Äldres upplevelser av rehabilitering i hemmet. Christina Karlsson

Transkript

1 Äldres upplevelser av rehabilitering i hemmet Christina Karlsson Mars 2006

2 Äldres upplevelser av rehabilitering i hemmet FoU i Väst Första upplagan mars 2006 Layout: Infogruppen GR 2

3 Förord Hemrehabilitering i olika former har blivit väldigt inne de senaste åren. Men vilken form av rehabilitering som är lämplig och passar vårdtagaren skiljer sig åt beroende på den enskildes behov och förutsättningar. Det är därför av största vikt att ta reda på vad vårdtagarna själva ser för för- och nackdelar med denna form av rehabilitering. Denna rapport baserar sig på en intervjustudie och handlar om hur vårdtagarna upplever sin rehabilitering i hemmet. Jag som har genomfört intervjuerna är också författare till rapporten och arbetar som arbetsterapeut med hemrehabilitering i Mölndals stad. Att få möjlighet att genomföra denna studie har gett mig många intressanta möten med vårdtagare och kollegor. Dessutom har jag fått fördjupad kunskap i ämnet och ökad förståelse för hur vårdtagarna ser på sin rehabilitering. Det har också varit betydelsefullt för mig personligen att få en inblick i forskarvärlden, vilket jag som praktiker känner är viktigt. Att det finns ett samarbete mellan forskning och praktik och att det kanske utvecklas ännu mera, betyder mycket för hur vården och rehabiliteringen kommer att utvecklas i framtiden. Denna studie hade inte varit möjlig att genomföra utan en aktiv medverkan från många människor. Jag vill därför passa på att rikta ett varmt tack till alla som medverkat till undersökningen. Ett stort tack framförallt till vårdtagarna som ställt upp och delat med sig av sina erfarenheter och synpunkter på hemrehabiliteringen. Jag vill också tacka alla chefer och kollegor som accepterat att studien genomförts i deras verksamheter och hjälpt till med att förmedla kontakt med vårdtagarna. Sist men inte minst ett stort tack till min handledare Lisbeth Lindahl vid FoU i Väst/GR, för allt stöd under projektet. Christina Karlsson Rehab Mölndal 3

4 Innehåll SAMMANFATTNING... 5 BAKGRUND... 6 Inledning... 6 Hemrehabiliteringens olika former... 6 Arbetssätt inom hemrehab... 7 Träning i hemmiljö... 8 Hemmet en optimal träningsmiljö... 8 Hemrehab ur vårdtagarens respektive personalens perspektiv... 8 Klientcentrering bra för rehabprocessen?... 8 Hur påverkar KASAM rehabiliteringen i hemmet?... 9 Personalens och anhörigas betydelse... 9 SYFTE METOD Urval av hemrehabteam Deltagare Intervjuer Analys Forskningsetik RESULTAT Hemrehabilitering ur ett vårdtagarperspektiv Upplevelser av rehabilitering i hemmet Livshållning och hantering av en ny situation Personalens betydelse Trygghetskänsla Ökad självständighet DISKUSSION Metoddiskussion Resultatdiskussion SLUTSATS REFERENSER BILAGOR Bilaga 1. Brev till verksamhetschefer Bilaga 2. Brev till arbetsterapeut/sjukgymnast i hemrehab Bilaga 3. Informerat samtycke

5 Sammanfattning Äldres upplevelser av rehabilitering i hemmet Syftet med denna studie var att undersöka vad begreppet hemrehabilitering står för utifrån ett vårdtagarperspektiv och att få ökad kunskap om vårdtagarnas upplevelser för att kunna vidareutveckla hemrehabiliteringen. En kvalitativ metod med innehållsanalys har använts på bandade intervjuer som ordagrant skrivits ut och analyserats. Åtta vårdtagare inom både kommunal och regional hemrehabilitering har intervjuats i sina hem. Alla vårdtagarna var nöjda med sin rehabilitering i hemmet, trots att alla inte varit medvetna om att rehabpersonal varit inkopplad. Hemrehabiliteringen var för dessa personer detsamma som hemtjänsten som kom hem till dem. Personerna i studien har beskrivit vad begreppet hemrehabilitering innebär för dem. Deras upplevelser har här beskrivits i fyra kategorier. Dessa fyra är Livshållning och hantering av ny situation, Personalens betydelse, Trygghetskänsla och Ökad självständighet. Inom varje kategori finns vårdtagarnas olika aspekter på kategorin beskrivna. Det framkom att vårdtagarnas förhållningssätt till livet, om de accepterat sin nya situation och hur deras relationer såg ut var avgörande för hur de klarade att hantera sin nya situation. Personalen visade sig ha haft stor betydelse för rehabiliteringen i hemmet, liksom vikten av att känna trygghet, både vad gällde personal, anhöriga och i miljön i hemmet. I rapporten beskrivs också hur vårdtagarna upplever sin ökade självständighet. 5

6 Bakgrund Inledning Begreppet hemrehabilitering innebär en tidig och samlad rehabilitering i ordinärt boende. Det innebär att rehabiliteringen startas upp så snart som möjligt efter hemkomsten och att det sker i samverkan mellan olika yrkesgrupper. Trots detta kan begreppet ha olika betydelse beroende på vilken verksamhet som åsyftas, eftersom det inte finns några klara riktlinjer för hur den skall utformas. Syftet med hemrehabilitering kan dock i huvudsak sägas vara att ersätta slutenvårdsplatser, förbättra övergången mellan slutenvård och öppenvård, samt att förhindra återinläggning genom att patienten bibehåller sin självständighet i så hög grad som möjligt (Nilsson & Nyström, 2004). Det finns skillnader i hur man arbetar gentemot vårdtagaren. Inom viss hemrehabilitering arbetar man i multiprofessionella team, där olika yrkeskategorier åker hem till vårdtagaren och utför specifik träning i hemmet. I andra verksamheter arbetar man genom omvårdnadsteam och handleder personalen i ett rehabiliteringsinriktat arbetssätt, där vårdtagaren tränar i vardagliga situationer i sitt hem, så kallad vardagsrehabilitering. Ytterligare andra använder sig av team med arbetsterapeut, sjukgymnast och speciellt utbildade undersköterskor som utgör ett slags elit-team, som tränar vårdtagare i vardagliga aktiviteter i hemmet. Anledningen till varför man mer och mer väljer att använda sig av hemrehabilitering är att det på många håll visat sig ge mycket goda resultat. Det gäller både vårdtagares ökade livstillfredställelse men även i form av ekonomiska vinster genom kortare vårdtider. Ett annat motiv är ett behov av ett fördröjande av ansökan till särskilt boende och på sikt även minskat nyttjande av hemtjänst (Brokopp & Karlsson, 1998, Månsson 1999). Trots att hemrehabilitering inte funnits som begrepp i mer än cirka fjorton år, har det ändå skrivits en hel del i ämnet. Däremot finns det inte mycket skrivet om hemrehabilitering ur ett vårdtagarperspektiv. Det är därför av intresse att belysa hur vårdtagarna som tränar i hemmiljö, upplever träningen och hur de ser på sin vardag efter träningsperiodens slut. Hemrehabiliteringens olika former Sveriges första hemrehabiliteringsteam arbetade med strokepatienter inom Östermalms primärvårdsområde i Stockholm. Enligt Andersson (1996) startades arbetet upp 1991 och teamet bestod då av arbetsterapeut, sjukgymnast och logoped. All träning utfördes i patientens hem och man tonade ner anhörigas roll i rehabiliteringen, för att de anhöriga inte skulle känna sig tvungna att ta över strokepatienternas självträningsprogram. Målsättningen i teamet var att patienten skulle kunna återta sin tidigare livsföring. Det gällde att uppfylla strokepatienternas önskemål och behov. Mycket övningar utfördes på golvet och utan redskap för att minska strokepatientens rädsla för att ramla. Idag förekommer hemrehabilitering i olika former på många håll i Sverige. I Östersund är man föregångare för en stor hemrehabsatsning som startade i projektform i en av stadsdelarna. Projektet permanentades år 2000 för att då inbegripa hela kommunen. Tjugotvå nya tjänster för sjukgymnaster och arbetsterapeuter tillsattes för att kunna genomföra denna stora satsning. Vårdtagaren erbjöds att komma hem direkt till sin egen bostad och rehabiliteringen startades upp i ett tidigt skede med tillgång till ett rehabteam. Detta ledde till att rehabiliteringen gav bättre resultat med ökad självständighet för vårdtagaren och därigenom minskad efterfrågan på hemtjänst och sjukvård (Månsson, 1999). En annan form av hemrehabilitering finns i Helsingborg, där man har bildat ett specialistteam med arbetsterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska och undersköterskor som tar hem vårdtagare tidigare från sjukhuset och där vårdtagaren får träna i sitt hem i vardagliga aktiviteter. Även här har man sett vinster med hem- 6

