det saknas även en tillit till vuxna, vilket är en förutsättning för att man ska våga berätta. Ett sätt att försöka döva smärtan över tomrummet är att använda droger och alkohol, vilket flera av barnen i studien berättar att de gör sedan tidig ålder. Ett annat sätt kan vara att söka en partner som är betydligt äldre än man själv för att i denna kärleksrelation försöka finna något av det man saknar. Eller så söker man bekräftelse genom att ha många sexuella relationer. I julas började jag banta. Min högsta dröm var att få anorexia. En av anledningarna var att om jag blev inlagd på sjukhuset så skulle pappa bli tvungen att bry sig om mig. Flicka 14 år E.6. Man vill ha hjälp Många mejl avslutas med ordet hjälp. I 296 mejl förekommer ordet. Man vill ha hjälp men vet oftast inte hur det ska gå till. Det är ofta oklart vad barnen menar med ordet hjälp. Ibland framgår att de önskar att situationen ska förändras, vilket innebär Ofta har man hört talas om, eller till och med varit i kontakt med sociala myndigheter, barnoch ungdomspsykiatrin eller elevhälsan, men har som regel ganska lite kännedom om vilka resurser som finns eller vilket ansvar och vilka skyldigheter de olika instanserna har. När man kommit fram till att man vill ha någon form av hjälp, är det ofta efter att själv ha försökt lösa eller stå ut med situationen under lång tid. Men till slut har man nått en punkt när man märker att man inte klarar mer. Ibland finns en förhoppning om att BRIS ska kunna hjälpa när ingen annan kunnat det, trots att man i många år haft kontakt med socialtjänst, bup och andra. Ibland söker de stöd hos kompisar eller stöd och hjälp hos vuxna utanför familjen, till exempel på skolan. E.7. Man vill flytta hemifrån eller dö När man kämpat i många år med att försöka hantera en svår familjesituation och gång på gång märkt att man inte rår på den, ger man till slut upp och hamnar i en känsla av uppgivenhet. Man orkar inte hoppas längre på att situationen ska förändras. Många ser till slut bara två möjliga utvägar; den ena innebär att man på ett eller annat sätt flyttar från familjen, antingen till den andra föräldern, till eget boende eller till en annan familj och den andra utvägen är att ta livet av sig. Det är så här att jag är trött på att ingen tycker om mig i min familj längre. Mina föräldrar slår mig både fysiskt och psykiskt med elaka ord och ibland slår jag tillbaks. Jag skär mig och jag har försökt ta självmord flera gånger och dom har inte brytt sig. Jag skulle hoppa men dom sa bara: Gör det, tror du vi bryr oss. Vi har pratat med en psykolog flera gånger men det har inte hjälpt. Så nu har jag kommit fram till att jag vill flyttas till en annan familj. En familj som kommer att älska mig. Mina föräldrar har också gått med på att jag kan adopteras bort. Dom sa att dom inte orkade med mig längre och om jag inte gjorde det så skulle dom ta och DÖDA mig. Flicka 13 år att de vuxna i familjen ska ändra sitt beteende eller att barnet ska få hjälp att ta sig därifrån eller att barnet ska få stöd för att orka stå ut med situationen sådan som den är 45

46 46

47 F Sköl den som hind rar F. 1. Barnets hinder F. 2. Föräldrars hinder F. 3. Hjälparens hinder F Hinder till följd av bristande kunskap och erfarenhet F Hinder till följd av brister i rutiner och arbetssätt F Hinder till följd av organisatoriska orsaker F Hinder till följd av lagstiftning 47

48 när barnen försöker kommunicera till en möjlig hjälpare för att få denne att förstå situationen, finns det olika hinder som gör att bara en del av informationen kommer fram. Dessa hinder har vi i denna studie valt att kalla sköld, därför att den fyller funktionen av att skydda den rådande situationen från att förändras genom att hindra insyn. Både föräldrar, barnet själv och hjälparen bidrar på olika sätt till att bygga upp och bibehålla skölden. Att psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt till största delen äger rum bakom familjens stängda dörrar, gör psykisk misshandel till ett osynligt fenomen i samhället. Osynligheten och det faktum ett detta rör sig om familjehemligheter gör det komplicerat för barn och ungdomar att förmedla till omvärlden vilka missförhållanden som råder inom familjen, vilka kränkningar de utsätts för och hur det påverkar dem. F.1. Barnets hinder Barnen känner ett motstånd mot att söka hjälp. Motståndet grundar sig ofta på en oro för vad som ska hända när andra får kännedom om deras situation och uttryck ofta med orden jag vågar inte. Oron kan bottna i faktiska hot som riktats mot dem, och i erfarenheter av hur vuxna brukar reagera i liknande situationer. Oron kan också bottna i fantasier grundade på sådant som de hört av kompisar eller fått information om på annat sätt. Barnen kan också känna motstånd som grundar sig på tidigare tillfällen då de sökt hjälp men inte känt att de fått ett bra bemötande, inte blivit trodda eller tagna på allvar. Motståndet kan också grunda sig i att man ju älskar sin förälder när denne inte är arg och skriker eller utsätter en för misshandel och övergrepp. Barnets motstånd mot att söka hjälp eller mot att berätta allt när de väl söker hjälp, kan också ha att göra med känslan av skam som omsluter hela situationen. Barn beksriver ofta att det är svårt att berätta när de sitter ansikte mot ansikte med en person som de inte känner, eller som de hunnit bygga upp ett förtroende för. Barnens egna hinder beskrivs i 146, eller 13 procent av kontakterna. Jag vet inte hur mycket till jag orkar. Jag måste få prata med nån men jag tycker det är skämmigt och jag vill inte vara initiativtagaren. Flicka 16 år F.2. Föräldrars hinder Föräldrar agerar på olika sätt för att se till att information om familjesituationen (familjehemligheten) inte läcker ut till omvärlden. Deras bidrag till konstruktionen och upprätthållandet av skölden mellan barnet och omvärlden kan se ut på flera olika sätt. Barnen hindras genom att föräldrarna olika sätt hotar och varnar dem på för vad som kommer att hända om de berättar sanningen. Barn berättar för BRIS att de inte vågar säga som det är hos socialtjänsten eller BUP, på grund av påtryckningar från föräldrarna. Flera barn berättar också att när familjen träffar socialtjänstemännen så ger föräldrarna en helt annan bild av sig själva och situationen än den som barnet upplever. Barnen upplever sina föräldrar som manipulativa och att de genom att presentera lögner, förvrida sanningen och vara trevliga både mot tjänstemännen och mot barnen medan de är där, lyckas få tjänstemännen att tro att det inte är någon fara. De kan också vägra att över huvud taget kommunicera med socialtjänsten. Flera barn berättar att när sexuella övergrepp uppdagats inom familjen vill familjen inte blanda in någon utomstående utan försöker lösa det själva. Min jul och nyår har varit så jävla hemsk, min pappa dricker alldeles för mycket och blir ofta våldsam och elak, min mamma bryr sig inte ens. Även fast soc är inblandade och till dem har hon sagt att pappa knappt dricker alls och att jag i princip ljuger. Flicka 15 år F.3. Hjälparens hinder Hinder i kommunikationen kan vara beroende på sändaren men även på mottagaren. Den del av skölden som beror på hjälparen beskrivs ofta av barnen som att de inte förstår vad barnet försöker säga eller struntar i det. Barnet upplever inte alltid att hjälparen tror att barnet talar sanning, utan tror mer på föräldrarnas beskrivning. De hinder som beror på hjälparen beskrivs i 28, eller 2 procent av kontakterna. F Hinder till följd av bristande kunskap och erfarenhet. Vad hjälparen har för kunskap och erfarenhet får vi inte veta något om i barnens beskrivningar. Man ser bara att det verkar finnas blindfläckar där man inte ser det som barnet upplever som uppenbart, till exempel när barnet skär sig eller uppvisar andra symtom eller när barnet försökt beskriva situationen med sina egna ord. Barnet upplever sig ha berättat eller signalerat men det har inte uppfattats som så allvarligt av hjälparen. Man får känslan av att hjälparens språkkunskaper inte alltid möjliggör en förståelse för barnets sätt att uttrycka sig och att hjälparens kunskap och erfarenhet av vilka allvarliga missförhållan- 48

49 den som skulle kunna dölja sig bakom det som barnen berättar, är bristfällig. Hej! Jag undrar var gränsen går för psykisk misshandel. Jag förstår att det är en rätt luddig gräns, men jag vill veta om jag har blivit utsatt för det eller inte. Allt jag säger till soc, (om hur mina föräldrar låst in mig, talat om hur värdelös jag är, mamma har sagt att hon ska ta självmord pga mig) allt sådant struntar dom bara i. Flicka 15 år F.3.2. Hinder till följd av brister i rutiner och arbetssätt Flera barn berättar att de inte fått möjlighet att tala enskilt med tjänstemannen på socialtjänsten. Det kan delvis tillskrivas lagstiftningen, som hittills gett föräldrarna rätt att bestämma om tjänstemannen ska få prata enskilt med barnen. Det kan även bero på de de rutiner och arbetssätt som tillämpas i utredningsarbetet. När barnen inte fått tala enskilt med tjänstemännen har de inte vågat berätta om sin situation. Eftersom många barn upplever att det är svårt att berätta för någon som de inte träffat förut och inte hunnit bygga upp något förtroende för, berättar de inte alltid som det är trots att de får träffa socialtjänstemannen enskilt. Några ger uttryck för att de skulle vilja få mer än en chans. Varför frågar vuxna bara en gång och sedan nöjer sig med svaret bra? Flicka 15 år Samma sak gäller i barnets kontakt med bup. Många barn beskriver att de inte vågar berätta allt om hemsituationen eller sina symtom eftersom föräldrarna deltar i behandlingen eller får in forma tion i efterhand om vad barnen sagt. (BRIS 2007) Av någon anledning förekommer det ofta att skolkuratorer, lärare och ibland skolsköterskor går vidare med de förtroenden de fått av barnen genom att ringa hem till barnens föräldrar bakom barnets rygg, trots att barnet kan ha förklarat att de inte vill att kontakten ska tas. Detta gäller även situationer som borde ha föranlett en omedelbar anmälan till socialtjänsten. I flera fall berättar barnen att skolpersonalens agerande lett till att deras situation ytterligare förvärrats. De har blivit slagna och bestraffade hemma och förbjudna att prata mera med den de har sökt hjälp hos. När skolpersonal kontaktar föräldrarna utan att ha barnens medgivande förlorar barnen ofta förtroendet och avbryter sina försök att få hjälp. F.3.3. Hinder till följd av organisatoriska orsaker De hinder som kan hänföras till organisatoriska orsaker hänger ibland ihop med ekonomi och resurser. Det handlar om sådant som att kuratorn eller skolsköterskan är svåra att nå, eller att det inte finns någon skolpsykolog eller kurator på skolan. Det är också svårt för barn att hitta rätt om de på egen hand vill söka hjälp hos socialtjänsten eller sjukvården. F.3.4. Hinder till följd av lagstiftning Det är framför allt på två sätt som lagstiftningen (via hjälparen) bidrar till att hindra barnens kommunikation. Det ena handlar om att barn som känner till lagen om anmälningsskyldighet drar sig för att berätta, av rädsla för att den de berättar för ska göra en anmälan till socialtjänsten, vilket känns oroande och oöverblickbart för barnet. Detta är också något av baksidan av socialtjänstlagens paragraf om anmälningsskyldighet, nämligen att den blir till ett hinder för barn som behöver hjälp att vända sig till någon professionell, eftersom denne enligt lagen ska göra en anmälan omedelbart, när misstanke uppstår om att ett barn far illa. Lagen medger inte att man inväntar att barnet känner sig redo för en anmälan, eller ens att man hinner informera barnet om att man anmäler och lagen medger ännu mindre att en vuxen hinner bygga upp en stödjande relation som sedan kan finnas kvar under det att utredningen pågår. Om barnet först och främst vill ha en stödjande relation kan det innebära att de måste undanhålla viktig information för att inte ge anledning åt den professionelle att göra en anmälan. Det andra hindret handlar om att sekretesslagen inte alltid tolkas till barnets fördel när det gäller huruvida föräldrar ska informeras om att barnet sökt hjälp eller inte. Det finns ett stort utrymme för tolkning när det gäller tolkning av sekretesslagen gentemot föräldrabalken. Ingen enhetlighet råder dels när det gäller bedömningen av barnets mognad som ska göras för att avgöra om barnet själv kan få råda över sekretessen och dels bedömningen av huruvida det föreligger risk för att barnet ska lida betydande men om föräldrarna informeras. På grund av osäkerhet kring vilken sekretess som råder och av rädsla för att föräldrarna ska få kännedom om det, avstår barn från att söka hjälp. Att det inte råder samma sekretess för skolkuratorn som för skolsköterskan och skolpsykologen leder till ytterligare förvirring och osäkerhet för barnen om vad som gäller. För barnen leder det till ytterligare förvirring och osäkerhet om vad som gäller. 49

50 50

51 G Vad händer i mötet med hjälp aren och vad blir resultatet? G. 1. Man får adekvat hjälp men den är bristfällig G. 2. Åtgärder som förvärrar situationen G. 3. Man fick adekvat hjälp som man var nöjd med 51