7 rehabiliteringen i form av ökad aktivitetsförmåga, ökad trygghet genom personalen i hemmet samt att hemrehabiliteringen visat sig vara kostnadseffektiv (Ericson, 2002). Ytterligare en variant av hemrehabilitering har utvecklats i Uddevalla kommun. Där startades 1997 Rehabvågen, som innebär en tidig rehabilitering i hemmet efter skada/sjukdom i de fall hemvårdsinsatser beviljats. Arbetet har för berörda personer lett till en minskning av antalet hemtjänsttimmar, ökad livskvalitet genom att de har blivit mer självständiga och mindre beroende av hjälpinsatser, samt att de har kunnat bo kvar i sitt hem (Månsson, 1999). I Västsverige finns i dagsläget hemrehab i ett flertal kommuner och inom Västra Götalandsregionen. I kommunal regi finns hemrehabilitering i Alingsås, Kungälv, Lerum, Mark, Mölndal, Partille, Trollhättan, Uddevalla, samt inom flera stadsdelar i Göteborg. I regional regi, det vill säga inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, finns hemrehabilitering inom Område Sahlgrenska i tre team; stroketeamet, hjärt-lungteamet och ett geriatriskt hemrehabiliteringsteam. De olika teamen består av olika konstellationer beroende på om de arbetar i Sahlgrenskas regi eller i kommunal regi. Inom Sahlgrenska består det geriatriska hemrehabiliteringsteamet av sjukgymnast, sjuksköterska, arbetsterapeut och undersköterska. Läkare finns också att tillgå. Inom de kommunala teamen har man sjukgymnast, arbetsterapeut och undersköterskor. Arbetssätt inom hemrehab Inom hemrehab görs vanligtvis ett första hembesök i samband med hemgång från sjukhuset. Arbetssterapeuten ser då bland annat till att bostaden är anpassad, så att det är möjligt för vårdtagaren att kunna ta sig fram i bostaden och vistas hemma. Eventuella hjälpmedel provas ut för att underlätta i vardagen så att personen kan klara att ta sig i och ur säng, klara toalettbesök med mera. Eventuellt kan en bostadsanpassning vara aktuell för att ta bort trösklar, installera en elektrisk dörröppnare till entré och hissdörr. Morgonen efter hemkomsten kommer arbetsterapeuten och ibland även sjukgymnasten för att göra bedömningar och träna vårdtagaren i ADL-personlig vård, förflyttningar och att laga frukost. Det man tränar på i hemmet är att klara sina vardagliga aktiviteter. Så småningom handlar det också om att kunna ta sig ut till exempelvis affären igen. Arbetsterapeuten och sjukgymnasten instruerar också vårdtagaren om vad han/hon bör tänka på i sin nya situation, för att till exempel inte frakturen och läkningen skall påverkas på ett negativt sätt. Rehabpersonalen handleder och stöttar omvårdnadspersonalen i hemtjänsten i ett rehabiliterande arbetssätt, vilket i korthet innebär att de endast hjälper till och stöttar i det som personen inte klarar själv och i stället uppmuntrar till ökad självständighet. Inom hemrehab hjälper rehabpersonalen också vårdtagarna att sätta upp realistisk mål för sin träning. Det som skiljer arbetssätten åt mellan den kommunala hemrehabiliteringen och den från Sahlgrenska är vad jag kan förstå, att man från Sahlgrenska har satt en maxtid på två veckor som personerna får delta i geriatrisk hemhemrehabilitering. Inom kommunal verksamhet varierar tiden. Någon kommun har satt en gräns på åtta veckor medan andra inte begränsar tiden utan ser till vad vårdtagaren har för behov. Vidare är det skillnader i fråga om vilka som ingår i teamet. I Sahlgrenskas frakturteam ingår även sjuksköterskan. Där har också läkaren på vårdavdelningen patientansvar i hemmet under tiden som personen ingår i hemrehab. Inom Sahlgrenskas hemrehab hålls en målrond med vårdtagare och team någon av de första dagarna efter ankomst till avdelningen. Där sätter teamet gemensamt upp mål för rehabiliteringen. Samma rehabpersonal och sjuksköterska som patienten träffar på avdelningen, fortsätter sedan i hemmet med hemrehabilitering. Man använder sig av en tränings- och kontaktdagbok som 7

8 vårdtagaren även tar med sig hem. Den innehåller information om vad geriatrisk hemrehabilitering innebär, telefonlista till berörd personal, schema samt meddelandeblad till hemtjänst/anhöriga och i vissa fall till personen själv. Varje vecka hålls team-möten för att diskutera hur träningen gått och hur man skall gå vidare. I de kommunala hemrehabiliteringsteam som deltagit i studien skrivs en arbetsplan med mål och delmål tillsammans med vårdtagaren och kontaktpersonal i omvårdnadsteamet. Därefter sker kontinuerlig uppföljning och utvärdering. Träning i hemmiljö Hemmet en optimal träningsmiljö Vårdtagarens hem anses vara en optimal träningsmiljö för funktionsinriktad rehabilitering. Kielhofner (2002) menar att världen omkring oss och våra vanor ger oss stabilitet i livet och att vi gärna handlar på rutin och håller oss till invanda mönster för att känna oss trygga. Men att utföra sin träning i välkänd miljö kan ha olika betydelse för olika människor. Teeland (2002) skriver att bostaden kan vara en bra plats för just vård på grund av att den ofta upplevs som ett hem och att vårdtagaren därigenom blir motiverad till att ta mer ansvar. Men om vården, till exempel rehabiliteringen, präglar hemmet i för hög utsträckning, det vill säga om hemmet blir en vårdinrättning, kan det som personalen vill uppnå att vårdtagaren tar ansvar i sitt eget hem och för sin träning gå förlorad. Det innebär att det är viktigt att man har en dialog med vårdtagaren om i vilken utsträckning man skall förändra och anpassa bostaden så att vårdtagaren känner att han/hon är delaktig i och motiverad till de beslut om anpassningar som görs och i sin egen träning. Att miljön är utformad så att den inte innebär något hinder för personen att ta sig fram och förflytta sig, samt att han/hon har de hjälpmedel som behövs, är viktigt inte minst för att vårdtagaren skall känna sig trygg i att träna hemma. Det är därför av stor betydelse att anpassningen av miljön utförs så snart som möjligt efter hemkomsten eller kanske till och med innan vårdtagaren kommer hem från till exempel sjukhuset. Hemrehab ur vårdtagarens respektive personalens perspektiv Att träna i hemmet kan också innebära att man i början behöver ha personal bredvid sig i träningssituationen som säkerhet och trygghet. Hur det upplevs av vårdtagarna att, kanske dagligen, ha personal hemma i bostaden, för att kunna klara sina dagliga aktiviteter, har det inte skrivits så mycket om. Däremot har Lingås (1998) skrivit om det ur personalens perspektiv. Lingås menar att när rehabiliteringen sker i hemmet så minskar risken för att personalen enbart ser vårdtagaren och sjukdomen. Istället kan personalen se personen i sitt sammanhang i sin egen miljö. Det innebär att man som personal mer naturligt utgår ifrån vad vårdtagaren själv önskar bli bättre på och vad han/hon själv önskar klara av efter rehabiliteringen, när de är i vårdtagarens egen bostad. Träningen blir på så sätt mer klientcentrerad. Klientcentrering bra för rehabprocessen? Rehabiliteringsprocessen innefattar att upptäcka och identifiera problem, sätta mål, hitta lösningsmöjligheter, välja lösningsmöjligheter, åtgärda och att utvärdera resultatet (Nilsson & Nyström, 2004). För att uppnå ett gott resultat efter vårdtagarens förutsättningar menar Townsend (1997) att klientcentrering är ett bra arbetssätt. Då är vårdtagaren delaktig i sin rehabiliteringsprocess och målen sätts efter hans/hennes intresse och vad han/hon tycker är viktigt. Hemmiljön erbjuder även rehabpersonalen att lättare identifiera rätt nivå på träningen för vårdtagaren, när vederbörande finns i sin egen bostad (Lilja, 2000). 8

9 Hur påverkar KASAM rehabiliteringen i hemmet? Professorn i medicinsk sociologi Aaron Antonovsky (1987) menar att det finns tre faktorer som är viktiga att ta hänsyn till och få uppfyllda för att vi skall må bra: meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Detta beskriver han i termer av att personen behöver uppleva en känsla av sammanhang KASAM. Med meningsfullhet avser Antonovsky att det finns områden i livet som är så viktiga för den enskilde att de är värda känslomässig investering och engagemang. Det innebär att åtminstone en del av de problem och krav som ställs på oss, betraktas som utmaningar, snarare än bördor. Meningsfullhet är begreppets motivationskomponent. Begriplighet står för individens möjligheter att förstå och förutse det som sker. Det handlar om i vilken utsträckning man upplever inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt gripbara, som information som är ordnad, sammanhängande, strukturerad och tydlig snarare än som brus. Hanterbarhet avser i vad mån man upplever att det står resurser till ens förfogande, med vars hjälp man kan möta olika krav i livet. Detta inkluderar de resurser man kontrollerar själv och de som kontrolleras av behöriga andra. Om man har en känsla av hanterbarhet, innebär det att man inte känner sig som ett offer för omständigheterna eller tycker att livet behandlar en orättvist. Kanske är det så att vårdtagaren vid träning i hemmet känner en större känsla av sammanhang och är mer motiverad till att återfå sina tidigare förmågor, när han/hon tränar på att klara de aktiviteter som han/ hon själv anser som meningsfulla. Personalens och anhörigas betydelse Att omvårdnadspersonal och anhöriga är delaktiga i rehabiliteringsprocessen är också av avgörande betydelse för att vårdtagaren skall nå ett bra resultat med sin rehabilitering (Ljungberg, 1997). En viktig förutsättning för träningen, är att de anhöriga inte tar över det som vårdtagaren klarar själv. Däremot kan deras stöttning och uppmuntran till träning vara av avgörande betydelse för hur träningsresultatet blir, när det känns tungt och motigt. Då det hittills inte skrivits så mycket om vårdtagarens perspektiv vid rehabilitering i hemmet, är det av intresse att få vetskap om hur vårdtagaren upplever hemrehabiliteringen. Intressant är också att belysa i vilken utsträckning KASAM påverkat rehabiliteringen i hemmet, samt vilken betydelse personal och anhöriga haft. 9

10 Syfte Metod Denna studie är inriktad på att utreda vad begreppet hemrehabilitering står för utifrån ett vårdtagarperspektiv och att få ökad kunskap om vårdtagarnas upplevelser för att kunna vidareutveckla hemrehabiliteringen. Syftet är att undersöka följande frågeställningar: Hur upplever vårdtagare som drabbats av skada/sjukdom att få komma hem och att träningen utförs i deras eget hem? Hur ser vårdtagaren på att flera olika yrkeskategorier kommer hem till deras privata hem och där har synpunkter på hur han/hon skall träna i bostaden? Vilka fördelar respektive nackdelar finns med hemrehab? Vilken betydelse har omvårdnadspersonal och anhöriga för vårdtagarens rehabilitering? Utifrån syftet att få en djupare förståelse för hur vårdtagarna upplever rehabiliteringen som utförs i hemmet valde jag att genomföra en kvalitativ studie med intervjuer. Urval av hemrehabteam Valet av hemrehabteam till studien har gjorts utifrån att det skulle vara praktiskt möjligt att genomföra studien, det vill säga de skulle vara inom pendlingsavstånd från Göteborg. Inom kommunal hemrehabilitering deltog fyra kommuner; Alingsås, Partille, Lerum och Mölndal. Från Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Område Sahlgrenska, deltog frakturteamet i studien. Efter att skriftliga tillstånd inhämtats från verksamhetschefer eller liknande (Bilaga 1), förmedlades kontakten med vårdtagarna via arbetsterapeut/sjukgymnast i respektive hemrehabteam (Bilaga 2). Telefonkontakt för bokning av intervju har därefter tagits med varje vårdtagare. Deltagare Kriterierna för att ingå i studien var att personen hade deltagit i hemrehabilitering inom kommunal eller regional regi och var minst 75 år. Dessutom skulle vederbörande nyligen ha avslutat sin rehabiliteringsperiod för att personen skulle ha upplevelserna i färskt minne. Önskvärt var också att träffa vårdtagare med olika syn på sin rehabilitering, det vill säga att få med vårdtagare med positiva respektive negativa erfarenheter av sin rehabilitering. Vårdtagarna skulle vara män och kvinnor, gifta/ogifta och med eller utan barn. Från början var kriteriet för deltagande i studien att vårdtagaren var 75+. Under den korta tid som fanns till förfogande för att genomföra intervjuerna under projekttiden, var det svårt att hitta vårdtagare som avslutat sin rehabilitering, men där det inte gått mer än 2-3 veckor efter avslutad rehabiliteringsperiod. Därför gjordes ett avsteg från det kriteriet. Urvalet av in- 10