52 G.1. Man får adekvat hjälp men den är bristfällig De beskrivningar som barnen ger av att de fått hjälp på ett sätt som de upplevt som positivt, är oftast inbegripna i en kedja av hjälpinsatser där allt inte varit lika bra. I 132, eller 11 procent av kontakterna, beskrivs detta. Det finns exempel på att professionella gjort insatser för att förbättra barnens situation genom att skriva ut mediciner mot depression och sömnproblem, man har sjukskrivit barnen från skolan på grund av depression, någon har fått en personlig assistent till följd av självmordsrisk eller fått armarna gipsade för att de inte ska kunna skära sig. Flera barn har fått ad/hd-diagnoser. Flera barn berättar om hjälp som de fått som de tyckt var bra, men på olika sätt inte varit tillräcklig. Det kan vara så att de blev placerad hos en familj där de trivdes och började må bättre men av någon anledning fick de inte stanna där och nu önskar de att de fick komma dit igen. Det kan också vara så att de haft en fungerande samtals eller terapikontakt men av någon anledning så har den avslutats för tidigt. Flera av ungdomarna ser som enda utväg att flytta hemifrån eftersom de inte orkar med påfrestningarna hemma längre. Några har fått socialtjänstens hjälp till ett eget boende och det blev kanske inte riktigt som de tänkt sig. Enbart ett eget boende har inte räckt för att lösa problemen eftersom det är så mycket känslor och minnen de bär med sig. Det börjar ofta bli riktigt kaotiskt på insidan först när man lämnat det yttre kaoset. Allra svårast är det på kvällar och nätter. I samma veva som man hjälper barnet till ett eget boende, drar man ner på stödet från bup och kontakterna med skolkurator glesas ut. Jag fick flytta till en egen lägenhet som soc. står för och där bor jag nu. Det känns väl bra att bo för mig själv, sköta mig själv (vilket jag alltid gjort) och att slippa pappa. Men jag känner mig så otroligt bortglömd och ensam. Ångesten som jag trodde skulle bli bättre av att flytta, har istället vuxit till ohanterbara nivåer. Nätterna är min skräcktid, för de består alltid av kolsvarta tankar, panik och ångest. Mina självmordstankar som förut fanns där periodvis är nu starka och ihållande. De finns där dygnet runt. Att allt har blivit ännu värre vägrar de att inse. Hur mycket jag än försöker förklara. Flicka 16 år: Några av dessa barn har haft kontakt med BRISombud under väntetiden i en sk. uppdragskontakt 8 eftersom de har behövt stöd då. Nu när det är klart att jag ska få flytta till familjehem har min familj börjat slå mig värre än någonsin!!!! Förut så puttade de och slog mig bara, medan nu så slår och sparkar dom! Sparkar gör speciellt mina syskon Medan mamma ignorerar mig totalt och bara fräser åt mig med rejäla ord och pappa han slår mig varje gång han möter mig där hemma. Värre än någonsin Jag ska ju få hjälp nu så man kan ju inte precis klaga men det gör så ont!!! Både kroppen och själen!!! Flicka 15 år: Några barn berättar att de har sökt hjälp och försökt förmedla information om sin situation men situationen har inte uppfattats som tillräckligt allvarlig och därför har hjälpen uteblivit. Barn som beskriver detta uttrycker stor besvikelse. G.2. Åtgärder vidtas som förvärrar situationen Det är framför allt när barn vänder sig till lärare, skolkuratorer och ibland även skolsköterskor som dessa genom att kontakta barnets föräldrar, bidrar till att förvärra situationen. Kontakterna tas ofta bakom ryggen på barnet och när barnet kommer hem straffas de för att ha kontaktat någon utanför familjen och berättat om hemsituationen. Barnen riskerar att bli utskällda och misshandlade och föräldrarna förbjuder barnen att ha mer kontakt med den de pratat med. I 21, eller 2 procent av kontakterna, beskrivs åtgärder som förvärrat situationen. Några av de placerade barnen berättar att de ofta flyttats runt. De förklarar det med att familjen eller institutionen de placerats på inte orkar med dem, eller blir besvikna på dem då de inte mår bättre. När de om och om igen rycks upp och tvingas flytta och förhindras att knyta an någonstans, blir de mer och mer rotlösa och På tre år har hon bytt fosterhem elva gånger. Hon har svårt att knyta an till någon familj på grund av rädslan att få flytta medan socialen kräver att hon måste bjuda till lite för att hon ska bli bra och få stanna i någon familj. Om hon inte gör framsteg flyttas hon till en annan familj. Flicka 15 år i telefon Barn berättar också att det ibland dröjer innan den beslutade åtgärden vidtas. Det kan leda till en period av väntan som präglas av oro för vad som ska hända och av ökade konflikter i familjen. 8 En uppdragskontakt i BRIS innebär att ett barn efter att ha ringt till Barnens Hjälptelefon kan få ett speciellt telefonnummer till ett BRIS-ombud (anställd) för ett antal stöd eller motivationssamtal, om BRIS-ombudet gjort bedömningen att det är lämpligt. 52

53 oroliga. Förflyttningar i syfte att åstadkomma en snabbare förbättring hos barnet verkar många gånger få motsatt verkan. G.3. Man fick adekvat hjälp som man var nöjd med I 47, eller 4 procent av kontakterna, berättar barnen om att de fått adekvat hjälp eller att åtgärder vidtagits som de är nöjda med. Även om åtgärderna vid tidpunkten för barnets kontakt med BRIS, ännu inte har lett till ett för barnet önskvärt resultat. En orolig känsla finns jämt kvar och viljan att leva går ner för varje dag. Jag skär mig och har tvång. Mamma och pappa går inte ihop och det kan bli riktigt stora bråk. Han brukar skrika hora och fitta och sånt till mamma. Jag har en ledsagare. Hon är i bortrest nu och jag saknar henne för hemma hos henne är det som en fristad för mig. Jag mår bra där. Jag mår bäst där. Mejl från flicka 16 år 53

54 54

55 H S a mba nd m a n k a n l ä t t tänka sig att de olika delarna i den process som beskrivs hänger samman med varandra; att föräldrars missbruk, sjukdom eller oförmåga leder fram till svårigheter i föräldrarollen som tar sig uttryck i psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt; att denna utsatthet, vilken barnen beskriver ganska detaljerat, förorsakar psykiskt lidande och i många fall psykisk ohälsa hos dem; att barnen kämpar med att hantera situationen och försöker lösa problemen. Till slut kommer de till en punkt när de känner att de inte orkar längre och att de i det läget ibland söker en utomstående vuxens hjälp. Om man skulle tvivla på sambandet så kan man luta sig mot de berättelser där barnen själva beskriver orsak- verkansamband. Det finns många exempel på när barnen själva beskriver hur processen hänger ihop; när de själva berättar att de effekter de drabbats av i form av blåmärken i själen, reaktioner och respons, symtom på psykisk ohälsa, konsekvenser i skolan och sociala konsekvenser, beror på den utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt de levt eller fortfarande lever med. Om barnet själv ger uttryck för tanken att utsattheten har orsakat effekterna, har detta kodats som samband. I 57 av kontakterna uttrycker barnen olika exempel på samband. Sambandet finns troligen i de flesta kontakter men då utan att barnet själv är medveten om det eller beskriver det. Först av allt, jag har levt hela mitt liv med mina föräldrar, alkoholister. Jag har problem i skolan och jag dricker mycket alkohol. Jag har länge haft problem med ätstörningar. Jag har skurit mig på armarna i fyra år, men ingen säger något om det. De säger bara att jag bara vill ha uppmärksamhet. Ja jag vill ha uppmärksamhet, men jag får ju inte det. Vad är det för mening att fortsätta, ingen älskar mig och ingen verkar bry sig om mig. Livet är ju bara ett helvete. Mejl från flicka 17 år Min familj är inte så bra som alla tror, bakom stängda dörrar så visar sig en splittrad familj, en familj som har svårt att acceptera varandra, med en mamma som har grava alkoholproblem, med en lillasyster som blir lämnad utanför och som har blivigt slagen av pappan och kritiserad av brodern och mamman, en lillasyster som vill bli älskad av familjen men inget hon gör duger, en lillasyster som sitter vaken ensam på nätterna och gråter, hon kollar på rakbladet men vet att det inte hjälper henne men ändå blir det så att hon grabbar tag i det och trycker in det i handleden, en syster med många mörka hemligheter som bara hennes skrivblock vet om. Den lillasystern är jag. Mejl från flicka 16 år: Min styvpappa slår mig & trycker ner mig. Han kan bli arg för vad som helst, småsaker och stora saker. Ibland så blir han så arg att han slår mig i sidan på magen, Och på rumpan. Han hotar att han ska ge mig spö, och han trycker ner mig ständigt. Så fort han blir arg kan han börja skrika saker som, du suger ju på fotboll, inte undra på att du var avbytare idag, eller inte undra på att du inte har några vänner, du är ju så ful och elak, du tänker bara på dig själv. Och när man ska säga något emot honom skriker han (högt så man tror att grannarna borde höra) - TYYYST! du är inte värd att prata, eller -TYYST! Du är för dum för att säga något här. Det här gör att jag får en grym osäkerhet, I allt. Och när någon ger mig en komplimang kan jag inte ta emot den och säga tack, jag säger, - nej så är det inte alls, eller men sluta! Ljug inte. Eftersom att det är det jag har lärt mig, att vara sämre än alla andra, att aldrig vara självgod. Mejl från pojke 13 år 55

56 56

57 I Barns språk när de be rätt ar e n a n l e d n i n g till att information om barnens situation inte når fram till de personer som de söker hjälp hos, kan vara att de använder ord vars allvarliga innebörd hjälparen inte förstår. Det verkar uppstå missförstånd ibland när barn försöker berätta i samband med att de söker hjälp och dessa missförstånd beror säkerligen delvis på att barn och hjälpare använder olika ord för att beskriva missförhållanden, omständigheter och effekter. Själva anser barnen att de har varit tydliga och att de har berättat om situationen men från den professionella hjälparens sida har det inte uppfattats så. Därför har vi här valt att titta närmare på vilka ord och utryck barnen använder när de vill berätta om sin situation. Det visar sig att barnen till stor del använder ord och uttryck som kan tolkas som att de syftar på något som inte är så allvarligt. Det visar sig också att barnen endast i två fall av de undersökta kontakterna använde begreppet psykisk misshandel och då i form av frågor. ( är det psykisk misshandel när. ) Begreppet emotionell omsorgssvikt använder barnen aldrig. Men man förstår ändå av deras hela berättelse att det är detta de talar om. Textsökning För att få en uppfattning om vilka ord barnen använder för att beskriva sin situation har gjorts textsökningar på de vanligast förekommande orden. Textsökningarna anger i hur många av de totalt 522 mejlkontakterna, som barnen använder orden (tabell 1). Telefonkontakterna har inte tagits med här, eftersom den dokumentationen 57