11 tervjupersoner kom att bestå av åtta vårdtagare, som hade deltagit i hemrehab i kommunal regi respektive inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Område Sahlgrenskas regi. Sju av dem var i åldersintervallet år och en patient var 68 år. Undersökningsgruppen bestod av fem kvinnor och tre män, där två var gifta och de övriga var änkor eller änklingar eller ensamstående. Alla utom en av vårdtagarna hade barn. Intervjuerna gjordes i vårdtagarnas hem, högst 2-3 veckor efter träningsperiodens slut. Intervjuer Intervjuerna som gjordes mellan oktober 2004 och januari 2005, har i samtliga fall gjorts i vårdtagarnas hem en kort tid efter rehabiliteringsperiodens slut. Intervjuerna inleddes först med några frågor som inte bandades. Det var frågor om ålder, civilstånd, yrke och intressen. Syftet med dessa frågor var att få en bild av personen och bättre kunna förstå det som kom fram vid intervjun. Därefter togs frågeområden upp som behandlade hur en vanlig dag såg ut, vad hemrehabilitering innebar för dem, hur deras rehabilitering såg ut och hur delaktiga de hade varit i rehabiliteringen. Ytterligare frågeområden belyste deras upplevelser av effekter av hemrehabiliteringen, anhörigas delaktighet och medverkan, samt miljöns utformning och påverkan. för att finna den mening och innebörd som låg dold i uttalanden och som inte uttrycktes explicit. I texten återges citat från bandinspelningarna som visar vilka grunder som tolkningarna av materialet har gjorts utifrån. Forskningsetik Studien utgår från de etiska riktlinjer som gäller för forskning som avser människor (2003:460). Studien har inte genomgått etisk prövning i enlighet med Centrala etikprövningsnämndens direktiv, enligt vilka enbart forskning som innehåller känsliga personuppgifter, personuppgifter om lagöverträdelser, innebär fysiskt ingrepp på levande eller avliden människa eller påverkan på forskningsperson, skall granskas. En särskild blankett utformades där intervjupersonerna gav sitt samtycke till att medverka i studien (Bilaga 3). Där framgick det att deltagandet var frivilligt och när som helst kunde avbrytas. Dessutom att uppgifter som lämnades ut behandlades konfidentiellt och inte skulle komma att användas i annat syfte än forskning. Det inspelade materialet har avidentifierats för att säkerställa att uppgifter om enskilda personer inte kommer att lämnas ut. Analys En kvalitativ metod med innehållsanalys har använts på bandade intervjuer, då metoden är lämplig för studier där man vill få en djupare förståelse om ett ämne och för att försöka förstå och analysera helheter. Den kvalitativa metoden är användbar på bandat intervjumaterial som är utskrivet till text (Patel & Davidsson, 1994). I den utskrivna texten har sedan ord, uttryck eller meningsbärande enheter identifierats, grupperats och kodats efter likheter och olikheter och utgjort grunden för bildandet av kategorier. Analys har också gjorts 11

12 Resultat Under intervjuerna har personerna beskrivit vad hemrehabilitering innebar för dem och hur de upplevt att få sin rehabilitering i hemmet. De flesta hade en relativt likartad uppfattning om vad hemrehabilitering är, men några hade inte uppfattat att rehabpersonal varit inkopplad. I studien visade det sig att vårdtagarnas förhållningssätt till livet, om de accepterat sin nya situation och hur deras relationer såg ut, hade stor betydelse för hur de klarade att hantera sin nya situation. Detta verkar ha påverkat hemrehabiliteringen. Personalen hade också stor betydelse för rehabiliteringen i hemmet, liksom att vårdtagarna kände trygghet, både när det gäller anhöriga, personal och i hemmiljön. När rehabiliteringen fungerade bidrog den till en ökad självständighet. Fokus i studien ligger på hemrehab inom kommunal verksamhet, där omvårdnadspersonal stöttar personerna i träningen i hemmet under handledning av rehabpersonal. Hemrehabilitering ur ett vårdtagarperspektiv Några vårdtagare i studien gav sin definition på vad hemrehabilitering innebar för dem. Träningen handlade om att göra det de kunde i de dagliga aktiviteterna. Jag tycker att jag försöker sätta på tvättmaskinen och hänga upp tvätten och. jag gör allt möjligt sånt. Det är att dom kollar upp lär mig handskas med sjukdomen, med det här. Hur jag skall bära mig åt och följer upp det hela och dessutom att dom tittar på vilka möjligheter det finns.att sitta högre va.sängen har dom också ökat höjden på..det är allt bra i världen. Jag kan inte tänka mig bättre! För dessa vårdtagare innebar hemrehabiliteringen att de fick råd och stöd av rehabpersonal och omvårdnadspersonal, samt att bostaden anpassades efter deras nya förutsättningar, för att underlätta situationen i hemmet. För vårdtagaren som uttalade det sista citatet var hemrehabilitering något mycket positivt som helhet. Men alla uppfattade inte att det hade varit olika yrkeskategorier hemma hos dem. För dem var hemrehabilitering detsamma som hemtjänsten som brukade komma hem till dem. (- Hur länge har du haft hemrehabilitering?) Hemhjälp? (- Hur länge har hemrehabiliteringen pågått att du håller på och tränar och så?...att dom kommer hem till dig?) men, dom kommer ju från hemtjänsten! Trots att alla inte hade uppfattat att rehabpersonal varit inkopplade, så upplevde vårdtagarna i studien att rehabiliteringen hade varit lyckad och alla hade positiva erfarenheter av sin rehabilitering i hemmet. Upplevelser av rehabilitering i hemmet I materialet från intervjuerna har fyra kategorier kunnat urskiljas som beskriver olika aspekter av hemrehabilitering ur vårdtagarnas perspektiv. De fyra är: Livshållning och hantering av ny situation, Personalens betydelse, Trygghetskänsla och Ökad självständighet (se Figur 1). Ovanstående fyra kategorier består av olika underkategorier som beskriver de olika aspekter som vårdtagarna berättat om. Det är vårdtagarnas helhetsintryck av hemrehabiliteringen som kommit fram vid intervjuerna, vilket innebär att de inte har delat upp sina intryck i olika delar så som det gjorts här. Kategorierna är relaterade till varandra och det finns inga tydliga gränser dem emellan. Alla antas påverka varandra. Jag börjar med att beskriva den första kategorin som handlar om livshållningen och hur situationen hanterades av vårdtagarna. 12

13 Fig. 1. Olika aspekter av hemrehabilitering ur ett vårdtagarperspektiv. Livshållning och hantering av en ny situation Tre olika komponenter framkom under intervjuerna som hängde samman med hur vårdtagarna hanterade sin nya livssituation. Dessa var vilket förhållningssätt de hade till livet, om de accepterat sin nya situation och hur deras sociala relationer såg ut och fungerade. De vårdtagare som gav uttryck för en positiv livssyn verkade ha accepterat sin nya situation och hittat strategier för att hantera problemen i vardagen. De hade lärt sig göra saker igen, fast på ett annat sätt mot tidigare eller så lät de bli att göra det de gjort innan och accepterade detta faktum. Flera av dem uttryckte att det trots motgångar var viktigt att inte ge upp, utan att kämpa på, i hopp om att på sikt bli bättre. Man får inte tappa sugen, utan hålla ut, så mycket det går! Och bara se framåt! Av de intervjuade var det en person som ännu inte hade accepterat sin nya livssituation efter sjukdom/skada. Det var svårt för henne att se sig själv som handikappad och hjälpberoende. Hon hade tidigare varit mycket aktiv och varit ute och dansat flera gånger i veckan. Men detta var inte längre möjligt. Hon kunde inte ens ta sig ut på egen hand med rollator efter skadan, utan behövde ha någon med sig som stöd...jag blir ju inget bättre!.och det har gått så lång tid nu, tycker jag, så jag borde vara bra. De övriga vårdtagarna hade kanske inte drabbats lika hårt av sin sjukdom/skada, men hade accepterat att de inte kunde göra samma saker som tidigare. En person berättade att det bästa hon visste var att gå till biblioteket, vilket hon inte längre vågade eller orkade. Hon hade nu istället tagit hjälp av anhöriga för att kunna låna böcker. För en annan person hade talböcker blivit en räddning efter frakturen. Men sen det här hände så har jag inte gått så långa promenader längre. Nu går jag runt i närheten här, så det är ganska tråkigt. Men tack vare dom här böckerna, så har jag sysselsättning. Även om de accepterat sin nya situation, så saknade de sådant som de inte längre klarade att göra. Dom där skogspromenaderna som jag saknar så otroligt. Men man kan inte ge sig in med en rollator på en skogsstig. 13

14 Alla intervjupersonerna upplevde att anhöriga, vänner och omvårdnadspersonal var ett stort stöd för dem i att lära sig hantera sin nya situation. De kände att de kunde be dem om hjälp om de behövde. För dem som var gifta, var make eller maka det största stödet. Och om sjukdomen/skadan hindrade dem från att ta sig ut och träffa folk, kunde vänner och anhöriga komma hem till dem istället. Min bror och jag har en syster dom kommer upp ibland. Då kommer dom till mig till lägenheten. Och så har jag bekanta, som kommer och hälsar på mig. Den andra kategorin som beskrivs nedan, handlade om personalens betydelse för hemrehabiliteringen. Personalens betydelse Personalen visade sig ha både positiv och negativ betydelse för vårdtagarnas rehabilitering. Det framkom att omvårdnadspersonalen var viktigast, men det innebar inte att rehabpersonalen var oviktig. Vårdtagarna upplevde det som positivt att få social stimulans av personalen och att få ta emot omsorg och stöd i lagom mängd. En annan uppgift som personalen i hemrehab hade var att ha en stödjande funktion för vårdtagarna. De fanns vid sidan om och stöttade och uppmuntrade när det behövdes. Personalen uppmuntrade dem också till att vara delaktiga i sin rehabilitering, det vill säga att vara med och besluta om vad de ville träna på att förbättra. Något som däremot många av intervjupersonerna upplevde som negativt var att det hade kommit många olika personal hem till dem. Personalens betydelse Social stimulans Flera av intervjupersonerna beskrev hur viktig personalen var för den sociala stimulansen. När de pratade om personalen, så var det hemtjänstens personal som de tänkte på. Det var dem som de hade haft mest kontakt med i sin rehabilitering i hemmet. Även om det fanns en sjukgymnast och arbetsterapeut där också, hade de inte lika stor social betydelse som omvårdnadspersonalen, som de träffade nästan dagligen. De flesta som intervjuades upplevde personalen som pigga och glada och att det var positivt när de kom. En av dem beskrev det som att hon fick en energikick varje gång de kom. Det är toppen! Jag bara säger det än en gång att jag hoppas att alla i min situation får sån här god hjälp och blir stöttade, för det gör verkan! Verkligen!...för det är som om man får vitaminpiller. Det är säkert! Några vårdtagare hade svårt att ta sig ut och träffa folk och då kunde hemtjänsten innebära en social stimulans. En av vårdtagarna var på grund av bakterieinfektion hänvisad till sin bostad och fick på grund av smittorisk inte ge sig ut och träffa andra. Här hade hemtjänsten en viktig uppgift. Trots sin isolering beskrev vårdtagaren att hon genom personalen kunde uppleva världen i sitt eget hem. Personalen blev hennes kontakt med världen utanför. Dom kunde sätta sig på sängkanten och särskilt då en spanjor, han berättade hela sin levnadshistoria. Det tyckte jag var roligt! Personalens betydelse Att få ta emot omsorg Några personer i studien hade tidigare varit de som tagit hand om allting. De hade skött hem och barn och tagit det största ansvaret i hemmet. Någon hade även skött sin sjuka make under flera år i hemmet. Att i den situation som de befann sig, få ta emot omsorg, betydde därför väldigt mycket. De kände sig sedda och uppskattade att få hjälp och stöd, när de nu behövde det. Jag har aldrig haft någon som kommit hit. Aldrig gjort alltid gjort allting själv! Har aldrig haft nån hjälp att det är mycket! Därför sätter man ju väldigt värde på, nu i min situation, att jag fått så mycket hjälp. 14