58 enbart består av jourarnas ord, så exakt vilka ord barnen använt i telefonkontakterna vet vi inte. Siffrorna säger inget om hur många av barnen som upplever det som orden beskriver, utan bara i hur många mejlkontakter de själva väljer att använda orden. För att beskriva allvarliga situationer av psykisk misshandel använder barnen ord som kräver ytterligare förklaring för att man ska förstå omfattningen av problemet. Det är därför viktigt att man i mötet med barn som använder dessa ord, ger sig tid att ställa följdfrågor för att klarlägga vad barnet försöker beskriva, så att man får en bild av hela sammanhanget. Det finns ofta starka laddningar i orden som man behöver höra mer om för att förstå. När ett barn berättar att pappa är arg är det annars lätt att tänka att arga blir vi väl alla då och då, det går väl över, när det som barnet försöker beskriva i själva verket handlar om systematiska aggressionsutbrott och en terrorliknande situation i hemmet. För att beskriva psykisk misshandel använder barnen ord som pappa skriker, dom bråkar varje dag, jag får alltid höra att jag är värdelös eller mamma är elak. Vanliga ord Ett av de mest frekvent använda ordet i barnens texter är ordet hjälp. Det förekommer i 296 kontakter (tabell 1). När barnen använder ordet är det oftast i form av att de ber om hjälp, eller uttrycker att de vill ha hjälp med sin situation eller med hur de mår. Det finns inte så ofta några konkreta beskrivningar av vilken slags hjälp de vill ha, utan ordet verkar användas som ett uttryck för att man behöver och önskar någon form av åtgärd för att situationen ska förändras och förbättras. Barnet har kommit till slutsatsen att de inte klarar av att lösa problemen själva och vill därför ha en vuxen som bistår dem på ett eller annat sätt. Det är utredarens uppfattning att det har gått ganska långt när ett barn ber om hjälp och att det är ett för barnet stort steg att ta att formulera en sådan önskan. Ordet bråk förekommer i 144 kontakter och används för att beskriva påfrestande konfliktsituationer i familjen och att det regelbundet förekommer allvarliga bråk där barnet är iakttagare eller inblandad. Ordet hat används också i 144 kontakter och används dels för att beskriva det hat som de utsätts för och som riktas mot dem av vårdnadshavare och syskon men också för att beskriva det hat som vuxit fram i dem själva efter långvarig psykisk misshandel. Även orden skriker, skäller, arg och hot används frekvent för att beskriva psykisk misshandel. När barnen vill beskriva psykisk misshandel kan de också använda ordet dum. Mamma är dum och säger hemska saker kan användas för att försöka förklara att man blir utsatt för det som i denna studie kallats för verbal tyranni, det vill säga någon utsätter en systematiskt för nedsättande kommentarer och omdömen. Orden hemska saker syftar i flera fall på kränkande nedvärderingar. Oftast beskriver ordet dum någon annan och det orätta bemötande som man utsatts för av den personen, men det kan också beskriva att man känner sig dum, till exempel när man ska söka hjälp och då syftar det på att det känns genant eller obekvämt. Ordet dum förekommer i 119 kontakter. När barnen skriver att de känner sig rädda, vilket förekommer i 138 kontakter så används det för att beskriva dels att de känner rädsla och ibland fruktan för livet i själva misshandelssituationen, särskilt då de själva eller någon familjemedlem utsätts för starka okontrollerade aggressioner, och dels för att ge ord åt den rädsla de känner i efterhand för personer som gjort dem illa och som kanske hotat med att göra det igen. När barnen vill beskriva emotionell omsorgssvikt gör de ofta det genom att använda orden inte bry sig om. Ordet bry förekommer i 134 kontakter. Det kan då handla om vuxna som inte alls engagerar sig i barnen eller ger dem stöd bekräftelse eller gränser, till exempel mamma bryr sig inte eller ingen bryr sig om mig. Ordet används när de på olika sätt känner sig försummade. Det är många barn som skriver att de gråter. Ordet förekommer i sammanlagt 148 kontakter och beskriver oftast barnens egna reaktioner. Många skriver att de gråter ofta, kanske varje kväll innan de ska somna eller att de går in på skolans toaletter flera gånger i veckan och gråter därför att de lider och bär på så mycket smärta till följd av missförhållandena. De beskriver ibland att de gråter medan de skriver eller att de grät under eller direkt efter misshandeln. Många använder också odet ledsen för att beskriva sin psykiska smärta och att de känner sorg. Jag gråter dag ut och dag in, jag går inte till skolan, ingen bryr sig, varken mamma eller pappa eller någon annan bryr sig. Allt blev förstört. Pappa började dricka och blev aggressiv och tar ut det på mig, mamma kunde inte prata med någon. Mamma verkar inte bry sig om mig längre, jag får göra vad jag vill. Ibland vet hon inte ens om jag är hemma eller så finns det aldrig någon mat. Mejl från flicka 15 år Ordet dö förekommer i 157 kontakter, i de allra flesta av dessa för att uttrycka självmordtankar, vilket kanske inte är så svårt att förstå. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att de förekommer i så många av kontakterna. I några enstaka fall handlar det om någon närstående 58

59 eller ett djur som dött eller som man är orolig för ska dö. Barnen kan också vara tydligare och rent ut säga att de funderar på självmord eller att de inte orkar leva mer. Uttrycket vågar inte förekommer i 62 kontakter och beskriver oftast barnets motstånd mot att söka hjälp eller mot att berätta alla fakta för den de söker hjälp hos. Att de inte vågar söka hjälp eller vågar berätta allt hänger samman med rädslan för vilka negativa konsekvenser som det skulle kunna innebära. Det hänger också samman med att de känner skam och skuld för sin livssituation. Underdrifter kan leda till missförstånd Samma sak som för att beskriva själva utsattheten gäller när de ska förklara vilka effekter den rådande situationen får på deras psykiska hälsa. Här använder de också ord som lätt kan missförstås och tas för något som inte är så allvarligt. De kan till exempel skriva att de mår dåligt, att de är nere, att det är jobbigt eller att de inte orkar längre och då förstår man av sammanhanget att de menar att de är deprimerade, funderar på att rymma eller har självmordstankar. När barnets krafter håller på att helt ta slut och de känner att de har prövat alla sätt de känner till för att lösa problemen men inte lyckats, använder de orden orkar inte, vilket förekommer i 123 kontakter. Det skulle lätt kunna missförstås utifrån ett vuxenperspektiv och uppfattas som slöhet eller tonårströtthet men i dessa sammanhang handlar det om att man inte längre står ut med en ohållbar situation eller inte längre orkar bära sin psykiska ohälsa. Man står nära en gräns efter vilken man på något sätt vill ge upp, till exempel genom att ta livet av sig, rymma hemifrån eller söka hjälp, ibland med förhoppningen om att få hjälp att flytta hemifrån. Utredarens slutsatser om vad de ord som barnen använder egentligen betyder, grundar sig på vad som framkommer av sammanhanget i barnens hela berättelser. Berättar i tredje person När barnen vill berätta om sexuella övergrepp använder de ofta, precis som för att beskriva verbal tyranni, ordet dum. Till exempel han lägger henne ner på sängen och tar isär hennes ben och sedan är han mer dum mot henne och det gör ont på flickan. I detta exempel ser vi också att barnet väljer att berätta sin historia i tredje person. Hon berättar då historien som om hon berättar om någon annan. Det som ser ut som en saga eller en prosatext är i själva verket barnets berättelse om sitt liv och sin situation. Några av de barn som skriver på detta sätt, berättar att deras situation kommit till skolans kännedom sedan de skrivit uppsatser av detta slag som de lämnat in till sin lärare. Att skriva prosatexter eller skriva i tredje person kan alltså vara ett sätt som barn ibland använder för att signalera till omvärlden och be om hjälp. Andra barn skriver dikter och förklarar att det handlar om dem själva. 59

60 D isk ussion r e s u l t a t e t f r å n d e n n a studie visar att det utifrån barnens berättelser om sin situation går att beskriva den psykologiskt nedbrytande process som psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt innebär för ett barn. Man kan följa processen från de riskfaktorer som finns i barnens familj till beskrivningar av hur den psykiska misshandeln går till, hur barnen responderar gentemot familjen, vilka inre konsekvenser och effekter utsattheten leder till, hur barnen uttrycker detta gentemot omvärlden, vilka strategier de använder för att hantera situationen och vad som händer i mötet med de personer utanför familjen som barnet söker hjälp hos. Många av barnen förklarar själva sambandet mellan utsatthet och effekter. Det visade sig att det uppstår en sköld eller ett hinder som både barn, vuxna i familjen och hjälparen bidrar till att konstruera och upprätthålla; en sköld som står i vägen för kommunikationen mellan barnet och hjälparen, hindrar förståelse för barnets situation och försenar eller helt blockerar de hjälpinsatser som barnet är i behov av. 60

61 A. Barnens bild av familjen Riskfaktorer Som framgår av resultatet går det att identifiera vissa riskfaktorer. Att barn riskerar att utsättas för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt i familjer där det förekommer missbruk och psykisk eller fysisk sjukdom är inget nytt och knappast förvånande. Men något som kanske kan sprida lite nytt ljus över barns situation är de kontakter som kategoriserats som Vuxnas oförmåga. Behandlare och utredare står många gånger frågande inför varför vissa barn och ungdomar drabbas av psykisk ohälsa, när det inte finns några yttre tecken som tyder på att de far illa. Föräldrarna verkar engagerade och måna om barnens bästa när man möter dem och familjen verkar vara socialt välfungerande. Men i barnens berättelser får vi bilder av familjer där man troligen inte vid första anblicken skulle kunna tro att det förekommer psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, familjer som utåt sett klarar av att tillgodose barnens behov. Barnens materiella behov tillgodoses väl men vi ser att barn till heltidsarbetande föräldrar drabbas av emotionell omsorgssvikt när föräldrarna inte har ork och tid över för dem. Det finns ingenting i dessa kontakter som tyder på att föräldrarna skulle vara på något sätt sämre rustade för föräldrarollen, såvida man inte betraktar det faktum att man inte ger sina barn hög prioritet som ett tecken på något som har att göra med brist på egen mognad eller bristande förmåga att se tillvaron ur barnens perspektiv. Carlberg (1992) skriver att bakom den materiella upptagenheten döljer sig ofta tomhet och depression. När barnet inte får den kontakt och närhet de söker från föräldrarna, finns det risk för att de övertar deras depression och känsla av tomhet. Barn i denna såväl som i andra former av utsatthet, signalerar till omvärlden med hjälp av sin psykiska ohälsa. Enda sättet att få veta hur det verkligen förhåller sig är att skapa goda förutsättningar för att barnen ska kunna berätta. Varför utgör styvföräldrar och adoptivföräldrar särskilda riskfaktorer? Styvförälderrollen är komplicerad på många sätt och rollen som styvbarn är komplicerad av i stort sett samma anledningar. Styvföräldern har inte i första hand valt relationen till barnen utan har valt relationen till sin partner. Barnen har de så att säga fått på köpet. Barnen har inte valt styvföräldern heller, så själva utgångspunkten är att parterna hamnat i relationen till varandra utan att ha valt det själva. Det kan fungera utmärkt men det lika gärna bli katastrofalt dåligt och konfliktfyllt. Situationen ställer stora krav på förälderns förmåga att kommunicera med båda och att få båda att känna sig viktiga. När det inte fungerar upplever både barnet och styvföräldern att den andre står i vägen för deras relation till föräldern. Många styvföräldrar hamnar i föräldrarollen samtidigt som det finns en förälder till utanför hemmet som styvföräldern konkurrerar med. Styvföräldern kommer också ofta in i en redan etablerad familj där relationen mellan barnen och föräldrarna redan har en form. Barnen är kanske inte små längre utan är individer med egen vilja, egna intressen och egna planer för sitt liv och sin tid. För att man ska få en styvfamilj att fungera så att alla trivs och mår bra krävs en tillräcklig grad av mognad och mycket tålamod hos de vuxna. Om denna saknas ökar risken för konflikter. När det gäller adoptivföräldrar som riskfaktorer så har detta sin grund i att även rollen som adoptivförälder kan vara komplicerad. Denna roll ställer också stora krav på mognad hos de vuxna. Plötsligt blir man förälder till ett barn som redan har en historia, en historia som många gånger innehållit komponenter av emotionell omsorgssvikt under första tiden av barnets liv. Barnen bär med sig konsekvenser av emotionell omsorgssvikt i form av en sårbarhet som adoptivföräldern måste hantera på ett tillräckligt moget och klokt sätt. Familjerättens utredare har ett stort ansvar när det gäller att bedöma den blivande adoptivförälderns mognad och förmåga att hantera barnets speciella sårbarhet. I denna studie framkommer att barn ibland fått adoptivföräldrar som inte klarat av uppgiften. Ensamstående föräldrar Ensamstående mammor och pappor är precis som styvfamiljerna, överrepresenterat i detta material jämfört med det totala antalet kontakter till BRIS. Och andelen ensamstående pappor är överrepresenterat i förhållande till andelen ensamstående pappor i hela befolkningen. Det hänger troligen samman med flera faktorer. Dels vilar en tung belastning på många ensamstående föräldrar att klara av hela föräldraansvaret på egen hand, vilket gör att ensamstående föräldrar riskerar att bli tröttare än vuxna som kan dela föräldraansvaret och dels blir familjen väldigt sårbar om den ensamstående föräldern fastnar i missbruk, drabbas av sjukdom eller annat. Att döma av resultatet i denna studie, så kan det vara ännu mer förknippat med svårigheter att vara ensamstående pappa än att vara ensamstående mamma. Föräldrar från andra kulturer Den här gruppens andel i materialet går inte att jämföra med det totala antalet kontakter eftersom motsvarande kategori inte återfinns där. 61

62 Här berättar barnen om föräldrar från andra kulturer i 39 (3,4 procent) av kontakterna. I ingen av dessa kontakter berättas om sexuella övergrepp och i endast två av de 39 kontakterna berättas om föräldrars missbruk. Familjehemligheter Under arbetets gång har bilder vuxit fram av familjen som ett i många fall väldigt slutet system, en liten värld i världen där ingen utanför egentligen vet vad som händer. Innanför dörrarna utspelas dagligen scener som ingen i familjen skulle önska att andra fick se och man säger saker till varandra och till barnen som inte skulle kunna sägas i andra sammanhang. Att familjens problem hålls hemliga förstärker den skada som situationen åsamkar barnen. Om det vore fritt fram att tala med personer utanför familjen om hur man har det, så skulle kraftfullheten i den destruktiva processen genast reduceras. En motvikt eller friskfaktor i form av en vuxen utanför familjen, som man kan tala med och som vet hur man har det, kan ha stor betydelse. Därför är det bästa råd man kan ge till barn som drabbas av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, att tala om det med både vuxna och andra barn utanför familjen och låta dem få veta hur man har det, att bryta mot familjens tabu mot att tala med andra. Men man måste vara medveten om att det är ett väldigt stort steg för barnen att ta. Den svåra föräldrarollen Många vuxna kämpar oerhört hårt med föräldrarollen. Det är långtifrån självklart att man klarar av att axla den rollen, när man får barn. Barn ställer stora krav på den vuxnes mognad och förmåga att improvisera och hantera nya situationer. Barns behov av omsorg, spegling, kärlek, stimulans och gränser är ett komplext batteri av krav att leva upp till som förälder. Det vore egentligen konstigt om alla skulle klara uppgiften tillräckligt bra. Forskning har visat att förälderns egna erfarenheter och uppväxtmiljö har stor betydelse för hur man själv blir som förälder. Man har också visat att det har stor betydelse om de egna upplevelserna är medvetna och bearbetade eller inte. Medvetenhet om att det man själv utsatts för är misshandel till skillnad från en idealiserad bild som bygger på förnekande eller dissociation, ger bättre förutsättningar för föräldraskap och minskar risken för att man själv ska utsätta sitt barn för misshandel eller omsorgssvikt. (goldsmith & freyd, 2005) barnen försetts med en osynlig munkavle som dels består av dålig själtillit och ett ganska urholkat förtroende för vuxenvärlden Det finns nog ofta en medvetenhet hos föräldrar om att man inte riktigt räcker till, har förmågan eller orkar vara en sådan förälder som barnen behöver och som man själv skulle vilja vara. Man gör kanske så gott man kan utifrån sina förutsättningar men det blir ändå inte tillräckligt bra. Man ser sina brister men har inte en aning om hur man ska göra gör att komma tillrätta med dem och bli en bättre förälder. Det kan i sin tur leda till att man känner skam och skuldkänslor över att man inte riktigt räcker till för barnen och möjligheten att söka professionell hjälp känns oftast avlägsen. Bara tanken på att visa upp sina tillkortakommanden inför en vilt främmande människa känns som någonting man inte ser som en väg mot problemens lösning. Föräldrars motstånd mot att söka hjälp när föräldrarollen känns övermäktig fortplantar sig till barnen och bidrar till det motstånd de känner mot att söka hjälp. Barnen tar ansvar för hjälpsökandet Att känna sig misslyckad som förälder innebär en prestigeförlust. Vi förväntas ju klara av det. Och eftersom det inte hör till vanligheterna att människor samtalar med vänner, arbetskamrater och släktingar om svårigheterna med att vara förälder, så är det lätt att tro att alla andra klarar av uppgiften utan problem. Man känner att sådant som rör familjens situation och vad som händer i familjen är det bäst att skydda mot insyn. Familjens situation och svårigheter blir en hemlighet. Det gör att det sällan finns några vittnen till det som händer, utan barnet får ensamt ta ansvar för att försöka förklara situationen för en ofta ganska oförstående omvärld. Eftersom långvarig psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt ofta leder till ett utarmande av själva livsgnistan och även kan ta ifrån barnet dess handlingsförmåga, är det symtomatiskt att dessa barn inte själva kan driva på vuxna utanför familjen mot en ökad förståelse för deras situation. Man skulle kunna säga att barnen försetts med en osynlig munkavle som dels består av dålig själtillit och ett ganska urholkat förtroende för vuxenvärlden och dels av ett mer eller mindre tydligt uttalat förbud från familjens sida mot att barnet etablerar kontakter utanför familjen som skulle kunna leda till att någon utomstående fick inblick i familjens inre liv. 62

63 B. De olika formerna av psykisk misshandel I en amerikansk studie har man graderat olika former av psykisk misshandel på en skala från 1-6 där 1 utgörs av Mild psykisk misshandel och 6 utgörs av Emotionell tortyr. 1 (Mild) psykisk misshandel beskrivs som Skrik, ouppmärksamhet, mild kontroll och lättare kritik. 2 (Låg) beskrivs som Skrämmande skrik, förolämpningar över barnets beteende, kritik mot vänner och intressen, avvisande, någon kontroll och inkräktande. 3 (Måttlig) beskrivs som Extremt nedsättande karaktärisering, förödmjukande bestraffning och avvisande, hot om våld, allvarliga beskyllningar och tydlig favorisering av andra barn. 4 (Extremt allvarlig) beskrivs som Hot om att döda, skada eller överge barnet, hatfull karaktärisering, allvarliga sadistiska beskyllningar eller smädanden, total kontroll och inkräktande. 6 (Emotionell tortyr) beskrivs som Intensiva hot mot barnets liv, tvinga barnet att misshandla andra eller tortera eller fördöma sig själv. (simeon m fl. 2001) Samtliga dessa graderingar finns representerade i det material som ligger till grund för BRIS studie, dock utan att de olika formerna av psykisk misshandel har graderats eller värderats. Goldsmith & Feyd (2005) skiljer på följande typer av psykisk misshandel: avvisande, nedlåtanden/nedvärdering, terrorisering, isolering, kor rumpering, exploatering, förvägran att tillgodose behov av viktig stimulans, känslomässig respons och tillgänglighet samt opålitligt eller inkonsekvent föräldraskap. Formen av utsatthet samt allvarlighetsgraden har säkerligen betydelse för vilka effekter det leder till för barnet. Verbal tyranni I den här studien har vi valt att använda begreppet verbal tyranni för att understryka det destruktiva i kommunikationen och det smärtsamma i att utsättas för den. Ordet tyrann (av grekiskans tyrannos) betyder egenmäktig envåldshärskare som utövar absolut makt, det vill säga där härskaren inte delar makten med någon, till exempel en diktator. Samma form av förtryck och maktmedel kan utövas inom en familj och samma form av underkastelse krävs då av dess medlemmar. Det nedsättande språket kan räcka för att uppnå en önskad effekt. I annat fall kan det kombineras med olika former av hot och straff. Att verbal tyranni leder till så starka reaktioner hos den drabbade, hänger delvis samman med att det bakom orden oftast döljer sig en projektion, det vill säga en känsla som omedvetet förflyttas från i detta fall den vuxne till barnet. Oftast rör det sig om aggression, förakt eller hat. Det är den starka känslan bakom orden som orsakar den stora skadan, inte så mycket orden i sig. Känslan kan förmedlas subtilt, det vill säga med väldigt små och diskreta signaler via kroppsspråket, den behöver inte skrikas ut. Det gör att psykisk misshandel kan förekomma mitt bland andra människor utan att någon annan än den som är utsatt märker det. Fenomenet beskrivs lite utförligare under rubriken Vad händer när man utsätts för projektioner?. Hot och straff Mycket av det som blir psykisk misshandel uppfattas nog av föräldrarna som uppfostringsmetoder, eftersom de syftar till att ändra barnens beteende när man anser att de gör fel. Det verkar ofta röra sig om desperata försök att uppfostra barnen och försöka förmå dem att lyda. Men när man läser vad barnen skriver får man ofta känslan av att straffen inte bara syftar till att korrigera barnens beteende, utan också fyller funktionen av en aggressiv urladdning och en spänningsreduktion för den vuxne. Några barn berättar om vuxna som medvetet skrämmer dem på olika sätt. Att skrämma någon kan vara ett sätt att få makt, att visa sig överlägsen och genom skrämmandet manifestera sin egen kraft och den andres underlägsenhet. Att skrämma någon är att plötsligt göra ett intrång innanför den andres integritet. Den som överraskas av att bli skrämd hinner inte upprätta något psykologiskt försvar. Reaktionen blir ofta väldigt fysisk i form av adrenalinpåslag, ökad hjärtfrekvens och muskelanspänning det vill säga en chockreaktion. När ett litet barn blir skrämt av en vuxen kan det ta allvarlig skada, inte minst när det gäller att känna tillit till vuxna. En förutsättning för att barn ska känna tillit är att de vuxnas beteende är förutsägbart, vilket det inte blir när man skrämmer barnen. Vuxna som skriker mycket uppfattas av barn som hotfulla och får barnen att känna rädsla. Därför har beskrivningar om att de vuxna skriker samlats under detta begrepp. Barnen får skulden När barnen antagit samma destruktiva kommunikationsmönster som föräldrarna, vilket lätt blir följden av att vistas i en miljö där destruktiv kommunikation är vanlig, kan de också lätt ges skulden för bråken. Det går inte för barnen att i det läget lägga tillbaka ansvaret på föräldrarna även om man kan tycka att det är där ansvaret hör hemma. Att vara särbehandlad i familjen Negativ särbehandling av ett av barnen är oftast en omedveten process i familjen som syftar till att öka sammanhållningen mellan övriga famil- 63

64 jemedlemmar och ta fokus från ett annat problem som man inte har förmåga att ta itu med, exempelvis relationsproblem mellan föräldrarna. När övriga syskon märker att de tjänar på att något annat syskon blir negativt särbehandlat kan de drabbas av skuldkänslor och det är inte alls säkert att de heller mår bra av situationen. Barnen kan inte bryta mönstret Barnen befinner sig mitt i ett kaos där de kämpar för att överleva, för att vinna gehör för sina behov och för att bli respekterade och få sina behov tillgodosedda. Det är självklart att barnen redan tidigt blir indragna i familjegrälen, det vore orimligt att tänka sig att ett barn skulle kunna hålla sig lugn, saklig och diplomatisk. Ett sådant förhållningssätt skulle, förutom att det skulle upplevas som provocerande av den som är laddad med frustration och ilska, kräva en distans till situationen, något som inget barn i en sådan situation kan förväntas ha. Därför är det inte ovanligt att hela familjen dras in i gräl och konflikter. Men bara för att barnen deltar i bråken betyder det inte att de vill ha dem, tvärt om. Den flicka som beskriver hur hon och mamman kallar varandra hora och slyna och slår varandra, önskar inget hellre än att detta ska upphöra eftersom hon mår mycket dåligt av att ha det så här. Men det är näst intill omöjligt för ett barn att bryta ett invant kommunikationsmönster som hela familjen fastnat i. Därför är rådet Du måste försöka prata med dina föräldrar ibland ett ganska dåligt råd, problemet kan inte lösas på det viset. Förvrängd verklighetsuppfattning Flera av de sätt på vilka psykisk misshandel utövas bidrar till att ge barnen en uppfattning om verkligheten som är förvrängd i förhållande till omvärldens uppfattning om hur saker och ting förhåller sig. Det kan handla om att barnet ges en förvrängd och felaktig bild av sig själv och sina egenskaper, eller av familjen och omvärlden. Barnen kan också ges en förvräng uppfattning om vilka sociala regler som gäller i umgänget med andra eller om vad som är rätt och fel, vilket kan vara en bidragande orsak till att barn som utsatts för psykisk misshandel kan få svårigheter i sociala relationer. I synnerhet gäller detta barn till föräldrar som lider av psykisk sjukdom, begåvningshandikapp eller psykiska störningar. Emotionell omsorgssvikt När barn utsätts för emotionell omsorgssvikt är det ofta resultatet av bristande emotionell kompetens hos den vuxne. Vi ser att det ofta förekommer i samband med vuxnas missbruk och vuxnas psykiska eller fysiska ohälsa. Men vi ser också att det förekommer i familjer där de vuxna egentligen har de mognadsmässiga och sociala förutsättningarna för att ge barnen en god emotionell omsorg. Likväl prioriterar man inte att ge barnen den tid och uppmärksamhet som de skulle behöva utan lägger kraften på annat. Emotionell omsorgssvikt är också det svek som vuxna utsätter barnet för genom att inte agera till dess försvar, trots att de vet att barnet utsätts för misshandel eller övergrepp av den andre föräldern, styvföräldern eller ett syskon. Det är utredarens uppfattning att fysisk och materiell omsorgssvikt inte med nödvändighet innebär att man också utsätts för emotionell och social omsorgssvikt. Det kan mycket väl finnas ett känslomässigt gott omhändertagande även om det finns brister i den fysiska och materiella omvårdnaden. Däremot kan det vara en belastning för ett barn att leva med bristande materiell omsorg om ingen annan i omgivningen gör det och om omsorgsbristen medför ett utanförskap eller när man jämför sitt liv med hur andra barn har det och finner att man har det betydligt sämre. Münchhousen by proxy-syndromet En form av psykisk misshandel som inte återfunnits i materialet men som ändå känts värdefullt att omnämna, är det som kallas Münchhousen by proxy-syndromet. Det innebär att en förälder uppfinner en sjukdom eller sjukdomssymtom som de menar att barnet lider av. De kan också framkalla symtom genom att till exempel ge barnet laxermedel för att framkalla diarréer eller på annat sätt. Barnet kan på detta sätt tvingas genomgå undersökningar och ibland behandlingar helt i onödan, som ett sätt för föräldern att kanalisera sin egen ångest. (killén 2003) 64