15 Personalens betydelse Stöd och hjälp i lagom mängd Den vanligaste målsättningen som vårdtagarna hade när de kom hem och skulle träna i hemrehab, var att återfå de förmågor som de hade innan skadan/sjukhusvistelsen. Därför var det viktigt att så snart som möjligt efter hemkomsten få påbörja sin rehabilitering med detta mål i sikte. Det innebar att personen successivt tränade på att göra så mycket som möjligt själv och fick stöttning eller hjälp med det som han eller hon inte klarade själv. På så sätt tränade de sig successivt till ökad självständighet. Först när jag kom hem från sjukhuset hade jag mer hemtjänst. Men nu har jag sagt ifrån undan för undan, så nu har jag som jag hade när jag började få hemhjälp, två timmar. Personalen som kom hem till vårdtagarna för att stötta dem, bidrog också till trygghet och säkerhet i rehabiliteringen, vilket gjorde det möjligt för dem att vara hemma och fortsätta sin träning. Tryggheten att veta att någon fanns bredvid, när de skulle göra någon aktivitet de första gångerna och kände sig osäkra efter sjukdom/skada, kunde vara avgörande för om de skulle våga försöka. Att få stöd i att träna trappgång eller att promenera utomhus med hemtjänsten, då de ännu inte kände sig säkra på att klara det själva, var vanliga träningsaktiviteter bland de intervjuade. En kvinna beskrev sin träning i att själv kunna gå ut med rollatorn så här: Jag tränade på det tänk dig att du är ensam här nu, sa dom. Att träna på att klara det själv. Så jag gick och öppnade dörren och tog tag i handtaget och så stängde jag dörren och låste den så gick jag runt och hämtade min vagn (rollator). Den står alldeles under trappan här. Några personer fick stöd i form av sällskap, när de skulle gå och handla. Att inte längre kunna gå ut och handla själv som tidigare, kunde upplevas som ett nederlag. De kunde inte heller sköta inköpen när de själva ville, utan var tvungna att anpassa sig efter hemtjänstens tider. Flera personer uttryckte ändå att de upplevde en trygghet i att ha någon med sig, när de gick till affären och att de själva ville vara med och kunna välja varor. Och när personalen går och håller i mig, då kan jag gå med och handla, för det tycker jag är så roligt. Att bara skriva jag vill se vad jag köper. Flera av vårdtagarna hade haft någon hos sig de första gångerna när de skulle duscha, som en trygghet. Personalens uppgift var att stötta personen i att komma igång igen och att uppmuntra till detta. Det var också vanligt att ha haft stöd vid morgonsysslorna i början. Men vetskapen om att det kom personal från hemtjänsten och tittade till en på morgonen behövde inte enbart innebära en trygghet för personen. Det kunde också medföra en känsla av press och krav. Men vad bra att jag slapp den där stolen (fristående toalettstol vid sängen) och slapp att dom kom varje morgon. Du vet jag kände trycket att, usch, jag måste vakna om dom kommer tidigt Jag blev stressad. Jag tänkte, oh jag måste försöka somna och det går ju inte. Personalens betydelse Uppmuntran till delaktighet Att vara delaktig i sin rehabilitering innebar för vårdtagarna att de var med och satte upp mål för sin rehabilitering och vad de ville klara att göra igen efter sin sjukdom/skada. Träningen inom hemrehab gjordes i aktiviteter i vardagen, som till exempel att klä på sig, laga mat eller att träna på att kunna gå till affären och handla. Att vårdtagarna själva fick vara med och bestämma vad de skulle träna på utifrån vad som kändes viktigt, var betydelsefullt för hur rehabiliteringen skulle komma att gå. Det var också viktigt att så snart som möjligt komma igång att göra det de kunde, för att ha något meningsfullt att aktivera sig med på dagarna. Det var ett sätt att hålla igång och inte bli passiv efter sjukdomen eller skadan. 15

16 Jag sa att jag vill gärna laga min mat själv om jag kan jag måste ha något att syssla med..det går ju inte bara att sitta och vänta på att maten skall komma till en va. De personer i studien som hade fått sin rehabilitering via Sahlgrenska Universitetssjukhusets hemrehab upplevde inte att de varit delaktiga i målformuleringen, men kände sig ändå mycket positiva till att ha fått komma hem och fortsätta sin rehabilitering där...det har fungerat väldigt bra! Jag tycker nog att det är en vettig lösning på det hela. Det är det. Personalens betydelse Många olika personer Av dem som fick sin hemrehabilitering genom kommunen upplevde några att det hade varit många olika personer som kommit hem till dem från hemtjänsten. Även om de uppskattade att få stöd och hjälp i akutskedet så tyckte flera, när de blev mer självständiga, att det var skönt att slippa det. Bara att komma ihåg namnen på personalen kunde kännas hopplöst. Särskilt under semestermånaderna kom det ofta ny personal flera gånger i veckan. Detta upplevde några som mycket jobbigt, särskilt om de behövde få hjälp/stöttning i personlig vård. Då kom dom och skulle sätta på mig blöja och då tyckte jag det var så förnedrande, så jag sa att ni behöver inte komma på kvällarna, för jag tar på blöja själv. Andra upplevde att det varit många olika, men att det hade fungerat bra ändå: Å, lika gulliga allihopa! Och ändå var det ju mitt i sommaren. Det var ju semestervikarier Ett tema som associerades med hemrehabiliteringen var den trygghetskänsla den var förknippad med. Nedan beskrivs denna tredje kategori. Trygghetskänsla Vårdtagarna beskrev att de efter sjukhusvistelsen, upplevde trygghet i att få vara hemma och vistas bland sina saker i sin egen välkända och invanda miljö igen. Hade de dessutom anhöriga som stöttade och gav trygghet och fick hjälp med anpassningar och hjälpmedel i bostaden utifrån sina nya förutsättningar av rehabpersonal, så ökade tryggheten ytterligare. Ett trygghetslarm kunde också bidra till det. Personalen som stöttade vårdtagarna vid träningen i hemmet var även viktig för tryggheten, men tas inte upp här eftersom det redan har beskrivits under kategorin Personalens betydelse. Trygghetskänsla Vara hemma Att få vara i sin egen miljö med egna ting runt omkring sig och tillsammans med eventuella anhöriga är viktigt för de flesta av oss. Så var det också för vårdtagarna som intervjuades i denna studie. Jag tycker det är bra. Jag tycker det var skönt att komma hem Man mår ju bättre i sitt eget hem. Några av personerna berättade att de till en början kände sig oroliga och rädda att något skulle hända, till exempel att de skulle gå och ramla så att de på nytt skulle tvingas åka in till sjukhuset. Men efter hand som de tränade kände de sig mer och mer säkra och trygga. En av de intervjuade uttryckte att hon var tacksam för att hon fick träna upp sig i sitt hem, då hon inte skulle ha orkat ta sig till en sjukgymnast. Att slippa ge sig iväg någonstans för att träna upp sina förmågor innebar för henne att hon ändå fick möjlighet att komma tillbaka till den aktivitetsnivå hon hade innan frakturen. Trygghetskänsla Anhöriga Anhöriga spelade givetvis en stor roll för personens upplevelse av trygghet. För sammanboende eller gifta var det naturligt att den andra hälften var den person som betydde mest för trygghetskänslan. 16