65 C. Effekter av psykisk misshandel och emotionell omsor gss v i kt Utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt är förbundet med ett brett spektrum av effekter. Forskning visar samband mellan psykisk misshandel och depression, suicidalitet, ångest, dissociation och drog- och alkoholmissbruk hos collagestudenter. Studier har visat att psykisk misshandel är den enda form av misshandel som kan förebåda ohälsosamma ätvanor hos vuxna kvinnor och man har funnit att psykisk misshandel förebådar mer depression och ångest än andra typer av misshandel. (goldsmith & freyd, 2005) Traumatiserande psykisk misshandel De krisreaktioner i form av rädsla och ångest, sömnsvårigheter, skuldkänslor, koncentrationsproblem, inlärningssvårigheter, nedstämdhet och depression, psykosomatiska reaktioner, ätstörningar, beteendestörningar och relationsproblem som i modern forskning visat sig vara effekter av fysisk misshandel och sexuella övergrepp eller annat trauma, visar sig även vara effekter av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Detta talar för att man i många fall även bör betrakta psykiskt misshandlade barn som traumatiserade. I materialet framkommer tydligt att psykisk barnmisshandel och emotionell omsorgssvikt kan leda till förödande konsekvenser för de utsatta barnen. Det visade sig att barnen drabbas av psykisk ohälsa, kommer efter i skolan och drabbas av problem i sociala sammanhang. Många beskriver långsiktiga problem likvärdiga med de som Dyregrov anger drabbar barn som traumatiserats. Dyregrov (1997) och Glaser (2002) talar också om att barnen på längre sikt riskerar att drabbas av störningar i personligheten, störningar i den biologiska utvecklingen, problem av känslomässig, beteendemässig och kognitiv natur, något som inte motsägs alls av denna studie men som varit svårt att hitta exempel på. Vi kan till exempel inte utifrån dessa barns berättelser bedöma om de drabbats av utvecklingsförseningar till följd av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Man skulle behöva få mer information från barnen än vad som framkommit här, för att kunna dra de slutsatserna. Men det finns ju som sagt modern forskning som visar det. De långsiktiga skador som barnen beskrivit i dessa berättelser finns samlade under rubriken Blåmärken i själen. (D2 samt nedan) Inga blåmärken på kroppen Det är svårt att se på ett barn att det utsatts för psykisk misshandel eller emotionell omsorgssvikt. Det finns ingenting på barnets kropp eller i dess ansikte som talar om det för oss. Men i de fall där vi ser fysiska skador på barnets kropp och förstår att barnet varit utsatt för någon form av misshandel eller övergrepp, då kan vi vara 100 procent säkra på att de skador som samtidigt åsamkats detta barn i själen, kommer att sitta kvar avsevärt längre än de synliga skadorna på kroppen, samt att de psykiska skadorna troligen är ännu allvarligare för barnet än de fysiska skadorna. Blåmärken i själen Att vid något enstaka tillfälle bli psykiskt kränkt av någon genom ord eller handling får oftast inte några konsekvenser på längre sikt, såvida inte kränkningen är väldigt kraftfull vilket den är till exempel vid en våldtäkt eller en misshandelssituation då den förorsakar ett trauma. Man kan annars hantera det som hänt med hjälp av sina psykologiska försvarsmekanismer och en naturlig läkningsprocess och behåller, efter det att de direkta efterreaktionerna lagt sig, sin självkänsla ganska intakt. En skada har uppstått men den är begränsad och möjlig att reparera. I synnerhet om den som uttryckte sig nedsättande eller betedde sig skrämmande ångrar sig och ber om ursäkt. Men när nedsättande kommentarer och uttryck eller aggressivt och hotfullt beteende blir något som barnet tvingas höra varje dag och kanske flera gånger varje dag, så bryts till slut de psykologiska försvaren ner. Såren får svårt att läka, i synnerhet om man tillfogas ny skada med jämna mellanrum. Varje kränkande tillmäle är ett integritetsintrång och det skydd som utgörs av en grundläggande positiv självbild och ett välfungerande självförtroende krackelerar till slut. Den destruktiva spegling man utsätts för avsätter en självbild som är allt annat än positiv. Flera av barnen i materialet har aldrig fått möjlighet att bygga upp en grundläggande positiv självbild och ett välfungerande självförtroende. De har från första stund levt med en destruktiv speglig och har till stor del integrerat föräldrarnas negativa eller förvrängda syn på dem i sin självbild. De uppfattar sig själva som dåliga, misslyckade, svaga och osjälvständiga. Reaktioner Alla de sätt på vilka barnen reagerar och responderar är helt normala reaktioner på negativ och destruktiv stimuli. Inga barn reagerar för mycket eller är för känsliga. Deras många gånger kraftiga reaktioner kan snarare betraktas som en mätare för hur kraftfull påfrestningen har varit. 65

66 Utan att överdriva kan man säga att alla barn mår dåligt av gräl och bråk i familjen, vare sig det gäller bråk mellan de vuxna, mellan syskon eller bråk där både vuxna och barn är involverade. En och annan urladdning då och då kan de flesta barn leva med och ganska snabbt hämta sig ifrån, men när man bråkar i stort sett varje dag kan barnen inte värja sig från känslan av sorg och vanmakt. Av gräl känner man sig ensam. Man känner sig ständigt missförstådd och inte sedd och respekterad för den man är. När barn blir fysiskt misshandlade eller utsatta för sexuella övergrepp sker ett intrång innanför deras personliga integritetsgräns. När rätten till den personliga sfären inte respekteras upplever man att man fråntagits sitt människovärde, det vill säga rätten att själv bestämma vem som ska få komma fysiskt nära och på vilket sätt. Man upplever sig genom denna handling exkluderad från sina medmänniskor, såvida de inte råkar ut för samma sak. Detta är ett av skälen till att det är så svårt att berätta om fysiska övergrepp, man vill inte att andra ska veta att man upplever att man egentligen inte tillhör gruppen längre. Vuxna som begår fysiska övergrepp mot barn vet oftast om att de gör något som är fel. Det är därför de avkräver tystnadslöften och uttalar hot för att försäkra sig om att barnen inte berättar. Barnets sårbarhet vid konflikter och skilsmässa Som studien har visat utgör föräldrars skilsmässa en riskfaktor när det gäller psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Andelen kontakter där barnen berättar om skilsmässa är dubbelt så stor i detta material jämfört med i det totala antalet kontakter till BRIS under samma period (tabell 4). Vad är det då som gör skilsmässoprocessen så svår för barnen? I barnens inre värld finns representationer (kihlbom, 1989) av båda föräldrarna i form av det som bland annat Melanie Klein (1975) kallar inre objekt. De inre objekten utgör delar i barnets identitet. Hur de inre objekten skapas, utformas och förhåller sig till varandra är till största delen en spegling av vad som sker i den verkliga världen. För att barnet ska känna harmoni kan inte dessa inre objekt befinna sig i konflikt med varandra. När föräldrarna lever i konflikt med varandra eller separerar så genomlever barnet en delning, inte bara av sin yttre värld utan även av den inre, en delning av det som utgör barnets identitet, eftersom barnets inre objekt är beroende av de yttre. I spåren av delningen av den inre världen följer känslor av sorg därför att det gör ont att bli av med stabiliteten, ilska över att föräldrarna raserat fundamentet för barnets tillvaro, skuldkänslor om barnet tror att separationen beror på något som det själv har gjort eller inte gjort, lättnad över att en tid av långvariga konflikter ser ut att ta slut och de känner oro för hur livet ska komma att gestalta sig efter skilsmässan. Efter föräldrars separation går barnet igenom en läkningsprocess för att återställa den inre harmoni som rubbats i samband med separationen. Det sker en inre anpassning till de nya yttre förhållanden som råder. Om föräldrarnas konflikt inte tar slut utan fortsätter även efter skilsmässan, fördröjs barnens läkningsprocess. Ofta är föräldrarna i dessa barns berättelser så upptagna av att själva hantera skilsmässan att de inte förmår hjälpa barnen i deras läkningsprocess. Det är i dessa situationer barnen utsätts för emotionell omsorgssvikt, något som kan pågå under långa perioder. De blir då flerdubbelt belastade eftersom de både får för lite känslomässig näring i vardagslivet, de får för lite hjälp att bearbeta känslorna i samband med separationen och de får för lite stöd att hantera allt annat som händer i livet just då, särskilt om de befinner sig i en så känslig utvecklingsfas som tonåren. Barn som har fått diagnoser Flera av barnen som berättar att de varit utsatta för psykisk misshandel stora delar av livet har fått diagnoserna ad/hd (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) eller Aspergers syndrom, diagnoser som många menar innebär att barnet har neurologiska skador eller handikapp som antas vara genetiskt betingade eller förvärvade i samband med graviditet eller förlossning. Efter att ha tagit del av barnens berättelser kan man ställa sig frågan om det kan vara så att flera av de diagnostiserade barnen egentligen inte lider av medfödda neurologiska handikapp, eller åtminstone inte enbart, utan att deras uppvisade symtom egentligen är resultatet av en ibland livslång utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. Mycket forskning har visat att barn med ad/ hd-diagnoser i högre utsträckning än andra barn kommer från familjer med psykosocial belastning, har föräldrar med missbruksproblem eller som lider av psykisk sjukdom och att barnen i högre utsträckning kommer från familjer med ett dåligt känslomässigt klimat. Man har också funnit att barn som utsatts för allvarliga traumatiska händelser, som misshandel av en nära anhörig, kan få kvarstående psykiska problem i form av sömnsvårigheter, mardrömmar, flash-backs, ångest- och depressionsproblem eller ptsd (Post Traumatic Stress Disorder). Hos en grupp barn som omhändertagits på grund av att de utsatts för fysisk och psykisk misshandel eller vanvård fann man enligt en annan undersökning oftare barn med diagnosen ad/hd. (ljung berg 2008) Trots att det finns gott om forskning som talar för att ad/hd till en del är fysiologiskt betingat, 66

67 finns det anledning att ta i beaktande att det kan vara psykosociala faktorer som får vågskålen att väga över, så att de gränsvärden överskrids som gör att diagnoskriterierna för ad/hd uppfylls (enligt dsm iv). Ett barn med en fysiologiskt betingad sårbarhet kan i en psykosocialt välfungerande miljö undvika att utveckla ad/hd, medan ett mindre känsligt barn i en psykosocialt dålig miljö med exempelvis psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, kan utveckla ad/hd. Det verkar vara många olika faktorer som samverkar för att ad/hd ska utvecklas, varav den psykosociala miljön är en viktig faktor. (ljungberg 2008) D. Mötet med hjälparen, åtgärder och resultat Hjälparens dilemma definitionen Glaser (2002) reder ut några av anledningarna till att psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt uppmärksammas för lite och att åtgärder sätts in för sent. Förutom svårigheter till följd av att man inte har kunnat enas om en definition av begreppen, anses av en del även termerna övergrepp och misshandel vara onödigt nedsättande och problematiska när de används om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. I synnerhet i de fall där det inte föreligger en klar avsikt att skada barnet, även om förhållningssättet är tydligt skadligt för barnet. Det blir ett språkligt och begreppsmässigt dilemma mellan hjälparens önskan att skydda barnet och motvilja mot att stämpla eller beskylla föräldrarna, som ju har det primära ansvaret för barnets välmående. Detta trots det faktum att det är föräldern som, möjligen oavsiktligt, orsakar barnet skada. Detta motstånd mot att använda termerna övergrepp och misshandel leder till underrapportering och försening av åtgärder. För den professionella hjälparen påtvingar begreppen psykiska övergrepp, psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, ett handlande för att skydda barnet och förbättra dess situation. Därför är det viktigt att använda rätt begrepp. I en familj med två vuxna är det antingen båda föräldrarna som deltar i misshandeln eller bara den ena, medan den andra inte förmår skydda barnet. Om man måste skilja barnet från förövaren kan detta innebära att man klipper av barnets viktigaste anknytningsband, om än ett otryggt sådant. Om missförhållandena upptäcks tidigt finns emellertid möjlighet till terapeutiska åtgärder utan att flytta på barnet. En ytterligare svårighet med att försvara ett ingripande, är att den psykiska misshandeln inte orsakat någon fysisk skada på barnet. Vidare skriver Glaser (2002) att kvalitén på föräldra- barnrelationen befinner sig någonstans på en skala från bra till allvarligt skadlig. Tröskelvärdet för när relationen anses kräva någon form av åtgärd, sätts godtyckligt. Konsekvenserna av att missförhållanden inte får tillräcklig uppmärksamhet och att åtgärder sätts in för sent, blir att barnen exponeras för ytterligare misshandel och omsorgssvikt och att relationsmönster och familjens förhållningssätt befästs och blir allt svårare att ändra. Kontakt med BRIS Barn och ungdomar förmedlar berättelser ur sina liv när de skriver eller ringer till BRIS. Dessa berättelser är ofta rika på bilder och beskrivningar av barnets situation. Barnen har ofta full insikt i sambanden mellan vad som händer i familjen och vilka konsekvenser deras utsatthet leder till. De kan till exempel se sambanden mellan en kedja av händelser som ägt rum i familjen och att det lett fram till att de börjat må dåligt och utvecklat olika psykiska och fysiska symtom. Att beskrivningarna ger så mycket information och är så detaljrika tror vi beror på att barnen vet att de är anonyma när de kontaktar BRIS. De beskriver själva att det dessutom är lättare att skriva till BRIS-mejlen, än att ringa om sådant som är svårt att berätta. När man inte ens hör rösten på den som man berättar för känner man sig ännu mer anonym. Det verkar också vara så att själva formen underlättar berättandet. Man skriver ett mejl, vilket på många sätt är som att skriva dagbok, man kan sitta för sig själv, man kan ta all tid på sig som man behöver och man kan skriva vilken tid på dygnet man vill. Barnen berättar själva att mejlskrivandet fungerar som att sätt för dem att sortera sina tankar, som en dagbok där man dessutom får respons. Men redan innan de har fått ett svar har det hänt något positivt för barnet genom att de skrivit av sig det som cirkulerat i deras tankar och på så vis fått en viss distans eller perspektiv, vilket kan ha en lugnande effekt. Kontakt med hjälparen Av olika skäl är det svårt för barnet att förmedla samma bild av livssituationen i ett fysiskt möte med en professionell hjälpare, vare sig man går till skolsköterskan, kuratorn, socialtjänsten, ungdoms mottagningen eller bup. Brister i kunskap hos hjälparen bidrar också till att man kanske inte är öppen för att ta in det som barnet vill förmedla. Man har kanske svårt att tro att det kan vara så allvarligt, barnet ser ju helt normalt ut, har inga blåmärken, rapporterar inte om någon fysisk misshandel eller sexuella övergrepp. Det kan ofta finnas väldigt lite information att gå på när det gäller barnets fysiska uppenbarelse, hon ser inte ut som om hon far illa. 67