17 Å han (maken) har varit en underbar hjälp här helt enkelt! Men alla i studien var inte sammanboende eller gifta. Trots det upplevde de flesta att de fick stöd och hjälp av de närstående, så att de kunde känna sig trygga. En person berättade att hon hade nästan daglig kontakt med sina barn via telefon, då de inte bodde i närheten. Flera av vårdtagarna beskrev det som att deras anhöriga inte var dem behjälpliga i själva rehabiliteringen, men att de fanns där till hands och uppmuntrade och kunde ge en hjälpande hand om det var något de behövde hjälp med. Detta var inte minst viktigt för att de skulle känna sig trygga. Trygghetskänsla Anpassningar, hjälpmedel och larm Att miljön var tillrättalagd och att de hade de hjälpmedel som de behövde inför hemkomsten var viktigt för att vårdtagarna skulle kunna förflytta sig på ett säkert sätt i bostaden. Arbetsterapeuten gjorde vanligtvis ett hembesök inför hemkomsten, för att se över miljön i bostaden och eventuellt göra de anpassningar som behövdes, så att personen kunde förflytta sig i bostaden utan svårighet. Hon mätte upp vissa saker så hon fick se att det.och det är väl hemskt viktigt om man skickar hem folk så de inte har stora trösklar och grejer å.men hon bedömde att det skulle jag kunna klara. Och det gör jag. En rollator var ett vanligt hjälpmedel som underlättade förflyttningar inne eller ute och gjorde att personen kände sig tryggare av att ha den som stöd. Några beskrev att de hade fått möblera om i bostaden för att de skulle kunna ta sig fram med sin rollator. Rollatorn kunde vara ett bra stöd och innebar att risken för fall minskade. Och likaså hände det ju då att innan jag hade rollator att jag gick och ramlade och snubblade över nånting. En av de intervjuade hade fått en bostadsanpassning i form av elektrisk dörröppnare eftersom hon hade svårt att öppna den tunga ytterdörren när hon gick med rollator. Dörröppnaren gjorde att hon kunde känna sig trygg i att gå ut på egen hand och slippa få hjälp med att någon var med och öppnade dörren åt henne. Att på ett tryggt sätt kunna klara av sin personliga hygien var viktigt för den personliga integriteten hos samtliga vårdtagare i studien. Några hade fått bostaden anpassad genom att badkaret bytts ut mot duschplats, för att kunna duscha självständigt. Några hade fått hjälpmedel i form av duschstol med armstöd, för att slippa stå upp vid dusch. Förhöjd toalettstol och förhöjd säng var också vanligt, för att underlätta uppresning efter en fraktur. En viktig sak som togs upp i intervjuerna, var att ha något meningsfullt att göra på dagarna för att inte bli passiv. Några hade därför fått en arbetsstol till köket i form av en höj- och sänkbar stol. Den underlättade för vårdtagarna att klara av att laga sin mat och att diska, då de inte behövde stå upp under hela köksarbetet. Andra hade fått tips om andra sätt att klara att hantera detta:.och så blir jag trött och det när jag står vid spisen.att ta rollatorn och sätt dig på den, när du är vid spisen.emellan varven och det har jag gjort för jag blir väldigt trött i benen. De flesta av intervjupersonerna hade efter sjukhusvistelsen fått ett trygghetslarm. De vårdtagare i studien som hade larm upplevde det som en stor trygghet ifall det skulle hända något som gjorde att de skulle behöva tillkalla hjälp. Ja, jättebra! Det borde jag haft förut för det den gången fick jag ju ta ambulans.jag ramlade och kunde inte ta mig upp! Nu är det ju väldigt skönt att jag har det här larmet. Ja, vad det har räddat mig många gånger! 17

18 Den fjärde kategorin i intervjupersonernas berättelser, som beskrivs här nedan, handlade om ökad självständighet. Ökad självständighet Att återfå sina förmågor igen efter sjukdom/skada var det som alla i studien strävade efter. Om vårdtagaren nådde dit eller inte, berodde på vilken typ av skada de hade fått och om det varit möjligt att nå dit igen. Andra viktiga faktorer var den vilja och motivation vårdtagarna hade till att träna för att komma tillbaka och klara sig själva så som möjligt. Ökad självständighet Vilja och motivation Viljan och motivationen spelade en avgörande roll, när det gällde hur självständig personen skulle komma att bli efter sin rehabilitering. Det kunde vara flera olika saker som påverkade detta. Hur aktiv och självständig personen var innan sjukdomen/skadan, var en sådan sak. Det är bäst att hålla igång jag har varit en liten myra, så det sitter väl i Alla som deltog i intervjuerna talade om vikten av att försöka göra så mycket som möjligt själva. En av deltagarna uttryckte sig på följande sätt: Även om man är äldre så vill man ju ändå bli så mycket som möjligt som förut. Ökad självständighet Klara sig själv Att kunna klara sig själv i så stor utsträckning som möjligt var alla vårdtagares målsättning. Att återfå förmågor som man tidigare haft, gjorde att man kunde bibehålla sin identitet och slippa vara den som alltid behövde be om hjälp. Några tog upp betydelsen av att kunna bidra till hushållsarbetet och att ha en uppgift att fylla. Detta gjorde att de kunde känna sig delaktiga i vardagssysslorna. Vi städar och gör inköpen och ibland går han själv, men nu tycker jag att det är skönt att få följa med. När de sedan klarade att göra saker på egen hand igen, väckte det känslor av stolthet. En kvinna beskrev känslan av att själv kunna åka kollektivt igen efter sin sjukdom: Ja, jag var riktigt mallig, höll jag på att säga. Att uppnå ökad självständighet, vilket var målet för samtliga i studien, behövde inte enbart vara positivt. Även om det var en målsättning som de själva hade varit med på, uttryckte flera av dem att de saknade personalen som hade kommit och stöttat dem, när hemrehabiliteringen var över. De hade fått en mycket fin kontakt, som de saknade så här efteråt. Ja, så det är nästan så att jag saknade dom sedan, men jag tycker ju om att också det är roligt att kunna klara sig själv! Även anhöriga spelade en viktig roll när det gällde att motivera vårdtagarna till aktivitet och att träna för att bli bättre igen. En kvinna berättade att hennes barnbarn motiverade henne till att baka pepparkakor: Jag har haft mina barnbarn vartenda år och bakat pepparkakor och så har dom fått komma olika dagar och så har dom fått ta med hem. Det har varit det roligaste jag haft, så är det mina barnbarn. Och det är väl därför som jag har så god kontakt med mina. 18

19 Diskussion Metoddiskussion Syftet med att välja en kvalitativ studie var att få en djupare förståelse för hur vårdtagarna upplevde rehabiliteringen som utfördes i hemmet. Att få kunskap om processer, till exempel upplevelser, lämpar sig inte för en kvantitativ studie. Påverkade platsen för intervjun? I samtliga fall genomfördes intervjuerna i vårdtagarnas hem. Jag tror att valet av plats gjorde det lättare att minnas detaljer om hur träningen gjorts och samtliga verkade tycka att det var positivt att få berätta om hur de upplevt rehabiliteringen i hemmet och att någon hade tid att lyssna. När det gäller rekryteringen av intervjupersoner gjordes ett avsteg från kriterierna att de skulle vara 75+. Det berodde på att det under den korta tid som fanns till förfogande för att genomföra intervjuerna under projekttiden, var svårt att hitta vårdtagare som avslutat sin rehabilitering där det inte hade gått mer än 2-3 veckor efter avslutad rehabiliteringsperiod. Därför medtogs en vårdtagare som var 68 år. Frågan är om det påverkade resultatet? Jag tror inte det eftersom den här personens upplevelser inte avvek speciellt från de andras. De personer som kom att delta i studien hade lätt för att beskriva sina upplevelser av rehabiliteringen i hemmet. Övervägande positiva aspekter framkom under intervjuerna, men även några negativa synpunkter, vilket ger en nyanserad bild av upplevelserna och är ett tecken på att vårdtagarna vågade vara öppna. Genom att rekryteringen till studien gick till så att hemrehabteamen tillfrågade patienter/vårdtagare, kan det ha skett ett urval som jag inte känner till, så att det främst var de positiva vårdtagarna som inkluderades. Det kan också vara så att det främst var de vårdtagare som var nöjda med sin hemrehab som ville ställa upp på att medverka i intervjun. Sådana faktorer är svåra att utesluta. Ytterligare en fråga som är intressant att lyfta fram är om resultatet från den här studien är generaliserbart eller inte. Kan man dra slutsatserna att de kategorier av upplevelser som framkom här, säger något om hur vårdtagare upplever hemrehab generellt sett? Det är viktigt för läsaren att förstå att resultatet från en kvalitativ studie inte kan generaliseras på ett sådant sätt. Det är inte heller syftet. Det viktigaste med en kvalitativ studie är att den äger validitet, det vill säga att resultatet äger giltighet för det fenomen som beskrivs, i det här fallet hemrehab. Analyser är aldrig helt neutrala. Analyserna av intervjumaterialet har gjorts utifrån min yrkesbakgrund som arbetsterapeut och har säkert färgats av det. Det har också varit en viktig utgångspunkt för FoU-stipendiet eftersom det innebär ett möte mellan teori och praktik. Analysen är inte ett utslag av mina subjektiva tolkningar. För att pröva mina tankar har jag under analysarbetet diskuterat kategorierna med kollegorna i hemrehab i Mölndal och med handledaren och på så sätt prövat resultatets giltighet externt. Resultatdiskussion Hemrehabilitering utifrån ett patientperspektiv Syftet med denna studie är att få kunskap om hur vårdtagarna själva upplevde att få sin rehabilitering i hemmet. För samtliga vårdtagare i studien hade hemrehabiliteringen fungerat bra och alla var nöjda med träningen. Anledningen till att alla var nöjda kan ha flera orsaker. Dels kan det bero på urvalet av vårdtagare som hemrehabpersonalen i teamen tog ut. Men det kan också hänga samman med de kriterier till att deltaga i hemrehab som de olika hemrehabteamen i kommunerna hade. Ett kriterium var att vårdtagarna skulle vara motiverade till träning. Om vårdtagaren är det så är sannolikheten också större att rehabiliteringen når ett positivt resultat. Att vara hemma ger ökad energi och en känsla av välbefinnande för de flesta. Det har även personerna i 19

20 denna studie bekräftat. Några vårdtagare uttryckte att de upplevde det som positivt att slippa åka iväg till sjukgymnast och träna polikliniskt en till två dagar i veckan. Att åka iväg för att träna skulle ha tagit för mycket kraft av personerna, så att de förmodligen inte hade orkat göra något mer den dagen. Att istället få möjlighet att träna hemma dagligen i aktiviteter som de själva ansåg betydelsefulla, upplevde de som meningsfullt. Träningen fick då en särskild mening och var inte ryckt ur sitt sammanhang samtidigt som det även blev mer kontinuitet i träningen, då den utfördes dagligen. Genom att få möjlighet att utföra sin rehabilitering i den egna bostaden kan patienterna också behålla sin identitet. De är då i sin egen miljö och har lättare för att bestämma och påverka sin rehabilitering och vad de vill träna på att kunna, mot om de tränar i en offentlig lokal på till exempel ett sjukhus. Det visade sig att vårdtagarna även upplevde att det var mer motiverande att träna när de själva fick vara med och bestämma vad de ville träna på. För några av intervjupersonerna innebar hemrehabilitering att de gjorde det de kunde av vardagsaktiviteter i hemmet, med stöd av omvårdnadspersonal och rehabpersonal. Men några av de intervjuade hade inte uppfattat att det hade varit olika yrkeskategorier hemma hos dem. För dem var hemrehabilitering detsamma som omvårdnadspersonalen i hemtjänsten. Men det visade sig dock inte ha någon större betydelse för rehabiliteringen, då de ändå upplevde det som att de hade nått önskat resultat med sin träning. Att rehabpersonalen handleder omvårdnadspersonalen i att arbeta rehabiliterande, är något som inte alltid vårdtagarna ser, då detta oftast sker innan och/ eller efter hembesöket och ofta via telefon. Svårigheten med att på så sätt jobba genom andra, kan vara att muntlig överföring lätt kan gå fel och misstolkas då det är många olika personer som går hem till vårdtagaren. Risken är också att vårdtagaren får olika information och stöd beroende på vem av personalen som kommer. Därför är det viktigt att rehabpersonalen gör täta uppföljningar hemma hos vårdtagaren tillsammans med omvårdnadspersonal, för att diskutera hur träningen går och att de tillsammans med vårdtagaren sätter upp nya mål efter hand som rehabiliteringen går framåt. Förutom att vårdtagaren här kan känna sig trygg med att alla arbetar på liknande sätt och med samma mål i sikte, så vet vårdtagaren också vad han eller hon vågar göra, utan att riskera att göra något som kan förvärra skadan under träningen. En annan fördel med en kontinuerlig handledning är att omvårdnadspersonalens kompetens utvecklas mot ett rehabiliterande arbetssättet. Detta kan i sin tur bidra till ett lärande i organisationen. Livshållning och hantering av ny situation Att drabbas av en sjukdom/skada innebär många gånger att man måste omvärdera vad man tycker är viktigt i livet. Det handlar om att försöka göra saker igen, fast kanske på ett annat sätt mot tidigare. Vårdtagaren kan då behöva stöd och hjälp i att hitta ett nytt livsmönster som fungerar. Ljungberg (1997) tar upp att när man drabbas av till exempel en stroke genomgår man en process med olika faser för att till slut komma fram till ett sätt att leva. Ett sätt som kanske är olikt det man tidigare levt men som inte behöver vara av sämre kvalitet. Flera av vårdtagarna i studien hade fått lära sig leva ett nytt liv efter sjukhusvistelsen, då de inte längre klarade av att göra det de gjort tidigare. De flesta hade hittat nya intressen och upplevde ändå att de hade livskvalitet. Däremot hade en av vårdtagarna inte accepterat sin nya situation och att hon inte längre kunde klara av att göra det hon tidigare klarat. Hon kände sig som ett offer för omständigheterna och kände inte att hon hade kontroll över sin situation och att hon kunde påverka och hantera den som hon skulle vilja. Livet hade inte blivit som hon hade tänkt sig. Att i en sådan situation känna bristande sammanhang och sämre för- 20