68 Det är nog sällan så att den professionella hjälparen medvetet blundar för att slippa se och förstå barnets situation. Det rör sig nog snarare om en kombination av barnets många gånger ganska komplexa motstånd mot att berätta och den vuxnes bristande kunskap om hur man får syn på och förstår psykologiskt nedbrytande processer i föräldra- barnrelationer. Till detta kommer också svårigheter att riktigt förstå vad barnet försöker förmedla till följd av att barn och professionella hjälpare talar olika språk. I hjälparens svåra roll ingår uppgiften att göra en bedömning av trovärdigheten och allvarlighetsgraden i det som barnet berättar. Som nämnts ovan är det flera faktorer som spelar in för utfallet av denna bedömning. Något som också får stor betydelse är hjälparens förmåga att se barnperspektivet det vill säga att sätta sig in i hur den beskrivna situationen blir för barnet. Om hjälparen redan har en relation till eller kontakt med barnets föräldrar, vilka troligen framställer situationen annorlunda än barnet, grumlas lätt hjälparens barnperspektiv. Inte bara så att siutationen bedöms som mindre allvarlig när barnets ord ställs mot föräldrarnas, utan också så att man bedömer problemets påverkan på barnet som mindre allvarlig. Utan tvekan är det så att vuxna som har till profession att hjälpa utsatta barn, behöver validerade och standardiserade verktyg till hjälp, för att kunna göra rätt bedömningar av situationens allvarlighetsgrad och barnets skador, vilket ska ligga till grund för valet av åtgärder. Som läsare av barnkontakterna ställer man sig frågan hur det kommer sig att så många barn berättar att lärare, skolkuratorer och ibland även skolsköterskor som första åtgärd när ett barn berättat om missförhållanden i hemmet, ringer hem till föräldrarna, utan att ha barnets medgivande. Vad tänker man sig att man ska åstadkomma med det? Är det fråga om en misstolkning av anmälningsskyldigheten? Lagen säger tydligt att en anmälan omedelbart ska göras till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa, inte att man själv ska kontakta föräldrarna. Enligt barnen ställer detta till problem för dem, både i form av att de bestraffas hemma för att de sökt hjälp utanför familjen och i form av förlorat förtroende för vuxenvärldens förmåga och vilja att hjälpa barnet. Svårt att byta liv När ungdomar efter år av missförhållanden i hemmet till slut lyckas ta sig loss ur familjen eller placeras i annat boende av socialtjänsten, tycks omgivningen ofta förvänta sig att det mörka i livet ska börja tona över i ljusare nyanser, nu när det onda är över. Men att ha lämnat ett kaotiskt liv fyllt av övergrepp och svek är att jämföra med en politisk flykting som flytt sitt land för att slippa förföljelser och terror. Man bär med sig skräcken, sorgen och minnena och får ingen ro. Efter att ha lämnat ett land där man vuxit upp, har sina rötter och känner språket ska man försöka etablera sig i en helt ny värld där det talas ett språk som man inte förstår och där helt andra regler gäller än de man är van vid. Det uppstår en kulturkrock. Ungdomar som flyttat från den dysfunktionella familj de vuxit upp i upplever en liknande kulturkrock. De plågas ofta av ångest och depressioner och har svårt att känna sig hemma och etablera sig i det nya livet. Man har vetat vilken identitet man haft i det gamla livet men vet inte vem man är i det nya. I kaoset har man haft någorlunda fungerande strategier för att överleva, strategier som man plötsligt inte har användning för längre. Många isolerar sig, därför att de inte vet hur man skaffar sig vänner och umgås normalt. Det gamla livet har man vetat hur man ska förhålla sig till, men man saknar redskap för att hantera ett liv som ser annorlunda ut. Inför det som andra ungdomar fått en viss förberedelse för, står man vilsen och man känner inte igen sig. I den situationen behövs massor av uppbackning från människor som förstår ens vilsenhet och som kan finnas till hands under en lång inskolningstid. Samhället behöver ta ett aktivt ansvar för dessa ungdomar tills de är åtminstone 25 år, ibland ännu längre. Därför kan man tycka att det är ansvarslöst av samhället att släppa taget om ungdomarna när de fyller 18 år, vilket sker när BUP-kontakter eller fosterhems- och institutionsplaceringar avslutas i samband med att ungdomarna blir myndiga. Att bli placerad i en välfungerande fosterfamilj efter att levt hela livet med exempelvis en alkoholiserad far och en psykiskt sjuk mamma, tagit ansvar för småsyskon och varit den som sett till att hemmet har fungerat någorlunda med mat och städning, är som att hamna på månen. Även om man har enormt stora och uppdämda behov av att bli omhändertagen, så känns det som en kravfylld och ibland omöjlig uppgift att kunna anpassa sig i den nya familjens system. Många av dessa ungdomar uttrycker en önskan om att få ett eget boende istället och en del får det. Men då händer något annat som man varit helt oförberedd på, man är plötsligt helt ensam. Efter att ha varit en självklar del i ett familjesystem, om än med en kommunikation som präglats av konflikter, hat, intolerans och oförståelse, så till den grad att man drabbats av psykisk ohälsa och sett som enda alternativen att antingen dö eller flytta hemifrån, så är man plötsligt alldeles själv. Man stänger dörren om sig i den lägenhet som ordnats genom socialtjänstens försorg och står där som ett frågetecken, vad 68

69 ska man göra nu? För denna situation har man inga referensramar, här har man aldrig varit förut, bara förställt sig hur skönt det skulle vara att äntligen få rå sig själv. Det är inte säkert att man har problem med allt det praktiska runt att bo för sig själv, man kan städa, handla, laga mat och betala räkningar och är van vid att ta den sortens ansvar. Men det är ändå här som luften går ur för många, här tar orken slut. Man har kämpat så länge för att överleva och nu har man gjort det, men trots att man kommit ut i andra änden av en lång mörk och besvärlig tunnel, så har man så mycket obearbetade känslor och minnen som man bär inombords att krafterna nu är slut. I den här situationen kan det ligga nära till hands att ta till alkohol eller droger eller skada sig själv för att försöka hantera smärtan som det innebär att vara vilsen och känna sig ensam. Efter ett tag händer något ytterligare som komplicerar det hela, man börjar känna skuldkänslor. Van som man är vid att ta ansvar och bära skulden för det som andra gjort mot en, känner man nu sig misslyckad för att man inte klarar sig, för att man inte orkar hålla farten i skolan eller ens ta sig dit på dagarna, för att man inte skaffar vänner och bygger upp ett socialt liv. Den tid som kommer efter att man flyttat till eget boende är en tid väl så kritisk som tiden i ursprungsfamiljen. Trots det vittnar många om att de känner sig helt utlämnade här. Det är när man fått ett eget boende som besöken på bup eller hos skolkuratorn glesas ut, socialsekreteraren hör inte av sig lika ofta och den fosterfamilj som man kanske provat att bo hos har man tappat kontakten med eftersom man inte klarade av att bo där helt och hållet. Man känner sig och man är helt övergiven. I tystnaden översköljs man av känslor och minnesbilder och det är svårt att känna hopp och framtidstro. Eftersom det många gånger är förenat med fara att till fullo vara medveten om sina känslor och reaktioner så länge misshandeln pågår och så länge man befinner sig i ett beroendeförhållande till förövaren, uppstår full medvetenhet ofta först när man lämnat situationen. Därför uppstår ofta en psykisk smärta efter att man lämnat familjen. H. Samband Forskning i framför allt USA har, liksom denna studie, visat på samband mellan psykisk misshandel och olika former av effekter. Man har funnit att barn som utsatts för psykisk misshandel har lägre nivåer av social kompetens, sämre anpassningsförmåga och mer beteendeproblem än kontrollgruppen. Barn vars mammor var psykologiskt otillgängliga har visat en märkbar kompetensmässig tillbakagång tidigt i livet. Man har också visat att barn, vars mammor lider av depression som ger brister i föräldraförmågan, uppvisar utvecklings- och beteendeproblem samt att barn som utsatts för psykisk misshandel löper stor risk att drabbas av skolrelaterade problem och uppnå sämre skolresultat. Ytterligare forskning har påvisat samband mellan psykisk misshandel och problem med anknytning, social kompetens, social anpassningsförmåga, beteende, kognitiv förmåga, förmåga till problemlösning och skolresultat. (schneider m fl. 2005) I Schneiders m fl. studie fann man samband mellan psykisk barnmisshandel, ökad ilska hos barnet och posttraumatiskt stressyndrom. I studier gjorda i USA har man undersökt vilken roll interpersonella trauman spelar för utvecklandet av psykossjukdomar. Interpersonella trauman var över huvud taget vanligt förekommande i bakgrunden hos de som drabbats av psykossjukdomar. Man undersökte då sambandet mellan psykossjukdomar och 1. separation och förlust, 2. fysisk omsorgssvikt, 3. psykisk misshandel, 4 fysisk misshandel, 5. bevittnande av våld och 6. sexuella övergrepp. När man undersökte de olika formerna av trauma var för sig, fann man att det var psykisk misshandel ensamt som var den form av trauma som var signifikant mest förebådande för psykossjukdomar. Den stora majoriteten av förövare vid psykisk misshandel utgjordes av den ena eller båda föräldrarna. (Simeon m fl. 2001) I studier gjorda i Lettland, Litauen, Makedonien och Moldavien fann man signifikanta samband mellan föräldrars alkoholmissbruk och psykisk och fysisk misshandel samt mellan psykisk och fysisk barnmisshandel och att barnet upplever ilska och depression. Higgins & McCabe (1996) utgår från fem typer av barnmisshandel; sexuella övergrepp, fysisk misshandel, psykisk misshandel, omsorgssvikt och bevittnande av våld i familjen. De skriver vidare att en svårighet för forskare är att skilja ut vad som blir resultatet av de olika formerna av misshandel, eftersom de oftast förekommer i kombination med varandra. Det skulle således vara svårt att veta att det är just den psykiska misshandeln som lett till de effekter barnen beskriver, eftersom de många gånger är utsatta för mer än en sorts misshandel. Själva interaktionen mellan två eller flera olika sorters misshandel leder säkerligen till för barnet unika effekter. Två perspektiv på orsak- verkan När man talar om orsak- verkansamband mellan den utsatthet som barnen upplever och de effekter detta ger i form av olika former av lidande för barnen, så kan man betrakta sambandet från två håll. (figur 5) 69

70 Utsatthet B Utsatthet B1 B2 B3 B4 B5 B6 B7 B8 Figur 5 Symtom/uttryck (Effekt) D1 D2 D3 D4 D5 D6 D7 D8 D9 Symtom/uttryck (Effekt) D, E E1 E2 E3 E4 E5 E6 E7 Figuren illustrerar de orsak- verkanssamband som kommer fram i studien. Dels kan man utgå från utsattheten och därefter titta på vilka effekter / konsekvenser det leder till. Vilken form av effekt som utsattheten kommer att leda till styrs av en mängd modererande faktorer i en komplex process. Det kan också finnas skyddsfaktorer som inverkar bromsande på ett förlopp som annars stor sannolikhet skulle ha lett fram till någon form av lidande, till exempel psykisk ohälsa eller försenad kognitiv, emotionell och social utveckling. Man kan också utgå ifrån effekterna och symtomen och ställa sig frågor kring vad som kan ligga bakom ett visst symtom. Då finns det inte heller några självklara orsak- verkansamband, dvs att en särskild form av utsatthet skulle ha orsakat just den här formen av effekt. Man får istället betrakta sambandet som en tratt där man går in i den smala änden, vilket håll i processen man än utgår ifrån. En viss typ av utsatthet kan alltså orsaka en bred rad av effekter eller symtom och en viss typ av effekter kan ha orsakats av olika former av utsatthet. Men likväl är det befogat att tala om samband, i synnerhet när barnen själva beskriver det. Det skulle kanske vara möjligt att utifrån det undersökta materialet finna en tydligare kausalitet mellan vissa former av utsatthet och vissa typer av effekter. Om det till exempel visade sig att självskadebeteende var starkt relaterat till bråk i familjen, vilket inte är osannolikt, så skulle man trampa på säkrare grund när man föreslog åtgärder för att hjälpa barn som skadar sig själva. Men egentligen behöver man inte bevisa en starkare eller tydligare kausalitet mellan vissa orsaker och viss form av verkan. Man behöver varken gissa eller luta sig mot forskningsrön, i de flesta fall räcker det med att fråga barnen. Sambandet mellan psykisk misshandel och Alexithymi Trots att mycket forskning bekräftar sambanden mellan psykisk barnmisshandel och psykiska symtom såsom depression, dissociation och ångest, kan många som överlevt misshandel beskriva en medvetenhet om vad de upplevt men utan att själva uttrycka någon medvetenhet om att de utsatts för misshandel. En anledning till denna diskrepans kan ha att göra med professionellas och allmänhetens oförmåga att enas om en definition av psykisk barnmisshandel. Dessutom fokuserar många behandlare på de ovanstående diagnoserna utan att undersöka möjligheten till bakomliggande misshandel i barndomen. En annan trolig orsak kan vara att omedvetenhet om att man utsätts för något så felaktigt som misshandel, är en överlevnadsstrategi. Eftersom hemsituationen för det mesta varken går att kontrollera eller fly från, måste barn som lever med misshandlande vuxna antingen förstå eller bortse ifrån den behandling de får. Att själv ta på sig skulden för det man utsätts för och betrakta det som bestraffningar som man har förtjänat, är ett omedvetet försvar mot den outhärdliga insikten att man är ett offer och att de vuxna som man är beroende av är förövare och inte goda och trygga vårdnadshavare. Barn kan isolera övergreppserfarenheter från minnet och medvetandet för att behålla en nödvändig relation till vårdnadshavaren, (goldsmith & freyd, 2005). Peter E. Sifneos (1973) myntade begreppet Alexithymi som används för att beskriva avsaknad av förmåga att beskriva sina känslor. Ordet härstammar från grekiskans a= avsaknad, lexis= ord, thymos= humör eller känsla. Sifneos fann att många av hans patienter som led av psykosomatiska symtom saknade ord för att beskriva sina känslor. Goldsmith & Freyd (2005) har undersökt sambandet mellan psykisk misshandel och känslomässig medvetenhet, det vill säga förmågan att kunna iaktta och beskriva sina känslor. I en misshandelsmiljö kan barn lära sig att det är oacceptabelt och farligt att uttrycka sina känslor, i synnerhet de negativa. Eftersom misshandel och omsorgssvikt skapar negativa känslor, kan barn anpassa sig till övergreppen med hjälp av en bristfällig medvetenhet om sina känslor. Bowlby (1988) beskriver att brister i känslomässig medvetenhet kan uppkomma när föräldrastilen kräver ett förnekande av vissa känslor, till exempel genom att föräldrar instruerar sina barn att inte gråta eller uttrycka negativa känslor. Barnen lär sig då att 70

71 de måste distansera sig från sina egna behov och känslor för att få kärlek och omvårdnad. Andra sätt att snedvrida barnets uppfattning om sina känslor är att ogiltigförklara dem genom att för det första hävda att barnet bedömt situationen och sin egen erfarenhet fel och för det andra hävda att de känslor som barnet uppvisar och upplever är felaktiga och oacceptabla. Konsekvensen blir att barnet inte lär sig att benämna sina känslor och upplevelser rätt, vilket kan få till följd att de uppvisar en dålig förmåga att anpassa sina känslouttryck. Neuroanatomiska och neuropsykologiska empiriska studier har påvisat samband mellan psykisk misshandel och förmågan till känslomässig medvetenhet. Man har visat att psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt kan förändra annars friska barns hjärnstruktur, funktion och organisation och att barns hjärnor är speciellt känsliga under perioder när neuroner genomgår snabb utveckling. Tidig utsatthet för psykisk misshandel påverkar de områden i hjärnan där känslomässig medvetenhet just håller på att utvecklas. Ovanstående kan delvis hjälpa till att förklara varför vuxna överlevare av psykisk barnmisshandel inte nödvändigtvis betraktar sig själva som misshandlade. (goldsmith & freyd, 2005) Varför kan psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt bli förödande för barns utveckling? Störda förutsättningar för utveckling och psykisk hälsa Som beskrivits inledningsvis har alla barn en inneboende och medfödd drivkraft för att utvecklas och det är framför allt i relationerna till de närmaste människorna som utvecklingen finner näring. När förutsättningarna i familjen är tillräckligt bra kommer barnet att utvecklas tillräckligt nära sin ultimata utvecklingspotential. Av detta följer att när förutsättningarna inte är tillräckligt gynnsamma och skydds- eller friskfaktorer (salutogena) saknas, löper barnets utveckling och psykiska hälsa stor risk för att störas. Brist på kärlek ger en grogrund för ångest men också för aggression. Upplevelsen kan vändas till ångest, vrede, fruktan eller hat. När hotet blir för stort för att övervinnas med hjälp av aggressioner och anfall blir resultatet snabbt ångest och flykt. (moxnes, 1991) Posttraumatiskt stressyndrom Broberg, Almqvist och Tjus (2003) beskriver reaktioner hos barn som far illa. Barn som utsatts för övergrepp i familjen beskrivs ibland som traumatiserade och får ibland diagnosen Posttraumatiskt stressyndrom (ptsd). Diagnosen anger ett ångesttillstånd som uppkommit till följd av en svår händelse eller chockartad upplevelse. Tillståndet karaktäriseras av (dsm iv) 1. Extrem traumatisk stress följd av intensiv rädsla, skräck eller oorganiserat beteende. 2. Ihållande återupplevanden av traumat ( flashbacks ), eller återkommande påträngande tankar. 3. Undvikande av det som påminner om händelsen och överspändhet eller känslomässig stumhet. 4. Ihållande psykisk hyperaktivitet eller upprymdhet. 5. Tecken eller symtom kvarstår i mer än en månad efter traumat. 6. Kliniskt signifikanta funktionsstörningar. Utifrån barnens berättelser till BRIS är det vanskligt att spekulera om diagnoser, men en del symtom som beskrivs som effekter av psykisk misshandel för tankarna till ptsd, till exempel flashbacks, undvikande, överspändhet och ångest. Med tanke på det chocktillstånd ett barn kan försättas i, efter att på nära håll ha upplevt en vuxens raseriutbrott, är det högst troligt att även psykisk misshandel kan leda till ptsd. Alla barn som utsätts för traumatiska upplevelser utvecklar inte ptsd. Modererande faktorer såsom om familjen är kaotisk eller strukturerad har betydelse för om barnet är sårbart eller motståndskraftigt. (bruce & azad, 1999) Emotionell omsorgssvikt skulle sålunda kunna öka barnets sårbarhet och öka risken för ptsd som en följd av en traumatisk upplevelse inom eller utanför familjen. En otrygg bas Avvikelser i utvecklingen hos barn som far illa på grund av omsorgssvikt eller övergrepp har på senare tid börjat uppfattas som ett uttryck för anknytningsstörningar. Både i icd (Världshälsoorganisationens klassificeringssystem för olika diagnoser) och dsm iv (American Psychiatric Association s manual över kända psykiatriska sjukdomstillstånd och störningar) beskrivs omsorgssvikt som den avgörande faktorn för att barn ska drabbas av allvarliga störningar i sin förmåga att knyta an och relatera till andra människor. Det finns enligt Broberg, Almqvist och Tjus (2003) ett tydligt samband mellan i vilken utsträckning barn har utsatts för brister i omvårdnaden och hur allvarliga anknytningsstörningar de utvecklar. När föräldrarna beter sig skrämmande aktiveras barnens rädsla. Det naturliga för ett skrämt barn är att söka trygghet hos den vuxne, ett anknytningsbeteende aktiveras. Men när det är föräldern som är orsaken till barnets rädsla, får inte anknytningsbeteendet önskad effekt och den process som skulle leda till att barnet utvecklar inre arbetsmodeller som kan ligga till grund för hur man relaterar till andra, blir störd. Barn som far illa riskerar istället att 71

72 utveckla kaotiska och osammanhängande inre arbetsmodeller för hur man relaterar till andra. De får en förställning om att nära relationer är förknippade med rädsla och fara och att de själva inte är värda vare sig skydd eller omsorg. När de vuxna runt barnet inte själva har förmågan att hantera livshändelser på ett konstruktivt sätt, inte förmår spegla barnet på ett sätt som stärker barnets identitet på ett positivt sätt, inte ger det lilla barnet känslan av att få vara skapelsens medelpunkt och inte förmedlar bekräftelse och kärlek som kan stärka barnets växtkraft, måste barnet efter bästa förmåga försöka bygga fundamentet till sitt liv på egen hand. Resultatet blir en ganska ofullständig och bristfällig konstruktion som inte klarar påfrestningar på samma sätt som den annars skulle ha gjort, påfrestningar i form av separationer, konflikter, svikna löften och traumatiska händelser. Lägg därtill att ett barn med en otrygg inre bas troligen kommer att vistas i en miljö där påfrestningarna blir många och kommer ofta. Den vuxnes fokus ligger inte på barnets utveckling, utan på barnet som avlastare för den vuxnes egen ångest. Vad händer när man utsätts för projektioner? Psykisk misshandel kan ur ett barnperspektiv vara ännu svårare att upptäcka än fysisk misshandel och sexuella övergrepp att barnet utsätts för projektioner kan vara en bidragande orsak. Som vi har sett är det just projektioner som många barn utsätts för i samband med psykisk misshandel. Projektion är ett sätt för psyket att göra sig av med fragment som inte kan hanteras. Mekanismen är ett omedvetet försvar som hänger samman med jagets förmåga till klyvning (klein 1992). Ett svagt (eller ungt) jag har inte förmåga att hantera både gott och ont samtidigt, det som kallas ambivalens, utan världen upplevs som svart eller vit, företeelser och människor upplevs som antingen goda eller onda. Ju svagare jaget är desto starkare är dess förmåga till klyvning. För att bevara sig själv som god, projiceras hotfulla, destruktiva och aggressiva impulser ut från jaget. Den impuls eller känsla som projiceras ut härrör från en omedveten del av psyket som på grund av ett inre övertryck, försöker göra sig av med denna. Genom att tillskriva någon annan person, i detta fall barnet, negativa egenskaper uppstår en reaktion och känslor väcks inom den andre, de känslor som man själv inte kan härbärgera. När barnet introjicerat (tagit in) och uppvisar den utprojicerade känslan, upplever den vuxne en lättnad och en ångestreduktion. Barnets mottagande av känslan kallas projektiv identifikation, ett begrepp myntat av Melanie Klein (1992). Fenomenet projektion finns beskrivet av bland annat Clarence Crafoord (1986). När barn utsätts för systematiskt upprepade projektioner från de vuxna i familjen bromsas barnets utvecklingsprocess. Det beror på att det egentligen inte är den vuxne som ska utöva kraftfulla projektioner mot barnet utan tvärt om. Klein (1992) beskriver projektion som det lilla barnets sätt att kommunicera med modern (eller vårdnadshavare, den vuxne). Genom att föra över sina starka känslor till modern, får barnet modern att känna barnets känslor och därmed förstå dess behov, något som är nödvändigt för att hon ska kunna tillfredsställa dem. Som ett skydd mot ångest kommer denna primitiva försvarsmekanism senare i utvecklingen att träda tillbaka för att i stor del ersättas av så kallade högre försvarsmekanismer, till exempel bortträngning. När barnet utvecklat ett språk för känslor i kombination med att barnet har en omgivning som förstår detta språk, behövs inte längre projektionen som ett sätt att kommunicera sina behov. Utvecklingen sker gradvis och håller normalt på långt upp i vuxen ålder. Men detta förutsätter att vårdnadshavaren varit tillräckligt mogen för att kunna ta emot och omvandla barnets projektioner till behovstillfredsställelse. Om vårdnadshavaren istället skulle reagera genom att ge efter för sin egen ångest med fysiskt och psykiskt tillbakadragande, sker ingen bearbetning och barnet hamnar i ett emotionellt och kommunikativt tomrum. (igra 1993) När det istället är den vuxne som riktar projektioner mot barnet, blir det barnet som får till sin tunga uppgift att tillfredsställa den vuxnes behov. Barnet kan inte värja sig mot den vuxnes inre konflikter och mot de destruktiva impulser och starka känslor som hela tiden upptar barnets uppmärksamhet. Barnets behov av att den vuxne kan spegla barnets känslor och impulser och omvandla dem till att bli hanterbara för barnet, förblir otillfredsställt, så också barnets behov av tröst, bekräftelse och av att få vara i fokus. Den vuxnes fokus ligger inte på barnets utveckling, utan på barnet som avlastare för den vuxnes egen ångest. Detta blir till hinder för barnets utveckling. Depression Flera av barnen i materialet berättar att de lider av depression och att de gjort det under en lång tid. De beskriver också händelser tillbaka i tiden 72

73 som man kan förstå har försatt dem i ett tillstånd av sorg. Det kan vara föräldrars skilsmässa, en anhörigs död eller att de tvingats flytta eller byta skola. De berättar också att de gråter när föräldrar grälar och att de drar sig tillbaka till sina rum för att skada sig själva som ett sätt att slippa känna sorgens smärta efter att ha blivit psykiskt misshandlade. Eftersom de samtidigt vistas i en miljö präglad av emotionell omsorgssvikt, får de ingen hjälp att hantera eller bearbeta dessa svåra känslor. Mahlan (1993) skriver att en viktig orsak bakom depressioner handlar om känslor av förlust, och i synnerhet om sorgkänslor som på något sätt slagit fel och aldrig blivit ordentligt genomarbetade. Ångest Det finns en nära koppling mellan rädsla och ångest och även mellan aggression och ångest (bowlby, 1973). Kopplingen handlar i första hand om vår kropps biologiska och genetiskt nedärvda förmåga att mobilisera energi vid fara. Kroppen laddas så att säga automatiskt upp och förbereds för strid eller flykt. När ingen urladdning sker och den ansamlade energin inte ges någon form av utlopp, kvarstår laddningen i kroppen i form av så kallat tunnelseende, muskelspänningar, ökad hjärtfrekvens och förhöjt adrenalinpåslag. Känslan av att vara utsatt för hot utifrån ersätts med känslan av att vara utsatt för hot inifrån. Det kan kännas som att en inre explosion som skulle upplösa hela personen eller som om en övergång till ett tillstånd av galenskap är nära förestående. Ångesten kan klinga av i takt med att verkligheten stabiliserar sig men anfall av ångest kan dyka upp i situationer när man omedvetet associerar till det som ursprungligen var skrämmande, till exempel när man närmar sig huset där man bor, när telefonen ringer eller när någon helt annan människa gör eller säger något som påminner om den person man är rädd för. Ångesten kan också dyka upp när man slappnar av och minnen gör sig påminda. Tillståndet kan upplevas som i det närmaste paralyserande. Barn och ungdomar beskriver att de ibland drabbas av panikångestattacker, då de plötsligt övermannats av förlamande ångest, utan att nödvändigtvis göra kopplingen till den skräckupplevelse som ångesten härrör ifrån. Ångest kan också ta sig uttryck som ett krampanfall, något som några av barnen berättar ett de drabbats av. Spegling ger självbild Människan är först och främst en social varelse. Det är i relationer till andra människor som vi utvecklas. Att vara accepterade av och tillhöra en grupp (familj) är ett av våra mest fundamentala behov. Som tidigare nämnts bygger barnet upp sin självbild med hjälp av omvärldens spegling. Blir barnet speglat som en positiv person, en person som är värdefull för individerna och för gruppen, är förutsättningarna stora det att ska utveckla en positiv självbild. Självbilden ger bland annat svar på frågorna, Vilket värde har jag för andra? Vem är jag? Hur är jag? Vad kan jag? och Vilka förutsättningar har jag att klara mig i livet? När barnet systematiskt speglas som om det besitter negativa egenskaper och reflekteras som om det vore en negativ person blir barnets självbild till slut negativ. Speglingens betydelse för utveckling Utvecklings- och växandeprocessen har en medfödd, inneboende drivkraft som med den rätta speglingen transporterar barnet längs en optimal utvecklingsbana när det gäller social, kognitiv och emotionell utveckling. När barn och ungdomar utsätts för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt som beskrivits tidigare och därmed utsätts för en negativ och destruktiv spegling, motverkas och fördröjs den optimala utvecklingen. I. Barns språk när de berättar Den språkliga analys som avslutar resultatdelen utgör inte studiens huvudfokus. Språkanalysen hade kunnat göras betydligt grundligare, mer analytiskt och mer omfattande, men det har inte funnits tid till det i denna studie. Det är intressant att se vilka ord barnen använder för att beskriva sin situation och sitt sinnestillstånd. De använder ofta ord som troligtvis kan uppfattas beskriva en mindre allvarlig situation, än den situation som barnen faktiskt försöker förmedla information om. När ett barn till exempel säger att pappa är dum eller mamma är elak så är det inte säkert att man i första hand associerar till sexuella övergrepp eller psykisk misshandel. Det är som att det finns en språkbarriär mellan barnet och den vuxne som barnet söker hjälp hos. Många barn i studien upplever att de verkligen har försökt att beskriva sin verklighet, men att de inte fått gehör. De kan ha använt sig av ord som hjälparen inte uppfattat allvaret bakom och detta är varken barnet eller hjälparen medvetna om. I mötet med hjälparen sker något av en kultur- eller språkkollision, något som ställer stora krav på hjälparens kulturkompetens och språkkunskap och då menar jag kunskap om barns och ungdomars språk och sätt att berätta. 73

74 Avslutn i n g d e n f r å g a s o m fått utgöra rubriken för hela studien, Kan man bli sjuk av ord?, är hämtad från ett av telefonsamtalen till Barnens Hjälptelefon och ställdes av en 13-årig flicka som en inledning till samtalet. Därefter berättade hon om de missförhållanden under vilka hon levde. Det är min förhoppning att frågan i och med denna studie blivit besvarad. Det råder enligt min mening ingen tvekan om att man kan bli sjuk av ord, allvarligt sjuk. De starka krafter som påverkar ett barn som utsätts för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, går inte för barnet att värja sig emot. Vi har sett att barn som utsätts för dessa former av övergrepp löper stor risk att drabbas av psykisk ohälsa. Dessutom ser vi att det föreligger risk för att skolarbetet ska drabbas negativt samt att utsattheten ska leda till sociala konsekvenser, dvs problem i kamrat- och kärleksrelationer. På grund av att hanterandet av situationen tar så mycket av barnets energi och uppmärksamhet i anspråk och att barnet inte får den emotionella omsorg som det behöver för sin utveckling, riskerar barnet även att drabbas av förseningar i sin kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Det är också min förhoppning att denna studie ska bidra till en ökad kunskap åt alla de som har som sitt yrke att försöka hjälpa barn i utsatta situationer samt åt andra vuxna som möter barn i sitt yrke eller privat, så att barn som drabbas av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt i större utsträckning kan få den hjälp och det stöd de behöver. Kanske kan denna studie, tillsammans med den vetenskapliga forskning som gjorts om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, ligga till grund för kompetensutveckling och för utvecklandet av ett validerat och standardiserat verktyg, med vars hjälp professionella som har till uppgift att hjälpa utsatta barn, lättare kan bedöma om barn är utsatta för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. BRIS Karin Johansson 74

75 Bilagor Tabell 0 Fakta om studien Totalt antal analyserade kontakter 1343 Avgår1 182 n = 1161 Antal telefonsamtal 639 Antal mejl 522 Pojkar 183 (16 %) Flickor 973 ( 84 %) Kön okänt 4 Medelålder Tabell1 14,35 år Resultat av kvantitativ språkanalys Barnets egna ord i mejlet hjälp 296 dö 157 bråk 144 hat 144 rädd 138 bry 134 orkar inte 123 Antal kontakter där orden förekommer gråt / grät 123 / 25 flytta 121 dum 119 skrik / skrek 111 / 50 arg 110 hot 92 jobbigt 82 ledsen 79 självmord 77 vågar inte 62 dricker 60 mår dåligt 49 skild /skiljas 49 /8 skäll 44 full 42 elak 41 alkohol 39 inte leva 34 rymt / rymma/ rymde 29 skylla / skyller 27 tröst 20 ångest 19 skrämd / skrämma 17 skuld 16 nere 15 n = 522 Tabell 2 Resultat av selektiv kodning Omständigheter som utgör riskfaktorer Antal kontakter där kategorin återfinns Andel av kontakter i materialet Vuxnas missbruk % A.1 Vuxnas ohälsa % A.2 Vuxnas oförmåga 70 6 % A.3 Styvföräldrar % A.4 Adoptivföräldrar 8 1 % A.5 Syskon med stora behov 59 5 % A.6 Föräldrar från andra kulturer 39 3 % A.7 Barnets / den unges egen partner 18 2 % A.8 Olika former av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt Verbal tyranni % B.1 Hot och straff (inkl. bråk, skrik, hat och aggressivitet) Finns beskrivet i dessa avsnitt av studien % B.2 & B.3 Skuldpåläggning % B.4 Fysisk misshandel % B.5 Sexuella övergrepp % B.6 Indirekt psykisk misshandel % B.8 Emotionell omsorgssvikt % B.9 Effekter för barnet Reaktioner och respons % D.1 Blåmärken i själen % D.2 Symtom på psykisk ohälsa % D.3 Det går ut över skolan 93 8 % D.4.1 Strategier och uttryck % E Sköld Barnets hinder % F.1 Hjälparens hinder 28 2 % F.3 Mötet med hjälparen Bristande hjälp % G.1 Åtgärder som förvärrat situationen 21 2 % G.2 Adekvata åtgärder har vidtagits 47 4 % G.3 Samband Barn beskriver samband 57 5 % H n =

76 Tabell 3 Barnens boende i de undersökta kontakterna jämfört med i BRIS barnkontakter totalt för samma period 2007 och totalt i landet. Boende I detta material Alla BK janaug 07 Kärnfamilj 40 % 56 % 68 % Totalt i landet 2006 (SCB 2007) Ensamstående mor 20 % 14 % 19,2 % Styvfamilj 12 % 6,3 % 7,0 % Ensamstående far 9,9 % 5,8 % 4,8 % Delat boende 8,8 % 7,5 % Familje- (foster-) hem 3,0 % 3,1 % Eget boende 2,9 % 3,6 % Behandlingshem el. motsv. 1,2 % 1,8 % Annat 2,1 % 2,4 % n= Tabell 4 Kontaktområde enligt jourarnas dokumentation i underlaget för denna studie jämfört med i BRIS kontakter totalt för samma period Område Andel Antal Familjekonflikter 55 % % Fysisk misshandel 36 % 420 7,9 % Ensamhet 24 % % Missbruk i familjen 19 % 224 5,0 % Annan psykisk ohälsa 18 % % Boende 18 % 206 6,5 % Sorg 16 % 182 8,1 % Sexuella övergrepp/ofredanden 15 % 169 6,7 % Självmord/självmordstankar 14 % 168 9,5 % Självdestruktivitet 12 % 145 9,3 % Fysisk/Psyikisk ohälsa i fam 10 % 119 2,6 % Skilsmässoproblem 9,6 % 111 4,3 % Stress 9,2 % 107 4,9 % Barnets missbruk 4,8 % 56 3,1 % Ekonomi 3,8 % 44 1,6 % Myndighetsproblem 3,7 % 43 2,2 % Invandrar- och/eller flyktingfrågor 2,1 % 24 0,8 % Fys missh eller sex övergr/ofr 45 % % Sa Psykisk ohälsa 35 % % Totalt Andel, alla barnkontakter jan-aug 07 Tabell 5 Förövare vid psykisk misshandel Förövare Andel Far 27 % Mor 21 % Båda vuxna 14 % Pojkvän/Flickvän 7,3 % Styvfar 5,4 % Syskon 2,4 % Lärare/skolpers. 1,8 % Annan känd jämnårig 11 % Annan känd vuxen 5,5 % Annan/okänd 4,3 % n= 782* Tabell 6 Variation i barnens kön, ålder, boende mellan olika former av misshandel i BRIS barnkontakter från hela 2007 Fysisk missh Sex övergr Psyk missh Andel kont. om pojkar 28 % 17 % 21 % 21 % Andel kont om flickor 72 % 83 % 79 % 79 % Medelålder, år 14,0 14,6 14,6 14,1 Om boende I kärnfamilj 48% 46% 47% 56% I familj post skilsm 43% 39% 43% 33% Ensam mor 15% 11% 17% 14% Ensam far 13% 13% 7,0% 5,5% Alla barnkontakter n = * 782 = 95 % av de kontakter som handlat om psykisk misshandel i BRIS barnkontakter från hela

77 Detaljerad metodbeskrivning a l l t e f t e r s o m r e s u l t a t e t växte fram i form av de primära ca 250 koderna har begrepp formulerats för att samla dessa koder i kategorier (kluster), dvs grupper av koder som på något sätt hör samman eller beskriver liknande saker. Kategorierna har sedan samlats ytterligare under övergripande begrepp eller teman (på en högre abstraktionsnivå) utifrån hur de visade sig relatera till fenomenen psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. I detta moment användes teoretiska tolkningsredskap som grundade sig både i utredarens kunskap om psykologiska teorier och i utredarens erfarenhet från tidigare analyser av BRIS barnkontakter och arbetet i BRIS stödverksamhet. Tolkningsakten är en subjektiv, skapande process mellan den tolkande och det tolkade i vilken betydelser uppstår, lever och dör bort. (Ödman 1994) All tolkning grundar sig på tolkarens förförståelse. Därefter gjordes ytterligare en kodning, en selektiv kodning utifrån övergripande teman. Under och efter den selektiva kodningen har nya kategorier vuxit fram och det har uppstått behov av att splittra vissa kategorier och formulera nya begrepp och teman. Den sekundära kodningen med efterföljande kvantitativt resultat, omfattar de övergripande begreppen eller temana men inte alla 75 kategorier. De övergripande begreppen eller temana visade sig utgöra delar i en process eller ett förlopp som illustreras i resultatredovisningen med hjälp av en modell, en tematisk karta av hela analysen. Samtliga kategorier, begrepp och hela modellen för att beskriva processen, har därefter prövats mot materialet för att se om teorierna och modellen håller. Den första kodningen gjordes manuellt och den andra kodningen gjordes med hjälp av en datoriserad kodningsmall direkt i databasen varefter kvantitativa data lätt kunde tas fram. Presentationen av studien görs med modellen som utgångspunkt och underliggande struktur och rubrikerna utgörs av de övergripande begreppen som huvudrubriker och det begrepp som samlar varje kategori som underrubriker. Resultatet presenteras tillsammans med ett antal genuina exempel ur materialet. Av sekretesskäl har dessa exempel komprimerats och vissa data i dem har ändrats. Exemplen har också genomgått språkliga förändringar för att underlätta läsandet samt ytterligare avidentifiera dem. För att få en uppfattning om vilka ord barnen använder för att beskriva sin situation gjorde vi härutöver textsökningar på vanligt förekommande ord. 77